Fotot är hämtat ur boken Svenskt flyg under kalla kriget (Medströms förlag).

Myten om de polska tavelförsäljarna

Under 1980-talet menade svenska militärer och »fosterlandsvänner« att polska tavelförsäljare spionerade åt ryssarna. Säpo undersökte saken noggrant och fann att misstankarna var grundlösa – trots det lever vanföreställningen vidare än i dag. I detta utdrag ur Björnen kommer! Om ryssrädsla, mönsterseende och militära misstag berättas historien om denna märkliga konspirationsteori från det kalla kriget.

Under 1970-talet misstänkte Säkerhetspolisen och Försvarsmakten olagligt snokande på alla möjliga håll. Visst handelsutbyte pågick trots allt med Sovjetunionen, och de sovjetiska lastbilar som transporterade varor till Sverige följdes med stort intresse av både Säpo och uppmärksamma privatpersoner. Tog chaufförerna inte märkligt långa och många pauser? Körde de inte skumma omvägar ibland? Minst lika suspekt var importfirman Matreco som bland annat försökte prångla på svenskarna ryskbyggda bilar som Jalta, Volga och Moskvitj. En och annan kommunist verkade köpa kärrorna av barmhärtighetsskäl, men inte i sådan utsträckning att det rättfärdigade firmans förhållandevis storslagna existens.

För att sätta dit någon för spioneri eller få någon utvisad ur landet krävs dock bevis. Varken med lastbilarna eller Matreco fann Säpo något som kunde tillfredsställa en åklagare, varför man istället vände sig till en mindre kräsen publik. Den svenska pressen tog tacksamt emot »läckorna« och publicerade alarmistiska artiklar om detta påstått förtäckta spioneri.1

Tanken från Säkerhetspolisens sida var dels att visa de förmodade spionerna att man höll ögonen på dem, så att de kanske lade band på sig självmant, och dels att öka folks vaksamhet, så att man fick in mer avgörande tips. Ryssarna verkade inte bry sig nämnvärt, men metoden fick i alla fall effekt vad gällde svenskarnas vaksamhet.

Annons

Sommaren och hösten 1979 riktades den främst mot ett snabbt växande fenomen: polska tavelförsäljare.

Precis som i Sverige fanns det i Polen en stor och välutbildad efterkrigsgeneration, men till skillnad från i väst fanns det inte särskilt många kvalificerade arbetsuppgifter att ta tag i. Landet dominerades av en jordbrukssektor där man på många håll fortfarande höll sig med häst och vagn och oxdragna plogar.

Som en följd av Helsingforsdeklarationen hade landet liberaliserat sina utreseregler. Framför allt unga tilläts att resa till väst, i som längst tre månader. Det var ett sätt för regimen att stävja ett pyrande politiskt missnöje och för ungdomarna att se världen och kanske samtidigt tjäna några svårt efterlängtade slantar. Sverige slopade visumtvånget för polska medborgare och snart kom tusentals polacker farande över Östersjön.

Vid Odenplan i Stockholm fanns en driftig konsthandlare som importerade massproducerade tavlor från Asien. De billiga akrylverken föreställde sorglustigt avmålade europeiska företeelser och motiv, och avyttrades främst genom dörrförsäljning. På så vis nådde man köpare som kanske inte var så vana vid att bedöma konst, och försäljaren kunde påstå sig vara en konststudent som sålde sina egna mödosamt framställda verk.

Konsthandlaren värvade unga polacker som visade sig vara utmärkta dörrknackare. De tusenlappar de tjänade ihop var en förmögenhet hemma i Polen, så när de kom hem tipsade de andra som tog över stafettpinnen. Några av tavelförsäljarna inspirerades att starta en egen Asienimport och snart fanns två konkurrerande verksamheter som spred sina team över landet.2

Detta var kapitalism i dess renaste form: i Hongkong kostade tavlorna tio kronor att köpa in, på den svenska landsbygden betalade folk gladeligen mellan 150 och 400 kronor. Polackerna arbetade i grupper om fyra eller fem, som utöver hötorgskonst och säljträning försågs med svenska bilar och kartor över de tilltänkta försäljningsområdena. Sedan drog de hit och dit och bodde så billigt de kunde på campingplatser eller i semesterstugor.

 

Naturligtvis väckte de misstankar, framför allt om de knackade på hemma hos någon militär. Befann de sig för övrigt inte märkligt ofta i närheten av försvarets olika anläggningar? Tipsen vällde in.

Säkerhetspolisen bestämde sig för att följa två av teamen genom Skaraborgs län. När polackerna spred ut sig i ett område runt Tidaholm tyckte sig en spanare ha fått sina farhågor bekräftade: här fanns mängder med hemliga flygfält, stabsplatser och mobiliseringsförråd.

Onsdagen den 7 november slog Säpo till i en dubbelrazzia: åtta polacker greps i Hökensås semesterby utanför Tidaholm samtidigt som deras tre polska uppdragsgivare greps i Stockholm. Polisen beslagtog buntvis med kontanter – över 200 000 kronor – och inte minst: kartor.

Polackerna ägde sammanlagt 66 kartor, både turistkartor och mer detaljerade i skala 1:50 000, och på samtliga kryllade det av olika kryss och markeringar. Dessa överlämnades till militären för analys samtidigt som de anhållna utsattes för hårda och utdragna förhör.

Gripandena väckte enorm uppmärksamhet. Expressen fick tag på Säpomannen som spanat i semesterbyn och kunde därför bräda konkurrenterna med en rafflande spionhistoria om dagarna före tillslaget. Att tavelförsäljarna verkligen var spioner togs för givet, varför tidningen redan nu försökte utröna hur stor skada riket hade lidit. »Vi har hemliga anläggningar i nästan varenda buske här i trakterna«, intygade en överstelöjtnant. Så hur viktiga var då de? Genom ett resonemang som knöt Skaraborg till försvaret av Östersjöinloppet, som i sin tur var viktigt vid en eventuell framtida marin konfrontation mellan öst och väst, framställdes området som stekhett, »en brännpunkt i stormakternas politik«, enligt general Nils Personne.

I Aftonbladet framfördes tvivel: »För en utomstående betraktare eller ›vanlig svensk‹ verkar polackernas verksamhet vara rena galenskapen om de nu verkligen planerat att spionera på militära anläggningar. I längden kan inte ett helt fotbollslag åka runt i landet på vandrarhem och i semesterbyar utan att det väcker uppmärksamhet.«

Skaraborgspolisens förhör rullade på utan att dörrknackarna lät sig rubbas: de ägnade sig åt att sälja tavlor, punkt. Kryssen på kartorna var olika markeringar för var de skulle sälja eller var de hade sålt, för vägar som inte ledde någon vart eller vägar som det fanns anledning att bearbeta på nytt.

Utredningen i Stockholm gav samma resultat: den så kallade »spioncentralen« var uppenbarligen en tavelförsäljarcentral. Här fanns inga som helst kopplingar till polska myndigheter av något slag, inga mystiska radiosändare eller spionerigrejer. För den så kallade satellitroteln, Säpoavdelningen som höll koll på vad personalen på de olika öststatsambassaderna sysslade med, var de gripna polackerna också okända sedan tidigare.

Annons

Å andra sidan talade de påfallande bra svenska, vilket uppfattades som udda. Dessutom var de inte vilka kringresande ungdomar som helst. »Aldrig tidigare har så kvalificerade ambulerande tavelförsäljare besökt de svenska bygderna«, konstaterade Svenska Dagbladet. »I de polska grupper som Säpo kontrollerat finns en kärnfysiker, en civilingenjör i elektronik, en civilingenjör i kemi, en civilingenjör som arbetar som lärare, en arkitekt och en byggnadsingenjör.« Rubriken i Dagens Nyheter: »Polsk kärnfysiker var ›tavelnasare‹.«

Åklagaren var tvungen att fatta ett beslut. Fanns alls någon bevisning? För ekonomisk brottslighet: onekligen. Verksamheten var kolsvart. Men vad gällde spionerimisstankarna hade inte Säpo fått fram minsta lilla bevis.

Hos Försvarsmakten fanns dock inga tvivel: polackerna var spioner. Massvis av deras kryss på kartorna var satta i anslutning till olika militära anläggningar eller förråd. Andra fanns vid viktiga vägkorsningar eller broar.

Dessvärre var det si och så med avstånden mellan de olika markeringarna och de objekt militärerna uppfattade som viktiga. Dessutom vilade hela undersökningen på ett cirkelresonemang: polackerna greps först när de kom till ett område med ovanligt många militära anläggningar, varför diverse kryss i närheten av sådana var av naturen givna. Att även vanlig infrastruktur utgjorde militära mål var dessutom i bästa fall en sanning som låg i betraktarens öga.

Återigen hade apofenin slagit till, och den här gången var det alltså mönstret av en hel spionring som trädde fram ur tavelförsäljarnas så generöst utspridda klotter.

I ett pressmeddelande den 27 november meddelade Rikspolisstyrelsen att samtliga polska medborgare utom en var släppta, och att den kvarhållne var häktad för ekonomisk brottslighet.

Så hur var det med det så hett omdiskuterade spioneriet? Pressmeddelandet redogjorde utförligt för Försvarsmaktens bedömning av det beslagtagna kartmaterialet, och att det ansågs mycket graverande. Samtidigt hade polackerna förklarat saken med sin försäljningsverksamhet som onekligen var omfattande. Chefsåklagare K G Svensson sammanfattade: »De misstänktas uppfattning har gått isär ifråga om det graverande kartmaterialet och vilken funktion detta haft. Det har heller inte varit möjligt att med säkerhet fastställa om kartorna med sina markeringar fungerat som hjälpmedel för spioneri eller om de varit en produkt av sådan verksamhet. Oaktat att kartmaterialet är graverande, har ingen av de misstänkta kunnat bindas vid något konkret och preciserat uppgiftsinhämtande eller annan verksamhet som innebär spioneri, vilket är en förutsättning för åtal. Något kollektivt straffansvar existerar ej i svensk rätt.«

Det var en elegant lösning. Säkerhetspolisen slapp slösa mer energi på en uppenbart utsiktslös utredning, utan att man för den sakens skull behövde ifrågasätta militären och den sensationslystna pressen. Polackerna kunde hursomhelst kastas ut ur landet och deras slantar tillföras statskassan. Slutet gott, allting gott.

Det fanns bara en hake: villfarelsen att tavelförsäljarna var spioner levde vidare, eller blev till och med stärkt, hos stora delar av den svenska befolkningen. (…)

 

1980-talet började oroligt. Iran hade tagits över av islamistiska extremister som kastat ut den västvänlige shahen och kidnappat personalen på USA:s ambassad i Teheran. Amerikanska flottstyrkor samlades i Persiska viken och det tycktes bara vara en tidsfråga innan de skulle gå till angrepp.

I Polen utmanades kommunistpartiet av den fria fackföreningsrörelsen Solidaritet och en befolkning som återfunnit kristendomen sedan Karol Wojtyła utnämnts till påve. Fruktan för att Warszawa skulle drabbas av samma öde som Budapest och Prag ökade när ryssarna invaderade Afghanistan, under förevändning att de skulle stötta det landets impopulära kommunistregim.

USA brännmärkte invasionen som det »allvarligaste hotet mot världsfreden sedan andra världskriget« och bojkottade OS i Moskva. Nedrustningsförhandlingarna mellan supermakterna lades på is. Ronald Reagan rusade mot presidentposten. Enligt honom var kommunismen en »tillfällig avvikelse som en dag kommer att försvinna från jordens yta, eftersom den går emot människans själva natur«. Avspänning, enligt Reagan: »Är inte det vad bonden har med sin kalkon – tills han slaktar den på Thanksgiving?«

Det andra kalla kriget var inlett.

Temperaturen i Sveriges närområde steg under sommaren 1980. Stora Warszawapaktsstyrkor drogs samman längs Polens gränser och i Östersjön avlöste de sovjetiska marinövningarna varandra. Innanhavet, som så länge tyckts alltmer fredligt och militärt irrelevant, befann sig plötsligt i händelsernas centrum.

Annons

Inte nog med att Polen var ett grannland – dess enorma yta och drygt 50 miljoner invånare gjorde att en konflikt där skulle få händelserna i Ungern och Tjeckoslovakien att förblekna. En invasion på andra sidan Östersjön skulle rimligen resultera i en stor flyktingvåg till Sverige. (…)

 

I dessa turbulenta tider var det lurigt att vara tavelförsäljare. Livet hemma i Polen hade inte blivit lättare, så verksamheten fortsatte – om än under större försiktighet. De unga dörrknackare som reste runt kunde säga att de var turister, ibland tilltalade de kunderna på franska eller engelska för att inte väcka misstankar. Ofta blev resultatet att de framstod som ännu mer suspekta.

Hösten 1981 befann sig en grupp försäljare i nordöstra Skåne. I trakten fanns pansarregementet i Hässleholm, otaliga mobiliseringsförråd och inte minst den topphemliga luftförsvarscentralen Kobran. Tisdagen den 15 september tipsade två privatpersoner polisen i Osby om en gammal Volvo Amazon som befunnit sig på en udda plats. En patrull skickades dit, men då var fordonet borta.

Nästa dag larmade en hemvärnsman polisen i Hässleholm, som lyckades finna den misstänkta bilen i närheten av Hästveda. I Amazonen fann de två unga polacker som påstod sig vara turister. Eftersom platsen knappast var ett turistmål och en av dem saknade pass godtogs inte förklaringen, och polisen öppnade en väska som visade sig rymma hoprullade taveldukar, en karta över södra Sverige med diverse markeringar samt en svensktextad lapp där det stod att polackerna var stumma och ville sälja konstverk. De greps och fördes till polisstationen i Hässleholm.

Polisen detaljgranskade polackernas förehavanden: de spårade upp gamla kunder och intervjuade föreståndare för olika stugbyar. Snart fann man gruppens tredje medlem och fler kartor. Alla tre anklagades för spioneri. Alla nekade.

Medan staben för Södra militärområdet i Kristianstad granskade de misstänkta kartorna fokuserade polisen på tavelförsäljarnas ekonomiska brottslighet. De hade onekligen ägnat sig åt otillåten näringsverksamhet. Dessutom hade de manipulerat kilometermätarna på två hyrbilar för att lura till sig lägre hyra, en av dem hade stulit en kamera och en annan berättade självmant att de blåst det svenska Televerket genom att tejpa en tråd på en enkrona som firades upp och ner ur telefonkioskernas myntinkast, så att de kunde ringa gratis hem till Polen. Allt erkändes utan omsvep.

Under de många och långa polisförhören framkom det också att en var för dålig på att sälja och mest fick agera chaufför. De andra två var riktiga veteraner: en hade befunnit sig i landet sedan början av året och i Norrland, Stockholmstrakten och Sydsverige sålt tavlor för 20 000 kronor som han redan skickat hem; en hade varit i Sverige även 1978, 1979 och 1980, och hade under 1981 års vända tjänat hela 31 000 kronor som sänts till Polen.3 Tavlorna kom från en central i Stockholm, nu var verksamheten uppstyrd så att försäljarna fick betala 2 500 kronor för ett set om 30 dukar – alltså runt 80 kronor styck. Vissa gick att sälja för hela 600 kronor. Polackerna berättade öppet om allt: de namngav andra landsmän de arbetat med, var de sålt tavlor och när. De omtalade kartorna löpte stafett mellan olika försäljare, men de gripna gjorde sitt bästa för att minnas vem som gjort vilken markering och varför. Alla var hursomhelst gjorda för att visa var man redan hade varit eller ställen som återstod för nästa säljare som dök upp i samma trakt.

Att de betett sig så diskret och undflyende när de greps berodde på att de visste att försäljningsverksamheten var olaglig och att vissa svenskar trodde att de var spioner. Det saknade passet var för övrigt inlämnat till de svenska migrationsmyndigheterna tillsammans med en ansökan om uppehållstillstånd. Alla uppgifter som gick att kontrollera visade sig stämma.

En av polackerna försökte till och med skoja vid ett av de första förhören. Han kände väl till misstankarna från 1979 och när en Hässleholmspolis frågade om kartmarkeringarna sade han att de visade »nedlagda flygplatser och militärt skyddade platser«. På frågan om vad han ägnade sig åt svarade han kryptiskt »tavelförsäljning … och kanske något annat«. Skämtet gick inte hem. Han gjorde inte om misstaget.4

 

Efter nästan sex veckors kartanalys redovisade generallöjtnant Sven-Olof Olson, chef för Södra militärområdet, resultatet. Detta gick helt på tvärs med polisens undersökningar: enligt generallöjtnanten var polackerna tveklöst spioner. Överstelöjtnant Rune Risheden och ingenjör Gunnar Nordqvist hade granskat samtliga 210 markeringar på polackernas fyra kartor och funnit att inte mindre än 151 kunde kopplas till militära mål.

Slutsatsen hade man kommit fram till genom att använda det vida begreppet »totalförsvaret«. Återigen räknades alltså även vägkorsningar, broar, kraftstationer och liknande som militära mål. Och hela 22 markeringar rörde inte ens sådant – utan öppna fält eller andra platser militären bedömde som lämpliga »luftlandsättningsmål«. Även vissa av de påstått militära målen – ofta diverse lador som fungerade som mobiliseringsförråd – var inte ens mål i sedvanlig mening, utan platser där man tidigare genomfört en övning. Markeringarna behövde heller inte finnas i direkt anslutning till något av alla dessa tänkta eller reella objekt – analytikerna nöjde sig med att de fanns hyfsat nära, ibland så långt som en mil därifrån.

Ur statistisk synpunkt var analysmetoden obegriplig. »Det har inte varit möjligt att urskilja något symbolsystem i markeringarna«, erkände militärerna. Men: »Den omständigheten att en markering utmärker en plats som ligger ganska långt från en försvarsanläggning behöver inte betyda att markeringen inte avser just den anläggningen.« Man ägnade sig alltså åt rena gissningar, så länge de stärkte den egna tesen.

Ytterligare 47 av de 151 misstänkta markeringarna var till synes oskyldiga även utifrån detta allomfattande resonemang. Men de befann sig vid så kallade radiolänkstråk, det vill säga osynliga eterfarleder för krypterad radiotrafik mellan landets försvarsanläggningar. Sådana gick lite kors och tvärs över nejden. Ingen av polackerna medförde någon form av radioutrustning, varför de varken kunde veta var stråken gick eller utnyttja kunskapen till att på något sätt avlyssna trafiken. Hur man kunde anföra kryss vid sådana stråk som bevis för underrättelseverksamhet är ett mysterium.

Termen för den sortens irrationella mönsterseende – apofeni – härstammar från den kliniska psykologin och myntades 1958 av tysken Klaus Conrad i en avhandling om schizofreni. Att i övrigt friska militärer uppvisar samma symtom innebär förstås inte att de är psykotiska i medicinsk mening – bara att deras beteende överensstämmer med psykiskt sjuka människors.

Gunnar Kragh, länsåklagare i Kristianstads län, lät sig ändå imponeras. Polackerna åtalades för spioneri, samt naturligtvis för de andra brotten.

Hässleholms tingsrätt köpte inte militärens resonemang. Den så kallade bevisningen var för märklig, det statistiska sambandet för dunkelt. Dessutom gick den inte ihop med polackernas beteende: om de nu var spioner, varför hade den tredje stannat kvar i trakten och fortsatt sin verksamhet efter att de andra blev gripna? Och när polisen väl närmade sig honom – varför hade han försökt gömma undan tavlorna i sin stuga men låtit alla kartor ligga framme? Spioneriåtalet ogillades.5 Polackerna dömdes för kamerastölden och ekobrotten, men eftersom de suttit häktade så länge försattes de omedelbart på fri fot. De fick till och med tillbaka sina beslagtagna taveldukar.

Generallöjtnant Sven-Olof Olson förstod ingenting. »Tingsrätten har dömt och jag ska inte kvälja dom«, sade han till Svenska Dagbladet. »Det märkliga är att utlänningar, i detta fallet polacker, kan åka omkring och i detalj studera våra anläggningar utifrån.«

Olson hyste inga tvivel om att militärens misstankar stämde: »Jag tvingades i tingsrätten erkänna att polackernas kartor upptog anläggningar som jag inte kände till, trots mitt ansvar för krigsförberedelserna i södra Sverige.« Dessutom hade han gjort en egen jämförande studie. »För att bevisa vilka stora detaljkunskaper polackerna hade lät jag testa min personal i staben. Jag bad dem pricka ut platser på en karta med som de trodde militär anknytning. Jämfört med de polska kartorna blev det ytterst få militära punkter.«

Denna häpnadsväckande blindhet för det uppenbara – om generallöjtnantens iakttagelser visade något var det ju hur långsökt den egna »bevisningen« var – bottnade i en personlig övertygelse. Sven-Olof Olson utgick från att hans verksamhet var så viktig att ryssarna måste vara nyfikna på den. Enligt den logiken var polackerna bara ett högst förväntat led i Warszawapaktens ständiga krigsförberedelser: »Jag tror att stormakterna utbildar särskilda sabotageförband som behöver detaljskisser över känsliga anläggningar för att i ett krigs inledningsskede snabbt kunna sätta dem ur spel.«

Att inga sådana skisser påträffats hos polackerna, eller ens några anteckningar om de påstådda totalförsvarsmålen överhuvudtaget, tog han ingen notis om. (…)

 

Efter [ubåtsjakten i] Hårsfjärden [1982] var sedan all eftertanke som bortblåst. Utöver att uttalanden från personer i uniform accepterades som sanningar sökte sig många murvlar ut i ännu grumligare vatten: rapportörer som sett bubblor och periskop på de mest osannolika ställen lyftes fram på löpsedlar, oidentifierade dykare som skådats i skärgården presenterades som mystiska grodmän, sovjetiska lastbilar som befunnit sig i närheten av någon militäranläggning utmålades som spioncentraler, och som ett brev på posten återkom de polska tavelförsäljarna till nyhetsrapporteringen.

Det skenande mönsterseende som väglett militärens analytiker präglade även den yrkeskår som skulle granska dem. Att tusentals sovjetiska så kallade TIR-lastbilar genomkorsade landet varje år (det var delvis Ikeas fel, de lade mycket enkel produktion i östländerna), att de svenska kusterna frekventerades av tiotusentals svenska fritidsdykare, att tavelförsäljarnas påstådda spionverksamhet utretts och avfärdats med goda argument – inget spelade någon roll. Slumpen och andra naturliga förklaringar stod alltför lågt i kurs i det rådande stämningsläget.

I oktober 1983 publicerade Aftonbladet en hårt marknadsförd artikelserie som stack ut till och med i denna spekulativa omgivning. Under vinjetten »Spetsnaz – Sovjets sabotörer« berättade kvällstidningen om ryska specialförband som ruvade i vassen. Förklaringen: Aftonbladet hade fått tag på den bok Ubåtsskyddskommissionen fått sig tillstucken två sidor av när politikerna famlade efter argument för miniubåtar, samt intervjuat dess författare – en man som kallade sig Viktor Suvorov. Denna sovjetiska avhoppare påstod sig vara dömd till döden av KGB och mer eller mindre vänta på att bli likviderad. »Sabotörerna finns i Sverige just nu«, hävdade Aftonbladet. »ÖB står överst på dödslistan.«

Enligt Suvorov övade de sovjetiska förbanden redan fallskärmshopp i olika västländer. Spetsnazsoldaterna sades vara utrustade med automatgevär, granater, ljuddämpad pistol, kniv, mat och medicinväska. De tog inga fångar utan dödade direkt. Att avslöja dem var i princip omöjligt, eftersom de bar svenska uniformer och talade flytande svenska. Enligt Suvorov var även sovjetiska idrottsmän att se upp med: i hemlighet var de professionella mördare.

[Journalisten] Ingemar Myhrberg kontaktade överstelöjtnant Jan-Åke Berg på Försvarsstabens underrättelseavdelning. Enligt Berg var det uteslutet att en person som påstod sig ha varit kapten i den sovjetiska armén skulle sitta inne med de detaljerade uppgifter som Suvorov spred. Boken föreföll vara ett lagarbete, kanske utfört av CIA. »Vi fäster ingen större vikt vid den här boken«, sade Jan-Åke Berg. »Personligen skulle jag helst se att man slängde den på sophögen.« (…)

 

Flygvapnets reaktionssnabbhet var avgörande vid ett krigsutbrott och dess piloter Försvarsmaktens akilleshäl. Generallöjtnant Sven-Olof Olson, vars personal utfört kartanalysen bakom åtalet mot de polska tavelförsäljarna 1981, lade ihop ett och ett och kom fram till att polackernas egentliga uppdrag var att kartlägga piloterna. Dessa skulle därmed kunna sökas upp och mördas av de kallhamrade förband Viktor Suvorov hade beskrivit. Återigen klaffade allt som kugghjul: miniubåtarna, mystiska grodmän, Spetsnaz, tavelförsäljarna. Idén fick fäste inom flygvapnets säkerhetstjänst och vidare ut i det militära systemet.

Emellanåt luftades teorierna i pressen. Ett återkommande tema var att Säkerhetspolisen aldrig angavs som uppgiftslämnare. Detta var egentligen ganska märkligt, med tanke på att spioneri inom landet var Säpos arbetsuppgift och inget militären skulle ägna sig åt. Men om Säpo alls förekom i rapporteringen var det för att någon chef ombads kommentera militärens uppgifter, och då avgav avmätta svar i stil med att det »inte kan uteslutas« att de grönklädda kollegorna var något på spåren.

Avsaknaden av Säpoengagemang fick Försvarsmakten att ta saken i egna händer. En enkät skickades ut till all flygande personal, som fick berätta om de någon gång de senaste åren fått besök av en dörrförsäljare. Siffrorna uppfattades som alarmerande – på vissa håll hade över hälften av de piloter som svarade på enkäten »uppsökts«. Major Carl Seved Andersson ställde samman en rapport6 som överlämnades till ÖB våren 1985. På 29 sidor sammanställde han där allt man trodde sig veta om tavelförsäljare, lastbilar från östländerna, olika i landet förekommande östbolag, sovjetiska idrottsmän som antogs vara agenter … samt hur detta hängde ihop med planer på att »spåra och likvidera nyckelpersoner inom fiendens organisation«. De polska dörrknackarna utmålades som det största hotet.

Söndagen den 28 juli inledde Svenska Dagbladet en stor artikelserie författad av tidningens försvarsjournalister Roger Magnergård och Lars Christiansson, den senare med ett förflutet som moderatledaren Gösta Bohmans informationssekreterare och personlig vän till Carl Bildt.7 En inledande text målade upp hotet från Sovjetunionen med breda penseldrag: spioner, inflytelseagenter, »ekonomiska operationer«, propaganda, desinformation. Sovjets »frontorganisationer« och de svenskar som gick ryssarnas ärenden avhandlades också. »Även den kampanj som bedrevs förra sommaren om att U137 hade navigerat fel uppfattas av den svenska säkerhetstjänsten som ett led av en desinformationskampanj, vilken gagnade sovjetiska intressen och som kan ha utgjort så kallade aktiva åtgärder emot Sverige.«

I nästa artikel, under rubriken »Hotar Sverige«, gick författarna hårdare fram: »Sovjet har 3 900 elitsoldater, specialtränade för att lamslå viktiga ledningscentra, utföra sabotage och likvidera nyckelpersoner i Sverige.« Med hänvisning till källor inom »den svenska säkerhetstjänsten« berättade Svenska Dagbladet att soldaterna drillades i närstrid två timmar om dagen, »och då speciellt i karate«. Övningsobjekten påstods vara dödsdömda straffångar som emellanåt avled till följd av behandlingen. Soldaterna var dessutom specialutbildade för svenska mål på så vis att de fått lära sig »svenska vanor, militär materiel och lite språk«. Några var kvinnor: »De är de enda som får kontakta agenter i Sverige. Deras hårda träning syftar till att de ska klara sig på svenskt område i månader utan att bli upptäckta. Deras uppgifter är också mer speciella – som att döda politiker och ledande militärer.«

Dessa mördare släpptes ner med fallskärm eller fördes till landet i miniubåtar, som kunde »transporteras till Sverige dolda i lastfartyg eller bäras av större ubåtar«. Väl i landet kunde deras täckmantel vara »långtradarchaufförer, journalister, försäljare, diplomater eller idrottsmän«. »Dessa soldater är de bästa som finns i Sovjet«, berättade en anonym källa. »De är politiskt pålitliga, vältrimmade och experter på att döda och förstöra – och att skapa kaos.«

Efter fem uppföljande artiklar som gav exempel på vad dessa angripare redan påstods ha utfört i Sverige – stulit minor, skapat en »rangerbangård« av tidigare oupptäckta bottenspår utanför Muskö, invaderat en skärgårdsö per helikopter 1975 – kom artikelseriens stora final och paradnummer: »Tavelförsäljning täckmantel för spioneri – flygvapenpiloter kartlades.« På något sätt hade Magnergård och Christiansson kommit över major Anderssons hemligstämplade ÖB-rapport.

För att förtydliga materialet hade Svenska Dagbladet räknat om enkätsvaren till procentsatser: om 41 piloter vid en flygflottilj besvarat enkäten, vilket exempelvis var fallet i Luleå, och 12 hade besökts av tavelförsäljare, skrev SvD att 21 procent av den flygande personalen blivit uppsökta. Redan detta var naturligtvis en hårdragning, eftersom ingenting sades om svarsfrekvensen. Oavsett vilket tycktes siffrorna tala sitt tydliga språk: vid F4 i Östersund hade inte mindre än 60 procent av piloterna fått påhälsning av dörrknackare, vid F18 i Tullinge 52 procent och vid F5 i Ljungbyhed 50 procent.

Detta var det statistiska bevis som så många hade väntat på. Kvällstidningarna högg stenhårt på nyheten och uppföljningar gjordes i både radio och TV.

I slutet av augusti återkom SvD med nya brännande uppgifter. Utöver flygvapnets personal visade sig tavelförsäljarna ha hälsat på yrkesofficerare inom andra vapenslag liksom diverse nyckelpersoner inom totalförsvaret. »Säkerhetstjänsten« angav en rad potentiella förklaringar, där de första var att adressuppgifter och »tidigare kartläggningar av officerare och deras vanor« behövde uppdateras samt att försäljningen kunde vara ett försök att värva totalförsvarspersonen som agent. Därutöver trodde man att »olika former av sensorer« kunde placeras ut, som mikrofoner, sändare och bandspelare, och att telefonerna manipulerades. »Avlyssning kan också ske genom att fönsterrutor tjänstgör som membran och vibrationerna fångas upp av laser eller mikrovåg.« Sist men inte minst misstänkte säkerhetstjänsten att besöken kunde utgöra en täckmantel för »utplacering av fjärrstyrda eller tidsutlösta bomber«.

För att motverka denna verksamhet, berättade Magnergård och Christiansson, hade Försvarsmakten upprättat telefonkedjor inom förbanden. Så snart en försäljare upptäcktes inom »riskgruppen« skulle den påhälsade lyfta luren och larma de andra. »Uppgiften för dessa, om de får besök, är att fotografera försäljaren för senare identifiering.«8

För en nutida betraktare framstår allt sammantaget som uttryck för en fullt utblommad paranoia. Det hindrar inte att de flesta av dåtidens militärer, med den hotbild man då uppfattade sig leva under, tog den polska tavelförsäljarkonspirationen på fullaste allvar. Bristen på handfasta belägg uppvägdes av medierapporteringen och den egna myndighetens övertygelse, samt det faktum att de själva eller någon nära bekant besökts av tavelförsäljare som då uppfattades uppträda suspekt. Enligt denna anekdotiska bevisföring ringde polackerna på just där en militär bodde, men inte hos någon annan på gatan. »Berättelserna är märkvärdigt lika«, konstaterar författaren Thomas Magnusson i Svenskt flyg under kalla kriget. Många av dessa militärer är än i dag övertygade om att polackerna var spioner.

 

Bengt Nylander,9 före detta chef för Säpos kontraspionage och under 1980-talet medarbetare på den så kallade ryssroteln, får något medlidsamt i blicken när han kommer in på de polska tavelförsäljarna.

»Till att börja med var det så«, säger han, »att ryssarna aldrig litade på polackerna. Och då kan man fråga sig: Varför inte det? Man måste minnas att enligt ryssarnas sätt att se det hade Polen redan fallit samman. De hade problemen med varvet i Gdansk och Lech Wałesa, och så hade ett stort antal polska diplomater hoppat av i Stockholm och på en massa andra platser i världen. Från motsatt håll fanns ett hat, rent allmänt, från polackerna gentemot ryssarna. Det hade naturligtvis sin förklaring i hur ryssarna betett sig under kriget. Av den anledningen tyckte vi på Säpo redan från början att den här idén föreföll långsökt.«

Trots detta hade man noggrant utrett saken 1979, och då kommit fram till att misstankarna inte stämde. Därefter var intresset naturligtvis ännu lägre inom myndigheten. Bengt Nylander förklarar vad han ser som den avgörande skillnaden mellan Säpos och Försvarsmaktens inställning till de här frågorna: Säkerhetspolisen genomförde sina utredningar för att samla in bevis som skulle hålla för åtal, eller om det handlade om en diplomat – så att denne kunde förklaras persona non grata och skickas ut ur landet. För Försvarsmakten saknades sådana beviskrav. Deras uppgifter tenderade därför att bli »lösare i kanterna«.

En annan faktor var nätverket. »Vi hade ett kontaktnät som var helt fantastiskt«, säger han. »På varje ort fanns betrodda människor som vi kunde höra av oss till med frågor. Och så fanns de olika Säposektionerna ute i landet. Om vi aktiverade sektionerna och nätverket – naturligtvis var det en rest från tiden då man höll koll på de lokala kommunisterna, men det törs man väl knappast säga i dag – kom det in väldigt mycket information. Den tittade vi på centralt. Vad det gäller tavelförsäljarna kom vi fram till att de inte utgjorde något hot.«

En person10 som på den tiden jobbade på Säpos satellitrotel förklarar: »Vi spanade, vi gjorde utredningar, vi satte in alla de polisiära insatser som fanns tillgängliga. Och fann inte ett enda bevis. Hur mycket man än jobbade och hur man än gjorde så fanns det ingenting. Eller jo, det fanns en brottsmisstanke. Hur det där kunde slå rot har jag ingen uppfattning om. Men till slut kom vi i alla fall till en punkt där vi sade: ›Vi kommer inte längre. Nu får det vara nog.‹«

Precis som Bengt Nylander menar han att militären påverkades negativt av bristen på tydliga mål. »För oss fanns kravet att från tanke och idé nå fram till ett visst mål inom en viss tid. Det saknades hos dem. Och då blev allt diffust, det blev mest olika påståenden.« Dessutom menar han att analysförmågan inte tycks ha varit den bästa. »Modus operandi-mässigt var operationen helt vansinnig. Hur skulle den gå till? Säg att du skickade tio polacker som skulle ringa på hemma hos Viggenpiloter. Om det nu var så att man hittat rätt, och det råkade vara piloten som öppnade dörren, hur skulle polacken känna igen honom? Han måste ha en bild så att han visste hur piloten såg ut. Men då visste han ju redan! Alltså handlade det om något slags registerföring. Så hur såg det registret ut, och var fanns det? Och vem tog bilderna? Några bilder på piloter tog polackerna inte, så mycket visste vi. Hursomhelst flyttar folk, så ett sådant register hade måst uppdateras, säg varannan månad. Nej, hela tänket var feltänkt. Det kunde bara inte vara så.«

Han slår ut med armarna: »Sedan kan man ju koka soppa på en spik. Till slut hade varenda militär med självaktning fått ett besök. Och så kom man på idén att de skulle avrättas. Men om man ska avrätta någon är det ju inte bara att åka dit och skjuta. Jag vet själv hur svårt det är att få fatt på folk vid en viss tidpunkt. Det är så mycket som kan gå fel. Och då talar jag om operationer där vi var ett helt team som skulle fånga en enda person, i vårt eget land. Här handlade det om över 100 flygare, så hur många team hade det inte behövts för att leta rätt på och ta ihjäl dem? Det blir ju en hel armé. Hur kan sådana idéer ens uppstå?«

Satellitrotelveteranen konstaterar att tillvägagångssättet stred mot allt man på Säkerhetspolisen visste om GRU, Sovjetunionens militära underrättelsetjänst. Och inte bara GRU, alla militära underrättelsetjänster söker enligt honom främst efter konstanter, sådant som Hilding Andersson, Stig Wennerström och Stig Bergling ertappats med att överlämna till ryssarna: baseringar, prestanda hos olika vapensystem, hur planerna ser ut vid ett krigsutbrott. »Så fort det första skottet smäller så upphör nuet att gälla«, säger han. »Det man vill veta är vad som gäller därefter. Så allt flyktigt, som var en pilot bor någonstans … nej, det är helt fel fokusnivå.«

Av den anledningen menar han att idén om TIR-lastbilarna – förkortningen kommer sig av att lasten tullklarerades och plomberades i ursprungslandet – som rullande spioncentraler var vassare. Infrastruktur förändras mindre över tid. »Men de hade ju satelliter på den tiden också. Då tänkte man sig att chaufförerna kunde observera hur det såg ut bredvid vägen, som hur tjocka trädstammarna var. Och det är klart, det kunde vara intressant för en stridsvagnsförare. Men … ja … det du gör, det gör du knappast från så lättdetekterade plattformar. Så: det var nej där också.«

 

Bengt Nylander berättar att TIR-lastbilarna var ett ständigt återkommande tema för ryssroteln. »Samtidigt kunde vi inte sitta i Stockholm och säga: ›Det där är skit.‹ Uppgifterna kom från troende, entusiastiska medarbetare från hela totalförsvaret. Får man de indikationerna ska man naturligtvis utreda dem för att se vad det hela handlar om.«

Många observationer handlade om att lastbilschaufförerna befunnit sig nära diverse försvarsinstallationer eller platser där det försiggick övningar, och att de då hade tagit många och långa raster. Bengt Nylander säger att han försökte förklara att antalet totalförsvarsmål och övningar var så stort att det var närapå oundvikligt att någon TIR-lastbil passerade förbi. »Och det här att de inte hade någon brådska … ja, i det kommunistiska systemet hade man ingen brådska. Dessutom hade chaufförerna nog inte så bråttom hem. Så de tog sina omvägar och rastade där de kom åt.«

Den sortens naturliga förklaringar hade dock svårt att få fäste, istället blev även visionen om de spionerande TIR-lastbilarna alltmer avancerad. Den militära säkerhetstjänsten kom fram till att de plomberade lastutrymmena nog inrymde något slags avlyssningsapparatur och började notera om bilarna befann sig i radiolänkstråk. »Men Sverige var ju så beskaffat att … överallt fanns det på något sätt en militärinstallation«, säger Bengt Nylander. »Säg då att du har en lastbil som kommer in i Karesuando och som åker ner till Småland, det var många som tog den vägen, då måste den passera väldigt många radiolänkstråk.« Det argumentet bet inte heller. »Det var ju väldigt svårt att argumentera emot någon från signaltrupperna som sade: ›De kan plocka ner allt det här!‹ Det var väldigt svårt att ifrågasätta för den som i det sammanhanget var lekman.«

Säkerhetspolisen började då samarbeta med tullen för att söka igenom ett antal bilar. Bengt Nylander är väldigt sparsam med detaljerna när han pratar om dessa inspektioner, och det är självskrivet varför de aldrig gavs någon offentlighet: med tanke på TIR-konventionen utgjorde de ett lagbrott. Hur som helst detaljgranskades lastbilarna ner till minsta lilla pinal, och vid några tillfällen röntgades till och med väggar och svåråtkomliga utrymmen. »Jag kan inte påminna mig om något tillfälle när man upptäckte något«, säger Nylander.

Därmed fick det vara nog. »På central nivå sade vi: Det här med TIR-lastbilarna och tavelförsäljarna, det jobbar vi inte mer med.«

Militären gav inte upp för det, och i Säpos frånvaro fick man snart hjälp av engagerade privatspanare som runtom i landet började hålla koll på lastbilar och tavelförsäljare. Några av de mer avancerade teamen fick sin verksamhet finansierad av finansmannen Tomas Fischer och marinofficeren Hans von Hofsten.

»Jag säger mycket gott om vårt nätverk«, säger Bengt Nylander. »Det var viktiga människor, men … jag kommer ju ihåg de här grupperna som jobbade med att bevisa olika tavelförsäljare och TIR-lastbilar. Det var människor som uppfattade Sverige som väldigt hotat, och att militären och Säpo inte hade möjlighet att hantera det. De kom in med väldigt många rapporter. Men som polis ställer man sig alltid frågan: ›Ska vi lägga ner tid och kraft på saker som vi inte kan styrka? Är det verkligen meningen att vi ska lägga resurser på det här?‹«

Svaret blev nej. Privatspanarna gick med sina spännande iakttagelser till pressen istället, och allt bara rullade på. Säpo valde att titta åt andra hållet: det fanns trots allt viktigare saker att ägna sig åt än att kommentera diverse stolleprov.

Det beklagar Bengt Nylanders forna kollega på satellitroteln, så här i efterhand. »De här idéerna fick ju ett väldigt starkt fäste, trots att de saknade täckning. Vi borde ha satt ner foten och sagt: ›Nej! Det här är ingenting.‹«

 

Så vilka olagligheter ägnade sig då ryssarna egentligen åt i Sverige, enligt Bengt Nylander som jobbade systematiskt med frågan? Han har själv skrivit en bok som heter Det som inte har berättats, som till stora delar handlar om det dramatiska 80-talet.11 Nylanders bok är dock inte särskilt dramatisk. Grodmän, tavelförsäljare och TIR-lastbilar lyser helt med sin frånvaro, då föreställningen att de ägnade sig åt spionage enligt honom saknar verklighetsförankring. Istället berättar han om det enträgna arbetet med att avlyssna och skugga KGB:s och GRU:s personal på den sovjetiska ambassaden, de olika underrättelseoperationer de ertappades med och Säpos egna metoder för att knyta till sig dubbelagenter och avhoppare.

Industrispionage var högprioriterat för ryssarna, som bland annat avslöjades med att försöka lura till sig detaljer om Jas-projektet. Byggandet av nya kustförsvarsanläggningar var de också nyfikna på, och Bengt Nylander kunde förhindra att en blåögd svensk byggherre läckte hemliga uppgifter till en nyfunnen rysk »vän«. Sådana grejer skriver han om: metodiskt, oglamoröst polisarbete.

Vad det gäller den påstådda undervattensverksamheten i skärgården konstaterar Nylander att Säpo aldrig gjorde någon observation som stärkte marinens uppfattning, men att han naturligtvis inte kan »bedöma de ›bevis‹ som marinen påstår sig ha om att det var sovjetiska ubåtar«. Säpo drogs ibland in i ubåtsjakterna – bland annat fick man upprätta ett center med tolkar och förhörspersonal i Berga när marinen förväntade sig att när som helst få upp en sovjetisk ubåt ur Hårsfjärden – men av dessa och liknande insatser blev det ju aldrig något.

»Om någon hade en annan uppfattning än att det var sovjetiska ubåtar blev den personen kraftigt ifrågasatt«, skriver han i Det som inte har berättats. »Det gick till och med så långt att lojaliteten betvivlades. Antingen var man för denna ståndpunkt eller så var man emot. Jag träffade vid ett antal tillfällen kommendörkaptenen Emil Svensson som hade en ledande befattning under ett antal av ubåtsincidenterna. Om jag vid något tillfälle gjorde en antydan om en avvikande mening hänvisade han till marinens och militärledningens uppfattning: det var sovjetiska ubåtar, punkt slut.« (…)

 

När TV-tittarna bänkade sig framför Sveriges Televisions populära program Rekord-Magazinet kvällen den 14 oktober 1987 möttes de som vanligt av Jan Guillou, den här kvällen klädd i uppknäppt turkos tenniströja. Guillou var inte bara landets mest berömda undersökande journalist, han var en omåttligt uppskattad spänningsromanförfattare tack vare sin nyss inledda bokserie om den svenska marinofficeren Carl Hamilton.

»Det är nu sex år sedan den sovjetiska ubåten U137 gick på grund utanför Karlskrona«, inledde Jan Guillou. »Under den perioden har det bedrivits en intensiv jakt på främmande ubåtar på svenskt territorium och bilden av den verksamheten har blivit allt mer motsägelsefull och förvirrande.« Denna förvirring, förklarade Guillou, berodde på ett »stort kunskapsgap mellan dem som har till yrke att sköta vårt försvar och oss andra«. Därför hade han och Rekord-Magazinet tagit till greppet att ställa sin programtid och sitt tekniska kunnande till en sådan experts förfogande. Med all sin auktoritet och trovärdighet i ryggen tittade Guillou in i kameran: »Om 47 minuter kommer ni alltså att veta mycket mer, och ni kommer att få många onda aningar bekräftade på vägen. För nu lämnar vi alltså ordet till en person som verkligen vet vad han talar om: kommendörkapten Hans von Hofsten.«

Det som därefter sändes var, beroende på perspektiv, en skickligt utförd och mycket övertygande genomgång av alla händelser och indicier som talade för sovjetisk illvilja gentemot Sverige. Eller det mest enkelspåriga, mönsterseende och bisarra propagandastycke som någonsin sänts i svensk TV.12

I programmet svepte von Hofsten igenom marina indikationer från 1962 och framåt. Enligt honom var allt ubåtar, förstås, men: »Vi som var med, och visste, vi blev förlöjligade. Men kunde inte göra någonting annat än att knyta näven i byxfickan.« Så kom U137 »som en förlossare«, det »kändes åter hedervärt att vara sjöofficer«.

Därefter hade det svenska folket insett hur hotade vi var, men ändå inte riktigt. Guillou – som även hjälpte till som reporter – och von Hofsten drog in diverse röster från militären och dess vidhängande institut. Den nyss inledda avspänningen och nedrustningen var enligt dem en chimär, Gorbatjov bara »den första sovjetiska ledare som verkligen har förstått hur man bedriver propaganda och politik i väst«. »Den allvarliga frågan vi måste ställa oss är vad som blir nästa mål«, sade von Hofsten. »Om vi blir det målet, blir vi då lämnade lika ensamma som Afghanistan? Är det så att Sovjetunionen alltid kan komma över någon ny bit utan att västvärlden för den skull griper till vapen?«

Alla som väckt frågor om de ständiga ubåtsjakterna avfärdades som mindre vetande, naiva eller »notoriska försvarsfiender«. Olof Palme citerades från graven. Hur kunde dessa människor tvivla, frågade sig von Hofsten, när »bevisen« var så entydiga: miniubåtar och grodmän hade siktats, stridspiloter besökts av tavelförsäljare och så vidare. Klippbilder från gamla sovjetiska militärövningar tonsattes med rundgång och atonala elgitarrer, sekvenser med svenska flygplan, fartyg och blågula fanor med stråkmusik.

Utöver ensidigheten och den Leni Riefenstahl-inspirerade redigeringen – samt det faktum att budskapet den här gången spreds av Sveriges Television – bjöd programmet på ett riktigt guldkorn: filmklipp från den privatmilis som förföljde sovjetiska långtradarchaufförer. Hans von Hofsten: »Svensk säkerhetspolis har inte kunnat skaffa fram bevis på någon lagstridig verksamhet, sägs det. Men bevis går att skaffa fram.«

Rutan fylldes av gryniga scener som uppenbarligen filmats från långt avstånd med en VHS-kamera. En sovjetisk lastbil syntes passera en äng. »Efter elva kilometers körning stannar de«, berättade en anonym röst. »En av ryssarna beger sig då in i skogen, på motsatt sida av vägen, med en vit plastpåse i handen.« Den suspekta plastpåsen syntes i bild. »Efter cirka tio minuter är han tillbaka med samma plastpåse. Proceduren upprepas tre gånger inom en sträcka av ett par kilometer.« Filmklippen blev mörkare i takt med att dygnets timmar passerade. »Efter cirka femtio kilometers körning parkerar ryssarna på nytt, och en av ryssarna har begett sig in i skogen på den högra sidan av vägen. Den andra ryssen promenerar och väntar längs vägbanan. Efter en halvtimme möts de båda, cirka hundra meter bakom lastbilen.« Av berättarröstens iver framgick att något avgörande antogs ha skett: »Vid samtliga av oss iakttagna tillfällen har inte plastpåsen ändrat sin form och i kikare kan man konstatera att den innehåller ett tyngre föremål.«

Med tanke på att händelsen filmats på sensommaren och att platsen var småländska skogar fanns en ganska trolig förklaring till allt detta: påsen rymde en låda och ryssarna plockade svamp. Men denna plausibilitet nämndes inte, istället förklarade rösten: »Vid en senare granskning av samtliga platser där ryssarna har stannat bilen hittar vi Televerkets installationer av det här utseendet.« En låda visades i bild. »Runda metallboxar, med ett enkelt hänglås. Här finns också stolpar, med anvisningar om att det här är en rikskabel som ligger här under jorden. Och skyltarna talar också om mellan vilka städer kabeln går. Enligt uppgift från Televerket innehåller dessa installationer både skarvpunkter och förstärkarenheter för nätet, som på många platser i landet genomgår en modernisering med bland annat fiberoptik och digitalisering för samkörning med försvarets nya sambandssystem 8 000.«

Att dessa rikskablar av praktiska skäl drogs nära vägar förklarades inte, inte heller att landet kryllade av dem. Därtill var även de uppgifter som trots allt presenterades påfallande vaga. På hur långt avstånd från ryssarnas skogspromenader hade dessa kopplingsboxar funnits? Uppvisade något av hänglåsen någon form av skada? Och den påstått intressanta digitaliseringen – var den alls påbörjad på den aktuella sträckan? Den källkritiskt lagda skulle nog säga att dessa utelämnanden talade för att avståndet var ganska stort, låsen orörda och att kablarna var av den gamla osexiga sorten.

Men detta program var inte platsen för ifrågasättanden och faktagranskning. Budskapet var glasklart: privatspanarna hade avslöjat chaufförspioner som fullt synliga dinglade runt med något slags avancerad fiberoptisk avläsningsutrustning i en vit påse vid vägkanten.

 

Efter programmet var en studiodebatt aviserad. Alla hade tackat nej: försvarsministern, ÖB, chefen för Försvarsstaben och chefer för de olika vapenslagen. Istället diskuterade Guillou och von Hofsten med fredsforskaren Wilhelm Agrell, och varandra. De gjorde sig lustiga över dem som inte ställt upp, men von Hofsten förklarade att alla hursomhelst delade hans uppfattning i sakfrågan. Jan Guillou passade på att håna Säpo: »Jag menar, det är slående att de här amatörerna kan hitta de här spionerna, medan exempelvis vår säkerhetspolis är upptagen med att syssla med annat.« Agrell: »Ja, de sysslar med att icke bevaka spioner som är på permission till exempel.« Gliringen syftade på att storspionen Stig Bergling precis rymt till Sovjet. Det var i och för sig Kriminalvårdens fel, men ändå.

Uppgifterna går isär om tittarsiffrorna för Rekord-Magazinet den här kvällen, men det rörde sig om minst en miljon svenskar. Hans von Hofsten fick enligt egen uppgift ta emot 150 beundrarbrev. Avsnittet kommenterades i sammanlagt 178 tidningsartiklar, vilka som så ofta tidigare i stor utsträckning följde partilinjer snarare än fakta.13

Programmet var »utomordentligt värdefullt«, menade moderata Svenska Dagbladet i en ledare, »ett av de viktigaste som visats i svensk TV«, tyckte moderata Nya Wermlands-Tidningen och »obarmhärtigt avslöjande«, enligt moderata Skaraborgs Läns Allehanda. Dagens Nyheter refererade å sin sida till »ett suggestivt spel« som »nästan uteslutande« byggde på »samlingar – eller kedjor – av indicier«, Norrländska Socialdemokraten menade att Sveriges Television var skyldig att balansera »denne amatörreporter och politikmakares enögda beskrivning« och ifrågasatte om public service-bolaget levt upp till sitt sändningsavtal. Expressens TV-recensent: »Programmet led av allvarlig hjärnbrist. Den sakkunnige experten gick an som han hade lust, förrädiskt och osakligt.« Granskningsnämnden för radio och TV mottog högvis med anmälningar. (…)

 

I december 1987 mottog överbefälhavare Bengt Gustafsson en ny utredning om tavelförsäljarna.14 Denna gick stick i stäv med tidigare larmrapporter.

Författaren Carl-Christer Hjorth, chef för Försvarsstabens säkerhetsavdelning, konstaterade att sammanlagt 154 larm hade inkommit om misstänkta dörrknackare. Redan larmens geografiska utbredning reste tvivel, eftersom de var vanligare där man jagat ubåt och »hotsituationen framstår mer levande«. Hursomhelst redogjorde Hjort för ett antal fall där polisen utrett saken men utan att finna tecken på underrättelseverksamhet. En helt ny grupp som orsakat flera larm var afrikaner som sålde kristna böcker åt Adventistförbundet. »Dessa medlemmar studerar i samfundets skolor för att utbilda sig till predikanter. De får genom bokförlaget möjlighet att dels tjäna pengar till fortsatta studier, dels möjlighet att missionera.« Hjort: »Bedömningen är att det inte är sannolikt att de blivande predikanterna har något kartläggningsuppdrag.«

Rapportens sprängstoff var dock den undersökning man låtit Statistiska centralbyrån utföra på 1 200 slumpvis utvalda medborgare. Hur många av dem hade fått påhälsning av utländska dörrförsäljare? Svaret: 62 procent. Flygvapnets gamla siffror, som i åratal cirkulerat som tavelförsäljarkonspirationens bevisning, uttryckte – om alls något – egentligen det motsatta: piloterna var mindre påhälsade än svensken i gemen.

Saken var bekymmersam av flera anledningar, inte minst att Försvarsmakten samma år skickat ut en informationsfilm där tavelförsäljarna spelade en central roll. Denna film var med sin budget på två miljoner kronor och sin inspelningstid på två år det mest avancerade propagandastycke militären någonsin producerat. »Filmen Förebudet skulle snarast skrämma svenskarna till vaksamhet«, skriver författaren Thomas Magnusson i Svenskt flyg under kalla kriget. »Den beskrev ett ›krig som pågår redan i dag‹ och underströk, efter filmsekvenser med främmande makts grodmän med automatvapen, att detta händer i vårt land och att det är ›något som man vet med säkerhet‹. De ›uppgifter‹ som filmen refererar till är ›kusligt samstämmiga‹.«

Filmen utgjorde en blandning av fakta, alarmerande intervjuer och dramatiseringar av ostyrkta incidenter. De sistnämnda var alltså fiktion, även om det inte framlades så. Dessa scener var inspelade med skådespelare, stuntmän och specialeffekter som i vilken actionfilm som helst.

I Förebudet erbjuder försäljarna potatis istället för konst, men publiken insåg naturligtvis vilken verksamhet upphovsmännen syftade på. »Vi var de enda i det här området som hade fått besök«, säger en pilot i filmen. »Vilket var egentligen syftet med besöket?« undrar filmens intervjuare. »Syftet var väl att likvidera mig i händelse av larm«, svarar piloten. Därefter följer en actionsekvens: »Filmen beskriver sedan hur öststatsagenter tar sig till flygförarnas hem och likviderar dem och deras familjer med automatvapen«, skriver Magnusson. »En utstuderat grym scen visar hur en kvinnlig östagent mördar en svensk kvinna med Volvo med barn i barnbilstolen med hjälp av spetsen på en stålkam som förs in i bakhuvudet. Då har tittarna redan fått bekanta sig med ett slags spetsnaz-soldater. Spetsnaz-soldaterna är i filmen märkliga och skrämmande zombieliknande gestalter, däribland kortsnaggade kvinnor, alla klädda i grötrockar. Något liknande de här gestalterna har aldrig funnits i Sovjetarmén, men väl specialförband.«

Detta blodisande drama var spritt i VHS-kopior inom hela totalförsvaret, alltså även hemvärnet, polisen, delar av sjukvården, folk som jobbade med landets kraftförsörjning och så vidare. De flesta svenskar som gjorde lumpen eller innehade någon form av offentlig befattning under slutet av 1980-talet minns filmen än i dag.

ÖB skickade kopior av Carl-Christer Hjorts avfärdande tavelförsäljarutredning till Försvarsmaktens olika avdelningar och regementen. Därefter stoppades den undan med en hemligstämpel.

 

NOTER

  1. För ett konkret exempel, se en artikel som publicerades i DN redan 1971: »Bilbolag täckmantel för upptrappad rysk spionageverksamhet«, Leif Dahlin, Dagens Nyheter, 711021. Just denna läcka – och tankarna där bakom – redogör Olof Frånstedt för i sina memoarer. Vid en pressträff dagen därpå, som skulle ha handlat om annat men som nu kom att domineras av spionageteorier, sägs Olof Palme ha blivit vansinnig: »Frånstedt skall avsättas!«
  2. Detta och efterföljande avsnitt om tavelförsäljarna bygger delvis på förläggaren och journalisten Thomas Magnussons banbrytande arbete. Han har presenterat det i kapitlet »Konsten att sälja underrättelser – De polska tavelförsäljarna« i boken Svenskt flyg under kalla kriget, Medströms bokförlag 2016, samt genom att ge journalisten Oscar Falk Dahlin underlag till artikeln »Gåtan om kalla krigets tavelförsäljare löst?«, Svenska Dagbladet, 160917. Därutöver har författaren fått tillgång till journalisten Ingemar Myhrbergs arkiv rörande de polska tavelförsäljarna. Däri fanns rättegångshandlingar, stora delar av den svenska dagspressens rapportering om företeelsen samt alla Rikspolisstyrelsens relevanta pressmeddelanden. Dessutom har de två säkerhetspoliser som senare nämns i boken, den före detta chefen för kontraspionaget Bengt Nylander samt en medarbetare som föredrar att vara anonym, bidragit med iakttagelser och information.
  3. Förundersökningen och rättegången mot polackerna finns sammanfattad i dom DB 411 vid Hässleholms tingsrätt, målnummer B 320/81 och B 374/81.
  4. Hur kan vi veta att han skämtade? Åklagaren menade att detta svar utgjorde embryot till ett erkännande, och så tolkades det även av den närvarande polisen och andra bedömare. Långt senare efterforskningar visar dock att alla spionerimisstankar mot polackerna var helt grundlösa. I början av 1990-talet fick Säpochefen Bengt Nylander tillgång till den polska underrättelsetjänstens arkiv, 25 år senare besöktes det av författaren Thomas Magnusson. De fann inga spår av de så kallade tavelförsäljarna. Polackernas roll inom Warszawapakten var att kartlägga Danmark, eftersom det fallit på deras lott att besätta det landet vid ett krigsutbrott. Men inte heller i Danmark användes dörrförsäljare vid underrättelseinhämtningen.
  5. Två nämndemän köpte förvisso spionerianklagelserna, men blev nedröstade.
  6. »Tavelförsäljare med mera – säkerhetshotande verksamhet mot FV anläggningar och Personal«, Säk H 901-6450, 850329. Avhemligad för författaren 161208.
  7. För den som vill läsa mer om Carl Bildts agerande och förhållande till pressen under de här åren rekommenderas boken Uppdrag Bildt, Björn Häger, Norstedts 2017.
  8. De mest väsentliga delarna av Roger Magnergårds och Lars Christianssons artikelserie i Svenska Dagbladet: »Hemlig rapport: Sovjets aktioner väntas öka«, 850728; »Hotar Sverige«, 850728; »Tavelförsäljning täckmantel för spioneri – flygvapenpiloter kartlades«, 850805; och »Stridsledare kartlagda av ›tavelförsäljarna‹«, 850827. Den i texten refererade artikeln om en påstådd helikopterlandsättning 1975 rymmer en intressant detalj: observanten bakom denna tidigare helt avfärdade uppgift låg även bakom skådandet av grodman i skärgården 1985. Att den senare tagits på allvar av marinen utgör Magnergårds och Christianssons argument för att även helikopterlandsättningen ägt rum – inte att vittnet saknade trovärdighet.
  9. Bengt Nylander intervjuades i Stockholm i februari 2017 samt vid uppföljande telefonsamtal.
  10. Denna Säpotjänsteman vill vara anonym och tala under källskydd, och intervjuades i Stockholm i juni 2017. Den som vill verifiera personens existens och uppgifter ombeds ta kontakt med författaren.
  11. Det som inte har berättats, Bengt Nylander, Hjalmarsson & Högberg 2016.
  12. Författaren är hemskt tacksam mot de medarbetare på Sveriges Television och TV4 som delat med sig av detta och ett stort antal andra relevanta program under arbetet med denna bok. På grund av alla osakliga och felaktiga påståenden som yttras i detta avsnitt av Rekord-Magazinet, i relation till dess enorma genomslag, framför författaren härmed önskemålet att det lä.ggs upp på SVT:s Öppet arkiv. Här finns många lärdomar att dra för såväl journaliststudenter och politiker som alla andra som är intresserade av försåtlig bevisföring och propaganda.
  13. Mediegenomslaget redovisades i tidskriften Den svenska marknaden året därpå. Även Tidskrift i sjöväsendet gjorde en summering: »Vakna svenskar! Vi får inte bli tagna på sängen«, Bertil Erkhammar, 1/1988. Den sistnämnda utgör författarens källa till de efterföljande citaten.
  14. »Om tavelförsäljare med mera., Säk H 901:8305, Carl-Christer Hjort, 871216. Avhemligad för författaren 170413.