Jakten på Dawit

Det var Betlehem som gick för att öppna den himmelsblå och lite rostiga porten. På gatan utanför stod två män med svarta solglasögon. Betlehem, som nyligen fyllt sju år, studerade dem nyfiket. Hon tänkte att de måste vara kompisar till hennes pappa. Hon log mot dem och väntade.

– Är Isak här? undrade en av männen.

Mamma Sofia, som höll på att duka fram frukosten inne i rummet närmast gatan, hörde frågan och ropade:

Annons

– Det finns ingen Isak här, men det finns en Dawit Isaak!

– Det är honom vi söker, sa männen och klev oinbjudna in genom porten.

Villaområdet i centrala Asmara var ett av huvudstadens finare, med muromgärdade innergårdar och moderna hus med parabolantenner. Betlehem visade vägen längs den stensatta gången förbi citronträdet och fram till husets ytterdörr. Vindruvsrankor växte som ett tak mot solen och under dem hukade sig krukväxter lite huller om buller i plastkrukor.

Maken var svårväckt som vanligt. Han var en arbetsnarkoman som ständigt skrev eller läste. Ofta lite frånvarande. Alltid med en text i huvudet för nästa veckas utgåva av Setit. Nu var tidningens utgivningstillstånd i och för sig indraget, men Dawit hade förklarat för Sofia att den snart skulle vara igång igen.

Ett halvår efter vapenstilleståndet i gränskriget mot Etiopien kokade Eritreas huvudstad av nyheter och rykten, och det var svårt att värdera allt som påstods. Familjen hade bara varit tillbaka i landet i några veckor. Dawit hade inte ens hunnit packa upp sina väskor.

Han hade ofta berättat för barnen att de allihop kunde ha stannat i Sverige, men att han behövdes i Eritrea. Gång på gång hade han också förklarat att familjen inte behövde oroa sig för honom. Hans svenska pass låg i byrålådan. Uppstod problem borde hans svenska medborgarskap skydda honom – och om han ändå greps så skulle Sverige komma till hans undsättning.

 

Till sist kom Dawit ner från ovanvåningen. Sofia serverade rykande te och nybakat bröd till de två gästerna och sin man.

Medan de vuxna småpratade fortsatte Betlehem att studera de två männen som hon aldrig hade sett förut. Då och då kastade hon ett öga på sin pappa. Han såg lugn ut och det gjorde även Betlehem lugn. Mamman fyllde männens glas med mer te och flera skedar socker, sedan plockade hon fram bananer, apelsiner, en skinka och italiensk färskost från Dawits pappas egen tillverkning, en storsäljare i familjens delikatessbutik. Till det fick gästerna varsin cappuccino.

När männen hade ätit upp reste de sig och sa att Dawit måste följa med.

– Jag kommer strax tillbaka, sa Dawit till Betlehem och följde med männen ut genom dörren.

Först ute på gården sprack fasaden. Dawit ropade till sin hustru:

– Ta hand om mina barn! Se till att de går i skolan!

Sedan fördes han bort.

Annons

 

Solen värmer för första gången på året, luften är hög och klar.

Minnet är också glasklart.

– Men det känns overkligt, som på film, säger Betlehem Isaak och beställer en macchiato på uteserveringen på Järntorget i Göteborg.

Hon har hunnit fylla 23 år.

Varje gång hon berättar om den där morgonen i Asmara gör det ont.

– Att gå in i någons hem, äta frukost och sedan ta min pappa, hur kan man göra så?

Linje 11 rasslar förbi på sin väg från förorterna i nordost till Saltholmen vid havet. Betlehem sveper sjalen om halsen.

Uppväxten med två syskon och en ensamstående mamma i Kortedala och Bergsjön har inte varit enkel. När Betlehems pappa försvann, försvann också familjeförsörjaren. Att utan svenskkunskaper med tre barn i ett främmande land bygga en framtid har krävt allt av hennes mamma.

– När det gällde, då fanns inte Sverige där. Efter allt fint som Dawit hade berättat för mig om det här landet. Det är så mycket jag en dag måste berätta för honom. Det kommer att ta tid.

Betlehem syftar bland annat på hur länge det dröjde innan någon i det offentliga Sverige reagerade på Dawit Isaaks försvinnande. Av sin farbror Esayas har hon hört hur släkt och vänner fick slita för att få svenska medier och myndigheter att förstå.

– »Är ni säkra på att han är svensk medborgare?« var Utrikesdepartementets första kommentar. Och på redaktionerna kunde de säga: »Vi har redan haft flera artiklar från Afrika i år.«

Annons

Sju månader efter gripandet publicerades den första längre texten, ett externt debattinlägg i Expressen.

I dag är det svårt att tänka sig att Dawit Isaak negligerades under flera år. En förklaring Betlehem ofta får höra är att Eritrea då som nu var ett okänt och slutet litet land. Hösten 2001 var världens medier dessutom fullt upptagna med 11 september-attentaten i USA och det påföljande kriget i Afghanistan.

Många säger till Betlehem att hon har blivit den hon blivit på grund av en frånvarande far, andra att hon är lik sin far. Mamma Sofia utbrister ofta: »Du är exakt som din pappa!« Ibland menar Sofia det som beröm, ibland använder hon det som tillhygge när mor och dotter grälar.

Dawits intresse för politik, skrivande och resor finns även hos Betlehem. Favoritstaden i världen är Rom.

– Eritrea var ju en italiensk koloni. I Italien känner jag igen lukter, människor och byggnadsstilen från min barndom.

Hon har också ärvt kompromisslösheten. När redaktörer har klagat på att hon skriver för många krönikor om rasism har hon sagt tack och hej. Att en person som själv inte utsatts för rasism säger så till henne kan hon inte acceptera.

Betlehem har också anklagat medier och journalister för att vara anledningen till att hennes pappa fortfarande är fängslad. I flera intervjuer när hon var yngre menade hon att den massiva Free Dawit-kampanjen bara provocerar Eritreas ledning. I dag tycker hon att de väl »får göra sitt«. Men hon vill inte vara en del av kampanjen.

Jag berättar att jag som många andra kollegor har skrivit under upprop och debattartiklar och krävt Dawits frihet i paneler på Pressfrihetsdagen – men att även jag har börjat tvivla på värdet av fler manifestationer. Uppmärksamheten har kanske hållit honom vid liv, men diskussioner om huruvida Sverige ska »hota« och använda hårda ord eller »böja sig för en diktatur« tycks inte leda någon vart.

Vi pratar om att Eritrea nu verkar ha stängt dörren till Sverige: ingen dialog, inga förhandlingar, ingen tyst diplomati. Jag säger att det som behövs kanske är precis det som Dawit kämpade för: kunskap, förståelse, förklarande journalistik.

Betlehem lyssnar på min monolog. Sedan säger hon att hon är lite trött. Hon har precis gått av sitt skift på det boende för ensamkommande hon arbetar på. Innan dess var hon i London med tjejkompisarna.

 

Jag tar ett andetag och berättar om min plan. Ingen svensk journalist har fått visum till Eritrea på nästan ett decennium och landet ligger i den absoluta botten av Reportrar utan gränsers pressfrihetstabell. Men kanske kan min egen tid i grannlandet Etiopiens fängelse utgöra en 438 dagar lång visumansökan? Etiopien och Eritrea låg trots allt i krig med varandra i mer än tre decennier och enligt teorin om att »mina fienders fiende är min vän«, så …

– Och om jag får visum, fortsätter jag, och om jag lyckas intervjua president Afewerki, så kan jag ha med ett kort inspelat meddelande från dig till presidenten. Traditionen med benådning har en viktig funktion i både Etiopiens och Eritreas rättssystem, och där spelar familjens situation och vilja en viktig roll.

Betlehem ger mig en hård blick.

– Jag tänker aldrig böna och be dem om något. De ska be mig om ursäkt, respektera de mänskliga rättigheterna och ställa min pappa inför rätta eller släppa honom fri. Jag vill vara lika rak och envis som de verkar vara – och de har tagit ifrån mig rätten till min pappa. Jag vill att han får en advokat. Det är det enda kravet jag har.

Hon frågar mig varför jag vill till Eritrea. Vad har jag med Eritrea att göra?

Jag svarar att vi vet både allt och inget om Dawit Isaak. Han har blivit en symbol. Den möjliggör ett solidaritetsarbete, men står också i vägen för att förstå vem människan var. Eller: är.

Är Dawit en regimkritiker som ville få in landet på ett annat spår? En grävande journalist? Eller en barnteaterförfattare som blev en bricka i ett spel? Jag vill veta. Och på samma sätt som jag vill förstå Dawit Isaak, vill jag också förstå regimen och människorna som håller honom fängslad.

Det finns så klart också personliga drivkrafter bakom idén. Johan Persson och jag placerades i Kalityfängelset för att vi hade gjort vårt journalistiska jobb, och den erfarenheten har gjort mig än mer övertygad om vikten av journalistik från världens vita fläckar. Kalityfonden, som vi tog initiativ till, har finansierat stödåtgärder för Dawit och andra fängslade journalister genom åren. Sedan ett par år har jag också drivit publiceringsplattformen Blankspot för att ge en röst åt människor som annars inte träffar journalister.

Men trots mitt engagemang tror jag att det i grunden inte är vi på utsidan som kämpar för de fängslade journalisternas frihet – utan de som slåss för vår.

 

Betlehem rör med skeden i kaffekoppen. Sedan säger hon att även om hon aldrig får se sin far i livet så vet hon att han gav sitt liv för det fria ordet.

Och för Eritrea.

– Vissa människor kanske måste dö för det de tror på, säger hon.

Hon menar att hans öde är sammantvinnat med det land som håller honom fången.

– Hans frihet är Eritreas frihet.

Så lägger hon till att det är bra om jag försöker resa dit för att söka svar. Får jag reda på någonting, positivt eller negativt, så vill hon vara den första som får veta.

Hon har bara en uppmaning:

– Var försiktig! Du har ju barn nu. Gör inget dumt.