»Hon är för extrem. Hon är infiltratör.«

Sofia B Karlsson har mordhotats för sitt arbete med jämställdhet inom lagidrotten. Trots det återvänder hon till problemen i en ny bok.

När blev du medveten om att idrotten inte var jämställd?

– Jag kommer från en idrottsfamilj och har spelat tennis och fotboll sedan jag var barn. Trots att jag inte hade verktygen för att analysera det, märkte jag tidigt att kön spelade roll. Och efter ett tag började jag se mönstret: jag som kvinna var alltid ett undantag. I tjugoårsåldern var jag tennistränare i USA några somrar. Då fick jag höra saker gällande kön, kropp och utseende som mina manliga kollegor slapp. En gång fick jag en boll i huvudet under en träning och min äldre chef sa inför de tio männen jag tränade: »It’s okay, she likes it rough.« Det gjorde det ännu svårare för mig att göra mitt jobb.

Annons

För några år sedan arbetade du med inkludering och jämställdhet i AIK. Det gick inte så bra.

– Nej. En del inom klubben var väldigt stolta över initiativet, men en grupp supportrar var rädda att deras klubb skulle förändras – eller, som någon skrev, att den skulle bli sedd som en »bögklubb«. I september 2013 skulle vi starta en tennisförening inom AIK och jag var föreslagen till ordförande. När vi skulle besluta om föreningen på årsmötet kom det väldigt många människor. Det var då stämningen började trappas upp: »Vi ska inte ha någon jävla tennis. Hon är för extrem. Hon är infiltratör.« Män läste upp saker som jag hade skrivit på Twitter och argumenterade för att jag försökte ta över klubben. En supporter sa ifrån: »Det här är en häxjakt. Ser ni inte vad som händer?« Men efter mötet fortsatte drevet på nätet – och till slut blev jag mordhotad. Någon skrev ut en bild på mitt ansikte, satte upp den på vad de trodde var min chefs ytterdörr och stack en kniv i pannan.

Varför är frågan så känslig?

– I omklädningsrummen finns en jargong som går ut på att ta avstånd från vissa grupper av människor. Det görs bland annat genom att nedvärdera tjejer och använda ord som bögjävel. Det är en manlig identitet som har formats av den här typen av värderingar under lång tid, en image som handlar om helt andra saker än att vara inkluderande och bjuda in människor. Rädslan i AIK berodde inte på att någon var ond. Snarare var man rädd för att förlora status, makt och privilegier – och det fanns dessutom en ovana att prata om de här frågorna inom fotbollen.

Hur påverkar det samhället i stort?

– Idrotten är inte en skyddad verkstad, den har stor del i att forma samhället. Den manliga lagidrotten är en riskmiljö för våld. Forskningen visar på fyra faktorer som gör unga mer benägna att ta till våld: grabbjargong, heterosexism, behovet av att prestera och känslomässig begränsning. Allt det här återfinns inom den manliga lagidrotten – och då kan det hända dåliga grejer. För det är framför allt män som utövar våld. Det har nog sin grund i frustration: att ständigt behöva visa sig stark, men samtidigt vara oförmögen att uttrycka det på något annat sätt än genom våld. De normer vi sätter för män i omklädningsrummen följer med senare i livet. För de flesta spelarna blir inte proffs, de blir supportrar, föräldrar vid sidan av idrottsarenan, tränare eller ledare.

Du har redan upplevt vad som kan hända om man ifrågasätter de här normerna. Varför gör du det igen?

– Jag har aldrig slutat göra det och skrev boken för att många personer som själva är en del av den här jargongen egentligen inte vill vara det. Det handlar om att bryta återskapandet av en kultur som har funnits under lång tid. Som kille måste man också få visa svaghet, vara osäker och gråta. Man ska inte behöva stå upp för sig själv hela tiden. På något sätt blev mitt eget engagemang nästan starkare i och med att jag såg hur stort motståndet var. Under tiden då jag inte kunde uttrycka mig, när jag hade polisskydd och allt var kaos, slog det mig hur mycket den egna rösten är värd. Då kom jag fram till: »Jag är hellre död än tyst.«