Dirigentens dilemma

Gustavo Dudamel är den klassiska musikvärldens största stjärna; utsedd till en av världens 100 viktigaste personer av Time Magazine, dyrkad av hysteriska fans, omgiven av livvakter och assistenter. Så vad gör han i Göteborg? Filter reste till hans hemland Venezuela för att ta reda på svaret.

Bokhyllan i Katarina Danielssons arbetsrum på Konserthuset i Göteborg är uppdelad i två sektioner. Den ena är full av identiska röda pärmar med artistkontrakt, arkiverade brev och gamla programblad. I den andra ligger travar av utländska tidningar som BBC Magazine, El Pais Semanal och LA Times Magazine. Alla har Gustavo Dudamel på omslaget.

På en krok hänger en skräddarsydd frack med en kemtvättslapp i kragen och fyra inplastade vita skjortor med monogrammet »GD« på manschetterna.

Annons

Det återstår mer än två månader tills Gustavo Dudamel ska komma hit igen, men för Katarina har arbetsuppgifterna redan börjat hopa sig. Som Göteborgssymfonikernas producent planerar hon konsertsäsongen, men de senaste åren har den mesta tiden gått åt till att organisera den nya chefdirigentens Göteborgsbesök.

Katarina rotar fram en kalender bland pappershögarna på skrivbordet.

– Allt blir annorlunda när han är här. Hela huset vaknar liksom till liv. Det är sånt tryck från alla möjliga håll att det nästan känns som att musiken blir en bisak.

Hon vänder blad i Dudamels Göteborgsschema och pekar:

– Titta, första repet här har redan strukits eftersom han blir kvar en dag längre i New York med LA Philharmonic. Här ska han intervjuas – vi har förfrågningar från Polens tre största morgontidningar. Här är det någon orkester från Europa som ska ringa, sedan vill Deutsche Grammophon träffa honom och prata om en ny inspelning. När han är här kommer alla på hela kontinenten som vill ha affärsmöten hit eftersom hans tid är så begränsad. Och här på söndagen – då vill maestro vara ledig för att studera. Då sitter han på sitt hotellrum med hörlurar.

Själv jobbade jag extra som publikvärd på Konserthuset när Gustavo Dudamel presenterades som ny chefdirigent. Även om han redan då var internationellt omtalad var flera av mina kollegor frågande: Var det verkligen så klokt att satsa på en oprövad 24-åring som knappt talade engelska?

När jag nu fem år senare återvänder till min gamla arbetsplats oroar sig musikerna och personalen istället över hur länge de ska kunna hålla honom kvar. Världens främsta orkestrar, vars ekonomiska möjligheter Konserthuset inte har en chans att tävla mot, sliter i Dudamel. Därför har göteborgarna gjort det till en sport att få sin dirigent att trivas så bra som möjligt på ett socialt plan. När Dudamel tillträdde bestämde sig Katarina Danielsson för att piffa till hans loge; den förre dirigenten Neeme Järvis gamla massagestol i svart läder fick stå kvar, och för att öka trivseln gick hon över till Konstmuseet tvärsöver Götaplatsen. Hon förklarade att deras nya sydamerikanska dirigent var gift med en balettdansös. Kanske hade de något verk med lite latinokänsla? I dag hänger oljemålningen Spansk dans från 1912 av Anders Zorns gamle elev Gösta von Hennigs i logen.

Snart lärde de sig att dirigenten hade två intressen utöver musiken: att köra bil och att äta god mat. Konserthusets huvudsponsor Volvo ser nu till att deras senaste modell alltid väntar på honom när han kommer. Katarina Danielsson brukar ge honom en karta och tipsa om utflyktsmål.

Katarina och hennes kollegor har också sett till att bjuda honom till de restauranger vars kök kan anpassa sig efter en dirigents mat- och sovklocka: När han vill gå ut och äta efter en konsert är klockan ofta över tio. Dudamel har blivit stammis på stjärnkrogen Fond, dim sum-restaurangen Hello Monkey och McDonald’s på Avenyn. På hotellet där han har en 120-kvadratmerssvit reserverad har kockarna, som håller room service-köket öppet hela natten, lärt sig att laga kycklingsoppa enligt Gustavos farmors recept. Dessutom brukar Konserthusets konstnärliga rådgivare Karin Tufvesson Hjörne och hennes man bjuda hem honom på hans favoriträtt ostron.

Julen när han kom dit första gången hade violinisten Ingrid Sturegård bakat pepparkakor. Gustavo tyckte att de var goda, så nu bakar hon alltid några lådor med pepparkakor som ställs in i logen inför hans besök.

– Den första tiden satt vi i orkestern och följde väderleksrapporterna inför att han skulle komma, säger Sturegård. »Nej, ska det bli regn nu när Gustavo kommer!« Vi ville så gärna att han skulle trivas här.

Göteborgarnas beteende påminner lite om en kille som lyckats få en tjej som egentligen är alldeles för smart och snygg och framgångsrik för honom, och nu anstränger sig till sitt yttersta för att imponera och göra henne till freds. Hela tiden gnager oron över vad som ska hända när hon lämnar honom. Hur ska någon någonsin kunna fylla hennes skor?

Eller som violinisten Ingrid Sturegård uttrycker det:

– Ibland känner jag att han ska ju inte vara här egentligen. Och ändå vet jag – han har faktiskt valt själv att vara här.

Bland fruktstånden utanför Teresa Careños konserthus har två tonåriga killar med acneproblem redan börjat sälja sladdriga t-shirtar med Gustavo Dudamels porträtt. Två av tre filer på gatan utanför är avstängda av blinkande polismotorcyklar och kravallstaket. Runt hela betongkomplexet cirkulerar militärer i olivfärgade overaller, med blänkande kängor och AK47:or dinglande vid höfterna. Om några timmar ska Gustavo Dudamel hålla en extrainsatt konsert tillsammans med sin orkester, Orquesta Sinfónica Juvenil Simón Bolívar.

Annons

President Hugo Chavez beställde konserten för att fira 200-årsjubileet av Venezuelas självständighet i sista stund och orkestern har bara haft tre dagar att förebereda sig. Större delen av platserna i konserthuset är vikta för de ministrar i medaljprydda uniformer som minglar innanför avspärrningarna. Resterande biljetter kostar 20 bolívares fuertes, drygt 30 kronor, och sålde slut på några timmar.

Nere i atriumgården på konserthusets källarplan sitter jag med två av orkesterns violinister och ser på hur tre manliga balettdansörer, som just avslutat ett träningspass, tvingas ut ur det avspärrade området av fyra beväpnade militärer.

Violinisterna, Maxwell och Daniel, har precis kommit ut från repetitionen inför kvällens konsert. De är trötta. Daniels t-shirt är smutsig. Han har inte hunnit tvätta på flera veckor.

– Det blir alltid såhär när Gustavo är här, säger Maxwell. Det är roligt, men också rätt jobbigt. Det är okej att spela Beethoven, Stravinskij och sånt som vi gör till vardags. Men nu ska vi spela Mahlers femte, och Gustavo petar i precis allt. Vi har fått öva förmiddagar, eftermiddagar och kvällar. När han åker härifrån ska jag umgås med min fru igen.

Han tittar på klockan och säger att han måste åka hem och byta om till kostym inför konserten. Jag följer honom till parkeringsplatsen och fortsätter sedan in i en smal, lysrörsupplyst korridor under konsertsalen för att träffa Gustavo Dudamel.

Framför en låst dörr gäspar en mörkblond kvinna i Ralph Lauren-skjorta, kort kjol och höga klackar. Isabella Abreu arbetar på PR-avdelningen för orkestern och har hand om Dudamels åtaganden när han är i Caracas.

Sedan han kom hit efter att ha varit iväg några månader hos sina orkestrar i Los Angeles och Göteborg har hon överösts med förfrågningar från världens alla hörn: journalister, dokumentärfilmare, dirigenter, sponsorer, konserthuschefer, skivbolagsdirektörer…

Hon lyckas inte dölja hur stressad hon är. I ett tafatt försök till uppmuntran frågar jag om hon ska göra något roligt under den stundande långhelgen.

– Jobba, svarar hon utan att röra en min. Eftersom den här konserten sattes in blir jag kvar i staden hela helgen.

Hon trycker ner sin välmanikerade hand i handväskan, fipplar upp sin Blackberry och bläddrar igenom sin mejlkorg med en frustrerad suck.

Varje gång Dudamel är i Caracas vill han repa in nya grejer med orkestern, han vill resa ut till alla nucleos, musikskolorna runt om i Caracas, för att se hur barnen utvecklas, förklarar hon. Dessutom har han dussintals strategiska möten med de som ansvarar för driften av Systemet. Allt ska organiseras av Isabella och hennes kollegor. De måste också se till att han har sin chaufför och sina livvakter med sig. Efter att deras dirigent varit hemma i Caracas i en månad går hela organisationen runt honom nu på fälgarna.

Bakom henne öppnas dörren och en lång man med en kal hjässa som inramas av yviga vita lockar kliver ut. Isabella känner igen honom – en dirigent på besök från USA. Han ler upprymt:

– What an amazing energy that man possesses!

Isabella ger honom ett trött leende.

– Yes, the maestro always delivers, säger hon med inövad amerikansk accent.

Hon knackar på dörren, får ett »bienvenido« till svar och släpper in mig.

Därinne halvligger Gustavo Dudamel i en ljus lädersoffa och fingrar på sin mobiltelefon.

Isabella presenterar oss för varandra. Efter att vi utbytt artigheter en stund frågar jag vad han ska göra fram till konserten börjar.

Han lägger huvudet på sned mot handflatan som ett sovande barn.

– Jag måste få lägga det här trötta huvudet på en kudde en liten, liten stund.

Fyra timmar senare spelar hela orkestern var och en igenom sina stämmor på scenen framför det fullsatta auditoriet.

Beställaren Hugo Chavez dök aldrig upp, men på en av de främsta raderna sitter vicepresidenten Elias Jaua tillsammans med sina ministerkollegor. Platserna runt regeringen är fyllda av hundratals barn från nucleos runt om Caracas. Deras närvaro är en del av showen – musikerna på scenen är ju produkter av samma system.

När orkestern tystnar öppnas en dörr på sidan av scenen och publiken börjar jubla. Gustavo kliver in i svart frack och vått bakåtkammat hår.

Det normala på klassiska konserter är att dirigenten under sin entré går längs med scenkanten, i det starkaste strålkastarljuset närmast publiken, för att möta dess jubel. Gustavo Dudamel trycker sig fram genom orkestern och kryssar mellan harpor och fioler på sin väg fram till mitten av scenen, där han tar konsertmästaren i hand innan han ställer sig på podiet och bugar.

Politikerna applåderar myndigt, musikeleverna skriker och tar kort med sina mobiltelefoner. Gustavo Dudamel ler och vänder sig om mot orkestern. Han sveper över dem med blicken, söker ögonkontakt medan han demonstrativt väntar in publikens tystnad.

Så tar han ett djupt andetag, som om han kunde suga in rummets sista kvarvarande ljud genom näsan, och höjer långsamt händerna. När de är i höjd med öronen sätter stråksektionen igång. De följs snart av mässingsblåsarna. Publiken känner genast igen melodin och snart står hela salen upp och sjunger med i nationalsången.

Gustavo Dudamel för sedan orkestern in i ett av dess paradnummer, den venezolanska kompositören Evencio Castellanos symfoni Santa Cruz de Pacairigua.

Publiken ser hur Dudamels ryggtavla studsar upp och ned, armarna sveper i cirklar kring hans huvud och mellan högerhandens tumme och pekfinger slår dirigentpinnen bestämt i takt med musiken. Efter tjugo minuter har hans bakåtkammade hår förvandlats till ett stort krulligt burr som glimmar och slänger i strålkastarljuset.

Musikernas perspektiv är ett annat, de ser hur dirigentens ansikte spricker upp i ett stort leende i de harmoniska partierna och hur han sedan visar tänderna och biter ihop när intensiteten stegras. De uppspärrande ögonen söker hela tiden kontakt med musikerna. Om man hade varit döv hade det sett väldigt larvigt ut.

Efter att ha spelat den venezolanska, nationalistiska hymnen Cantata Criolla lämnar Gustavo scenen, men blir inropad igen. Efter två extranummer står hela publiken och vrålar: »Mambo! Mambo! Mambo!« Gustavo Dudamel lägger händerna över bröstet och ler. Mambo, från Leonard Bernsteins West Side Story är en av klassikerna i orkesterns repertoar.

Annons

Han kliver återigen upp på podiet och vänder sig mot musikerna. På hans kommando blåser alla igång samtidigt. Gustavo gapar och sjunger med i melodin. Skörten på hans frack dinglar fram och tillbaka under hans rullande höfter. När slagverkarna går loss hoppar han jämfota upp och ner på podiet.

I refrängen, där orkestern unisont skriker »mambo«, reser sig stråksektionen och slänger upp fiolerna i luften. En kille med trumpet roterar instrumentet över huvudet så att munstycket lossnar och flyger i en bana över Gustavo Dudamels viftande armar och landar hos en leende kille på fjärde raden.

När låten är slut kramar Gustavo om musikerna en efter en. De svettiga lockarna hänger ner över pannan. Publiken skriker, visslar och stampar fötterna i golvet.

För dem är det ett firande av att deras världsberömda maestro har kommit hem.

För Gustavo Dudamel är det en dag på jobbet; en av flera konserter i ett schema som är så minutiöst komprimerat som det bara kan vara för någon som är chefdirigent för tre stora orkestrar på tre olika kontinenter.

I Barquisimeto var Oscar Dudamel känd som en festlig kille, han var en begåvad men lite oseriös trombonist. Hans salsaband Sucre y Gaitas brukade spela på fester och det hände att han ryckte in i stadens symfoniorkester. Jordbruksstaden Barquisimeto är Venezuelas femte största stad, men har en lång musiktradition och brukar kallas Capital musical de Venezuela. När Oscar var 18 år berättade hans flickvän Solangel Ramirez Viloria att hon var gravid. Det var ingen god nyhet; de hade inga pengar, men desto fler drömmar om vad de skulle göra av sina liv. Beskedet gjorde dessutom Oscars föräldrar arga: han var för ung för att skaffa barn – och han var ju inte ens gift. När Gustavo Dudamel föddes i januari 1981 ansåg sig farföräldrarna inte ha något annat val än att låta Oscar och Sol flytta in i deras lägenhet. Eftersom föräldrarna var så unga tog farföräldrarna det största ansvaret för att försörja och uppfostra Gustavo. De gav honom smeknamnet »chico Gerber« eftersom han liknade spädbarnet på barnmatsflaskan från det amerikanska företaget Gerber.

När han var tre år gammal tog hans farmor Engracia med honom till en konsert där hans pappa spelade i en klassisk orkester. Hon trodde att den lille skulle somna, men när de kom hem förklarade Gustavo att han ville bli trombonist. Engracia uppmuntrade inte hans musikintresse; hon såg hur svårt Oscar hade att försörja sig. Dessutom var hon trött på oväsendet från hans repetitioner och de trombonlektioner han gav i lägenheten.

Hon gick ändå med på att låta Gustavo gå till musikskolan på eftermiddagarna. Sedan några år tillbaka hade Venezuela ett utbildningssystem kallat El Sistema, som gav alla barn möjlighet att utan kostnad lära sig klassisk musik.

– Alla kompisar i min nucleo spelade instrument, säger Gustavo till mig när vi träffas i Caracas. Jag ville bara spela trombon som min pappa men mina armar var inte tillräckligt långa.

I väntan på att han skulle växa till sig nöjde han sig med att studera teori: noter, harmonilära och musikhistoria.

Lärarna i skolan menade att han visade stor fallenhet för musik, men hans farmor försökte övertala honom att prova karate eller någon annan sport i förhoppning om att han skulle byta till en tystare hobby. Men Gustavo som var liten och smal, med kortklippt krulligt hår och tunna glasögon, trivdes inte bland idrottarna.

– Jag höll på lite med basket och simning. Ett tag ville jag bli arkitekt. Men så fort jag började med musik blev El Sistema som en familj för mig. Jag ville inte vara någon annanstans.

För att försäkra sig om att få vara kvar i musikskolan lade Gustavo ner allt mer energi på att imponera på sina musiklärare. När han kom hem från skolan vid lunchtid ställde han upp sina leksakssoldater, Fisher Price-figurer och Legogubbar i sitt rum. På musikskolan hade han lärt sig precis hur en filharmonisk orkester skulle arrangeras: i en halvcirkel runt dirigenten stod stråksektionen, längst till vänster placerade han fiolstämmorna, sedan kom altfiolerna, och längst till höger cello och kontrabas. Längst bak skulle de ljudstarkaste delarna stå: slagverkarna och mässingsblåsarna. I mitten framför dem som ställde han flöjtspelarna, saxofonisterna, klarinetten, oboen och de andra träblåsarna.

Sedan satte han på en skiva och började dirigera sina leksaker. Repertoaren bestod ofta av Tjajkovskij, den italienske dirigenten Claudio Abbados inspelningar med Berlinerfilharmonikerna eller Wienerfilharmonikernas Mahlertolkningar.

– Jag ställde verkligen upp orkestern perfekt. Sedan repeterade vi. Om något inte blev bra gjorde jag om orkestreringen.

Innan han gick till sin nucleo på eftermiddagen sade han till Engracia att inte städa undan orkestern eftersom han skulle fortsätta arbeta med den när han kom hem på kvällen.

– Du kommer inte att tro mig, men att läsa musik var som att höra den. Att fundera på hur jag ville arrangera den var som att spela den.

Efter sju års instrumentlösa musikstudier började den elvaårige Gustavo inse att hans armar kanske aldrig skulle bli tillräckligt långa för att han skulle kunna bemästra sitt favoritinstrument till fullo.

– Att inse att jag inte kunde spela trombon var smärtsamt, säger Gustavo. Jag provade trumpet som alternativ, men fick så ont i läpparna.

Istället började han spela fiol. Engracia tvingades erkänna sitt misslyckande men Gustavo var överlycklig över att äntligen själv kunna åstadkomma musik. På ett halvår avancerade han från nybörjarklassen.

– Han var otroligt ambitiös, minns Manuel Rojas, som spelade i samma orkester.

Efter en audition blev den tolvårige Gustavo Dudamel antagen av en välkänd fiollärare i Caracas. Hans farfar, som var lastbilschaufför, gick upp klockan tre varje fredagsmorgon för att köra honom till lektionerna tre timmar bort.

Venezuela var bra på att exportera baseballspelare och Miss Universumvinnare, men att tro att de skulle kunna fostra lika bra musiker som på konservatorierna i Europa, med sina månghundraåriga traditioner, den tanken framstod egentligen som löjlig för farfadern. Men samtidigt – om Gustavo nu insisterade på att bli musiker skulle han i alla fall få en seriös utbildning.

– Det var tydligt för alla att han hade talang, och farfadern satte familjens hopp till Gustavo. Han ville se till att Gustavo inte blev som sin pappa, säger orkesterkamraten Maxwell Pardo.

Som orkesterns främste violinist blev Gustavo utsedd till konsertmästare. Till konsertmästarens ansvar hör, förutom att vara förstesolist och leda musikerna som spelar första fiolstämman, att föra musikernas talan gentemot dirigenten. En eftermiddag var dirigenten sen till repetitionen, men fann att orkestern samlats i skolans kafeteria där de börjat spela utan honom. Den tolvårige Gustavo Dudamel höll i dirigentpinnen och ledde orkestern genom Mozarts Eine Kleine Nachtmusik. Dirigenten var så imponerad att han lät Gustavo dirigera orkestern även i fortsättningen.

– Mina armar var för korta för trombonen, men livet leker med oss, säger Gustavo. Så fort jag började dirigera kände jag något annat, något starkare. Sedan dess har det inte funnits någonting annat.

På sätt och vis lades grunden till Gustavo Dudamels karriär när den venezolanske politikern och oljeekonomen José Antonio Abreu bestämde sig för att starta en orkester. Han ville kombinera sina politiska ideal och ekonomiska kunskaper med sitt intresse för musik. Tanken var att en orkester för Venezuelas ungdomar skulle ge dem chansen att ta del av europeisk musikpedagogik. Han skulle själv vara dirigent.

Efter bara två år vann orkestern en internationell tävling i Aberdeen. Succén fick staten att bekosta orkesterns arbete och Abreu fick möjlighet att utveckla sin vision: att bygga ut orkestern till ett helt utbildningssystem där alla barn i Venezuela skulle få gratis tillgång till en musikskola, dit de kunde gå efter att den vanliga skolan hade slutat för dagen. På så vis skulle de lära sig att samarbeta istället för att driva runt på gatorna. Eftersom de spelade klassisk orkestermusik skulle varje lärare kunna ta hand om stora grupper med barn – i motsats till om barnen suttit ensamma och klinkat på varsin gitarr eller synt. Att ge dem kunskap om en musik som förknippades med de mest förmögna skulle i sig också motverka segregation, trodde han.

Ryktet om El Sistema spreds, och alltfler föräldrar som oroade sig över vad de deras barn hittade på efter skolan satte sina barn i en nucleo. Före detta elever eller orkestermedlemmar agerade lärare. Abreu skissade snart upp en detaljerad modell där de yngsta barnen – från två år – började med körsång. Året därpå blev de en »pappersorkester«, de fick fioler av papier maché för att lära känna instrumenten och lära sig hur man håller i dem. Sedan var de redo att börja spela på riktigt. Grundmodellen ser likadan ut fortfarande: de flesta börjar med fiol, men i takt med att orkestrar bildas får vissa barn skola om sig till de instrument som behövs.

För dem som vill varvas orkesterövandet med musikteoretiska studier. När barnen blir bättre blir systemet alltmer hierarkiskt. Provspelningar avgör vilken orkester man får spela med. Den bästa orkestern i hela El Sistema är Simon Bolívarorkestern, som består av handplockade musiker från alla landets ungdomsorkestrar.

El Sistema är fortfarande i första hand ett socialt projekt, men efterhand som Simon Bolívarorkestern vunnit internationella priser har det blivit lättare att ragga nya bidrag från såväl regering och storföretag som privatpersoner som vill skänka gamla instrument.

I dag har El Sistema 130 barnorkestrar och 30 symfoniorkestrar. Fler än 350 000 barn går i någon av landets 180 nucleos fyra timmar om dagen; majoriteten av dem kommer från fattiga familjer. Den venezolanska staten står, sedan Hugo Chavez blev president, för nästan alla El Sistemas rörliga omkostnader.

När folk inom El Sistema talar om Abreu framträder bilden av en passionerad arbetsnarkoman med ett omättligt kontrollbehov. Han överblickar landets alla nucleos, följer personligen upp vartenda beslut och övervakar nogsamt arbetet i samtliga orkestrar. Han saknar familj och lider sedan mer än ett decennium av magsår. Somliga säger att han jobbar både dag och natt och att ingen har sett honom sova.

Samtidigt åtnjuter 70-åringen status som en kunglighet i Venezuela. De senaste åren har han samlat på sig lika många flygmil som en utrikesminister när han tagit emot priser över hela världen – Glenn Gould-priset, Polarpriset, Right Livelihood Award, TED-priset…

När jag träffar honom i Caracas åtföljs han av fyra svartklädda assistenter. Med sin späda krokiga kropp, kala hjässa och enorma plastbågade glasögon ser han äldre ut än sina 70 år.

– Om du ser på våra sociala problem så kommer de ur en känsla av utanförskap, sammanfattar han El Sistemas filosofi. Över hela världen är utanförskap förklaringen till explosionen av sociala problem. Därför måste vi slåss för att inkludera så många som möjligt i våra orkestrar. Musiken som sådan tillåter att man formar sociala grupper, som orkestrar och körer. Där kan barnen lära sig socialt samspel, solidaritet, teamwork, på ett sätt som är unikt med musik.

Han spricker upp i ett leende som utlöser en kedjereaktion av rynkor längs kinderna.

– När vi startar en nucleo i en barrio är det första vi försöker göra att alliera oss med föräldrarna. När allt kommer omkring, vilken mamma vill inte hellre att hennes barn spelar violin än springer runt på gatorna och utsätter sig för droger, våld och barnporr?

Berlinerfilharmonikernas dirigent Sir Simon Rattle slog nyligen fast att »det som händer i Venezuela är det viktigaste som händer inom musik någonstans i världen«. De senaste åren har El Sistema-kopior dykt upp i fler än 25 länder, från Brasilien och Colombia till Kanada och Skottland. Efter att Gustavo Dudamel i fjol tog initiativ till en konsert i en gymnastiksal i en Göteborgsförort är »El Sistema Hammarkullen« också under utveckling.

I maj 1998 tog José Antonio Abreu bilen från Caracas till Barquisimeto. Han hade hört talas om en ovanligt talangfull violinist och dirigent i stadens ungdomsorkester. Nu skulle 17-åringen leda hela orkestern och en kör – sammanlagt omkring 800 personer – genom en årlig vårkonsert i en gymnastiksal. Att dirigera så många människor är en utmaning för vilken dirigent som helst, eftersom risken är stor att musikerna på ena sidan av salen inte hör sina orkesterkollegor på den andra sidan.

Under konserten satt Abreu på första raden, alldeles intill den unge dirigenten, och skrek instruktioner åt honom: »Mera träblås!« »Mer stråke på första fiolstämman!« Gustavo Dudamel insåg att det var ett test, och höll sig lugn.

Efter konserten sökte Abreu upp Dudamels farföräldrar och förklarade att Gustavo »måste flytta till Caracas«. De började gråta, och Gustavos farfar sade till Abreu att han skulle »ta ljuset ur hans hem« innan de accepterade. I Caracas utsåg Abreu ynglingen till dirigent för Simon Bolívarorkestern.

Efter flera års specialträning med Abreu och

ett antal uppmärksammade turnéer med orkestern ställde Dudamel upp i Gustav Mahlers dirigenttävling 2004, en av världens största tävlingar

för dirigenter i början av sin karriär. Gustavo

var med sina 23 år yngst i tävlingen, och det var

första gången han dirigerade en professionell orkester.

En av jurymedlemmarna var den världsberömde Esa-Pekka Salonen, som var ansvarig för Los Angeles Philharmonic. Det första han gjorde efter Dudamels konsert var att ringa till sin VD Deborah Borda, och säga att han just sett en man som »dirigerar som ett djur« och att hon borde bjuda in honom som gästdirigent.

Snart hälsade två andra av världens främsta dirigenter, italienaren Claudio Abbado och britten Sir Simon Rattle, på i Caracas för att träffa Gustavo och gästdirigera hans orkester.

 

På Göteborgs Konserthus letade planeringschefen Karin Tufvesson Hjörne samtidigt efter en ny chefdirigent.

Under den legendariske dirigenten Neeme Järvi skapade sig Göteborgssymfonikerna under 22 år ett rykte som en av världens främsta uttolkare av nordiska, romantiska kompositörer som Jean Sibelius och Edvard Grieg. De hade ett prestigefyllt skivkontrakt med Deutsche Grammophon och utsågs 1997 till Sveriges nationalorkester.

Järvi hade bara ett drygt år tidigare ersatts av schweizaren Mario Venzago, som inte lyckats fylla den känslomässige estens kostym. Medan Järvi varit en expressiv dirigent som var en mästare på kraftfulla arrangeringar var Venzago en analytiker som gärna bröt ner musiken till minsta beståndsdel. Efter ett tag låste sig samarbetet med orkestern.

Som planeringschef fick Karin Tufvesson Hjörne ofta entusiastiska telefonsamtal och mejl från agenter som ville sälja in musiker. De flesta hamnade i papperskorgen, men den senaste tiden hade en pålitlig agent i London gång på gång hört av sig och tjatat om en »24-åring från Venezuela«. När agenten skickade en videokassett där Gustavo Dudamel dirigerade Mahlers femte symfoni började hon leta efter ett datum för honom att göra en gästspelning med Göteborgssymfonikerna. Men hon märkte snart att hans lediga datum snabbt ströks ur agentens kalender. Hon fick bara ett datum på hösten, men insåg att det var för sent.

– Vår orkester passar alltid bättre med karismatiska maestros än med de stela, säger Karin Tufvesson Hjörne. Väntade vi för länge skulle någon annan hinna sno honom, så jag blev liksom lite triggad av utmaningen och började bomba agenten med mail.

Samtidigt nåddes hon av ett bekymmersamt besked. Göteborgssymfonikerna var sedan länge inplanerade att spela på Proms i Royal Albert Hall i London tillsammans med sin gamle dirigent. Nu meddelade Neeme Järvi att han var sjuk och inte kunde vara med. Karin Tufvesson Hjörne ringde runt till en lång rad agenter och dirigenter för att hitta en ersättare. Till sist lyckades hon komma överens med Gustavo Dudamel som kom till Göteborg två dagar före konserten för att repa med orkestern. De skulle spela Sibelius femte symfoni, ett av Järvis paradnummer. Dudamel hade aldrig hört Sibelius förut, och många i orkestern undrade om en oprövad venezolan som inte ens hade skäggväxt var rätt person att leda dem på Proms, där spelningarna radiosänds direkt i BBC.

– Vi och Järvi var så samspelta att vi inte planerat in så många repetitioner, säger violinisten Ingrid Sturegård. Det här var precis efter sommarsemestern och vi hade fått ett mail om att Järvi ställt in, och så dök den här lilla 24-årige läckerbiten från Venezuela upp och bara utstrålade glädje. Han lyckades på något vis sammanfatta essensen av varför vi alla valt att viga vårt liv åt musiken.

Precis när Dudamel och orkestern intagit scenen bröt ett högfrekvent tjut ut i Royal Albert Hall. Något var fel på kopplingen mellan PA-systemet och BBC:s inspelningsutrustning. Det tog en timme innan teknikerna fick tyst på rundgången och orkestern kunde börja spela.

– De flesta dirigenter störs ju av en sådan sak, säger Ingrid Sturegård. Och Gustavo hade aldrig ens dirigerat i ett sådant sammanhang förut.

Men efter konserten var stämningen i orkestern uppspelt.

– Det var som början på en förälskelse, säger Göteborgsymfonikernas förste konsertmästare Sara Trobäck Hesselink. Vi visste att vi ville ha honom, samtidigt tänkte vi: »Vi har ju bara träffat honom i tre dagar. Hur kan vi vara så säkra?« Men vi bara visste. Vissa dirigenter är väldigt tekniska och ska gå in och peta i allt. Men han hade ett ödmjukt och kärleksfullt förhållningssätt till musiken som påminde om Neemes och som passade oss perfekt.

Även Dudamel verkade nöjd.

– Han sade: »I’m in love. I love this orchestra!« minns Karin Tuvfesson Hjörne. Han är ju lite latin, sådär.

Ett halvår senare ordnades en extrainsatt konsert med Gustavo Dudamel i Göteborgs konserthus. Direkt efter konserten gick VD:n Edward Smith ut med ett besked som förvånade hela den klassiska musikvärlden: Gustavo Dudamel hade skrivit ett treårskontrakt som chefdirigent för Göteborgs symfoniker.

Under månaderna som följde kunde Karin Tufvesson Hjörne se hur Gustavo Dudamels karriär exploderade i ett fyrverkeri över hela världen.

Han bjöds in att gästdirigera den ena världsberömda orkestern efter den andra: filharmonikerna i London, Israel Philharmonic, Chicago Symphony Orchestra…

Överallt imponerade han med sin förmåga att snabbt lära sig avancerade partitur helt och hållet utantill. På den anrika festivalen i Lucerne ledde han Wienerfilharmonikerna. Redan på den första repetitionen fick de gråhåriga musikerna i den rutinerade och samspelta orkestern höra hur Dudamel på stapplande engelska förklarade att de spelade bra, men att han ville ha mer:

»It’s good this, but the blood – it is not coming.« Han höll dirigentpinnen framför sig som en kniv och högg i luften: »The blood needs to be in your face! Pough! Pough!« Han satte igång orkestern igen och konstaterade nöjt att orkestern förstått: »Now we have blood. A lot.«

Deutsche Grammophon, det mest prestigefyllda skivbolaget inom klassisk musik, tecknade ett kontrakt exklusivt med honom och när Stuttgarts radioorkester spelade för påven Benedictus XVI på hans 80-årsdag svingade Gustavo Dudamel dirigentpinnen.

Samma år kunde den amerikanske musikjournalisten Andrew Patner rapportera att »sorg och bestörtning« rådde i Chicago Symphony Orchestra – av många ansedd som världens främsta orkester – sedan det offentliggjorts att Gustavo Dudamel nobbat dem till förmån för Los Angeles Philharmonic. I ett samtal med Patner sammanfattade en av Chicagoorkesterns stora donatorer sitt känslotillstånd: »Jag läser den här historien – och gråter.«

I Los Angeles, där mer än halva befolkningen talar spanska, blev Dudamel omedelbart en stor stjärna. Los Angeles Lakers gav honom en hedersplats intill Jack Nicholson och det berömda hot dog-haket Pink’s utökade sin meny med en ny korv som serverades med guacamole, schweizerost, fajitasmix, jalapenos och nachos: The Dudamel Dog. Till hans fullsatta invigningskonsert i Disney Hall köpte nästan hälften av de 2 265 åskådarna vip-biljetter för 2 500 dollar styck och uppåt. Då ingick, utöver cocktail och efterföljande middag, en chans att mingla med huvudpersonen och de andra gästerna som köpt uppgraderade biljetter, bland dem Quincy Jones, Tom Hanks och Sonys VD Howard Stringer.

Samma vecka ordnades en gratiskonsert i Hollywood Bowl.

– Enda gången vi haft lika långa köer till våra biljettkassor var när vi släppte biljetterna till en Rolling Stones-konsert, säger LA Philharmonics VD Deborah Borda. 18 000 personer fyllde arenan.

I dag har Gustavo Dudamel tagit över den inofficiella titeln som världens mest kända dirigent från Leonard Bernstein, som ledde New York Philharmonic under 60-talet och lyckades få en popkulturell publik intresserad av klassisk musik.

Dudamel har tre fangrupper med 112 000 medlemmar på Facebook. Till och med hans hår har en egen grupp. I fjol inkluderade Time Magazine honom på listan över »the 100 most influental people in the world« och TV-programmet 60 Minutes tillägnade honom ett inslag med rubriken »Gustavo the Great«.

Karin Tufvesson Hjörnes värvning var helt enkelt osannolikt vältajmad.

I oktober 2009 förvånade Gustavo Dudamel den klassiska musikvärlden när han förlängde sitt kontrakt med Göteborgssymfonikerna till 2012. Karin Tufvesson Hjörne tror att Göteborg kan ha en fördel av att staden är så liten och avlägsen. Arbetet i Los Angeles ger honom prestige och en möjlighet att nå ut till en stor publik – men medför också långt fler åtaganden gentemot sponsorer och media. Och för Dudamel, som i Caracas är van att kunna lägga in extra repetitionstimmar när han tycker att det behövs, är det amerikanska fackets regler mot övertid en mardröm.

– Jag tror att anledningen att han fortfarande är kvar är att han faktiskt älskar att vara här, säger Karin Tufvesson Hjörne. Göteborg är ingen världsmetropol hur man än vrider och vänder på det, men vi har en väldigt familjär orkester. Han brukar säga att han får vara ifred här. Jämfört med andra kräver vi ganska lite vad gäller sponsorer. Här kan han göra vad han vill, gå på stan som en vanlig person och se en biofilm eller en hockeymatch.

Konsertmästaren Sara Trobäck Hesselink:

– Jag hoppas bara att han inte blir slutkörd, att världen inte tar kål på honom. Hysterin kring honom är enorm. Varje gång han är här inser man ju vilket pressat schema han har, allt är inplanerat minut för minut. Ibland kan man se på honom att han är riktigt trött.

Hur länge det är realistiskt att tro att världens mest omtalade dirigent ska bli kvar i lilla Göteborg vet han bara själv. När jag frågar Deborah Bordah, VD för Los Angeles Philharmonic, om de övervägt att köpa loss Dudamel så att han kan tillbringa mer tid hos dem och mindre med sina andra orkestrar, svarar hon både diplomatiskt och självsäkert.

– När man arbetar med en stor dirigent handlar mycket om att få dem att hitta rätt balans i livet. Hans tid i Venezuela är speciell för honom. Han måste få vara där, det är där han har sitt blod och laddar om sina batterier. Hur han gör i övrigt – det är hans beslut. Vi får se vad som händer.

 

En dirigents primära uppgift är att se till att en orkester bestående av ett hundratal individuella musiker spelar som en enhet. Det viktigaste arbetet utför dirigenten när han eller hon studerar partituret och bestämmer sig för en tolkning. På repetitionerna gäller det sedan att få ihop orkestern så att den hittar rätt tempo, frasering och dynamik.

Under själva konserterna fyller de också en annan, nog så viktig, roll. I en symfoniorkester på 120 personer blir musikerna anonyma. Sitter du i publiken är det inte bastubaspelaren, klarinettisten eller någon av de femtio violinisterna du fokuserar på. Naturligtvis faller dina ögon istället på personen som står framför dem i strålkastarljuset och viftar med händerna som om luften vore hans instrument. Dirigenten ger orkestern ett ansikte, även om han står vänd mot publiken och egentligen visar mer av sitt nackhår. Och det sistnämnda har Gustavo Dudamel gott om.

Den kanske främsta anledningen till han väckt sådant intresse bland tidningsredaktörer och kulturkonsumenter som normalt sett inte bryr sig om klassisk musik finns lika mycket i musiken som i hans venezolanska bakgrund och unga ålder; den utlevelsefulla utstrålningen på podiet och de vilt böljande lockarna.

Samtidigt har han valt annorlunda vägar för att nå ut med sin musik. Förra året ordnade han två konserter i en gymnastiksal i Göteborgsförorten Hammarkullen där symfonikerna spelade Beethovens femma. Dagens Nyheters konstmusikexpert Martin Nyström beskrev sin konsertupplevelse därifrån som »en händelse som egentligen innehåller allt som jag vill minnas av det klassiska musikåret 2009«.

– Det var ögonblicket då jag började tro på musik igen, säger han. Jag lever fortfarande på energin jag fick där och säger till alla jag känner att passa på när Dudamel är här. Det vi är med om nu, kommer vi aldrig att vara med om igen.

–Vi valde att spela i Hammarkullen för att det är ett fattigt område, säger Gustavo Dudamel. Beethovens femma, som vi spelade, handlar om att slåss mot sitt öde. Budskapet går inte att missa. Beethoven är inte bara musiker, han är humanist. Alla hans verk har med samhället att göra. Det handlar om broderskap och att kämpa för sin framtid. Det är viktigt att ge kultur till dem som inte brukar lyssna på klassisk musik. Om de inte kommer till oss får vi komma till dem.

Om man läser igenom alla tidningsartiklar som skrivits om Gustavo Dudamel tröttnar man snart på inflationen av ord som »elektrisk«, »energi« och »underbarn«. Jag ber Ingrid Sturegård utveckla vad det är som skiljer Gustavo från andra dirigenter.

– Han är en stor kommunikatör och inspiratör som förväntar sig fulländning och total koncentration. Jag minns en gång när han sa: »Jag läste en recension där det stod ›Gustavo har sån energi‹, men jag kan bara få energi från er.« Och han får mig verkligen att känna att det är vårt ansvar som hans orkester att se till att han trivs, att han får energi. Varje gång han är här känner jag mig särskilt utmanad som individuell musiker. Det är nog den största skillnaden mot när jag jobbat med andra dirigenter.

– Och musikaliskt… han är ju unik. En multibegåvning. Einstein och Da Vinci. Han har ett exakt fotografiskt minne och kan lära sig partitur utantill hur snabbt som helst. Man ser på hans ögonlock ibland hur de blinkar när han snabbspolar bakåt genom partituret i sitt huvud för att hitta en specifik not. För varje gång han kommer hit blir jag mer tagen av att jag får vara så nära ett geni. Han är ett unikum för världens befolkning.

El Sistemas nybyggda högkvarter, Centro de Acción Social Por la Música, är en modern tiovåningarskoloss i glas och betong som hade passat bättre i Berlin än intill rivningstomterna utanför Los Caobos-parken i Caracas. Fasaden är klädd i tusentals gula, spagettismala plaströr, som ser ut att rinna över väggen som ett vattenfall. Invändigt rymmer den en imponerande mängd ljudisolerade repetitionssalar, inspelningsstudior och kontor. Det enda som inte utstrålar modernitet i den stilrena korridoren är den latinska takhöjden som tvingar mig att böja på nacken när jag följer efter musikerna som en efter en släntrar in i den stora konsertsalen på andra våningen. På den höj- och sänkbara scenen sitter redan större delen av Simon Bolívarorkestern framför en mäktig orgel, vars avgasrörslika pipor spretar åt alla håll.

Klockan är tio över tio på morgonen. Repetitionen skulle egentligen redan ha börjat, men sedan några år tillbaka har musikerna vant sig vid att deras upptagne dirigent brukar vara sen. Å andra sidan har de också tvingats vänja sig vid att jobba desto hårdare när han väl är på plats. Dagen innan repeterade de till sent på kvällen. Denna dag ska de repetera tillsammans med honom för sista gången innan han åker till Los Angeles.

Halv elva seglar Gustavo Dudamel in på scenen med nyduschat hår och en butiksny pikéskjorta. Medan han lutar sig över dirigentpulpeten ersätts orkesterns pratiga sorl av harklingar och skrapet från stolar som ställs till rätta. När salen är tyst hoppar Gustavo ner från scenen och ställer sig i mittgången mellan de tomma stolarna.

Han hinner knappt sätta igång orkestern innan han slår ihop handflatorna för att avbryta den.

– No, no, no. Inte så.

Han pekar på en fjunig kille i blåssektionen.

– Mer såhär: Laaa-laaa-daaaaa! OK, vi kör igen.

Orkestern rullar igång och Gustavo sveper med armarna i luften. Ljuset från strålkastarna reflekteras i fiolerna och studsar vidare över scengolvet och de tomma åhörarstolarna i takt med att stråksektionen lyfter och sänker sina instrument.

Gracias, bravo!

Orkestern hinner inte spela mer än någon halv minut innan han avbryter den igen. Så fortsätter repetitionen under en och en halv timme. Han sätter igång orkestern, lutar sig hängande över pulpeten, klappar i händerna, korrigerar någon detalj och sätter igång den igen.

En halvtimme efter att repetitionen är över sitter jag återigen i Gustavo Dudamels loge tillsammans med hans barndomskompis Daniel Vielma, en kille i hästsvans och runda glasögon som inte ser ut att vara äldre än tjugo år. Han spelar oboe i Simon Bolívarorkestern och fungerar som Gustavos assistent när dirigenten är hemma i Caracas.

Vielma har ställt fram vattenflaskor och en vas med rosor i olika längder och färger på bordet.

Gustavo Dudamel kväver en gäspning och lutar sig tillbaka i soffan. Koncentrationen under repetitionerna gör att han ofta är helt slut efteråt, säger han. Huden under hans ögon skvallrar om att han förmodligen hade varit trött ändå.

Jag frågar om han ser några skillnader mellan dirigenter från El Sistema och europeiskt skolade dirigenter.

– Jag har växt och utvecklats tillsammans med andra hela vägen. Min huvudsakliga skolning kommer inte av att jag suttit ensam på kammaren och pluggat och övat, jag har spelat med en orkester. För mig handlar all musik om en mänsklig connection. Jag har fantastiska relationer med alla orkestrar jag har dirigerat. Det går inte att ha distans när man håller på med musik. För mig är dirigenten en del av orkestern. Du leder dem, men du behöver dem. Utan orkestern är jag ingenting. Jag skulle bara vara en man som står och viftar med en pinne. Publiken skulle skratta åt mig och gå hem. Den inställningen har jag fått från El Sistema. Jag är väldigt stolt över att jag fått all min utbildning i Venezuela.

– Du har inte funderat på att dra ner på åtagandena för El Sistema för att få mer tid till uppdragen utomlands?

– Simon Bolívarorkestern är min familj. Jag kommer aldrig att lämna dem. Vi utvecklas fortfarande tillsammans. Jag vill alltid vara med dem.

– Men många andra sliter i dig, invänder jag.

– Det är sant. Det är som att ha en vacker fru men ändå vilja dansa med andra tjejer.

Han skrattar.

– Flera av mina kompisar från när jag var liten har hamnat på sorgliga ställen. De började hålla på med vapen och droger, många av dem kanske inte ens lever i dag. De som började i El Sistema blev räddade. Jag vet inte vad som hade hänt med mig om jag inte fått tillgång till musiken. I en ungdomsorkester lär du dig att du måste fungera tillsammans med människorna runt omkring dig. Jag tror att det är en viktig lärdom i en människas utveckling.

Han lutar sig tillbaka i soffan och rättar till sidenslagen på sin svarta kavaj.

Jag frågar om leksakerna han dirigerade som barn; var det bara lek eller lärde han sig något av det? Han kunde ju inte påverka hur det lät.

– Jag tror att det hjälpte mina drömmar. Jag drömde om att dirigera stora orkestrar som wienerfilharmonikerna. Det går inte att förklara med ord, men den drömmen var något väldigt vackert. Det var så stort.

– Låtsasdirigerar du fortfarande?

– Jag älskar att sitta ensam hemma och sätta på ett stycke och dirigera till. Sedan sätter jag på samma stycke med en annan dirigent och så jämför jag. Det är ett bra sätt att närma sig ett verk. Jag lyssnar ständigt på musik. När jag jobbar, när jag kör bil, när jag vilar. Det är som ett beroende. Jag kan inte stänga av musiken för den har givit mig allt jag har. Jag behöver musiken, som vatten, som luft, som mat.

Hans mobiltelefon på soffbordet börjar vibrera. Han tittar på displayen och räcker över telefonen till Daniel, som går ut i ett litet pentry och svarar.

Jag förklarar att flera musiker jag talat med påstår att de spelat som bäst när han dirigerat, trots att de spelat ihop sig under decennier. Hur kan en dirigent få dem att plötsligt höja sig?

– En musiker kan vara trött på att spela samma repertoar, samma stycken vecka efter vecka, kanske år efter år. Dirigentens utmaning är att ta vara på all energi och lycka som finns för att få dem att spela så bra som de kan. Noterna finns på pappret, men det handlar om att få fram rätt… ljud. Musikerna har möjlighet att skapa magi. Ljudet är magiskt. Alla människor kan känna det.

Han lägger högerhanden mot bröstkorgen.

– Det viktigaste för mig är att musikerna kan känna vad de spelar, inte att de bara spelar rätt noter. Jag brukar ge dem en bild – jag säger att jag vill ha blod, eller att det ska låta som kött. Min orkester i Göteborg har den känslan, de är latino.

Men många tycker nog att det är konstigt att du är kvar där, säger jag.

– Eftersom de ringde tre dagar före konserten för att Neeme Järvi var sjuk blev det lite speciellt redan från början. Men vi gjorde två fantastiska konserter tillsammans. Sedan dess har vi byggt upp en väldigt fin relation. När de spelar som bäst – det är unikt.

Under mina dagar i Caracas lär jag känna violinisten Maxwell Pardo. Han och Gustavo Dudamel har följts åt från orkestern i Barquisimeto till Caracas och Simon Bolívarorkestern. När Gustavo Dudamel började överösas med erbjudanden kände Maxwell att han fastnat i en musikalisk återvändsgränd. Han var en av orkesterns bästa violinister, men ville lära sig mer. Efter att ha extraknäckt på McDonald’s i ett år fick han råd att åka till musikkonservatoriet i Genève.

– I Caracas kändes det som att jag slagit i taket. Hur fungerar de här harmonierna? Hur spelar man som solisterna jag lyssnade på i stereon? I Europa fick jag en skolning jag aldrig kunnat få här. Eftersom det finns så många ungdomsorkestrar producerar El Sistema bra dirigenter, men inga solister.

När Maxwell återvände till Simon Bolívarorkestern efter några år i Schweiz upptäckte han att tillvaron för hans gamle barndomskompis förändrats.

– I dag är han alltid så upptagen och omringad av folk. För ett tag sedan ringde han när han var ute på en klubb och frågade om jag ville komma. När jag kom dit var det så många människor som ville vara nära honom och ställa sig in. Där var flera från orkestern som jag inte gillar, ytliga ouppfostrade människor. Och jag vill inte vara en av dem som tränger sig fram. Tyvärr tror jag inte att han ser att de fjäskar – de är ju alltid trevliga mot honom. Flera av dem hälsar bara på mig när jag är med honom. Annars vänder de bort ansiktet.

När Gustavo Dudamel i sommar tar med sig Simon Bolívarorkestern till Göteborg för att sedan resa vidare på en Europaturné kommer Maxwell inte att följa med. Istället har han kommit överens med José Antonio Abreu om att ta vara på sina kunskaper från Schweiz som lärare inom El Sistema.

– Det är så maestro Abreu jobbar. Han följer upp alla beslut och ser till att saker och ting verkligen blir genomförda. I Venezuela blir det annars lätt lite mañana.

Jag frågar vad han tror kommer att hända med El Sistema när Abreu dör.

– Alla undrar det. El Sistema är hans livsverk och jag tror att han funderat på vem som ska ta över efter honom. Och det finns egentligen bara en enda person som kan ersätta Abreu.

När jag två dagar tidigare satt med den personen i dirigentlogen på Teresa Careños konserthus sade han:

– Vet du, de senaste åren har jag i verkligheten dirigerat alla de stora orkestrar som jag dirigerade i mina drömmar med mina leksaker när jag var liten.

Kanske oroar sig Göteborgssymfonikerna av fel orsak.

Risken att Gustavo Dudamel väljer bort dem till förmån för Los Angeles Philharmonic eller andra världsorkestrar verkar mindre än att han kliver av scenen för att på heltid ägna sig åt El Sistema.

– Jag har maestro Abreu att tacka för mycket. Han är en ängel. När jag blev en del av El Sistema förändrades mitt liv. Jag kommer alltid att vilja ge tillbaka allt jag kan.