De okända bröderna

Fotografen Kalle Assbring sökte efter en förlorad far, och fann helt otippade bröder.

 

De allra flesta har sina första minnen från sju, åtta års ålder. Först då börjar saker falla på plats i människohjärnans outgrundliga vindlingar, och vi kan lagra saker på ett mer medvetet vis. Men även då krävs oftast något extra för att upplevelsen ska bevaras: en emotionell reaktion, att vi verkligen berörs.

Annons

Kalle Assbring var åtta när han en höstmorgon 1983 tog farväl av sin pappa Göran hemma i farstun till radhuset i Stockholmsförorten Akalla. Han minns att han var ledsen, samtidigt reste pappan bort med jämna mellanrum och när han kom hem hade han alltid med sig någon present. Senaste gången han varit i Eritrea kom han hem med en liten uppstoppad krokodil.

Familjen hade precis utökats med tvillingflickor, så när far och son nu skildes åt skickade Göran en passning till den nyblivne storebrodern: »Ta hand om tjejerna.«

Göran Assbring var dokumentärfotograf, utbildad på 1970-talet under pionjären Christer Strömholm på Fotoskolan i Stockholm. Det var en politisk plats. Man förväntades »hitta sitt ämne«, och återkomma till det.

För Göran Assbring blev det ämnet Eritrea och det lilla landets tröstlösa frihetskamp. Med jämna mellanrum reste han ner för att skildra befolkningens vedermödor och de rebellfraktioner som slogs både mot omvärlden och sinsemellan. En bok började växa fram. Nu tänkte Göran knyta ihop trådarna under sin femte resa till Afrikas horn.

Kalle Assbring förstod på andra vuxna att det pappan gjorde var bra, ädelt. Ibland fick han se dennes bilder. När kompisarna lekte krig ville han inte vara med. I en skolanteckningsbok skrev han: »När jag blir stor vill jag göra som pappa och rädda människor i Afrika.«

Att hans vänner så gärna lekte hemma hos honom tror han berodde mycket på att de var så förtjusta i Göran, som var en varm, mjuk och kärleksfull pappa.

När Kalle kom hem från skolan en fredagseftermiddag i oktober väntade hans mamma på honom i hallen, med en halvårsgammal syster under vardera arm. Bakom henne ruvade mormor och morfar.

»Det värsta som kan hända har hänt«, minns Kalle att mamman sade.

»Har du fått mjölkstockning?« fick han ur sig.

»Nej, Göran är död.«

Och sedan blir minnena suddiga.

 

Göran Assbring var den fjärde svenska journalisten som dödades i tjänsten under de här åren av konflikter i Afrika och Sydamerika. Inga värdesaker stals, bara väskan med filmrullar, varför mordet föreföll planerat. Av vem eller vilka klargjordes aldrig.

I Sverige gick livet vidare för de efterlevande. När Kalle växte upp fanns alltid någon av pappans gamla kollegor i faggorna, som för att hålla ett vakande öga. Själv tärdes han av en gnagande oro för att mamman också skulle ryckas bort. När andra barn gick till fritids skyndade han direkt hem.

I högstadiet, om någon ny bekantskap frågade om hans pappa, föll Kalle i gråt. Det var pinsamt. Först i gymnasiet, tio år efter pappans bortgång, klarade han av att svara: »Min pappa hette Göran och han är död.«

Annons

När klasskompisarna sedan gick vidare till universitetsutbildningar och jobb kände han sig riktningslös. Pappans gamla kameror fanns där hemma, och Kalle hade alltid varit intresserad av fotografi, men att bli fotograf fanns inte på kartan.

– I mina ögon var fotografyrket på något vis så stort, på gränsen till ouppnåeligt, säger han. Det var inget jag kunde säga till mig själv eller någon annan att sträva efter, för det vore hybris.

Efter lumpen började han jobba på ett lager för att få råd att uppfylla de mål han trots allt förmådde sätta upp: flytta hemifrån, och resa till Eritrea. Med egna ögon ville han se det land som fått hans pappa att riskera så mycket, samt besöka pappans grav och platsen där han sköts ihjäl.

Kalle Assbring förberedde sig genom att gå en kvällskurs i fotografi och flög 1996 till huvudstaden Asmara tillsammans med sin dåvarande flickvän. Där rådde det fred sedan fem år tillbaka och de reste på vanliga turistvisum.

Första dagen upptäckte Kalle att slutaren på en av pappans kameror var trasig, och gav sig av för att leta efter en reparatör. När han irrade runt i den gamla italienska kolonialstaden stannade en Volvo bredvid honom. Föraren frågade på engelska om han kunde hjälpa till, och visade sig snart höra hemma i Husby inte långt från där Kalle själv bodde. När Kalle berättade vem han var och vad han gjorde i landet hajade svenskeritreanen till: Vilket hotell bodde han på? Kunde han vara där nästa morgon?

Nästa dag ringde telefonen på utsatt tid. »Har du en skjorta?« »Ja.« »Bra, ta på dig den och åk till parlamentet.«

Väl i regeringsbyggnaden guidades Kalle och hans flickvän runt i huset. Alla ville heja och ta i hand. Alla visste vem Göran Assbring var: en frihetshjälte som offrat sitt liv för det eritreanska folkets kamp. Till slut hamnade de hos utrikesministern Petros Solomon, som var högste beslutsfattare eftersom presidenten var bortrest. Solomon bad om ursäkt för mottagandet: »Vi visste inte att du var på väg. Hade vi gjort det hade vi mött dig på flygplatsen.«

Utrikesministern var gammal gerillakämpe och en av de sista Kalles pappa träffade innan han gav sig av på den bilfärd som ledde till hans död. Solomon var även med om att ta hand om Görans kropp efter eldöverfallet. Nu förklarade han att de självklart skulle hjälpa Kalle till de platser han ville se. När de drack te på utrikesministerns kontor undrade denne sedan om Kalle kände till att det fanns gossebarn som döpts efter hans pappa, men med namnet överfört till tigrinja. En överraskad Kalle undrade om han kunde få möta någon av dem, och jo, det skulle nog gå att ordna.

Nästa dag träffade han en glad men blyg Yuran Bereket i Asmara. Kalle och tolvåringen hade inte mycket gemensamt, och deras knapphändiga kommunikation tog omvägen via en engelskkunnig moster. Trots det gjorde mötet ett starkt intryck.

– Resan var … renande, säger Kalle Assbring. När jag kom hem hade jag fått min pappas arv ännu mer. Före resan bar jag på något slags trauma som jag kunde välja att göra vad jag ville med. Jag var där för att träffa min pappa Göran, och det gjorde jag på sätt och vis genom att besöka graven och se platsen där han dog, men det fanns också fler Göran. På något sätt stakade de upplevelserna ut riktningen för mitt vuxenliv.

Tillbaka på lagret slogs han av insikten att han nog skulle bli kvar där om han inte själv tog tag i saker och ting. Han sökte sig till Nordens Fotoskola på Biskops-Arnö där han lärde sig att bli dokumentärfotograf. Som frilansare började han jobba åt en rad svenska tidningar och magasin, och tog emellanåt ett eller annat reklamuppdrag.

Men en regel tummade han aldrig på: att inte åka till oroshärdar.

Emellanåt gjorde det förflutna sig påmint. En dag fick Kalle ett brev från en utvandrad eritreansk journalist som döpt sin son till Yoran. De började brevväxla och efter några år hälsade Kalle på familjen i Göteborg.

De gick och åt på en kinakrog och Kalle tog några bilder på sällskapet och lille Yoran. Pappan Dawit Isaak berättade om tidningen han drev i Eritrea, sin poesi och sitt engagemang för en barnteater i Asmara. Sedan sade han att han snart skulle återvända, trots de allt sämre tiderna för det fria ordet i landet.

– »Jag kommer att bli arresterad när jag åker tillbaka«, minns jag att han sa. »Min tidning har tryckt en regimkritisk text. Men det är okej, det handlar bara om en vecka eller två. Det har hänt förr, det är så det fungerar. Dessutom, jag är svensk medborgare nu.«

Kalle Assbring rycker på axlarna.

– Ja, han trodde ju det. Att han var skyddad.

När Eritreas president väl skred till verket hade spelreglerna ändrats. I skuggan av terroristattackerna mot USA den 11 september 2001 kväste han all opposition, och till dem som rensades ut hörde även utrikesministern Petros Solomon och förmodligen Yuran Berekets pappa.

Kalle Assbring fick höra om händelserna på avvägar, och först långt senare. Hans tankar gick ofrånkomligen till Yoran Isaak.

– På något sätt kände jag ett slags storebrorskap, säger Kalle. Båda förlorade vi våra pappor när vi var åtta år gamla, båda hade vi pappor som trodde på Eritrea och som tog stora risker för landet. Så jag kände någon form av … ansvar att finnas där, om han nu ville ha kontakt. Jag mindes min egen uppväxt. Om man blir påmind som barn om att livet är skört är det bra att ha kontakt med andra vuxna.

Så han hörde av sig till familjen Isaak med jämna mellanrum. Och han fick höra om en annan Yuran, vars pappa flytt från Eritrea och hamnat i Sundsvall. Någonstans i bakhuvudet formades en lös tanke om en fotobok som berättade historien om hans pappa och alla dessa Göran.

2009 beskrev Kalle projektet för Konstnärsnämnden och tilldelades ett generöst stipendium. Han var 33 år, lika gammal som pappan var när han mördades, och fick dessutom veta att han själv skulle bli far. Han kände tvivel inför bokprojektet, men det var som om ödet drev på: under en dokumentärkurs på Konsthögskolan blev han uppringd av en eritreansk ambassadtjänsteman som frågade efter pappans bilder. Ett stort jubileum var under uppsegling och därför ville man ordna en utställning – Göran Assbring var trots allt en av ytterst få som hade dokumenterat landets födslovåndor.

De nådde en överenskommelse: Kalle skulle flyga ner med 40 av pappans bilder, och i gengäld skulle arrangörerna hjälpa honom att hitta fler Yuran till hans egen bok.

 

I dag, sju långa år senare, har Kalle Assbring gått i mål. I Fadern, sonen och Göran väver han ihop sin egen berättelse med pappans och ödet för alla de barn som döpts efter honom.

Pojken Yuran Abraham, vars mamma en gång fick i uppdrag att tvätta Göran Assbrings döda kropp; Yuran Kidane, fotbollsspelaren; Yuran Teklemariam, sjuksköterskestudenten; Yoran Isaak, dissidentsonen; Yuran Mehari, televerksarbetaren; och Yuran Yacob, som flydde diktaturen för att återförenas med sin pappa i Sundsvall. Även Yuran Bereket, som Kalle träffade som tolvåring 1996, lämnade så småningom landet. Via en helvetesvandring genom Sahara, libyska flyktingsmugglare, en livsfarlig båtfärd över Medelhavet och olika förläggningar i Italien, Danmark och Sverige hamnade han i en förort till Stockholm där han nu lever som papperslös.

Och sist men inte minst: Kalles egen son Ralf Göran Einar Assbring. Att bli småbarnsförälder tog mer energi än Kalle räknat med, dessutom fick Ralf snart en lillasyster. Därutöver var Kalle tvungen att sköta frilansfirman och sitt vanliga fotograferande vid sidan av arbetet med boken.

En dag för drygt två år sedan drabbades han av svår migrän. Orsaken visade sig vara en hjärntumör.

– De frågade mig på sjukhuset: »Har du upplevt sorg någon gång?« »Ja, det har jag.« »Vad bra, för att få ett cancerbesked påminner ganska mycket om sorg.« Det sägs att det som inte dödar gör en starkare, och det kanske är så de resonerar. Men jag vet inte om jag håller med. Mig gjorde sorgen ömtåligare. Jag visste redan att livet är skört. Och jag visste vad det innebär att förlora en förälder. Jag vill inte lämna den bördan till mina barn, för jag vet vad de har framför sig.

Sjukdomen både försvårade arbetet med boken och satte en orubblig deadline: det gällde att avsluta medan det ännu fanns tid.

Annons

De läkemedel som sattes in mot Kalles tumör hade begränsad effekt. I dag genomgår han en tuff strålbehandling.

Koncentrationsförmågan kommer och går. Närminnet har tagit stryk. Annat, som var och med vem han semestrade för något år sedan, kan vara utraderat tills någon påminner honom.

– Det är verkligen bisarrt att det här hände, säger han. Dessutom när min egen son är på väg in i åldern jag själv var i när jag förlorade min far. Vad är det här? Är det någon som driver med mig? Att jag blev fotograf – var det för att göra klart det här arbetet? Var det för att jag skulle kunna berätta min pappas och min historia om jag inte skulle finnas kvar? Men historien kommer att fortsätta. För de andra. Även om jag hoppas att den fortsätter även för mig.

Den sista sidan av Fadern, sonen och Göran visar baksidan av ett vykort som Kalles pappa skickade hem till familjen från Eritrea. Texten: »Jag älskar er, Göran.«

– Jag tänker att det blir som en hälsning till alla i boken, säger Kalle Assbring.