»Var det Gud som ville ändra min ingress?«

När han lämnade Livets ord 1995 bestämde han sig för att aldrig förknippas med rörelsen igen. Nu  har Thomas Arnroth skrivit en ­serie­roman om sina elva år i Sveriges mest skandalomsusade frikyrkoförsamling.

Varför?

– Jag har ritat sedan jag var liten, men när jag blev vuxen insåg jag att jag var tvungen att skaffa mig ett jobb och blev journalist. Häromåret var jag på nördmässan Gamex. Där hittade jag en bok om svensk rollspelshistoria med ett faksimil från en tjugo år gammal artikel i Magazinet för ett segerrikt liv, Livets ords tidning. Den handlade om att rollspel kan driva ungdomar till självmord. Under texten såg jag min byline! Jag blev så stressad att jag började prata högt om mina år mellan 1985 och 1995. Redaktören i montern frågade direkt: »Vill du skriva en seriebok?« Min lust att berätta om den perioden av mitt liv var skitlåg. Men jag var 52 och hade drömt om att skriva en serieroman i hela mitt liv. Att rita är egentligen det jag kan.

Annons

Hur kom du i kontakt med Livets ord?

– Jag var en väldigt sökande person under hela min uppväxt. Förstod inte vitsen med livet och gick upp i menlösa grubblerier: Var börjar och slutar jag? Varför känns det som om jag har ett gapande hål i magen? Jag spelade basket på ganska hög nivå, men när jag slutade och började i ett gubblag som bara tränade två gånger i veckan försvann den gemenskap och struktur mitt liv haft. Jag mådde dåligt och tänkte åka till ett kloster i Indien för att meditera när en konstig kille som hette Lars dök upp på basketträningen och började tala om Jesus.

Vad fick dig intresserad?

– Han talade om sin bibelskola och berättade att han bad varje morgon. Jag tyckte att det lät som ett indiskt kloster – fast närmre. Tidigare hade jag alltid dömt ut kristendomen: Hur kan Gud existera när världen ser ut som den gör? Men Lars förklarade att djävulen ju också finns. Plötsligt gick det ihop. Men jag hade ändå ingen lust att bli kristen, jag fattade ju att man blev en tönt då.

I boken beskriver du hur du några dagar senare satt på toaletten och hörde Gud tala till dig. Samma kväll låg du i badkaret och drabbades av något du liknar vid »en orgasm i hjärnan«. Hur visste du att det var din frälsning?

– Hur vet man att man är kär? Vissa saker är bortanför diskussion, men ändå obevisbara. Lars hade berättat att man inte kan bli frälst om man inte själv bjuder in Jesus i sitt liv. Och när jag låg där i badet tänkte jag: »Jag kanske ska fråga ändå?« Och så fick jag bara den här känslan av att något kom in i mig. När jag sedan berättade det för en kompis sa han: »Oj då, Thomas, det här var inte bra.«

Var din övertygelse i hamn redan då? Eller kan man backa efter en frälsning?

– Det hade inte blivit mer om inte Lars tjatat med mig till ett väckelsemöte med Livets ord i Uppsala. Efter två dygn med predikan och andedop brände jag broarna till mitt vanliga liv i sjuk hastighet. Det var så skönt att inte längre vara centrum av allt, det fanns plötsligt någon annan – Gud – som bar ansvaret och som man kunde vända sig till med sina problem. Jag var så uppspelt och naiv att jag berättade för alla mina vänner att de också måste bjuda in Jesus i sina liv, så att inte djävulen skulle ta dem. Jag såg det som en tjänst och blev förvånad när de sa att de inte ville bli frälsta. De blev bara arga och slutade umgås med mig.

Men du fick nya vänner inom församlingen?

– På Livets ords bibelskola träffade jag en tjej. Där har man, som i många andra församlingar, inte sex före äktenskapet. Man träffas, gillar varandra och kommer överens om sin gemensamma vision innan man ens kysser varandra. Jag var nyfrälst och omfamnade allt det där, så vi gifte oss, och så var det klart! Sedan fick vi tre barn.

När började du jobba för Livets ord?

– Strax efter att jag kom till Uppsala startade församlingen Magazinet för ett segerrikt liv, där jag började skriva. Så småningom ökade mitt ansvar. Jag blev redaktör och skrev böcker, om Frälsningsarmén och Israel. Och så skrev jag den där musikalen mot abort.

Den, ja. Berätta mer om den.

– Evas val handlade om en tjej som blir gravid på skoldansen. Sedan har hon ångest för vad hon ska göra. Till slut gör hon abort. Och långt senare i livet har hon barn och börjar tänka på det där barnet som aldrig blev till. En av låtarna var en rap för livet. Musikalen såldes på VHS en tid. Jag är väldigt glad att Youtube inte fanns då.

Du skrev också en bok mot rockmusik: Dina harpors buller.

Annons

– Inom församlingen kallade vi de ofrälsta för »världen«. Enligt vår syn kom världens musik från djävulen. Jag retade mig på att många kristna ursäktade musik från världen om den kunde klassas som »andlig« och ville visa att de hade fel. Min premiss var naturligtvis vansinnig, men boken var ett gediget journalistiskt hantverk med omfattande textanalyser. Den översattes till norska, danska och isländska.

Vilken relation hade du till grundaren Ulf Ekman?

– Man umgicks inte med pastor Ulf. Det finns en typ av människor som folk på avstånd inte kan förstå varför någon faller för, men som är trollbindande när man möter dem i fem minuter. Jag tror att Trump är sådan. I korta möten en mot en var pastor Ulf fantastisk. Han såg och bejakade en. Och som predikant var Ulf briljant. Om predikning vore en sport skulle han vara Ronaldo. Ulf var någon man ville imponera på. Och hela församlingen byggde på logiken: Gud talar till pastor Ulf, Ulf talar till församlingen, och församlingen lyder.

Men ert förhållande djupnade sedan? Du har sagt att du blev för Ulf Ekman vad Albert Speer var för Hitler.

– Jag plockades så småningom upp i ledningsgruppen, och min fru och jag fick sitta långt fram, nära pastor Ulf, på gudstjänsterna. Jag sågs nog som en udda fågel. Jag hade inte slips utan gick i luddig kavaj och var lite mer intellektuell. När Ulf bestämde sig för att starta en veckotidning och göra mig till chefredaktör fick vi daglig kontakt.

Sedan blev du inte kvar länge. Vad hände?

– När vi började arbeta tätare ihop såg jag plötsligt andra sidor av honom. Han slirade på sanningen och tog inte ansvar, han var småaktig och löjlig. När han började peta i mina texter blev det också problematiskt med rollerna. Var det Gud som ville ändra min ingress eller bara pastor Ulf? När jag en gång konfronterade honom med att ha ljugit skyllde han ifrån sig, och plötsligt förlorade jag min tjänst som chefredaktör och min plats i ledningsgruppen. Då lämnade jag församlingen.

Hur reagerade din fru?

– I församlingen gifte man sig dels för att vara med varandra, men också för att man delade tron på Livets ord. När det fundamentet försvann blev det svårt. Inom Livets ord var man inte bra på gråskalor. Det var himmel och helvete och hela världen skulle frälsas. Man var för eller emot Ulf. Så när jag lämnade blev min fru kvar. Vi skilde oss. I dag är varken hon eller barnen med i församlingen.

»Abort var inte ens en viktig fråga för mig. Det är så skämmigt att jag vill lägga mig i fosterställning.«

Hur var det att gå tillbaka till Livets ord-tiden under arbetet med boken?

– Det lättaste hade varit att skylla allt jag gjorde på Ulf. Men det jag insett nu är att jag gjorde så mycket av egen vilja. Det var ingen som sa till mig att skriva en musikal mot abort. Men jag gjorde det, för jag hoppades att Ulf skulle tycka om mig. Abort var inte ens en viktig fråga för mig. Det är så skämmigt att jag vill lägga mig i fosterställning.

Varför blev du ändå kvar så länge som elva år, tror du?

– Av samma anledning som folk blir kvar i dåliga relationer. Dels har man, trots allt, så mycket historia ihop, och så handlar det om vilken självbild man har. Ju längre tiden går, desto svårare blir det att erkänna att det är dåligt – för om jag har varit i det här i sju år trots att det är fel, hur dum i huvudet är jag då?

Hur påverkade bakgrunden inom Livets ord din fortsatta karriär?

– Man bygger inte sin karriär med abortmusikaler. Efter att jag lämnat frågade Runar om jag ville skriva biografin på hans nya hemsida. Det ville jag verkligen inte, så jag drog till med att det skulle kosta 10 000 fast det skulle ta högst en förmiddag. Tyvärr sa han ja, så jag skrev den. Jag har sedan hankat mig fram som frilansare fram till häromåret, då jag fick jobb på [webbpublikationen] Kit. Först då tog karriären fart. I  fjol fick jag pris som Årets journalist. Jag är otroligt glad att utmärkelsen kom före boken om Livets ord. Den kanske väger upp, och får folk att tänka: »Då är han kanske inte helt dum i huvudet.«

Då ångrar du tiden i Livets ord?

– Mycket var naturligtvis tokigt, men församlingen hjälpte mig att fylla det där hålet i magen, så att jag blev lugn. Och hade jag inte gått med hade jag inte träffat kvinnan jag fick tre barn med. Hur kan jag då säga att jag ångrar allt med det?