Sagan om ringen

En av Sveriges mest mytomspunna personer visade upp en guldring i form av en tvehövdad kobra. Han sade att den hade tillhört självaste farao Tutankhamun och att han hade tagit den vid öppnandet av dennes grav. Men var det verkligen sant?

För några år sedan jobbade den undersökande journalisten Hannes Råstam med en TV-dokumentär om uppfinnaren Håkan Lans. Fokus låg på hur denne gick vilse i en patentstrid mot starka ekonomiska intressen. Titeln »Den amerikanske advokaten« syftade på den Skandinavienättade Talbot Lindstrom, som agerade rådgivare åt Lans samtidigt som han i hemlighet var knuten till det amerikanska försvarsdepartementet. Lindstrom avböjde alla intervjupropåer, varför Råstam till slut bestämde sig för att försöka nå honom genom hans fru Lois.

Sin vana trogen förberedde sig Hannes Råstam med noggrann research, däribland genom att läsa en bok hon skrivit, Memoirs of a Swedish War Nurse. Lois Lindstrom lät sig inte charmas av Råstams kunskaper, och stickspåret framstod därför som ett till synes gigantiskt slöseri med tid – om det inte hade varit för en liten detalj.

Annons

Huvudperson i intervjuboken var Karin Wiking, en sjuksköterska som bland annat berättade hur hon en vårdag 1947 hade promenerat med Axel Munthe genom Gamla stan i Stockholm. Munthe var 90 år gammal, vithårig, rynkig och nästan blind. Sveriges store societetsläkare behöll likväl titeln livmedikus åt Gustav V och bodde i en lägenhet på Kungliga slottet. Klädd i lång cape och mörka solglasögon promenerade han över kullerstensgatorna med en käpp i sin ena hand och andra armen runt den unga Karin Wiking.

Munthe blottade ett smycke på sitt ringfinger: en guldring i form av en orm, med ögon av smaragder. Han berättade för Wiking att han hade varit en av amatörarkeologerna som hjälpt till vid utgrävningen av farao Tutankhamuns grav och att han hade tagit ringen därifrån. Dramatiskt berättade han att alla som äntrat graven hade dött under mystiska omständigheter kort därefter.

»Hur kommer det sig att alla dog?« frågade Karin Wiking.

»Det är ett stort mysterium«, viskade Munthe.

Det var »faraons förbannelse«, Tutankhamuns straff för dem som öppnat hans grav. Munthe sade att han var överraskad över att fortfarande vara vid liv, men att faraon straffat honom med att beröva honom hans syn istället. Han visade återigen guldringen på sitt finger:

»När jag är död kommer de att gräva upp min grav för att få tag på den här ringen.«

Den fantasieggande upplysningen etsade sig fast hos Hannes Råstam. Kunde det verkligen vara sant? Kunde Munthe ha haft en ring som tillhört den mest berömde av alla egyptiska faraoner?

Där och då föddes idén till ett annat slags reportage än de som han vanligtvis sysslade med. Om han någon gång blev färdig med alla rättsskandaler, då skulle han leta rätt på den där ringen. Både för att stilla sin egen nyfikenhet, och för att uppmärksamma den alltmer infekterade frågan om vad som hände med antikens konstföremål under kolonialeran. Men Hannes Råstam hann varken påbörja eller slutföra sin idé – för ett drygt år sedan gick han bort i cancer.

När jag själv hörde talas om berättelsen kunde jag inte låta bli att i alla fall se om jag kunde få tag på den obskyra intervjuboken. Den enda utgåva som stod att finna var begagnad och såldes på Amazons internationella nätverk för antikvariat. Snart damp den ned i min brevlåda. Den tunna pärmen var vikt och lite nött i kanterna. När jag läste styckena om Tutankhamuns ring blev jag lika fängslad som Råstam blivit.

Skulle det ändå gå att hitta ringen – och kunde jag ta reda på varifrån den kom?

 

Ringar har ofta använts för att tillföra mystik till berättelser, genom att förse ägaren med oanade krafter – eller genom att bringa bäraren otur och olycka. I såväl nordisk som kristen, hinduistisk och grekisk mytologi figurerar ringar med särskilda krafter, liksom i de medeltida Nibelungensångerna och Tolkiens fantasytrilogi om Härskarringen.

Ringar dyker också upp i moderna vandringssägner. Att Hollywoodstjärnan Rudolph Valentino dog redan vid 31 års ålder skylls ibland på en ring han köpte i en kuriosabutik. Säljaren informerade Valentino om att ringen tycktes bära på en förbannelse, men den unge skådespelaren ignorerade honom, och så gick det som det gick. Efter hans död 1926 fortsatte ringen att byta ägare. Alla drabbades av olyckor, tills ringen låstes in i ett bankfack i Los Angeles där den enligt ryktet förvaras än i dag.

Just egyptiska ringar har varit extra omgärdade av mystik, på grund av de förbannelser som förknippats med faraonernas gravar. Efter en kraftig storm 1987 spolades en ring upp på stranden på Isle of Wight i Storbritannien, där en man hittade den med hjälp av en metalldetektor. Snart började allt gå utför för upphittarens familj: frun diagnostiserades med cancer, de förlorade sitt hem och mannen sjönk ned i en djup depression. Hans son, Markas Dove, tog med ringen till British Museum, där han fick veta att den förmodligen tillhört Tutankhamun eller någon i hans närmaste krets. »Ärligt talat har den bara orsakat sorg. Jag vill inte ha den i huset nu, den är i en väns kassaskåp«, berättade sonen för lokaltidningen Newbury Today.

Även chefsarkeologen som öppnade Tutankhamuns grav, Howard Carter, kopplas samman med en ring med speciella krafter. På diverse New Age-sajter berättas om en ring som ska ha upphittats i Konungarnas dal runt 1860 av en fransk egyptolog vid namn Marquis d’Agrain. Ringen härleddes till det förhistoriska rike från vilket den fått sitt namn: Atlantisringen. Dess speciella utformning, ett mönster med olika längslöpande linjer, skulle ge bäraren kraft, tur och skydd. När Carter hörde talas om ringen lät han göra en kopia som han alltid bar på sitt finger, för att på så vis bli »den ende« att undkomma Tutankhamuns förbannelse.

Annons

Det västerländska intresset för det antika Egypten tog fart i och med Napoleons fälttåg i landet under 1790-talet. I kölvattnet av armén som drog fram genom Egypten följde en stor skara arkitekter, ingenjörer, historiker och konstnärer som undersökte och dokumenterade landets fornlämningar. Handelsrutter, krig och expeditioner hade även tidigare fört européer genom landet, men fram till dess hade intresset för det antika Rom och Grekland varit större. Plötsligt insåg man Egyptens fulla arkeologiska potential. Nu fanns ett nytt antikt rike att undersöka och fascineras av.

Det franska fälttåget blev kortvarigt, men forskarna stannade kvar och påbörjade en encyklopedisk dokumentation av landet: Beskrivningen av Egypten. Verket tog 20 år att färdigställa och blev en omedelbar succé. I hela Europa blev allt i »Nil-stil« på modet och de mest äventyrslystna reste till Egypten för att åka på turer mellan de historiska monumenten. Allt som oftast fick de med sig äkta, historiska »souvenirer« hem.

Egyptens ledare, paschan Muhammad Ali, hade inget intresse för sitt lands historia; han ville modernisera det och såg handeln med antikviteter som en källa till snabba inkomster. Konstskatter och historiska föremål fördes därför i rask takt ut ur landet. Mest känd är kanske Rosettastenen, som hittades 1799 av franska soldater och 1802 flyttades till British Museum i London. 1830 gav Muhammad Ali bort en 230 ton tung obelisk som stått utanför Amons tempel i Luxor – den hamnade på Place de la Concorde i Paris. En lång rad europeiska diplomater reste till Egypten med det uttalade målet att hitta konstskatter som skulle öka intresset för nationalmuseerna i hemländerna.

Egypten var ockuperat och koloniserat och hade under det följande seklet ett begränsat inflytande över de arkeologiska utgrävningarna i landet. Antikviteterna tillföll upphittarna – engelsmän, fransmän och tyskar – och hamnade på British Museum, Louvren i Paris eller Pergamonmuseet i Berlin. Inte förrän under 1920-talet, då Egypten fick ett visst självstyre, tillkämpade sig landet ett större inflytande över bevarandet av sin egen historia.

När Howard Carter öppnade Tutankhamuns grav 1922 hade han enligt kontrakt rätt till en del av fynden. Men efter en tvist med den egyptiska staten skrevs ett nytt kontrakt 1925, som stipulerade att hela gravens innehåll skulle tillfalla Egypten.

Sedan 1858 har Egypten haft en egen organisation för att motverka stölder av antikviteter. Länge leddes den dock av franska akademiker, och det var inte förrän efter andra världskrigets slut som egyptierna själva fick kontroll över organisationen. I dag heter den Supreme Council of Antiquities, är en del av landets kulturdepartement och är kanske mer högljudd än någonsin.

På sin hemsida listar myndigheten olika antikviteter som finns utspridda över världen och som man nu vill ha tillbaka: en mask från 1100-talet före Kristus som visas på St. Louis konstmuseum, ett kalkstensblock från Imep-Hors grav som finns i Barcelona, en byst av Nefertiti på Neues Museum i Berlin, och en rad andra antikviteter som ännu inte har lokaliserats. Egypten, liksom många andra länder, för en hård kamp för att artefakterna som en gång tillhört landet ska återlämnas och repatrieras.

I april 2010 samlades representanter för över 20 länder – däribland Grekland, Italien, arrangörslandet Egypten samt flera länder från Afrika, Asien och Latinamerika – för att diskutera hur de skulle få tillbaka sina förskingrade kulturarv. De stora museinationerna var inte inbjudna, men deras generella inställning var hur som helst redan känd: där ursprungsländerna ser de omtvistade föremålen som ett uttryck för västerländsk imperialism, motsätter sig britter, fransmän och tyskar objektrepatrieringen med argument som att fynden är mer tillgängliga för allmänheten där de står i dag, eller att artefakterna är mer skyddade på västerländska museer – eftersom man har bättre förutsättningar att bevara dem.

Debatten kring repatriering har under åren blivit ett diplomatiskt känsligt ämne. Under Hosni Mubaraks styre i Egypten ledde ministern för antikviteter, Zahi Hawass, en hård kampanj, främst riktad mot Storbritannien. »Om britterna vill bli ihågkomna, om de vill återställa sitt rykte, ska de frivilligt ge tillbaka Rosettastenen, eftersom den är en symbol för den egyptiska identiteten«, sade Hawass till The Telegraph 2003 och fortsatte: »Jag vill inte bråka med någon nu, men om British Museum inte agerar, kommer vi att behöva ta till en mer aggressiv taktik mot regeringen.«

Trots en ihärdig kamp lämnades ingeting tillbaka, och Zahi Hawass fick kliva ned från sin ministerpost i juli 2011. Men Supreme Council of Antiquities fortsätter sin kamp. På sin hemsida skriver man: »Alla artefakter som har dokumenterats som Egyptens nationelegendom måste, oavsett när de upptäcktes, anses vara det i evighet, om inte ett tydligt dokument om försäljning eller förflyttning existerar.«

Det är november 2012 och det tunga regnet har svept in Malmömässan i ett tjockt, grått dis. Utanför ingången, på en ensam banderoll som flaxar runt i den hårda blåsten, står det med hieroglyfliknande bokstäver: »Tutankhamun – Graven och skatterna.«

Utställningar om Tutankhamun har turnerat världen runt sedan 1960-talet med de magnifika fynden från graven; artefakterna har kallats de mest beresta i världen. Finns det kanske något spår efter Axel Munthe och hans ormhövdade ring bland de tusentals objekt som visas upp?

Inne i mässlokalen går allt utom den blå heltäckningsmattan i nyanser av gult och rött. Den ordinarie belysningen har ersatts med spotlights som kastar ett dramatiskt ljus över piedestaler och statyer. En lyser upp en staty av Tutankhamun, en annan den berömda Rosettastenen som användes för att dechiffrera egyptiernas hieroglyfer. Men knackar man på föremålen ekar de ihåligt, och drar man med handen över dem tycks de bara ha fått ett grovputsat, övermålat ytskikt. Utställningen består av kopior av föremålen från graven, arrangerade så som den engelske arkeologen Howard Carter fann dem år 1922.

Det svenska produktionsbolag som köpt in utställningen kallar den för »edutainment«. Här saknas intendenter och guider, istället får besökarna vandra runt med audioguider. Ett av rummen på mässan har byggts om till en provisorisk biosalong, där man visar en dramatiserad film om hur graven upptäcktes av Howard Carter.

Historien tillhör arkeologins mest återberättade. Carter hade varit på jakt efter graven sedan 1914. Klockan fyra på eftermiddagen den 5 november 1922 hittades en trappa uthuggen ur klippan under Ramses VI:s grav i Konungarnas dal. På väggen vid foten av trappan stod det: »Nebcheperure-Tutanchamon.« Carter underrättade genast sin finansiär, lord Carnarvon, och tillsammans tog de den 25 november bort stenen som täckte en av öppningarna.

»Vad ser du?« ska lord Carnarvon ha sagt medan Howard Carter kikade in genom gluggen i väggen, varpå Carter yttrade sina numera bevingade ord:

»Jag ser underbara ting!«

Andra gravar i dalen hade vid återfinnandet visat sig ha varit utsatta för oräkneliga plundringar genom åren, men Tutankhamuns grav var enligt Carter på gränsen till orörd. När utgrävningen avslutades 1928 hade 5 398 objekt hittats och dokumenterats.

På Malmömässan kan man beskåda majoriteten av dem: kopior av faraons sex meter långa gravkapell, hans hundrakilosmask i massivt guld och alla de juveler och skatter han begravdes med. Här finns amuletter och skarabéer i guld, halsband i form av falkar och kobror, örhängen och ringar med mytologiska inristningar.

Men ingenstans nämns den ormformade ring som Karin Wiking beskrivit. Ingen jag talar med på mässan känner till någonting om Axel Munthe.

I mässans sista rum finns foton av dem som deltog i utgrävningen. Lord Carnarvon och Carter ses luncha i Ramses II:s grav, och överallt syns aristokratiska brittiska män som iklädda tweedkostym svettas i den egyptiska solen. På en bild tycker jag mig se en man med det yviga, vita skägg som var Axel Munthes signum, men hans namn förekommer inte i bildtexten.

Var Axel Munthe överhuvudtaget delaktig i utgrävningarna av Tutankhamuns grav – och var kom ringen annars ifrån?

Det är 64 år sedan Axel Munthe dog, och antalet levande människor som kan berätta om honom är därför litet. Men när jag söker efter Karin Wiking får jag en träff på en kvinna född 1920 – precis som Karin Wiking i Memoirs of a Swedish War Nurse.

Karin är i dag 92 år gammal och bor i Bromma. Första gången hon träffade Axel Munthe var när hon levererade ett brev till honom från föreståndarinnan på Villa San Michele, hans hus på Capri i Italien. Därefter fortsatte Munthe att kontakta henne.

– Han ringde ofta och ville att jag skulle komma till slottet, för att gå ut och prata, säger Karin.

Karin minns hur han, trots sin dåliga syn, påpekade att hon såg bättre ut utan läppstift, och hur han brukade ringa upp till personalavdelningen på SAS där hon jobbade. Hennes kollegor brukade imitera hans mörka, djupa röst för att reta Karin. Men hennes beskrivning av ringen är inte lika tydlig som i boken.

– Jag minns att den var i guld och jag kommer ihåg ett öga – grönt eller rött. Munthe sa att han var den enda överlevande från utgrävningen av graven, alla andra hade dött av insektsbett och mystiska sjukdomar.  Han var väldigt dramatisk.

Axel Munthe frågade henne senare om hon ville bli hans personliga sjuksköterska, men Karin tackade nej och deras gemensamma promenader upphörde. Munthe dog två år senare. Men om någon grävde upp Munthes grav för att få tag på ringen, som han förutspått, vet Karin Wiking inte.

– Med Axel Munthe visste man aldrig vad som var sanning eller fantasi, säger hon. Men jag har själv undrat många gånger vad som hände med den där ringen.

Axel Munthe föddes 1857 i Oskarshamn. Han var son till apotekaren Fredrik Munthe och tillhörde en adelssläkt som ursprungligen kom från Flandern. Munthe avlade examen i filosofi och medicin vid Uppsala universitet och studerade i Montpellier, innan han vid 23 års ålder disputerade i medicin i Paris. Där var han bland annat husläkare åt August Strindberg och gjorde sig snart ett namn som en framstående yrkesman. Han blev hyllad för sin insats under en koleraepidemi i Neapel, flyttade sin praktik till Rom och uppförde Villa San Michele.

Annons

Munthe fick också många patienter inom den europeiska aristokratin, och 1892 blev han livläkare åt den svenska kronprinsessan Victoria, som senare blev drottning. De inledde också en romans som varade till Victorias död, trots att hon sedermera gifte sig med Gustaf V, och Munthe med den brittiska adelskvinnan Hilda Pennington Mellor. De förefaller ha lyckats hålla romansen hemlig, för några år senare blev Munthe också utsedd till förste livmedikus åt kungen.

Efter två perioder som frivillig läkare vid västfronten under första världskriget, besökte Axel Munthe Egypten 1923. Howard Carters arkeologiska utgrävning hade gett världen Egyptenfeber, och fascinationen förstärktes ytterligare genom skriverierna om Tutankhamuns förbannelse. Strax innan Munthe besökte Egypten dog finansiären lord Carnarvon av blodförgiftning, senare dog även Carnarvons halvbror Aubrey Herbert, besökarna George Gould och Joel Woolf samt Egyptens prins Ali Kamel Fahmy Bey. Därefter avled Carters arkeologpartner Arthur Mace av arsenikförgiftning och Sir Archibald Douglas-Reid, mannen som röntgade Tutankhamuns mumie, av en oförklarlig sjukdom. De mystiska dödsfallen fick medierna att spekulera kring forntida präster som lagt förbannelser över graven, och författaren Sir Arthur Conan Doyle att prata om dödliga svampar som lagts i graven för att straffa plundrare.

Världssocieteten trängdes kring Carter och hans utgrävning. Genom att ordna fram rekommendationsbrev från brittiska aristokrater lyckades Munthe runt nyåret 1923–1924 få tillbringa en dag i gravkammaren, trots att Carter hade rykte om sig att vara tvär och upptagen. Besöket tycks inte ha involverat någon »amatörarkeologi«, utan var främst ett vänskapligt turistbesök.

Åtminstone enligt den officiella historieskrivningen.

Axel Munthes levnadstecknare Bengt Jangfeldt är klädd i en grön tweedkavaj och en röd slips med renar och julklappar. Han ursäktar sig och säger att han ska på julfest.

– Det gröna här är granen, och det här är pyntet, säger han och pekar på sin slips.

Jangfeldt är i grunden docent i slaviska språk, men 2003 utkom han med biografin En osalig ande – Berättelsen om Axel Munthe. På en hylla i hans kontor på Vetenskapsakademien i Stockholm står boken i både svensk och engelsk utgåva, ovanför ett arkiv fyllt med kopierade brev, skrifter och artiklar om och av Munthe.

– Det var en ren tillfällighet att jag blev intresserad av honom, säger Jangfeldt. Jag var på Capri och var mer intresserad av öns ryska historia, men sedan gled intresset över till Munthe när jag förstod att ingen hade skrivit något vettigt om honom. Han har skrivit en av Sveriges mest sålda böcker, men finns inte med i någon litteraturhistoria. Det retade min forskarinstinkt på något sätt.

Bengt Jangfeldts bok om Munthe har sålt runt 35 000 exemplar på svenska, och Jangfeldt tror att han »tillfredsställde ett omedvetet sug efter Munthe«.

– Jag kan väl utan att skryta säga att innan min bok visste man inte så mycket om Munthe. Det gick mest allmänna rykten om att han var någon konstig halvblind gubbe med äggfläckar på kavajen och hade något med Sveriges drottning att göra.

I sin biografi har Bengt Jangfeldt kartlagt hela Munthes liv. Även han tar upp Munthes egyptiska ring, men han tror inte att Munthe tog ringen från graven, utan att han fick den som gåva av chefsarkeologen Carter. Jangfeldt skriver att Munthe fick ett foto av Tutankhamuns mumie, daterat den 25 december 1925, och en ring i form av en tvehövdad kobra – tillsammans med en försäkran om att ringen upphittats precis utanför graven. Jangfeldt hänvisar till en bok från 1946, I skuggan av San Micheleav Knut Bonde, som baseras på samtal med Axel Munthe.

Jangfeldt säger att det har förekommit missuppfattningar om att Munthe närvarade vid öppnandet av Tutankhamuns kista. Den öppnades i oktober 1925, medan Munthe först den 3 december samma år i ett brev från Italien skriver att han återigen ska resa till Luxor för att träffa sin »gode vän Carter«.

Jangfeldt talar också om en bild från kistans öppnande, kanske det fotografi jag såg på Malmömässan, med en man som är förvillande lik Munthe.

– Det ser ut som Munthe, men jag har varit i kontakt med British Museum och Metropolitan Museum, och båda bekräftar att det är en fransk professor vid namn Pierre Lacau, chef för Egyptiska museet i Kairo, säger Jangfeldt. Det råder det inga tvivel om.

Bengt Jangfeldt gräver i sitt arkiv och drar fram mejlutskrifter från de två museerna, samt ett maskinskrivet brev från den brittiske egyptologen och Howard Carter-biografen Henry James. Alla bekräftar Jangfeldts teori:

– Jag har gått igenom det här noga och det stämmer inte tidsmässigt. Munthe var inte i Egypten då. I Carters officiella rapporter från öppningen nämns alla närvarande, och Munthe finns inte med där, det var uteslutande professionella arkeologer.

Munthe besökte ändå Carter vid hans utgrävning i Egypten ett flertal gånger, och i sin brevväxling tycks de också ha varit förtroliga i ekonomiska frågor. Kanske var det Munthe som fick Carter att göra en föreläsningsturné i Sverige. Men Bengt Jangfeldt tror att deras relation var mindre varm än Munthe ville tro:

– Förmodligen uppfattade Carter Munthe som alltför påflugen i sin entusiasm. Munthe hade kanske ett sådant behov, som apotekarson från Småland; känslan av att umgås med de stora människorna gjorde att han överdrev kontakten.

Ändå berättade Munthe för Knut Bonde hur han fått en ring av Carter, och för Karin Wiking om hur han tagit den.

– Han kanske var något av en mytoman, det vet jag inte, det är ett svårt begrepp. Men han brukar bli beskylld för det som andra författare får beröm för: han var jäkligt bra på att hitta på historier. Om man hade konfronterat honom med att fråga »var du verkligen där de här datumen«, skulle han förmodligen ha svarat på något gåtfullt, sfinxlikt sätt för att bygga myten kring sin person.

Samtidigt påpekar Jangfeldt att det också fanns strikt juridiska skäl för Munthe att slira på historien – om nu ringen var äkta.

– Hur det än ligger till var det nog viktigt för Munthe att ringen hade upphittats utanför graven och inte i graven, för det hade inte varit så trevligt. Fast även om den återfanns utanför graven, kan man ju ifrågasätta om den fick föras ut ur landet.

Utställningen om Tutankhamuns grav på Malmömässan har stängt för dagen och ett 60-tal människor har stannat kvar för att lyssna på Jaromir Malek. Malek, med grått, tunt hår, för stor kostym och ett bistert ansiktsuttryck, sitter på ett litet podium framför ett stort skynke med ett motiv från Konungarnas dal. På en projektorduk citeras Hamlets andra akt: »Fastän detta är galenskap, så är det likväl metod däri.« Därefter står det: »Jaromir Malek. Keeper of the archives, President ASTENE«.

När alla har satt sig kliver en tysk man fram och presenterar Malek som en av världens främsta och mest kända egyptologer. Malek tog sin doktorsexamen i Prag på 60-talet, och blev senare chef och arkivansvarig för Griffithinstitutet vid Oxfords universitet, där Howard Carters anteckningar, rapporter och fotografier förvaras. Malek har varit ansvarig för digitaliseringen av Carters anteckningar och har nu hjälpt den tyska utställningsproducenten med att återskapa Tutankhamuns grav. Efter presentationen klickar dr  Malek igång sin powerpointpresentation. Där dyker snart en lång rad mansnamn upp, med födelse- och dödsdatum inom parentes.

– Det talas om Tutankhamuns förbannelse, säger Malek. Och det tycks mig som om den faktiskt existerar än i dag. It is a sorry state of affairs. Förbannelsen härskar fortfarande, för någonting har gjort det omöjligt att genomföra en komplett undersökning av graven och dess objekt.

Han talar länge och passionerat om vad han kallar »egyptologins misslyckande«. Av de över 5 000 objekt som hittades i graven har bara 30 procent studerats i akademisk mening. Med dagens undersökningstakt kommer alla objekt att vara analyserade år 2215. Då tillkommer ändå ett antal föremål som man antar härstammar från graven, men som ändå förvaras på andra platser än på Egyptiska museet i Kairo. Även dessa måste studeras, menar Malek, för att man en gång för alla ska kunna säkerställa om de härrör från graven eller inte.

– Det finns inte många, men på Louvren, till exempel, finns en shabti [begravningsfigurin, Filters anm.] som har en tydlig koppling till Tutankhamun, säger dr Malek när jag pratar med honom efter föreläsningen.

När jag nämner Axel Munthe och hans kobrahövdade ring i guld, säger Malek:

– Tro det eller ej, jag känner igen namnet i anknytning till graven, men jag kan inte erinra mig varifrån. Och jag kan inte minnas en ring med den formen. Jag är säker på att den inte dokumenterats. Men det finns ett problem här, och jag har stött på detta många gånger. Människor kommer till mig med något och säger: »Den här fick min farfar av Howard Carter.« Men även om den var en gåva från Carter, betyder det inte att den kommer från Tutankhamuns grav. För det fanns många säljare i Luxor, nära Konungarnas dal, som sålde mindre objekt, och Carter var fullt kapabel att köpa någonting där och sedan ge bort det som gåva. Det måste inte vara en förfalskning för det, för i Luxor såldes riktiga antikviteter. Fram till 1950-talet var det helt lagligt att sälja och köpa äkta antikviteter, till och med museet i Kairo sålde dem.

Malek menar att om ringen kom från graven borde den ha dokumenterats, men han är försiktig med att kritisera Carter och hans team för eventuella snedsteg.

– Vi kan inte döma dem för vad de gjorde då enligt vår moderna måttstock. Det finns några fall där Carter gett mindre gåvor till någon som bidrog till utgrävningen av graven, och det är, med våra ögon sett, fel. Den moderna arkeologins etik hade inte tillåtit det. Jag är säker på att Carter aldrig tog något från graven för att tjäna pengar. Men faktum kvarstår att han gav bort en del mindre objekt till vänner som hjälpt honom.

Malek säger att han har haft omkring tio fall där människor visat honom objekt som deras släktingar fått från Howard Carter. Han minns ett antal skarabéer och en eller två keramiska ringar, men ingen av dem såg ut att komma från graven.

– Det är möjligt att något togs från graven, men för att bevisa det måste objektet ha blivit dokumenterat. Någon måste ha skrivit en utgrävningsrapport eller tagit ett foto, annars är det nästan omöjligt att binda objektet till graven.

Axel Munthe var alltså inte närvarande vid kistöppningen, men kan ha fått en ring i present av Howard Carter. Och om man får tro Jaromir Malek är risken i så fall stor att den inte hade någonting med Tutankhamuns grav att göra.

Men historien visar sig vara mer komplicerad än så.

När jag söker efter alternativa förklaringar hittar jag en artikel från 2010 i den tyska prestigetidskriften Der Spiegel, som lanserar en annan teori: Carter stal metodiskt från graven.

Efter gravöppningen sade Carter att han trodde att den blivit utsatt för åtminstone två plundringsförsök. Många av de tusentals objekt som fyllde graven låg i oordning, utspridda över golvet, och Carter uppskattade att ungefär 60 procent av faraons juveler saknades. Men i Der Spiegel argumenterar de tyska egyptologerna Christian Loeben och Rolf Krauss för att Carter ska ha iscensatt inbrottet. Tyngst väger några paragrafer i den första utgrävningslicensen, den som gällde innan man senare bestämde att alla fynd oavsett omständigheterna skulle tillfalla museet i Kairo. Ursprungskontraktet angav att gravens innehåll skulle delas mellan Egypten och upptäckarna om graven var plundrad. I annat fall skulle alla fynd i graven tillfalla Egypten. »Under de förhållandena står det klart att upptäckarna måste ha försökt konstruera sina fynd till egen favör«, säger Krauss till Der Spiegel.

I artikeln påpekas att Carter efter sitt fantastiska fynd den 5 november 1922 väntade i två hela veckor på att utgrävningens finansiär Lord Carnarvon skulle anlända från England, innan de gemensamt öppnade kryptan. Enligt den officiella rapporten skulle de dessutom bara ha gjort ett hål i väggen för att titta in, varpå de genast fyllde igen hålet och reste därifrån för att underrätta en egyptisk inspektör. Der Spiegel tror istället att Carter och Carnarvon först undersökte graven själva, och då också iscensatte »plundringen«, innan de informerade myndigheterna om vad de funnit.

Utöver att ha förfalskat bevis i graven anklagas Carter och hans arkeologiska team för att ha tagit vad de behagade därifrån. Egyptologen Christian Loeben nämner i artikeln samma shabti på Louvren som Jaromir Malek talade om, och om hur han »inte kunde tro sina ögon« när han såg den: »Tutankhamuns tronnamn är skrivet på den. Den kan bara ha kommit från hans grav.«

Därtill hittades två hökhuvuden i guld i Kansas City, vilka Carter ska ha tagit för att ge dem till sin tandläkare. En tysk museidirektör, som önskade vara anonym i Der Spiegels artikel, berättar att han äger flera blå fajanspärlor från graven. »Carter stoppade dem i fickan medan graven städades och gav dem senare till sin sekreterare«, säger museidirektören.

En present från Carter till sin tandläkare, en annan till sin sekreterare. Carter måste ha kunnat ge även Munthe någonting som faktiskt härrörde från graven.

Vid tretiden på eftermiddagen den 11 februari 1949 somnade Axel Munthe in för sista gången. Varken hans söner eller hans fru var närvarande på Kungliga slottet när han efter flera mindre hjärnblödningar försvann i ett tillstånd av dvala. Gustaf V skickade ett telegram till Hilda Pennington Mellor, som befann sig på Hotel de Lours i Lausanne: »Mycket ledsen över att låta dig veta att Axel gick bort denna eftermiddag. Uttrycker till dig och dina söner mina varmaste känslor.«

Efter sig lämnade Munthe tillgångar på 761 790 kronor. Sitt hus Villa San Michele, med alla dess konstskatter, möbler och inventarier, skänkte han till svenska staten för att främja svensk-italienskt kulturutbyte. Till sin son Malcolm testamenterade han huset Torre di Materita på Capri, och till sonen Peter Ville Sole i Anacapri. I hans elva punkter långa testamente stod också att 10 000 kronor skulle betalas till »gamla renskötande lappar«, ytterligare 10 000 kronor till »ålderstigna fattiga i Gamla Stan«, samt 100 000 kronor till Sveriges djurskyddsföreningars riksförbund, för »bekämpandet av menagerier och cirkusar samt till skyddet av flyttfåglar«. Återstoden av Axel Munthes förmögenhet skulle tillfalla hans söner.

Ingen egyptisk ring nämns i testamentet. Men det visar sig också finnas en 16 sidor lång bouppteckning på Stockholms stadsarkiv, som personalen är vänlig nog att skanna och skicka till mig per mejl.

Munthe kunde på grund av sin allt sämre hälsa inte besöka Italien under sina sista levnadsår. När bouppteckningsförrättaren besökte Torre di Materita för att göra en samlad bedömning, rapporterade han snart hem att Munthes lösöre »sakta men säkert gått mot sin undergång« när inget hade gjorts för att hålla föremålen i gott skick. Munthes strikta order till sina underordnade att »bara hålla dammet borta« hade resulterat i ett piano förstört av fukt, antika italienska valnötsmöbler som ätits sönder av trälarver, samt orientaliska mattor som naggats i kanterna av råttor.

I lägenheten på Kungliga slottet hade Munthe bott under betydligt enklare former. Efter hans död hittades där två akvarellmålningar, en radioapparat, en liten medalj i guld från Sveriges djurskyddsföreningars riksförbund, skjortor och underkläder till ett värde av 150 kronor, ett antal böcker, en Zeisskikare, ett förstoringsglas, en plunta och ett stålur. Den detaljerade genomgången till trots: inte heller här finns minsta spår av ringen.

– I äldre bouppteckningar är det vanligt att minsta lilla pryl, även sådana med ringa värde, finns upptagna, säger Erik Janemar på Stockholms stadsarkiv. Hade ringen ett någotsånär högt värde borde den finnas med, eftersom många mindre värdefulla föremål tagits upp.

Lika fort som ringen dyker upp 1947 framför ögonen på Karin Wiking, lika fort försvinner den efter Munthes död. Mitt snokande verkar ha nått vägs ände. Kanske begravdes Axel Munthe med ringen, så som han förutspådde, och det enda sättet att få tag på den är att »gräva upp hans grav och hugga av hans finger«.

Vid andra världskrigets utbrott hade Axels son, Malcolm Munthe, blivit brittisk medborgare för att kunna ta värvning i armén. Han var major i Special Operations Executive, som genomförde spioneri och sabotage i länder som ockuperats av eller samarbetade med axelmakterna. I Sverige blev han 1941 anklagad för den så kallade Krylbosmällen, då ett tåg lastat med tysk ammunition exploderade på väg mot Finland. I Storbritannien belönades han med utmärkelsen Military Crossför visad tapperhet, i Sverige blev han utvisad efter det förmodade attentatet. Efter kriget var han dock välkommen tillbaka, och kunde delta vid sin fars begravningsceremoni.

I Bengt Jangfeldts bok återges ett brev från Malcolm, som beskriver hur han och brodern Peter smög ut från Kungliga slottet en dryg vecka efter faderns död. Med sig hade de ett litet paket med någonting i. De gick till tågstationen och satte sig på ett tåg mot västkusten, där en barndomsvän väntade på dem. Tillsammans tog de sig ut till en kal klippö i skärgården där en båt låg förtöjd. På radion utfärdades stormvarning, och båten de skulle ta var inte stor nog för att stå emot det öppna havet.

Brödernas hemliga uppdrag verkade gå om intet, men till slut stötte de på en gammal sjöman som erbjöd sig att ta med dem ut i sin båt. Sjömannen tog sikte på fyren Pater Noster utanför Tjörn, där de slutligen stannade. Malcolm och Peter öppnade sitt paket: det dolde en urna. Tillsammans spred de urnans innehåll över havet, och den gamle sjömannen strödde ut grå, röda och gula rosor över vattenytan. Axel Munthes sista önskan hade blivit uppfylld: att bli kremerad under enklast möjliga former och bli ett med havet, trots att det var förbjudet.

Axel Munthe hade alltså ingen grav att ta med sig ringen ned i.

Rimligen borde den därmed ha hamnat i händerna på någon av hans söner.

Axel Munthes testamenterade egendomar försvann snart ur familjens ägo. Både Peter och Malcolm sålde faderns gamla fastigheter, och Malcolm köpte istället ett renässansslott utanför Rom om vilket han spred ryktet att det hade varit pappans hemliga tillhåll.

Efter kriget fortsatte Malcolm sitt arbete inom militären och försökte sig även på att bli invald i det brittiska parlamentet för det konservativa partiet. Med tiden ägnade han istället sin energi åt att underhålla sin mors familjeegendomar: 1600-talshuset Soutshide House i Wimbledon och det medeltida Hellens Manor i Herefordshire.

Efter kriget skrev Malcolm också flera böcker, bland annat Sweet is War: To Them That Know it Not. Bokens förläggare, Barnaby Rogerson, beskriver i en text Malcolm som »besatt av mytologin kring kungligheter« och förtjust i »vandringssägner, historiska romaner och familjeberättelser«. Precis den person som skulle uppskatta Axel Munthes berättelse om sin egyptiska ring. Därtill skriver Rogerson att Malcolm avskydde byråkratiska procedurer och var road av att försvåra dem – en ledtråd om att ringen medvetet kunde ha utelämnats ur bouppteckningen? Jag hör av mig till Rogerson, men han säger sig inte veta någonting om ringen. Det enda tips jag får är att jag ska tala med Malcolms son, Adam.

Malcolm Munthe dog 1995 i familjebostaden Southside House. Både Soutshide och Hellens Manor är i dag – liksom Hildasholm, familjens gård i Dalarna – till viss del öppna för besökare, som kan studera släktens samlingar. Men inte heller på dessa ställen har de någon information att ge mig om ringen; jag får bara veta att ingen av egendomarna har några »specifikt egyptiska« objekt. Precis som Rogerson pekar de istället vidare: prata med Adam Munthe.

Malcolm fick tre barn: Adam föddes 1946, Guy 1948 och Katriona 1955. Jag hittar väldigt lite information om dem, men den som ändå står att finna målar upp dem som samma sorts fängslande, mystiska figurer som sina äldre släktingar.

Mellanbrodern Guy gick bort 1992, men den äldste sonen Adam dyker upp som ledare för en hundslädesexpedition genom Finnmarken. På expeditionens hemsida presenteras han som författare och äventyrare, med ett passionerat intresse för hållbar utveckling. På bilden syns han med samma vita skägg som sin farfar och med vad som tycks vara en cigarr mellan tänderna. Adam bor i England och är ordförande för stiftelsen Pennington Mellor Munthe, som har ansvar för familjens gamla ägor Southside House och Hellens Manor. Därtill är han ordförande i företaget Asad Carpets, som tillverkar handvävda mattor.

Katriona har varit talare vid ett flertal föreläsningar om Axel Munthe, och är ledamot i Stiftelsen Hildasholm som förvaltar familjens fastighet. Katriona är utbildad i konsthistoria vid École du Louvre, i filosofi vid Sorbonne och i psykologi vid Roms universitet. Hon är jungiansk psykoterapeut och bor i dag i Italien och arbetar med »biodrama«, som kombinerar musik, teatral improvisation, mytologi och arketypisk psykologi för att »resa ned i det dramatiska livet i underjorden«.

Per mejl frågar jag dem båda om de har någon information om Axel Munthes egyptiska ring, eller om hans göranden i Egypten. Ingen svarar. Efter en andra framstöt låter Adam Munthe svara genom sin sekreterare att de »inte har någon information om Axel Munthes privata tillhörigheter«.

Bengt Jangfeldt berättar att Katriona nästan aldrig svarar på mejl, men att både Adam och Katriona var mycket intresserade av hans biografiprojekt, eftersom de ville lära sig mer om sin farfar. Så jag hör av mig igen – nu med formuleringar som understryker att jag inte är ute efter att sätta dit någon: jag skriver att Axel Munthe inte var närvarande vid kistöppningen, och att ringen inte nödvändigtvis är från Tutankhamuns grav utan lika gärna kan vara köpt på Luxors antikmarknad.

När Adam Munthe nås av informationen svarar han kort att han inte har något att tillägga. Från Katriona är det alltjämt tyst.

Den 3 december inkommer ännu ett mejl från Adam Munthe, som uppenbarligen har informerats av förläggaren Barnaby Rogerson om att jag kontaktat även honom med frågor om Axel Munthes ring. »Jag skulle nu vara tacksam om du kunde SLUTA BESVÄRA förläggare och andra med den här frågan«, skriver Adam Munthe. »Du kommer inte att få någon mer information och uppriktigt sagt har din envishet blivit inkräktande på privatlivet och tyder på dåligt uppförande. Väx upp, försvinn och hitta ett riktigt ämne att studera.«

Adam Munthes indignation är svår att värdera. Är han bara arg på min envishet, eller har han faktiskt något att dölja?

Världen över säljs fortfarande egyptiska föremål på auktioner. Säljarna är ofta anonyma, och varken de eller köparna brukar vilja diskutera frågan om huruvida föremålen en gång i tiden har stulits från ett annat land.

De länder som anser sig plundrade har på sistone blivit allt mer offensiva i sina kampanjer. Vid ett statsbesök i USA hotade den turkiske premiärministern Recep Tayyip Erdoğan med indragna museilån och utgrävningstillstånd, och kunde återvända hem med lön för mödan i form av en 1 900 år gammal Herkulesstaty som tidigare stått på Boston Museum of Fine Arts. Andra länder, som Storbritannien och Frankrike, fortsätter att avfärda alla påtryckningar. Som den brittiske premiärministern David Cameron sade till den indiska delegation som ville ha tillbaka Koh-i-noor-diamanten: »Om man säger ja en gång, står man plötsligt där med ett tomt British Museum.«

Repatrieringsfrågan diskuteras regelbundet på FN-nivå, och dess fackorgan Unesco har utfärdat ett flertal resolutioner, konventioner och rekommendationer för att erbjuda hjälp vid repatriering och motverka illegal handel med historiska artefakter. Konventionerna är dock bara vägledande och måste antas av respektive medlemsland för att bli bindande. Västvärldens intresse för att skriva under är ljummet – inte heller Sverige har gjort det.

År 2009 krävde Egypten att 200 artefakter skulle lämnas tillbaka från Östergötlands länsmuseum. I ett brev hävdade den egyptiska staten att föremålen olagligen hade förts ut ur Egypten av den svenske doktorn Otto Smith under slutet av 1920-talet, och därmed skulle repatrieras i enlighet med de gällande konventionerna. Frågan prövades av länsmuseet, som visserligen inte hittade några bevis på att föremålen förts ut på laglig väg – men inte heller några tecken på motsatsen. Ett enigt museiråd beslutade att samlingen skulle stanna kvar i Sverige, även om museet kunde tänka sig att låna ut samlingen till Egyptiska museet i Kairo.

När jag talade med egyptologen Jaromir Malek frågade jag honom vad man bör göra som privatperson om man äger en äkta klenod från Egypten.

– Det skulle inte vara illegalt att äga den, så länge det inte står utom allt tvivel att den togs ut ur Egypten efter att lagen ändrades på 50-talet, sade han. Från och med då var det inte längre tillåtet att exportera några antikviteter från landet, inte heller för egyptier att äga dem privat. Men utomlands finns det inga lagar mot privata samlingar.

Han sade också:

– På det hela taget skulle det inte tjäna mycket till att ge tillbaka ett objekt till Egypten, om det inte är något väldigt speciellt eller ovanligt. Det skulle vara bra för samvetet, men inte mycket mer. Objektet skulle bara försvinna in i ett förvaringsrum någonstans. Om man verkligen kände att det borde ges bort, skulle jag ge det till en allmän samling någonstans i Europa, där det skulle uppskattas.

Hela repatrieringsfrågan ser ut att bli hängande här för överskådlig framtid, mittemellan ursprungsländernas pyrande raseri och den svala, akademiska inställning som Malek ger uttryck för.

Gåtan om Axel Munthes ring tycks förbli lika olöst, för evigt förlorad i ett historiskt töcken av myter, halvsanningar och rena lögner.

En dag öppnar jag min mejlkorg och finner ett sista meddelande om ringen. Det är Katriona Munthe-Lindgren som äntligen har skickat sitt svar.

»Det här är en väldigt privat sak för oss«, skriver hon. »Min farfar var närvarande (men inkognito) vid öppningen av graven och fastän vi har alla hans tillhörigheter, inklusive ringen och många fotografier, är vi inte villiga att visa dem … De har betytt stor olycka och är ingenting som ska visas för journalister.«

Hon avslutar:

»Snälla, låt det vara.«