Examensprovet

I en håla utanför Umeå ­bedrivs Sveriges första ­heltidsutbildning i dator­spelande. Filter följde premiär­kullen när det var dags att fånga drömmen om framtida proffskontrakt och sponsormiljoner.

Längst in i en korridor på Strömbäcks folkhögskola sitter fem unga män och grälar.

– Alltså, jag klarar inte av att spela när vi håller på så här, säger 20-årige Alexander Walter.

Annons

Han vänder blicken mot 19-årige Alex von Malmborg.

– Jag tror inte du hör hur du låter under matcherna, »Alle«. I lördags var det extra mycket negativt snack. Du  skriker på laget.

Alle bara skakar på huvudet medan Walter maler på. I  ett försök att härma Alles Stockholmsdialekt fortsätter han:

– »Det där är sjuttonde gången en smoke inte sitter.«

Tre månader har gått sedan de fem klasskamraterna flyttade in på internatet utanför Umeå och påbörjade Sveriges första eftergymnasiala e-sportutbildning. Utöver fyra lektioner i kostlära, idrott och samhällskunskap ägnas veckans schema helt och hållet åt datorspelet Counter-Strike Global Offensive.

De första dagarna flög förbi. Klassens 15 elever lärde känna varandra, och efter en dryg månad delade de in sig i tre lag som sedan dess har tävlat och tränat tillsammans.

Walter och Alle ingår i kollektivet Dead Pixels:

Arseny Lysenko utmärker sig genom sitt bemästrande av spelets långdistansvapen. Han tar ofta på sig rollen som krypskytt och täcker lagkamraterna medan de går in i närstrid.

David Schuster är, med sina 23 år, något av en pappa i laget. Eftersom han till skillnad från de andra gjort lumpen är han den ende som hållit i ett riktigt vapen. Sådant inger en viss respekt.

Oscar Tjernlund – som kallas för »Arken« eftersom hans familj hade en stor och närmast osänkbar träbåt vid sitt hus utanför Skellefteå – bidrar med sitt tystlåtna lugn.

Alle och Walter tar mer plats, de har åsikter om taktiken och går alltid främst i ledet med automatkarbinerna när laget attackerar.

Namnet Dead Pixels kommer sig av att en bekant till Arseny fixat spons från det schweiziska IT-företaget Sysmeta. Bolaget driver ett stall av lag i olika e-sporter som alla tävlar som Dead Pixels. Efter att killarna lovat att ta deras namn betalar schweizarna ett hotellrum åt dem under turneringar.

Sedan terminsstarten har eleverna på skolan vant sig vid att medier vill berätta om utbildningen där man får studielån för att spela Counter-Strike. När P5 Sthlm intervjuade Alle förklarade han sitt mål med kursen: att uppfylla drömmen om att försörja sig på datorspelande. »Inom ett år ser jag att vårt lag kan representera en professionell organisation och spela turneringar och ligor som tillhör den absoluta toppen.«

I början av terminen vann Dead Pixels tävlingen Rendezvous i Skövde, men sedan dess har de radat upp förluster, upprepat nybörjarmisstag och bråkat om vem som ska vara caller – den som styr lagets taktik under matcherna.

Det största bottennappet kom när de nyligen förlorade en kvalmatch till tävlingen Game In i Luleå – mot ett gäng amatörer som till skillnad från Dead Pixels inte tränar och spelar ihop dagligen.

Annons

I korridoren vänder Alle blicken mot Walter.

– Klart jag blir lack om vi torskar för att någon failar att kasta en enkel rökgranat fem gånger i rad. Vi spelar på heltid nu, vi borde inte göra sådana misstag.

Läraren Petter Arvidsson, veteran med meriter som ett silver 2004 i  Electronics Sports World Cup, bryter in:

– Det är när ni tjafsar med varandra som ni blir ofokuserade och börjar spela chansartat. Ett kollektivt problem för er alla är också att ingen av er lyssn…

Han hinner inte färdigt förrän Walter fortsätter:

– Jag fattar att du lackar, Alle! Jag blir också tilt när vi förlorar, men det hjälper inte att klaga. Visst, feedback är bra, men det är skillnad på att ge peppande feedback och att bara vara negativ.

Han tittar på Arseny, Schuster och Arken som sitter tysta och stirrar stint ner i bordet framför  sig.

– Alla här kanske inte vågar säga: »Det funkar inte för mig när vi snackar skit under match«, men jag kan inte ha det så här. Det låser sig. Jag klarar inte av att prestera.

Dead Pixels tillbringar nästan all sin vakna tid i klassrummet. När de inte spelar Counter-Strike chattar de med vänner och surfar på Youtube. »Arken« brukar titta på serier eller spela actionspelet Dying Light med Skellefteå­kompisen Janze.

 

När den 19-årige kanadensaren Minh Le 1999 skapade en egen modifikation av det populära sciencefictionspelet Half-Life förändrade han datorspelsvärlden i grunden. Le hade tröttnat på att Half-Life och andra förstapersonsskjutspel, som Doom och Quake, gick ut på att meja ner monster i högt tempo. Les egen variant, Counter-Strike, var mer realistisk. Han hämtade inspiration från elittruppers välkoordinerade lagarbete. Som spelare deltog man i en konflikt mellan en grupp terrorister vars mål var att placera ut en bomb på en av två märkta platser – site A eller site B – och en antiterroriststyrka som skulle stoppa dem.

Modifikationen var egentligen amatörmässig: grafiken var förskräcklig, det fanns få kartor att spela på och rollfigurerna var till en början så lika att spelarna hade svårt att skilja fiender från lagkamrater. Men det faktum att matcherna spelades i femmannalag, med det tydliga uppdraget att placera ut en bomb, tvingade spelarna till en ny sorts taktiskt samarbete.

En annan nyhet var att Counter-Strike var rondbaserat. Den spelare som blev skjuten fick vänta tills rundan var färdigspelad. Det skapade en nerv som tidigare skjutspel hade saknat – en sekunds vårdslöshet kunde kosta dig en hel runda.

Det lagbaserade upplägget passade utmärkt för tävlingsspel, och över hela världen samlades ungdomar i svettiga källare och på rökiga internetkaféer för att tävla i Counter-Strike. Tidningarna rapporterade om »datorspelsmissbrukare«: tonåringar som käkade pizza, drack Jolt-Cola och »lirade som dårar hela natten«. En  nyhet som fick särskild spridning handlade om en thailändsk 22-åring som fått en hjärtattack och fallit ner död över tangentbordet efter att ha spelat i ett helt dygn.

När internationella teknikföretag upptäckte det enorma engagemanget för spelet började de sponsra globala turneringar. Cyberathlete Professional League blev, med en prispott på 150 000 dollar från processortillverkaren Intel, ett inofficiellt världsmästerskap.

I Sverige, där internet var tidigt utbyggt och de flesta hushåll ägde en dator, blev spelet särskilt populärt. En av alla unga svenskar som fastnade för spelet var en 16-åring från Huddinge. Emil »Heaton« Christensen blev snart känd i Stockholms spelkretsar för sin säregna spelstil där han med ansiktet en decimeter från 17-tumsskärmen effektivt bemästrade vapnets rekyl genom att skaka datormusen över mattan. Tillsammans med lagkamraterna i »klanen« Ninjas in Pyjamas dominerade han den svenska Counter-Strike-scenen.

Efter bara något år tillsammans kvalade de in till Cyberathlete Professional League. Och i december 2001 såg 1 500 åskådare på lyxhotellet Hyatt Regency i Dallas hur svenskarna vann det största som gick att vinna.

De följande åren dominerade svenskarna världens största turneringar. Under samma period släpptes flera uppdateringar av spelet, som växte till en miljardindustri. De bästa spelarna, med svenska Ninjas in Pyjamas i spetsen, blev idoler som fick skriva autografer över hela världen. Populärast av alla var Heaton.

När världens största e-sportsajt HLTV år 2012 gjorde en sammanställning över de mest framgångsrika länderna i Counter-Strikes historia hamnade Sverige på första plats: »När CS dör kommer det att bli ihågkommet som ett spel som svenskarna bemästrade.«

 

Tre år senare hörde Tomas Rosengren, svensklärare på Strömbäcks folkhögskola, att en skola utanför Oslo startat en utbildning i så kallad e-sport. På bara några veckor fick de 450 sökande.

– Datorspel som utbildning? Jag hade aldrig hört något liknande, säger Rosengren. Och då har jag ändå örat mot rälsen och känner till allt som händer i folkhögskolevärlden.

Han började undersöka spelvärlden närmare och insåg att de norska kollegorna lyckats fånga upp en kokande ungdomsrörelse. På speltillverkaren Valves hemsida kunde han se att 300 000 människor samtidigt spelade Counter-Strike. På spelstreamingsajten Twitch, som just köpts av Amazon för en knapp miljard kronor, streamade nästan 100 miljoner användare e-sport tre timmar om dagen.

Stärkt av dessa uppgifter lyckades han övertala skolans rektor Lars Johansson att de skulle försöka få folkhögskolans styrelse att inrätta en egen e-sportutbildning. Här fanns trots allt tusentals ungdomar med ett brinnande intresse. Kanske skulle skolan kunna locka till sig  mängder av nya elever?

Förhoppningarna om att få igenom förslaget var dock små. Styrelsens sju medlemmar kom från Evangeliska fosterlandsstiftelsen, Umeå kyrkliga samfällighet och Luleå stift. Många av dem hade varit med sedan 1955, då det lokala lutherska missionsförbundet bestämde att det gamla glasbrukssamhället från 1700-talet skulle starta en folkhögskola. Men när rektorn presenterade sitt förslag fick han omedelbar respons: »Det där låter intressant! Våra ungdomar har sedan länge spelat Counter-Strike på kyrklägren.«

Några månader senare intervjuades rektor Johansson av Aftonbladets nystartade e-sportredaktion. Johansson underströk stolt och en smula yrvaket att han förestod en »proffsutbildning«: »E-sport är den näst största sporten i världen, vad jag förstått.«

»Kom igen, gubbar!« Walter använder ofta kommunikations­systemet för att peppa lagkamraterna.

 

I gymmet på Strömbäcks folkhögskola ställer sig Alexander Walter till rätta vid skivstången. Det tyska metalbandet Rammstein pumpar ur hans vita hörlurar. Han tar ett djupt andetag, lägger den blanka stången tillrätta över skulderbladen och lyfter upp den ur ställningen. Med 110 kilo på axlarna tar han ett kort steg bakåt och sätter sig på huk, vänder snabbt i bottenläget och reser sig upp. Så pustar han ut, tar ett djupt andetag och upprepar proceduren.

Precis som de flesta dagar började den här skoldagen klockan 10.30 med att läraren Petter Arvidsson gick igenom dagens träningar. Ibland ligger fokus på att öva nya strategier, andra gånger analyserar de videoinspelningar från tidigare träningar och matcher. Därefter tränar eleverna i sina respektive lag. Två dagar i veckan undervisas de i kost- och hälsolära. Ibland föreläser en dietist om vad de bör äta för att hålla energin uppe när de spelar och om vikten av fysisk träning för att hantera pressade situationer. Två gånger i veckan hålls kurser i företagsekonomi, där eleverna lär sig hur man driver en e-sportorganisation. Klockan 16 slutar den schemalagda undervisningen. Då brukar Walter gå till gymmet. Den här måndagen har han tagit på sig sina vita tyngdlyftarskor. De hårda sulorna ger extra stabilitet, och den inbyggda klacken hjälper honom dessutom att komma djupare i sin knäböj.

Efter ett 45-minuterspass med marklyft och knäböj dricker han några klunkar proteindryck ur en plastflaska och slår igen dörren till gymmet. En timme återstår innan han, precis som alla andra dagar på Strömbäck, ska återförenas med lagkamraterna för att spela matcher över nätet i den internationella amatörligan ESEA.

Annons

Tillbaka i sitt trånga elevrum sparkar han av sig skorna på sin grönrandiga trasmatta och drar upp de blommiga gardinerna.

– Sorry, det är lite stökigt, säger han och plockar upp en tröja och en innebandyboll från det bruna linoleumgolvet.

Mitt emot 120-centimeterssängen står ett skrivbord med utdragna lådor. På bordsskivan trängs flera kilo proteinpulver med ett tiotal runda plastburkar fyllda med tabletter. Varje morgon sväljer Walter en cocktail av kosttillskott: HMB för att motverka muskelnedbrytning, Omega-3 mot hjärt- och kärlsjukdomar och multivitaminpiller för att stärka immunförsvaret. Sedan dricker han en morgonshake av proteinpulver och kreatin, som ger ökad explosivitet i musklerna.

– Nu när jag har kört ett tag och lärt mig hur man får ut det mesta av sin träning vill jag inte lämna något åt slumpen.

Han har gillat datorspel så länge han kan minnas. Hans mamma bodde ett stenkast från Liseberg och Walter tillbringade stora delar av sin uppväxt i nöjesparkens arkadhall. Hemma i lägenheten spelade han och hans vänner Call of Duty och Counter-Strike.

Under gymnasietiden såg han en dokumentär om Ninjas in Pyjamas.

– Jag kände direkt: »Wow, jag vill bli som de.« Att kunna leva på att spela datorspel, jag hade aldrig riktigt tänkt på det innan. Och eftersom CS GO var nysläppt kände jag att det fanns en chans för mig att snabbt bli en av dem som blev riktigt bra på det.

Två år senare var han redan uppe i över 5 000 speltimmar.

Studierna blev lidande. När han väl var i skolan tillbringade han lektionstiden med att titta ner i mobilen under bordskanten eller sitta i korridoren och satsa hälften av studiebidraget på kortspelet Gurka.

Sommaren 2015 lyckades han ändå ta studenten med godkända betyg i alla ämnen utom fysik och geografi. Nästan alla hans lärare sade samma sak: »Om du bara hade lagt manken till …«

Walter spelade sju timmar om dagen när han läste artikeln om Strömbäcks e-sportutbildning på Aftonbladets sajt. Han gillade att skolan verkade ta spelandet så seriöst. Tänk om hans största intresse också skulle kunna bli hans karriär? Han skickade in en ansökan, och i juni 2016 fick han ett mejl där det stod att han blivit antagen.

Några veckor senare skulle Walter åka till Ayia Napa med 20 vänner. De hade hyrt två villor med pool. Walter såg fram emot att ha kul och vila upp sig inför höstterminen, men redan på planet började vännerna hetsa varandra inför de två veckorna på turistorten: »Man är ju vek om man inte krökar varje kväll.«

Efter den första veckan var Walter sängliggande med feber. Först intalade han sig att det bara var en kraftig baksmälla, men när han kom hem till Göteborg uppsökte han läkare. Ett blodprov visade att han hade en kraftig lunginflammation.

Walter kände en gnagande känsla i bröstet. Först hade han slarvat bort sina gymnasiebetyg, och när han ändå hittat en utbildning som kändes rätt låg han sjuk med bara tre veckor kvar till uppropet. Han hade bränt hela sin skatteåterbäring på 9 000 kronor – mestadels på alkohol. Och han hade inte spelat Counter-Strike på två veckor och därmed slösat bort dyrbar träningstid.

I slutet av juli 2016 bestämde han sig: Under den ett år långa utbildningen skulle han inte dricka en droppe alkohol. Han skulle fokusera på att sköta sin träning, kost, sömn och allt annat som kunde maximera hans chanser att prestera på toppnivå. Aldrig mer skulle han låta något stå i vägen för hans mål.

Sedan han kom till Strömbäck har han utarbetat en metod för att kroppen ska få rätt återhämtning. Genom att vakna upp ett par morgnar i rad utan att ställa väckarklockan kom han fram till exakt hur mycket sömn hans kropp behöver. Därför sover han nu varje natt exakt 8  timmar och 40 minuter.

– Beslutsfattandet, koncentrationen, uppfattningsförmågan – när jag väl insåg att allt det där är kopplat till hur mycket jag sover började jag prioritera sömnen svinhögt.

Han kammar bak det blonda håret med fingrarna.

– Det går inte en dag utan att jag funderar på om jag kan förändra något i mitt liv för att förbättra mitt spelande. Men jag kan bara styra mig själv, och ibland kan det kännas lite tufft eftersom vi är fem olika personlighetstyper som blivit satta i ett lag och som kanske inte alltid har samma uppfattning om vad det innebär att satsa 100 procent. Flera gånger har vi bestämt en träningstid, och så kommer någon en kvart sent: »Jag skulle bara käka.« Det är svårt att acceptera. Det hade varit lugnt om alla bara gjorde sitt bästa, men ibland känns det inte som vi gör det.

Han glider in på kvalmatchen då de förlorade mot ett amatörlag.

– För mig handlar det mest om hur vi förlorade. Möjligtvis var de på samma nivå som vi individuellt, men vi som tränar strategier ihop flera timmar varje dag måste vara mer samspelta. Det handlar även om saker runtomkring, som när servern stängdes ner och det blev fördröjningar. Då sitter vi och klagar istället för att fokusera. Men det som stör mig allra mest är allt gnäll när vi gör en mindre bra runda. Som jag ser det – och det har jag sagt till de andra – förlorar vi främst mot oss själva.

Han lutar sig fram över bordet.

– Jag kan ändå ha överseende med att man kanske inte orkar träna åtta timmar sju dagar i veckan, eller att man känner sig lite nere någon gång. Men jag kan inte acceptera att en person är så negativ att det tydligt går ut över laget.

Det är inte svårt att räkna ut vem Walter pratar om.

David Schuster tycker att det är viktigt med fysisk aktivitet. »Jag har varit lite lat senaste tiden, men jag brukar ­försöka komma ut ett par gånger i veckan. Då springer jag en slinga som är ungefär sex kilometer lång.«

 

Klockan har passerat midnatt när Alle tassar in i elevhemmet Smältan. Han delar huset med elever från skolans musikalutbildning. Oftast sover de när Alle återvänder från kvällens spelande. I gengäld går de också upp mycket tidigare. Ibland väcks han vid sextiden av att de värmer upp sina röster.

Hans rum är lika spartanskt inrett som Walters. Men här finns inga proteinpiller. Ovanpå de hopsatta skrivborden gapar en tom chipspåse, bredvid den står förra helgens gamla ölburkar och en låda som tidigare innehöll chokladbollar.

Under kvällen har Dead Pixels spelat i sex timmar. De har fortfarande stora problem. Dessutom har de senaste dagarnas bråk skapat en tryckt stämning i laget.

– Det är väl som det är, säger Alle. Jag har bara så svårt för att vara tyst när jag ser saker vi kan förbättra. Det handlar aldrig om att jag skäller för att vara elak, jag är precis lika hård mot mig själv. Jag är en vinnarskalle som hatar att förlora, sådan har jag alltid varit.

Det var i början av gymnasiet som Alle slutade med innebandy och började spela Counter-Strike seriöst.

Våren 2016, några månader innan han skulle ta studenten från Thorildplans gymnasiums teknikprogram, läste han om Strömbäcks e-sportutbildning. »Titta hur långt CS har tagit sig«, sade han till sina föräldrar. Mamma Reija var skeptisk när han skrev sitt ansökningsbrev. Där beskrev han att han hade varit med i ett fåtal konstellationer som alltid splittrats efter bara någon månad. Därför lät det spännande att spela i samma lag under ett helt år. Han avslutade med en försäkran om att han var van vid att ställa höga krav – både på sin omgivning och på sig själv.

När han några månader senare blev antagen och berättade om sina planer för några vänner som skulle plugga på Handelshögskolan skrattade de åt honom: »Skämtar du, eller? Ska du gå en spelutbildning?«

Inne i internatbostaden frågar jag om han någonsin ångrat sitt beslut.

– Alltså … Rätt många gånger har jag kommit tillbaka hit mitt i natten och tänkt: »Fan, vad dåliga vi är.« Då kan jag känna en stor press. Vi har ändå offrat ett helt år av våra liv. När det är som absolut värst frågar man sig om det var rätt att komma hit. Om vi verkligen har vad som krävs för att bli proffs. Samtidigt känner jag ju att det här är den största chansen man kan få i min situation, och att jag måste ta vara på det här. Det hade varit så skönt att få bevisa för alla där hemma att det här var rätt val.

Walter: »När jag började träna körde jag bara bicepscurl. ›Man vill inte vakna upp tunn,
man vill ju vara krallig‹, tänkte jag. Numera tränar jag hela kroppen.«

 

Nästa morgon klockan 10.30 sitter Dead Pixels fem lagmedlemmar som vanligt på plats vid sina datorer i klassrummet. På whiteboardtavlan har någon skrivit: »Fint städat = belöning.« Men bänkarna där Dead Pixels sitter skvallrar om att ingen belöning utfästs på länge. Där ligger en filt med Hello Kitty-motiv, två flugsmällare, tre kvarglömda jackor, ett par gympaskor, en låda med kaffekapslar och några utspridda tepåsar.

Efter en kort genomgång börjar laget sitt första träningspass på kartan som heter Mirage. Den Mellanösterninspirerade spelplanen har varit en av de populäraste under det senaste årets tävlingar. Dessvärre är det också den karta som Dead Pixels haft störst problem med.

Eftersom kartans två bombplatser är placerade långt ifrån varandra är det viktigt för båda lagen att snabbt ta kontroll över spelplanens mittparti. Spelar man som terrorist kan man då relativt enkelt ta sig in på de två sajterna och placera ut bomberna. Av samma anledning är det av yttersta vikt för antiterroristerna att blockera kartans centrum och tvinga motståndarna till ytterflankerna.

Under de senaste veckorna har Alle, Walter, Arseny, Arken och Schuster snackat alltmer om den prestigefyllda turneringen Spektrum i Lund. Alltmer av deras träningstid har gått ut på att få ihop spelet till dess.

Förstapriset på 35 000 kronor lockar årligen till sig de bästa lagen i Sverige som ännu inte tävlar professionellt. Ett bra resultat där skulle inte bara vara ett välbehövligt kvitto på att utbildningen inte varit förgäves. Det skulle också innebära en chans att imponera på scouterna från något av proffslagen.

Walter lutar sig fram över stolsryggen och stretchar ryggen.

Så ropar han ut:

– Nu kör vi, gubbar!

Sex timmar senare stirrar de med tomma blickar framför sig.

– Vårt största problem med Mirage är att vi testat hundra olika taktiker, säger Walter. Vi har bara ändrat och ändrat och ingenting har fungerat.

 

Två dagar innan Spektrum invigs samlas laget i Walters pojkrum i Göteborg. Väggarna pryds av bilder av Walter som pojkspelare i Frölunda Indians hockeymundering. I  en kätting från taket hänger en boxningssäck. De andra eleverna på Strömbäcks folkhögskola har fortfarande jullov, men Dead Pixels, som legat i hårdträning under hela december, har bestämt sig för att ha ett kort träningsläger inför den viktiga turneringen.

– Det är nu vi har chansen, säger Alle. Efter utbildningen kan man inte satsa på heltid utan att representera en bra organisation och få lön för det. Jag har i princip bestämt att om jag inte blivit proffs inom ett år så kommer jag att lägga av.

Efter att ha skalat bort bubbelplastskyddet från sina datorer sätter de sig på rad vid Walters platsbyggda lan-bord – ett fem meter brett datorspelsbord vars rundade kanter är skonsamma mot underarmarna.

Under den senaste månaden har de fortsatt nöta sitt spel på Mirage. De har justerat hur de från kartans mittposition ska attackera bombplatserna när de spelar som terrorister. De har även tränat på att hålla ihop laget och inte splittras i stressade lägen. Den taktiska hårdträningen tycks ha givit resultat. När de spelat mot ESEA-amatörerna på kvällarna har de känt att de äntligen agerat som ett lag. Och de har blivit så säkra på Mirage att den inte längre skrämmer dem.

Det har givit nytt liv åt drömmarna om att prestera så bra på Spektrum att de plockas upp av någon av de stora proffslagens scouter. De har läst att de svenska lagen Fnatic och Epsilon under hösten startat akademilag till vilka de värvat unga lovande spelare. Där får framtidslöftena bästa möjliga förutsättningar att utvecklas innan de förhoppningsvis får chansen i världseliten. Det har ryktats att även Ninjas in Pyjamas inom kort ska presentera ett akademilag.

– I ett akademilag har man verkligen alla förutsättningar för att bli proffs, säger Alle. Man får vara med i de bästa träningsgrupperna och får professionell vägledning. Och om NIP startar ett eget akademilag … Att spela där skulle motsvara att spela i Real Madrids ungdomslag. Det blir inte bättre.

Om killarna tidigare varit osams om strategier och träningsupplägg tycks de nu ha enats fullständigt kring ett mål: allt måste falla på plats under Spektrum.

När Alle (till höger) gick i sjunde klass på Segeltorps­skolan i Stockholm fick han höra att den nya killen i parallellklassen, Arseny (till  ­vänster), också spelade Counter-Strike. Nu bor de till­sammans i Smältans enda dubbelrum.

 

Det börjar inte bra. Morgonen innan Dead Pixels ska spela sin första match vaknar Walter med 39  graders feber.

Han kämpar sig ändå upp ur sängen och släpar med sig sin dator till Sparbanken Skåne Arena i Lund. Utanför köar redan 500 huttrande ungdomar med sina datorer i kylan. I entrén får Walter och de andra varsitt festivalarmband och installerar sig vid en av raderna av hopsatta bord.

I väntan på sin första match värmer killarna upp genom att starta varsitt spel där de springer runt och skjuter datorstyrda motståndare, för att få igång reflexerna. Walter hostar och sveper en cocktail av ipren och alvedon. Med några minuter kvar till match släntrar de bort till sina motståndare. Inför varje match singlar lagen slant om vilket lag som ska välja spelplan.

Dead Pixels vinner slantsinglingen och väljer Mirage.

– Nu kör vi, boys, snörvlar Walter och drar på sig hörlurarna.

När matchen går igång tar Dead Pixels omedelbart kommandot. De håller ihop laget, och lyckas ta kontroll över spelplanens centrum både när de spelar som terrorister och antiterrorister. En tävlingsmatch spelas i bäst av 30 rundor, vilket betyder att det lag som först vinner 16 rundor står som segrare. Efter fyra rundor leder de med 3–1. Motståndarna reducerar, men i den följande rundan smyger Alle och Arseny upp bakom motståndarnas enda kvarvarande spelare och skjuter honom – 4–2 till Dead Pixels.

En halvtimme senare har de vunnit sin första match med 16–3.

Oscar och Arken ger varandra en highfive. Walter trycker in en termometer under tungan. Fortfarande 39 grader.

I de följande matcherna ställs de mot lag som enbart består av amatörer. Efter att ha utklassat Swedez wit Attitude och Gottnyttår är de klara för nästa dags semifinal.

De åker tillbaka mot hotellet i Schusters bil. På vägen stannar de på Sibylla och köper med sig varsin hamburgermeny. Medan de smaskar i sig hamburgarna i hotellfoajéns färgglada fåtöljer diskuterar de dagens matcher. Walter och Alle har lyckats hålla sams hela dagen. Men killarna tycks nästan vara besvikna över att det gått så lätt. Motståndarna var så mycket sämre än de väntat sig att de inte vågar betrakta vinsterna som en värdemätare.

– Laget vi möter i semin i morgon, Impalers, de är nog rätt okej ändå, snörvlar Walter. Men vi kan inte förlora mot sådana lag som vi mötte i dag, väl? Om vi gör det ser det inte bra ut, alltså.

 

Nästa morgon tar hela laget sovmorgon för att låta Walter sova ut. När de kommer till arenan vid halv elva på förmiddagen möts de av en ung kille som kallar sig »Aleks« och spelar för Impalers. Han blänger på Walter.

– Jaha, ni kom nu, en halvtimme före matchstart? Vi har värmt upp sedan klockan nio.

Walter, vars feber sjunkit under natten, finner sig snabbt:

– Pinsamt när ni förlorar nu då.

Efter att ha hängt av sig sina jackor och installerat sig vid datorerna går Alle och Walter bort till Impalers för att singla slant. Semifinalerna och finalen spelas i bäst av tre kartor, så lagen får välja bort varannan bana, tills bara tre återstår. Vinnaren av slantsinglingen får det sista, avgörande valet.

Walter nickar mot de fem rivalerna.

– Vi väljer »hövvet«, säger han.

Motståndarna tittar på varandra.

– Det kallas för »krona«, säger en av dem.

Alle kastar upp myntet i luften.

Det blir krona, och efter att Impalers och Dead Pixels valt bort varsin karta väljer Impalers Cache som semifinalens första spelplan, varpå Alle väljer Mirage. Om det efter de två kartorna står 1–1 blir Train den tredje och avgörande spelplanen.

Det står omedelbart klart att Impalers är flera klasser bättre än Dead Pixels tidigare motståndare. Killarna överrumplas av Aleks, som visar sig »skjuta hårt« – vilket betyder att han har hög träffprocent.

Matchen står länge och väger, men vid ställningen 10–5 till Dead Pixels genomför de en imponerande laginsats. Arseny och Alle täcker av A-sajten med rök- och distraktionsgranater medan Walter springer dit och placerar ut bomben.

När den detonerar skriker Walter rätt ut:

– Wohoo! De här smågrabbarna har inget på oss!

Efter ytterligare några rundor har Dead Pixels vunnit den första kartan.

På Mirage går det plötsligt mycket sämre. Dead Pixels gör några individuella misstag samtidigt som Impalers gör allt rätt.

När Impalers placerar ut bomben som innebär att de vinner kartan med 16–7 slår Alle handen i bordet så hårt att tangentbordet hoppar upp. Walter hajar till och ger honom en sträng blick.

I ett ögonblick ser det ut som om de ska börja gräla, men istället behärskar de sig och hjälper varandra till en vinst med 16–7.

Klassens ämneslärare i idrott och hälsa, ­dietisten Annika Holmström, kämpar med att få eleverna att förstå vikten av bra kost och fysisk aktivitet. Många av dem har dock fortfarande svårt att hålla sig borta från skolans godisautomat.

 

Efter matchen släntrar Dead Pixels upp till arenans kafeteria. När de köpt varsin Coca-cola och börjat diskutera semifinalen avbryts de plötsligt av två unga män i svarta huvtröjor som det står »crew« på.

– Jo, vi har fått in en fuskanklagelse gällande er två, säger männen och vänder sig till Alle och Arseny. Inom tio minuter vill vi ha era demovideor från semifinalen. Lägg över filerna på en USB-sticka och lämna in den hos admin för kontroll.

Det finns otaliga sätt att fuska i Counter-Strike, det vanligaste är att man installerar ett program eller matar in en kod som gör att ens spelare kan se genom väggar eller skjuta träffsäkrare. Om motståndarna misstänker fusk kan de begära att den obligatoriska loggvideon från spelet granskas.

Efter att ha tagit emot anklagelsen lämnar Dead Pixels sin fika och springer ner till datorerna.

– Det här är helt sjukt, säger Alle. Jag har aldrig hört talas om någon som fuskar på ett lan. Folk står ju runtomkring oss när vi spelar, alla ser ju att vi inte har fuskat. Alltså, så dålig stil av Impalers att dra till med det här bara för att de torskade.

Efter att ha tankat över sin demovideo springer hela laget över till sekretariatet på läktaren, där arrangörerna omedelbart börjar granska matcherna. En timme senare återkommer männen i huvtröjor och meddelar att Dead Pixels är friade från misstankarna.

Alle: »Man lägger så mycket tid vid sin dator, så det känns najs att ha den specialanpassad.«

 

Några timmar senare samlas laget kring sina datorer för att få veta vilka de ska ställas mot i finalen. Turneringen spelas med så kallad »double elimination«, vilket innebär att de förlorande semifinallagen får en andra chans att fortsätta sin medverkan. Nu visar det sig att de nyvunna fienderna Impalers på så vis har lyckats ta sig till finalen.

Freestyler med Bomfunk MC’s pumpar ur högtalarna när Dead Pixels kliver upp på scenen där finalen ska spelas. Impalers sitter redan på plats under storbildskärmen och värmer upp.

Så greppar en av arrangörerna mikrofonen:

– Den här finalen har jag väntat på. Dead Pixels har dominerat hela vägen fram till final och Impalers har bara förlorat en match, och det var mot just Dead Pixels. De två absolut bästa lagen möts!

Ett tjugotal personer nedanför scenen klappar händerna. De flesta andra följer matchen på avstånd från sina datorer.

Efter uppvärmningen går Alle över till motståndarna för att singla slant. När han återvänder säger han:

– De valde bort Train det första de gjorde. Vi var så bra i semin mot dem på Train så de tänkte: »Bort med den!«

Walter skrattar.

– Du körde Mirage som förstaval?

– Ja, såklart, säger Alle. Och de valde Cache. Tredje karta blir D2, men så långt går matchen inte, gubbar. Nu kör vi! Tänk på vad vi sagt nu: De stod alltid med tre i mitten, så vi anfaller längs med kanterna, två på A och på B! Och aggressivt när vi spelar som counter-terrorists. Nu kör vi!

Istället blir det Impalers som börjar i ett rasande tempo. Dead Pixels har svårt att hänga med men äter sig långsamt in i matchen. Lagen följer sedan varandra poängmässigt. Vid ställningen 12–12 forcerar Dead Pixels aggressivt för att kontrollera mitten av banan och skapar ett fyra-mot-två-läge. I eldstriden som följer klarar Impalers inte att hålla emot.

Dead Pixels tar sedan hem tre raka rundor och vinner den första kartan med 16–14.

På matchens andra karta, Cache, överraskar Impalers med en ny taktik. De går långsammare fram och väntar ut Dead Pixels, som springer fram till stridsplatserna. Dead Pixels går rakt i fällan gång på gång, och förlorar med 16–5.

På den tredje spelplanen börjar Dead Pixels hitta tillbaka till sitt spel. De kontrollerar matchen fram till ställningen 15–10. Matchpoäng.

Sorlet i lokalen tystnar och allas blickar vänds mot storbilds-TV:n.

I ett desperat försök att vända matchbilden chansar Impalers och springer med hela laget mot B-sajten, men blir där tillbakatryckta av Arken och Schuster. Impalers tvingas till reträtt och springer rakt över mitten på kartan, där Walter står och väntar. Han kastar en molotovcocktail mot dem. Genom lågorna skjuter han dem sedan med sin automatkarbin. Matchen är över.

Walter kastar av sig lurarna och kramar om Arken och Schuster. Alle och Arseny gör en highfive. Publiken jublar.

En av arrangörerna rusar upp på scenen för att intervjua vinnarlaget.

Efter att ha svarat på pliktskyldiga standardfrågor om hur det känns och vad de ska göra för prispengarna, vinkar Arseny till sig mikrofonen.

– Och så går vi på Strömbäcks folkhögskola! ropar han. På e-sportlinjen. Där bor vi tillsammans och kämpar för att bli världens bästa lag.

En halvtimme senare har åskådarna gått hem. Medlemmarna i Dead Pixels står återigen bland bubbelplast och datorer och packar ner sina grejer i stora resväskor. Walter snyter sig. Ingen säger något, men alla verkar vara lite besvikna över att de inte fick pröva sin förmåga mot bättre motstånd. Hur ska de nu förhålla sig till segern?

Trots att de uppnått det de kämpat för i flera månader verkar ingen av dem vara särskilt glad.

Strax före midnatt hämtar Walters mamma Walter, Arseny och Arken i sin Volvo.

Walter lutar huvudet mot nackstödet.

– Den här turneringen har hajpats så mycket genom åren och så är det plötsligt inga bra lag som anmäler sig. För att höja sin status som lag så måste man vinna mot bra motstånd. Jag vet ju hur snacket kommer att gå nu. Om Fragbite lägger upp en artikel om att vi vann Spektrum kommer en massa personer att kommentera: »Det var bara en massa skitlag med det året.«

Han suckar högt.

– Men då känner jag: Vad ska vi göra då? Vi kan ju inte göra mer än att vinna.