I en annan del av Sverige

Den hallucinogena brygden ayahuasca har lockat författare, botaniker och andliga sökare till de peruanska djunglerna i mer än ett halvt sekel. Nu har »själens lian« nått hit.

Jag låg utsträckt i en mjuk soffa i ett vardagsrum någonstans i Mellansverige.

Med undantag för en svart katt som spann vid mina fötter var rummet knäpptyst. Tre fladdrande värmeljus på golvet utgjorde den enda belysningen. Till höger om dem stod ännu en soffa, och i soffan satt en schaman. Hon öppnade ögonen, sträckte sig efter en schacapa, en traditionell peruansk lövskallra, och viftade med den ovanför huvudet. Sedan stämde hon upp i en ikaro, en hymn på spanska som åkallar växtrikets andar: »Moder Jord, Moder Liv / Jag sjunger för Fader Sol / Uppstigen i livets träd / Tar jag hennes kärleksmedicin / Som helar alla sår.«

Annons

Utspridda på fläckiga madrasser på golvet nedanför henne låg en disparat samling människor: en bastant kvinna med tysk brytning som tillbringat åtta år av sitt liv i ett buddhistiskt nunnekloster, en tystlåten äldre kvinna med återkommande magsmärtor, en ung man med tatueringar på halsen, en lika ung kvinna klädd i färgglada hippiesjalar och en 35-årig författare som jag ska återkomma till senare. Allt som allt var de nio stycken, och alla var här för samma sak: ayahuasca. Schamanen hade ägnat gårdagen åt att tillreda den mytomspunna brygden som nu brann i de närvarandes magtrakter. Två av dem hoppades få hjälp att »se klarare«, en tredje ville förbättra sitt närminne och de övriga önskade lindring för diverse krämpor och sjukdomar. Det var än så länge oklart om någon av dem skulle uppnå sina mål.

De visioner ayahuascan frammanade sades kunna slunga iväg mottagaren till både himmelska höjder och helvetiska djup, allt beroende på personens dagsform, omgivning och inställning. Eller som schamanen förklarat före ceremonin:

– Mästarplantan visar dig det du behöver se, snarare än det du vill se. Om någonting känns övermäktigt, säg till mig. Men kom ihåg att det bara är känslor, ofta är det bäst att bara följa med.

När schamanen blidkat växtrikets andar sänkte sig åter tystnaden. Stundtals avbröts den av att någon gäspade, rapade eller släppte sig. Med jämna mellanrum påbörjade schamanen ännu en ikaro eller tryckte igång en låt på sin bandspelare för att styra de närvarandes upplevelser i en viss riktning. När musiken efter ett par timmar övergick i en stillsam panflöjtsmelodi reste sig en före detta journalist med gotländska rötter långsamt från sin madrass.

Första gången hon tog ayahuasca, i ett helt annat sällskap än det här, kämpade hon länge med att få bort ett hårstrå som fastnat på hennes tunga, något som visade sig svårt då hennes fingrar plötsligt hade blivit tre decimeter långa. När hon efter tjugo minuter lyckades rycka bort strået växte det omedelbart ut två nya, därefter fyra till, sedan åtta, sexton, trettiotvå, tills hela hennes tunga var täckt av päls. Som om det inte vore obehagligt nog mådde hon snart så illa att hon tvingades retirera till toaletten, där hon ägnade en bra stund åt att kaskadkräkas och bajsa diarré på samma gång. De följande timmarna tillbringade hon gråtande i fosterställning.

Den här kvällen såg hon betydligt mer harmonisk ut. Hon var helt klädd i vitt, böjde mjukt på benen och slöt ögonen. I samma stund som hennes armar började slingra sig som ormar i takt till musiken intog en yngre, muskulös man skräddarställning på golvet och sträckte sig efter en lila spann. Sedan kräktes han ljudligt i den tre gånger. Ingen av de övriga tog någon som helst notis om saken.

 

Det hela började med att jag fick ett mejl från en bekant, Johannes Nilsson. »Jag tog en drog som kallas ayahuasca förra helgen, hemma hos en svensk ›schaman‹«, skrev han. Därefter beskrev Johannes effekterna som »det mest enastående som jag har upplevt i hela mitt liv« – en formulering som är intressant eftersom han har upplevt en hel del.

Första gången jag kom i kontakt med Johannes hade han nyligen återvänt från Indien, dit han åkt för att färdigställa ett bokprojekt. Utöver att skriva hade han dock tuggat i sig så stora kvantiteter hallucinogena svampar att han drabbats av personlighetsstörningen Jesuskomplex. För att lättare kunna sprida kärlekens och gemenskapens evangelium började han knapra ecstacy i stort sett dagligen, vilket enligt egen utsago förvandlade honom till »ett dreglande CP«, som tillbringade sina kvällar i ett badkar, i sällskap med några tända ljus och en föga imponerad flickvän.

När flickvännen hotade med att kasta ut honom tog han sig samman, insåg att han inte var mänsklighetens frälsare och färdigställde sin debutroman Recension, i vilken han bland annat beskriver ett flertal sinnesutvidgande upplevelser. Sedan dess har Johannes – på bloggar, nätforum och i egenutgiven form – fungerat som ett slags Sverker Olofsson för Flashbackgenerationen. Istället för att acceptera allmänna utsagor som sanning har han försökt slå hål på de enligt honom vanligaste myterna om narkotika: att ecstacy skulle vara en utpräglad sexdrog – »jag har tagit det hundratals gånger utan att uppnå fullgod erektion« – att rohypnol skulle vara en våldtäktsdrog – »det är du som ska ha ropparna, inte hon« och så vidare. Till dags dato har han kartlagt effekterna av ett tjugotal illegala substanser, bland annat amfetamin, cannabis, heroin, LSD, poppers, kokain, GHB, crack och ketamin – ursprungligen ett bedövningsmedel för hästar. Hans senaste projekt gick ut på att injicera anabola steroider i ena skinkan under ett halvårs tid – »som ren konsumentjournalistik«.

Men inget av ovanstående gick alltså upp mot ayahuascan. Johannes, som växte upp i antroposofmekkat Järna, var noga med att påpeka att han alltid varit skeptisk till såväl naturmediciner som hippies, och att han »inte tror på mirakel«. Ändå, skrev han, upptäckte han några dagar efter sin första ceremoni att hans syn hade »förbättrats avsevärt, så till den milda grad att jag inte längre behöver glasögon, samtidigt som mitt IQ har ökat med omkring tio procent, medan mitt arbetsminne blivit ofantligt mycket bättre«. Han fortsatte: »Bruket av den här drogen kommer att växa exponentiellt, det är jag fullständigt övertygad om, och bli 2010-talets svar på LSD, fast betydligt mera poppis, då LSD knappast har bidragit till att förbättra folkhälsan.«

Sedan gav han mig numret till sin schaman och föreslog att jag skulle ta kontakt med henne.

 

Jag bestämde mig för att börja med att besöka stadsbibliotekets läsesal. Där blev det snart tydligt att ayahuasca inte bara var den senaste flugan för Sveriges kosmonautiska avantgarde. Brygden, som även kallas yagé, pinde, hoasca, natema eller caapi, har använts av sydamerikanska stamfolk i hundratals, kanske tusentals år. Eftersom de bara undantagsvis har dokumenterat sin historia i skrift eller bild är det omöjligt att veta exakt när ayahuascan gjorde entré, men flera antropologer som levt tillsammans med Amazonas ursprungsfolk har noterat att brygden ingår i deras skapelsemyter.

Ayahuasca kom in i det västerländska medvetandet i slutet av 1800-talet, tack vare den engelska botanikern Richard Spruce. Spruce ägnade 14  år att resa runt i Amazonas, där han samlade in och artbestämde över 30 000 olika växter. Under sina expeditioner observerade han hur stamfolk på en mängd olika platser – Brasilien, Colombia, Venezuela, Peru – använde olika lianer för att koka ett hallucinogent te. Spruce drack det aldrig själv, utan nöjde sig med att studera hur indianerna »berusade sig« under ceremoniella former och i många fall även kräktes upp sitt maginnehåll i vad de kallade la purga, reningen. De schamaner som ledde ceremonierna åtnjöt hög status i samhällena, och så vitt Spruce kunde förstå användes ayahuascan i en mängd syften: för att komma i kontakt med andevärlden, för att lokalisera försvunna ägodelar, för att bota sjukdomar och för att frammana gudomliga syner.

Annons

Sin vana trogen samlade Spruce in flera exemplar av plantorna och tog med dem tillbaka till England. När de vetenskapliga resultaten av hans expedition publicerades i början av 1900-talet gjordes ett fåtal försök att ta reda på vilka ämnen i plantorna som fick brukaren att »se syner«. Men eftersom forskarvärlden saknade både ambitionen och utrustningen som krävdes för en noggrannare analys placerades djungelväxterna istället i en botanisk trädgård i England.

Intresset för att studera psykoaktiva substanser vaknade först efter andra världskriget, då den schweiziske kemisten Albert Hoffman av misstag råkade framställa decenniets mest potenta hallucinogen: LSD. I samma veva upptäcktes även den kemiska föreningen serotonin, som bildas naturligt i människans kropp, och det ledde till att utvecklingen av antidepressiva mediciner snart tog rejäl fart.

Dessa båda upptäckter bidrog till framväxten av neurovetenskapen, ett forskningsfält som  ifrågasatte den rådande freudianska synen på människans psyke. De gav även upphov till det något mer obskyra forskningsfältet »psykofarmakologi«, vars anhängare reste till jordens alla hörn för att undersöka bark, löv och frön som ansågs vara psykedeliska.

Harvardbotanikern Richard Evans Schultes lyckades snart artbestämma den stora, vedartade lian som är ayahuascans huvudingrediens. Banisteriopsis caapi innehöll dock bara milda psykoaktiva ämnen som inte alls borde kunna framkalla den kraftiga reaktion som Spruce hade beskrivit i materialet från sin expedition. Schultes slog dock fast att brygden även innehöll två andra växter, som i sin tur innehöll den potenta hallucinogenen N, N-dimetyltryptamin, DMT. Eftersom den senare gav ett mycket kortvarigt rus, medan ayahuascans effekter pågick i flera timmar, gissade Schultes att brygdens styrka hade någonting med själva blandningen att göra.

 

I början av 1950-talet fick den ungerska kemisten Stephen Szára höra talas om LSD och blev så fascinerad att han bestämde sig för att bedriva egen forskning på området. När han hörde av sig till Sandoz, det schweiziska företag som tillverkade substansen, fick han dock nobben.

Både den engelska och den amerikanska militären såg hallucinogenen som ett potentiellt vapen och bedrev experimentell forskning för att ta reda på hur soldater betedde sig när de fått i sig doser av LSD. Med tanke på resultatet – en samtida journalfilm visar hur infanterister kastar sina vapen, skrattar hysteriskt och ägnar åtskilliga timmar åt att försöka fälla ett träd med en spade – var västvärldens regeringar ointresserade av att dela med sig av substansen till en okänd forskare bakom järnridån.

Szára gav inte upp. Istället bestämde han sig för att studera DMT, en hallucinogen som han kunde framställa syntetiskt i sitt laboratorium i Budapest. Några månader senare svalde han sin första dos, men ingenting hände. Strax därefter svalde han en dubbel, en tredubbel och en fyrdubbel dos, med samma resultat. När ingenting hände trots att han svalde ett helt gram började Szára misstänka att någonting i hans matsmältningssystem hindrade kroppen från att ta upp ämnet.

Det visade sig snart att både Stephen Szára och Richard Evans Schultes hade rätt. En människa som stoppar i sig DMT genom munnen märker inte någon effekt alls eftersom enzymer i magen bryter ner ämnet innan det hinner sprida sig. Ayahuasca visade sig däremot vara en tvåstegsraket. Lianen, som är huvudingrediensen, innehåller MAO-hämmare, ett ämne som tillfälligt sätter enzymerna ur spel, vilket innebär att dimetyltryptaminet i de övriga växterna kan passera genom matsmältningssystemet, ta sig ut i blodet och slutligen nå hjärnan, där de skapar de hallucinationer som är förknippade med ayahuascan. Stamfolken i Amazonas hade känt till detta länge, även om de valt ett andligt snarare än ett vetenskapligt sätt att förklara effekterna.

Till skillnad från Richard Spruce prövade Richard Evans Schultes ayahuasca vid ett flertal tillfällen. Inställningen till psykedeliska substanser präglades av nyfikenhet, och forskare, psykologer och botaniker samlades vid flera tillfällen på stora konferenser om ämnet. Fascinationen för de »nya« substanserna sträckte sig långt utanför den vetenskapliga världen. Poeter, författare och flera tongivande figurer inom 60-talets yrvakna hippierörelse tog sig till de peruanska djunglerna för att uppleva the spirit vine. De flesta hamnade i Iquitos i norra Peru, den största stad i världen som endast går att nå med flyg eller båt. Iquitos var utgångspunkt för en mängd expeditioner till regnskogen men hade mycket att erbjuda även dem som inte var intresserade av naturupplevelser. Regionen skröt med världens mest kraftfulla schamaner, och deras tjänster var lagliga, billiga och relativt lättillgängliga. Den minst sagt drogintresserade författaren William S Burroughs reste runt i området, där han drack ayahuasca i hopp om att bota sitt galopperande opiumberoende samt uppleva brygdens »telepatiska« effekter. Några år senare gjorde poeten Allen Ginsberg samma sak. I ett brev daterat 1963 beskriver han sina upplevelser av en ceremoni för vännen Burroughs: »Jag bara låg där medan våg efter våg av död, rädsla och fruktan sköljde över mig, tills jag inte kunde hantera det längre, tills jag inte kunde gömma mig bakom tanken på att det bara var en illusion, för det var för verkligt och för välbekant.« I ett annat brev skriver han: »Jag kände mig som en orm som kräktes upp universum.« Alla var dock inte lika hänförda. När Burroughs beskrev sina storslagna upplevelser för Schultes svarade den senare: »Intressant Bill, allt jag såg var färger.«

I takt med att de psykedeliska substanserna spred sig utanför den akademiska världen blev de allt mer kontroversiella. Albert Hoffman menade snart att flower power-rörelsen hade förstört hans upptäckt LSD; dess potential som kraftfullt psykologiskt hjälpmedel rann ut i sanden när en generation av hippies gav ämnet dåligt rykte genom att bruka det utan respekt och försiktighet. När allt fler människor – påhejade av självutnämnda guruer som Timothy Leary och Ken Kesey – drabbades av bieffekter som paranoia, depressioner och psykoser nyanserades bilden av psykedeliska droger som revolutionerande och världsomvälvande. När den amerikanska staten sommaren 1966 förbjöd forskning om psykedeliska substanser och konstaterade att de »saknade erkänt medicinskt värde« ledde det till att det akademiska fältet övergavs. Saken blev knappast bättre av att medlemmarna i Charles Mansons sektliknande församling »The Family« var fullproppade med psykedelika när de ett par år senare begick sju ritualmord i Los Angeles-området. Händelserna kastade en så mörk skugga över det tidigare budskapet om peace, love and understanding att hippierörelsen kort därefter löstes upp och självdog.

 

Schamanen svarade på andra signalen. Hon berättade att hon var fyrabarnsmamma, mormor och utled på ordet schaman.

– Det är så jädra utnött, sade hon. Jag föredrar medicinkvinna. Eller medicinmänniska. Det är ett heligt arbete med en helig ört.

Medicinkvinnan, som vi kan kalla för Sandra, föredrog att vara anonym. Ayahuasca är inte lagligt i Sverige, vilket gör hennes verksamhet komplicerad. Hon gick ändå med på att berätta kort om sig själv och började med att förklara att hennes pappa hade varit botaniker. Själv började hon syssla med örter när hon var fyra år gammal, och senare i livet hade hon arbetat med hälso- och miljöfrågor. I början av 1970-talet gjorde hon sin första resa till Peru. Det kändes som »att komma hem«, och hon återvände därför med jämna mellanrum.  Hon reste främst längs kusterna och i Anderna. Vid flera tillfällen träffade hon människor som berättade om ayahuasca, men eftersom Sandra var skeptisk till »yttre stimulans« tackade hon alltid nej till att pröva.

För tio år sedan, när hon drabbades av en personlig kris efter ett svek så djupt att »ingen psykolog kunde hjälpa mig«, sökte hon ändå upp en peruansk schaman bosatt i Stockholm för att se vad ayahuascan kunde bidra med. Upplevelsen var överväldigande. Hon hamnade bland annat i »Moder Jords hjärta, som var en jättekristall som pumpade ut en kärlek, generositet och välvilja som inte går att beskriva med ord«. Sandra bestämde sig omedelbart för att viga sitt liv åt örten. Hon reste till en liten by i nordöstra Peru där hon träffade den medicinman som kom att bli hennes lärare.

– Jag gick igenom la dieta, grundutbildningen där man bara ligger i djungeln och tar itu med sina rädslor. Jag åkte fram och tillbaka flera gånger. Sammanlagt varade utbildningen i fyra år. Mot slutet nåddes jag av en röst som sade: »Du ska blåsa tobak på folk.«

De kommande åren tog hon ibland med sig grupper från Sverige till Peru och assisterade även sin lärare när han höll lokala ceremonier. En dag gick det för långt:

– Jag satt ute i djungeln och deltog i en hiskeligt djävulsk ceremoni, samma dag som min son fyllde år. Då tänkte jag: »Varför kan jag inte bara träffa en trevlig man och sitta hemma och dricka ett glas vin?« Jag bestämde mig faktiskt för att aldrig mer ta ayahuasca igen.

Paradoxalt nog började hon därefter att anordna egna ceremonier hemma i Sverige, där bekanta, andliga sökare och människor som tidigare rest i Sydamerika samlades för att dricka hennes brygder i »medicinskt och terapeutiskt syfte«. Sandra, som aldrig refererar till ayahuasca som någonting annat än »medicinen«, »örten« eller »mästarplantan«, sade att hon bland annat har behandlat en man med cancer och en kvinna som tidigare i livet utsatts för grova övergrepp.

– Hon säger att det här är det enda som har hjälpt hittills. Och mannen med cancer har blivit mycket, mycket bättre. Men det får man ju inte säga. Det är så man åker fast.

Samtalet avslutades med att Sandra erbjöd mig att vara med på en av hennes ceremonier, och en knapp månad senare låg jag alltså i hennes vardagsrum medan de övriga besökarna red ut den sista halvtimmen av sin ayahuascaupplevelse. Sandra avslutade ceremonin genom att blåsa peruansk mapachotobak över de närvarande och tände sedan en brasa. Medan vedträna knastrade i den öppna spisen samlades alla i en ring för att berätta om sina upplevelser.

– Det kändes som om jag gick på en väg i miljontals år, sade den före detta buddhistiska nunnan. Ibland gick jag i en dal, ibland var jag djupt under jorden. Jag mötte människor, men jag kunde bara röra vid dem med fingertopparna. Ibland ville jag att de skulle stanna, men de försvann alltid. Jag kände mig väldigt, väldigt ensam. Men jag visste att det var min väg: jag måste vandra ensam. Jag kan inte hålla fast vid någon. Det var lite sorgligt.

– När musiken satte igång kom det som … en stor spiral som sköt iväg energi, sade kvinnan med magsmärtor. Den sa att jag hade problem med min bror. Men jag har inga problem med min bror, så det måste vara någon annan i rummet.

Ytterligare en kvinna, som drack för första gången den här dagen, beskrev upplevelsen som »typ … brutal, faktiskt«, en annan berättade om hur taket försvann samtidigt som det »kom ner en genomskinlig … grej, som hade fjäll och skit« och kvinnan i färgglada sjalar återgav en »känsla av kontakten med det här alltets ursprung som jag har fått tidigare … men nu var den lite mer subtil«.

Johannes förklarade att han främst hade kommit för min skull. Han sade att han hade blivit väldigt förvånad av effekterna förra gången och att han tyckte att fler människor borde känna till att ayahuasca existerade. Den här gången hade ruset inte varit lika starkt som tidigare, sade han, innan han sjönk tillbaka ner på madrassen.

– Men jag känner att det börjar slå på nu.

När Sandra följde mig till dörren sade hon att hon tyckte att jag borde komma tillbaka en gång till innan jag skrev en artikel. För att poängtera vad hon menade citerade hon Albert Einstein: »Endast det du har erfarit är kunskap. Resten är bara information.«

 

Många av de västerlänningar som reste till Amazonas under 70-talet i jakt på någonting annorlunda blev kvar i området. De bosatte sig i djunglerna, spred ayahuascans evangelium och hjälpte till att förvandla Iquitos till platsen det är i dag: ett slags helig graal för en kategori människor som kallas »andliga turister«. Bruket av ayahuasca är legalt, och exklusiva komplex där turister erbjuds andlig vägledning i luftkonditionerade sviter står för en växande del av landets dragningskraft. Den som föredrar en mer autentisk upplevelse kan istället vända sig till någon av regionens många småskaliga schamaner och medicinmän.

Annons

Efter en statlig utredning i slutet av 1980-talet legaliserade de brasilianska myndigheterna bruket av ayahuasca i religiöst syfte. Den »kristet spiritualistiska« kyrkan União do Vegetal, som använder brygden i religiösa massritualer, har sedan dess lockat till sig tusentals medlemmar. Detsamma gäller rörelsen Santo Daime, som ägnar sig åt flera timmar långa ceremonier där medlemmarna antingen sitter på rad i tyst koncentration eller sjunger och dansar tillsammans i enkla geometriska formationer – allt under påverkan av ayahuasca. Kyrkorna har spridit sig till USA, Spanien, Frankrike och en rad andra europeiska länder, där lokala församlingar har försökt driva igenom samma juridiska undantag som i Brasilien. Holländarna har lyckats, amerikanerna är på god väg. I USA har ayahuascan på senare tid fått draghjälp av kulturpersonligheter som Paul Simon, Tori Amos, Oliver Stone och Sting.

Hittills har bara ett fåtal större undersökningar om ayahuascans långsiktiga effekter genomförts. Den mest omfattande, The Hoasca Project, gjordes i mitten av 90-talet av forskargrupper från USA, Brasilien och Finland. En mängd medlemmar ur União do Vegetal ställde upp som försökspersoner, i hopp om att resultaten skulle ge kyrkan större legitimitet. Den mest anmärkningsvärda upptäckten gjordes av den finska forskargruppen, som slog fast att ett långvarigt bruk av ayahuasca ökade mängden serotoninreceptorer i användarens blod. »Medan en mängd andra psykotroper [ämnen som påverkar medvetandet] är kända för att nedreglera antalet serotoninreceptorer«, skrev forskningsledaren doktor Jace Callaway, »finns det inget annat farmakologiskt ämne, utöver ayahuascan, som har kunnat uppvisa en ökning.« Forskarna var osäkra på vilka slutsatser de skulle dra, men eftersom låga serotoninnivåer i regel hänger ihop med depressioner vågade de antyda att det eventuellt låg en viss sanning i beskrivningen av ayahuasca som en medicinalväxt. När en psykiatriker från University of California Los Angeles följde upp undersökningen ett par år senare beskrev han den brasilianska kyrkans medlemmar som »vid bättre psykisk och fysisk hälsa än genomsnittet« och rekommenderade ayahuasca som behandlingsmetod mot depressioner. Att ayahuascans effekter var raka motsatsen till många andra psykotropers – läs: drogers – kunde eventuellt också vara en förklaring till att det i Brasilien, Peru och Colombia växt fram en mängd välbesökta institut som använde brygden som behandling för människor med alkohol- och narkotikaproblem.

Bruket är likväl förknippat med risker. Den som äter SSRI eller andra antidepressiva mediciner och samtidigt tar ayahuasca kan drabbas av en serotoninöverdos med potentiellt dödlig utgång. Detsamma gäller den som kombinerar teet med alkohol, andra droger eller en olämplig diet. Inom det traditionella bruket av ayahuasca är det inte sällsynt att ceremonier föregås av flera dagars fasta, då man dessutom ska avhålla sig från sex och andra starka stimuli.

Delar av förberedelserna är rituella – kroppen och sinnet ska vara så rena som möjligt innan man dricker av den heliga brygden – och andra är rent praktiska: den som intagit ett skrovmål strax före en ceremoni kommer med stor sannolikhet att kräkas upp både maten och ayahuascan inom ett par minuter, vilket riskerar att förta effekten. Livsmedel med höga halter av aminosyror kan i kombination med ayahuascans MAO-hämmare dessutom leda till huvudvärk, högt blodtryck, diarré eller – i sällsynta fall – hjärnblödning och hjärtstillestånd. Aftonbladet rapporterade nyligen om en 41-årig svensk man som hamnat i koma efter att ha intagit en »djungeldrog«. Enligt tidningens anonyma källa drev mannen ett center nära Iquitos dit turister kom för att dricka ayahuasca, och vid det här tillfället hade han sannolikt druckit en sats tillredd av en okunnig medicinman. Peruansk TV beskrev svensken som »övergiven« sedan svenska Utrikesdepartementet vägrat att betala hans sjukhusräkning. UD replikerade kallt: »Han har övergivit sig själv genom att inte teckna någon reseförsäkring.« Som bonusmaterial till artikeln berättade Aftonbladet om ytterligare ett fall där en ung tysk kvinna blivit rånad och våldtagen i samband med en ceremoni.

Artikeln är ett av få tillfällen då ayahuasca har omnämnts i svenska medier. Detta trots att det utöver Sandra finns flera andra svenska »schamaner« som arrangerar ceremonier i sina hem, även om få av dem har genomgått samma rigorösa utbildning som hon. Den som googlar ayahuasca möts av ett antal svenska nätbaserade sällskap med brygden som gemensamt intresse, och fram till nyligen existerade även sajten ayahuascajourneys.com, där ett svenskt par arrangerade »spirituella resor« till Peru.

 

Några dagar efter första gången vi talades vid skickade Sandra ett tiosidigt dokument där hon beskrev sin världsåskådning och sina tankar om ayahuasca.

Samtidigt som hon varnade resenärer för oseriösa schamaner i Peru som lockar med »fjädrar, långt hår, mystiska ritualer med mera« gick hon hårt åt den växande skara som i utländska medier brukar benämnas drogturister. »På en blogg påstod någon att det var fint att resa till Peru för du kunde hitta billigt kokain i Lima och sedan ta en ›tripp‹ på ayahuasca i djungeln med någon häftig ›schaman‹. Typiskt skräckexempel på att vanställa någonting som från början har ett heligt syfte. Ayahuasca är till för helande och tillväxt, för att hitta tillbaka till oss själva. Droger används för att fly från våra liv, vare sig de heter kokain, heroin, alkohol, receptlagda lugnande tabletter eller sektliknande andliga läror.«

Hon var dessutom negativ till att hon och hennes kollegor tvingas utöva sin verksamhet i skymundan.

»Någon sade att ayahuasca nog bara var någonting för ›djungelfolk‹«, skrev hon i dokumentet, där hon slog fast att ayahuasca för henne handlar om ett effektivt, terapeutiskt arbete.  »Min erfarenhet gör att jag skulle vilja säga att vi i västvärlden behöver ayahuasca extra mycket. Vi har satt alldeles för stor tillit till vänster hjärnhalva, en tillit som håller på att leda oss och resten av jorden i fördärv. Ju mer vi känner oss själva, ju mer vi får en känsla av sammanhang, ju mer vi kontaktar Moder Jord, desto mindre är chansen att vi bidrar till och accepterar miljöförstöring.«

Beskrivningen skiljer sig på ytan inte särskilt mycket från hippierörelsens översteguru Timothy Learys. Strax före sin död förklarade han den psykedeliska rörelsen så här: »Grejen med psykedeliska droger och växter och matvaror är att de alltid togs i grupp. Det gör man inte med heroin eller kokain. Kan du föreställa dig någon på Woodstock som skjuter heroin eller röker crack? De drogerna är individuella upplevelser. Man låser in sig på toaletten. Men vi återvände intuitivt till de gemensamma schamanistiska traditionerna och de forntida hedniska ritualerna. Det var därför vi hade kollektiv.«

Med andra ord: berusningsmedel är en spegling av sin tid. Heroinet fick sitt breda genomslag i skuggan av den nihilistiska punkvågen under 1970-talet, det ultraindividualistiska 80-talet bar med sig ett explosionsartat bruk av kokain – en drog som får användaren att känna sig som den enda betydelsefulla människan i världen – och den epidemi av metamfetamin som drabbade arbetarklassen i USA:s inland under början av 2000-talet var en konsekvens av nedskärningar i industrin och drogens inneboende koppling till kroppsarbete: de som fick behålla sina jobb kunde plötsligt uthärda 14-timmarsskift utan att duka under, de som förlorade dem kunde omvandla källaren till laboratorium och hitta en ny inkomstkälla. Det vore lätt att på samma sätt betrakta ayahuascans växande popularitet som ett uttryck för den samtida vurmen för det ekologiska, kollektiva och andliga.

– Den psykedeliska vågen på 60-talet blev ju lite av ett misslyckande, sade Johannes. Timothy Leary, som skulle studera substanserna, blev istället något slags bisarr överstepräst, som delade ut LSD till höger och vänster. Man hade inte riktigt koll på vilka effekter som fanns, och många blev nog ganska brända. De kopplingar som gjordes i efterhand kom att handla om sinnessjukdom och snedtrippar.

– Det får inte bli på samma sätt med ayahuasca, sade Sandra. Att människor förvanskar det, och förvandlar det till »en ball grej«. Sådana tendenser finns tyvärr, att människor inte riktigt förstår vad det är. Många som åker till Sydamerika för att pröva kan inte ens spanska. Jag vill inte att människor ska leka med ayahuasca, eller för den delen tro att det är en mirakelkur som kan lösa alla dina problem. Man kanske upplever det så under en kort period, men främst är det en medicin som ska hjälpa dig i ditt vardagsliv, med dina vardagliga problem.

Under sitt arbete med ayahuasca har Sandra haft besök av en mängd olika människor: politiker, fastighetsägare, kända skådespelare, en man som arbetade på Cerninstitutet, affärsmän, läkare, lärare men främst »vanliga gubbar och gummor«. Det har naturligtvis hänt att människor dyker upp bara för att trippa, men, sade Sandra:

– De som är drogliberala lämnar det här efter ett tag, eller så lämnar de mig.

Ibland dyker det även upp »new age-personer«, människor med andliga läror eller andra med »överdrivet flummig« världsåskådning. Det har hänt att besökare låtit bli att betala för mat och husrum med förklaringen: »Du behöver inga pengar eftersom det ekonomiska systemet snart ändå kollapsar.«

– New age-folket tilltalas nog av den traditionella kulturen kring ayahuasca, sade Johannes. Tack vare den blir det en helt annan sak än att ta ett piller på ett rejv, det blir kulturellt på något sätt. De kallar ju ayahuasca för »medicinen«. De här tanterna som håller på med homeopati och kristallterapi, de har upptäckt någonting som faktiskt funkar. Eller som de i alla fall upplever funkar och som går mycket snabbare än meditation och sådant. Där tror jag att mycket av tillväxten ligger.

Vid en session hos Sandra berättade en man länge och ingående om det ultimata stadiet av upplysning: insikten om att man i grunden är obetydlig och inte vet någonting om någonting. Även om man kan ifrågasätta den slutsatsen – i synnerhet i den här mannens version; han menade att en tillräckligt upplyst människa kan äta arsenik utan att dö, eftersom alla gifters effekter är psykologiskt betingade – känns den talande för ayahuascarörelsens världsåskådning. Deras syn på »personlig utveckling« är en antites till de västerländska mönsterideal som lärs ut i den samtida självhjälpslitteraturen: lycklig, rationell, högpresterande. De båda skolorna är dock överens om en sak – förändring kommer inifrån.

När jag hörde av mig till Johannes för att fråga hur det hade gått med alla de hälsobringande effekterna som han berättade om i sitt första mejl sade han att han hade börjat använda glasögon igen.

– Men ett par nya. Jag kunde inte använda mina gamla längre, för de var för starka, så jag gick till optikern och fick recept på ett par svagare. Han sa att jag kan köra bil utan glasögon nu, rent juridiskt sett, även om det inte var något han rekommenderade. Så var det inte tidigare.

– Jag upplever fortfarande att mitt arbetsminne är bättre, men någon radikal förändring har jag inte upplevt sedan dess. Det var bara efter första gången. Jag har druckit det en gång till, för jag var ute efter känslan som uppstår när det är över, ett slags … själsligt bad. Själva ruset i sig är mer som en transportsträcka. Det är en väldigt intressant skillnad mot andra droger.

På frågan om hur han skulle definiera brygden lutade han ändå åt »det medicinska hållet«.

– Någonting läker det i alla fall, sade han. Men till skillnad från nojiga knarkare, som är rädda för the man, eller new age-folket, som har en väldigt skeptisk inställning till läkemedelsvetenskapen, så tycker jag att man borde forska kring det här. Jag är väldigt nyfiken på vad det är som faktiskt händer och ifall det finns några mätbara effekter.

 

När jag en eftermiddag återvänder till Sandras idylliska trähus en eftermiddag i maj har jag på hennes uppmaning undvikit fläskkött och alkohol i flera dagar. På Johannes uppmaning har jag dessutom låtit bli kaffe, ost, korv, strömming och ytterligare ett tiotal matvaror som listades på den omfattande och i ärlighetens namn ganska oroväckande hemsida han rekommenderade mig att läsa igenom.

Det är en av vårens varmaste dagar, och de besökare som tagit sig hit med bil istället för buss sitter redan på farstutrappan och lär känna varandra. Ett par minuter efter att jag har slagit mig ner lägger en man i 40-årsåldern undan en surfplatta och vänder sig till en yngre kille som har grått hår och är intresserad av drömtydning. Han säger:

– Du vet väl att man kan resa i tid och rum?

Den yngre mannen ser skeptisk ut men lyssnar artigt medan samtalspartnern lägger ut texten om »den senare tidens massarresteringar«, vilka på något sätt är kopplade till en tidslucka som är öppen till 2015. Diskussionen övergår sedan till att handla om den »astrala dimensionen« och, ännu senare, myndigheternas sätt att utöva kontroll över medborgarna via subliminala budskap i nyhetssändningarna. Slutligen förklarar den äldre mannen att en mängd av dagens moderna sjukdomar är psykosomatiska och att man kan hålla sig frisk betydligt längre om man bara undviker att bära skor.

– Att gå barfota ger bra kontakt med naturen. Man kan faktiskt ta och fästa en koppartråd runt tårna när man ligger och sover och sedan dra ut den i trädgården och fästa den i jorden. Det hjälper mot nästan alla sjukdomar.

Vi begrundar detta under en stunds tystnad, varefter en kvinna som till vardags kör truck på ett industriföretag frågar om jag har någon flickvän. När jag nickar frågar hon hur det kommer sig att hon inte följde med hit. Jag förklarar att hon ytterst sällan dricker mer än tre glas vin och dessutom lider av emetofobi – fobi för att kräkas.

– Men hon vet att du är här? undrar den yngre, gråhårige mannen, som kom hit för att det »kändes rätt i magen« men i likhet med alla övriga på trappen »tar starkt avstånd från droger«.

Jag nickar, och Sandra ger mig ett roat ögonkast.

– Du kanske är en annan person när du återvänder. Vi hade en kvinna här för ett tag sedan som låg tyst under hela ceremonin och åkte hem tidigt nästa morgon, utan att säga ett ord. Sedan ändrade hon sitt liv fullständigt. Hon gjorde slut med sin kille, hon sa upp sig från sitt jobb och jag tror till och med att hon flyttade ut ur sin lägenhet.

Det låter drastiskt, men konstigare saker har inträffat. När den amerikanska tidningen Vanity Fair nyligen skrev om ayahuasca nosade reportern rätt på en engelsman vid namn Julian Haynes, som kommit i kontakt med brygden efter att hans svullna prostata fått honom att söka sig till ett självhjälpsseminarium med rubriken »Unleash the Power Within«. Strax därefter lämnade han sin familj för att bege sig till de peruanska djunglerna utanför Iquitos, där han började delta i ayahuascaceremonier. Under brygdens inverkan transporterades han till universums medelpunkt, där utomjordiska livsformer höll en gigantisk konferens. Haynes var säker på att de talade om saker av yttersta vikt, men han förstod tyvärr inte språket. Nya ceremonier gav budskapet att den barriären skulle försvinna om han bara byggde en sju våningar hög pyramid och lät den flyta på Amazonfloden.

Haynes bestämde att den skulle vara en sjättedel så stor som Cheops pyramid och dessutom innehålla två juicebarer, ett internetkafé, ett gym, en pool och 37 hotellrum. Därefter sålde han sitt hus i England, förklarade för sina barn att pappa nog skulle bli borta ett tag och satte igång.

Sju sorger, åtta bedrövelser, 1,3 miljoner kronor och två år senare strandade Haynes ett par mil ovanför Iquitos med ett gigantiskt, pyramidliknande skelett vars flytelement bestod av balsaflottar och 850 000 läskflaskor fyllda med tryckluft. Eftersom pyramiden fastnat vid strandbanken och eftersom Haynes tappat sin visionära gnista efter att ha blivit grundlurad av i stort sett varenda byggentreprenör i norra Peru, sålde han kvarlevorna av sin skapelse till den alternativa församlingen The Rainbow People som slagit sig ner längs Amazonasfloden. Där står den fortfarande. Haynes flyttade hem till England och blev av med sina prostataproblem genom att lägga om kosten.

 

Vid åttasnåret anländer den sista deltagaren, en tunn kvinna i 50-årsåldern som »arbetar med utveckling och inte precis berättar det här för mina väninnor«. Vi lägger oss på varsin madrass i husets vardagsrum. Jag rullar ut min sovsäck samtidigt som två av de mer erfarna deltagarna byter om till bekväma, mjuka kläder. En av dem plockar fram en stapel med små spannar i grälla färger och fäster en plastpåse över var och en av dem. Hon delar ut en spann till varje deltagare, för att de som upplever la purga ska slippa göra det över golvet.

Medan Sandra ropar upp namnen på dem som är före mig i cirkeln börjar jag bli aningen nervös. Mitt emot mig ligger den gotländska kvinnan som vid mitt förra besök berättade om tillfället då hennes tunga täcktes av päls samtidigt som vätskor sprutade ur i stort sett alla hennes kroppsöppningar.

– Det var lite som att gå i barndom, beskrev hon upplevelsen. Efteråt hade jag väldigt svårt att förstå hur jag kunde betala pengar för det där.

– Det måste ändå ha varit skönt att ha den värsta upplevelsen avklarad direkt, försökte jag. För efter det kunde det väl knappast bli värre?

Hon tittade överseende på mig.

– Det där var ingenting mot vad jag har upplevt senare. Men så är det om man har trauman att bearbeta. En session kan vara lika betydelsefull för mig som flera år i terapi. Men då blir det också en intensiv upplevelse. Ayahuascan har hjälpt mig väldigt mycket.

När Sandra säger mitt namn sätter jag mig på knä framför henne medan hon lyfter en olivoljeflaska från Icas I Love Eco-sortiment. Hon fyller en porslinskopp med flaskans gröna, trögflytande vätska.

Smaken är besk och påminner om ruttna plommon, brygden är så sträv att den lägger sig som en hinna över hela gommen. Så snart jag har lagt mig på madrassen börjar hjärtat att slå snabbare, samtidigt som drycken skapar varma, brännande pulser i magtrakterna. Stötliknande rysningar sköljer över kroppen, och när jag blundar känns det som om ögonen rör sig spasmiskt från sida till sida.

Efter bara någon kvart spyr den första deltagaren. Strax därefter följer fler i hennes fotspår, och rummet fylls av det prasslande läte som uppstår när galla slår emot tunn plast. Själv känner jag mig febrig, men på ett behagligt sätt. Korta episoder spelas upp på ögonlockens insida – en örn som cirklar kring en bergstopp, en droska som dras genom en allé av två hästar, mänskliga gestalter med svarta hål istället för ögon – men jag lyckas aldrig stanna kvar i dem. Det är som när man ligger i sin säng, tänker »nu är jag på väg att somna« och därigenom skjuter upp möjligheten att faktiskt kunna somna i ytterligare några minuter.

Varje gång jag är på väg ner i den djupa, pulserande avgrund som jag förmodar är ayahuascans värld slits jag tillbaka till verkligheten av att någon hostar, harklar sig eller spyr. Med jämna mellanrum skakar Sandra dessutom sin lövskallra och sjunger hymner om ayahuasca med stark, inlevelsefull röst.

Ett par timmar in i ceremonin börjar den gotländska kvinnan att gråta, skrika och släppa ifrån sig kvävda väsningar – »Hrschhhhhhhhh!« – som får henne att låta som ett uppretat kattdjur. Sandra omfamnar henne bakifrån och vaggar henne fram och tillbaka medan hon viskar ohörbara meningar i gotländskans öra.

Ytterligare någon timme senare, efter att Sandra har avslutat ceremonin genom att blåsa peruansk mapachotobak över våra kroppar, domnar jag bort i en tung, drömlös sömn. Jag vaknar klockan fyra på natten av att min mage är i uppror. På väg till toaletten försöker jag smyga iväg en fis, men bajsar istället ner mig. Jag vågar nog kalla det hela ett antiklimax.