Under 1970-talet misstänkte Säkerhetspolisen och Försvarsmakten olagligt snokande på alla möjliga håll. Visst handelsutbyte pågick trots allt med Sovjetunionen, och de sovjetiska lastbilar som transporterade varor till Sverige följdes med stort intresse av både Säpo och uppmärksamma privatpersoner. Tog chaufförerna inte märkligt långa och många pauser? Körde de inte skumma omvägar ibland? Minst lika suspekt var importfirman Matreco som bland annat försökte prångla på svenskarna ryskbyggda bilar som Jalta, Volga och Moskvitj. En och annan kommunist verkade köpa kärrorna av barmhärtighetsskäl, men inte i sådan utsträckning att det rättfärdigade firmans förhållandevis storslagna existens.
För att sätta dit någon för spioneri eller få någon utvisad ur landet krävs dock bevis. Varken med lastbilarna eller Matreco fann Säpo något som kunde tillfredsställa en åklagare, varför man istället vände sig till en mindre kräsen publik. Den svenska pressen tog tacksamt emot »läckorna« och publicerade alarmistiska artiklar om detta påstått förtäckta spioneri.1
Tanken från Säkerhetspolisens sida var dels att visa de förmodade spionerna att man höll ögonen på dem, så att de kanske lade band på sig självmant, och dels att öka folks vaksamhet, så att man fick in mer avgörande tips. Ryssarna verkade inte bry sig nämnvärt, men metoden fick i alla fall effekt vad gällde svenskarnas vaksamhet.
Sommaren och hösten 1979 riktades den främst mot ett snabbt växande fenomen: polska tavelförsäljare.
- Mer:
- Bokutdrag
