Fångad av Stasi

När Berlinmuren restes hjälpte svenska studenter ­östtyskar att fly till friheten i väst. Föga anade de att det fanns en illvillig infiltratör mitt ibland dem.

Leif var smålullig och glad när han skyndade mot järnvägsstationen i Lund tisdagen den 19 mars 1963. Tåget mot Malmö avgick som det skulle, prick 21.59, och väl där klev han ombord på den tyska sovvagnen i riktning mot Berlin.

Leif var nöjd och trött efter den avskedsfest som vännerna på studenthemmet hade ordnat för honom. Han hade sovkupén för sig själv och somnade nästan genast när tåget rullade ut från färjestationen i Trelleborg och upp på båten mot Östtyskland.

Annons

Leif vaknade till när tåget vid femtiden på morgonen bogserades uppför slänten mot bangården inne i Sassnitz. Han låg kvar i bädden i väntan på passkontrollen när dörren till kupén slogs upp med en hård smäll. Tre män med maskingevär stormade in i sovkupén. En av dem skrek högt, med ord som föll som piskrapp: »Leif, Student aus Lund!«

Två av vakterna knölade ner Leifs saker i hans väska samtidigt som de befallde honom att klä på sig. Leif fick på sig byxorna och sin blå blazer ovanpå pyjamasen. Medan han knöt skosnörena fick han fram:

– Vad gäller saken?

Den av vakterna som förde kommandot, en slank och rödbrusig man med knallhårda ögon, svarade kort:

– Vi har några frågor. Kom med bara.

De två vakterna som packat Leifs väska tog bryskt tag i hans armar och släpade honom av tåget. Vaktchefen gick ett par meter bakom med automatvapnet riktat mot Leifs rygg. När gruppen gick utmed perrongen spanade Leif efter medresenärer och skymtade två damer i ett fönster på ett annat tåg, men kunde inte gestikulera till dem eftersom gränsvakterna höll fast hans armar.

Leif Persson på väg från student­hemmet i Lund, mot tåget till Berlin. Hösten 1961. Foto: Ingemar Kristiansson

De gick över det öde stationsområdet och vidare ut på en väg genom det lilla samhället. I  det vaga morgonljuset kunde Leif skymta havet.

Efter ett tag kom de fram till passpolisens vakthus där han föstes in i ett litet kalt rum med en kamin, ett bord och ett par stolar. Leif blev nedtryckt på en pinnstol. Kaminen fungerade inte, och trots de dubbla lagren med kläder, och därtill den svarta ytterrocken, frös han så han skakade.

– Vad handlar det här om? fick han fram. Jag vill veta varför ni har släpat mig från tåget utan vidare.

– Det vet ni bäst själv! röt den rödbrusige vaktchefen.

Utanför fönstret ljusnade morgonen allt mer. Leif såg en soldat på kanske 18 år som vandrade omkring med ett maskingevär. Ett par meter bortom honom gled den vita färjan ut ur hamnen, på väg tillbaka mot Sverige.

Paniken växte inom Leif – förutom vännerna i Lund var det få som visste vart han var på väg: inte föräldrarna i Alingsås, och ingen av vännerna nere i Västberlin. Det skulle ta lång tid innan någon saknade honom.

Flyktingsmuggling betraktas numera ofta som en ljusskygg och hänsynslös verksamhet. Leif Persson levde i en annan tid.

Efter krigsslutet 1945 delades det besegrade Tyskland in i fyra zoner, styrda av segrarmakterna USA, Storbritannien, Frankrike och Sovjetunionen. Även huvudstaden Berlin delades upp i fyra sektorer, trots att hela staden låg i den Sovjetstyrda delen av landet. Spänningen mellan segrarmakterna blev snabbt påtaglig, och till en del handlade det om att Sovjetunionen inte delade de övrigas planer att på sikt göra Tyskland till ett självstyrande område.

Under åren direkt efter krigsslutet inleddes en massiv migration från öst till väst. Emigranterna var ofta högutbildade – läkare, fysiker, jurister och ingenjörer – som hade få möjligheter att hitta ett arbete i det kommunistiska DDR. Man flydde också den hårda övervakning som blev allt mer påtaglig i öst, under ledning av de fruktade styrkorna från Ministerium für Statzsicherheit, i  folkmun kallat Stasi.

Annons

För att förhindra denna massflykt stängde de östtyska myndigheterna redan 1952 den inre gränsen mellan Västtyskland, BRD (Bundesrepublik Deutschland), och Östtyskland, DDR. I den delade staden Berlin förblev det möjligt att korsa gränsen, även om det var straffbart att emigrera. Det var dock svårt att införa begränsningar så länge det inte fanns någon fysisk avspärrning.

Missnöjet eskalerade när den östtyska regeringen i juni 1953 ökade medborgarnas arbetstid med tio procent utan motsvarande lönehöjning. Befolkningen svarade med massdemonstrationer och strejk, varpå DDR-ledningen utfärdade undantagstillstånd. Den 17 juni satte myndigheterna in kravallpolis och sovjetiska pansarvagnar mot drygt hundratusen människor som samlats vid Strausberger Platz i Östberlin, och minst 55 personer förlorade livet.

Efter folkupproret ökade statens kontroll över medborgarna. I början av 60-talet hade omkring 3,5 miljoner människor flytt landet, vilket motsvarade omkring 20 procent av den östtyska befolkningen.

Genom allt detta förblev Berlin den plats där det var lättast att korsa gränsen mellan öst och väst. Östtyskar fick alltjämt inte emigrera, men det var ändå möjligt att bo i Östberlin och arbeta eller studera i den västra delen av staden. Man ansökte då om ett Ausweise, resetillstånd, som gjorde det möjligt att korsa gränsen för att återvända hem senare på dagen. Personer som dagligen nyttjade sådana tillstånd kallades Grenzgänger, gränsgångare. 1961 fanns cirka 60 000 gränsgångare i staden, varav omkring 1 000 var studenter vid något av de två universiteten i väst: Freie Universität, som grundats av västmakterna som ersättning för det anrika Humboldtuniversitetet som hamnat på östsidan av gränsposteringarna, och det tekniska universitetet, Technische Universität.

För att hjälpa dessa studenter fanns det särskilda stipendiekontor, som utöver att hantera stipendieansökningar bistod med sådant som kursregistrering och de resetillstånd som behövdes vid gränsövergångarna.

Natten mellan den 12 och 13 augusti 1961 lät Walter Ulbricht, DDR:s politiska ledare, uppföra den barriär som kom att bli kalla krigets fysiska gräns. Ett taggtrådsstängsel restes utmed hela den 43 kilometer långa gränsen mellan Öst- och Västberlin samt runt de tre västsektorerna av staden. De första cementblocken i muren lades efterföljande vecka.

BERLINMUREN 1961, VÄST- OCH ÖSTBERLIN
Berlinmuren vid Potsdamer Platz, 1975. Utsikt mot sydöst. Foto: Wikimedia Commons

Samtidigt förbjöds östtyskar att korsa gränsen till väst och strikta gränskontroller infördes. Västberlinare förvägrades tillträde till öst, medan övriga västtyskar alltjämt hade fri passage. Familjer splittrades, och tyskar som bodde i Östberlin kunde inte längre ta sig till sina arbeten eller studier i väst.

Som en reaktion tog människosmugglingen från Östberlin till Västberlin fart nästan omedelbart. På många håll uppstod olika flykthjälpsgrupperingar, framför allt inom studentvärlden.

På stipendiekontoret vid Freie Universität arbetade Detlef Girrmann och Dieter Thieme, två män som själva gjort resan från öst till väst. De var jämnåriga, födda 1928, och hade varit skolkamrater i Magdeburg i Östtyskland.

Girrmann och Thieme växte upp med nazismen, tjänstgjorde som barnsoldater under kriget och kom efter krigsslutet att engagera sig för mänskliga rättigheter. Thieme delade ut regimkritiska flygblad och dömdes till tre år i tukthus, och flydde sedan till Västberlin där Girrmann redan fanns. Barndomsvännerna återförenades i det fria väst, där de läste juridik. Genom uppdraget på stipendiekontoret hjälpte de nu andra studenter som behövde manövrera gränssystemet i sin dagliga tillvaro.

På eftermiddagen den 14 augusti, den första vardagen i den delade staden, möttes de två på stipendiekontoret på Ihnestraße 22. Där var som vanligt full aktivitet, men nu av ett annat slag än förr. Åtskilliga av de gränsgångarstudenter de haft till uppgift att hjälpa hade av en slump befunnit sig i väst över helgen och ville nu inte återvända hem. Andra hade under söndagen beslutat sig för att på egen hand fly till väst, genom att helt enkelt hitta luckor i avspärrningen i norr eller söder. Flera av dessa studenter kom nu in för att anmäla sin närvaro i Västberlin.

Efter ett litet tag kom slutligen en av kontorets medarbetare, Eberhard Nedorn, och berättade att han dagen innan hämtat över sin flickvän och hennes väninna genom en vanlig gränspostering. Till hjälp hade Nedorn haft ett par vanliga resetillstånd som han lånat ihop från västtyska bekanta, med passfoton som liknade de två kvinnor som ville fly. De tre hade utan problem kommit över gränsen.

Historien fick Girrmann och Thieme att fundera. De satte sig ner för att diskutera det som hänt.

– Mensch, vi måste göra något! Någonting måste vi göra! sa Girrmann bestämt.

Om det gick att komma över gränsen med ett vanligt resetillstånd vore det kanske möjligt att hjälpa fler. På kontoret hade de ett komplett register över alla gränsgångarstudenter vid universitetet, med namn, adress, ålder, studieinformation och – viktigast av allt – passfoto. Under dagarna som följde gick Girrmann och Thieme igenom hela registret. Av 400 namn på listan var 50 redan i väst; kvar på listan fanns alltså 350 potentiella flyktingar.

Till att börja med arbetade de med de tillfälliga resetillstånd som precis som tidigare utfärdades vid gränsövergångarna. Dessa var personliga, och krävde både passfoto och namnteckning, men eftersom de var giltiga i 24 timmar var det möjligt att korsa gränsen flera gånger: en person från väst kunde ta sig till öst på morgonen för att köpa biljetter till en teaterföreställning, gå hem, återvända till öst på kvällen för att se pjäsen, och därefter vända hem igen.

Systemet bestod sålunda i att lokalisera en person i väst som liknade den person i öst som ville fly. Personen i väst gick över gränsen och fick då ett resetillstånd i sitt eget namn, och kom sedan tillbaka till väst. Där tog en kurir hand om det giltiga tillståndet, som smugglades över gränsen och överlämnades till den tänkta flyktingen som snabbt måste memorera en rad grundfakta: namnet på personen i väst, dennes bostadsadress och så vidare. Flyktingen behövde även öva på att få till dennes namnteckning och lära in en passande historia att berätta, till exempel vilken teaterpjäs som hade setts.

Denna inlärningsprocess kallades för impfen, ympning, och hela metoden döptes till Doppelgänger-Tour, dubbelgångartur. För varje flykting krävdes tre medhjälpare: en västtysk som ordnade med resetillståndet, och som måste likna flyktingen till utseendet i så hög grad som möjligt; en kurir som smugglade över resetillståndet; samt en Läufer, löpare, som skötte själva ympningen. Kuriren fick gärna vara utlänning, eftersom turister inte visiterades lika noggrant vid gränsen, medan löparen med fördel var tysk eftersom flyktingen då fick all information på sitt modersmål.

Både flyktingar och flykthjälpare riskerade att hamna i fängelse om de blev avslöjade. Till sin hjälp fick Girrmann och Thieme ändå raskt ihop ett fyrtiotal frivilliga, västtyskar såväl som utländska studenter. Sådana fanns det gott om i Västberlin, på stipendier som instiftats av den dåvarande borgmästaren Willy Brandt för att främja kontakten mellan Västberlin och omvärlden.

Kontoret på Ihnestraße blev kärnan i verksamheten, och frivilliga som ville agera kurirer eller löpare infann sig där när de hade tid över. Girrmann fungerade som gruppens ledare, medan Thieme skötte den systematiska analysen av olika flyktmöjligheter och förde bok över dem som tog sig över gränsen: under vilket namn och vid vilken av de sex gränsövergångarna, från Bornholmer Straße ner till Oberbaumbrücke.

Under de första veckorna lyckades gruppen föra över ett femtiotal flyktingar från öst till väst. Myndigheterna fick dock snabbt upp ögonen för att någonting var på gång, och fredagen den 8 september, efter knappt tre veckors verksamhet, började gränsvakterna i DDR kräva tillbaka resetillstånden från västtyskar som lämnade zonen.

Girrmanngruppen tvingades se sig om efter andra lösningar, och valet föll på utländska pass. Utlänningar fick bara använda sig av gränsövergången i korsningen Friedrichstraße/Zimmerstraße i Berlin-Mitte, mer känd under det engelska namnet »Checkpoint Charlie«, men i övrigt kopierades dubbelgångarmetoden. Det handlade om att hitta ett pass som liknade den person som ville fly, och därefter ympa flyktingen med information om hemadressen i ett främmande land samt fraser på ett främmande språk och så vidare. Inte sällan krävdes flera dagars förberedelser innan löparen bedömde att flyktingen hade lärt in allting ordentligt.

Eftersom gruppen hade sin förankring bland studenterna på Freie Universität var det inte ovanligt att utbytesstudenter i Västberlin fick höra om arbetet, och kom för att bistå. Då Girrmann och Thieme på grund av sektorsindelningen inte ville använda amerikanska, franska eller brittiska pass, kom de dokument som inlånades till största delen från Schweiz, Österrike och Belgien, men också Nederländerna och Danmark. Det förblev lika svårt som tidigare att hitta pass där ålder och utseende stämde överens med den person som önskade lämna Östberlin, varför Girrmann och Thieme var på ständig jakt efter fler hjälpsamma utlänningar.

Runt hela staden fanns personer som hade till uppgift att hålla ögonen öppna.

Leif Persson kom första gången till Berlin i slutet av oktober 1961. Han hade fyllt 22 i augusti samma år och var inne på tredje året i Lund. För tillfället läste han sociologi, men han var egentligen inte särskilt intresserad av studierna. Vännerna tyckte att han levde lite i sin egen värld, och han kom och gick som han ville. När chansen dök upp att åka ner till Berlin på en tvåveckors studentresa arrangerad av Lunds akademiska resebyrå, tog han den.

15 studenter från Lund reste tillsammans, och de hade rum på ett pensionat på Carmerstraße nära Zoologischer Garten. Den första kvällen i Västberlin gick hela gruppen ut för att dansa på den berömda jazzklubben Badewanne vid Kurfürstendamm. Den rökiga och stimmiga lokalen var full av människor och muren blev det stora samtalsämnet. Leif kom i kontakt med en lång ung man med klara blå ögon som presenterade sig som Josef. Denne frågade om han fick visa svenskarna ett par andra barer i Berlin, och medan de gick runt mellan krogarna berättade Josef hur det var att leva i den delade staden. Östtyska studenter hade helt skurits av från universiteten i väst, förklarade han, och kunde inte räkna med att få ordentliga arbeten i öst. Studenter som läst medicin kunde tvingas ta jobb som städare.

Leif blev tagen av berättelserna. Han hade visserligen varit intresserad av u-landshjälp i Lund men hade inte haft riktigt klart för sig vad muren egentligen innebar. När Josef sedan berättade att han arbetade för en grupp som slussade studenter och åtskilda familjemedlemmar från Öst- till Västberlin, var Leif villig att bidra med den hjälp han kunde.

»Josef« hette egentligen Johannes Martin och läste biologi vid Freie Universität, där han också fungerade som en av Girrmanns och Thiemes närmaste underordnade. Dagen efter mötet på Badewanne tog han med sig Leif till kontoret på Ihnestraße där de träffade Girrmann, och samma eftermiddag fick Leif sitt första uppdrag: att följa med en löpare över gränsen in i Östberlin för att lokalisera en person som skulle få information om ett förestående flyktförsök. Senare den kvällen fick Leif också följa med till ett kafé där Johannes skulle möta en flykting. De var tvungna att vänta länge, och först strax före midnatt kom den unga östtyskan som precis tagit sig över gränsen med ett belgiskt pass. Hon var blek och skakad, och Leif greps av glädjen i att kunna välkomna henne till friheten.

Efter hemkomsten till Lund berättade han om allting för studiekamraten och nära vännen Ingemar Kristiansson. Tillsammans bjöd de in ett antal vänner till ett möte där Leif berättade om gruppen i Västberlin och bad dem alla att låna ut sina resedokument. På kort tid fick Leif ihop 30 pass, som han den 11 november skickade ner till Johannes Martin i Berlin.

Därmed var Leif och Ingemar igång. De lånade pass av vänner, som i sin tur tipsade andra vänner. Dokumenten skickades antingen med expressbud direkt från Lund, ett i taget, eller också reste Leif till Lübeck eller Hamburg där flera pass postades samtidigt. Vissa pass lånades ut på obestämd tid, andra bara ett par veckor. Allting bokfördes noggrant med prydlig handstil på kontoret på Ihnestraße: namn, passnummer, ankomstdatum och när passet skulle skickas tillbaka till Sverige. Inte alla flyktförsök lyckades, och invid somliga pass noterades, lakoniskt, verloren gegangen, förlorat.

Annons

Ragnhild Hallbergs pass. Foto: Burkhart Veigel/Fluchthilfe.de

Vissa pass visade sig särskilt användbara. Ragnhild Hallberg kom från Ronneby och läste svenska i Lund, där hon kom i kontakt med passverksamheten. Hon var jämngammal med Leif, det vill säga 22 år, normallång och hade ljusblont hår och blå ögon, precis som åtskilliga andra nordeuropéer. Med hjälp av hennes pass kunde inte mindre än nio östtyskor fly över gränsen under loppet av bara två dagar – något som Girrmanngruppen betraktade som ett rekord.

I december 1961 fanns inte mindre än 37 svenska pass tillgängliga på kontoret på Ihnestraße. Ytterligare sju pass anlände de första veckorna i januari 1962.

Samtidigt blev smuggelaktiviteterna alltmer riskfyllda. Vid årsskiftet hade gränsvakterna i kontrollen på Friedrichstraße börjat göra blyertsmarkeringar i alla utländska pass: ett litet streck placerades under passfotot vid inträdet i Östberlin, och suddades sedan bort när samma person återvände till väst. Girrmann och Thieme lyckades lätt genomskåda metoden, men bara några veckor senare drogs snaran åt än mer, i och med att vakterna började registrera alla utlänningar som korsade gränsen.

Den dagen försökte fyra östtyskar fly med hjälp av belgiska pass. Bara en lyckades, de övriga greps vid gränskontrollen. Även det östtyska par som lånat ut sin lägenhet till ympningen arresterades, och alla dömdes sedermera till mellan två och fyra års fängelse.

För att lösa problemet började Girrmann planera de så kallade Skandinavienresorna. Metoden gick ut på att imitera en utlänning som reste hem efter en semesterresa i Västberlin.

Detlef Girrmann (övre högra hörnet) på Ingemar Kristianssons och Ursula Schwenizens bröllopsfest i Berlin i juni 1964. Foto: Ingemar Kristiansson

De internationella tågförbindelserna mellan Berlin och Skandinavien avgick från Berlin Ostbahnhof, i Östberlin. Personer från väst som skulle resa med ett sådant tåg tog S-Bahn till den närmaste hållplatsen på västsidan, knappt 200 meter från avspärrningarna, där det fanns en direktpassage över gränsen. Resenärerna blev bara rudimentärt kontrollerade vid passagen in på stationsområdet, och registrerades inte.

Flyktingarna i öst utrustades med utländska pass, tågbiljetter som inköpts på västsidan samt brutna S-Bahnebiljetter, och kunde sedan kliva på tåget och resa ut ur både staden och landet; den avgörande passkontrollen skedde vid gränsen mot Danmark eller Sverige, där vaksamheten var lägre.

Fram till dess hade samtliga operationer varit nästintill gratis, men i och med att emigranterna nu behövde skickas med tåg till ett annat land steg omkostnaderna drastiskt. Till skillnad från flera andra flykthjälpsgrupper i Berlin verkade Girrmann och Thieme efter principen att hjälpen inte skulle kosta något – de befriade människor, de var inte »människohandlare«. Däremot hände det att de i efterhand, när flyktingarna väl kommit i säkerhet, bad om ett bidrag till verksamheten. Medlemmar i gruppen som kände sig manade kunde också bidra ur egen ficka. Girrmann och Thieme gjorde också vad de kunde för att få fram pengar från andra håll, ibland ur kassan på stipendiekontoret.

De frivilliga i gruppen ersattes för sina utlägg i samband med flyktförsöken, som S-Bahnebiljetter eller de attiraljer som de flyende behövde för att likna sina passfoton. Personer som verkade i utlandet fick ersättning för sina telefonsamtal till Tyskland samt för själva passleveranserna. Det hände även att Girrmann utnyttjade sin position på stipendiekontoret till att ordna Willy Brandt-stipendier åt utlänningar som hjälpt till.

Leif Persson tilldelades snart ett sådant, och i början av året återvände han till Berlin för att avlägga ett språkfärdighetsprov för att kunna bli antagen till de kurser han ville gå.

Gruppens ledning var då utökad med en person, Bodo Köhler. Köhler var jämnårig med Girrmann och Thieme och arbetade som föreståndare för en vandrarhemskedja i staden. De tre blev snabbt ett sammansvetsat team, och Köhler upplät ett av vandrarhemmen, på Goethestraße 37 i Berlin-Zehlendorf, som nytt centrum för flykthjälpen.

Leif fick bo på Goethestraße där han delade gästrum med en holländsk student som även han samlade pass för gruppens räkning. Själv hade Leif med sig 19 pass i bagaget som han gav direkt till Köhler.

När Leif ändå var i Berlin agerade han kurir ett par gånger och satt också med på flera planeringsmöten. De ägde rum minst en gång i veckan, i olika konstellationer och oftast på en privat adress. Efter mötena dröjde deltagarna ofta kvar en stund för att umgås mer informellt. På så vis lärde Leif känna en grekisk student vid namn Georgios Raptis. Han kom från Aten och var en av de många Willy Brandt-stipendiaterna vid Freie Universität, där han läste kemi. Greken hade anmält sig som frivillig i gruppen och deltog ibland som kurir.

Georgios var väldigt intresserad av Leifs arbete med passen, och Leif berättade om både roliga och farliga incidenter som han varit med om. Åtskilliga av flyktingarna hade skrivit tackbrev, berättade Leif, som han vidarebefordrat till passens rätta ägare. Det hade dock hänt att flyktingar på egen hand skickat brev som kommit på avvägar och sedermera hamnat hos den svenska polisen. Leif fruktade att han stod omnämnd i något av dem och sade att han därför ville avsluta sin medverkan i gruppen.

Flera av de svenska passen var dock fortfarande i bruk. De första Skandinavienresenärerna hade rapporterat om problem med de danska inresemyndigheterna, som ställde frågor om de danska och svenska passen eftersom flyktingarna inte kunde något av språken. Thieme såg därför till att det alltid fanns en mottagare på ankomststationen som tog hand om de flyktingar som kom igenom, och var själv i Köpenhamn de första veckorna i februari.

På förmiddagen den 7 februari välkomnade han tre östtyska flyktingar till Danmark: en man som reste med ett schweiziskt pass samt herr och fru Buder som reste som svenskarna Anders Engwall och Gun-Britt Svahn. De ledsagades av greken Georgios som tagit samma tåg för att inspektera hur gränskontrollerna fungerade. Dagen därpå anslöt Leif från Sverige, tillsammans med en studentska från Leipzig som lånat ett svenskt pass och ankommit till Malmö någon dag tidigare.

Skandinavienresorna var kostsamma, men samtidigt effektiva eftersom flera personer kunde skickas med samma tåg. Lördagskvällen den 10 februari kom sammanlagt elva personer till Köpenhamn, och under söndagen ytterligare tre. Vissa av flyktingarna fortsatte till Malmö, och Leif återvände därför till Sverige för att övervaka ankomsterna där. Med sig hade han Georgios, som dels ville besöka Sverige, dels ville få en inblick i hur passverksamheten fungerade i Malmö och Lund.

Leif berättade ännu en gång för Georgios att han börjat få kalla fötter. Två andra flyktingar som tagit sig till Malmö hade inte vetat vart de skulle vända sig och därför gått till tyska ambassaden, som hjälpt dem att lokalisera ägarna till deras lånade pass. Leif hade ännu inte blivit avslöjad men var orolig att polisen skulle göra en razzia i hans studentrum.

– Den svenska polisen ser ju neutraliteten som religion, sade han till Georgios.

Svensk polis, ansåg Leif, jagade som besatta allting som gick på tvärs mot den omhuldade neutraliteten, också när det gällde att rädda människor undan förtryck.

I mitten av februari greps flera tågflyktingar på väg mot Danmark, och under loppet av fem dagar häktades fyra löpare, tre tyskar och en schweizare, som reste med för att kontrollera säkerheten på rutten. De tre tyska löparna fick förhållandevis korta fängelsestraff, medan ledaren för gruppen, en schweizisk adelsman, dömdes till hela 3,5 år.

Girrmann, Thieme och Köhler fortsatte med Skandinavienresorna ett par veckor till, men såg sig i början av mars tvungna att upphöra. Det hade helt enkelt blivit för farligt. Därtill greps flera kurirer vid gränsövergångar i Berlin, trots att de hade giltiga pass och resetillstånd.

Ledarna på Goethestraße anade att det fanns någon i gruppen som pratade bredvid munnen, men såg inget sätt att komma till rätta med problemet.

Ett annat orosmoment var att västtyska tidningar börjat uppmärksamma flyktingaktiviteterna och bland annat omnämnt verksamheten på Ihnestraße. För att dämpa mediernas nyfikenhet, och få in pengar till gruppens aktiviteter, tog Girrmann kontakt med den västtyska tidningen Der Spiegel. Samarbetet resulterade i  en lång artikel som beskrev hur allting startade med »dubbelgångartekniken«, men också hur man nu arbetade vidare med grävda tunnlar eller ombyggda bilar. Journalisten hade intervjuat flera personer som på olika sätt flytt över gränsen, men ingen av flykthjälparna nämndes vid namn och gruppen var omdöpt till det anonyma »Unternehmen Reisebüro«, Operation Resebyrå. Avidentifieringen och bristen på detaljer som kunde röja flyktingsmugglarnas nuvarande aktiviteter irriterade redaktören: Girrmann hade gjort upp om att få 10 000 DM för sin medverkan, men fick i slutändan bara 6 000.

En effekt av artikeln blev att även svenska medier fick upp ögonen för verksamheten. DN:s Tysklandskorrespondent Per Sjögren skrev den 27 mars om Girrmanngruppens arbete, till största delen baserat på artikeln i Der Spiegel. Sedan Berlinmuren restes hade cirka 5 000 östtyskar flytt, skrev Sjögren, och »en studentgrupp« hade hjälpt åtminstone 600 av dem till friheten i väst.

Den 19 april återvände Leif till Berlin för att ta upp sina studier i statsvetenskap vid Freie Universität. Köhler ordnade med ett rum på Goethestraße, där Leif bodde i två månader innan han flyttade hem till Johannes Martin.

Trots att Leif hade upphört med passverksamheten hängde han kvar i kretsen kring Girrmann, Thieme och Köhler. Han tittade ofta in på kontoret och satt alltjämt med på planeringsmötena, dels av gammal vana men också för att han uppskattade umgänget. Leif gjorde inte mycket väsen av sig, han var med sina egna ord »en pålitlig ingenting som kunde få sitta med«.

Under senvåren iscensatte DDR-regimen flera rättegångar som närmast kunde klassas som skådeprocesser, där grova anklagelser fördes fram mot olika flykthjälpsgrupper och där de åtalade riskerade väldigt hårda straff. Samtidigt fortsatte Girrmanngruppens aktioner att slå slint: den 11 maj greps Gottfried Steglich, 25 år, och dagen därpå den 19-årige Carsten Mohr, som tillsammans med tre andra kurirer var på väg genom en gränskontroll.

Under vintern 62/63 bodde Leif i omgångar hemma hos Alfons Müller på Tratenauerstraße i Berlin-Wilmersdorf. Här bodde också Rudi Thurow, den forna östtyska gräns­vakten, och senare även Ingemar ­Kristiansson. Foto: Ingemar Kristiansson
Lägenheten på Tratenauerstraße blev en social samlingspunkt för de aktiva i  ­smuggelnätverket, och det ordnades ofta fester. Här syns i mitten de två svenskarna, Leif och Ingemar, tillsammans med Ingemars flickvän Ursula. Foto: Ingemar Kristiansson

Girrmann, Thieme och Köhler blev alltmer förtvivlade. Vid ett möte diskuterade man om det var möjligt att spränga muren. Utöver medlemmar deltog två företrädare för Västberlins poliskår, privat men ändå i uniform. Dessa ordnade fram sprängmedel och den 26 maj utfördes det första attentatet, i Wedding. Ett antal bomber orsakade flera skador på muren, den största ett nästan tre meter brett hål.

Fler sprängningar följde, inte för att de kunde hjälpa någon att fly – utan som provokationer mot myndigheterna i öst. Samtidigt blev det allt svårare för de västtyska myndigheterna att se mellan fingrarna på gruppens aktiviteter eftersom bombattentaten innebar livsfara för ovetande som kom för nära.

Den 18 juni sköts en östtysk gränspolis ihjäl nära mynningen av en flykttunnel, och Stasi utsåg fem medlemmar ur olika flykthjälpsgrupper till syndabockar. Steglich och Mohr stod som huvudåtalade – trots att de suttit häktade i över en månad när gränspolisen sköts. Steglich dömdes till 15 års tukthus. Den hjärtsjuke Mohr lyckades undgå domen genom att ta livet av sig.

Mot slutet av juni 1962 stod en ny flykttunnel färdig mellan en källare på Sebastianstraße 82 i Kreuzberg, på västsidan, och ett hus på Heinrich-Heine-Straße i öst. Avståndet mellan byggnaderna var inte mycket mer än 30 meter, och de två män som lett tunnelbygget, Siegfried Noffke och Dieter Hötger, hade agerat utan hjälp från någon större flykthjälpsgrupp, även om de var bekanta med flera i bland annat Girrmanngruppen.

På eftermiddagen den 28 juni samlades flera flykthjälpare i porten på Sebastianstraße där elva flyktingar väntades ta sig upp i solljuset och friheten. Leif var där med Johannes Martin. Leif fingrade på sin pipa och diskuterade obekymrat med sin vän, medan Noffke och Hötger tog sig genom tunneln för att hämta flyktingarna. I  samma ögonblick som de kom ut genom tunnelns öppning i öst öppnade en östtysk säkerhetsstyrka eld. Noffke avled omedelbart.

Hötger och de elva flyktingarna dömdes sedermera till långa fängelsestraff.

I mitten av augusti reste Leif hem till Sverige för att återuppta sina studier. Samtidigt räckte hans Willy Brandt-stipendium ett tag till, varför han en gång i månaden flög till Berlin för att hämta ut sina pengar. Han brukade stanna några dagar och hade inte särskilt mycket kontakt med gruppen och dess aktiviteter. Det hade däremot Leifs goda vän Ingemar Kristiansson, som nu var i Berlin på ett eget stipendium. Ingemar umgicks med den inre kretsen och ryckte ibland ut som kurir.

Leifs sista stipendieutbetalning skedde i februari 1963. För att spara pengar tog han tåget via Sassnitz, trots att Girrmann och Thieme bestämt avrått honom från att åka landvägen genom DDR; även om det gått ett år sedan Leif slutade jobba med passen fanns all anledning att tro att Stasi mindes honom. Men allt gick bra.

En dryg månad senare var det dags igen. Leif behövde skriva ut sig från universitetet och hämta några saker han lämnat kvar i huset på Goethestraße. Dessutom hade han inte tagit ordentligt farväl av alla sina tyska vänner.

Och sedan gick det som det gick.

Efter gripandet tidigt på morgonen den 20 mars fördes han till ett häkte vid Alexanderplatz i Östberlin, en bilfärd på fem timmar tillsammans med fyra civilklädda, tystlåtna män. Dagen därpå utfärdade statsåklagaren Windisch ett häktningsbeslut för Leif Persson, Student aus Lund.

I mer än en vecka var Leif som försvunnen från jordens yta. Först onsdagen den 27 mars informerade Stasi det östtyska utrikesministeriet, som i sin tur väntade i ytterligare två dagar innan de hörde av sig till den svenska beskickningen i Västberlin.

När nyheten om att Leif satt ­fängslad i Östberlin nådde ­Sverige blev det stora rubriker i tidningarna. Bristen på information om varför han fängslats gjorde att det främst blev spekulationer.

Dagen därpå skrev samtliga svenska dagstidningar att en svensk student satt häktad i Östberlin. Då det östtyska utrikesministeriet varit ytterst återhållsamma med information kunde medierna mest spekulera. Aftonbladet sammanfattade problemet i ingressen till sin första artikel om fallet: »Ingen vet var han finns. Ingen vet vad han gjort och vad han häktats för. Ingen vet hur det ska sluta.«

På högre nivåer var man däremot tidigt på det klara med hur allvarligt Leifs brott var. Så fort budet om gripandet offentliggjorts tog sig Ingemar Kristiansson självmant till generalkonsulatet i Västberlin. Där berättade han att Leif varit verksam i den organisation som blivit känd som »Unternehmen Reisebüro« och redogjorde i detalj för arbetet. Ingemar nämnde siffror: 150 pass och 22 tackbrev, det vill säga 22 fall då svenska pass med all säkerhet använts i utsmugglingen av östtyskar till väst.

Den svenske generalkonsuln Östen Lundborg meddelade redan dagen därpå UD i Stockholm att den lag Leif kunde komma att dömas efter var den östtyska tilläggslagen Strafrechtsergänzungsgesetz, paragraf 21. Tidningar med tillgång till denna information antydde därför tidigt att Leif anklagades för att ha hjälpt någon att fly. Kanske en östtysk bekant, som Leif möjligen kunde ha talat med?

Detta förblev den officiella svenska linjen. Leif hade möjligen lånat ut sitt pass till en bekant i Östberlin som ville ta sig över gränsen. Mer än så blev inte uttalat. Leifs familj berättade i olika intervjuer att han hade nämnt ett antal utländska studenter som blivit nära vänner, både amerikanska, belgiska och grekiska, och höll fast vid att Leif inte var en sådan person som skulle dras in i några oegentligheter.

Det första mer officiella uttalandet från östtyskt håll kom på onsdagskvällen den 3 april 1963. Radio Berlin International gjorde då en svenskspråkig utsändning som inleddes med ett kortfattat referat av fallet, varpå kanalen levererade en regelrätt uppläxning av den svenska pressen: »Vi har med stor förvåning tvingats fastställa under de senaste dagarna att svenska pressorgan på ett utomordentligt okorrekt sätt försökt att ingripa i det pågående förfarande som de svenska myndigheterna på ett helt korrekt sätt informerats om. Utan sakkännedom och helt okorrekt försöker dessa tidningar utnyttja fallet för politiskt syfte.«

Efter denna åthutning hördes ingenting nytt från vare sig Berlin eller UD på två veckor och medieuppbådet mattades av. Tystnaden fick föreningen Högerstudenterna i Stockholm att på påskaftonen skicka en protestskrivelse till det östtyska inrikesministeriet.

Den 19 april svarade DDR-myndigheterna genom nyhetsbyrån ADN. I ett noga formulerat svar anmodade man den svenska studentorganisationen att undersöka vilka studenter i Lund som hjälpt Leif att skaffa fram ett 40-tal svenska pass, med den direkta avsikten att idka »diversionsverksamhet mot DDR«. En sådan undersökning var nödvändig, sades det, för att förhindra att svenska staten misskrediterades »genom en västberlinsk terrororganisations verksamhet«.

Leif anklagades med andra ord för medhjälp till republikflykt genom att för en »terrororganisations« räkning ha smugglat svenska pass till Berlin. En Lundastudent som intervjuades av Expressen ifrågasatte bestämt sanningshalten i påståendet: »Jag har svårt att tro att Leif  Persson på bara några månader skulle kunna samla så många idealistiska och ›heltända‹ Lundastudenter.«

Tack vare Stasis infiltratör i gruppen stod bland annat lägenheten på Tratenauerstraße under noggrann bevakning. En planritning över lägenheten visar vilken säng Leif brukade sova i. BStU står för Bundesbeauftragter für die Stasi-Unterlagen, den myndighet som förvaltar Stasiarkivet.

I Östberlin var Leif övertygad om att hans liv var över och förbi. Han delade en trång cell med en annan fånge och fick sova på en hård träbrits. Cellen var obehagligt varm och luften blev inte bättre av pustarna från den lilla WC-stolen i hörnet. Leifs känsliga ögon irriterades av en stark glödlampa som satt infälld i väggen ovanför den tjocka ståldörren, och som dessutom tändes varje kvart nätterna igenom.

Ständiga, evighetslånga förhör bröt ner honom fullständigt. De började redan dagen han kom till fängelset, omkring klockan två på eftermiddagen, och han fick inte återvända till sin cell förrän vid halv tre på natten. Förhören fortsatte, varje dag – åtta, nio timmar med avbrott för toalettbesök, lunch, kvällsmat och rastning på gården.

Förhören var bryska. Allteftersom dagarna gick fick Leif klart för sig hur mycket Stasi redan visste och att minimistraffet för hans brott var 15 års fängelse. Kanske skulle han hamna i saltgruvorna i Bernburg.

Söndagen den 21 april, Leifs 33:e dag i fängelset, uppträdde Leifs förhörsledare annorlunda. Majoren tycktes obekväm och det han sade förbryllade Leif ännu mer. Leif skulle få träffa den svenska generalkonsuln i Berlin.

Även om Leif gladde sig åt att få träffa en svensk, förstod han inte vad som skulle kunna komma av ett sådant möte. Hans öde tycktes redan beseglat.

Nästa morgon väcktes Leif som vanligt klockan fem. Efter frukosten – te med bröd och korv – kom vakterna in i cellen med Leifs rakapparat. Han fick sedan ta på sig sina egna kläder och kördes tillsammans med två män ur den hemliga polisen till det östtyska statsåklagarämbetet vid Scharnhorststraße.

De två svenskarna sammanstrålade i ett rum intill statsåklagare Windischs kontor. Leif och generalkonsuln Östen Lundborg fick tala svenska med varandra och övervakades av Windisch själv, Leifs förhörsledare, en tolk och ytterligare ett par personer.

Lundborg hade med sig en samling svenska artiklar om Leif: 60 kartongblad tätt fyllda med tidningsurklipp – och det var ändå långt från allt som skrivits, förklarade konsuln. Leif var otroligt spänd. När Lundborg berättade att han hade med sig hälsningar från Leifs föräldrar och från systern Eva i Lund, blev det tjockt i halsen på honom och han fick samla sina sista krafter för att få kontroll över rösten. Han sade att hans föräldrar borde få höra att det inte var helt utan egen förskyllan som han satt fängslad. Han ville att de skulle veta att han behandlades väl, fick röka i cellen och fick tre mål mat om dagen. Så värst mycket mer hann han inte säga. Lundborg överlämnade ett paket innehållande frukt, choklad, cigaretter och en psalmbok, och så fördes Leif ut.

Väl tillbaka i fängelset begärde Leifs förhörsledare att få granska produkterna. Av fem paket cigaretter fick Leif bara behålla ett. De övriga placerades i ett kassaskåp. Paketen hade texten »Endast för amerikanska armén och flottan«.

– Det var inte vackert, konstaterade majoren.

Sedan vägde han psalmboken i handen och kommenterade sarkastiskt:

– Ur den här sångboken kan du ju sjunga ett helt år här.

Därefter fördes Leif tillbaka till den lilla blågrå cellen. Det var svårt att inte se konsulns besök som en sista hälsning från hemlandet, en sista glimt av livet. Nu fanns bara förtvivlan kvar.

Nästa dag gav majoren återigen ett förvirrat intryck. Exakt vad som hade hänt blev Leif inte riktigt klar över, mer än att ett beslut hade fattats på hög nivå. Förhörsledaren tycktes själv förvånad.

Dagen därpå skulle Leif få tala vid en presskonferens, och beroende på hur han skötte sig fanns en liten chans att han släpptes fri direkt efteråt. Leif visste inte vad han skulle tro. Därefter fick han signera ett digert protokoll över precis allt han sagt i förhören. Dessutom fick han en skrivelse som han förväntades läsa upp under presskonferensen.

Morgonen den 24 april lyckades Leif inte få ner maten och lämnade frukostbrickan orörd. Vakterna kom in med Leifs egna kläder och sedan kom fängelseläkaren förbi med en liten glastub ur vilken han skakade fram ett par vita tabletter:

– Ta de här, så att du inte blir nervös!

Leif fördes till ett rum där han fick tillbaka sina tillhörigheter och sedan ut till en bil. Han kördes under tystnad till det östtyska utrikesministeriet och leddes genom stora salar och långa korridorer till ett konferensrum där tio till tolv personer redan satt kring ett avlångt bord. Leif tilldelades en stol vid ena kortändan. Alla runt bordet var högt uppsatta personer, förstod Leif, även om han inte uppfattade några namn. Någon frågade Leif vad han tänkte göra »framöver«.

Leif tog för givet att han – om han mot förmodan blev frigiven – skulle dömas till fängelse i  Sverige och svarade:

– Jag får väl troligtvis inte längre tillträde till universitetet i Lund.

En servitris delade ut stora glas med vodka. En av männen vände sig mot Leif och sade:

– Som vi för sed haver inför en presskonferens: zum Wohl!

Leif svalde spriten, ovanpå tabletterna och en fastande mage. Han kände sig snart omtöcknad, även av den höga stämningen runt bordet. När de övriga tog in en andra omgång tackade Leif nej. Slutligen reste sig samtliga och signalerade åt Leif att göra detsamma.

– Nu ska vi slå ner dem! utropade någon.

I salen där presskonferensen skulle äga rum väntade ett femtiotal personer. En av männen från bordet inne i konferensrummet satte sig längst fram i salen, och visade sig vara presschef. Denne öppnade mötet med ett allmänt tal om sabotage och västberlinska terrorgrupper. Därefter höll en annan man ett långt anförande med kontentan att Leif blivit förledd av västberlinska »ultras«, extremister, men att han efter en tid i DDR öppet och ärligt erkänt sina dåd.

– Sedan alla aspekter granskats finns i Leif Perssons fall vissa förmildrande omständigheter, och förste riksåklagaren har beslutat att han ska friges. Detta är dock ett undantagsfall. Denna nåd kommer under liknande omständigheter inte att vederfaras någon annan.

Till slut blev det Leifs tur att ta plats i talarstolen. Han ursäktade sin dåliga tyska och högläste sedan ordagrant ur manuskriptet.

Han hade kommit i kontakt med den västberlinska terrororganisationen Girrmanngruppen, stod det i bekännelsen, i och med att han träffat en ung man på en klubb som bjudit på sprit och skaffat fram kvinnor, och på så sätt lurat Leif att skaffa fram pass. Sedan följde ett antal tillskruvade »fakta« om gruppens förehavanden, kriminella strukturer, sprängattentat och tunnelbyggen; att Leif levererat 40 pass och hade förblivit en del av gruppen ända fram till sin häktning; att han var en mycket svår brottsling som genom sin verksamhet hade utgjort ett hot mot freden.

När Leif var färdig med uppläsningen var han alldeles skakig i benen och lyckades med möda ta sig tillbaka till sin sittplats. Presschefen reste sig upp och närmast skrek ut i salen:

– Den svenska polisen ska hålla efter sina landsmän!

Efter det sjönk Leif in i ett slags dimma. Journalisterna ställde ett par frågor, men Leif hade fått instruktioner om att inte svara och tittade tyst ner i sina händer. Så småningom fördes han tillbaka till konferensrummet där ytterligare ett par journalister fanns, men Leif förmådde inte svara sammanhängande på någonting. Slutligen fördes han in till biträdande riksåklagare Werner Funk, som sade:

– Jag ska nu lämna er det officiella meddelandet om att ni är frigiven.

Därefter togs Leif ut till en av säkerhetspolisens bilar, och så kördes han samma väg som fem veckor tidigare, fast i motsatt riktning. I  Sassnitz släpptes han av i färjeläget.

Leif vandrade omkring i nästan en halvtimme innan han kunde gå ombord på en färja. Det var en godsfärja, Konung Gustav V, men kaptenen gick med att på att låta honom åka med ändå.

Leif slog sig ner i restaurangen, lätt avdomnad. Vid ett annat bord satt ett par av servitriserna, och när de fick syn på Leif skrek de till:

– Leif! Å, så roligt!

Leif kände inte igen någon av dem, men hela gruppen samlades kring honom, kramade om honom och förklarade att de hade läst allt som stod om honom i tidningarna. Och han förstod att han inte alls varit bortglömd, utan att man saknat honom, och skrivit om honom, under hela tiden han suttit i fängelse.

– Vad mager du har blivit, sade en av servitriserna och gick iväg för att laga till skånsk kalops åt honom.

Leif fick öl att dricka och en av matroserna kom fram och bjöd honom på cigaretter. Och då kom gråten. Han var fri.

Eftersom passmuggling är ett brott också enligt svensk lagstiftning blev det påföljder för Leif även i Sverige. Rätte­gången stod i oktober 1963, och Leif, Ingemar och ett tiotal av studentvännerna i Lund dömdes till dagsböter. Pengarna samlades snabbt in med hjälp av olika studentgrupper i Tyskland och runtom i Skandinavien.

När Leif släpptes var han inte bara den förste svensk som gripits av Stasi för människosmuggling, utan också den förste som östtyskarna tagit för ett sådant brott och försatt på fri fot utan rättegång.

En trolig förklaring är att DDR strävade att bli erkänt som stat och fäste stor vikt vid relationerna med Sverige. År av negativ uppmärksamhet kulminerade efter gripandet av Leif, och att släppa honom blev ett billigt sätt att förbättra sitt rykte.

Att han dessförinnan kunde användas ur propagandasynpunkt gjorde inte saken sämre. När Leif under presskonferensen »erkände« sina brott mot DDR bekräftade han Girrmanngruppens status som »terroristorganisation«, samtidigt som östtyskarna urskuldade hans agerande med att han som svensk inte visste vad han gjorde.

Leifs framträdande innebar ett dråpslag mot gruppen på Goethestraße. I floran av olika flyktorganisatörer i Berlin framstod de tveklöst som de mest professionella – och nu samarbetade något av en kärnmedlem, en person som suttit med på otaliga hemliga möten, uppenbarligen med Stasi.

Kort efter att Leif blivit frisläppt for Girrmann till Sverige för att besöka honom i föräldrahemmet i Alingsås. Tysken behövde veta exakt vad Leif hunnit avslöja under förhören.

Det var högsommar och Leif tog med Girrmann på en motorcykeltur för att bada. Motorcykeln var lånad och Leif kunde egentligen inte köra. Ekipaget krockade, Girrmann bröt benet och gipsades akut på Alingsås sjukhus. Han blev sängliggande ett bra tag och när han återvände till kontoret på Ihnestraße upptäckte han till sin förvåning att Thieme och Köhler ersatt honom med en annan person.

Girrmanngruppen, som under flera års tid hjälpt tusentals personer att fly ut ur Östberlin, fanns inte längre.

Leif Persson ärrades markant av vistelsen hos Stasi. Han hade svårt att slutföra sina studier i Lund och ögonproblemet dröjde kvar; eftersom han inte kunde koncentrera sig klarade han inte längre att läsa en sammanhängande text från början till slut. Han var även rädd för höga ljud, och om någon skrek till bakom honom kunde det hända att han svimmade.

Leif utbildade sig till slut till syokonsulent och arbetade i 25 år på ett högstadium.

Först efter Berlinmurens fall, i november 1989, förstod han anledningen till att han fängslats den där dagen i Sassnitz. All information som den östtyska säkerhetstjänsten samlat på sig blev med tiden offentliggjord. I och med denna process fick personerna på stipendiekontoret på Ihnestraße klart för sig vem som infiltrerat deras verksamhet.

Detlef Girrmann på väg tillbaka till Berlin, med gipsat ben, efter besöket i  Alingsås i juni 1963. Foto: Ingemar Kristiansson

Faktum är att de östtyska myndigheterna redan i oktober 1961 fick in de första rapporterna om att studenter på Freie Universität använde utländska pass för att smuggla ut flyktingar. Informationen kom från ingen mindre än Georgios Raptis, den grekiske student som under flera år verkat inifrån Ihnestraße och som Leif kommit att betrakta som en nära vän.

Raptis kom från en fattig lantarbetarfamilj och hade hemma i Grekland studerat kommunismen på egen hand. Han var med andra ord självomvänd och negativt inställd till politiken i väst. Han kom i kontakt med Stasi genom en östtysk bekant som själv verkade som spion, och skrev under ett dokument som gjorde honom till »IM«, Inoffizielle Mitarbeiter. Raptis första uppdrag blev att infiltrera en flykthjälpsgrupp, och eftersom han studerade vid Freie Universität blev valet lätt.

Informationen i Stasis dossier om aktiviteterna på Ihnestraße byggdes upp successivt. I mitten av november meddelade Raptis att schweiziska, svenska, danska och belgiska pass användes i smugglingen, och i början av januari kunde han bekräfta att personer i vissa länder hade det uttalade uppdraget att samla in pass som kunde användas i verksamheten. Lördagen den 13 januari 1962 berättade Raptis slutligen om »en viss Leif«, som tydligen var den person i Sverige som fixade fram pass till Girrmann. Rapporten från resan till Danmark och Sverige gav sedermera Stasi de pusselbitar som behövdes för att stoppa Skandinavienresorna och så småningom gripa Leif.

Girrmann, Thieme och Köhler misstänkte aldrig Raptis. Inte heller Leif anade minsta oråd.

De lurades alla av grekens trevliga sätt och mörka, lugna ögon.

 

Epilog

Georgios Raptis var en omtyckt och uppskattat person i smuggel­nätverket, och Leif och Ingemar betraktade honom som en god vän. Här syns han (till vänster i bild) på Ingemars och Ursulas bröllopsfest, i juni 1964. Foto: Ingemar Kristiansson

Georgios Raptis, med kodnamnet »Franz Fischer«, bidrog fram till mars 1968 till gripandet av åtskilliga flyktingar, kurirer och löpare. Därefter fann Stasi att det var för riskfyllt att låta honom fortsätta lämna information och avbröt samarbetet.

Efter att ha doktorerat i kemi vid Freie Universität återvände Raptis till Grekland där han dog i februari 2008.

Dieter Thieme och Bodo Köhler fortsatte med hjälpverksamheten en bit in på 1964, varefter svårigheterna blev för påtagliga och de avvecklade arbetet. Båda fick med tiden jobb på senatskansliet i Västberlin och var verksamma i återförenandet av Tyskland. Köhler dog på julafton 2005 och Thieme i början av juni 2010.

Efter gruppens sönderfall drog sig Detlef Girrmann undan. Han avslutade aldrig sin doktorsavhandling i juridik men fick med tiden arbete på finansministeriet i Erfurt. När han avled 2011 hyllades han som folkhjälte i tyska medier.

Leif Persson är i dag pensionär och bor i sin uppväxtstad Alingsås.