Sagan om världens dyraste varg

Somliga såg tiken som den skandinaviska vargstammens räddning, andra som en rendräpare som måste bort. Miljontals följde hennes öde – tills hon en dag bara försvann. Så vad hände egentligen med Rödluvan?

Luften i Idre var hög och klar och snön hade fallit några dagar före lucia. Landskapet var precis så vackert vinterklätt som man önskade sig inför de kommande helgerna. Dessutom skulle det bli lätt att spåra.

För Naturvårdsverkets rovdjurskonsulent Magnus Kristoffersson var det en spännande dag. Efter många veckors väntan fanns äntligen förutsättningarna.

Annons

– Nysnön behövdes för att vi skulle kunna lokalisera henne. Nu gällde det bara att komma så nära att vi kunde sätta pilen i rumpan.

Rumpan satt på en vargtik som tidigare under hösten dykt upp i Idre. Inget märkligt med det, men den här gången var det annorlunda. Varghonan skulle inte skjutas, utan räddas. Till varje pris.

Den stora och rödpälsade tiken var nämligen klassad som genetiskt värdefull. Om hon parade sig och fick valpar skulle den kraftigt inavlade skandinaviska vargpopulationen tillföras nya friska gener, som kunde få stor betydelse för stammens långsiktiga överlevnad.

Så uppdraget för Magnus Kristoffersson och hans medarbetare den här decemberdagen 2011 var att flytta Rödluvan, som hon nu börjat kallas, söderut. Där, i Tiveden vid Vätterns nordvästra strand, hoppades myndigheterna att hon skulle finna sig tillrätta, bilda revir och föröka sig.

Markpersonal hade ringat in spåren i nysnön och man visste säkert var hon befann sig. Eller de, en storvuxen varghanne hade slagit följe med Rödluvan. De var ett par, vilket var både bra och mindre bra. Med den utvalde hannen i sällskap stärktes förmodligen möjligheterna att Rödluvan skulle stanna kvar i sin nya miljö.

Träffar man i baklåret, som på den stora bilden på startuppslaget, verkar det narkotiska immobiliseringsmedlet snabbt. Redan några minuter efter skottet i Överhogdal somnade Rödluvan. Foto: Ulf Grinde

Samtidigt blev hela operationen med att skjuta och flytta vargarna betydligt mer komplicerad. Det visste Magnus och hans medarbetare som nu gjorde sig redo.

Den inhyrda helikopterpiloten tryckte på startknappen, rotorbladen tog några tunga varv innan de fick fart. De lyfte och steg så högt de kunde utan att tappa bort vargparet.

– Vi ville störa så lite som möjligt. Tiken hade flyttats en gång tidigare och kopplade helt säkert ihop helikopterljudet med något obehagligt. Risken fanns att hon skulle röra sig åt fel håll för oss.

Magnus ledde hela aktionen från marken. I helikoptern satt en erfaren pilot och en skytt som också var veterinär. Alla var de samspelta. När tillfället skulle komma fanns ingen tid för diskussioner eller krångliga kommandon. Det kunde handla om någon sekund och då måste alla veta vad som krävdes.

Ganska snart siktades vargarna, den ene klassiskt grå, den andra rödskimrande i pälsen, »som en gammaldags, stor finnspets«, som Magnus beskriver henne. De sprang för att komma undan. Vargar är Skandinaviens snabbaste djur och brukar, på någotsånär fast underlag, lätt kunna springa ifrån den som jagar dem.

Men en framrusande helikopter är övermäktig också en varg. Så när landskapet öppnade sig gick man raskt ner på låg höjd för att komma nära. Och bakifrån. Helst ska avståndet mellan skytt och varg understiga tio meter för att säkra att skottet tar där det ska. Här och nu var förutsättningarna ypperliga.

Skytten höjde geväret och tryckte av. Pilarna träffade perfekt. Först den ena, sedan den andra.

Piloten drog upp farkosten till hög höjd igen, än en gång för att »störa så lite som möjligt«. Nu skulle man bara avvakta tills det avslappnande immobiliseringsmedlet gjorde djuren dåsiga.

Efter bara några minuter fick Magnus och hans medarbetare på marken signalen från helikoptern. Rödluvan och hennes hanne hade lagt sig ner. Allt hade gått som planerat.

Magnus pustade ut. Det var aldrig roligt att stressa och störa ett så imponerande djur som en varg, men den här gången skulle förhoppningsvis obehaget för Rödluvan gynna den sköra vargstammen i Sverige.

Annons

Och inte minst den av EU hårt pressade svenska alliansregeringen.

 

Historiskt har varg och människa alltid slagits om samma bytesdjur, men också skrämts av och skytt varandra.

I tusentals år fördes denna kamp på någotsånär jämna villkor. Det var strid en mot en och grupp mot grupp. Människans vapen var enkla och krävde närkontakt.

Länge fanns också gott om varg i de svenska skogarna, även långt ner i Sydsverige. Det finns historisk dokumentation på att varg förekommit i alla svenska landskap utom på Öland och Gotland.

Att vargen var närvarande och betraktades som ett stort problem syns tydligt i de gamla handskrifterna. I den medeltida Västgötalagen sägs att »alla, som i Västergötland bo, ingen undantagen, skola bygga varggård eller hålla vargnät«. I andra landskapslagar från samma tid fanns liknande skyldigheter.

Rädslan för vargen alstrade mer eller mindre fasansfulla myter kring djuret. I den nordiska mytologin var Fenrisulven en jättelik best som slukade Oden vid gudarnas sista strid, Ragnarök. I de medeltida bilderna ser vi också ofta lömska bestar med sylvassa huggtänder i dreglande käftar. Detsamma gäller sagorna som lär oss att frukta vargen som gärna ger sig på små barn; alla har vi med bultande hjärta lyssnat på bröderna Grimms Rödluvan, där vargen slukar både mormor och lilla Rödluvan innan jägaren sprättar upp bestens mage och räddar dem.

I folktron fanns även en föreställning om att det skulle föra olycka med sig om man kallade vargen vid sitt rätta namn. Genom att använda så kallade noa-namn kunde man undvika att väcka vargens uppmärksamhet och därmed klara sig undan; de vanligaste var Tasse, Gråben eller bara Den grå. Även ordet varg var från början ett noa-namn, sprunget ur isländskans vargr som betyder tjuv, rövare eller fredlös man. Det ursprungliga nordiska namnet är ulv, vilket djuret fortfarande kallas i Norge.

Vargen var social, smart och kraftfull, och beundrad av många. Men framför allt alltså fruktad och betraktad som ett hot. Alla torpare och bönder i det medeltida Skandinavien tvingades därför delta i rovdjursskall. Det var stora kedjor av män som i breda drev – ibland med tusentals drevkarlar – gick genom skogarna i jakt på varg. Den som vägrade straffades med böter.

Men metoderna räckte inte till, vargen fortsatte att inkräkta på böndernas allt större djurbesättningar och gårdar. För att öka intresset införde därför kungen år 1647 en skottpeng. Den var med den tidens mått väl tilltagen och angavs i 1664 års jaktstadga till hela två daler för en vuxen varg och en daler för en död vargunge.

Antalet vargar minskade ändå inte nämnvärt och i början av 1800-talet var vargplågan besvärligare än någonsin. 1827–1839 dödades hela 6 790 vargar och årtiondena därefter ett par tusen per decennium. Tusentals välutrustade jägare, men också mer lömska metoder som förgiftade åtlar, gjorde att Gråben försvann successivt från de tätare befolkade södra landskapen. Mot slutet av seklet fanns varg bara i de tre nordligaste länen.

Trots detta behöll man den statliga ersättningen för varje uppvisat vargskinn. På 1930-talet betalade svenska staten 550 kronor per skinn, vilket motsvarar runt 17 000 kronor i dag.

Efter andra världskriget fanns bara några tiotal vargar i det en gång så rovdjurstäta Sverige och 1964 slutade staten att betala ut pengar för dödade djur. Den planerade utrotningen av den hatade vargen var så gott som genomförd.

 

Men så kom nya tider. Insikten om människans ansvar för arternas bevarande ökade och biologer varnade för obalans i ekosystemen. Utan större rovdjur skulle det gräs- och lövätande klövviltet ta över och förorsaka skador av annat slag.

Opinionen svängde, regering och riksdag lyssnade. Men fredandet kom försent. När vargen fridlystes 1966 återstod endast en spillra av den stam som funnits i tusentals år.

Tio år senare sprang sannolikt bara en enda vild varg omkring i hela Skandinavien, en ensam hanne i Sarekområdet i norra Lappland. När den vargen dog var den ursprungliga skandinaviska vargstammen utrotad.

Samtidigt argumenterade rovdjursvänner i bland annat Naturskyddsföreningen för en återetablering av vargstammen. Arbetsgruppen Projekt Varg kartlade de svenska djurparksvargarna och föreslog att några skulle utplanteras, framför allt i Mellansverige. 1976 ansökte man om statlig finansiering för ett jättelikt hägn där människor, vargar och övrigt vilt skulle samsas om utrymmet.

Men bönder, jägare och folk i allmänhet på den svenska landsbygden hade i generationer vant sig vid en tillvaro fri från stora rovdjur. Motståndet mot utplantering var starkt, särskilt i Mellan- och Sydsverige där vargen inte synts till på hundra år. Oavsett hur Projekt Varg justerade sina förslag så bemöttes de med avslag.

I början av 1980-talet observerades helt oväntat först en, sedan ännu en, varg i de mellansvenska gränstrakterna mot Norge. De var av finsk-ryskt ursprung och hade vandrat in norrifrån.

När de två vintern 1982/1983 dessutom bildade revir i norra Värmland och upp mot Dalarna, skapades plötsligt nya förutsättningar för en återetablering av varg i Sverige. Valparna som föddes våren 1983 var den första kända föryngringen i södra Skandinavien sedan 1918, och händelsen räknas som startpunkten för den vargstam som numera finns i Sverige och Norge.

Men också för några decennier av djupa konflikter och hårda motsättningar mellan vargvänner och motståndare.

 

Så snart det stod klart att en flock etablerat sig i Värmland formerade sig mer eller mindre hårdföra grupperingar. Alla med samma budskap: Vargen måste bort, eller flyttas till Sergels torg. Vill stockholmarna ha varg i Sverige kan de själva få ta hand om dem.

Alla krav på skyddsjakt avslogs. Regering och riksdag ville åter ha varg i de svenska skogarna och lät den första kullens allt vuxnare valpar sprida sig för att etablera nya revir, ivrigt påhejade av vargvännerna.

En av vandringsvargarna blev extra uppmärksammad efter att ha tagit sig ända ner till Skåne. Vargen punktmarkerades av medierna och Krister Malmströms fotografi av Skånevargen och en polisbil på en åker utsågs till Årets bild 1984.

Efter problem för tamdjursägare sköts vargen till sist i en kohage utanför Falkenberg.

Mot slutet av årtiondet fanns fortfarande bara runt tio vargar i Sverige. Då och då upptäcktes spår av illegal jakt och ibland också döda vargar, ofta illa tilltygade.

Att så gott som alla individerna var nära släkt med varandra gjorde den växande gruppen skör och känslig för sjukdomar. Inflödet av nya vargar var i praktiken närmast noll, eftersom de först måste ta sig förbi 60 mil av känsligt renskötselområde. Där levde varje varg farligt.

Under 1990-talet spred sig reviren sakteligen norrut och österut, och i och med EU-inträdet 1995 förband sig Sverige att bevara sin vargstam. För det krävdes att den uppnådde en genetiskt hållbar status, varför både rovdjursforskare och politiker stångades med problemet att inaveln behövde brytas.

Annons

I alltmer vargtäta Värmland och Dalarna utgjorde frågan politiskt sprängstoff. Utöver att vargarna dödade tamboskap som får och kor, ökade antalet dödade jakthundar. För vargen är släktingen hunden en konkurrent som ska bort. Och en vanlig stövare eller jämthund har inte mycket att komma med mot en dubbelt så stor varg.

Hunddöden blev droppen för många. Inför valet 2002 profilerade sig flera av Centerpartiets lokalpolitiker som vargmotståndare. Rättvikscentern, som drev frågan om lokalt inflytande och licensjakt på varg, gick i kommunvalet fram med närmare nio procentenheter. Partiets starke man på orten, Jonny Jones, fick flest personkryss av alla.

I Dalarna ökade Centern med nästan 53 procent jämfört med föregående val, i Värmland med runt 43 procent. Vargen hade blivit en röstdelare.

Framgångarna satte fart på centerpartister överlag, som snart fick även de andra borgerliga partierna med sig. Den nybildade borgerliga alliansen lovade att utöka nödvärnsrätten om man vann valet 2006. Man lovade också att överföra beslut om skyddsjakt till regional nivå och att införa licensjakt på varg.

Detta sista löfte var kontroversiellt. Den svenska vargstammen var visserligen över 200 djur stor, vilket vid den här tiden var över riksdagens etappmål, men fortfarande mycket skör.

Alltnog, den nya vargpolitiken gillades på landsbygden. I valet i september 2006 gick Alliansen kraftigt framåt, inte minst i varglänen. De partier som värnade vargen mest, Vänsterpartiet och Miljöpartiet, utraderades nästan på många håll.

Drygt två år efter maktskiftet, den 18 december 2008, kallade den centerpartistiske miljöministern Andreas Carlgren till presskonferens i Rosenbad. Lätt spänd tittade han ut över den samlade journalistkåren och berättade att Naturvårdsverket fått uppdraget att »föreslå hur en utvecklad, begränsad och strikt kontrollerad jakt på varg och järv ska kunna ske«.

Samtidigt nämnde Carlgren att högst 20 nya vargar de närmaste fem åren skulle tillföras den svenska vargstammen. Han sade ingenting om hur det skulle gå till, men många tolkade det som att den spontana och naturliga invandringen från Ryssland och Finland skulle underlättas.

Beslutet om licensjakt på varg var historiskt – och krångligt. Först ett år senare, den 17 december 2009, hade Naturvårdsverket snickrat ihop villkoren: 27 vargar fick fällas och jakten skulle genomföras mellan 2 januari och 15 februari 2010.

Den svenska jägarkåren mobiliserade i tusental. Långt före gryningen den 2 januari gav sig jägarna ut i skogarna i Dalarna och Värmland för att leta spår och inta sina positioner.

Vargarna var chanslösa. Redan samma kväll var kvoten fylld och den allra första licensjakten på varg i Sverige avblåst.

Men när jägarna jublade rasade vargvännerna – och anmälde jakten till EU-kommissionen.

Kommissionen var skarpt kritisk och menade att det var »ytterst tveksamt om Sveriges vargpolitik är förenlig med EU:s miljölagstiftning och framför allt habitatdirektivet«. Man krävde att regeringen först måste säkra »införsel av vargar för att förbättra artens genetiska status«. Om Sverige inte respekterade EU:s naturvårdslagstiftning kunde kommissionen dra det hela till domstol.

Det ville alliansregeringen undvika till varje pris.

 

Mitt i allt detta vandrade alltså en rödpälsad vargtik in i landet. Hon kom österifrån, från Ryssland via Finland, och siktades första gången vid Stora Sjöfallets naturreservat sydväst om Kiruna.

Därifrån fortsatte hon söderut och observerades nästa gång i västra Jämtland. Renägarna i Tåssåsens sameby blev inte direkt överförtjusta i att en varg höll på att etablera sig på deras betesmarker, och krävde att tiken skulle skjutas genom skyddsjakt.

Det är det normala när ett större rovdjur ställer till bekymmer för mänsklig verksamhet, men just den här tikens gener behövdes i den svenska vargpopulationen. Det insåg även den nya miljöministern Lena Ek – som här såg en möjlighet att möta EU:s krav.

Så Naturvårdsverket fattade istället det unika beslutet att flytta vargen söderut. Ingen visste om det skulle lyckas, men då, i mars 2011, ville man ändå pröva.

Hon sövdes och kördes ner till Kilsbergen utanför Örebro. Där borde det finnas gott om unga varghannar som hon förhoppningsvis skulle falla för, resonerade man.

Rödluvan, som nu försetts med halsband och GPS och alltså gick att följa, vände istället norrut igen. Dag för dag, mil för mil, kunde man se hur tiken traskade genom Dalarna och in i Norge. Där vandrade hon lite hit och dit innan hon så småningom passerade den norsk-svenska gränsen igen i trakterna av jämtländska Idre. Då hade hon gått över 100 mil.

Problemet var bara att också Idre är klassiskt renskötselområde. Oron hos de renägande samerna förstärktes av att man dessutom snart kunde konstatera att hon hade fått sällskap av en hanne. Av allt att döma ville paret stanna och bilda revir, något som samebyn genast protesterade mot.

I december 2011 var det därför dags för Rödluvans andra flytt.

 

Vad hon tänkte och kände när den stålgrå, avlånga buren lyftes ner från flaket i Tiveden är det förstås ingen som vet. Rödluvan var nu bara lättare påverkad av immobiliseringsmedlet och mer på sin vakt, beredd att försvara sitt liv om det skulle behövas, beredd att fly om det gavs tillfälle.

När luckan drogs upp blixtrade tiken instinktivt till och rusade iväg. Hannen, som också han försetts med GPS-krage, gjorde likadant. Paret stannade en bit bort och såg sig omkring, som för att lokalisera sig. De var i vargtrakter, men också i ett för dem okänt område. Hur de hamnat där kunde de inte veta.

Transporterna till utsläppsplatserna skedde med bil, med vargen i en stålgrå, säker bur. Foto: Länsstyrelsen Värmland

Och hur Rödluvan och hennes sällskap nu skulle bete sig, det kunde Magnus Kristoffersson och hans medarbetare inte veta.

Efter att ha vilat bort ruset i skydd av skogen började Rödluvan och hennes sällskap att röra sig mot nordväst. Till en början höll de ihop, men runt jul separerades paret, av allt att döma åtskilda av en väg och ett viltstängsel. Hannen började söka efter tiken, som fortsatt norrut, men fick aldrig upp spåret och vände istället åter mot Idre.

Hans sändare hittades i trakterna av Sälen. Polisutredningen visade på brutal snöskoterjakt och att hannen dödats illegalt, men spåren var få och kunde inte knytas till någon enskild person. Tjuvjägaren gick fri.

Rödluvan var ensam igen. Mil för mil kunde myndigheterna se hur hon fortsatte norrut, lite längre österut denna gång. Efter en sväng in i Ångermanland, som nästan nådde till kusten mot Bottenhavet, gick hon västerut till Brunflo i Jämtland.

De som såg hennes positioner förstod mer och mer att vargtiken bestämt sig för att stanna. Det motsatte sig renägarna i Jiingevaerie och Ohredahke samebyar. Vargen både skrämde och dödade deras renar och måste bort. Kraven på skyddsjakt kom som ett brev på posten.

Men den oönskade Rödluvan hade fortfarande vänner i regering och naturvårdsverk.

Myndigheten beslutade nämligen oväntat om ett tredje och sista försök att flytta tiken. Tre gånger är vad veterinärer och andra experter anser vara det maximala antalet gånger man kan söva och flytta ett vilt djur.

Tiken hade visserligen inte stannat kvar de två tidigare gångerna, men å andra sidan inte heller gått tillbaka till samma trakter. Så de ansvariga på Naturvårdsverket hoppades helt enkelt på tredje gången gillt.

Man hade också hittat en markägare i Hebytrakten i Uppland som noterat Rödluvans beteende och skämtsamt sagt: »Sätt henne på min mark, vi vet ju att hon inte kommer att stanna där.«

Också denna gång, den 6 februari 2012, leddes operationen av Magnus Kristoffersson. Det var mindre än två månader sedan han senast såg till att hon sövdes och flyttades på etiskt bästa och för henne minst plågsamma sätt.

Operationen gick fort även denna gång. Snart kunde Kristoffersson och hans manskap lyfta in Rödluvan i den stålgrå plåtlådan för vidare transport söderut.

Dock skulle det bli betydligt svårare att följa hennes fortsatta vandringar. Varghonan hade fått eksem av de tidigare kragarna och veterinären ville inte att hon skulle plågas mer. Och utan pejl, sämre koll.

På plats i Heby, strax söder om Dalälven, väntade den frivilliga markvärden. Han fick snart rätt i sitt lite skämtsamma antagande om vargens fortsatta öde.

Vid den andra flytten fick också den betydligt gråare hannen följa med. Foto: Naturvårdsverket

Våren och sommaren 2012 traskade tiken norrut utan incidenter. Löpblod i en lega, en tillfällig viloplats, visade att Rödluvan redan en månad efter flytten kommit till Junseletrakten på gränsen mellan Ångermanland och Jämtland. Där levde hon mest på älg och gjorde ingen skada.

När Naturvårdsverket på senhösten såg att vargtiken var kvar i området, och dessutom hade sällskap av en hanne från Värmland, visste man att problemen skulle komma. Reviret låg nämligen mitt i ett vinterbetesområde för flera samebyar, framför allt Vilhelmina Södra.

Ruona Burman är numera chef för naturvårdsenheten vid Länsstyrelsen i Jämtland, men satt den gången, hösten 2012, som viltsamordnare på Naturvårdsverket. Det var då regeringens oväntade uppdrag damp ner: Rädda vargtiken, oavsett vad det kostar.

– Miljödepartementet sa åt oss att »öppna plånboken«, minns Ruona Burman. Det fanns inga gränser för vad skyddet av henne skulle få kosta. Så viktigt var det för regeringen att inför EU visa att Sverige verkligen ville värna vargstammen.

Tanken var att vargparet skulle tillåtas att bilda revir i Junsele, och också föröka sig. Därefter skulle valparna flyttas söderut till vargrevir i Mellansverige, medan föräldraparet, om så skulle behövas, kunde skjutas bort. På så sätt skulle de viktiga östliga generna kunna tillföras vargstammen och stärka den långsiktiga överlevnaden.

De uppenbara problemen för berörda samebyar skulle lösas med frikostiga ersättningar för merarbete, transporter och djurförluster. Även statens egna naturbevakare skulle prioritera övervakningen för att minimera skadorna.

Allt skulle ske i tät dialog med berörda samebyar.

I november kallade Naturvårdsverket till en informationsträff. Viltsamordnaren Ruona Burman kände direkt att det skulle bli svårt att överlägga. Framför henne i konferensrummet på hotell Wilhelmina satt 25 personer med bister min.

– Jag kom sist av alla. När jag klev in i rummet hade alla redan intagit sina positioner. Det var färdigdiskuterat och budskapet var tydligt: Det ska absolut inte vara någon varg på våra vinterbetesmarker.

 

I renskogen fann sig Rödluvan och hennes pojkvän väl tillrätta. Här fanns gott om mat och konkurrensen från andra rovdjur var så gott som obefintlig. Allt annat än att stanna hade ur deras perspektiv varit korkat.

För renägarna i Vilhelmina Södra sameby var läget precis det omvända. Tomas Nejne glömmer aldrig vintern 2012. Det var då, på självaste julafton, en kollega i samebyn ringde från vinterbeteslandet i Hälla utanför Junsele för att berätta att en av renarna hittats vargriven.

Som ordförande i samebyn kände Tomas Nejne ansvaret och bestämde sig för att själv åka ner.

– Jag körde dit på juldagen och konstaterade att det var varg. Och varg är lika med stora bekymmer för oss. Så jag kom inte hem något mer den vintern. Inte förrän vid vårflytten i mars.

Tomas Nejne är 52 år och har varit renskötare så länge han kan minnas. Han beskriver vad som händer när ulven närmar sig en grupp renar:

– Paniken sprider sig och renarna sprids åt alla håll. En varg i området kan spränga sönder våra hjordar och skapa obeskrivliga störningar. Förutom att de också dödar, gärna mer än de behöver.

Så när Tomas Nejne stod där på juldagen 2012 och skådade resterna av den vargrivna renen, visste han att vargen måste bort från området. Samtidigt var Naturvårdsverkets uppdrag att rädda henne till varje pris.

– För oss var det ofattbart, säger Nejne. Skulle det bildas ett vargrevir mitt i hjärtat av vårt vinterbetesområde? Vi blev jättenervösa, men också frustrerade och förbannade.

Samebyn krävde att vargtiken skulle skjutas. Svaret från Naturvårdsverket blev en »öppnad plånbok«.

Vargar är skickliga jägare och får de äta ostört återkommer de tills ingenting återstår av bytet. Den här ren­kalven togs av vargparet i ­Junsele i början av januari 2013. Foto: Krister Persson

Det blev kostsamt. Mycket kostsamt. Ett vargrevir kan vara tio kvadratmil stort och extremt resurskrävande att hålla koll på.

Inte blev det lättare av att Rödluvan, som nu började kallas för Junselevargen, saknade GPS-halsband och därför inte gick att pejla.

Utan pejl och med ett glest befolkat, oländigt och väldigt stort område att övervaka, växte antalet arbetstimmar raskt. Länsstyrelsernas naturbevakare patrullerade dagligen, samebyns renskötare likaså, så gott som alltid på snöskoter och oftast flera på samma gång.

– Men det hjälpte inte, vi hade stort sjå med att hålla ihop hjorden och förlorade 200 renar bara första vintern, säger Tomas Nejne, som på nytt begärde att vargen skulle skjutas.

Svaret blev än en gång nej. Däremot utlovades de ett möte med miljöminister Lena Ek, på plats i Junsele.

 

Vargvännen Krister Persson suckar när han tänker på Lena Eks besök i Junsele, i början av 2013. Så fort han hörde talas om träffen begärde han att få delta, men fick nej; mötet var enbart till för att samebyarna i lugn och ro skulle få ge sin bild av situationen inför regeringen och Naturvårdsverkets ledning.

– Ingen av oss från bevarandesidan var välkommen. Så här efteråt är det uppenbart att staten gett upp och ville gå samebyarna till mötes.

Krister Persson bor utanför Umeå och har intresserat sig för varg så länge han kan minnas. Redan på 1970-talet var han engagerad i Naturskyddsföreningens Projekt Varg, och när Rödluvan första gången observerades på svensk mark var han ordförande i Svenska rovdjursföreningen och alltså en av de främsta förespråkarna för en stark vargstam. Han är erkänt kunnig och har genom åren ofta anlitats av myndigheterna för att spåra och dokumentera varg. Han satt och sitter fortfarande i viltförvaltningsdelegationen i Västerbotten.

Persson menar att varken regeringen eller Naturvårdsverkets ledning orkade stå upp för den svenska rovdjurspolitiken och Sveriges åtaganden som medlemsland i EU.

– Man vek ner sig för rennäringens och samebyarnas intressen, säger han. Den ersättning som Vilhelmina Södra sameby fick var extremt överdriven. Jag erbjöd mig själv att övervaka Junselevargen till en mycket lägre kostnad, men fick förstås inget gehör.

Lena Ek under mötet med representanter för de drabbade samebyarna i smällkalla Junsele i januari 2012. Foto: Bertholof Brännström

Efter Lena Eks möte med samebyarna i Junsele bytte regeringen och Naturvårdsverket plötsligt fot. Vilhelmina Södra samebys begäran om skyddsjakt beviljades och mindre än en timme efter att jakten inletts var hannen fälld.

Men tiken, som efter tre helikopterjakter, nedsövningar och flyttar lärt sig sky rotorbladens ljud, smet undan och gömde sig. Bisittaren i helikoptern hann se en skymt av henne, men inte skytten som därför missade tillfället.

Nu började katt-och-råtta-leken. Nu var Rödluvan jagad på riktigt.

 

Kort efter den delvis lyckade skyddsjakten överklagade Rovdjursföreningen och Naturskyddsföreningen Naturvårdsverkets beslut. Jakten stoppades i avvaktan på en dom.

Den kom den 20 februari 2013: förvaltningsrätten ansåg inte att Naturvårdsverket gjort allt för att lösa situationen innan man sa ja till skyddsjakt. Domstolen undanröjde beslutet.

De engagerade rovdjursvännerna kände medvind. Nu såg man ökade möjligheter för en vargetablering i renbetesland, något man länge hävdat var nödvändigt för att den av riksdagen beslutade invandringen skulle kunna förverkligas.

Junselevargen fortsatte riva renar i godan ro, alltmedan hennes framfart spårades och kartlades av både renägare och statens naturbevakare. Stämningen mellan parterna blev allt kyligare. När vargvännerna vid enstaka tillfällen stötte ihop med stressade samer i renskogen, kunde blickar och ord bli hårda och hatiska.

– Det var minst sagt väldigt spänt, också i viltförvaltningsdelegationen, minns Krister Persson. Man kände sig inte direkt välkommen.

Naturvårdsverket hade fått bakläxa – men gav sig inte. Bara några dagar efter domstolens nej fattade myndigheten ett nytt beslut om skyddsjakt.

– Vi hade helt enkelt nått vägs ände, säger Ruona Burman. Det går inte att ha varg i renskötselområdet. Det blir alldeles för mycket jobb för samebyarna och för dyrt för staten. Vi hade kommit fram till att skyddsjakt var den enda åtgärd som kvarstod.

Burman formulerar det som att staten och samebyarna nu »satt sig i samma båt«.

Vargvännerna i Rovdjursföreningen och Naturskyddsföreningen satt i en helt annan båt. Och nu var de beredda. I stort sett samtidigt som skyddsjaktsbeslutet blev offentligt överklagades det till förvaltningsrätten, som än en gång stoppade verkställandet i väntan på prövning.

Katt-och-råtta-leken tärde på tålamodet. Inhibitionen innebar att vargtiken skulle bli kvar i området under den mest känsliga tiden för renarna. Samebyns representanter rasade och myndigheterna oroade sig för att någon skulle försöka ta bort henne illegalt.

Enligt det skandinaviska vargforskningsprojektet Skandulv dödas mellan 10 och 15 procent av vargstammen genom tjuvjakt varje år. Med en stam på runt 400 individer skulle det betyda att mellan 40 och 60 vargar skjuts illegalt per år i Skandinavien.

– Så ligger det nog fortfarande till, säger den kände vargforskaren Olof Liberg. Ingenting tyder på att licensjakten påverkat den olagliga jakten nämnvärt.

Den som tar lagen i egna händer behöver heller inte vara särskilt rädd för att åka dit. I rapporten Illegal jakt på stora rovdjur. Konflikt i laglöst land? konstaterar Brottsförebyggande rådet: »Jämfört med hur många rovdjur som dödats illegalt kan antalet dömda gärningspersoner räknas i promillen.«

Liberg föreslog därför att man låste in Junselevargen i ett hägn i några månader. Det skulle öka chanserna för att hon stannade i området, samtidigt som situationen löstes för de närmast inblandade: varghonan som stressades av all övervakning och samebyarna som slet för att freda sina renar.

Men Naturvårdsverket beslutade istället om en fjärde flytt av tiken. Man menade att det var enda utvägen.

Både medicinska och djuretiska perspektiv talade emot den lösningen. Ingen varg hade någonsin flyttats så många gånger och ingen visste hur lätt, eller snarare svårt, det skulle vara att för fjärde gången »sätta pilen i rumpan« på henne.

Även denna gång, den 14 mars 2013, ansvarade Magnus Kristoffersson för aktionen. I helikoptern satt samma rutinerade pilot och samma erfarna skytt som tidigare.

– Det blev besvärligt, minns Kristoffersson. Hon gick in i fel område och vi var tvungna att avbryta. Vid andra försöket fick skytten iväg en pil. Men den träffade i benet i stället för i rumpan och det tog längre tid innan hon somnade.

Till sist kunde ändå flytten genomföras. Junselevargen hälsoundersöktes och befanns vara i bra kondition. Eftersom eksemen var borta utrustades hon återigen med en GPS-krage. Hon vägde 38 kilo.

Den här gången släpptes hon ut i Rimbo i östra Uppland.

 

Det juridiska spektaklet kring vargen, alla flyttarna, hennes fascinerande överlevnadsförmåga och de envisa vandringarna tillbaka till renbetesmarkerna hade gjort Junselevargen känd. Tidningarna skrev, radio och TV sände inslag och privatpersoner engagerade sig.

I samband med hennes fjärde flytt startade någon ett Twitterkonto i hennes namn. Den första tweeten, den 20 mars, löd: »För att ni som betalar alla mina resor ska få valuta för pengarna ska jag liverapportera från min väg norrut. #varg #svpol @naturvardsverk.«

Junselevargens Twitterkonto hade snart över 1 500 följare. Dag för dag kunde man läsa »hennes egna ord« om vandringen från utsläppsplatsen norr om Stockholm.

Hennes resoluta och snabba strövtåg – genom folktäta samhällen, rakt genom Gävle hamn och över den trafikerade E4:an – fascinerade alla. Hon vilade sällan, men när tiken passerade platsen där hannen skjutits stannade hon till en stund.

Därifrån gick hon raka spåret mot Junsele.

Efter bara två veckor var vargtiken tillbaka, 60 mil norröver. På Twitter skrev hon den 31 mars: »Påskdagen. Har likt en annan kändis återuppstått. Jag är hemma. #flyttamigtillmånenomnikan.«

– Det var som om hon visste vart hon skulle, säger Ruona Burman.

Tillbaka på renbetesmarkerna i Junseletrakten tappade hon sitt halsband. Nu visste ingen längre var hon befann sig.

Den smala lyckan för Vilhelmina Södra sameby var att vårflytten till fjälls var i full gång och skogarna höll på att tömmas på renar. Men oron för kommande vinter gnagde i samebyns ordförande Tomas Nejne och hans renskötarkollegor.

 

I maj 2013 sammanställde Naturvårdsverket kostnaderna för den chansartade satsningen på att rädda tiken till varje pris.

Den ständiga bevakningen i renskogen, helikopterflygningarna, allt extrajobb för renskötarna samt utfodringen av skrämda renar, tillsammans med myndigheternas resor och mötesdeltagande, hade satt sprätt på pengarna. Verkets egen redovisning landar på närmare 7,5 miljoner kronor – för denna enda vinter.

Lägger man till de fyra olika vargflyttarna, som kostade runt en halv miljon styck, slutar notan på över nio miljoner kronor. Dyrast var ersättningarna till samebyarna: drygt sex miljoner.

Med all sannolikhet var Junselevargen Sveriges och förmodligen världens dyraste varg.

Vad hon gjorde den sommaren är det ingen som vet; utan sändarkrage och snö är det svårt att följa ett så rörligt djur. Men när Vilhelmina Södra sameby sent på hösten släppte sina renar på vinterbetesmarkerna märkte man genast att hon var kvar.

Renarna var oroliga och snart började renskötarna hitta rivna djur, en del som fortfarande var vid liv men svårt sargade. Samebyn formulerade ytterligare en begäran om skyddsjakt.

Den 10 februari 2014 inspekterade Gunnar Ledström vid Länsstyrelsen i Västernorrland resterna av en dödad renkalv en bit nordost om Junsele. Spåren talade för att inte bara en utan två vargar hade varit på platsen. DNA-analys visade att den ena var Junselevargen och den andra en tvåårig hanne med ursprung i Dalarna.

Rödluvan hade återigen funnit en partner och paret planerade helt uppenbart att stanna i området.

Naturvårdsverket sade än en gång ja till ansökan om skyddsjakt. Vargvännerna överklagade och förvaltningsrätten stoppade verkställandet. Naturvårdsverket överklagade till Högsta förvaltningsdomstolen. Cirkusen fortsatte.

På tidningarnas insändarsidor och i olika trådar på sociala medier blev tonen allt skarpare mellan samerna och den växande skara rovdjursvänner som ville skydda vargparet. I en massiv mejlbombning av bland annat Sametinget krävde 700 personer från hela världen att Junselevargen skulle fredas.

I väntan på avgörandet gällde det för myndigheterna att hålla koll på vargparet, men det milda och regniga vädret gjorde det omöjligt att spåra i flera veckor. Först när snön föll i slutet av februari kunde sökandet återupptas.

– Men vi hittade ingenting, säger Gunnar Ledström. Det borde vi ha gjort, så vi förstod att de inte längre fanns kvar i området.

Ingen visste vart Junseletiken och hennes unge kavaljer tagit vägen. Världens dyraste varg var försvunnen.

 

När inga nya spår hade synts till på mer än en månad, trots goda förhållanden, började allt fler misstänka att något hänt vargparet. Observationer på olika håll, både söderut och norröver, avfärdades en efter en med hjälp av DNA-analyser.

I renskogen fick renskötarna känna av den växande misstänksamheten. Renskötaren Tomas Nejne i Vilhelmina Södra sameby glömmer aldrig känslan:

– Det var hätskt, vi kallades för mördare av en del. Det blev som ett ärr i själen som inte läker. Jag känner det fortfarande, nu när vi pratar om det.

När ärendet väl nådde Högsta förvaltningsdomstolen blev det avskrivet – jakttiden hade ju redan gått ut. Så här tweetade @junselevargen den 13 mars 2014: »Ingenting förvånar när @naturvardsverk är igång. Känns tryggt att det är de som driver processer mot mig. Losers!«

I april utlyste Rovdjursföreningen en belöning på 100 000 kronor till den som kunde lämna upplysningar om vad som hänt Junselevargen och hennes hanne. En anonym privatperson hade garanterat pengarna och föreningen hoppades på tunga tips.

– Ganska många hörde av sig, men tyvärr gav det ingenting, säger Anne Dahlérus som vid den tiden var föreningens generalsekreterare. Något enstaka tips lät lite mer intressant, men var alltför vagt. Så vi gick aldrig vidare.

Rödluvan var verkligen borta. Men inte bortglömd.

 

Nästan ett år senare, i januari 2015, ringde det i Björn Svanbergs mobil. Han är en polis i norra Jämtland som efter tio år i huvudstaden återvänt till hemtrakterna och köpt hela polishuset, en ståtlig stenbyggnad vid Russfjärden i Ströms Vattudal.

Den som ringde var en av Björn Svanbergs bästa källor. Och tipset var sensationellt: Junselevargen låg i en frys hemma hos en namngiven person. Björn bedömde upplysningen som trovärdig och skickade den vidare till kollegor i Östersund för fortsatt handläggning.

Men det fanns en hake: tipsaren ville för den egna säkerhetens skull vara anonym och under inga omständigheter riskera att bli avslöjad. Tystnadskulturen bland tjuvjägarna, och många andra i deras närhet, är omvittnad. Den som bryter mot reglerna kan drabbas hårt.

– Det är som i sekter, säger Björn Svanberg. Följer du inte reglerna kan vad som helst hända. Vi har exempel på sommarstugor och fäbodar som bränts ner.

Kriminologen Emil Rytterstedt vid Lunds universitet har studerat jägarnas syn på grov illegal jakt och menar att tjuvjägaren ofta rationaliserar sitt handlande för att slippa skuld- och skamkänslor. Enligt honom går resonemanget så här:

– Ingen skadas när jag skjuter varg, ingen äger vargen, jag råder inte själv över situationen och fördömer fördömarna som inte vet hur det är att leva i vargtrakter.

Dessutom:

– Lojaliteten mot den egna gruppen är starkare än lojaliteten mot lagstiftningen.

I Östersund fick åklagarna Christer B Jarlås och Åse Schoultz nys om uppslaget med frysen. De blev också intresserade men såg bristerna: utöver att tipsaren var anonym hade han inte själv sett vargen i frysboxen. Det var alltså en andrahandsuppgift. Att gå in i någons bostad är mycket integritetskränkande och skälen för en husrannsakan måste vara mycket starka, hävdade åklagarna. De ville att Strömsundspolisen mjölkade ut mer ur sin källa.

Men det kom inget mer från tipsaren. Så det enda uppslag polisen fått in lades åt sidan, och frysen där Junselevargen påstods ligga förblev okontrollerad.

I Strömsund beklagar polismannen Björn Svanberg åklagarnas beslut:

– Jag tyckte det var konstigt att man inte gick vidare. En husrannsakan hade kunnat ge svaret.

 

Bristen på klarhet göder spekulation. Teorier finns det gott om.

Ruona Burman vid Länsstyrelsen i Jämtland tror på en drunkningsolycka: isarna på Ångermanälven kan vara förrädiska.

– Den här vintern var det extremt dåliga isförhållanden, argumenterar hon.

Tomas Nejne i Vilhelmina Södra sameby tror också att vargen dött i en olycka, fast snarare i trafiken. Och att föraren blivit rädd och inte vågat anmäla.

– Sånt händer, säger han kort.

Men vargarna var ju två, skulle båda verkligen ha drunknat? Skulle båda två ha blivit dödade i en och samma trafikolycka? Varför syntes i så fall inga spår efter olyckan?

Och framför allt: Varför har inga kroppar hittats? Kan verkligen påkörda eller drunknade vargar bara försvinna?

Frågetecknen är många kring olycksteorierna. Och tvivlen starka.

Vargforskaren Olof Liberg är säker på sin sak: vargparet togs bort.

– Vad skulle annars ha hänt? Det finns ingen annan rimlig förklaring, säger han.

Vargspåraren Krister Persson:

– Ingen kan tro något annat än att hon togs av daga. Därute i skogarna finns världens bästa kavalleri som sköter sånt här snabbt och smidigt.

Men fortfarande: Varför hittades inga spår?

Krister Persson skrattar. Han har själv sett hur spåren efter en lyckad tjuvjakt sopats igen. Hur kroppen plockats bort, hur blod och andra spår förintas när snöskotermattan river sönder skaren. Och hur man sedan tiger – tillsammans.

Han tror också att vargparet togs bort med myndigheternas tysta medgivande.

– Här fanns ett skyddsvärt djur som var hotat. Då tar man bort sina naturbevakare från området. Det är obegripligt – om man inte ville lämna fältet fritt för »kavalleriet«, säger Persson.

Olof Liberg vill inte gå så långt. Han är snarare förvånad över att hon klarade sig så länge som hon gjorde:

– Nästan inga tjuvjägare åker dit, så är det bara. Alla bevis är borta, framför allt försvinner kroppen så gott som alltid. Och då finns det inget som åklagarna kan gå på.

 

Åklagarna Åse Schoultz och Christer B Jarlås låter luttrade när Junselevargens öde kommer på tal. Inte för att just hon skulle vara speciell – utan för att hon är en av alla dessa vargar som plötsligt försvunnit från jordens yta.

De är två av endast fyra miljöåklagare i hela Sverige som utreder grova jaktbrott. Båda har tidigare framgångsrikt åtalat och lagfört tjuvjägare med fängelsestraff som följd.

Men det tillhör undantagen.

– Vill man begå ett brott utan att bli åtalad är just grovt jaktbrott bland de säkraste sätten, säger Jarlås lite skämtsamt.

Men skrattet fastnar lätt i halsen. De har båda bittra erfarenheter från åtal och rättegångar de drivit, där högljudda hot och andra handgripligheter har drabbat dem.

När Åse Schoultz för några år sedan åtalade fem jägare från Härjedalen för illegal vargjakt tvingades hon både begära polisskydd och av säkerhetsskäl bo på annan ort. På en skylt utanför tingsrätten i Mora kallades hon det »största hotet mot en levande landsbygd«. När hon började jobba med grova jaktbrott installerades också larm i bostaden, kopplat direkt till ett vaktbolag.

– Det är klart att det suger och gör en trött, säger Åse Schoultz. Men vi har ju lagar och jag gör bara mitt jobb.

Hennes kollega Christer B Jarlås är kritisk mot att samhället inte tydligare säger ifrån när hot och våld används för att skrämma:

– Här finns grupper som skiter i lagen och som också stöttas av andra. Varför är det så tyst från politikerna i den frågan? Det tycker jag är konstigt.

I Strömsund pekar polismannen Björn Svanberg på bristen på resurser. Sedan 2010 har antalet poliser på orten halverats och är nu färre än tio, trots att kommunen till ytan är den sjätte största i Sverige.

– Det gör det svårt att ha koll på exempelvis tjuvjägare, det är lite vilda västern, säger han.

Björn får medhåll av kommunalrådet Göran Bergström som själv jobbat som polis i mer än 40 år. Han jämför situationen med laglösheten i filmen Jägarna. Där gällde mottot: »Skjut, gräv och tig!«

– Ja herregud, vad jag känner igen det. Ingen vill säga något, folk är superlojala in i döden. Då blir det otroligt svårt för polisen att utreda.

 

Tystnadskulturen får också konsekvenser för den journalist som ringer runt för att fråga vad som hände med Junselevargen. Nästan ingen på bygden vill prata.

Till sist får jag ändå namnet på den utpekade, han som enligt det anonyma tipset skulle ha haft en varg i frysen. Ett »trovärdigt tips« enligt polisen, men »alltför vagt« enligt åklagarna.

Efter några resultatlösa uppringningsförsök svarar han. Och nekar, förstås. Att han skulle ha något med Junselevargens försvinnande att göra är helt fel. Mannen, som är inbiten jägare, säger sig ha skjutit flera björnar men aldrig en varg.

– Fast jagas ska den, säger han.

Anledningen: den konkurrerar med jägarna och deras hundar, och är farlig för människan.

– Så det fanns ju en anledning till att man tog bort vargen på 60-talet, säger han.

Det låter som om du helst vill ha bort vargen från Sverige?

– Nej, så är det inte. Men den måste inte finnas här.

Hur tror du att hon försvann?

– Jag är övertygad om att myndigheterna själva tog bort henne.

Menar du att staten såg till att hon försvann?

– Det tror många som bor i området. Hon försvinner ju omedelbart, och sedan är det bara locket på. Att hon skulle ha drunknat, som de sa, det är ju bara löjligt. Varför hittade man ingen kropp?

Vi lägger på. Jag sitter kvar en stund med mina funderingar.

Och så får jag till sist ytterligare en kontakt jag länge sökt: den anonyma poliskällan, personen som tipsade Björn Svanberg i Strömsund om frysboxen.

Han är anonym också för mig och tycker att det är en »fruktansvärd jävla skandal« att åklagarna inte gick vidare. Och är själv tvärsäker på att en husrannsakan hade gett svaret.

– 110 procent säker! Det var Junseletiken som låg där i frysen.

Men såg du henne verkligen? Enligt polis och åklagare var du andrahandskälla.

– Nej, jag såg henne inte på plats, så att säga. Men jag har sett ett fotografi där hon ligger i frysboxen. Och den som tog bilden har berättat för mig var den togs.

Hur kan du vara så säker på att det var just Junselevargen?

– Jag har sett bilder på henne levande och med den pälsen misstar man sig inte. Jag är säker på att det var hon som låg i frysboxen.

Var finns fotografiet nu?

– Den finns väl kvar hos den som tog det. Men han vill aldrig visa bilden för en journalist, då blir han ju själv avslöjad.

Men skulle du inte kunna fråga fotografen ändå? Jag skulle gärna vilja se bilden.

– Fast då avslöjas ju att jag skvallrat för dig. Och det vill jag inte. Det blir för mycket tjafs och en massa tråkigheter.

Han lägger på. Går sedan inte att nå, trots upprepade försök. Lojalitetskulturen är uppenbarligen stark.

Poliskällan tog en risk när han tipsade om frysboxen. Längre vill han inte gå.

Foto: Naturvårdsverket