Grillarens dilemma

I kyldisken i en medelstor svensk mataffär ligger tre sorters fläskfilé sida vid sida. Alla är lika rosaröda, med vita fettsträngar insprängda längs sidorna. Det enda som på ytan skiljer dem åt är priset. Filters enmansutredare drog på sig gummistövlarna och gav sig ut på en svinfarmsturné, för att en gång för alla gå till botten med frågan: Ska jag ha dåligt samvete om jag väljer med plånboken?

Svensk fläskfilé, 179 kr/kg Boarps Gård, Halland

De verkar först inte så glada att se oss. Under högljudda grymtningar drar de sig in i boxarnas hörn och vänder ryggarna till. Några är bara inne och vänder, andra dröjer kvar i några minuter innan de radar upp sig längs de handledstjocka stålrören och riktar sina fuktiga trynen mot oss.

Annons

– Det är fantastiska djur, säger Per Karlsson, och sträcker fram sin hand för en av de nyfikna grisarna att nosa på.

– Helt fantastiska.

Några av dem lägger sig tillrätta igen längs de ljusa plastväggarna. Andra, som nummer 2981, sitter orörliga på betonggolvet och stirrar på oss med skeptiska blickar. De är åtta stycken, har varit här i ungefär femtio dagar och väger för tillfället runt åttio kilo; 870 gram mindre än vad de kommer att väga nästföljande dag. Boxen är L-formad, med en toalett längst in som täcker ungefär en tredjedel av golvytan. Där är golvet spaltat – betongribbor med tunna glipor emellan, där gödslet kan rinna igenom och slutligen hamna i en av de fyra meter djupa laguner av gjuten betong som är nedsänkta i den halländska slätten utanför. Grisarna är väluppfostrade och utför inte sina behov någon annanstans än på toaletten: golvet är rent både vid sovytan och framför matplatsen – en fem meter lång plåtränna där de utfodras tre gånger om dagen.

Luften är 19,8 grader varm, tjock och luktar som 3 000 grisars dagliga produktion av 15 ton kväverikt gödsel. I mer subjektiva termer: inte särskilt gott, men inte heller så illa som man kan tro. Per kan till och med hyra ut ett antal bostäder i anslutning till grishusen.

Surrande luftutsug, fläktar och ventiler i taket håller luften i rörelse; nedanför löper rör för utfodring, vatten och sanering. Här och var hänger lådor med danskimporterade rovflugor med uppgiften att äta upp sina fredliga men irriterande artfränder.

Grisarna i box A32, som nu har tröttnat på oss, bökar runt bland halmen på jakt efter stärkelserika förhårdnader att tugga på. I box A33 finns ytterligare åtta grisar, I A34 likaså, och så fortsätter det: sammanlagt ryms ungefär 470 djur i det här rummet. Meterhöga plastväggar håller grupperna åtskilda, och på samma sätt ser det ut i husets övriga sju sektioner.

– Grisarna ska inte behöva tro att de är på Springsteen-konsert, säger Per. Han pekar på ett tvåfärgat svin som påminner om en överdimensionerad marsipangris.

– Och du ser. De har svansarna kvar.

Svansen, eller snarare knorren, är de svenska grisproducenternas trumfkort. På lobbyorganisationen Svensk Köttinformations hemsida kan man läsa: »Svensk gris har knorr!« Lantbrukarnas Riksförbund hälsar: »Grisar som trivs har knorr«, och de svenska grisproducenternas branschtidning heter Svensk gris med knorr.

Det kan låta som att de bränner mycket krut på en liten sak, men svenska grisar är, i princip, ensamma i Europa om att överhuvudtaget ha svansen kvar.

Dagens industrigrisar skiljer sig visserligen från sina stamfäder på flera sätt – utöver att de är rosa och mjuka istället för grå och strävhåriga har de till exempel skörare benstomme och ett extra revben för att ge mer kött – men många av vildsvinets beteenden finns kvar. Grisar lever i en strikt hierarki där de stora och hetlevrade dominerar över de mindre och svagare. Om grisar som inte känner varandra placeras tillsammans slåss de till dess att rangordningen är fastställd. »Toppgrisen« utmärker sig efter bara någon timme; den övriga hierarkin avgörs inom ett par dygn. På det viset behöver grisarna inte slåss varje gång det uppstår en konkurrenssituation. Men för att det ska fungera måste grisarna leva i grupper som är tillräckligt små för att de ska känna igen varandra. De flesta studier visar att en gris kan identifiera och komma ihåg ungefär 20 individer. Sätter man fler än så tillsammans bryter hierarkin samman och de blir oroliga och aggressiva. Om de dessutom står tätt ihop och saknar halmströ att sysselsätta sig med utvecklar de ibland kannibalbeteende. Istället för att nafsa i varandras svansar kan de bita så hårt att det bildas blödande sår som de sedan gnager på. Svansslutet är fullt av körtlar; körtlarna blir inflammerade; inflammationerna sprider sig längst ryggraden och kan leda till att grisarna dör.

Ett sätt att lösa problemet är att ha färre djur på större ytor och ge dem tillgång till strö.

Ett annat är att klippa av svansen.

Det första gör man i Sverige. Det andra är billigare.

 

Annons

De svenska producenternas uppenbara stolthet över knorrarna var anledningen till att jag begav mig till Boarps Gård för att hälsa på Per Karlsson. I september 2008 meddelade han nämligen att han övervägde att föda upp grisar utan. Han skulle följa dansk djurskyddsmodell: klippa svansen när smågrisarna var fyra dagar gamla, låta bli att ge djuren strö, minska deras yta med 30 procent, låta hela golvytan bestå av spalt och därmed göra boxen till »en enda stor toalett«. Han skulle också minska utrymmet i suggornas grisningsbox, fixera dem under hela perioden de gav di till sina smågriskullar och utöka mängden genetiskt modifierad soja i fodret från under fem procent till närmare tre fjärdedelar.

Per Karlsson hade räknat ut att han skulle tjäna upp till 140 kronor mer per gris på det sättet.

Och Laholms skolbarn, några mil från Karlssons gård, borde inte känna någon skillnad. De åt redan kött som var producerat på det sättet.

 

När Per Karlsson föddes i mitten av 60-talet drev hans föräldrar, precis som de flesta bönder på den tiden, ett blandat lantbruk, där växtodling samsades med höns, nötdjur och grisar. Industrialiseringen hade visserligen 15 år på nacken, men fortfarande var nästan en femtedel av Sveriges befolkning aktiv inom jordbruket. Av dem var 35 000 delaktiga i produktionen av närmare två miljoner grisar – en siffra som var på kraftig uppgång.

När Pers pappa i början av 2000-talet lät hälsa att han hade »sått färdigt« och behövde någon som tog över verksamheten var svensk grisproduktion inte längre en framtidsbransch. Höga spannmålspriser hade sänkt lönsamheten, intresset bland yngre generationer var lågt, och efter Sveriges inträde i EU hade antalet grisar som skickades till slakt varje år minskat med nästan tjugo procent.

Trots det tackade Per och hans fru Åsa ja till att ta över Boarps Gård. De bestämde sig tidigt för att avveckla mjölk- och växtproduktionen och istället »satsa stenhårt på grisar«. Per Karlsson tycks inte ångra det beslutet. Det var faktiskt bland det första han sade till mig när vi pratade i telefon.

– Om du letar efter en snyfthistoria får du åka någon annanstans.

Sedan sade han att han under inga omständigheter tänkte posera tillsammans med en gris.

– Jag vill att lantbruket ska ses som vilken annan bransch som helst. Om en tidning hälsar på en företagsledare i en fabrik, inte fan följer de då med ut och fotar bland maskinerna?

 

Per skulle egentligen ha hämtat mig på Halmstads station, men satt upptagen i en telefonkonferens. Istället fick jag skjuts av familjens au pair Alexandra, en nittonåring från Toronto som kommit till Sverige för att hennes »favourite singer« Jens Lekman är svensk. Istället för Lekmans hemort Kortedala hamnade hon i Eldsberga, omgiven av runt 10 000 grisar och Sveriges högsta koncentration av potatisåkrar. På fyra månader hade hon träffat två personer som över huvud taget hört talas om Lekman. Jag var den andra.

– I thought he was bigger here, erkände hon.

Om Per Karlsson sade hon:

– He’s not quite your typical farmer.

Jag förstod snart vad hon menade.

Per Karlsson är klädd i svarta jeans, skjorta, läderskor utan strumpor och ett bluetooth-clip i vänsterörat som ringer ungefär var tjugonde minut och som han inte plockar ut en enda gång under tiden vi spenderar tillsammans.

Det här är inte en man som har tid att ströva runt på landsbygden i hängslebyxor och stråhatt. Utöver grisproduktionen, som två heltidsanställda sköter det mesta av, driver Per en foderförädlingsverksamhet, återvinner lantbruksplast, förmedlar snickare, hyr ut stallar till en finländsk travkusk och är en av grundarna till Spotmarknaden – en handelsplats för grisar som ger säljare en möjlighet att förhandla om priser bortom de dominerande inköparna Ica, Coop och Axfoods kontroll.

Medan Per visar mig runt på gården berättar han varför han fick för sig att föda upp grisar efter dansk modell.

– Jag läste i lokaltidningen att Laholms kommun serverade danskt och ungerskt kött på menyn i skolmatsalarna. Jag kände att nu får det väl fanimej…

Fabrik. Varje år skickar Boarps Gård ungefär 20 000 grisar till slakt. Per Karlsson tillhör den tiondel företagare som står för hälften av Sveriges produktion.

Per kastar en blick på panelen som sitter innanför grishusets dörr och reglerar temperatur, fläktsystem och luftutsug. Allt tycks vara i sin ordning.

– Så här är det: Laholm har inget stort kommunhus. I ett rum sitter djurskyddsinspektörerna, som kommer ut till min gård vartannat år för att se till att jag följer den svenska lagstiftningen. I ett annat rum sitter en offentlig upphandlare och köper in kött från utlandet, som är lite billigare eftersom de inte behöver följa svensk lag. Du hör ju själv hur urbota idiotiskt dumt det låter. Så jag tog bilen ner till kommunhuset och sade: »Om ni inte vill köpa det jag producerar får vi väl göra tvärtom.«

Inom EU-systemet betraktas grisar som »förädlat spannmål«. Till skillnad från kor och växtodling ger produktionen inga bidrag. Per Karlsson hade ingenting emot konkurrensen. Han rentav uppmuntrade den. Det var en av anledningarna till att han sysslade med grisar: snabba puckar på en avreglerad marknad. Men han ville ha lika villkor. Laholms kommun borde kräva att allt kött som köps in är producerat enligt svensk djurskyddslagstiftning.

Men enligt EU-förordningen är det inte tillåtet att kräva »svenskt kött« i upphandlingen. Det är inte ens tillåtet att kräva kött som följer »svensk djurskyddslagstiftning«. Något sådant skulle motsäga ett av unionens grundläggande fundament: fri rörlighet av varor och tjänster. Så länge leverantörernas livsmedel följer EU:s lägst ställda krav ska de få vara med och slåss om upphandlingskontrakt. För grisar innebär det boxar på minst sex kvadratmeter, tillräckligt med yta för att djuren åtminstone ska kunna ligga ner samtidigt, vända sig om, se, höra eller lukta sig till andra grisar, samt ha tillgång till halm eller »annat manipulerbart material«. Sedan är det priset som avgör.

En svensk kotlettrad kostar upphandlarna nästan 50 procent mer än en importerad. »Importerad« är för övrigt allt som anges – fläskkött behöver inte ens ursprungsmärkas.

– Jag har läst lagen, säger Per. Och att man ska köpa in det billigaste, det är en av få saker jag inte hittar. Man har alla möjligheter att ställa krav.

Efter Pers provokation lovade kommunen att försöka göra just det. De skulle rentav försöka ställa krav på svensk lagstiftning i köttproduktionen. Sveriges övriga grisföretagare applåderade Pers initiativ. Och de »danska« grisarna blev det naturligtvis aldrig någonting av.

 

Inuti ett annat av Per Karlssons grishus är grymtningarna dovare, luften svalare och grisarna tyngre. De är färre i varje box, dels för att de tar mer plats, men också för att somliga redan har lastats på en transport under natten och skickats till Skövde slakteri. De som är redo för nästa vända har röda streck målade över ryggen. Grisarna som fortfarande har några kilo till målvikten ligger ner och dåsar längs boxarnas hörn. Alla grisarna är kvar i samma rum från att de kommer hit tills de skickas härifrån, för att minska uppkomsten och spridningen av sjukdomar.

– Så som det ser ut på dagis, där sexåringarna går ut, och så kommer det in en ny kull av de yngsta, det slutade vi med för 25 år sedan. Det är inte konstigt att dagisbarn blir sjuka, säger Per.

Annons

Han pekar på en fuktig, svart slang som gungar i taket.

– Sedan tvättar vi.

Ett sprinklersystem gör rent husen, som sedan nanobehandlas med en teknik som påminner om den vägverket använder för att klottersanera vägtunnlar. Tvätten är en del av det salmonellaprogram som en majoritet av Sveriges grisföretagare är med i, och som gjort att förekomsten är mindre än en procent – lägst i Europa.

När husen är sanerade fylls de snart med ungefär tio veckor och trettio kilo tunga grisar som Per köper in ifrån smågrisuppfödare i närheten. Efter femton veckors gödning väger de vanligtvis runt 115 kilo och är redo för slakt.

– Man får räkna med någon veckas marginal, åtminstone under sommaren. När det är som varmast händer det att grisarna tappar matlusten.

Ett lågfrekvent surrande hörs från en djupblå, fem kubikmeter stor behållare som står i en separat byggnad utanför grishuset. Här blandas en fjärdedel proteinrikt torrfoder – vete, korn, raps, kli och soja – med tre fjärdedelar energirikt vassle, en keso-liknande, PH-sänkt restprodukt från osttillverkning som Per köper in ifrån Arla. Både vasslet och torrfodret sugs in i foderblandaren via två av de svarta, falukorvstjocka rör som löper längs det lilla rummets tak i ett invecklat system. När fodret har blandats till en smetliknande konsistens pumpas det in i grishuset via ett annat svart rör, och hamnar slutligen i de långa plåtrännor som löper längs grisboxarna inuti huset. På en orange dator – »Datamix Multifeeder« – knappar man in hur mycket grisarna väger, hur många de är, hur ofta de ska äta samt den önskade tillväxten. Datorn räknar sedan ut en lämplig tillväxtkurva i enheten megajoule. En av Pers anställda sysslar i princip enbart med att finjustera kurvan, och ser till att blandningen är rätt, att grisarna verkligen får sin mat och att de äter som de ska.

– Grisar är otroliga vanedjur, säger Per. Om man byter foderleverantör så att smaken ändras vägrar de att äta på flera dagar. De bara tittar på en, och undrar: »Varför gör du så här mot mig?«

De 14 ton foder Per Karlssons grisar förbrukar varje dag kostar ungefär en miljon kronor i månaden. Grisarna kräver cirka 2,6 kilo foder för ett kilos tillväxt, och om de ska hinna nå målvikten på ungefär 115 kilo under sina sex månader i livet får de klämma i sig omkring 380 kilo foder.

Avancerade, effektiviserade och kostnadsoptimerade system av den här sorten var sällsynta på Pers föräldrars tid, när 35 000 bönder jobbade för att hålla svenskarna med griskött. 2009 ansvarar Per Karlsson för en verksamhet som bidrar med råvaran till 54 600 svenskars årliga konsumtion av fläskkött. Han har färre än två tusen kollegor.

Sett ur det perspektivet är Per Karlsson – oavsett vad man tycker om det – en quite typical farmer.

På vägen tillbaka från grishusen parkerar Per sin svarta Volvo på en grusplan. Han plockar fram en pärm full med kalkyler: hur många grisar som står i varje hus, hur mycket foder som har gått åt för att föda upp dem, den totala kostnaden för varje hus, hur många grisar som har dött – »några dör alltid, hjärtat bara stannar« – hur hög köttprocenten var och vilket kilopris de gav vid slakt. Han pekar på en röd siffra.

– Det är vinstkravet. Vi skriver det högst upp. Få andra grisföretagare gör så.

Per gnuggar sig mellan ögonen.

– Den här branschen… det finns så oerhört lite fantasi. Vi måste jobba hårdare om vi ska kunna ta ordentligt betalt för våra produkter. Se på en sådan sak som fläskkarré. Den säljer bra under grillsäsongen, och då försöker man sälja den på vintern också, i samma förpackning, på samma sätt. Skulle du ställa dig på Eurostop och sälja vinterdäck mitt i sommaren? Det gör vi i grisbranschen. Men det är ingen idé att vara lantbrukare och gnälla. Det finns alldeles för få som ser möjligheterna, istället för att se alla dessa jävla problem.

Per räcker mig sitt visitkort. Under Boarps Gårds grönvita logotyp står det:

»Vi ser möjligheter!«

 

Den gråskäggige bonden var så arg att han stod upp i studion och skrek.

– Köttet i EU, det är bara ängladamm och steroider!

Det var i november 1994 och Robert Aschberg ledde den direktsända valvaka som snart skulle bekräfta att Sverige blivit en del av EU. Till den skäggige mannens förtret, får man tillägga – han tycktes övertygad om de nedrivna tullmurarnas konsekvenser.

– Men vänta nu lite, sade Aschberg. Menar du verkligen att det är PCP i biffen?

Mannen höjde rösten ännu mer.

– Ängladamm och steroider!

Även om debatten var mer nyanserad utanför TV3-huset var den fortfarande hätsk. Nej-sidan menade att billiga, utländska livsmedel skulle svämma in över gränserna och slå ut den inhemska produktionen. Krasst uttryckt var det även Ja-sidans argument. Äntligen skulle svenskarna få billigare mat! Det var hög tid att svenska producenter anpassade sig till världsmarknaden.

– Under 80- och 90-talet fanns en extremt stark tro på frihandel, säger Margareta Winberg, som var Sveriges jordbruksminister vid EU-inträdet. Konsumenten skulle få så många val som möjligt, och därför var det bra med import. Det här var innan hela diskussionen om transporter och utsläpp och närproducerat. Med facit i hand kan jag säga att vi gick lite fort fram.

När Sverige gick med i EU producerades nästan fyra miljoner grisar om året. I dag ligger den siffran på strax över tre miljoner. Nästan en tredjedel av fläskköttet är importerat. Folk har fått fler val – den som vill köpa svenskt kan göra det, den som vill kan låta bli. Men inom den offentliga sektorn, där andelen importerat kött är omkring 85 procent, finns inte det valet. Och de nationella skillnaderna kan ställa till problem.

I januari 2004 förbjöd regeringen trånga hönsburar. De nya burarna skulle vara något större och innehålla rede, sandbad och sittpinne. Äggproducenterna erbjöds ingen skrotningspremie och sålde därför sina gamla burar till Finland, där de är tillåtna fram till 2012. En reporter från tidningen Fjäderfä avslöjade en tid senare att regeringens egen restaurang köpte in finska ägg istället för svenska. De var ju billigare.

Samtidigt var det Sverige som hade drivit igenom förbudet mot burarna inom hela EU, och gjort sig kända för att sätta djurskydds- och livsmedelsfrågor högt på agendan.

– Under EU-toppmötena var det ofta demonstrationer, säger Margareta Winberg. Ibland var de rentav militanta; folk brände däck och välte bilar. Jag gick ibland ut och pratade med dem. De visste att Sverige var deras vän.

Dramatiskt som det må låta: Första halvåret av Sveriges ordförandeskap 2001 togs 22 beslut som hade med djur- och livsmedelsskydd att göra. Sedan dess har Sverige varit drivande inom ytterligare en mängd djurfrågor, bland annat att förbjuda användningen av antibiotika i tillväxtsyfte, internationella salmonellaprogram för kyckling och gris, omsorgsprogram för kycklingar och förbudet mot kadavermjöl. Detta från ett land som har en dryg procent av unionens lantbrukare.

– Men man måste inse att många har en annan inställning till djurhållning än vad vi har i Norden, säger Mary Ann Sörensen, LRF-lobbyist i Bryssel. Vi kan inte säga: »Vi har gjort det i Sverige, därför måste ni också göra det«. Vi måste bevisa att det finns pengar att hämta. Att mer plats ger bättre hälsa som ger bättre kött och större inkomster. En bonde är en företagare som måste tänka ekonomiskt hela tiden. Det är ingen hobbyverksamhet vi pratar om.

Efter 15 år av smärre segrar och hektiska debatter är frågan om vad vi äter och hur djuren lever fortfarande lika aktuell. »Vem bestämmer hur maten produceras?« säger en av de affischer som uppmanar svenskar att rösta i EU-parlamentsvalet i juni. På senare tid har det dessutom vuxit fram en ny våg av matintresse, där inte ens Per Karlssons statskontrollerade produktion är god nog.

Svensk ekologisk fläskfilé, 424 kr/kg Ängavallen, Skåne

Under den knappt femton minuter långa bilresan från skånska Vellinge till den ekologiska gården Ängavallen hinner Rolf Axel Nordström bland mycket annat avhandla hur djuravel gick till på järnåldern, fördelen med jordtypen »något mullhaltig moränlättlera«, kor som ser ut som »sexdrottningar från Hollywood« och att Ikea kan få oss att skruva ihop våra egna möbler, men att ingen kan få oss att laga vår egen mat.

Han hejdar sig samtidigt som miljöbilen närmar sig den låga tegelbyggnad som rymmer gårdens restaurang. Rolf Axel Nordström – 60 år gammal, klädd i ljusblå skjorta, kavaj med jeanslappar över ärmarna och en klocka som går 25 minuter före (»så att jag ska hålla mig alert«) – tar sitt första djupa andetag under hela färden.

– Det är frusterande… Jag har spenderat de senaste fyrtio åren åt att tänka på det här, men jag har svårt att koka ner det till ett eller två argument. Men… om du tänker dig ordet livsmedel. Och så sätter du ett bindestreck däremellan. Det är ju det vi behöver för att överleva. Ändå funderar man inte så värst mycket på var det kommer ifrån.

Tanken var aldrig att Rolf Axel Nordström skulle bli lantbrukare. Åtminstone inte om man frågade hans far, Olle Nordström. För honom fanns bara ett alternativ: Rolf Axel skulle en dag ta över familjeföretaget Nordsjö Färg.

De möss, grodor och maskar som Rolf Axel samlade på sig i pojkrummet i centrala Malmö lät hans far avliva och slänga i soptunnan. Varje sommar skickades Rolf Axel utomlands för att kombinera språkstudier med arbete på målerifirmor, kemiska industrier och i färgfabriker. En av de första resorna gick till en sommarkurs på ett internat i England. Hans far satte honom på en fraktbåt från Köpenhamn, och lät hälsa att Rolf Axel kunde åka passagerarfärja när han tjänat sina egna pengar. När Rolf Axel kom fram till internatet var de övriga deltagarna mellan 20 och 25 år gamla. Rolf Axel var tolv.

Efter gymnasiet studerade han ekonomi och juridik, men när han var 22 år gammal bestämde han sig för att sluta göra vad andra sade åt honom, och istället göra det han själv ville – arbeta med djur. Han bröt med sin far – de pratade inte med varandra på fyra år – och hamnade snart på Hvilans lantbruksskola, där han tog »en kurs som var till för sådana som bara hade sett djur på bild«. Redan första dagen gick de på så kallad svinatur. Rolf Axel, som under sina barndoms somrar i Falsterbo besökt den äldre generationens bönder och »levde med föreställningen att en bonde som producerar ägg älskar höns, en bonde som producerar mjölk älskar kor, och en bonde som producerar kött älskar grisar« blev så upprörd av de dunkla, ammoniakdoftande stallen att han sprang raka vägen upp till skolans rektor och gav honom en utskällning.

– Han blev inte arg eller upprörd. Han blev bara förvånad. Han undrade nog om jag var allvarlig.

Rolf Axel, fast besluten att bli lantmästare, fullföljde motvilligt kursen och sökte sedan in till lantbruksuniversitetet. Via hälsojournaler tog han reda på hur de svenska grisarna egentligen mådde, och fick veta att över hälften var sjuka när de slaktades.

– Jag försökte sätta det i ett mänskligt perspektiv. En gris är sex månader när den slaktas, men kan bli nästan 20 år gammal. Det skulle innebära att man slaktade en sjuk människa vid två års ålder. Då fick jag perspektiv på den cynism som rådde inom den industriella djurhållningen.

1971 fick Rolf Axel upp ögonen för Ängavallen, då en samling misskötta och förfallna byggnader. Hans pappa gick med på att gå i borgen för ett lån om Rolf Axel kom tillbaka till Nordsjö och organiserade upp informationsavdelningen. Det tog honom tre år.

1974 köpte han sina första grisar från Scan. När hans första sugga skulle grisa några månader senare var hon för trång i bäckenpartiet. Den jourhavande veterinären gick inte att få tag i, och suggan dog. Rolf Axel ringde destruktionsanläggningen utanför Lund, som lät hälsa att han skulle lägga kroppen i skuggan, så skulle de hämta upp den dagen därpå. Det var högsommar och 25 grader varmt, snart blev suggan svullen och skiftade i grönt. Rolf Axel vågade inte vänta, utan körde själv kadavret till anläggningen klockan sex nästa morgon. För att ha någonting att småprata om med mannen som tog emot honom frågade Rolf Axel vad som skulle hända med kroppen. Svaret:

»Den får du tillbaka som grisamat.«

Rolf Axel trodde att mannen drev med honom. Han gick upp till fabrikschefen, som bekräftade att man högpastöriserar kadavret och sänder tillbaka allt som inte är godkänt som människoföda till grisarna, i form av mjöl. Rolf Axel blev vansinnig. Han slutade äta kött under ett par år, och bestämde sig för att alla hans djur också skulle bli vegetarianer.

Rolf Axel var inte intresserad av att »trycka på knappar för utfodring« utan ville gå tillbaka till ett lantbruk där djuren och människorna levde i symbios. Industrigrisarna var inte redo för det. 30 procent av dem dog i hjärtinfarkt. 15 procent bröt benen.

– De hade för klent skelett i förhållande till hur snabbvuxna de var. Och de hade för dålig hjärt- och lungkapacitet i förhållande till muskelmassan. De var inte anpassade för att röra sig.

Mångfald. Tre av Ängavallens grisar. Rolf Axel Nordström föder även upp kossor och får.

Rolf Axel var intresserad av etologi – läran om djurs beteenden, och insåg att om grisarna skulle kunna leva som de gjorde för sextio år sedan var han tvungen att använda ursprungsraser. Bara några mil ifrån Ängavallen låg Tetrapaksmiljardären Ruben Rausings lantegendom Simonstorp. Rausing hade importerat vildsvin i jaktsyfte, och Rolf Axel köpte tio unggaltar och tjugo unggyltor. Sedan korsade han dem med sina Scangrisar.

– Det blev väldigt skarpa djur. De var mycket aggressiva tillsammans med sina kultingar, men jag lärde mig snart att hantera dem. Och de kunde leva och röra sig som det var tänkt.

Varje år plockade Rolf Axel bort de djur som blev sjuka, och behöll dem som var friska och starka. Inom den storskaliga produktionen kastreras galtarna utan bedövning i tidig ålder – annars riskerar de att utsöndra ett ämne som ger köttet en frän så kallad galtsmak. Rolf Axel vägrade detta. Hans smågrisproduktion går fortfarande ut på att en galt och en gylta »inleder en kärleksaffär ihop«. Suggan föder sedan sina kultingar i frihet, och spenderar de två första veckorna med dem i en ströfylld box på omkring 20 kvadratmeter, »så att de ska lära sig att lyda«. Därefter rör sig grisarna fritt mellan fälten och de flyttbara hus där de bor.

Tyvärr hade han ett problem: ingen ville köpa hans kött. Ica, Konsum och Axfood fick alla sina leveranser från Scan. Och Rolf Axel var inte precis populär bland sina kollegor. Han ifrågasatte djurhållningen inom det storskaliga lantbruket, att »missförhållanden kompenserades med antibiotika« – användningen förbjöds först 1986 – och att det förekom benmjöl i fodret.

– Jag var tvungen att ta den debatten. Annars skulle ingen förstå skillnaden mellan mitt kött och deras. Självklart blev de förbannade.

Scanbönder satt även i Föreningsbankens styrelse, och Rolf Axel hade svårt att få lån för att bygga ut sin verksamhet. I en rad debattinlägg gick slakteriförbundet ut och sade att det inte var någon skillnad på Ängavallen och konventionell produktion. När Rolf Axel lanserade sitt varumärke »Hälsogris« anmälde Scan honom till marknadsdomstolen. Namnet antydde att man blev frisk av djuren, menade de. Men Rolf Axel kunde bevisa att hans djur var friska – »95 procent av dem, högre än så kommer man aldrig« – och vann målet.

– I början hade jag mindervärdeskomplex för att jag inte var son till en lantbrukare, säger han. Men om jag varit det hade Ängavallen aldrig blivit vad det är i dag. Då hade jag fått en hurring och blivit tillsagd: »Sluta nu, du gör oss till åtlöje.«

I början av 80-talet öppnade Rolf Axel landets första gårdsbutik. Han började också planera för ett eget gårdsslakteri, för att slippa transportera djuren. Strax därefter började köttet säljas på NK:s saluhallar i Stockholm, Göteborg och Malmö. Under några år stod han för köttet i en serie charkprodukter åt Konsums märke Änglamark. Grisarna såldes i halvor, och Rolf Axel visste inte vad han skulle ta betalt. Först lade han på trettio procent av ordinarie pris, men succesivt kunde han höja priserna.

Och det egna slakteriet drog ut på tiden.

– Jag var uppe hos två jordbruksministrar, försökte gå genom livsmedelsfacket, försökte få lån, men jag blev ständigt motarbetad.

Det tog sex år innan planerna blev verklighet. 1987 stod slakteriet färdigt, men då väntade nya problem. Rolf Axel hade försökt bli av med galtsmaken, men utan framgång. De okastrerade hangrisarna gjorde att många av hans skinkor reklamerades. I samma veva ledde en omläggning av lånen till att verksamheten försattes i konkurs. Galtsmaken löste Rolf Axel genom att börja slakta hangrisarna vid fyra till fem månaders ålder, innan de blev könsmogna. Att slaktvikten sjönk till omkring trettio kilo såg han inte som ett problem. Och konkursen lyckades han avstyra efter bara några dagar genom att byta till en bank med högre tankar om Ängavallens framtid.

I oktober 2000 pryddes löpsedlarna av larmrapporter om galna kosjukan. Den efterföljande debatten handlade om kadavermjöl, och Rolf Axel kunde plötsligt annonsera att alla hans djur varit vegetarianer sedan 26 år tillbaka. Kadavermjöl och antibiotika hade visserligen varit förbjudet i Sverige i mer än tio år, men konsumenterna uppvisade en ny sorts misstänksamhet mot industrin.

– Det var då det vände. Efter det haglade diplomen och utmärkelserna.

14 stycken av dem hänger inramade i restaurangentrén. De produkter som Rolf Axel en gång hade så svårt att nå ut med har förvandlats till en omfattande verksamhet. Här finns restaurang, catering, konferenscentrum, hotell, bageri, galleri och snart även ett mejeri. Sedan tio år tillbaka säljs köttet enbart på gården.

Rolf Axels son Mattias, lantmästare på Ängavallen, skuggar ögonen med handen och kisar ut över åkern. Jorden är svart, torr och fri från växtlighet. Han pekar på en av de robusta små grisarna närmast staketet.

Det spräckliga djuret lyfter huvudet och kastar en blick mot sina artfränder, som avtecknar sig som svarta prickar mot fälten ett par hundra meter bort. Sedan stoppar han trynet i marken och fortsätter sitt arbete. Det ser ut som en tretusen man stark medeltidsarmé har marscherat fram över markerna med varsin plog.

– Vi ska snart flytta dem, säger Mattias. Men om sju år släpps de tillbaka till samma hage för att böka upp den igen.

Systemet är nödvändigt eftersom Ängavallen varken använder konstgödsel eller bekämpningsmedel. Det leder också till mindre skördar.

– I det konventionella jordbruket får man ungefär tio ton vete på en hektar, säger Mattias. Vi får väl fem, sex.

För att odla så effektivt som möjligt utan tillsatser följer åkermarken en sjuårig rotation: ärta, rågvete, korn, lupin, och treårig vallodling. Genom att skifta grödorna hindrar man uppkomsten av sjukdomar och ser till att jorden hinner återhämta sig.

När en åkerplätt är skördad får grisarna ett halvår på sig att gödsla och böka upp jorden inför planteringen av nästa gröda.

– Så sparar vi både diesel och arbetskraft, säger Mattias.

Men helt automatiskt är det inte. Utplacerade över åkern finns små gröna hus med rött tak. Inuti finns sovplatser och halm för grisarna. Eftersom ytorna är så stora måste personalen flytta husen i takt med grisarnas framfart.

Grisarna bor i de små husen året om. Men ibland, några timmar i gryningen, öppnas en grind och grisarna kan lämna fältet. Då vandrar de längs en inhängnad stig, som leder till en ramp. I slutet av rampen finns en dörr. Vanligtvis är den stängd, men vid sådana tillfällen, står den öppen. Mattias pekar på dörren.

– Här går grisarna in. De tycker om att gå i uppförsbacke, och om de hittar en dörr som aldrig tidigare har varit öppen vill de gärna se vad som finns innanför. De följer ljuset här…

Mattias visar ett antal strålkastare som tornar upp sig längst stigen. När lamporna tänds kan grisarna inte motstå att vandra mot ljuset. Så snart de når fram till ljuskällan tänds en ny, längre bort. Samma procedur upprepas tills de slutligen når sitt mål: slakteriet.

Vi går in via huvudingången och tar på oss hårnät, träskor och röda rockar av landstingsmodell. Bakom svängdörrar av tjock, genomskinlig plast är väggarna kaklade med vita och rosa plattor. Var tionde har grismotiv. Arbetsytor i rostfritt stål är utplacerade som öar i rummet, järnkrokar dinglar från skenor i taket. Detta får grisarna aldrig se.

Mattias öppnar en grind och visar mig upp för en trappa till en avskärmad platå ovanför slaktrummet. Under de morgnar då slakteriet är igång väntar djuren som är slaktfärdiga bakom en tjock, ljudisolerad dörr i anslutning till platån. En och en släpps de ut genom dörren, och hamnar framför en smal fålla med meterhöga väggar. I slutet av fållan väntar en matkrubba, upplyst av en stark spotlight. Medan grisarna äter för en slakteriarbetare ner ett verktyg, format som ett upp och nedvänt U, snett bakifrån över grisens huvud.

– Jag vet inte exakt hur många volt det är, säger Mattias. Men det är sex gånger fler än vad som behövs.

I den stroskaliga slakten används koldioxid för att bedöva grisarna. På Ängavallen används el.

Grisens hjärna kortsluts omedelbart. När djuret når själva slakteriet genom att skjutas ner från platån via en brant ramp är den redan hjärndöd. Det ska den vara glad för: en slakteriarbetare sticker sedan grisen i halsen med spetsen på en rostfri slang, kopplad till en glänsande tunna stor nog att rymma dess blod. Därefter är grisen död, och slaktkroppen hissas upp i taket med hjälp av en krok för att tvättas, rakas, skållas, skrapas och tömmas på invälvor, lunga, hjärta, mage och njurar. Blodet blir till blodpudding, ryggen blir till sadel och kotlett som säljs i restaurangen, revbenen blir till spjäll, bogen görs till korv, benen används till att koka fonder och borst och svål skickas till en fabrik i närheten för att bli gelatin.

När grisen är preparerad och tömd delas kroppen manuellt, med en gigantisk yxa som hänger på väggen. Det måste göras med precision, för att inte någon av filéerna ska klyvas.

Poängen är att ta tillvara på så mycket som möjligt. För även grisarna på Ängavallen ska slutligen bli mat.

Ekologiska, närproducerade och klimatsmarta livsmedel har sedan ungefär tio år tillbaka fungerat som markörer för medelklassens bildning, medvetenhet, och – om vi ska vara riktigt ärliga – lönebesked. De senaste fem åren har försäljningen ökat med nästan hundra procent varje år.

När matkämpen Marit Paulsen nyligen gav sig ut på en omfattande turné i landets debattsoffor tog debatten en ny vändning. Hennes teori gick i korthet ut på att det är oansvarigt av västländerna att satsa på ekologisk produktion eftersom den bara ger omkring hälften så stor avkastning samtidigt som det råder akut matbrist i resten av världen. Varje medborgare har bara en fjärdedels hektar åkermark till sitt förfogande, och befolkningen antas dessutom öka till nio miljarder människor inom de närmsta 40 åren. Många av de nya världsmedborgarna förväntas dessutom få en högre levnadsstandard och därför äta betydligt mer kött. »Dags att slakta den ekologiska kossan«, löd rubriken på ett av Marit Paulsens inlägg, och reaktionerna lät mycket riktigt inte vänta på sig. De som ansåg att Paulsen var någonting på spåren – bland annat professorer från Sveriges lantbruksinstitut – menade att ingen kunde bevisa att ekologisk produktion var bättre ur vare sig miljö- eller kvalitetsperspektiv, och att det svenska lantbruket redan var att betrakta som hållbart.

– Ska du klara av den ekologiska produktionen måste du tillbaka till Sörgårdsidyllen, där varje gård har lite av varje, säger Per Karlsson på Boarps Gård. I undersökning på undersökning säger folk att de vill ha ekologisk mat, men de är inte villiga att betala för den.

– Du har ungefär två miljoner människor i Stockholm, säger Margareta Åberg Andersson på Sveriges Grisföretagare. Hur skulle de kunna köpa närproducerat? Då får du lägga en väldigt stor produktion i närområdet. Jag tror inte att någon skulle tycka det var särskilt mysigt.

Marit Paulsens kritiker menade däremot att dagens storskaliga jordbruk är extremt bränsleintensivt; en genomsnittlig västerlänning gör av med ungefär 1,5 ton olja om året på grund av kött- och spannmålsproduktion samt transporter.

Rolf Axel Nordström beskriver Marit Paulsens utspel som resultatet av en »tillfällig blackout«.

– Vi får 25 procent mindre skörd, men använder inga oljekrävande kemikalier. Att mätta världens hungriga med sådana är en tillfällig lösning, säger han.

Samtidigt är Rolf Axel skeptisk till exempelvis Krav, eftersom de fortfarande en del i ett industriellt system.

– Kravkor är också superkor. De producerar 11 000 till 13 000 liter mjölk per år. För 60 år sedan producerade kor 3 000 liter. Kycklingarna för 60 år sedan levde i fem-sex månader. I dag lever de i 32 dagar. De växer så snabbt att de bryter benen, för de kan inte bära sin egen vikt. Det är ju egentligen defekta djur, som har avlats fram för att tjäna människans syfte.

Samma sak säger han om den svenska grisproduktionen.

– De har det bättre än de utländska, men det är marginellt. 0,6 kvadratmeter eller 0,9 – inget av djuren kan leva som det var tänkt. En gris kan inte böka på ett betonggolv.

Samtidigt: En svensk äter ungefär 35 kilo griskött varje år. Rolf Axels djuruppfödning kan bara mätta 1 500 människor. Köttet säljs bara på Ängavallen och kostar dubbelt så mycket som konventionellt producerat.

Rolf Axel tar en tugga av sin ekologiska kalvfärswallenbergare.

– Vi har redan i dag en alldeles för hög köttkonsumtion. Om alla bara åt en tredjedel så mycket kött skulle vi kanske ha råd att betala bättre för det.

Dansk Fläskfilé, 99 kr/kg Ringsted, Danmark

De står i rader om hundratal, ensamma i stålboxar på varsin sida om en kal betongyta. I en smal passage framför suggorna dras en galt i en hjulförsedd bur med inskriptionen »Contact-o-Max«. Galten luktar sig till de suggor som är redo att para sig, finner strax en, och snart står djuren och sniffar på varandra genom dubbla lager av järngaller. Doftsekretet får suggan att inta parningsställning: böjd rygg, resta öron och ben så styva att det är nästan omöjligt att flytta henne. Galtens pung är rödsvullen, fuktig och stor som en handboll. Sittande grensle över den grymtande suggans rygg ger en ung kvinna henne extra stimulans genom att dra sin stövelklädda fot längs hennes sida. Så snart suggan är redo för kvinnan in en slang kopplad till en glasbehållare med inköpt grissperma och inseminerar henne. »Contact-o-Max« rullar vidare.

På en betonggård bredvid de fixerade djuren lunkar suggor som väntar på att hamna i dräkt och flyttas till insemineringsbåsen. De står 50 till 60 stycken tillsammans; de flesta är lugna, men somliga har rispor i huden och några av dem jagar varandra över de låga murar som delar in rummet i olika sektioner.

– Det är för att vi ska ha översikt, säger den danske grisbonden Kim Kjaer Knudsen.

Kims grisar äter inte i spiltor, han har ett helautomatiskt system där de istället går in i en fålla och har trettio sekunder på sig att äta. När tiden är ute öppnas dörrarna bakom, och den gris som står på kö tränger ut den som står där inne. Ett chip i grisens öra är kopplat till en dator som registrerar hur många kilojoule den har fått i sig.

– Tyvärr finns det fodertjuvar, säger Kim, och pekar på några av de grisar som står högre upp i hierarkin och därför inte låter sig trängas ut av djuret bakom. En tung sugga försöker följa med oss ut ur det inhägnade området, men Kim sparkar till den i ansiktet så att den skriker till och drar sig tillbaka innan han stänger dörren. På vägen ut ur byggnaden sveper han med handen längs en flyttbar hylla med torkad halm som hänger från en järnbalk i taket. Ett moln av stoft bildas; några enstaka halmstrån singlar ner över ryggarna på de djur som står under.

– Strö, säger han. Det ska alla grisar ha.

I fikarummet har kaffedoften svårt att tränga igenom den fräna lukten av ammoniak. Tre tjejer i tjugoårsåldern äter frukost längs bordets ena sida. Mellan en påse bröd och en burk honung ligger en bok med titeln The Basics of Pig Production. Kim Kjaer Knudsen är 23 år gammal och basar över den nybyggda smågrisuppfödningen i Ringsted på danska Själland.

Efter frukosten visar han in oss i grisningsrummet, där hans 1 200 suggor producerar 36 000 smågrisar om året. Rummet är luftigt och nästan sterilt, med små spotlights som lyser upp de vita väggarna. Längs två breda cementkorridorer grymtar rosa suggor i 80 identiska boxar. De är fixerade i stålinhägnader så trånga att de omöjligtvis kan vända sig om. Alla står med bakdelen mot korridoren, och på järnspalten bakom dem tronar högar av svart avföring. Boxarna är två gånger tre meter stora, och en tredjedel av ytan längst in består av betonggolv. Där kurar smågriskullarna tätt tillsammans under brandgula, nedfällbara plasthöljen med värmelampor på undersidan.

Kim Kjaer Knudsens anläggning är bara sex månader gammal, och de första av hans suggor föder sin första kull. En nyfödd gris väger bara något kilo, medan suggan kan väga upp emot tvåhundra. I Sverige är det bara tillåtet att fixera suggor som uppvisar aggressiva tendenser och riskerar att ligga ihjäl många av sina smågrisar. Oftast tillåter man suggan att gå fritt i en separat inhägnad, där hon kan samla ihop halm och bygga ett bo inför födseln. I Danmark är man inte lika finkänslig.

Kim Kjaer Knudsen lyfter upp en smågris som hamnat på fel sida av sin mamma och kastar ner den i högen av ett tiotal syskon som redan suger på varsin svullen spene. Suggan måste trycka i sig uppemot tio kilo foder om dagen för att producera de mängder mjölk som krävs för att smågrisarna ska växa i önskvärd takt. I Sverige räknar man veckor: en smågris ska dia i fyra till sex veckor innan den avvänjs. Kim räknar vikt. När kultingarna väger nio kilo skeppas de vidare till hans pappas slaktgrisverksamhet i närheten för att gödas upp till slaktvikt.

– Annars sliter det för mycket på suggan, säger Kim.

På vägen ut ur rummet passerar vi en sovande sugga, så tung att fixeringsjärnen skär in i sidorna på henne. Bakom henne ligger en kull med dödfödda smågrisar, blåröda och invirade i stelnad fosterhinna. De får ligga kvar för att man inte ska glömma att föra in dem i statistisken – ett svinn på tio smågrisar skapar obalans i kalkylerna. Nästan tjugo procent av smågrisarna föds döda eller avlider under perioden hos sin mamma. Siffrorna skiljer sig inte märkbart mellan Danmark och Sverige.

Två av tjejerna från fikarummet drar en vagn med skinande verktyg i rostfritt stål längs korridoren. I en blå plastlåda av sjukhusmodell vilar en hög med kultingar. Både Per Karlsson och Paw Mathiesen, en dansksvensk LRF-konsult som tagit med mig hit, menar att kvinnor är mest lämpade i smågrisuppfödningen eftersom de är av »en mer vårdande karaktär«.

– Det är fakta, säger Mathiesen.

En av tjejerna plockar upp en skrikande fyradagarsgris, och på mindre än trettio sekunder hinner hon öronmärka den, medicinera den mot spädgrisdiarré, knipsa av dess svans, kastrera den och slänga tillbaka den till sina syskon.

 

Även i Danmark är svinuppfödning en omdebatterad bransch. Fast på ett annat sätt.

»Lantbruket – särskilt produktionen av svin – har blivit en industri. Därför ska svinfarmerna i framtiden placeras i agroindustriella zoner, där den visuella, transportmässiga och miljömässiga påverkan är minst«, sade de danska socialdemokraternas miljöordförande Torben Hansen i början av 2009, när han föreslog att den danska grisproduktionen skulle förläggas vid trafikknytpunkter längs med motorvägen.

»Det stämmer bra överens med mina egna tankar«, svarade miljöministern Troels Lund Poulsen.

»Det låter riktigt intressant«, sade ordföranden för organisationen Danska Svinproducenter.

Enligt Marit Paulsens teorier om effektivt jordbruk är Danmark ett föregångsland. På en yta en tiondel så stor som Sverige producerar landets tio tusen företagare ungefär 22 miljoner slaktsvin varje år. Lukten från de stora anläggningarna har upprört boende på i synnerhet Jylland, där den största delen av produktionen finns. Andra har påtalat att delar av de uppskattningsvis 25 miljoner kubikmeter gödsel som grisarna släpper ifrån sig varje år hamnar i sjöar, vattendrag och i Östersjön, där kväve och fosfor leder till övergödning, algblomning och fiskdöd. Sedan några år tillbaka har Danmark tvingats sätta upp strikta mål för att minska miljöpåverkan, och jobbar hårt för att hitta tekniska lösningar.

På vägen från smågrisuppfödaren Kim Kjaer Knudsen till slaktgrisuppfödaren Mads Vallö berättar min ciceron Paw Mathiesen om den nya teknik som kan skapa en lätthanterlig torrdel av gödslet genom att separera vattnet och kvävet. Vattnet renas i ett stort filter, den torra delen eldas som biobränsle och kvävet åker ut på åkrarna.

– Då kan man lägga produktionen var som helst. Där till exempel.

Paw pekar på en tjugo meter bred lucka mellan en möbelaffär och ett kontorskomplex längs motorvägen.

– Så lite kommer det att lukta. Det är bara en tidsfråga.

Den intensiva produktionen i Danmark har lett till fler problem än gödselhanteringen. Mer än hälften av grisarna drabbas av rispor, förträngningar och blödande magsår till följd av stress. Antibiotikaanvändning har varit förbjuden i tillväxtsyfte sedan 1998, men ökar från år till år. Det danska smittskyddsinstitutet uppskattar att 120 ton användes inom gris- och fjäderfäproduktionen 2007. Samma år spred sig den resistenta och potentiellt dödliga bakterien MSRA till 14 personer inom slakteri- och uppfödningsbranschen. Nyligen läckte dessutom rapporter till de danska medierna som visade att nästan 13 procent av det danska köttet är salmonellasmittat. 2008 dog tio danskar i sviterna av sjukdomen. En före detta anställd på livsmedelsverket gick till och med så långt att han rekommenderade danskarna att köpa svenskt kött. Jag frågar Paw om inte danskarna har något problem med salmonellarisken.

Han rycker på axlarna.

– Det är den danska pragmatiska inställningen. »Det händer inte mig, det händer min granne.«

Egentligen spelar det ingen roll vad danskarna tycker. 90 procent av landets produktion går ändå på export. Det motsvarar ungefär 1 800 ton, 35 miljarder kronor och sex procent av den totala exportkakan. Danmark har lyckats väl med att utnyttja hela slaktkroppen: fötter och huvuden går till Kina, karré går till Japan, revben går till USA och Kanada och fläskfilé – som anses för torr och tråkig av andra kontinenter – går till Skandinavien.

Att dansk fläskfilé säljs för 99 kronor kilot i Sverige har inte bara att göra med mindre strikta regler för djurskydd. Svenska producenter menar att livsmedelsbutikerna köper in svenskt och danskt kött för ungefär samma pris, men tar ut betydligt mer för det svenska och stoppar mellanskillnaden i egen ficka. En ny rapport från Jordbruksverket kunde inte bevisa detta, men fick inte heller tillgång till butikernas marginaler. Det framgick däremot att mycket av det utländska köttet kommer från överskottsreserver som exporteras till dumpningspriser, och dessutom används som lockvara i butiken. Svenskt kött behöver man aldrig extraprismärka. Det finns helt enkelt inte tillräckligt mycket av det.

Paw och jag stannar på Dansk Supermarket i Ringsted för att ta reda på vad dansk fläskfilé kostar i Danmark. Det finns bara tysk, för 149 danska kronor kilot. Detta två kilometer från en anläggning som trycker ut 36 000 djur om året och kostade 22 miljoner kronor att bygga, i ett land som producerar fem gånger så många grisar som de har invånare.

Paw bara skrattar vid kyldisken.

 

Så når jag till slut ändstationen på min danska rundresa: Mads Vallös slaktgrisanläggning, med drygt två tusen platser; ett lågt, nybyggt hus i putsad vit kalk med 28 skorstensliknande luftutsug på det svarta taket.

Efter att vi återigen har klätt oss i blåställ och stövlar tar Mads med oss på en rundtur. I foderrummet surrar en stor plåtlåda. Den innehåller mäsk, en restprodukt från Carlsbergs öltillverkning som Mads blandar med korn, choklad, chips från Polen och restprodukter från insulintillverkning för vitamintillskott. Han berättar att mäsken sänker PH-värdet i grisarnas magar, vilket är hälsosamt. Dessutom tycker de om smaken. Jag sticker ner huvudet i tanken. Det luktar destillerad spya.

Mads plockar upp en planka ur en brädhög i ett av rummens hörn.

– Min kompis byggde ett hus i närheten, och han hade de här över. De är perfekta. Jag ska visa.

Han öppnar dörren till ett av grisrummen. Djuren påminner om ett klumpigt fiskstim när de drar sig in mot väggarna på varsin sida om mittkorridoren. Där finns sammanlagt 16 boxar på 20 kvadratmeter, med något fler grisar i varje. Golvet är två tredjedelar träspalt och en tredjedel betong. Vid en första anblick finns ingenting för grisarna att sysselsätta sig med. Enligt den danska lagstiftningen ska de ha tillgång till »halm eller annat manipulerbart material«, och Mads har därför stuckit ner sina träplankor i en vit plastanordning i ett hörn på varje grisbox, så att djuren kan tugga på dem.

– Visst kan jag ge dem halm, säger han. Men jag får inget extra betalt för en sådan gris.

Svansarna är kuperade.

– Egentligen behöver man skäl, men vi gör det ändå, säger Mads. Eller skaffar oss skäl. Det kostar mig inget extra att smågrisuppfödarna klipper av svansen, och det innebär en säkerhet. Det blir otäcka inflammationer om de börjar bita varandra.

Eftersom han är ensam på anläggningen frågar jag om han sköter grisarna själv.

– Jag och min bror är inte här så mycket själva, säger han. Vi har andra grishus att ta hand om. En gammal mjölkbonde cyklar hit, 25 kilometer varje morgon, och stannar till lunch. Det fungerar bra. Men nu när mycket styrs från en PC har han lite problem. Du ska se när han försöker röra musen.

Mads skakar spasmiskt handen framför sig.

– Det är inte så lätt när man har Parkinsons.

– Parkinsons? frågar jag.

– Slaktgrisproduktion kräver inte särskilt mycket manuellt arbete.

På väg ut ställer sig Mads i korridoren och betraktar ett hundratal grisar i ett avskilt rum dit vi inte får gå in. De har drabbats av den smittsamma bakterien mycoplasma, som leder till lunginflammation.

– Jag vet inte vad jag ska göra med dem, säger han. Det kostar tio kronor att medicinera varje gris.

Jag frågar vad han tjänar på en gris. Han skrattar.

– Just nu går jag mellan noll och femtio kronor back.

Jag frågar om han försörjer sig på någonting annat vid sidan av. Han svarar att han lånar pengar av banken. Jag sneglar på Paw och undrar om han med flit har tagit med mig till södra Danmarks kanske minst seriösa lantbrukare, men Mads utvecklar snart:

– Grisproduktionen går upp och ner och sedan upp igen. Vi är vana vid det. Alla väntar på högkonjunkturen, när vi ska börja tjäna pengar. Men vi har väntat på den i två år nu. Och nu när det är finanskris säger bankerna stopp. De vill inte låna ut mer pengar. Det är ett problem för många.

Han ler snett.

– Det har funnits alldeles för många grisar alldeles för länge. Men det börjar jämna ut sig. Priserna kommer nog att gå upp snart igen.

Paw berättar om utbudet på Dansk Supermarket. Mads rycker på axlarna.

– I Danmark har vi ingen tradition av att köpa det som är danskt, säger han. Man köper det som är billigast.

Blandat, skandinaviskt fläskkött 49-424 kr/kg
Grillexperiment, trädgård i Göteborg, Västra Götaland

Efter Per Karlssons tankeexperiment med danska grisar blev det fart på Laholms kommun. Lösningen blev att hoppa över olika skrivningar om »svenskt kött« och »svensk djurskyddslagstiftning«. Istället tänker man – för det är fortfarande bara ett förslag – gå ner på detaljnivå och kräva inköp av kött från djur som haft tillgång till strö, varit frigående och haft hel liggyta. Ändå behöver det inte innebära att skolbarnen i Laholm får äta grisar med knorr.

– Det är osäkert hur vi klarar det rent ekonomiskt, säger Michael Stråhle Wärring, ordförande i Laholms servicenämnd. Hela vår budget är på 15 miljoner kronor, och med den mängd vi köper in nu skulle svenskt kött bli ungefär en miljon kronor dyrare. Vi får ta ställning till det när det blir aktuellt.

Smakar det så kostar det, helt enkelt.

Eller?

En ljummen försommarkväll i maj samlar jag två kvinnor och fyra män för att ta reda på den saken. Alla får varsin tallrik med ett urval grillade fläskbitar; karré, kotlett och filé om vartannat, från svenska respektive danska konventionellt uppfödda grisar, försåtligt uppblandade med Ängavallenkött. Bara kocken – en gladlynt hobbygrillare – vet vad som är vad. De övrigas uppgift är att gradera köttet efter en tregradig skala, där ett är högst och tre är lägst.

Efter några minuters tystnad och koncentrerade käkrörelser – köttet avnjuts av tävlingsmässiga skäl utan tillbehör – är samtliga testdeltagare överens om att varje köttbit åtminstone smakar »bra«. Även beskrivningen »grillsmak« används flitigt.

Inför betygsmomentet tittar många extra noga på sina tallrikar. En deltagare uttrycker en oro för att välja »fel« kött och därmed framstå som kallhjärtad. Sedan ger hon toppomdömet till eko-grisen. Innan striden är över kammar den hem ytterligare ett sådant. Även den svenska konventionellt uppfödda grisen får två högstabetyg. Det får den danska grisen också. När vi jämför statistiken i detta högst ovetenskapliga test blir det dött lopp mellan de tre djuren. Efter en kort stunds tystnad ber en deltagare en annan att skicka riset.

När måltiden är över ber jag en deltagare med vanlig, svensk fläskkarré som favorit att motivera sitt val.

– Den smakade mest… kött, säger han.

Jag frågar hur kött egentligen smakar. Han tänker i någon minut medan han skrapar av sin tallrik.

– Tja, säger han till slut. Kött smakar väl egentligen bara… kött.

Kanske går det inte att sätta en smak på djurvälfärd. Bara ett pris.