»Jag skulle kunna bli världsmästare i vad som helst«

Tårtkonstnären Liv Sandberg utsågs förra året till världens bästa i kategorin bröllopstårtor. Så varför åkte hon ut redan i tredje avsnittet av Dessertmästarna på en piña colada-dessert?

Vad hände?

– Redan dagen innan, när jag såg spritleveranserna komma, fick jag ångest. Jag är nykter sedan sju år tillbaka, men att vara alkoholist är mer än att inte kunna dricka. Drinkbordet väckte massor av minnen och gav mig en känsla av maktlöshet som inte gick att hantera i kombination med att tävla. Jag blev både rasande och ledsen. Det gick inte att vara kreativ, jag kunde inte fokusera överhuvudtaget. Så jag lämnade rummet, ställde till ett helvete bakom kulisserna och lämnade tävlingen.

Annons

Som barn var du duktig i skolan och drömde om att bli hästfrisör eller pansarvagnsförare. Istället blev du missbrukare.

– Jag var duktig i skolan, men bara på det jag var intresserad av: matte, kemi, fysik och estetiska ämnen. Det mesta sket jag i, jag var lite för smart och tyckte allt gick för långsamt. I tonåren började jag hänga med folk som lyssnade på punk, söp och knarkade, så då gjorde jag det med. Det var alkohol, kokain, amfetamin, heroin … Rätt klassiska grejer, helt enkelt. Det är ju på ett sätt en kreativ livsstil eftersom man måste vara påhittig för att få ihop pengar när man knarkar och super och inte har något jobb. I långa perioder var jag hemlös också, de sista åren bodde jag i trailerparker i Berlin och i ockuperade hus i Barcelona. Men till slut sa kroppen ifrån och jag kunde inte vara kreativ längre. Så då bestämde jag mig för att bli clean.

Hur gick det till?

– Det var ren jävla vilja, och kontakt med tolvstegsprogram. Min syster hade fått en adhd-diagnos och jag insåg att jag med väldigt stor sannolikhet också hade det. Men för att få bli utredd var jag tvungen att vara ren.

Och utredningen visade?

– Att jag har adhd. Det var ingen överraskning. Men det var skönt att inse att saker inte funkar likadant för mig som för alla andra och att jag behöver göra saker på mitt sätt, i min takt. Jag har också fått diagnosen Aspergers syndrom, vilket egentligen inte alls funkar särskilt bra ihop med adhd. Adhd:n gör att jag vill fippla med allt eller inget – jobba stenhårt i flera månader för att sedan bara ligga på soffan halvdöd i en månad – medan aspergern gör mig fyrkantig. Det som förenar dem är att man har lätt att glida in på specialintressen, och det har verkligen jag. 

Är tårtor ett sådant?

– Absolut. Jag har haft många – djur, fiskar, knarka, supa, tatueringar, piercing, fåglar, bilar, måleri, växter … Men alla har inte hållit i sig. När jag blev nykter 2010 var min enda plan att må bra, kanske att bli billackerare. Men så av en slump lärde jag mig göra sockerblommor och behövde väl något att sätta blommorna på. Jag har gillat avancerade bakverk som tårtor, macarons och praliner sedan jag var liten. Så jag började göra tårtor åt kompisar och deras barn, tills min partner, som var säljare, föreslog att jag skulle starta företag. Eftersom det jag gör är unikt i Sverige fick jag ganska omgående mycket uppmärksamhet och beställningar. TV-kanalerna började tjata om att jag skulle vara med i deras bakprogram nästan direkt. Till slut sa jag ja till Dessertmästarna, dels för att få slut på tjatet, men också för att visa för människor att det går att vända livet.

Förra året blev du världsmästare i kategorin bröllopstårtor under Edible Art Global Awards i Hongkong. Var det ditt mål, att bli bäst?

– Egentligen inte. Men tack vare mina diagnoser blir det så här. Jag lägger enormt mycket energi och fokus på det jag är intresserad av, är väldigt säker på vad jag vill, kompromissar inte och är extremt noga med detaljerna. Jag bakar inte för att jag gillar att vispa grädde och grädda kakor, för mig är min tårtkonst ett sätt att få ut min kreativitet. Att det blev just tårtor är i det stora sammanhanget mest en slump. Tröttnar jag kommer jag att hitta ett annat specialintresse. Jag skulle kunna bli världsmästare i vad som helst.