Filterbubblan Publicerad måndag 30 juli 2018

Omgiven av uppföljningar

Madelene Pollnows granskning av författaren och föreläsaren Thomas Erikson och hans storsäljare Omgiven av idioter har rönt stor uppmärksamhet de senaste veckorna och är redan ett av Filters mest lästa reportage någonsin. I texten riktar ett flertal psykologer skarp kritik mot att Erikson hävdar att hans metod skulle bygga på vetenskap.

Sedan »Omgiven av idioti« publicerades har ytterligare ett antal psykologer stämt in i kritiken.

För er som är intresserade av att hänga med i den pågående debatten kommer vi här att länka till de artiklar och inlägg som publicerats i kölvattnet av vår granskning. Listan kommer förhoppningsvis att uppdateras. Saknar du något relevant inlägg – mejla christopher@magasinetfilter.se

• Mattias Lundberg, docent i psykologi vid Umeå universitet och författare till böcker som Den lyckliga pessimisten, har inlett en femdelad serie inlägg där han tittar närmre på Thomas Erikson och det tankegods som framförs i »Omgiven«-böckerna. Den första delen hittar ni här. Del två – »Populärvetenskap kräver vetenskap« – kan läsas här.

• Psykologen Jonas Hjalmar Blom, som medverkar i Filters reportage, utvecklar sina tankar i det senaste avsnittet av Magnus Lindwalls podcast Wag The Dog. Lindwall är professor i psykologi och är även han citerad i »Omgiven av idioti«.

• Psykologifabriken.se har även publicerat en kortare version av Jonas Hjalmar Bloms inlägg »Vad du bör vara medveten om när du läser Omgiven av idioter och kategoriserar folk i fyra färger«.

• I artikeln »Psykologernas kritik mot Omgiven av idioter« har Expressen följt upp vår granskning genom att titta närmare på hur den av Thomas Eriksons förespråkade DISC-metoden används i rekryteringsprocesser.

• Thomas Erikson har på sin blogg gått till storms mot Filters reportage. Dagens media tog upp Eriksons inlägg här – och Expressen skriver om saken här. I Expressens artikel förklarar även reportern Madelene Pollnow varför Erikson är fel ute ännu en gång.

Uppdatering 31 juli: Oskar Henrikson, leg. psykolog, skriver på HRbloggen.se att Filters granskning »manar till eftertanke hos företag och organisationer« och förklarar varför »DISC och andra personlighetstyptester främjar samarbete lika lite som ett horoskop«.

Annons

Filterbubblan Publicerad fredag 20 juli 2018

Plugghästar, förenen eder

För sju år sedan granskade Filters reporter Madelene Pollnow den svenska talarbranschen. I reportaget »Bländad av ljuset« avslöjade hon hur flera av landets mest upphöjda föreläsare friserade sanningen eller ljög rakt ut i syfte att öka värdet på såväl sina framträdanden som sina personliga varumärken. Eftersom de aldrig blev ifrågasatta var det fritt fram att fortsätta håva in applåder och fyrsiffriga arvoden.

Tills Madelene dök upp, alltså.

Den gången skrev vi i ledaren att »Bländad av ljuset« framstod som sista delen i en trilogi om halvsanningar och myter. Där hade vi fel. Sedan 2011 har Filter skrivit om charlataner och kvacksalvare så många gånger att den sortens jobb numera känns som en del av tidningens ryggrad. Det var också därför vi nyligen fick ett tips om att titta närmare på föreläsaren och författaren Thomas Erikson. Hans bok Omgiven av idioter – där han driver tesen att man kan förbättra sin kommunikation genom att dela in människor i fyra färger – har sålt i över 500 000 exemplar.

»Känns det inte för typiskt oss att skriva om det?« suckade Madelene. »Och är det inte att slå in öppna dörrar? De flesta fattar väl att det där inte är på allvar.«

Underförstått: Folk kan väl få roa sig med tramsiga personlighets­tester utan att någon nitisk plugghäst ska dyka upp och förstöra stämningen?

Sedan började hon ändå undersöka saken. Och insåg att människor faktiskt tar Thomas Eriksons tankegods på allvar, trots att det veten­skapliga stödet är obefintligt. Så mycket att färgteorierna används inom rekrytering, teambuilding och som ett sätt för enskilda att för­stå världen. Vilket i förlängningen får konsekvenser.

Så Madelene vattenkammade luggen, drog på sig sina mest tjock­bottnade glasögon och vässade sin penna. Resultatet kan ni läsa här – i reportaget »Omgiven av idioti«.

Är du inte prenumerant ännu? Teckna en prenumeration här – det kostar bara 78 kr varannan månad. Du kan avsluta prenumerationen när du vill, får tidningen i brevlådan samt fri tillgång till allt vårt webbpublicerade material.

Denna text publicerades som ledare i Filter #63. Resten av numrets innehåll hittar du här.

Vi säger grattis till Camilla Stooss, Julia Bahner och Anna Sylvan som alla visste att Haydn hette Joseph i förnamn. De vinner två biobiljetter var till filmen.

Den 10 augusti har tysk-österrikiska dramat Mademoiselle Paradis premiär. Det är 1770-tal och Mozarts och Haydns era i societetssalongerna i Wien, när pianisten Maria Theresia Paradis påhejad av sina föräldrar börjar uppmärksammas för sin exceptionella talang. Två problem bara – hon är kvinna, och dessutom synskadad. Men åtminstone det senare kanske kan åtgärdas. Familjen vänder sig till doktor Mesmer, och hans oprövade metoder ger tillsammans med Marias vilja att se och bli sedd, oväntat resultat. Men det finns en oväntad biverkning: Maria börjar tappa tonträffen.

Under årets filmfestival i Göteborg tävlade Mademoiselle Paradis om priset Dragon Award Best International Film.

Filterbubblan Publicerad tisdag 17 juli 2018

Omgiven av idioti

Med Omgiven av idioter har Thomas Erikson blivit en av landets populäraste föreläsare och författare. Han hävdar att man vetenskapligt kan sortera alla människor i olika färger – och att detta underlättar vår kommunikation. Forskningen säger precis tvärtom.

I nya Filter #63 granskar vi de snedtänkta idéerna bakom Eriksons storsäljande och enormt inflytelserika bok. Du kan läsa hela artikeln här!

Inte prenumerant ännu? Teckna en prenumeration här – det kostar bara 78 kr varannan månad. Du kan avsluta prenumerationen när du vill, får tidningen i brevlådan samt fri tillgång till allt vårt webbpublicerade material.

Annons

Filterbubblan Publicerad tisdag 12 juni 2018

Vem är mest överexponerad: Bergman – eller Hitler?

Wikimedia Commons

I år skulle Ingmar Bergman fyllt 100 år, vilket uppmärksammas med en rad nya dokumentärer och verk om regissören. Vi funderade på om det nu producerats så mycket material om Bergman att han kanske till och med klår världens mest väldokumenterade person: Adolf Hitler. Klicka på bilden nedan för att läsa om vad vi kom fram till!

Filterbubblan Publicerad tisdag 12 juni 2018

Kokböcker vi minns men kanske helst vill glömma

Wikimedia Commons

I dag ska kändisar – oavsett om de har någon egentlig koppling till matlagning eller ej – ge ut en kokbok. Här minns vi två stora idrottsnamn som gav sig på genren och … kanske inte nådde hela vägen fram. Skåda: Thomas Nordahls och Börje Salmings kokböcker – där vi listar bakgrunden till besluten, några typiska recept från böckerna, samt ett citat var från huvudpersonerna. Klicka på bilden nedan!

Annons

Filterbubblan Publicerad tisdag 12 juni 2018

Så indoktrinerar du ditt barn

Wikimedia Commons

När vi gjorde vårt framtidsnummer (Filter #38) kunde vi inte låta bli att blicka bakåt och se hur människor genom historien visualiserat att en perfekt framtid skulle se ut. Här går vi igenom den socialistiska debattskriften Handbok i barnindoktrinering som utkom 1970. Klicka på bilden för att läsa!

 

Filterbubblan Publicerad fredag 08 juni 2018

Filters favoriter: Japans hyr-en-familj-industri

Foto: New Yorker

Japan’s Rent-a-Family Industry (Elif Bautman, The New Yorker)

I Japan kan man hyra familjemedlemmar. Man fyller i en detaljerad blankett där man specificerar sina behov, därefter betalar man en skådespelare ungefär 400 kronor i timmen för att låtsas vara ens make, dotter, mamma eller vän. Det finns ett antal firmor som erbjuder sådana tjänster, och affärerna blomstrar.

Vissa hyr in familjemedlemmar för att kringskära orättvisorna i det japanska samhället. Frånskilda mödrar anlitar låtsaspappor för att en del förskolor endast tar in barn med två föräldrar. Frånskilda fäder anlitar låtsasmammor för att barn till ensamstående föräldrar riskerar att bli mobbade. Ofta berättar de inte för sina söner och döttrar att personen som äter middag med dem några gånger i månaden är inhyrd. Mängder av japanska barn tillbringar decennium med dessa skådespelare i tron att de är deras riktiga mammor eller pappor.

De flesta japaner använder hyrtjänsterna för att undvika konflikt eller förnedring. Sjuttio procent av verksamheten kretsar kring bröllop. Brudar som skäms över att de har för få barndomsvänner kan hyra in nya; arbetslösa brudgummar kan ordna fram fejk-kollegor. Karriärkvinnor som inte har lust att komma ut som homosexuella, eller bara inte orkar höra sina föräldrar eviga tjat om giftermål, kan iscensätta hela bröllop med hundratals gäster – där alla är inhyrda förutom bruden och hennes föräldrar. Ett sådant kalas kostar runt 400 000 kronor. Ishii Yuichi, grundaren av företaget Family Romance, arrangerar en handfull sådana varje år.

The Atlantic publicerade en intervju med Yuichi i slutet av 2017. Den går rakt på kärnan: fan vad konstiga japaner är. Man får nästan svindel av att läsa Yuichis intervjusvar. För några veckor publicerade New Yorker en text på samma tema, där Family Romance-grundaren dyker upp på nytt. Det är en lång och New Yorker-ig text som innehåller styckesinledningar i stil med »som den marxistiska psykoanalytikern Willhelm Reich har påpekat …« – men den är faktiskt bättre, eftersom den prövar en vildare tanke, nämligen: är japaner verkligen konstiga?

Avgör själv.

Varje fredag tipsar Filter om de bästa dokumentära berättelserna. Här är våra andra tips för vecka 23:

• Om människor som tror att jorden är platt – av Caroline Lundgren

Mänskligt om terrorattackerna i Paris – av Mattias Göransson

Filterbubblan Publicerad fredag 08 juni 2018

Filters favoriter: Om människor som tror att jorden är platt

Wikimedia Commons.

Looking for Life on a Flat Earth (Alan Burdick, New Yorker)

En växande skara människor ansluter sig till så kallade »flat earth societies« – ett samlingsnamn för grupper som menar att den allmänt vedertagna vetenskapen om att jorden är rund i själva verket är falsk. Jorden är istället platt och solen kretsar runt jorden. Idén om en platt jord har mer eller mindre legat i träda under de senaste århundradena, men genom Youtube, Instagram och Twitter har teorin fått ett rejält uppsving. Engagerade »flat-earthers« använder nu sociala medier för att lägga upp bevis för att jorden egentligen är platt och att dess rundhet ska vara den största konspirationen i modern tid – endast trodd på av så kallade »globetards«.

Fastän det är lätt att håna argument som »om jorden är rund så borde horisonten vara böjd« säger också den ökade mängden flat-earthers något om vårt samhälle. I Looking for Life on a Flat Earth utgår Alan Burdick från amerikanen Mike Hughes som i mars i år lyckades skjuta upp sig själv i en hemmagjord raket i Mojaveöknen. Anledningen? Att själv kontrollera jordens form: »Do I believe the earth is shaped like a frisbee? I believe it is‹ he told the Associated Press. ›Do I know for sure? That’s why I want to go up in space

Genom att besöka världens första »flat earth conference« i North Carolina – dit över femhundra personer letat sig – försöker Burdick ta reda på hur »flat earth« blir sanning. Bland annat konstaterar han att fenomenet är ett tecken på ett slags post-sanningssamhälle: »As a group, its residents view themselves as staunch empiricists, their eyes wide open. The plane truth, they say, can be grasped in experiments that anyone can do at home

Varje fredag tipsar Filter om de bästa dokumentära berättelserna. Här är våra andra tips för vecka 23:

Japans hyr-en-familj-industri – av Christopher Friman

Mänskligt om terrorattackerna i Paris – av Mattias Göransson

Filterbubblan Publicerad fredag 08 juni 2018

Filters favoriter: Mänskligt om terrorattackerna i Paris

Wikimedia Commons

13 november: Terrorattackerna i Paris (Netflix)

Med evighetsrättegången mot Rakhmat Akilov precis avklarad och den norska filmen Utøya 22 juli på biograferna är det begripligt om terrorkvoten känns fylld för de flesta. Men om du orkar mer: missa för allt i världen inte den franska minidokumentärserien om terrordåden i Paris i november 2015.

Där berättar 40 människor, utifrån de mest skilda perspektiv, om vad de upplevde den ödesdigra fredagen. Greppet är lika enkelt som klassiskt: välj ut ett antal nyckelpersoner – överlevare, polismän, beslutsfattare – och sortera deras vittnesmål kronologiskt, utan krusiduller. Och därför så oerhört effektivt.

Här är inget svulstigt och tillrättalagt, utan förvirrat, panikartat och ångestfyllt. Kort sagt: mänskligt.

Varje fredag tipsar Filter om de bästa dokumentära berättelserna. Här är våra andra tips för vecka 23:

Japans hyr-en-familj-industri – av Christopher Friman

Om människor som tror att jorden är platt – av Caroline Lundgren

Filterbubblan Publicerad torsdag 07 juni 2018

»Det handlar om liv och död för många människor«

Vi ställde fem frågor till Filters reporter Elin Klemetz. Foto: Oscar Mattsson

Denna vecka möter Sveriges kristna råd med Migrationsverket för att diskutera frågan om konversion i asylprocessen. Filters reporter Elin Klemetz skrev i Filter #62 reportaget Tro och tvivel om ämnet.

Sveriges kristna råd ska i juni genomföra en ny utbildning för Migrationsverket om konversion. Vad innebär det?

– I bästa fall innebär det att personal på Migrationsverket får större kunskap om hur det går till när en människa konverterar från en annan religion till kristendomen. Tyvärr har jag, och andra, sett att handläggare många gånger har en ytlig förståelse av religion och konversion – vilket inte är så konstigt eftersom majoriteten inte kan så mycket om ämnet. För att få en fungerande rättssäkerhet är det så klart helt grundläggande att de som ska göra bedömningarna har koll på läget.

Du har skrivit om de frågorna i Tro och tvivel i det nya numret av Filter. Hur kommer det sig att du intresserade dig för ämnet?

– Jag är själv kristen och aktiv i en kyrka där ett antal människor från Afghanistan och Iran – både asylsökande och de som redan har asyl – konverterat till kristendomen de senaste åren. När ett par personer i församlingen, som verkligen räknades som kristna utifrån kyrkans perspektiv, fick avslag, undrade jag om det stod rätt till. När jag sedan hörde och läste om att människor i kyrkor över hela Sverige varit med om liknande bedömningar, insåg jag att det var ett större fenomen och började gräva i det mer. Det är viktigt för att det handlar om liv och död för många människor. Att byta religion är en mänsklig rättighet, men i Afghanistan och Iran förenat med livsfara – det är något Migrationsverket själva har konstaterat. Därför ska det räcka med att »göra sannolikt« att du är en kristen.

Du var alltså redan personligt engagerad i frågan.

– Som journalist drar man sig ofta för att skriva om något man själv är personligt engagerad i, av rädsla för att bli partisk. Det är så klart något jag har tänkt på, och jag har försökt förhålla mig så objektiv till ämnet som jag kan. I det här fallet övervägde ändå fördelarna; jag tror inte ett sådant här reportage hade kunnat skrivas utan djupare förkunskaper – jag hade nog inte ens förstått problematiken om jag inte själv hade haft en tro och läst teologi.

Hur gick du tillväga för att belysa ämnet?

– Jag utgår från en konvertit från Afghanistan, Jawhar, som blev kristen när han vistats i Sverige i drygt ett år, men där Migrationsverket inte tror på hans omvändelse. Jag försöker ta reda på varför så många från Afghanistan och Iran konverterar, och hur både kyrkorna och Migrationsverket agerat. Hur kan man säkerställa att en person som vill döpa sig inte bara gör det för att få asyl?

Och vad kom du fram till?

– En viktig sak är att Migrationsverkets bedömningar i flera fall går stick i stäv med vetenskapen. De utgår till exempel från att en människa som byter religion gör det av intellektuella skäl – att man valt religion och till och med samfund genom att tänka sig fram till ett beslut. Det ligger väldigt långt i från all forskning om hur konversion går till – som är en social process som mer liknar vad som händer när du träffar en partner. Du blir kär, inleder en relation, och kunskapen om den andra människan kommer efter hand. Utifrån den forskning som finns är Jawhars och flera andra konvertiters historier logiska.

Vill du läsa Elin Klemetz reportage? Klicka här!

Filterbubblan Publicerad söndag 03 juni 2018

Filters favoriter: topplistan

Varje fredag tipsar Filter om de bästa dokumentära berättelserna – samt ger er en favorit ur vårt eget digitala arkiv. Vilka av Filterredaktionens tips har varit populärast hos er läsare under maj månad? Här är de fem mest klickade tipsen:

1. »Ett av de mest minnesvärda reportagen jag gjort« – Madelene Pollnow

Filters reporter berättar varför hon tror att chefredaktör Mattias Göransson njöt lite extra av att skicka just henne på mårdhundsjakt.

2. Inifrån världens hemligaste modehus – Caroline Lundgren

Vårens Filterpraktikant fascineras av dokumentären som tar en innanför murarna på det excentriska modehuset Maison Martin Margiela.

3. Den stora sjukhusstriden – Mattias Göransson

Chefredaktören ger beröm till Dokument inifråns Erik Sandberg för att redovisa »ett komplext ämne så pedagogiskt och medryckande«.

4. Hiphop i grevens tid – Christopher Friman

Hertigen och Organismen är en dokumentär om hiphopen och hur den fortfarande betraktas »som någonting fult, på gränsen till smutsigt«, skriver chefredaktör Friman. Men i slutändan är det personporträttet på hertigen i titeln, den lågmälde Charles-Louise d’Otrande, som berör.

5. Tom Wolfe i salig åminnelse – Oskar Sonn Lindell

Vår reporter erkänner skamset att han aldrig lärt sig uppskatta den nyligen bortgångne stjärnjournalisten Tom Wolfe.

Här hittar du samtliga berättelser vi tipsat om. Har du genom oss funnit någon personlig favorit? Dela gärna inlägget i sociala medier och berätta!

Filterbubblan Publicerad fredag 01 juni 2018

Förhandsvisning!

Se På Chesil Beach före alla andra!

Måndag 11 juni förhandsvisar Filter filmen På Chesil Beach i Stockholm, Göteborg och Malmö. Från första ögonkastet vet de att de älskar varandra. Men Florence och Edwards olika bakgrunder blir aldrig så tydliga som på bröllopsnatten, på ett ödsligt badhotell vid den engelska sydkusten. Natten ska komma att definiera deras liv, och utgör ramen för en berättelse om ungdom och kärlek i det tidiga 60-talet. Filmen baseras på Ian McEwans älskade roman och huvudrollerna spelas av Saoirse Ronan (Brooklyn, Lady Bird) och Billy Howle (Dunkirk).

Se trailern här!

Vill du ha två biljetter?
Visa då denna inbjudan – digitalt eller printat – hos våra samarbetspartners. Först till kvarn! För information om respektive stad se nedan.

STOCKHOLM

SKANDIA, Drottninggatan 82 i Stockholm
Filmstart: måndag 11 juni kl 18.00 (insläpp 17.30)
Biljetterna kan hämtas från torsdag 7 juni kl 17.00 på Beyond Retro Drottninggatan, Drottninggatan 77 i Stockholm.

GÖTEBORG
BIOPALATSET, Kungstorget 2 i Göteborg
Filmstart: måndag 11 juni kl 18.00 (insläpp 17.30)
Biljetterna kan hämtas från torsdag 7 juni kl 17.00 på på Beyond Retro Arkaden i Göteborg.

MALMÖ
FILMSTADEN, Storgatan 22 i Malmö
Filmstart: måndag 11 juni kl 18.00 (insläpp 17.30)
Biljetterna kan hämtas från torsdag 7 juni kl 17.00 på Naturkompaniet, Stora Nygatan 35 i Malmö.

På Chesil Beach har biopremiär 15 juni och distribueras i Sverige av NonStop Entertainment.

 

Filterbubblan Publicerad måndag 28 maj 2018

Om ett omtalat publiceringsbeslut

Chefredaktör Mattias Göransson skriver om publiceringen av reportaget »Den osannolika mördaren«.

De senaste dagarna har en rad personer, i många fall utan att ha tagit del av Filters publicering, haft synpunkter på att en namngiven person pekas ut som Olof Palmes mördare. Av den orsaken redogör jag här för bakgrunden till publiceringsbeslutet.

När man fattar beslut som dessa utgår man från tre grundparametrar: fakta i målet, huruvida det finns ett allmänintresse samt om personen i fråga fått sin sak rättsligt prövad och då har befunnits skyldig. Därutöver bör eventuell publicitetsskada värderas.

• Fakta i målet. Som ett resultat av en unikt lång granskning kan vi visa att alla kända fakta talar för att Stig Engström var gärningsmannen. 1) Han befann sig på brottsplatsen, 2) det generella signalementet stämmer in på honom, 3) flera specifika signalementsuppgifter stämmer in på honom, 4) han lämnar en uppgift till polisen som bara gärningsmannen kan känna till och 5) han ljuger om vad han själv har gjort på platsen.

Detta var känt redan kort efter mordet, dock fattade spaningsledningen beslutet att inte utreda honom som gärningsman. Att detta beslut var felaktigt, på varenda punkt, är den i det här sammanhanget kanske viktigaste delen av Thomas Petterssons och Filters granskning. Har man som utredare självmant uteslutit gärningsmannen är man per definition dömd att göra fel ända tills detta misstag rättas till. Att så skedde först i fjol leder naturligtvis till de problem med att säkra teknisk bevisning som dagens utredare brottas med.

Till ovan nämnda och redan tidigt kända fakta har vi kunnat tillfoga: 1) Engström hade tillgång till vapen av rätt sort, 2) han hade tränat och tävlat i pistolskytte, 3) han hade ett politiskt såväl som ett privat motiv, 4) han var berusad mordkvällen vilket talar för sänkt impulströskel, 5) hans personlighet och levnadsförhållanden överensstämmer påfallande väl med den Gärningsmannaprofil Rikspolisstyrelsen i samarbete med FBI tog fram 1994 (då Engström dessvärre sedan länge var avförd från utredningen) och 6) det beteende han uppvisade efter brottet, då han sökte uppmärksamhet hos polisen och i media, överensstämmer med erfarenheterna från liknande fall.

• Allmänintresset. Största möjliga.

• Den juridiska prövningen. Namnpubliceringsreglerna förutsätter ett fungerande rättsväsen. Om systemet fallerar, som var fallet med exempelvis Thomas Quick och Christer Pettersson, blir bevisligen felaktigt dömda personer namngivna och kända som inte skulle ha blivit det. Dessa exempel lär oss två saker: att varje fall är unikt, och att det är vanskligt att medier friskriver sig från sitt ansvar enbart med hänvisning till rättsväsendets slutsatser.

I fallet Stig Engström har vi redovisat exakt på vilket vis systemet fallerade, och att det var polisen själv som förhindrade att hans skuld prövades medan han fortfarande levde. På grund av dessa nu även av polisen konstaterade missgrepp förskingrade rättsväsendet sin chans att ge pressetisk vägledning.

Med de pressetiska reglerna satta ur spel blir det upp till varje enskild aktör att bedöma om Olof Palmes baneman kan namnges eller inte. Även polisen kommer att få hantera denna unika situation när man enligt åklagaren »inom en inte alltför avlägsen framtid« redovisar för allmänheten hur mordet har gått till.

Publicitetsskada. 1) Engström sökte själv så mycket uppmärksamhet han bara kunde kring Palmemordet. Han medverkade öppet i press, radio och TV samt därefter i allt smalare forum varhelst folk iddes lyssna. Vid ett antal av dessa kontakter spred han själv påståenden som bidrog till att öka misstänksamheten mot hans person. 2) Engström saknar efterlevande. Föräldrarna dog för länge sedan, han var barnlös och den enda brodern avled nyligen. Även brodern var barnlös så det finns heller inga brorsbarn att ta hänsyn till. Därtill skilde sig Engström före sin död och saknar änka. Exfrun är vidtalad och citerad. 3) Reportern Thomas Pettersson ingår själv i dagens förundersökning och är förhörd av polisen. Av den anledningen informerade vi utredarna om samtliga detaljer i den förestående publiceringen i god tid i förväg, för att ge dem tid att utföra de utredningsåtgärder de behövde genomföra innan saken blev allmänt känd. Av hänsyn till polisens pågående utredning, och övriga i texten förekommande personer med bäring på dagens aktiva förundersökning, har vi tills vidare valt att ej publicera namnen på dessa samt vissa delar av källmaterialet.

Filterbubblan Publicerad fredag 25 maj 2018

Filters favoriter: En hyllning till redaktörerna

Bild: Columbia Journalism School

Ira Glass’s Commencement Speech at the Columbia Journalism School Graduation (Ira Glass, This American Life)

Förra veckan höll radioredaktören, programledaren och producenten Ira Glass ett avslutningstal på Columbia University School of Journalism, där han också tog emot ett pris sin samlade journalistiska produktion. Glass är grundare av det populära radioprogrammet och podcasten This American Life, som genom åren producerat en lång rad minnesvärda reportage och intervjuer. Därtill har man gett upphov till de världsberömda spinoff-poddarna Serial och S-Town.

Glass har gjort det till sin främsta livsuppgift att vara redaktör; att klippa, klistra i berättelser, att vägleda reportrar i deras arbeten, att vrida och vända på pusselbitarna för att ta reda på var de bäst hör hemma. Att läsa hans tankar om sin uppgift är fascinerande. I ett mestadels försynt tal, där Glass tonar ner sin journalistiska förmåga och hävdar att det tog tio års arbete innan han ens blev en »hygglig« reporter, vågar han vid ett enda tillfälle ta i lite:

»Redaktörande får inte den respekt det förtjänar. Så många pris delas ut till reportrar. Var är prisen till redaktörerna? Det finns så många berömda reportrar – och så få kända redaktörer.«

Eftersom jag själv är reporter, kunde jag bara nicka med medan jag läste. Så många gånger har jag upplevt att det är redaktörens ögon och huvud, mer än något annat, som gjort en berättelse till något riktigt bra – och att väldigt få sedan verkar förstå den saken. Glass sätter fingret på sin egen, och andra redaktörers, betydelse:

»Redaktörande är livsviktigt […] för DU vill att berättelsen ska bli fantastisk. Men berättelsen vill vara MEDIOKER ELLER VÄRRE ÄN SÅ. Och hela processen av att bygga en berättelse är att övertyga den om att bli det den inte vill vara.«

Denna gång alltså: inte ett tips om en välberättad historia där reportern får all uppmärksamhet.  Utan ett kärlekstal till dem som gör att det finns några berättelser som går att läsa, lyssna och titta på överhuvudtaget.

Varje fredag tipsar Filter om de bästa dokumentära berättelserna. Här är våra andra tips för vecka 21:

Mästerintervjuaren Mia – av Madelene Pollnow

Den stora sjukhusstriden – av Mattias Göransson

Filterbubblan Publicerad fredag 25 maj 2018

Filters favoriter: Den stora sjukhusstriden

Skärmdump: SVT Play

Den stora sjukhusstriden (Erik Sandberg, Dokument inifrån)

Efter höjdare som Experimenten och Fallet Kevin lät Dokument inifråns nya dokumentärserie Den stora sjukhusstriden på förhand lite … tristare. Så jag prioriterade annat.

Sedan noterade jag att den avslöjande att den expertrapport som ligger till grund för att hela Vårdsverige nu sorteras om är rena rappakaljan. Underlaget visade sig uppenbart felaktigt. Det var bara det att ingen hade ifrågasatt rapporten, eller granskat den: den bara togs för sann. Nyhetsgenomslaget blev därefter.

Så jag plöjde dokumentärerna i efterhand, med lite dåligt samvete. Och blev rikligt belönad. Sällan har ett så komplext ämne blivit så pedagogiskt och medryckande redovisat.

Varje fredag tipsar Filter om de bästa dokumentära berättelserna. Här är våra andra tips för vecka 21:

Mästerintervjuaren Mia – av Madelene Pollnow

En hyllning till redaktörerna – av Oskar Sonn Lindell

Filterbubblan Publicerad fredag 25 maj 2018

Filters favoriter: Mästerintervjuaren Mia

Foto: Mattias Ahlm/Sveriges Radio

Akademikerjävlar: Jag är utsatt för klasshat (Mia Blomgren, Tendens i P1)

Radiojournalisten Mia Blomgren är en mästare på att intervjua människor. Med sin släpiga stämma verkar hon kunna ställa nästan vilka frågor som helst (och det gör hon) utan att någon tar illa upp. I veckans Tendens talar hon med Sara som har sexhundra högskolepoäng och talar fem språk flytande och som menar att hon blir utsatt för klasshat av sina grannar som är »hantverkare och undersköterskor«. Det känns som ett lika obefintligt problem som »omvänd rasism«, men ger en talande bild av hur det moderna klassamhället ser ut.

Mia Blomgren har arbetat på Sveriges radios samhällsredaktion i 25 år och har bland annat gjort flera fantastiska programserier för Tendens. Den nuvarande serien är en uppföljning på serien Akademikerjävlar, som i sin tur var en fortsättning på serien Dom kallar oss white trash. Genom att återvända till samma ämne med flera års mellanrum blir hennes reportage ett tidsdokument över samhällsutvecklingen. Hon gör också ofta uppföljningar genom att intervjua människor som reagerat på hennes tidigare program, vilket gör att man får se på ämnet ur alla möjliga synvinklar. Det syns tydligast i den fascinerande sviten Könskriget där man bland annat får möta kvinnohatare, toffelhjältar, feminister, duktiga pojkar och misslyckade män.

Varje fredag tipsar Filter om de bästa dokumentära berättelserna. Här är våra andra tips för vecka 21:

En hyllning till redaktörerna – av Oskar Sonn Lindell

Den stora sjukhusstriden – av Mattias Göransson

Filterbubblan Publicerad onsdag 23 maj 2018

FAQ om Skandiamannen

Ingångsuppslaget till Filters avslöjande reportage.

Är Skandiamannen verkligen gärningsmannen?

Alla tillgängliga fakta talar för att så är fallet: han befinner sig bevisligen på brottsplatsen, både generella och specifika vittnesuppgifter om mördaren stämmer in på honom, han lämnar själv en uppgift från brottsplatsen som bara gärningsmannen kan känna till och han ljuger om vad han gjort under kvällen. Det var därför Palmeutredarna startade en förundersökning mot honom i juni 1986 och det är därför det är så viktigt att åklagaren Krister Petersson och utredarna nu tagit upp utredningen igen – för att en gång för alla slå fast huruvida han kan bindas till brottet.

Varför lades utredningen mot honom ner?

Våren 1986 ansåg utredarna att Skandiamannen inte var en trovärdig person, man såg honom som en mytoman. Han stämde även dåligt in på personer man inledningsvis såg som tänkbara gärningsmän: organiserade terrorister eller högerextremister. Mer specifikt gjordes en summarisk och felaktigt genomförd utredning av honom i februari 1987 som blev tungan på vågen. Han kom att avföras som »varande« på brottsplatsen.

Varför har han inte utretts igen då?

När han avfördes kom det beslutet att gälla, trots att alla frågetecken som kvarstod runt honom. Man visste helt enkelt inte vad han hade gjort. Men eftersom det utretts om han varit närvarande på brottsplatsen ifrågasattes aldrig beslutet att avföra honom från utredningen. Skandiamannen »diskades av« och fördes aldrig upp som ett ärende till Palmeåklagarna att ta ställning till. Det har skett först nu, mer än 30 år senare.

Var ligger polisens ansvar i det här?

Först och främst ansvarar Hans Holmér. Det var under hans tid han som Skandiamannen plockades upp för utredning, lades på is och slutligen avfördes från utredningen.

Hans Holmér såg Skandiamannen som en knepig person som bara lade sig i och försvårade utredningen. Han kunde inte se honom som en tänkbar gärningsman, trots att chefer på våldsroteln ville utreda Skandiamannen. Istället valde Holmér det spår han själv fastnat för: PKK.

Hans Holmér hade ingen erfarenhet av mordutredningar och spaningsmord – det visade sig tydligt i fallet med Skandiamannen.

Likaledes gagnades Skandiamannen av polismyndighetens lamslagna åtgärder direkt efter mordet: vittnen förhördes summariskt och i flera fall först lång tid efter mordet. Även de förhören var i många fall bristfälliga och någon egentlig analys av vittnesuppgifterna och mördarens signalement genomfördes inledningsvis inte. Den så kallade fantombilden, som släpptes sex dagar efter mordet, skapade ytterligare förvirring.

Varför började man ändå utreda Skandiamannen?

De erfarna utredarna på våldsroteln med framförallt spaningschefen Arne Irvell i spetsen såg att det var något skumt med honom – han ljög ju om allt han varit med om. Irvell startade en diskret utredning med hjälp av en före detta polis och utredare inne på Skandia, Per Häggström.

Häggström gjorde bra ifrån sig, resultatet förstärkte misstankarna och gjorde Arne Irvell starkt optimistisk. I en kvällstidning dagen innan sin pensionering lät han förstå att mordet snart borde vara uppklarat – att Skandiamannen skulle utredas ordentligt tog han som en självklarhet.

Kan inte Skandiamannen bara hållit sig i närheten av brottsplatsen, sett allting på avstånd och sedan gått fram och sett vad som skett?

Det finns inget i förundersökningsprotokollen som stödjer att han varit i närheten. Och på själva brottsplatsen har han inte varit efter skottögonblicket, enligt de vittnen som tillfrågats. Liksom kommissarie Gösta Söderström som var första polis på plats. Det var få personer på brottsplatsen, han kunde inte försvinna i mängden.

När Palmeutredarna försökte lösa problemet med vad Skandiamannen hade gjort på brottsplatsen, försökte man koppla ihop honom med ett annat brottsplatsvittne, Lars Jeppsson.

Tanken var att de skulle ha känt varandra och haft anledning att träffas i korsningen Tunnelgatan-Sveavägen. Den förklaringen höll inte, men kom ändå att leva kvar länge i »korridorsnacket« på Polishuset.

Men utredarna tog alltså ändå en sista titt på honom i början av 1987. Vad gick fel då?

Till att börja med fastnade man för att han kunde plocka ut bilder på fyra personer som de facto befunnit sig på brottsplatsen efter mordet. Men i ett fall hade han fel och i två fall rörde det sig om personer som medverkat i media, och att Skandiamannen samlade på medieuppgifter om Palmemordet är bekräftat från flera källor. Den fjärde personen han identifierade gav han en felaktig beskrivning av hur han uppträdde på brottsplatsen.

Därtill tolkade polisen ett brottsplatsvittnes beskrivning av en person som rörde sig på Sveavägen minuterna efter mordet som överensstämmande med Skandiamannen. Där hade de fel: den beskrivna personen var ett annat brottsplatsvittne.

Sist, men inte minst, ombads ett brottsplatsvittne studera en bild på Skandiamannen för att avgöra om han var identisk med den flyende gärningsmannen. Hon kommenterade sju specifika detaljer i signalementet varav fem stämde överens med Skandiamannen. En invändning gällde den rock gärningsmannen burit, och där menade vittnet att rocken på den bild hon förevisades var grövre än den hon sett på gärningsmannen. Men misstaget var polisens. De hade valt ut en bild där Skandiamannen bar en rock som var både tjockare och längre än den rock han enligt egna och andras uppgifter burit under mordkvällen.

Trots att Nieminens minnesbild stämde väl in på Skandiamannen på fem av sju punkter ansåg ansvariga utredare det konstaterat att det INTE var Skandiamannen hon mött. Och även på en sjätte punkt, den viktiga detaljen med rocken, pekade hon alltså ut Skandiamannen även om utredarna inte begrep det.

Hur lyder då de nya uppgifter som fått Filter att publicera och dagens Palmespanare att utreda honom på nytt?

En viktig pusselbit var att dagens utredare släppte material som möjliggjorde en granskning av avförandet av Skandiamannen från utredningen. När det visade sig felaktigt på samtliga punkter, vilka redovisats ovan, framstod han per automatik som den mest sannolika gärningsmannen utifrån redan kända fakta.

Därtill kom ett antal upplysningar som Thomas Pettersson kunde bidra med tack vare sin tolv år långa research: Skandiamannens personliga motiv och egenskaper, att han varit berusad under mordkvällen samt att han stämde skrämmande väl in på den Gärningsmannaprofil och analys av brottet som rikskriminalen presenterade 1994.

Men allra viktigast var upptäckten att en nära vän till Skandiamannen samlade på revolvrar och att han därmed hade tillgång till vapen av den sort som är aktuell för Palmeutredarna. Dessa vapen har tidigare varit okända. Sist, men inte minst, visade han sig ha ett förflutet som aktiv i en skytteförening.

Läs del 1 av Thomas Petterssons reportage »Den osannolika mördaren« här.

Övriga delar, inklusive källhänvisningar och noter, finner du här.

Filterbubblan Publicerad onsdag 23 maj 2018

Olof Palme Murder – Case Solved

Filter Magazine uncovers: The man who probably killed Olof Palme, former Prime Minister of Sweden

Olof Palme (1927–1986) was the leader of the Swedish Social Democratic Party 1969–1986. He was a two-term Prime Minister of Sweden 1969–1976, and 1982–1986. He was shot to death on a Stockholm street on the 28th of February 1986. Since then, the case has remained unsolved – despite the largest investigation in Swedish police history.

It has been proved that Stig Engström, known as »the Skandia Man«, was present at the scene when Olof Palme was murdered. Furthermore 1) general and specific witness statements about the killer matched his appearance, 2) he provided information that only the killer could have known, and 3) he lied about his activities during the evening of the murder.

Hence, Stig Engström was part of the Palme murder investigation from day one, but claimed that he was just a witness who had been mixed up with the perpetrator. And the media and the police both believed him.

After twelve years of research into Stig Engström and the Palme assassination, the journalist Thomas Pettersson and Filter Magazine uncover:

• The mistake that made the police stop investigating Engström.

• That Engström had access to the same kind of weapon that was used to murder Olof Palme.

• That Engström had been active in a shooting club.

• That Engström had a political as well as a private motive for murdering Olof Palme.

• That Engström was intoxicated on the evening of the murder, and that he matches the criminal profile and analysis of the crime made by the Swedish National Criminal Police in 1994.

This information was handed over to the Palme investigators, who re-opened the investigation into Engström in the fall of 2017. Engström, who at the time of the murder was 52 years old and worked as a graphic designer at the insurance company Skandia, passed away in 2000.

In an article titled »Den osannolika mördaren« (»The Unlikely Murderer«), published in issue 62 of Filter Magazine, Thomas Pettersson tells the whole story about the Skandia Man and the assassination of Olof Palme. The magazine and article are published on the 23rd of May 2018. In August, a book with the same title will be released in Sweden.

Contact information

Thomas Pettersson (author): acta.skrivkultur[a]telia.com

Mattias Göransson (editor-in-chief): mattias[a]magasinetfilter.se

Oskar Sonn Lindell (communications): oskar[a]magasinetfilter.se

Filter Magazine is a Swedish magazine, founded in 2008. It has been awarded with the Swedish Grand Prize for Journalism, and the Guldspade prize from The Swedish Association of Investigative Journalism. Filter ranked #1 out of 240 magazines when 40 000 Swedes were questioned about magazine quality by research institute Sifo Orvesto.

Filterbubblan Publicerad onsdag 23 maj 2018

Hela berättelsen om avslöjandet

I slutet av februari avslöjade Palmeutredningens chef Krister Petersson att polisen arbetade intensivt med ett nytt spår. Han förutspådde att det rymde gåtans lösning och att mordet skulle vara uppklarat »inom en inte alltför avlägsen framtid«. Nyheten väckte lika mycket uppmärksamhet som förvåning.

Journalisten Thomas Pettersson och vi på Filter blev däremot inte särskilt överraskade.

I tolv år har Thomas undersökt en person som befann sig på brottsplatsen och alltid har funnits med i mordutredningen, men som avfördes på felaktiga grunder. De senaste sex åren har Filter bistått Thomas efterforskningar. Till skillnad från många andra så kallade privatspanare utgick han nämligen inte från lösa hypoteser och motivbilder, utan från ovedersägliga fakta om brottet.  Thomas, till vardags ekonomireporter och redaktör för tidningen Kommunal ekonomi, var dessutom nitiskt noggrann med detaljerna.

Till slut fann Thomas Petterson vad polisen och alla andra hade missat: gärningsmannens motiv, och att han hade tillgång till samma slags vapen som Olof Palme sköts med. I slutet av april dök så ännu en viktig pusselbit upp, och bilden av gärningsmannen kändes tillräckligt komplett. Det var dags att publicera.

I vårt reportage kan du läsa essensen av Thomas Petterssons lika långlivade som heroiska undersökning. Allt du behöver göra för att ta del av mordgåtans lösning är att skaffa en plusprenumeration. Då får du Filter i brevlådan och tillgång till allt vårt publicerade webbinnehåll. Dessutom kan du avsluta prenumerationen när du vill.

Ja, tack! Jag vill bli plusprenumerant!

Dessutom kan du redan nu förhandsbeställa boken Den osannolika mördaren, där Thomas Petterson ger den heltäckande berättelsen om den avgörande pusselbiten till mordets lösning – och hur han hittade den. Då får du boken signerad och skickad med den allra första leveransen i slutet av augusti.

Skicka mig boken!

Filterbubblan Publicerad tisdag 22 maj 2018

Vinnarna av biobiljetter till Anders, jag och hans 23 andra kvinnor!

Foto: Katriina Mäkinen

Vi säger grattis till Christer Carlsund, Pia Lagergren och Magdalena Byléhn som alla visste att dokumentären Drottningen och jag följer den forma drottningen av Iran. De vinner två biobiljetter var till filmen.

Dokumentärfilmen Anders, jag och hans 23 andra kvinnor handlar om Nahid som har blivit sviken. Den 49-åriga professionella tennisspelaren Anders Rosén som hon träffar visar sig jonglera relationer med 23 andra kvinnor. Kvinnorna har startat en Facebook-grupp för att dela sina sorger och aggressioner, men Nahid tänker inte deppa ihop. Hon tänker filma. Filmen tar Nahid och Anders på en resa som handlar om svek och ilska men också om vänskap, närhet och kärlek.

PS. I Filter #61 intervjuade Filter regissören Nahid Persson. Läs artikeln där hon berättar om filmens tillkomst här.

Filterbubblan Publicerad måndag 21 maj 2018

Vårt viktigaste avslöjande hittills

I vanliga fall hade ni här ovan fått se en bild på omslaget till vårt kommande Filternummer – och texten nedan hade avslöjat dess innehåll. Så inte denna gång – nu får ni istället se numrets baksida.

Filter #62 innehåller nämligen vårt hittills viktigaste avslöjande reportage.

Det är så hett att vi inte ens kan skicka ut numret till våra prenumeranter innan det når kioskerna. Numret kommer följaktligen att dyka upp i butik och brevlådor samtidigt: onsdagen den 23 maj.

Men du som är plusprenumerant kan läsa det först av alla. Onsdag klockan 00.01 släpper vi reportaget på vår hemsida – tillsammans med webbexklusiva noter och källdokument som gör att du själv kan granska fakta.

Är du redan prenumerant, men ännu inte registrerat dig för digital läsning?

Klicka här för att aktivera din plusprenumeration!

Är du inte prenumerant?

Skaffa din plusprenumeration här!

Vi lovar – det är värt det.

Filterbubblan Publicerad måndag 21 maj 2018

Mattias Göransson får Eldh-Ekblads fredspris

Foto: Ola Kjelbye

Filters chefredaktör Mattias Göransson har belönats med Svenska Freds- och Skiljedomsföreningens förnämsta utmärkelse: Eldh-Ekblads fredspris. Han får priset för att »han med boken Björnen kommer synliggjort nationella vanföreställningar men också öppnat upp för ett mer sansat samtal om försvars- och säkerhetspolitik«.

»Nu mer än någonsin behövs en mediebevakning av säkerhets- och försvarspolitiken som präglas av eftertänksamhet, kompetens, analys, källkritik och sakligt ifrågasättande. Vi behöver en offentlig debatt om försvars- och säkerhetspolitik som också vågar ifrågasätta och inte enbart präglas av grupptänkande och mönsterseende. Dessa frågor är viktigare än så«, skrev Svenska Freds i sin motivering, som publicerades i ett pressmeddelande den 19 maj.

Priset har delats ut årligen sedan 1960 till den som under den föregående treårsperioden »verkat för fred och samförstånd mellan människor och mot rädslor, aggressivitet eller upprustning«. Mattias Göransson tog emot priset i lördags på Svenska Freds 135-årskongress på Långholmens folkhögskola i Sundbyberg.

Filters chefredaktör kommenterade utmärkelsen så här:

– Att skriva den här boken var att medvetet utsätta sig för det motstånd som uppstår när man går emot en folkopinion, hur ogrundad och missriktad den än må vara. Då är det extra skönt att bli belönad med ett så fint pris.

Bland tidigare mottagare av Eldh-Ekblads fredspris märks bland annat Per Anders Fogelström (1960), Ingvar Bratt (1986), Anita Dorazio och Hédi Fried (1999), Peter Englund (2002), Thomas Hammarberg (2006), Blank Spot Project (2016) och Afrah Nasser (2017).

Läs hela motiveringen på svenskafreds.se.

Nyfiken på Björnen kommer? På bjornenkommer.se kan du läsa hela förordet till boken, där Mattias Göransson förklarar vad som väckte hans intresse för ämnet. På samma sida kan du också beställa boken.

Filterbubblan Publicerad fredag 18 maj 2018

Filters favoriter: Inifrån världens hemligaste modehus

Modehuset Margiela/SVT Play

Modehuset Margiela (K Special, SVT)

År 2002 valde Jenny Meirens, det anonyma ansiktet bakom det excentriska modehuset Maison Martin Margiela, att lämna företaget. Meirens hade grundat märket i Paris år 1988 tillsammans med vännen Martin Margiela, som också fått ge namn åt företaget. Tillsammans gjorde de sig kända för sina risktagande, androgyna och välskräddade kläder utan märkning, samt för att hålla väldigt låg personlig profil. Varken Margiela eller Meirens ställde upp på filmade intervjuer eller bilder, och det hävdas bland annat att det enbart ska finnas en pressbild på Margiela. Denna ska dessutom aldrig ha bekräftats formellt av modehuset.

I dokumentären Modehuset Margiela, med originaltiteln We Margiela, berättar husets nuvarande medarbetare om märkets banbrytande entré i modevärlden, dess utveckling till ett »vi« – ett slags »mode-kibbutz« – och slutligen de båda grundarnas avsked till märket. Jenny Meirens, som gick bort under 2017, medverkar även hon, dock enbart med sin röst till en vit skärmbild. Modehuset Margiela lyfter fram personerna, främst den stora doldisen Meirens, bakom ett av världens mest omtalade och mytomspunna modehus. Främst handlar dokumentären dock om balansen mellan individualism, kreativitet och kommersialism – och det allt hårdare trycket på det senare.

Varje fredag tipsar Filter om de bästa dokumentära berättelserna – samt ger er en aktuell rekommendation ur vårt eget arkiv. Här är våra andra tips för vecka 20:

Tom Wolfe i salig åminnelse – av Oskar Sonn Lindell

Hiphop i grevens tid – av Christopher Friman

»Ett av de mest minnesvärda reportage jag gjort« – av Madelene Pollnow

Att jaga sin egen svans (Madelene Pollnow, Filter)

Jag tror att Mattias Göransson tyckte det var lite skoj att skicka iväg just mig, vegetarian i två tredjedelar av mitt liv, på mårdhundsjakt. Själv hade jag egentligen inga problem med saken, trots att jag inte äter djur har jag nog inte mer radikala djurrättstankar än de flesta andra. Och det här rörde sig inte om någon sorts nöjesjakt – det handlade om att hindra den invasiva arten mårdhund från att störa ekosystemet.

Ärligt talat hade jag större problem med hur jag skulle klä mig. Mårdhundsprojektets projektledare Per-Arne Åhlén hade sagt att i april började det bli vår och snön smälte, men eftersom det ändå var i Haparanda tänkte jag ta med vinterkläder. Mattias hittade en gammal täckjacka i källaren som jag kunde låna och jag packade ner de kängor som rymde ett par raggsockor.

När jag första dagen satt bak på skotern på väg ut till en mårdhundsfälla i skogen, insåg jag att jag var en jävla idiot. Snön gick upp till ljumskarna. Men vad göra? Det var bara att hoppa av skotern och pulsa på i sina jeans och med kängorna fulla av snö. Som tur var hade Filters fotograf Magnus Bergström förberett sig nästan lika dåligt så vi kunde vara dumhuvuden tillsammans. Per-Arne och hans kollegor var vänliga nog att inte kommentera saken.

Det kom att bli ett av de mest minnesvärda reportage jag gjort, både för den intensiva naturupplevelsen och för de moraliska frågor problemet med invasiva arter väcker: det är ju trots allt människan som klantat till det från början – ska mårdhunden straffas för det? Och naturen är inte beständig, kan man verkligen bestämma vilka arter som ska finnas inom ett område utifrån människans påhittade nationsgränser?

I veckan rapporterade Vetandets värld om guldschakalen, en invasiv art som spås komma simmande över Öresund inom ett par decennier, vilket fick mig att tänka på min egen mårdhundsjakt i Haparanda. Och det där med att jag var vegetarian visade sig inte vara något uppseendeväckande för Per-Arne heller. När jag, Magnus och Per-Arne åt middag på Haparandas stadshotell visade det sig att Per-Arne själv tillbringat hela studenttiden i Umeås veganska kretsar under stadens mest intensiva hardcore-era.

Varje fredag tipsar Filter om de bästa dokumentära berättelserna – samt ger er en aktuell rekommendation ur vårt eget arkiv. Här är våra andra tips för vecka 20:

Tom Wolfe i salig åminnelse – av Oskar Sonn Lindell

• Inifrån världens hemligaste modehus – av Caroline Lundgren

Hiphop i grevens tid – av Christopher Friman

Filterbubblan Publicerad fredag 18 maj 2018

Filters favoriter: Hiphop i grevens tid

Organismen/SVT Play

Hertigen och Organismen (Per Sinding Larsen, Björn Tjärnberg och Linn Marnfeldt – SVT)

Hiphop är sedan förra året världens största musikgenre. Ändå är den, i vissa sammanhang, fortfarande betraktad som någonting fult, på gränsen till smutsigt. På pappret är det den konflikten Hertigen och Organismen hämtar kraft ur.

Charles-Louis d’Otrane bor på slottet Elghmammar i Sörmland, och har fötts in i en värld där det är hans uppgift att förvalta ägorna. Han har gått på internatskolan Sigtuna, känner prins Carl Philip och omger sig med maffiga konstverk som kungar har skänkt till hans högadliga ättlingar. En sak skiljer dock Charles från den genomsnittliga hertigen: han älskar hiphop, och vill arrangera en hiphop-spelning på slottet där det tidigare endast har förekommit klassiska konserter. Hans drömbokning är Uppsalarapparen Organismen, en slitvarg som släppt otaliga skivor sedan 90-talet men sällan toppat några listor. Organismen har rört sig mellan en mängd olika uttryck och konstellationer; under en period i slutet av 90-talet försökte han och skåningen T.R göra hiphop lika ond som norsk black metal genom att rappa om rakbladssex och skrika »incesthora« till varandra.

Även om Organismens musik har blivit mer eftertänksam sedan dess känns det inte helt självklart att han ska uppträda i ett anrikt slott. Hertigen och Organismen börjar när Charles hör av sig till sin idol och denne försöker avgöra ifall han utsätts för ett elakt practical joke eller inte. Därefter följer filmen hur de båda huvudpersonerna försiktigt närmar sig varandra. Frågan om huruvida hiphop hör hemma i de fina salongerna förpassas snart till periferin: Hertigen och Organismen är i grunden ett personporträtt av den lågmälde Charles-Louise d’Otrande – en människa det är svårt att inte känna en stark ömhet inför.

Varje fredag tipsar Filter om de bästa dokumentära berättelserna – samt ger er en aktuell rekommendation ur vårt eget arkiv. Här är våra andra tips för vecka 20:

Tom Wolfe i salig åminnelse – av Oskar Sonn Lindell

• Inifrån världens hemligaste modehus – av Caroline Lundgren

»Ett av de mest minnesvärda reportage jag gjort« – av Madelene Pollnow

Filterbubblan Publicerad fredag 18 maj 2018

Filters favoriter: Tom Wolfe i salig åminnelse

Tom Wolfe (1930-2018). Wikimedia Commons.

The New Journalism (red. Tom Wolfe)

2005 hörde jag för första gången av mig till Mattias Göransson, tidningen Offsides dåvarande chefredaktör. Jag var 16 år gammal, hade läst magasinet i några år – och nu ville jag veta: Hur gör man för att bli journalist på Offside?

Mattias svarade att han var lite stressad eftersom arbetade med ett »megareportage«, och kunde därför bara svara kort. Sedan skrev han drygt 2 000 tecken om utbildningsalternativ, skrivtraditioner och – inte minst – reportageböcker.

Alla de böckerna han listade var på engelska och fanns inte, vad jag kunde se, att köpa i Sverige. Via släktingar i London lyckades jag dock beställa hem hela bunten.

Den allra mest iögonenfallande var en bok med ett omslag föreställande en himmel som skiftade i lila, gult och orange, mot vilken silhuetten av en stad avtecknade sig. Framför den tornade en vässad blyertspenna likt en skyskrapa.

Även bokens titel – The New Journalism – framstod för mig som den mest intressanta och fantasieggande. Den var en antologi bestående av reportage från olika skribenter, men på framsidan stod redaktörens namn lika stort som om han författat alltihop: Tom Wolfe. Boken inleddes med ett »manifest« författat av honom, som förklarade vad new journalism var: en journalistisk inriktning som etablerades på 1960-talet, där man frångick den traditionella nyhetsrapporteringen och istället skildrade verkligheten i scener, med dialog och minutiös detaljomsorg.

Tom Wolfe. Jag smakade på namnet. Hans position på omslaget och hans journalistiska vision signalerade att han borde bli min favorit. Men det stod snart klart att texter skrivna av amerikanska reportageskribenter på 60- och 70-talen inte var … det lättaste att ta till sig för en 16-åring. Så The New Journalism blev liggande på mitt nattygsbord.

Ibland återvände jag till boken. Bläddrade förstrött i den i hopp om att upptäcka: nu var tiden kommen för mig att gilla Wolfe. Jag lånade i desperation hans trippiga reportagebok Electric Kool-Aid Acid Test på svenska – men till ingen nytta. Wolfes experimentella ordsvada stötte bort mig från berättelsen, snarare än drog in mig i den.

Jag ville så gärna tycka om galjonsfiguren för den nya journalistiken – för det var ju den jag ville bli en del av. Då Wolfe dök upp i studielitteraturen på journalistutbildningen kände jag någon sorts blandning av stolthet över att redan känna till hans namn, och skam över att jag egentligen inte kände till hans texter alls.

När Tom Wolfe tidigare i veckan gick bort vid 88 års ålder fylldes Internet av nekrologer – långa som korta, i såväl artikel som tweet-format – där han hyllades som en stor stilist och regelbrytare. Jag själv kände ett bekant styng av dåligt samvete och såg för mitt inre hur antologin legat där på nattygsbordet, som en symbol för min då ännu ouppfyllda ambition.

Så jag gick hem och plockade ner The New Journalism ur bokhyllan. Medan jag försjönk i boken insåg jag hur full av andra fascinerande reportage den var; vissa av skribenter jag fortsatt att läsa genom åren – som Joan Didion och Gay Talese, andra av journalister jag glömt namnet på.

Jag kom att tänka på ett citat från Jimmy Breslin, en annan reporter som brukar sällas till den nyjournalistiska skolan, men som själv var starkt emot idén att den utgjorde en egen genre: »Believe me, there is no new journalism«, skrev han en gång. »Story telling is older than the alphabet.«

Så insåg jag kanske för första gången på allvar att Mattias Göransson inte skickat mig en lista på böcker av några journalistiska superhjältar. Han hade skickat mig en samling goda historier. Och det är vad allting egentligen handlar om.

Varje fredag tipsar Filter om de bästa dokumentära berättelserna – samt ger er en aktuell rekommendation ur vårt eget arkiv. Här är våra andra tips för vecka 20:

Inifrån världens hemligaste modehus – av Caroline Lundgren

Hiphop i grevens tid – av Christopher Friman

»Ett av de mest minnesvärda reportage jag gjort« – av Madelene Pollnow

Filterbubblan Publicerad fredag 18 maj 2018

Engelsk utgåva av Löparens hjärta

För tre år sedan gav Offside Press och Filter ut Löparens hjärta, om löpartalangen Markus Torgeby som 20 år gammal bosatte sig i en kåta i den jämtländska skogen. Där levde han under fyra år som en eremit.

Boken har sedan dess getts ut på norska och finska. Nu kommer den även på engelska och har fått fina recensioner av bland annat New York Times bästsäljande författare, ultralöparen Dean Karnazes: »Few people have the courage to be true to the person they really are … A fascinating story about a man dedicated and entirely devoted to his true love, running.« 

Löparens hjärta handlar om att våga gå sin egen väg och den kraft som finns att hämta i ensamheten och naturen. Du kan köpa och läsa mer om boken här 

Se även filmen där Markus visar och berättar om sin tidigare boplats i skogen. 

 

 

Filterbubblan Publicerad onsdag 09 maj 2018

Filters favoriter: topplistan

Sedan i mars har vi en ny rutin på Filterredaktionen: varje fredag delar vi med oss av våra egna, personliga tips på de bästa dokumentära berättelserna. Under april tipsade vi om tolv olika historier: alltifrån TV-dokumentärer till poddar till tidningsreportage till böcker. Här nedan listar vi de fem tips som engagerade er läsare mest under månaden:

1. Swedish Death Cleaning and The Anorexic Home (Literary Review of Canada)

Filters chefredaktör Christopher Friman tipsar om ett reportage som visar hur sjuk den skandinaviska inredningsminimalismen är – bokstavligt talat.

2. Spårviddshinder (SVT)

Reporter Oskar Sonn Lindell råder alla att se Johan Palmgrens kortdokumentär om ett illa – eller elakt – konstruerat väghinder vid Slussen.

3. Min sanning & Snille och smak (SVT)

Filters praktikant Caroline Lundgren fascineras av två SVT-program om Sara Danius och Svenska Akademien.

4. Allsvenskan enligt Lundh (Olof Lundh)

Vår gästtipsare från systertidningen Offside, Fredrik Tillberg, imponeras av Olof Lundhs gedigna grävande i svensk fotboll – en kultur präglad av hemlighetsmakeri och pampfuffens.

5. Kvarteret (Sveriges Radio P1)

Christopher Friman lyssnar på P1-dokumentären om det malmöitiska kvarteret Östergård, och dess resa från arbetarområde till slum till välbeställt hipsterparadis.

Här hittar du samtliga berättelser vi tipsat om. Har du genom oss funnit någon personlig favorit? Dela gärna inlägget i sociala medier och berätta!

Filterbubblan Publicerad onsdag 09 maj 2018

Svensken bakom världens mest omtalade låt

Donald Glover/YouTube

Den mest omtalade låten och musikvideon just nu är tveklöst Childish Gambinos This Is America. Den på samma gång provocerande och humoristiska videon har fått så gott som varje amerikansk tidning att publicera sina egna tolkningar av videons budskap. Även i flera svenska medier har skribenter delgett sina funderingar kring innehållet, så som Valerie Kyeyune Backström i Expressen och Rakel Chukri i Sydsvenskan.

Lika många har diskuterat This Is Americas schizofrena sound och dess mångbottnade textrader. Låten är skriven och producerad av Glover själv, tillsammans med hans ständige medförfattare och producent: svenske Ludwig Göransson. När Donald Glover för första gången framförde låten på Saturday Night Live spelade Göransson gitarr bredvid den barbringade sångaren.

Knappt någon svensk musiker har lika stora internationella framgångar som Ludwig Göransson just nu. Childish Gambinos album Awaken, My Love! (skrivet och producerat tillsammans med Göransson) nominerades i vintras till flertalet Grammys – och singeln Redbone (vilken Göransson berättar om här i en intressant intervju) vann priset »Best Traditional R&B Performance«. Därtill skrev han filmmusiken till en av årets mest uppmärksammade filmer: Black Panther.

Filter hälsade på den unge Göransson i hans hem i Los Angeles år 2016, då han berättade om sin väg från kommunala musikskolan i Linköping till ögonblicket då han fick Sylvester Stallone att gråta med sin musik till Rocky-uppföljaren Creed. Du kan läsa reportaget här.

I slutet av texten säger Ludwig Göransson att hans drömscenario är att inom »fem år« ha tagit sig till en nivå där han fritt kan välja vem han ska arbeta med. Han har troligen nått de höjderna redan nu.

Filterbubblan Publicerad tisdag 08 maj 2018

Ayahuascans arvtagare

I Filter #28 uppmärksammade vi den hallucinogena brygden ayahuasca genom att besöka en svensk schaman som låtit utbilda sig i Amazonas djungler. Hennes ceremonier lockade allt från nyfikna trendsättare till ålderstigna new age­entusiaster som kallade brygden »medicinen«.

När Filter skrev om ayahuasca var det endast naturbarnet Loreen som nämnt den narkotikaklassade sörpan i offentligheten, men de kommande åren exploderade intresset. Nyligen kallade tidningen New Yorker ayahuasca »The drug of choice for the age of kale«, och här i Sverige hyllas brygden av konstant nyduschade kändisar som Danny Saucedo.

Ayahuasca är nu så mainstream att de hippaste kosmonauterna har gått vidare till kambo – ett gift som extraheras ur huden på den sydamerikanska jättelövgrodan. En kamboceremoni inleds genom att en schaman bränner bort det översta hudlagret på deltagarna genom att sticka dem med en glödgad pinne. Därefter smetar schamanen grodsekret på brännsåret, varpå giftet sprider sig i blodomloppet. I likhet med ayahuasca påstås kambo kunna bota såväl depression som alkoholism, men när tidningen Vice nyligen bad en av världens främsta experter på grodgift att bedöma det vetenskapliga stödet svarade han att det var »en tvåa på en tiogradig skala«.

Den som känner sig nyfiken på att pröva kambo kan bland annat vända sig till svensken Otto Nordenskiöld som är certifierad av International Association of Kambo Practitioners samt »yogi« och »bio­hacker«. Här syns han, av oklara skäl, skänka julklappar till Filterfavoriten Sigge Eklund.

Filterbubblan Publicerad måndag 07 maj 2018

Förhandsvisning!

Måndag 14 maj förhandsvisar Filter i samarbete med Folkets Bio filmen Charmören i Göteborg och Malmö. I Stockholm har vi dessutom 100 biljetter till galapremiären.

Charmören följer iranska Esmail som håller på att bli utvisad från Danmark. För att få stanna hänger han på barer i hopp om att hitta en dansk kvinna att gifta sig med. Helt oväntat blir han förälskad i Sara, som dessvärre inte alls är lösningen på hans situation. Huvudrollsinnehavaren Ardalan Esmaili är aktuell i C-Mores stora seriesatsning Gråzon.

Se trailern här!

Vill du ha två biljetter?

Visa då denna inbjudan – digitalt eller printat – hos våra samarbetspartners. Först till kvarn! För information om respektive stad se nedan.

STOCKHOLM

GRAND, Sveavägen 45 i Stockholm.
Filmstart: måndag 14 maj kl 18.30. Mingel med huvudrollsinnehavaren Ardalan Esmaili och filmens regissör Milad Alami startar 17.45.
Biljetterna kan hämtas från onsdag 9 maj kl 17.00 på Beyond Retro Drottninggatan, Drottninggatan 77 i Stockholm.

GÖTEBORG
HAGABION, Linnégatan 21 i Göteborg
Filmstart: måndag 14 maj kl 18.00 (insläpp 17.30)
Biljetterna kan hämtas från onsdag 9 maj kl 17.00 på Naturkompaniet, Östra Hamngatan 25 i Göteborg.

MALMÖ
PANORA, Friisgatan 19D i Malmö
Filmstart: måndag 14 maj kl 18.00 (insläpp 17.30)
Biljetterna kan hämtas från onsdag 9 maj kl 17.00 på Naturkompaniet, Stora Nygatan 35 i Malmö.

Charmören har biopremiär 18 maj och distribueras i Sverige av Folkets Bio.

Filterbubblan Publicerad fredag 04 maj 2018

Filters favoriter – vecka 18 (III)

Varje fredag tipsar Filter om de bästa dokumentära berättelserna – samt ger er en aktuell rekommendation ur vårt eget arkiv:

THE SPORKFUL

Reportage-podden The Sporkful utgår alltid från mat, men tar med lyssnaren långt bort från tallriken. Ibland inte längre än in i någons privata hem, men när den är som bäst får podcasten en att förstå vidden av ett krig genom en macka.

De mest ambitiösa avsnitten har epitetet »Searching for …«. Första delen handlar om Rosa Parks pannkakor, där ett recept som människorättsaktivisten kladdat ner på baksidan av ett kuvert leder vidare till en berättelse om Rosa Parks liv och om afroamerikansk matlagning. Andra delen börjar med en riktig god macka som ätits i Aleppo – finns restaurangen kvar i den sönderbombade staden? Och i veckan kom tredje delen som handlar om de kambodjanska donutmakarna i Los Angeles, och ger oss inblick i amerikansk integration och Röda Khemernas välde.

Upplysande, upprörande och dregelframkallande i en märklig kombination.

Tips två: måsteläsning för alla true crime-nördar.

Tips tre: en biografi om en av Sveriges genom tiderna mest karismatiska politiker.

Filterbubblan Publicerad fredag 04 maj 2018

Filters favoriter – vecka 18 (II)

Varje fredag tipsar Filter om de bästa dokumentära berättelserna – samt ger er en aktuell rekommendation ur vårt eget arkiv:

DET GÄLLER LIVET (JOHANNA PALMSTRÖM)

Det är valår, och trots att väljarkåren tycks ha tröttnat på den brokiga partifloran och längtar efter politisk stabilitet och blocköverskridande samarbeten, riskerar de att få ytterligare ett parti att förhålla sig till. Medan Feministiskt initiativ inledningsvis gjorde två katastrofala riksdagsval, närmade de sig faktiskt fyraprocentsspärren förra valet. Återstår att se hur det blir i höst.

Därför är våren 2018 ett strategiskt tillfälle att släppa en biografi om en av Sveriges genom tiderna mest karismatiska politiker: Gudrun Schyman. Det gäller livet är skriven av Johanna Palmström, som tidigare varit chefredaktör för Bang och skrivit tre böcker om aktivism och feminism.

Det är inte främst språkdräkten som gör Det gäller livet intressant, utan den fascinerande människan som skildras. I en passage beskrivs hur Gudrun Schyman inte bara själv kör sin gamla Saab till sin egen förlossning – eftersom hennes make fått ryggskott – utan också hur hon låter ett filmteam dokumentera födseln av hennes förstfödde son Dan. Syftet: att skaffa material åt en informationsfilm till de nystartade svenska föräldrautbildningarna. »I filmens sista sekvenser krystar Gudrun fram moderkakan som läggs upp i ett sterilt kärl och hon får några stygn i underlivet«, är bara ett exempel på en av de ögonblicksbilder läsaren får ta del av.

Tips två: måsteläsning för alla true crime-nördar.

Tips tre: en matpodcast som tar med lyssnaren långt bort från tallriken.

Filterbubblan Publicerad fredag 04 maj 2018

Filters favoriter – vecka 18 (I)

Varje fredag tipsar Filter om de bästa dokumentära berättelserna – samt ger er en aktuell rekommendation ur vårt eget arkiv:

VITTNESPSYKOLOGI (PÄR ANDERS GRANHAG)

Vågen av dokumentärer, TV-serier och undersökande journalistik om spektakulära brott och rättsfall tycks aldrig ta slut. En av de lyckliga följderna är att en rad felaktiga domar har upphävts på senare år. En annan att några så kallade »kalla fall« har fått sin efterlängtade lösning. Till bekymren hör att krimvågen även rymmer spekulativa inslag där det kan vara svårt att bedöma olika utsagors tillförlitlighet.

Att jag använde ordet tillförlitlighet är ingen slump. Vikten av att skilja på det begreppet och det mer slitna »trovärdighet« är en av de första saker man lär sig i psykologiprofessor Pär Anders Granhags handbok om vittnespsykologi. Tillförlitlighet rör utsagan i sig, det vill säga de detaljer den rymmer och omständigheterna kring dess uppkomst. Trovärdighet rör sagespersonen. En trovärdig person kan sprida otillförlitliga påståenden, på samma vis som en person med låg trovärdighet kan påstå saker som är tillförlitliga. Trots det blandas begreppen ständigt samman, med stundtals olyckliga följder.

Granhags bok riktar sig främst till jurister, poliser och socialarbetare men är så pedagogisk och välskriven att alla som är intresserade av kriminaljournalistik och vittnespsykologiska frågeställningar har glädje av den. Själv har jag den alltid inom räckhåll. Ironiskt nog är Granhag, landets främsta expert på ämnet, inte knuten till den svenska polishögskolan – utan till den i Oslo samt amerikanska FBI, som han vid sidan av sin tjänst på Göteborgs universitet hjälper att utveckla förhörsmetoder.

Mattias Göransson

• • • • • • • • • • • • • • • • • • • •

STÖRST I SVERIGE (FILTER)

Lasse Stefanz är ute på en landsomfattande turné: i kväll, fredag, gästar de Sandhem och på lördagen spelar de i Lönsboda. Förra året hängde Erik Eje Almqvist och Magnus Bergström med bandets frontman, Olle Jönsson, ut på vägarna för att få svar på frågan: Hur orkar han fortsätta, efter 50 års turnerande?

Stor vikt i texten lades vid Jönssons modeintresse. Där uttryckte sångaren själv sina tankar om bandets scenkläder: »När folk ser mig på scen vill jag inte att de ska känna: den kan jag köpa själv på Dressman nästa vecka. Hur kul är det? Vi ska inte gå klädda som de på golvet. De som står där ska tycka: Vilka jävla fräcka kläder!«

Den som följer Lasse Stefanz på Instagram kan snabbt konstatera att Olle Jönsson lever enligt samma devis även utanför scenen.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Här kan du läsa det minnesvärda reportaget, om vilket musikgurun Jan Gradvall skrev: »Magiskt porträtt […] av Erik Eje Almqvist (en av Sveriges främsta skribenter).«

Tips två: en biografi om en av Sveriges genom tiderna mest karismatiska politiker.

Tips tre: en matpodcast som tar med lyssnaren långt bort från tallriken.

Filterbubblan Publicerad torsdag 03 maj 2018

Månadens mest lästa – april

Vi gläds åt att så många av er har hittat till vårt digitala arkiv; under april lästes våra artiklar över 48 000 gånger. Här följer de tre mest lästa artiklarna på magasinetfilter.se under april månad:

Ännu utan sin dotter

Madelene Pollnow granskade i två uppmärksammade reportage diagnosen Shaken Baby Syndrome (här finns del 1 och del 2) och avslöjade att föräldrar döms för misshandel och bebisar omhändertas – på helt felaktiga grunder. I artiklarna fick vi följa paret Nan och Erik, vars barn Sara togs ifrån dem efter att Erik anklagats för skakvåld. Fem år efter att det första reportaget publicerades kämpar de fortfarande för att få vara en del av sin dotters liv – vilket de berättar om för reporter Hanna Dahlström i denna uppföljande intervju.

»Jag läste på om narcissister och psykopater«

Den Guldbaggebelönade regissören Nahid Persson hade bestämt sig för att sluta göra dokumentärfilmer. Men när hon träffade mannen Anders på Tinder väcktes hennes filmmakarlusta igen. Persson upptäckte nämligen att hon inte var den enda som Anders träffade – utan att han samtidigt hade relationer med 23 andra kvinnor. I en intervju med Christopher Friman berättar Nahid Persson om tillkomsten av filmen Anders, jag och hans 23 andra kvinnor – en historia som bara blir galnare och galnare i varje steg.

Domptören som blåste rasisterna

Den 3 januari 2015 gjorde användaren »Olsson« – som uppgav sig vara kommunalråd för Sverigedemokraterna – entré på Twitter. Han profilerade sig som »svensk far, gift i Sverige och engagerad i Svensk politik« och skrev tweets som: »Lunch i dag; Svensk falukorv!! Bäst att passa på medan man fortfarande får äta det i det här landet!« För vissa var det uppenbart att »Olsson« var ett satirkonto – men många andra hängde på och både retweetade och favoritmarkerade hans hätska inlägg i debatten.

Senare samma år samtalade journalisten Kolbjörn Guwallius med upphovsmannen bakom kontot om hur han lyckades blåsa rasisterna, och vilken inblick han fått i hur det »rasistiska svärmeriet i sociala medier« fungerar.

–  Det säger nog mycket om den opinionen och om vår tid, konstaterade upphovsmannen då.

Att döma av hur många som läst artikeln tre år senare säger det fortfarande något.

Filterbubblan Publicerad torsdag 03 maj 2018

Engelskan killed the ordvits-star

Anrik. Klipp Till har burit sitt namn sedan 1968. Den tillhör därmed den första generationen frisersalonger med fyndiga namn.

»Ett hårresande mysterium« löd rubriken när vi redde ut varför just frisersalonger så ofta har fyndiga namn. I den historiska exposén spårade vi fenomenet till 60-­talet, då den androgyna »popfrisyren« luckrade upp gränsen mellan manligt och kvinnligt hårmode och ledde till att en pionjär döpte sin unisexsalong till »Träsket«. Därefter var steget till Håroskåpet och Salong Självfallet inte särskilt långt.

I slutet av artikeln antydde vi dock att ett trendskifte kunde vara på gång: de fyndiga namn som en gång skapats som en punkig reaktion mot en konservativ bransch var 2012 så vanliga att de blivit en ny branschkonvention. Vi spådde därför en återgång till traditionella namn som »Ulla-­Stinas damsalong«. Där hade vi delvis fel. De fyndiga namnen är inte utdöda än – i dag finns fyra »Lady och Kalufsen« – men i övrigt har frisörskrået fallit för samma frestelse som alla andra samtida affärsidkare: att döpa sin verksamhet till något fräckt på engelska.

Eller vad sägs om Headon Live, Frisyrmasters, Nikita Hair, Styling You, Metropolitan Hair och Hair Fashion i Malmö; Genius Scissors, Salong Honey, Hönö Hair & Care, Landvetter Hair, Divina Hair Design och Made by Individ i Göteborg; eller Salong Magic Hands, Headzone, George Michael Long Hair Centre, Creative Headz och Pure Ambition of Stockholm i huvudstaden.

Filterbubblan Publicerad fredag 27 april 2018

Filters favoriter – vecka 17 (III)

Bild: kvarteret.org

Varje fredag tipsar Filter om de bästa dokumentära berättelserna – samt ger er en aktuell rekommendation ur vårt eget arkiv:

KVARTERET (SVERIGES RADIO P1)

Journalisterna Fredrik Pålsson, Lisa Karinsdotter Pålsson och Johan Joelsson bor alla i kvarteret Östergård, ett välbeställt hipsterparadis i Malmö. När de arrangerade en utställning om kvarteret till dess hundraårsjubileum föddes idén om att även dokumentera historien i radioform. För Östergårds historia är densamma som för många andra svenska bostadsområden: en gång arbetarboenden med löften om en ljusare framtid, som förvandlades till förfallen slum – som blev ljusa, fräscha och dyra bostadsrätter.

Genom att väva samman berättelser från människor som levt och rört sig i området under seklet skapar reportertrion en berättelse som ger insikt i Sveriges moderna utveckling, i bostadspolitik – och i enskilda livsöden.

Det första avsnittet av Kvarteret sänds i P1 tisdag 1 maj i P1, men finns redan nu att lyssna på i podcastform på projektets hemsida. Där finns också ett imponerade bakgrundsmaterial att ta del av: en tidslinje över kvarterets historia och presentationer av människorna som figurerar i dokumentären.

Tips två: Först ett mystiskt dödsfall, sedan ett till, och ett till – alla inom samma familj, och i samma hus. Vad hände egentligen med familjen Harrison i kanadensiska Mississauga?

Tips tre: en SVT-dokumentär om den karismatiska, 74-åriga samen Maj Doris, som vill göra comeback som skådespelare – samtidigt som hon tar hand om sina renar, sin gård och en ensamkommande kille från Afghanistan.

Filterbubblan Publicerad fredag 27 april 2018

Filters favoriter – vecka 17 (II)

Bild: SVT Play

Varje fredag tipsar Filter om de bästa dokumentära berättelserna – samt ger er en aktuell rekommendation ur vårt eget arkiv:

MAJ DORIS (SVT PLAY)

74-åriga Maj Doris Rimpi startade en gång i tiden Samiska teatern och arbetade länge som konstnär och skådespelare. För 20 år sedan valde hon dock att lägga skapandet åt sidan och istället ägna sig helt åt att ta hand om renarna och gården i Parenjarka. Dokumentären Maj Doris följer Rimpis liv i byn, belägen utanför Porjus i Jokkmokks kommun, där hon skottar snö från taket, ordnar med lav, kör fyrhjuling och röker. Hon ska dock göra comeback inom både konsten och skådespeleriet, vilket innebär en hel del förberedelser och resor samtidigt som gården ska skötas. Lagom till comebacken får Maj Doris hjälp på gården av en ensamkommande kille från Afghanistan.

»Du blir inte ensam här?« frågar han.

»Näe, jag har renarna och tidigare så hade jag ju hund, så är det. Men vi kan väl ta en pizza någon dag?«

Den här dokumentären bjuder, förutom en hel massa karaktär i Maj Doris, också på Rimpis berättelser om den samiska kampen och – givetvis – snygga vinterscener från Parenjarka.

Tips två: Först ett mystiskt dödsfall, sedan ett till, och ett till – alla inom samma familj, och i samma hus. Vad hände egentligen med familjen Harrison i kanadensiska Mississauga?

Tips tre: en radiodokumentärserie om kvarteret Östergård i Malmö, och dess utveckling från arbetarkvarter, till slum, till hipster-bostadsrättsförening.

Filterbubblan Publicerad fredag 27 april 2018

Filters favoriter – vecka 17 (I)

Bild: The Toronto Star

Varje fredag tipsar Filter om de bästa dokumentära berättelserna – samt ger er en aktuell rekommendation ur vårt eget arkiv:

IMPROBABLE CAUSE (THE TORONTO STAR)

I augusti 2013 larmades ambulanspersonal till ett hus i utkanten av kanadensiska Mississauga: husets ägare, Caleb Harrison, hade hittats livlös i sin säng. När en av sjukvårdarna anlände till platsen drabbades han omedelbart av en déjà vu: han hade varit där förut – på en helt annan uttryckning.

Tre år tidigare hade de nämligen funnit Caleb Harrisons mor, då 63 år gammal, död nedanför en trappa. Och ytterligare ett år dessförinnan: Calebs far, då 64, död i badrummet. Båda gångerna hade dödsorsakerna klassats som »obestämbara«. Men med ett tredje dödsfall vaknade polisen till slut: Vad hade egentligen pågått i det där huset i Mississauga?

Amy Dempseys reportage publicerades i Toronto Star för en vecka sedan – komplett med imponerande animationer av mordplatsen. Det må vara lite tungläst inledningsvis, men rymmer både en imponerande granskning av polisiär inkompetens – och en mycket spännande mordgåta.

• • • • • • • • • • • • • • • • • • • •

DEN MOTVILLIGA IKONEN (FILTER)

I dag, fredag, släpps Silvana Imams första singel från hennes emotsedda album Helig moder. Filters reporter Madelene Pollnow och bildredaktör Magnus Bergström hängde på rapparen redan 2016, då hon arbetade med sin förra platta Naturkraft. Imam kämpade då med att förändra och frigöra sig från de etiketter – »kvinnlig rappare«, »politisk rappare« – som gjort henne till en ikon i många kretsar, för att istället skapa musik som gick över »alla gränser«. Frågan var: Vågade hon riskera det hon hade bara för att få vara sig själv?

Tips två: en SVT-dokumentär om den karismatiska, 74-åriga samen Maj Doris, som vill göra comeback som skådespelare – samtidigt som hon tar hand om sina renar, sin gård och en ensamkommande kille från Afghanistan.

Tips tre: en radiodokumentärserie om kvarteret Östergård i Malmö, och dess utveckling från arbetarkvarter, till slum, till hipster-bostadsrättsförening.

Filterbubblan Publicerad onsdag 25 april 2018

Vinn biljettpaket till Göteborgs dans- och teaterfestival!

Foto: Rahi Rezvani

Göteborgs dans- och teaterfestival är en scenkonstfestival för internationell och svensk scenkonst som äger rum vartannat år. Festivalen har sedan starten bjudit in internationella scenkonstkompanier och konstnärer från hela världen att dela sina berättelser med festivalens breda publik; berättelser som förhöjer verkligheten och reflekterar över vår samtid.

Nästa festival infaller mellan 17 och 26 augusti – och som Filterläsare kan du nu tävla om biljettpaket för två personer till festivalen.

Allt du behöver göra är att skicka svaret på följande fråga till tavling@magasinetfilter.se:

När grundades Göteborgs dans- och teaterfestival?

Maila in ditt svar senast tisdag 8 maj så är du med och tävlar om dessa paket:

Cirkuspaketet: Följ med till en vibrerande nycirkusfest där 22 akrobater tar plats på scen och tar dig långt ifrån cirkusglamouren. Eller bevittna Cirkus Cirkörs nya produktion Epifónima – full av hisnande akrobatik och drömlika illusioner – som är inspirerad av kvinnors röster; deras strävan och sätt att skapa och organisera sig på.

Akter som ingår: Compagnie XY: Il n´est pas encore minuit … (It´s not yet midnight …), Cirque Aïtal: Pour le meilluret pour le pire och Cirkus Cirkör: Epifónima.

Lilla paketet: Förbered dig på oförglömliga dans- och teaterupplevelser! Med Lilla paketet får du se det världsberömda kompaniet Shaubühne Berlin på Göteborgs Stadsteater, uppleva klassisk burlesk i Mathilde Monniers & La Ribots Gustavia på Stora Teatern, se mäktig dans med det världsledande danskompaniet NDT, samt underhållas av humoristisk nycirkus med Cirque Aïtal.

Akter som ingår: Schaubühne Berlin: Ein Volksfeind, Mathilde Monnier & La Ribot: Gustavia, Cirque Aïtal: Pour le meilleur et pour le pire, Nederlands Dans Theater: Shoot the Moon, Singulière Odyssée, The Statement och Woke up Blind.

Besök gärna www.gdtf.se för mer information!

Filterbubblan Publicerad tisdag 24 april 2018

Rationalist, javisst!

I Filter #44 intervjuade vi kolumnisten Lena Andersson om »att hålla huvudet kallt« i debatten. Kort efter publiceringen valde Andersson att sluta som kolumnist på Dagens Nyheter.

Varför?

– Jag var sliten. Dels hade jag rest och talat om mina böcker nästan oavbrutet sedan hösten 2013 – och samtidigt skrivit hela tiden. Dels var det tungt att bli kommenterad och bedömd. Det ingår i kolumnskrivandets villkor att bli det, inget konstigt med det, men det hindrar inte att man blir ångestfylld av det. I synnerhet när man diskuterar något principiellt och till svar får etikettering eller påpekanden om vad man har på sig eller vilken frisyr man har.

Sedan återvände du ändå till uppdraget efter sju månader.

– Det berodde på att jag fick återhämta mig mentalt och på att jag aldrig slutar intressera mig för att tänka på tillvaron. Det trumfar alltid obehaget inför omdömena.

I intervjun menade du att debatten präglades av brist på argument och resonemang – och att du själv ville »bort från känslorna«. Tycker du att samtalsklimatet förändrats sedan dess?

– Det är huvudsakligen känslostyrt fortfarande, och inte 
i första hand präglat av sanningslidelse, analys eller argument. Det är ingen slump, utan skälen står att finna i en filosofisk underbyggnad, nämligen poststrukturalismen.

Hur menar du?

– Enligt poststrukturalismen är allting i grunden godtyckligt och inte sprunget ur något naturligt mänskligt. Man anser att den mänskliga världen inte är underkastad några yttre begränsningar, i form av exempelvis biologiska fakta eller att människan naturligt är på ett visst sätt. De normer som uppstår ur mänsklig aktivitet förtrycker människor, anses det, och de uppstår inte för att människan är på ett visst sätt och därför handlar på ett visst sätt. Allt är socialt konstruerat, och därför är inget heller rimligare eller sannare än något annat, bortsett från den egna känslan.

Jag kommer att tänka på hur det blivit allt vanligare att människor sätter subjektiva ord som »min« eller »vår« framför ordet »sanning«.

– Det är definitivt ett tecken på det jag menar. Relativismen, som är den hållning som kommer ur den poststrukturalistiska tankeriktningen, grundar sig i åskådningen att det enda vi kan veta något säkert om är vår egen upplevelse och våra egna känslor. Alltså finns bara min sanning, och 
din – inte sanningen som sådan. Och om alla är lika mycket värda måste väl, är tanken, allas upplevelser vara lika mycket värda. Men lite extra mycket värda om den som känner något tillhör en historiskt tillbakatryckt grupp. Alltsammans kommer ur en antiauktoritär impuls, men resultatet blir kolossalt auktoritärt – eftersom den som säger emot är osolidarisk med kampen för den förtryckta gruppen och eftersom känslorna då inte »respekteras«.

Så vad anser du behöver ändras?

– Det enda som kan rädda oss från det auktoritära är ömsesidighet, där olika sidor möts och bryts mot varandra – och där logik och saklighet inte sätts ur spel eller utsagor bedöms utifrån vem som säger dem snarare än utifrån deras halt. Om det visar sig att man menar att det egentligen är sanningen som är auktoritär, då har vi stora problem.

Läs hela intervjun med Lena Andersson – där hon pratar om debattmässiga personangrepp, Sverigedemokraters argumentationsteknik, sin barndoms ätstörningar och att vara »inifrånstyrd« – här.

Filterbubblan Publicerad måndag 23 april 2018

Tre steg av Gustaf Norén

I »Vad har hänt med Gustaf Norén?« träffade vi den forne Mando Diao-frontmannen, som förklarade varför han lämnat den kommersiella musikbranschen för att istället ägna sig åt aktiviteter som att »göra små vandringar i Dalarna« medan han spelade munspel eller ukulele i en hemgjord särk. Därefter fortsatte Gustaf att accelerera i norénskhet.

Februari 2017: Avslöjar att han ska studera till musiklärare och att han undervisar på Rytmusgymnasiet i Stockholm. På sin första lektion går han igenom »vaggvisans historia«.

Juni 2017: Kritiserar Sveriges Radio för att en Mando Diao-dokumentär, som han själv medverkar i, ska sändas strax efter släppet av bandets nya skiva. »Ska de göra en dokumentär kan de välja att sända den av andra skäl än marknadsstyrda intressen.«

Augusti 2017: Spelar på alternativfestivalen Way Out Vega, förlagd samtidigt som Way Out West – där publiken är boende och personal på det närliggande äldreboendet Vegahusen. Noréns setlista består bland annat av Uti vår hage och Du gamla, du fria.

April 2018: Medverkar i Breaking News med Filip & Fredrik för att försvara sin hemstad Borlänge, vilken riskerar att utses till Sveriges fulaste i en omröstning på Facebook. Norén anklagar omröstningens initiativtagare för att »pissa på« staden och dess »föreningsliv, med fritidsgårdar, med KFUM, med nykterhetsföreningar, med disco, med folkparker, med folkets hus, med forum«. Norén menar att åsikten tilldelats folk av en »bestämmande, härskande klass« och frågar: »Vem har rätt att bestämma vad som är fult och fint?«

Vill du förresten läsa om bakgrunden till den fantastiska bilden ovan? På vår Instagram berättar fotograf Magnus Bergström om hur han i en serie fotografier fick Norén att transformeras från sitt vanliga jag till »den vandrande musikmunk han också var«.

Filterbubblan Publicerad fredag 20 april 2018

Filters favoriter – vecka 16 (III)

Skärmdump: SVT Play

Varje fredag tipsar Filter om de bästa dokumentära berättelserna – samt ger er en aktuell rekommendation ur vårt eget arkiv:

LOUIS THEROUX (SVT)

Den brittisk-amerikanska journalisten Louis Theroux verkar alltid ha haft en förkärlek för att skildra människor som skiljer sig från den stora massan. På 90-talet följde han bland annat Ku Klux Klan i Michael Moores serie TV Nation, för att sedan utveckla sin helt egna dokumentärserie för BBC: Louis Theroux’s Weird Weekends, där han bland annat ger inblickar i livet hos UFO-troende, swingers och indiska gurus.

Hans senaste produktion, en serie på 13 avsnitt, sändes på BBC i höstas och visas just nu på SVT. Ämnena är väldigt tunga – Louis möter allt från heroinmissbrukare till människor med extrem anorexi. Men det gör det också extra tydligt vilken skicklig journalist han är: han lyckas som få balansera mellan nyfikenhet, respekt och mänskligt inkännande. Resultatet är lika delar gripande och upplysande.

Klicka här för att läsa vårt andra tips denna vecka: en dokumentär om svensken som försöker modernisera det ryska bilföretaget Lada.

Klicka här för att läsa vårt tredje tips: recensionen som blev en dokumentär berättelse om södernrappen och livet.

Filterbubblan Publicerad fredag 20 april 2018

Filters favoriter – vecka 16 (II)

Hämtad från sonicmagazine.com

Varje fredag tipsar Filter om de bästa dokumentära berättelserna – samt ger er en aktuell rekommendation ur vårt eget arkiv:

MAXO KREAM: PUNKEN + MIGOS: CULTURE II (SONIC)

Kan en recension klassas som en dokumentär berättelse? Ja, i alla fall när Tony Ernst sitter vid tangenterna och ska recensera två album av Migos och Maxo Kream för musiktidningen Sonic.

Jag blev påmind om artikeln, som publicerades i februari 2018, tidigare i veckan då Sonics chefredaktör Pierre Hellqvist meddelade att tidningen efter 18 år lägger verksamheten på is på obestämd tid. Anledningen? Ekonomin, förstås. I en krönika konstaterade han att Sonic befinner sig i ett ingenmansland mellan kultur och kommersialism: för bred för bidrag, för smal för stora annonsörer. Ironiskt nog anser jag just det vara magasinets styrka: de skriver om det jag faktiskt vill läsa, men mer initierat och passionerat än många andra.

Som Tony Ernsts Migos- och Maxo Kream-recension. Istället för rent och skärt tyckande lyckas Ernst sy ihop en 12 000 tecken lång text som på en och samma gång är utredande, tankeväckande, personlig och djupt rörande. Han går igenom södernrappens historia, han ger nya perspektiv på genrens plats i Amerika – och kanske framförallt: han bjuder – i form av en fantastisk återgiven intervju med Wu-Tang Clanmedlemmen RZA – på det kanske mest övertygande och drabbande argument jag läst mot beskrivningen av att rap »bara skulle vara en beskrivning av svart verklighet«.

I slutet av den krönika som Hellqivst publicerade i tisdags bad han läsarna att mejla tips och förslag på hur Sonic ska lösa sin finansiering. Jag hoppas redaktionens mejlbox snart fylls av goda idéer.

OSKAR SONN LINDELL

• • • • • • • • • • • • • • • • • • • •

DET SOM INTE DÖDAR (FILTER)

Den senaste tiden har sjukdomen endometrios fått stor uppmärksamhet i svenska medier, eftersom Socialstyrelsen nyligen presenterat de första riktlinjerna för patientvården. En självskriven följdfråga har varit: Varför i hela friden har det inte funnits några riktlinjer tidigare? Tio procent av landets kvinnor lider trots allt av åkomman.

Filter uppmärksammade sjukdomen 2010, i porträttet av galoppjockeyen Inez Karlsson. Även om elitidrottaren Karlsson, med sina miljoninkomster och sina otaliga segrar, befann sig på en nivå långt över oss andra, var dilemmat hon stod inför igenkännbart för de flesta: Ska jag prioritera karriären eller min familj? Hennes endometrios hade då blivit omöjlig att kombinera med ridandet. Valet löd: att 27 år gammal operera bort livmodern och acceptera att hon aldrig skulle kunna få barn, men fortsätta dra in miljoner – eller helt enkelt lägga av.

Reportern Erik Eje Almqvist följde henne under beslutsprocessen och resultatet blev en av de starkaste texterna vi publicerat.

MATTIAS GÖRANSSON

Klicka här för att läsa vårt andra tips denna vecka: en dokumentär om svensken som försöker modernisera det ryska bilföretaget Lada.

Klicka här för att läsa vårt tredje tips: Louis Therouxs skickliga och inkännande dokumentärserie på SVT.

Filterbubblan Publicerad fredag 20 april 2018

Filters favoriter – vecka 16 (I)

Skärmdump: SVT Play

Varje fredag tipsar Filter om de bästa dokumentära berättelserna – samt ger er en aktuell rekommendation ur vårt eget arkiv:

THE RUSSIAN JOB (SVT)

Fabriken där ryska Lada tillverkar sina bilar sysselsätter drygt 60 000 människor och är därmed en av världens största. Tyvärr går fabriken också med brakförlust, trots att en mängd konsulter har försökt att vända utvecklingen. The Russian Job inleds när fabriken får sin första utländska VD någonsin – den raka och korrekta svensken Bo Andersson, med mångårig erfarenhet av att göra affärer i Ryssland. Att modernisera Lada blir dock svårare än han väntat sig, inte minst eftersom fabriken – och det kringliggande samhället Toljatti – tycks leva kvar i Sovjet-eran. Bo Andersson upptäcker bland annat att 1 500 av fabrikens anställda är stationerade i källaren, där de arbetar med »underhåll«, vilket tydligen är samma sak som att dricka te och spela schack. The Russian Job är ingen perfekt dokumentär, men däri ligger också delar av dess storhet. Åtminstone för den som börjar bli trött på strömlinjeformade och sönderproducerade Netflixdokumentärer om »aktuella« ämnen.

Klicka här för att läsa vårt andra tips denna vecka: recensionen som blev en dokumentär berättelse om södernrappen och livet.

Klicka här för att läsa vårt tredje tips: Louis Therouxs skickliga och inkännande dokumentärserie på SVT.

Filterbubblan Publicerad fredag 20 april 2018

Vinnare i tävlingen #Filter10

I samband med vårt tioårsjubileum och stundande födelsedagskalas lördagen 5 maj startade vi tävlingen #Filter10.

Genom att ni läsare djupdök i vårt digitala arkiv och tipsade om er favoritartikel under hashtaggen #Filter10 i era sociala kanaler, så kunde ni vara med och tävla om VIP-entré till festen med övernattning på Hotel Bellora för två personer samt bubbel och goa grejer på Hedlunds Havsbar.

Nu har vi dragit vinnaren: @amelielchansson, som på Instagram delade reportaget »Grillarens dilemma« från Filter #9. Stort grattis önskar Filter!

Och du kommer väl på festen för att fira med oss?

Om du ännu inte köpt biljett – som förresten bara kostar ynka 100 spänn – så gör du bäst i att gå in och lägga vantarna på en eller flera nu. Här säkrar du din och dina kompisars biljetter
Det finns ett begränsat antal platser – så först till kvarn!

I vårt Facebookevent kan du läsa mer om festen och de grymma artister som kommer stå på scen! Där kan du även hålla dig uppdaterad med vad som kommer hända under kvällen.

I Filter #13 träffade vi Natasha Illum Berg – författare och Afrikas första kvinnliga storviltsjägare. Reportaget skapade en debatt bland läsarna om jakten som yrke, och under de senaste åren har diskussionen knappast avtagit.

Sist vi pratade med dig bodde du
 i en hydda på en kulle utanför Arusha. Då övervägde du att lämna kullen eftersom den »sänder ut väldigt tydliga signaler om att man vill vara ensam«. Har
 du gjort slag i saken?

– Jag har precis byggt klart ett hus lite närmare civilisationen – mest för att jag har en dotter som måste gå i skolan. Men man ska inte tro att jag
 på något sätt bor i staden. För några veckor sedan förlorade jag min hund till leoparder, så det är inte direkt centralt. Nu kommer ju min dotter att gå 
i skolan ett antal år, men efter det vet man inte. Då kanske jag flyttar ut igen.

Under 2014 skapades
 en debatt kring jakten i Afrika efter att bilder på personer som poserade med skjutna, utrotningshotade djur dök upp
på sociala medier. Hur påverkade det branschen?

– Jättemycket. Vi kan
 se att trenden går åt ett håll just nu och det är mot ett ökat ogillande av jakt. Den urbaniserade människan tror helt enkelt inte på döden, varken sin egen eller djurens. Samtidigt måste vi skapa död för att överleva. Det är klart att det är dumt att folk skickar upp bilder på döda djur, det säger sig självt, men det bidrar också till ett växande missförstånd där jägarna får ta skulden. Att stänga ner jakten i Afrika skulle slå hårt mot djuren, eftersom jägarna håller koll på tjuvjakten.

Hur menar du nu?

– Staten skyddar inte de här områdena. Vi licensierade jägare är ögonen därute och håller koll på vad som händer, vilket man också borde tacka oss för
 – tre av mina kolleger har skjutits till döds av tjuvjägare. I Afrika är problemen med tjuvjakt enorma, särskilt på elefant och noshörning. Därför har
 jag också startat stiftelsen Ivory Black för att försöka skydda elefanten. Jag har också precis gjort klart en dokumentär om min farfar, Bengt Berg, som 1932 skrev en bok om tjuvjakt på noshörningar i Indien. Då försökte han få till ett skydd för noshörningen, precis som vi nästan 100 år senare försöker stoppa kineserna från att döda dem i Afrika.

Efter reportaget »Kvinnan från vildmarken« blev Natasha Illum Berg känd av hela svenska folket. Hon bjöds in till Skavlans intervjusoffa, var en av det årets sommarpratare och skrev kontrakt med ett svenskt bokförlag. Vintern 2011 syntes hon som programledare för SVT:s realityserie Mot alla odds. Läs Erik Eje Almqvists hyllade porträtt här.

Filterbubblan Publicerad tisdag 17 april 2018

Tänk längre

Vårt mål är att underhålla, granska och fördjupa. Vi vet att det ofta finns en större berättelse bakom de händelser som snabbt flimrar förbi i nyhetsflödet. Vi tar oss tid att förstå dem vi intervjuar, oavsett vilka de är. Vi vill visa våra läsare verkligheten, inte säga åt dem vad de ska tycka om den. Gladast blir vi när våra texter får dig att känna både »Åh, fan« och »Vad fan?«

Om du tycker om tankeväckande reportage, som får ta den plats de behöver, är Filter tidningen för dig. Hoppa på innan den 10 maj så får du två fria månader. Därefter kostar det 39 kronor i månaden.

Jag har tänkt klart – jag ska bli prenumerant!

När vi startade Filter för tio år sedan löd vår slogan: »För dig som vill veta mer – först«. Varje nummer blickade framåt och de kortare ämnestexterna längst bak i tidningen presenterades med meningen: »Saker man kommer att prata om de kommande två månaderna.« Vi hade såklart inte alltid rätt, men i någon mån gick det att förutse vilka människor, debatter och premiärer som skulle väcka uppmärksamhet.

Sedan dess har vi ändrat vår slogan otaliga gånger. Det har skett så gradvis att vi knappt har reflekterat över det själva, men förklaringen är uppenbar – 2018 känns två månader som en evighet och det är omöjligt att veta vad folk kommer att prata om ens den kommande timmen.

Behovet av en tidning som försöker förutspå framtiden är just nu minimalt.

Behovet av journalistik som ger läsaren en sammanhållen berättelse istället för lösryckta bitar av information är däremot större än någonsin. Det är kärnan i Filters idé, och den har lyckats hålla sig intakt i tio år.

Välkommen!

Fotnot: Bilden till inlägget är tagen från omslaget till Filter #7, då vi uppmärksammade »32 konstpionjärer som utmanat våra gränser«. Konstverket skapades av den chilensk-danska konstnären Marco Evaristti till danska Trapholt Art Museum år 2000.

Filterbubblan Publicerad fredag 13 april 2018

Filters favoriter – vecka 15 (III)

Foto: Johanna Hanno

Varje fredag tipsar Filter om de bästa dokumentära berättelserna – samt ger er en aktuell rekommendation ur vårt eget arkiv:

ALLSVENSKAN ENLIGT LUNDH (ALBERT BONNIERS FÖRLAG)

Olof Lundh slutar aldrig att ställa frågor. Låter det självklart? Killen är ju journalist. Förstås, men den typen av problematiserande frågor som TV4:s fotbollsansikte ständigt lyfter får allt mindre plats i en sportjournalistisk värld som håller på att mista en av sina grundbultar: integriteten. Branschen blir allt mer underhållningsfokuserad; sportjournalister gör high-fives med utövare, tar selfies med sina »fans« och samarbetar med spelbolag.

Med sin inspirerande nyfikenhet och granskande drivkraft är Olof Lundh en av få som kliver utanför den där bubblan. I den nyutgivna 300-sidorspjäsen Allsvenskan enligt Lundh utmanar han den svenska fotbollens aktörer och beskriver en kultur av hemlighetsmakeri och pampfuffens. Han skaver den högst uppsatta ledaren inom svensk fotboll i hälarna, uppmärksammar spelberoende som ett nedtystat problem bland svenska fotbollsspelare och lyfter till ytan hur SM-guldvinnaren 2004 i förlängningen köpte sin mästartitel med svarta pengar. Det är knappast läsning som piggar upp, men som breddar perspektiv och sticker hål på slutna hysch-hysch-kulturer.

FREDRIK TILLBERG, OFFSIDE

 

• • • • • • • • • • • • • • • • • • • •

PORTFOLIO: CAROLINA FALKHOLT (FILTER)

Efter att Kungsholmsborna i onsdags vaknade upp till synen av en gigantisk, blå erigerad penis målad på Kronobergsväggen, och bilder av konstverket spridits av snart varenda tidning, gick diskussionerna varma. Somliga upprördes av dess »anstötlighet« och menade att det var »provokation snarare än konst«. Någon SD-politiker tyckte att man borde tänkt på »de äldre, på förskolebarnen och på Sverigebilden« innan man godkände målningen. Andra ifrågasatte motivet ur feministisk synvinkel: »Är ännu en dickpic det vi behöver?« Och ytterligare andra beskrev målningen som »vacker« och »tänkvärd«. I slutändan blev rabaldret för mycket: fastighetsägaren har – av respekt för »grannarnas åsikter« – beslutat att verket ska målas över redan i nästa vecka.

Vad nästan ingen pratat om är konstnären bakom verket och dennes uppsåt med målningen i relation till hennes egen livshistoria. Vem är Carolina Falkholt – och vad vill hon?

I februari åkte Filters reporter Elin Klemetz till New York, där Falkholt tillbringar det mesta av sin tid, för att ta reda på just detta. Resultatet är ett öppenhjärtigt porträtt som ger en helt annan förståelse för Carolina Falkholt och hennes konstnärskap – inte minst för Kungsholmens kortvariga kukkonst.

OSKAR SONN LINDELL

Klicka här för att läsa vårt andra tips denna vecka – om en bok som skulle göra världen till en bättre plats (om alla läser den och tar till sig av dess innehåll).

Klicka här för att läsa vårt tredje tips denna vecka – om två SVT-program som låter oss kika in bakom skynket till den nu så skandalomsusade Svenska Akademien.

Filterbubblan Publicerad fredag 13 april 2018

Filters favoriter – vecka 15 (II)

Skärmdump: SVT Play

Varje fredag tipsar Filter om de bästa dokumentära berättelserna – samt ger er en aktuell rekommendation ur vårt eget arkiv:

MIN SANNING & SNILLE OCH SMAK (SVT)

I ljuset, eller snarare mörkret, av Svenska Akademiens kris har SVT plockat fram två sevärda alster ur arkiven. Det ena är ett samtal med Sara Danius från Min sanning, som sändes för första gången i det direkta kölvattnet efter DN:s avslöjande om övergreppen från den så kallade Kulturprofilen.  I Min sanning berättar Danius om hur hon blev »väldigt tagen« av DN:s avslöjande och hade »väldigt svårt att tänka mig att det här skulle vara påhittat«. Danius berättar också om den advokatutredning hon sedan beställde för att granska tystnadskulturen inom akademien och ta reda på »vad ledamöterna borde ha vetat«, samt vad de faktiskt visste. Vad som hände fyra månader senare när advokatbyrån presenterade utredningen för ledamöterna är numera välkänt.  Förutom att samtalet dokumenterar början på en ordentlig delning inom akademien så visar den främst en bild av en moderniserande Danius som »mäktigast i Kultursverige«.  Det pratas om allt från uppväxten till signaturkläderna till det omtalade alter-egot, ångvälten Gittan, vars existens hon förklarar så här: »Därför att livet blir mycket roligare.«

Det andra SVT-programmet om Svenska Akademien är en K Special med titeln Snille och smak, vilken följer ledamöternas »tankar och känslor kring att vara en del av denna intellektuella och kulturella högborg«. Filmen gjordes 2013 och innehåller främst en drös väldigt gamla män och långa utläggningar. Programmets stora höjdpunkt är därför helt klart Kristina Lugn: »Det känns tryggt på något sätt att det finns ett antal människor som helt enkelt är tvungna att träffa mig en gång i veckan i hela sitt liv.« Vid 9:23 börjar Lugn att berätta att hon inte orkar »tänka på alla problem« rörande ett försvunnet papper om »svensk dramatik i kris eller vad det var« och därifrån blir det bara bättre.

Klicka här för att läsa vårt andra tips denna vecka – om en bok som skulle göra världen till en bättre plats (om alla läser den och tar till sig av dess innehåll).

Klicka här för att läsa vårt tredje tips – en bok av Sveriges kanske ihärdigaste grävande sportjournalist.

Filterbubblan Publicerad fredag 13 april 2018

Filters favoriter – vecka 15 (I)

Skärmdump: cia.gov

Varje fredag tipsar Filter om de bästa dokumentära berättelserna – samt ger er en aktuell rekommendation ur vårt eget arkiv:

PSYCHOLOGY OF INTELLIGENCE ANALYSIS (RICHARDS HEUER)

Under arbetet med boken Björnen kommer! utbytte jag tankar med en underrättelseanalytiker som lämnat en av de svenska säkerhetstjänsterna på grund av sin besvikelse över den egna organisationens inkompetens. Vederbörande suckade djupt åt de olika underrättelsemisstag jag tog upp och konstaterade att samtliga berodde på samma fenomen: överdrivet mönsterseende, det vill säga att man varit så förtjust i sin egen förutfattade mening att man enbart noterat sådant som bekräftade den, och dessutom missat att utsätta även dessa utvalda indicier för grundläggande källkritik och faktakontroll. Det mest deprimerande med den saken, menade underrättelseanalytikern, var att fenomenet var så välkänt att det var obegripligt att det hela tiden återkom.

Sedan fick jag ett lästips: CIA-veteranen Richards Heuers handbok i rationell informationsbedömning, som finns att ladda på CIA:s hemsida. Filosofistudenten Heuer värvades 1951 och under de 45 år han tillhörde myndigheten – med tiden fick han titeln metodchef – skedde en lång rad hårresande misstag. Heuers inställning var att sådana måste man lära sig av, varför han beskrev systematiken bakom dem samtidigt som han inkorporerade bland annat de Nobelprisvinnande beteendepsykologerna Daniel Kahnemans och Amos Tverskys rön i sina interna skrifter. Efter karriären samlade och bearbetade han texterna till denna bok som gavs ut 1999, men som naturligtvis är minst lika aktuell i dag.

Om den låter skittråkig så är det korrekt. Vissa sidor måste läsas oerhört långsamt, och ibland flera gånger, för att man verkligen ska förstå vad han skriver. Men det beror bara på att Heuer är så otroligt mycket smartare och mer erfaren än man är själv. Själv känner jag en närmast gränslös beundran för den hyperkondenserade kunskap han delar med sig av, till råga på allt helt gratis (om man nu inte beställer boken i tryckt form från exempelvis Amazon).

Numera har jag honom i bakhuvudet varje dag, eftersom Heuers slutsatser går att applicera på allt: giftgasattacken i Salisbury, förspelet till den väpnade insatsen i Syrien, bråket inom Svenska Akademien, flyktingdebatten. Om alla hade läst och tagit till sig innehållet i denna bok hade världen tveklöst varit en bättre plats.

Att personalen på hans gamla arbetsplats med viss regelbundenhet visat att inte ens de har orkat göra läxan är naturligtvis ironiskt, men i sammanhanget irrelevant.

Klicka här för att läsa vårt andra tips denna vecka – om två SVT-program som låter oss kika in bakom skynket till den nu så skandalomsusade Svenska Akademien.

Klicka här för att läsa vårt tredje tips – en bok av Sveriges kanske ihärdigaste grävande sportjournalist.

Filterbubblan Publicerad fredag 13 april 2018

Välkommen på födelsedagsfest!

Erik Lundin och Lamix spelar på Filters tioårsfest!

Lördag 5 maj firar Filter tio år med en jättefest i Göteborg – dit du och alla läsare är välkomna. Det blir en riktig baluns med dryck, tilltugg, dans och riktigt tunga artistbokningar.

På scen står Lamix – vinnare av Framtidens artist på P3 Guld 2018, och porträtterad i Filter #60 – samt ordkonstnären Erik Lundin. Den som vill ha ett smakprov på Lundins lyriska snille kan studera denna genomgång av rapparens matreferenser (publicerad i Filter #61):

 

Foto: Christine Olsson/TT Illustration: María Hergueta

 

Festen hålls på helt nyöppnade Wine Mechanics – Sveriges första stadsvineri, beläget i ett före detta svinstall i det gamla slakthusområdet i Göteborg. Tillsammans med Spike Brewery, Kafferostare Per Nordby och Fine Wines Sweden vågar vi utlova en riktigt grym kväll.

Biljetterna kostar 100 kronor per person, och går att köpa fram till torsdag 26 april. Det finns ett begränsat antal platser – så först till kvarn gäller.

När: Lördag 5 maj, klockan 21.00–03:00

Var: Wine Mechanics, Lilla Waterloogatan 15, Göteborg

Så vad väntar du på? Köp din biljett här!

Filterbubblan Publicerad torsdag 12 april 2018

Filterbok seglar ut över världen

För ett år sedan gav Offside Press och Filter ut Jakten på Thunder, om den illegala utfiskningen av världshaven och den mycket handfasta strid som den svenska kaptenen och aktivisten Peter Hammarstedt för mot piraterna.

Eskil Engdals och Kjetil Sæters bok kom ut samtidigt i Norge och Sverige, och har sedan dess fortsatt sin resa ut över världen – till bland annat Tyskland och nu England. Kvalitetstidningen The Telegraph ger boken fem stjärnor av fem möjliga och bokhandelskedjan Waterstones har publicerat en video med författarna.

I vårt digitala arkiv kan du läsa ett tidigt porträtt på den stridbare Peter Hammarstedt samt ett (upplåst) utdrag ut boken. Boken i sin helhet hittar du här.

Filterbubblan Publicerad torsdag 12 april 2018

På Filter är vi djupt yrkesskadade

I Filter #55 intervjuade vi Kristian Kroon, professionell fågelskrämma – eller som han själv föredrog att kallas: skrämselkonsulent. Det var inte första gången vi lyfte fram en människa med et obskyrt yrke. Här är våra greatest hits 2008-2018.

SVEN-OLOF TÖRNVALL

Yrke: Professionell tomte …

Twist: … som är allergisk mot skägg.

Typiskt citat: »Först sa jag att jag får väl gå ur gillet om jag inte kan ha skägg. Men jag har fått dispens. De säger att det här med att vara tomte sitter i hjärtat.«

Obskyritetspoäng: 9/10

• • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • •

KICKAN HANSSON

Yrke: Driver turistbyrån i orten Tärnsjö  …

Twist: … som är i princip obeboelig på grund av alla mygg.

Typiskt citat: »Ingen vill flytta hit. Jag vet folk som flyttat hit men blivit tvungna att flytta härifrån igen nästan omgående.«

Obskyritetspoäng: 6/10

• • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • •

RAYMOND ALESSANDRO SAETRE

Yrke: Domare på kattutställningar …

Twist: … som sätter en ära i att vara stenhård.

Typiskt citat: »Ibland har folk protesterat, men bara en gång under min långa karriär har någon gått till angrepp. Det var en utställare från Holland som hoppade in i domarringen och hotade och skrek.«

Obskyritetspoäng: 7/10

• • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • •

JOHAN RAPP

Yrke: Ordförande för tankspriddas riksförbund …

Twist: … som glömde att registrera föreningen samt ragga medlemmar under 20 års tid, innan föreningen slutligen bildades på riktigt.

Typiskt citat: »Exakt när det var har jag glömt, men vi har tydligen missat vårt tioårsjubileum.«

Obskyritetspoäng: 9/10

• • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • •

MIA JOHANSSON

Yrke: TV-licenskontrollant på Radiotjänst …

Twist: … som älskar sitt jobb.

Typiskt citat: »Tänk vad många trevliga personer jag får möta: man vet aldrig vem som ska öppna nästa dörr. Jag gillar verkligen att vara ute i samhället.«

Obskyritetspoäng: 5/10

• • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • •

ROLAND BORG

Yrke: Sveriges enda tornväktare – en brandvakt som står högst upp i ett kyrktorn och blåser i ett horn fyra gånger varje kvart mellan klockan 9.15 och 01.00 …

Twist: … i Sveriges mest pyromandrabbade stad: Ystad.

Typiskt citat: »Vid 23-tiden på kvällen upptäckte jag att det brann på fem ställen i stan. Jag slutade blåsa och ringde brandkåren istället.«

Obskyritetspoäng: 8/10

• • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • •

ANDREA GUNNARSSON

Yrke: Åker runt i en buss och kastrerar katter på heltid …

Twist: … av djurrättsskäl.

Typiskt citat: »Jag vill kastrera så många katter som möjligt för att inte antalet hemlösa och oönskade katter ska fortsätta öka explosionsartat.«

Obskyritetspoäng: 8/10

• • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • •

KARIN BIRKA SKOGSBERG

Yrke: Hedning samt rådsgydja i trossamfundet Forn Sed.

Twist: Behövdes för en gångs skull inte.

Typiskt citat: »Varje torsdag är det torshelg hos oss. Man får en drink, lite chips och så lagar vi mat tillsammans. Det är jag, min man och våra barn Harald Handfaste och Birger Björnhjärta.«

Obskyritetspoäng: 10/10

I »Sin egen värsta fiende« (Filter #37) berättade Radioteaterns dåvarande chef Stina Oscarson för första gången öppet om sin långa kamp mot anorexi. Kort därefter tvingades hon lämna sin tjänst.

Vad hände?

– Allt började egentligen samtidigt som artikeln
 skrevs, då det
 inleddes ett drev 
mot Radioteatern
 som ifrågasatte
 den inriktning jag
 valt. Det var jobbigt nog att vara 
sjukskriven och
 inte kunna försvara sig och sina 
medarbetare, men 
sedan fick jag inte komma tillbaka till arbetet vid den tid som var avtalad – jag var till och med förbjuden att besöka Radiohuset. Det slutade med att jag kallade in facket och först då fick jag reda på att jag blivit omplacerad – fastän jag hade en tjänst som egentligen inte gick att omplacera. Jag var chef för Radioteatern, inte en reporter. Anledningen som angavs var att man som chef på Sveriges Radio inte fick »blotta sin svaghet på ett så offentligt sätt« som jag gjort med artikeln.

Hur reagerade du på det?

– Det var en Kafkaartad period där mycket blandades ihop. Det som hände var den sorts omyndigförklarande som ofta uppstår i kölvattnet av en sådan sjukdom som jag har. Alla ville gott, men det blev så fel. Så jag valde att säga upp mig. De hade ett kontrakt som innefattade tystnadsplikt som de ville att jag skulle skriva på, men jag stenvägrade. Inte nödvändigtvis för att jag ville prata öppet om det, men för att jag ville äga rätten till min egen berättelse. Jag hade folk omkring mig som sa: »Du har en fast tjänst, hög lön. Ska du slänga bort den tryggheten?« Men jag lyckades formulera för mig själv att den enda trygghet jag vill ha är att få vara fri i tanken. När det var som jävligast fattade jag ett beslut som jag moraliskt kunde stå för. Och det var viktigt.

Senare skrev du boken Inte en berättelse om dina upplevelser.

– Mitt i den här soppan träffade jag Alexandra Pascalidou, som sa: »Det var väl tur att det här hände dig, för du kan göra politik av det!« Och det tror jag hon hade rätt i. Boken kom sig av att jag behövde skriva ner alla mina tankar kring vad som hänt för mig själv, för att diskutera vilka strukturer och vilket slags samhälle det är som gör att saker kan få gå till så här. Jag känner fortfarande en stor sorg över vad som hände, för jag älskade jobbet. Samtidigt håller jag inte det emot någon – det är som det är. Jag kan inte klaga på jobben jag fått senare. Jag har fått göra saker som jag aldrig skulle fått göra annars. Nu utforskar jag vad det innebär att vara en fri intellektuell. Det är väldigt intressant och utmanande, för det finns inte så många sådana i dag.

Hur menar du?

– Jag har alltid velat försvara det fria samtalet, och det känner jag större behov av än någonsin. För vi har inte samtal alls längre i dag – vi har åsiktskrig. Folk tjänar sina pengar och bygger sina identiteter på åsikter. De flesta går någon annans ärenden och intressen.

Hur vill du försvara samtalet?

– Den roll jag gett mig själv är att värna tron på människan. Jag har tagit många strider för att folk ska få komma till tals. Som när jag hållit i paneldebatter och organisatörerna varit rädda för att bjuda in »fel« människor, eller meningsmotståndare. Som om åsikter skulle smitta?

Du har senast skrivit boken Tror du att du kan förändra världen utan att anstränga dig tillsammans med serietecknaren Sara Granér – om icke-våld som medel för samhällsförändring – samt gjort pjäsen Stå upp! på samma tema för Regionteatern Väst.

– Min inspirationskälla var den amerikanske tänkaren Gene Sharps 198 sätt att förändra världen utan våld. Utifrån dem har jag samlat mina tankar kring demokrati, konst, motstånd och samtal. Det var ett väldigt lustfyllt arbete – och i slutändan tror jag att pjäsen är den bästa jag gjort. Den ger inga svar, säger inte vad som är rätt eller fel. Jag har mer och mer märkt att vad jag än gör så vill jag inte vara först, snabbast, eller använda störst bokstäver. Det jag skriver ska hålla om fem eller tio år också.

Som en del i vårt tioårsfirande tar vi reda på vad som hänt med de människor och fenomen vi uppmärksammat det senaste decenniet. Vill du läsa hela porträttet av Oscarson – som bland annat hyllades av Aftonbladets Åsa Linderborg? Läs det här.

Filterbubblan Publicerad måndag 09 april 2018

Basshunter – för sexig för Sverige

Vi får de kändisar vi förtjänar. Jonas Altberg är inte en av dem.

Våren 2009 följde vi med Jonas »Basshunter« Altberg till London för att beskåda hur stor den utskällda Halmstadssonen var utomlands. Vår bildchef Magnus Bergström passade dessutom på att smörja in honom i babyolja för att han verkligen skulle glänsa på omslagsbilden (ovan).

I slutet av reportaget berättade Jonas att hans skivbolag Extensive Music – som även ligger bakom artister som Günther, Arash och Dr Bombay – drömde om att flytta sin verksamhet 
till Dubai. I dag har Extensive Music ett kontor där, och sedan några år tillbaka bor även Jonas Altberg i landet. Nyligen gifte han sig med iranskan Tina Makhia Khayatsadeh på en exklusiv medlemsklubb. Henrik Uhlman, Extensive Musics VD, förrättade ceremonin.

– Jag känner mig hemma här, säger Jonas Altberg. Det är aldrig tråkigt, och många av mina kompisar och kolleger bor här också. Dessutom är det ett grymt ställe att bo på när man
 reser runt i världen så som jag gör.

Trots att Jonas inte har släppt något nytt material sedan 2013 gör han »typ 150 gig om året« i länder som »England,
 Irland, Danmark, Spanien, Österrike och Tyskland«.
 När Göteborgs­ Posten
 härom året frågade honom om han var trött
 på att spela sin största 
hit Boten Anna svarade 
han: »Att fråga om jag
 är trött på Boten Anna är
 som att fråga en snickare
 om han är trött på sin 
hammare.«

Läs hela det klassiska personporträttet – som publicerades i Filter #10 – här.

Filterbubblan Publicerad fredag 06 april 2018

Filters favoriter – vecka 14 (III)

Skärmdump: Bastubaletten (SVT).

Varje fredag tipsar Filter om de bästa dokumentära berättelserna – samt ger er en aktuell rekommendation ur vårt eget arkiv:

Bastubaletten (SVT)

I två säsonger har Bastubaletten följt fem tornedalska mäns resa till att visa sig sårbara i det heligaste av rum. Detta genom att – precis som namnet antyder – sätta upp en balettföreställning i en bastu.

I den nya, tredje säsongen får vi istället följa fem tornedalska kvinnor på deras väg till en gemensam bastubalett. Konceptet kan tyckas något underligt, men programmet handlar om så mycket mer än en föreställning. Det handlar om identitet, styrka och gemenskap som får komma till liv på Tornedalens kanske viktigaste mötesplats. Dessutom får man sig som tittare en rejäl dos norrländsk naturporr. Säsongens tre första avsnitt finns tillgängliga på SVT Play.

CAROLINE LUNDGREN

Att våga lämna allt (Filter)

Filters tioårsfest närmar sig med stormsteg. Lördag 5 maj bjuder vi in läsare och medverkande att fira vår födelsedag på nyöppnade Wine Mechanics – Sveriges första stadsvineri, beläget i ett före detta svinstall i det gamla slakthusområdet i Göteborg. Därtill kan vi nu avslöja en stor artistbokning för kvällen: Lamin »Lamix« Mbergan.

Lamix vann priset »Framtidens artist« på P3 Guld i år, och berättade i Filter #60 om sin slingriga väg till framgång. Den som vill ha lite bakgrund innan de ser honom på festens scen – eller den som är intresserad av bra historier och drabbande livsöden, för den delen – bör läsa texten nu.

Klicka här för vårt andra tips denna vecka – om ett spårviddshinder som ställer till problem.

Klicka här för att läsa vårt tredje tips – om anorektiska hem och svensk döstädning.

Filterbubblan Publicerad fredag 06 april 2018

Filters favoriter – vecka 14 (II)

Varje fredag tipsar Filter om de bästa dokumentära berättelserna – samt ger er en aktuell rekommendation ur vårt eget arkiv:

Swedish Death Cleaning and The Anorexic Home (Literary Review of Canada)

I mitt hushåll pågår ett ständigt krig. Min tjej – en människa som sparat sin barndoms kassettband i åtskilliga skrymmande lådor – vill fylla vårt hem med saker, medan jag vill att det ska eka tomt sånär som på ett fåtal danska träleksaker som barnen kan roa sig med (barn älskar danska träleksaker). Jag vet såklart att den drömmen är både ouppnåelig och osympatisk, men den här texten av kanadensiskan Mireille Silcoff förklarar varför – på ett lika underhållande som intressant sätt. Hon är övertygande i sin argumentation för att samtidens kurerade och kliniska ideal är sjukt – bokstavligt talat. Gurun Marie Kondo – vars bok Konsten att städa: förändra ditt liv med ett organiserat hem sålts i fyra miljoner exemplar – tillbringade exempelvis sin barndom med att tvångsmässigt städa sitt eget och sina syskons rum. Denna fritidssyssla ledde inte direkt till att hon blev bättre på att knyta an till andra människor, eller som Kondo själv skriver: »Det var materiella saker, och mitt hus, som först lärde mig att värdesätta ovillkorlig kärlek, inte mina föräldrar eller vänner.« Silcoff nämner även den forne såpastjärnan Justin Klosky, som lider av tvångssyndrom och har döpt sin framgångsrika inredningsverksamhet till O.C.D (Organize & Create Discipline) – samt den svenska boken Döstädning av Margareta Magnusson, som blivit en oväntad internationell bästsäljare. Allt som allt en välkommen kritik av den skandinaviska minimalism jag önskar att jag var anal (och barnlös) nog att hänge mig helhjärtat åt.

Här är förresten en bild på Marie Kondos lägenhet, som sajten Apartment Theory – med absolut noll procents täckning – beskriver som »joy-sparking«:

PS. Filter-medarbetaren Ina Lundström intervjuade döstädaren Margareta Magnusson i Filter #58 och har dessutom angripit minimalismen i krönikan »Jag älskar ful skit som ingen behöver«. Den tycker jag också att man ska läsa.

CHRISTOPHER FRIMAN

Klicka här för vårt andra tips denna vecka – om ett spårviddshinder som ställer till problem.

Klicka här för att läsa vårt tredje tips – om tornedalsk bastubalett.

Filterbubblan Publicerad fredag 06 april 2018

Filters favoriter – vecka 14 (I)

Skärmdump: Spårviddshinder (SVT Play).

Varje fredag tipsar Filter om de bästa dokumentära berättelserna – samt ger er en aktuell rekommendation ur vårt eget arkiv:

Spårviddshinder (SVT)

Johan Palmgren kan krama en bra historia ur en sten. Den nya lilla pärlan Spårviddshinder premiärvisades på Göteborgs filmfestival och handlar om något så prosaiskt som ett illa – eller elakt – konstruerat väghinder vid Slussen. Palmgren passerade hindret (på cykel) när det precis hade placerats ut och såg att bil efter bil fastnade, med kvaddade däck och underreden som resultat. Genom sin filmkamera och sin sedvanliga vänliga nyfikenhet hade han snart skaffat sig råmaterial till 14 minuters dokumentär dramatik om kommunal trafikplanering och mänsklig samverkan. I huvudrollerna: trafikkarusellens mix av turister, lodisar, ordningsmakt, nattsuddare och alldeles vanliga stressade stockholmare på väg hem från jobbet.

För längre, och ännu bättre, Palmgrenupplevelser rekommenderas Familjen Persson i främmande land, Guldbaggebelönade Vikarien (på SVT Play t o m 16 april) och julklassikern Tjuren Ferdinand – den sanna historien (på SVT Play t o m 22 juni).

OSKAR SONN LINDELL

Klicka här för vårt andra tips denna vecka – om anorektiska hem och svensk döstädning.

Klicka här för att läsa vårt tredje tips – om tornedalsk bastubalett.

Filterbubblan Publicerad fredag 06 april 2018

Förhandsvisning!

Filters systertidning Skriva bjuder in Filterläsare till förhandsvisning.

Måndag 9 april förhandsvisas den kritikerrosade filmen Gruppen i Stockholm, Göteborg och Malmö. Filmen följer några ungdomar som går en skrivarkurs i franska La Ciotat och bestämmer sig för att skriva en kriminalroman tillsammans. Tillsammans beslutar de att boken ska utspela sig mot bakgrund av stadens historia av arbetarkamp och rasism, men en i gruppen är helt emot valet av tema – och hamnar i konflikt med de andra eleverna. Filmen regisseras av Laurent Cantet som tidigare gjort Guldpalmvinnaren Mellan väggarna.

Se trailern här!

I Göteborg hälsar Skrivas chefredaktör Per Adolfsson välkommen.

Vill du ha två biljetter?
Visa då detta inlägg – digitalt eller printat – på Beyond Retro (se nedan). Först till kvarn och max två biljetter per person! För information om respektive stad se nedan.

STOCKHOLM
GRAND, Sveavägen 45 i Stockholm.
Filmstart: måndag 9 april kl 18.00 (insläpp 17.30)
Biljetterna kan hämtas från torsdag 5 april kl 17.00 på Beyond Retro Drottninggatan, Drottninggatan 77 i Stockholm.

GÖTEBORG
CAPITOL, Skanstorget 1 i Göteborg
Filmstart: måndag 9 april 18.00 (insläpp 17.30)
Biljetterna kan hämtas från torsdag 5 april kl 17.00 på Beyond Retro Arkaden i Göteborg.

MALMÖ
PANORA, Friisgatan 19D i Malmö
Filmstart: måndag 9 april 18.00 (insläpp 17.30)
Biljetterna kan hämtas från torsdag 5 april kl 17.00 på Beyond Retro, Claesgatan 8 i Malmö.

Gruppen har biopremiär 13 april och distribueras i Sverige av Folkets Bio.

Eftersom Filter firar tio år har vi tagit reda på vad som hänt med de människor och fenomen som vi uppmärksammat. I Filter #8 berättade vi »Johann Neumanns vidunderliga historia« – om den kortväxte mannen i pressveck vars föräldrar inkvarterade honom på en bordell, men som hamnade i sällskap med Ingrid Bergman istället.

När vi intervjuade dig hade du spelat in reklamfilmer för Ipren i tio år. Sedan försvann du ur rutan. Vad hände?

– Det blev inga fler filmer för Ipren där efter 2009. Jag fick inte heller några andra stora erbjudanden. Men jag gjorde en film, den heter Between Two Fires och där spelade jag en advokat. Jag är bekant med regissörens föräldrar, hon är polska och filmen var en polsk­svensk produktion som spelades in i Kiruna. Det var en okej upplevelse, men sedan dess har det varit tyst som i graven. Jag skulle önska att det hände något.

Då berättade du att »Iprenmannen är fattig« och att du behövde spara pengar mellan inspelningarna.

– I dag är han en riktig fattiglapp.
 Jag överlever, men man är fattig. Den vanliga pensionen är inte mycket att hänga i julgranen om vi säger så. Fast jag klarar mig i alla situationer, det har jag gjort hittills, så jag klagar inte.

I reportaget skriver Erik Eje Almqvist att ett av dina mest anmärkningsvärda drag är din »märkliga förmåga att hamna bland de mest framgångsrika människorna« i vilket sammanhang du än befinner dig. Frotterar du dig fortfarande med eliten?

– Det gör jag! Jag blir fortfarande bjuden på fina fester.
 I morgon ska jag till exempel på cocktailparty på Österrikes ambassad, jag känner lite folk där. Jag vet inte varför jag hamnar bland de framgångsrika. Karisma kanske? Samtidigt har jag inte samma behov av att synas längre som
 jag hade förut. Tidigare var jag ju väldigt mån om att vara välklädd, men det intresset är faktiskt inte lika stort som förr. Det blir så varmt med kostym och jag går helst i t-­shirt nuförtiden.

Du har alltså blivit mindre fåfäng. Hur kommer det sig?

– Kanske beror det på åldern, men jag tror nog mest
 att det har att göra med min fru. När jag gifte mig med henne förändrades allt. Vi träffades på Filippinerna 2011 och jag blev förälskad som en gubbe kan bli förälskad. 
Nu bor vi tillsammans på Södermalm och planerar för att skaffa barn så småningom. Jag måste bara ordna allt runtomkring först.

Johann Neumann tillsammans med frun Chris och prästen efter vigseln 2014. Foto: Privat

Tidigare hade du visioner om ett TV-program tillsammans med Nils Kärnekull som också är kortväxt. Bland annat en pratshow vid namn»En stund på Grand«.

– Ja, vi skulle sitta och
 prata om livet med olika 
gäster. Vi försökte sälja in
 idén till TV4, då sa de: »Ni
 måste komma med ett koncept där ni berättar vilka
 gäster ni har tänkt er.« Då
 frågade jag: »Måste de vara levande? Kan vi inte ha med
 de döda som spökgäster?
 De är mer intressanta.« Det
 gillade de inte. Vi filmade 
också en pilot till en fars
 där vi skulle jobba som 
inkompetenta alltiallon,
 men ingen var intresserad
 av den heller. Synd, tycker 
jag. Vi har också försökt att sätta upp en teater under namnet »I väntan på goda år«. Problemet är att små teatrar inte har några pengar och vi har själva inte råd att betala för regissör och sådant. Men vi har försökt och vi försöker fortfarande.
Sugen på att läsa det klassiska porträttet av Johann Neumann? Klicka här för att komma till artikeln!

Filterbubblan Publicerad torsdag 29 mars 2018

Ingvar Carlsson: »Man vilseledde regeringen«

Foto: Wikimedia Commons

Under ubåtsjakten vid Hårsfjärden var Ingvar Carlsson vice statsminister och efter mordet på Olof Palme övertog han statsministerposten. Carlsson var även en pådrivande kraft bakom 1995 års ubåtsutredning och i sina memoarer riktar han skarp kritik mot hur ubåtsfrågan hanterades.

Inför publiceringen av »Sanningen på spåret« fick den pensionerade statsmannen ta del av det underlag som visar hur marinen förde beslutsfattare och allmänhet bakom ljuset. Ingvar Carlsson studerade det tidigare hemligstämplade materialet med stort intresse och ställde följdfrågor som visade att han än i dag hade händelserna i färskt minne.

Därefter gav han de kommentarer som i artikeln återfinns i nedredigerat skick. Här följer den fullständiga intervjun:

Vad hade hänt om ni i regeringen känt till det här våren 1983?

– Redan 1999 när jag skrev avsnittet om ubåtarna i min bok konstaterade jag att om vi känt till vad jag visste då, så hade vi inte pekat ut Sovjetunionen och inte överlämnat den här protesten. Detta alltså innan jag nu fick mer kunskap om de här processerna. Det man måste hålla i minne är att det var nationalitetsfrågan som var viktigast för regeringen och att vi var tvungna att reagera snabbt. Annars hade vi blivit utsatta för en enorm press och anklagelser om att vi ville dribbla bort saker eller tvekade över uppgifter. Men regeringen kunde inte själv sätta sig in i det här materialet. Vi var nyutnämnda och hade en bred agenda, vi hade många andra saker att ta tag i. Därför fick Ubåtsskyddskommissionen uppdraget att ge regeringen ett beslutsunderlag som vi kunde lita på.

Men det fick ni inte.

– Olof Palme var irriterad över att han så sent fick veta vad Ubåtsskyddskommissionen kommit fram till. Och det kan man ju fundera över varför det blev så. Och det faller på [tidigare försvarsministern, utrikesministern och kommissionsmedlemmen] Sven Andersson. Både utrikesministern [Lennart Bodström] och justitieministern [Owe Rainer] menade: Ge oss mer tid! Men den fanns inte. Vi var tvungna att reagera. För mig är det märkligt hur media ställde upp mangrant på att det varit ubåtar. Media hade en viktig roll i det här att det fanns en given dramaturgi kring det hela.

Borde ni inte ha varit mer skeptiska?

– Om du läser protestnoten noggrant ser du att vi skrev att vi inte hade någonting som motbevisade vad Ubåtsskyddskommissionen kommit fram till. Vi sade alltså bara att vi litade på kommissionen. Jag tycker att man ska kunna lita på en av regeringen utsedd kommission. Och jag tycker att man ska kunna lita på militärens underlag.

I det här fallet var det bevisligen felaktigt.

– En del av det du berättar för mig är ju väldigt svårt att genomskåda. Man kan inte begära att någon ska göra det egentligen. Men hade vi haft det här materialet är det självklart att vi inte hade lämnat in någon protestnot. Förmodligen hade marinen inte heller fått så mycket pengar.

Vilka följder hade det blivit för de inblandade personerna?

– I efterhand är det inte den enskilde som är intressant. Det man måste inpränta i alla ämbetsmän är att de har ett ansvar, och det är att redovisa de fakta som är nödvändiga för att regeringen ska kunna fatta de rätta besluten. Särskilt i det här fallet: ubåtskränkningarna rörde Sveriges förhållande till främmande makt. En så viktig fråga måste handläggas med ansvarskänsla. Och det kan man ju fastslå: regeringen fick inte ett underlag som var tillfredsställande. Inte heller kommissionen fick ett underlag som var tillfredsställande.

Ändå tycks ingen ha dragit några lärdomar. Hösten 2014 var det ett nytt ubåtsrabalder och då radade dina efterträdare Stefan Löfven och Peter Hultqvist upp sig bredvid ÖB på presskonferensen.

– Jag kommenterar inte mina efterträdare. Den principen bestämde jag mig för när jag avgick.

Okej, men vilka generella lärdomar anser du att man kan dra?

– Grundinställningen måste vara att vi har människor anställda och betalda med skattemedel för att de ska ta fram beslutsunderlag. Det kan vi inte sluta med. Möjligen måste man vara ännu mer noggrann med att inpränta de moraliska och etiska regler som gäller i en föredragning. Man får som tjänsteman inte utgå från en egen tes och arbeta för att belägga den, utan man ska först undersöka och sedan redovisa vad man kommit fram till.

Och som politiker litar man på uppgifterna?

– Jag kan inte säga att vi politiker bara satt och svalde det här. Inte på min tid. Själv började jag väldigt tidigt att ifrågasätta ubåtskränkningarna och som statsminister var jag noga med att inte nationalitetsbedöma, eftersom underlaget inte höll. Detta i motsats till Carl Bildt som i flera olika sammanhang pekade ut ryssarna. Ser jag tillbaka på hur jag själv agerade har jag ganska rent samvete och den som läser vad jag skrev i min bok bibringas en ganska god uppfattning om ubåtshysterin. Jag är väldigt kritisk mot medierna. Jag förstår inte att de bara spelade med.

Samtidigt uppehåller du dig vid nationalitetsfrågan. Men den är egentligen irrelevant, eftersom man överhuvudtaget saknade belägg för främmande undervattensverksamhet.

– Jag finner det märkligt att underlaget för påstådda ubåtskränkningar gång på gång visar sig bristfälligt och att tidigare slutsatser måste omprövas. Det är illa nog. När det gäller nationalitetsbedömningar tillkommer emellertid ytterligare en dimension av mycket allvarlig karaktär. Om företrädare för Sverige, utan ordentlig bevisföring, anklagar en främmande makt för att ha kränkt våra vatten, riskerar vi att minska tilltron till vår säkerhetspolitik.

Den alltid lika lugne och metodiske Ingvar Carlsson reser sig för att gå. Men på väg ut stannar han till för ett ögonblick, och säger:

– Man vilseledde regeringen och man vilseledde kommissionen och det är klart att det är upprörande.

Filterbubblan Publicerad torsdag 29 mars 2018

Nya villospår från marinen

I nya Filter redogör vi för marinens metodfel och misstag i ubåtsfrågan. Dessutom har vi lagt upp källmaterial som låter läsaren själv studera hur bedrägligt underlaget presenterades för politikerna och allmänheten. I Aftonbladet svarar typiskt nog en av de ansvariga – kommendör Nils-Ove Jansson, före detta medlem i Marina analysgruppen samt före detta ställföreträdare chef för Sveriges utrikesspionage Must – med mer desinformation.

Följande står att läsa i Aftonbladet:

»Nils-Ove Jansson uppger för Aftonbladet att marinen på 1980-talet hade goda underrättelser om den sovjetiska östersjömarinens maskinpark och hänvisar i Hårsfjärdenfallet till en 13,4 meter lång dubbelkölad undervattensfarkost som ska ha utvecklats 1971 och byggts i två eller tre exemplar.

›Måtten på kölarna och avståndet mellan dem överensstämmer på cm med de uppmätta bottenspåren i svenska vatten‹, skriver han i ett mejl till Aftonbladet.«

Nils-Ove Janssons påståenden är både felaktiga och vilseledande.

• Till att börja med saknade marinen inledningsvis underrättelser om operativa miniubåtar inom den sovjetiska östersjömarinens maskinpark. Detta skriver både Jansson och hans chef Emil Svensson om i sina egna memoarer. Därför bad de Must om information under sommaren 1982 – och fick då ett nekande svar. Efter upptäckten av de bottenspår i Hårsfjärden (hösten 1982) som tolkades som avtryck från främmande miniubåtar – i själva verket vanliga ankringsspår efter marinens egna fartyg – bestämde de sig för att Sovjetunionen ändå måste äga farkoster som kunde generera spåren; så kallad omvänd bevisföring.

• Vad Jansson uppger om de uppmätta bottenspåren stämmer inte. På det avhemligade källmaterial Filter har tillgång till och presenterar på hemsidan saknas (på både filmer och dykarskisser) sådana parallella och dubbla spår – de karakteristiska så kallade larvbandsspåren – som marinen redovisade på olika illustrationer. Dessa illustrationer är alltså rena ritbordskonstruktioner. De mått Nils-Ove Jansson hänvisar till bygger istället på att marinen mätt avståndet mellan några enkla spår (skapade av ankarkätting och/eller ankare) just då de råkat befinna sig på ett avstånd som leder tankarna till larvbanden under en grävmaskin. Eftersom spåren inte är parallella utan går ihop eller isär var aktionen irrelevant; hade man mätt på annan plats hade man fått fram helt andra mått, och distanser på uppemot tio meter.

• Senare framkom att den sovjetiska östersjömarinen saknade operativa miniubåtar men väl hade tillgång till tre slags dykfarkoster: den bemannade undervattenstorpeden Sirena i olika utföranden samt de skrovförsedda Triton I och Triton II. På grund av de sistnämndas begränsade driftstid (sex respektive tolv timmar), fart (sex knop) och konstruktion (de saknade tryckskrov, vilket innebar att besättningen bar dykardräkt och luftaggregat och var utsatt för den omkringliggande vattentemperaturen) var det uteslutet att de kunde förklara observationerna i svenska inre vatten (de saknade även periskop): dessa farkoster var endast ämnade åt korta och kortfristiga dykartransporter. Det problemet löste marinen med hypotesen att farkosterna haft tillgång till mobil basering i form av ytfartyg eller moderubåtar. Dock observerades inga relevanta ytfartyg i anslutning till de svenska ubåtsjakterna och moderubåtsteorin saknade (och saknar alltjämt) faktamässigt stöd. Återigen lät sig Jansson och Svensson inte hindras av objektiva fakta, utan presenterade (och presenterar alltjämt i olika forum för militärt intresserade personer) istället hypotesen om mobil basering som utgörande bevisning. Detta i strid mot seriös myndighetsutövning och vedertagen vetenskaplig metod.

• I Aftonbladet presenterar Nils-Ove Jansson en helt annan farkost. Typiskt nog namnger han den inte, men lyckligtvis finns den med i den egenutgivna bok Jansson släppte härom året, med stöd av Kungliga Örlogsmannasällskapet: Omöjlig ubåt (2015). Där visas även denna skiss:

Tyvärr namnges den inte där heller. Under rubriken »Undervattensfarkost 13,4 meter« uppger Jansson endast: »På ovanstående ritning visas en sovjetisk militär undervattensfarkost med sidokölar. Måtten på kölarna och avstånden mellan dem är i det närmaste identiska med bottenspår funna i Sverige. Farkosten är 13,4 meter lång, 3,3 meter bred och 4,8 meter hög. Den är försedd med dykarsluss och manipulatorer. Den utvecklades 1971 och byggdes såvitt känt i två eller tre exemplar. Den användes för militära ändamål. Det är inte känt om den var försedd med bandaggregat eller om det utvecklats i en senare version.«

Som synes presenterar inte Jansson en enda verifierbar uppgift och anger inte någon källa. Han skriver inte var farkosten fanns (Sovjetunionen var trots allt världens största land), vad den kunde användas till (driftstid, hastighet, djupgående) eller ens om det finns bevis för att den lämnade ritbordsstadiet (i dag finns uppgifter om och bilder på ett mycket stort antal sovjetiska bemannade och obemannade civila och militära miniubåtar och dykfarkoster, men denna lyser med sin frånvaro). För Jansson räcker det med att uppvisa en ritning som kompletteras med några lösa påståenden – därav får läsaren själv dra slutsatsen att denna farkost har befunnit sig i Sverige. Därtill antyder Jansson att detta obskyra objekt även kan ha utrustats med bandaggregat, en ren spekulation – men som får hans manipulativa påståenden om bottenspåren i Hårsfjärden att framtå som mer trovärdiga.

Argumentationsmetoden är helt oseriös.

Dessvärre utgör den likväl ett illustrativt exempel på hur Nils-Ove Jansson och övriga ansvariga resonerade och alltjämt resonerar när de lägger fram sin »bevisning« för sovjetiska eller ryska undervattensintrång. Tankarna går även till det tillfälle 1990 då Carl Bildt valdes in i Kungliga Krigsvetenskapsakademien, och där höll ett inträdesanförande där han påstod att Sovjetunionen genomfört regelbundna och storskaliga undervattenskränkningar med ubåtsmodellerna Zbuk och Argus.

Zbuk, egentligen Zvuk, visade sig senare vara en liten kabelstyrd plattform för undervattenskameror – en föregångare till den svenska Sjöugglan – som sedan 1950-talet använts vid sovjetisk oceanografisk forskning:

Även Argus var en civil farkost. Den utnyttjades vid oceanografiska undersökningar av bland annat bottenflora, fiskar och plankton:

Filterbubblan Publicerad torsdag 29 mars 2018

Vinnaren tar allt på Malmö Stadsteater!

Foto: Mats Bäcker

Nu kan du som Filterläsare gå billigare på Vinnaren tar allt, en aktuell politisk kabaré med sylvassa dramatiska texter som levereras med humor och engagemang. Föreställningen är en samproduktion mellan Malmö Stadsteater och Medborgarbandet, med ett tjugotal medverkande i form av liveband, artister och akrobater. I ensemblen ingår bland annat Nina Persson, Thomas Öberg, Kristin Amparo och Moto Boy.

Som Filterläsare får du 25 % rabatt per biljett till föreställningarna 17, 18, 19, 24 och 25 april (ordinarie pris 195-395 kr). Ange rabattkoden FILTER vid biljettköp på malmostadsteater.se.

Boka biljetter och läs mer här!

Filterbubblan Publicerad torsdag 29 mars 2018

Filters favoriter – mars

Skärmdump: Netflix

Saknar du något bra att läsa, titta på eller lyssna på i påsk? Vilken tur att Filter #61 – vårt tioårsjubileumsnummer – finns tillgängligt nu! Dessutom drog vi i mars igång »Filters favoriter«, där vi varje vecka lyfter fram tre dokumentära berättelser från svenska såväl som utländska medier – samt en godbit från vårt eget arkiv.

Under månaden som gått har vi bland annat uppmärksammat två högintressanta Netflixdokumentärer, en klassisk New York Magazine-text om apan Travis, en annan om världshistoriens värsta rumskompis, flertalet spännande SVT-produktioner samt en podcast om självhjälpsböcker.

Här nedan hittar du samtliga av mars månads favoriter. In och botanisera!

Vecka 9: Fallet Christer Pettersson (Uppdrag granskning), Travis the Menace (New York Magazine), Europas Brasilia (SVT)

Vecka 10: Worst Roommate Ever (New York Magazine), Gunnel Lidbom – ut ur tystnaden (SVT), The Power of Habit

Vecka 11: Flint Town (Netflix), The Keepers (Netflix), We Two Made One (New Yorker)

Vecka 12: Wild Wild Country (Netflix), Inside the Two Years That Shook Facebook – And the World (Wired), By the Book

Filterbubblan Publicerad onsdag 28 mars 2018

438 dagar blir film!

Nu är det officiellt: 438 dagar blir långfilm. Boken, utgiven av Offside Press, om journalisten Martin Schibbyes och fotografen Johan Perssons tid i etiopisk fångenskap har bearbetats till ett filmmanus av Peter Birro. För regin står Jesper Ganslandt och huvudrollerna Persson och Schibbye spelas av Matias Varela respektive Gustaf Skarsgård.

Här kan du läsa ett utdrag ur boken, vilket publicerades i Filter #33. Vi har dessutom intervjuat Jesper Ganslandt vid två tillfällen: dels då han inför premiären av Blondie lanserade sig som »bäst i Sverige«, därtill under hans arbete med filmen Apan. I slutet av Magnus Västerbros text pratar regissören om vad han önskar att göra härnäst:

– Något episkt […] En storfilm, som Barry Lyndon eller Den tunna röda linjen.

En önskan som alltså går i uppfyllelse nu.

438 dagar finns att köpa i vår shop. Därtill kan ni slå på SVT2 i kväll klockan 20:00, då Martin Schibbye medverkar i programmet När livet vänder.

Filmen beräknas ha premiär hösten 2019. Filterredaktionen ser fram emot att se hur Matias Varela klär i valrossmustasch.

Efter publiceringen av »Sanningen på spåret« föreslog någon att Filter borde byta namn till »Ubåtsnytt«. Andra har kallat dess artikelförfattare för »Kremlavlönad« och »Putinvänlig«. Vi frågade chefredaktör Mattias Göransson vad han har att säga om saken.

Nu har Filter publicerat ännu en artikel om ubåtsfrågan. Verkligen? En till?

– För mig är varken Försvarsmakten, Ryssland eller ubåtar det verkligt intressanta, utan vad ämnet säger om oss – medborgare, medier, beslutsfattare – och hur vi påverkas av socialt tryck. Att Sverige skulle ha varit utsatt för alla dessa påstådda undervattenskränkningar är den kanske mest genomgripande masshysterin i modern tid. Och det är så satans fascinerande hur svårt vi har att acceptera det. Vi är så snabba att håna andra som hemfaller åt liknande saker, men när vi själva drabbas – då måste det vara på riktigt. Det säger så mycket om svensk självgodhet.

Hur då?

– Innan min bok Björnen kommer! var färdig sa en av mina intervjupersoner, generallöjtnanten Johan Kihl, att jag måste förstå att boken kommer att väcka väldigt emotionella reaktioner. För en central del av idén om att Ryssland hotar oss är att vi i Sverige är viktiga. Så viktiga att det inte räcker med traditionell underrättelseverksamhet, utan ryssarna måste också skicka grodmän, ubåtar, tavelförsäljare … »Säger du att det inte stämmer«, sade Kihl, »då säger du: Sverige är inte så viktigt, du som militär är inte så viktig.« Och då uppfattas det som ett personangrepp.

Samtidigt finns det flera exempel på att ryska påverkansoperationer faktiskt skett världen över.

– Under arbetet med boken talade jag med Allan Widman, som är försvarspolitisk talesperson för Liberalerna. Han höll med om att många påståenden om ryska hot var uppförstorade, men landade ändå i: »Tänk på Ukraina och Krim!« Då sade jag: »Där ifrågasätter väl ingen att Ryssland gjort fel? Men finns det något specifikt som talar för att Ryssland hotar Sverige? Som tyder på att de vill göra något mot just oss?« Då kunde han inte peka på någonting, utan landade i allmänna fraser om Baltikum och att en konflikt där eventuellt kunde spilla över på oss. Och så är det när man talar med de flesta, de står handfallna utan någonting konkret att peka på – utöver idén att det som händer på andra håll även påstås kunna hända här. Men den har ärligt talat visat sig felaktig så många gånger att det är obegripligt att den lever vidare. Varje gång ryssarna angripit eller hotat andra har svenska militärer blivit livrädda för rysk infiltration och överraskande angrepp: Prag 1948, Ungern 1956, Tjeckoslovakien 1968, Afghanistan 1979, Polen 1980, Georgien 2008, Ukraina 2014 och nu senast USA. Bortsett från några spionhistorier och två nedskjutna flygplan på 1950-talet har rädslan varje gång visat sig starkt överdriven.

Din bok och dina artiklar – inte minst den senaste – har onekligen väckt starka reaktioner. Någon kallade dig bland annat för »en av Sveriges största förnekare av ryska påverkanskampanjer«.

– Åh, ett personangrepp! Att ta till det när sakargumenten tryter är en ovana mänskligheten nog alltid har dragits med. Redan Aristoteles underkände den debattmetoden, men den minskade ju inte i popularitet för det.

Ett annat epitet du fått bära: »Kremlavlönad.«

– Jag har inte fått några utbetalningar från Kreml, men hade gärna tagit emot pengar av Försvarsmakten. Jag föreläser gärna för dem om källkritik och faktakontroll. Mitt arbete med alla dessa artiklar har gjort det smärtsamt klart för mig hur svårt många företrädare för Försvarsmakten har för att skilja hypoteser från bevisning – de mest basala grunderna i utredningsmetodik. Jag skulle bli glad om de bad mig, eller vilken människa som helst som är kunnig på området, om hjälp.

Ett tredje: »Putinvänlig.«

– Jag har aldrig skrivit om Putin, vad jag kan minnas. Just generallöjtnanten Johan Kihl pratade däremot om Putin när jag intervjuade honom. Han sade att Putin är en fara för sitt eget folk, men att man måste försöka förstå sig på honom – eftersom man alltid bör förstå sin motståndare. Anser man att det är att vara Putinvänlig så kan man inte ta till sig argument.

Varför tror du att folk hemfaller åt den typen av angrepp istället för att ta till sig fakta?

– Kan man nå den som är fast övertygad? Fallet med Thomas Quick är ett på samma gång positivt och negativt exempel. Positivt på så vis att de flesta svenskar inte hade investerat någon personlig prestige i frågan, så för dem var det lätt – även om det tog några år – att ändra sig. Men de som investerat något, som var beroende av att Quick var en seriemördare, de kunde inte ändra sig. Deras prestige och värdighet stod på spel, och de klarade inte av det. Vad gäller försvarsfrågan så finns det otroligt många fler än i Quickfallet som satsat sina yrkeskarriärer på, och är beroende av, den ryska hotbilden. Även bland journalister och politiker. Och när man väl har investerat sin trovärdighet, även om det i många fall bara handlar om valet att lita blint på viss information från militären, är det smärtsamt att erkänna – både för sig själv och andra – att man har fel.

Din senaste artikel – som avslöjar att marinens mest kända ubåtsspår skapades av marinens egna fartyg när de letade efter ubåtsspår – är lite speciell. På vilket sätt?

– I anslutning till texten har vi lagt ut underlaget. Där finns allt: hemligstämplade utredningar, skisser, filmer, loggboksutdrag … Så att alla kan kontrollera saken själva. Försvarsmakten är en myndighet vi ska kunna lita på, men med hjälp av materialet kan alla se hur fel den haft och hur centralt hemlighetsmakeriet har varit för upprätthållandet av den här masshysterin. När jag visade filmen med bottenspåren i Hårsfjärden för en undervattensexpert såg han direkt vad det rörde sig om. Hade den visats på teve redan 1982 hade förmodligen mycket av det jag redogör för aldrig hänt. Kunnigt folk hade reagerat direkt. Överhuvudtaget hade få hotföreställningar existerat – om det bara funnits mer öppenhet.

Någon på Twitter föreslog att Filter borde byta namn till »Ubåtsnytt«. Är du klar med det här ämnet nu?

– Själv känner jag mig färdig. Men Sverige kommer inte vara färdigt med den här frågan förrän historieböckerna har skrivits om.

Sugen på att läsa Mattias senaste avslöjande? Det hittar du här. Underlaget han refererar till i intervjun går att studera här.

Filterbubblan Publicerad tisdag 27 mars 2018

Carl Bildt och ubåtarna

Skärmdump: Aftonbladet

De flesta som bidrog till den svenska ubåtshysterin åren 1980–1995 har tvingats revidera sina ståndpunkter i takt med att sådant som tidigare betraktats som sanningar avslöjats som pinsamma misstag eller rena fantasier. Inte Carl Bildt.

När den förre statsministern i dagens Aftonbladet ombeds kommentera att marinens viktigaste bottenspår var ankringsspår efter marinens egna båtar sprider han förvillande och ostyrkta påståenden. Både metoden och argumenten känns igen från när radioreportern Martin Wicklin hade den förre moderatledaren som gäst i P1:s Söndagsintervjun den 30 oktober 2016, och en bit in i programmet tog upp ubåtsfrågan.

Här följer en transkribering av det relevanta avsnittet, med Mattias Göranssons kommentarer kursiverade inom [klamrar]. Hela programmet går att lyssna på här.

Martin Wicklin: Första gången jag ser dig, uppfattar dig, i svensk politik, då är jag bara 13–14 år. Det är mitten på 1980-talet och det handlar om ubåtar.

Carl Bildt: Det gjorde det säkert.

Det var ju rena krigsstämningen minns jag det som i skolan, vi fick ju ledigt från vissa lektioner för att titta på de här bombningarna i fjärdarna och … du får ju ditt, ska man säga, stora politiska genombrott med de här ubåtsfrågorna.

– Jaa.

Och du är Moderaternas utrikes- och säkerhetspolitiska tales …

– Ja, jag kom att bli det, kan man säga. Jag hade varit rätt engagerad i de här frågorna, ja.

Du håller ju en ganska hög profil i de här frågorna, och du pekar ju på Sovjet.

– Ja.

Att det är därifrån kränkningarna kommer.

– Ja.

Och sen så har det ju varit i flera omgångar rapportering om ubåtar i svenska vatten, det fortsätter ju på 90-talet, det har ju då kommit till exempel uppgifter där militären själv backar från tidigare påståenden, där det visar sig lika troligt att det kan ha varit minkar.

– Mm. Oh ja.

Och flera personer i debatten som då sade saker har modifierat sina ställningstaganden, men jag har aldrig hört dig ångra eller backa från uttalanden om att det var sovjetiska ubåtar som kränkte svenska vatten.

– Och det finns ingen annan som har backat heller, egentligen. [Ubåtsutredningen 1995 underkände beläggen bakom utpekandet av Sovjetunionen. Samma slutsats drogs av Rolf Ekéus utredning 2001, som dessutom lade fram belägg för att U137 bara navigerat fel. Det officiella Sveriges officiella hållning enligt två statliga utredningar är alltså motsatsen till vad Bildt påstår i P1. Vidare: exempel på personer som i diverse sammanhang har backat på olika avgörande bevispunkter, gällande nästan alla påstådda kränkningar, i böcker och/eller artiklar: dåvarande ÖB:n Bengt Gustafsson, dåvarande chefen för Marina analysgruppen samt Carl Bildts närmaste man i ubåtsfrågor Emil Svensson, dåvarande konteramiralen Bror Stefenson, m fl.]

Jo, men det är ju flera som har backat efter att det har kommit ny information.

– Näe … [Se ovan.]

ÖB har gjort det, till exempel.

– Ja, på enstaka indikationer, absolut.  Jo, jo, nej men … [Se ovan. Noterbart är att Emil Svenssons bok skrevs innan det avslöjades att det viktigaste ljudbeviset från Hårsfjärden – det så kallade 3.47-bandet – var en inspelning av den svenska motorseglaren Amalia. Därefter återstod bottenspåren och så kallade indicier, det vill säga människor som tyckt sig se saker på sjön. Misstaget med Amalia var dock känt för Carl Bildt när intervjun gjordes.]

Men du har aldrig backat?

– På enstaka indikationer, absolut. Men samtidigt finns det indikationer som går åt andra hållet. Där det finns sådant där du har sagt att det där kan inte vara … men sen lägger du plötsligt samman det med ett antal andra saker som du har sett i samma områden, och då graderar man upp det. [Just denna ovetenskapliga arbetsmetodik använde Marina analysgruppen sig av, och just detta var kärnproblemet: den felaktiga tron att indiciekedjor kan ersätta bevisning. Men detta använder alltså Bildt som ett argument FÖR att ubåtarna var här.At the end of the day, som det heter, i slutet av dagen, så alla de – ja, det tillsattes då X antal olika kommissioner – och de har alla kommit fram till samma slutsats i grunden. [En helt galen lögn. Alla tre kommissioner kom fram till olika slutsatser. Den första, Ubåtsskyddskommissionen 1983, där Bildt själv var den mest pådrivande medlemmen, handlade mest om Hårsfjärden och pekade ut Sovjetunionen. Den andra, 1995 års expertutredning, handlade om åren 80–95, avfärdade de flesta observationerna, underkände Ubåtsskyddskommissionens arbete samt fastslog att bevisen för att peka ut Sovjetunionen inte höll. Den tredje – Rolf Ekéus utredning 2001 – skulle inte främst granska bevisningen utan det politiska hanterandet av frågan, men passade ändå på att kritisera bevisningen över hela linjen – samt hudflängde uttryckligen Carl Bildt för hans agerande i ubåtsfrågan. Samt slog återigen fast att bevisningen inte höll för att peka ut Sovjetunionen.]

Och vad är den slutsatsen?

– Att vi kränktes av ubåtar successivt under hela 80-talet, och sen kan man diskutera om detta tog slut 92, 93 eller 94, det vet vi kanske inte riktigt för där finns lite osäkerhet om enstaka indikationer. [Se ovan.]

Sovjetiska ubåtar?

– Ja. Det finns ingen anledning att ändra den grundläggande slutsatsen som Ubåtsskyddskommissionen drog 1983. [Se ovan. Delar av Ubåtsskyddskommissionens rapport började för övrigt skjutas i småbitar av undersökande journalister redan åren efter att den släppts, och har avfärdats av samtliga granskare sedan dess.]

Men vad tänker du om det här, för 1993 skrev du det här brevet till Jeltsin, där du då pekar ut Ryssland och du som bevis för detta så nämner du de där incidenterna som i efterhand visade sig vara minkar. Vad tänker du om det?

– Ja, det var ju en felindikation, men det var inte fel i sak. [Ett påstående som talar för sig självt. Intressant i sammanhanget är att när Bildt blivit statsminister 1991 utsåg han Emil Svensson, Marina analysgruppens chef och den som bar ansvaret för alla misstag och feltolkningar, till sin säkerhetspolitiska rådgivare. Samtidigt ändrade ÖB marinens insatsregler – eftersom man nu fått politiskt stöd för att göra vad som helst för att sänka en ubåt – till att inte längre avfyra varningsskott utan direkt sätta in dödande vapen om man hade en »säker« ubåtsindikation. Det så kallade typljudet räknades som en sådan, eftersom man då ännu inte begripit att det skapades av sillar. Vid en ubåtsjakt i Hävringe 1992 hörde man typljudet och avfyrade en nyinköpt målsökande torped mot målet. Eftersom det var ett sillstim ignorerades det av torpeden som istället vände om och satte fart mot korvetten som avfyrat den. Lyckligtvis kunde den fjärrdesarmeras. Om detta örlogsfartyg istället hade sänkts, med ett okänt antal värnpliktiga och officerare ombord, hade katastrofen utgjort det ultimata resultatet av Carl Bildts ansvarslöshet och missriktade övertygelse.] Det fanns ubåtar, men på andra indikationer, andra observationer. Men det finns alltid felindikationer.

Så du har utifrån den här informationen som har kommit fram, du ser ingen anledning till att ändra de uttalanden du gjorde på den här tiden?

– Nej, tvärtom.

Tvärtom?

– Ja, om du tar det där som man sade … Det var ju många som sade det finns inga miniubåtar i Sovjetunionen … [Korrekt: till och med Must, Sveriges utrikesspionage, sade till marinen att Sovjet saknade operativa miniubåtar. Detta skriver både Emil Svensson och förre Marina analysgruppmedlemmen Nils-Ove Jansson i sina memoarer. Däremot ägde Sovjet några primitiva dykfarkoster, Triton I och Triton II, och frågan gällde huruvida de kunde förklara observationerna. Den mest potenta av dem – Triton II – gick i sex knop och hade batterier som räckte i tolv timmar. Eftersom den saknade tryckskrov var besättningen utsatt för den rådande vattentemperaturen samt bar dykardräkt och personliga luftaggregat. Den var alltså enbart ämnad åt korta uppdrag, och kan följaktligen uteslutas i svenska inre vatten – annat än med tillgång till någon form av mobil basering i form av ett ytfartyg eller en moderubåt. Relevanta ytfartyg observerades inte i samband med de svenska ubåtsjakterna och moderubåtshypotesen saknar faktamässigt stöd.] ehh … i dag vet vi om de där miniubåtarna [Utöver att de alltså inte var miniubåtar utan dykfarkoster, är de ändå uteslutna av logiskt tänkande människor av ovannämnda skäl. Dessutom stämde deras konstruktion inte överens med allmänhetens observationer, exempelvis för att de saknade periskop. Oavsett vilket är det alltså rimligen Tritonfarkosterna Carl Bildt syftar på.], de står uppställda på museum i Ryssland [Det stämmer: Triton I och Triton II finns uppställda på museer i exempelvis Kronstadt och Vladivostok.]. Och i dag har vi också talat med ryska officerare, eller före detta sovjetiska officerare som var med om detta [Antingen sitter Bildt på uppgifter som av svårbegripliga skäl ej har offentliggjorts, eller så syftar han på de tre före detta ubåtsmän som deltog i SVT:s program Reportrarna 1996. Två av dem pratade endast allmänt om undervattensverksamheter, och nämnde aldrig Sverige, den tredje pratade specifikt om operationer i Sverige och var en anonymiserad och pixlad »Sergei« som i programmet orerade om kärnvapenminor av plast och andra orimligheter. Samtliga seriösa bedömare avfärdar honom som mytoman: inte ett enda av »Sergeis« påståenden styrktes i TV-programmet och inga fakta har därefter framkommit som tyder på att något han säger har hänt. Eventuellt syftar Bildt även på att Emil Svensson i sina memoarer skriver om tre personer som under ytterst lösa omständigheter – Svensson nämner inga namn och inga platser, endast att detta skett i det forna Sovjet – sagt saker som lät antyda att de varit i Sverige. Svensson skriver själv om en av dem att han inte vet om det är en »provokatör eller galning« som sitter framför honom, och ingen av de ryssar han nämner levererade en enda kontrollerbar upplysning eller detalj som talade för att de inte bara drev med honom.]. Så i dag råder ingen som helst tvekan om detta.

FOTNOT: Även om inte Carl Bildt pratar om den i det här sammanhanget, så sjösattes även en 30 meter lång sovjetisk miniubåt som kallades för Piranha mot slutet av 1988. Tester i Östersjön visade att den inte var sjövärdig och den återfördes till varvet i Leningrad, där ännu ett exemplar sjösattes året därpå. Detta sammanföll med Sovjetunionens sammanbrott och det finns inga belägg för att de två Piranhorna någonsin användes operativt. Tvärtom var de föremål för en brottsutredning gällande korruption och missbrukande av statliga medel. Efter några misslyckade försök att sälja dem på dem internationella marknaden styckades de upp till metallskrot.

Filterbubblan Publicerad tisdag 27 mars 2018

»Dupond och Dupont« i Hårsfjärden

Foto: Ola Kjelbye

I dag avslöjar Filter att marinens mest kända ubåtsspår skapades av marinens egna fartyg – när man letade efter ubåtsspår. Filters chefredaktör svarar på fem frågor om scoopet.

Det här hände för 36 år sedan. Varför är detta viktigt?

– Bottenspåren från Hårsfjärden 1982 utgör fundamentet för den ubåtshysteri som präglat Sverige sedan dess. Året innan hade den sovjetiska ubåten U137 gått på grund utanför Karlskrona, vilket väckte misstanken att ryssarna medvetet skickade undervattensfarkoster till svenska vatten. Efter ubåtsjakten i Hårsfjärden fann marinen mystiska spår som man hävdade var skapade av tidigare okända sovjetiska miniubåtar med larvband. Detta ledde till tron att ryssarna kunde befinna sig i vilken grund och otillgänglig vik som helst – och svenskarna tolkade sammanlagt 6 400 skärgårdsobservationer som tecken på främmande undervattensverksamhet.

Under åren har en rad »tekniska bevis« avslöjats som felaktiga: inspelningen av en påstådd sovjetisk ubåt visade sig vara en svensk taxibåt, ett annat bevisljud var minkar, ytterligare ett bevisljud var sillstim, och så vidare. Spelar det då någon roll att även bottenspåren var fel?

– Bottenspåren var det sista återstående påstått tekniska beviset för sovjetiska intrång på svenska inre vatten. Att de nu visar sig skapade av ankringen av marinens egna båtar leder tankarna till detektiverna Dupond och Dupont, som i ett Tintinalbum är vilse i öknen och blir överlyckliga då de finner hjulspåren efter sin egen jeep. Till skillnad från tidigare avslöjanden, som handlade om relativt avancerade saker som ljudanalys, röjer detta skandalens absoluta kärna: de ansvariga saknade de mest grundläggande kunskaper i undersökningsmetodik och bevisvärdering.

Hur kunde marinen vara så klantig?

– Djupt övertygade människor kan få för sig vad som helst. De ansvariga marinofficerarna hade hypotesen att ryssarna var här och anpassade faktaunderlaget tills det stämde med den. Det är ett klassiskt sätt att nå fram till felslut och bryter mot all vetenskaplig metod. Som jag ser det är det minst lika upprörande att svenska beslutsfattare, medier och medborgare så förbehållslöst kunde svälja deras påståenden. Bristen på källkritik och faktakontroll är fundamental i ubåtsfrågan.

Hur kan man komma åt det problemet?

– De flesta företeelser som militärerna uppfattat som suspekta har i slutändan retts ut av civila experter; stötestenen har varit Försvarsmaktens hemlighetsmakeri och ovilja att dela med sig av rådata. Att det tog 36 år att avslöja sanningen om bottenspåren i Hårsfjärden säger något om problemets vidd. Men i Sverige har inte ens våra folkvalda representanter i Riksdagen rätt att ta del av militärens underlag. Till och med den utvalda skara som ingår i Försvarsutskottet är hänvisad till vad Försvarsmakten väljer att lägga fram. Någon kritisk granskning förekommer inte, och i de få fall då regeringen tillsätter utredningar kännetecknas även dessa av att militära intressen helt eller delvis granskar sig själva. Denna brist på civil insyn och kontroll hör inte hemma i ett modernt samhälle. I USA har de folkvalda rätt att både inkräva underlag och vittnesmål av försvarsmaktens företrädare. För den som vägrar inställa sig eller begår mened väntar hårda straff. En liknande ordning borde kunna införas även i Sverige.

Är inte det en naiv förhoppning?

– De militärer, politiker och journalister som satsat sin prestige och sina karriärer på påståenden om sovjetiska undervattensintrång kommer nog aldrig att ändra sig; precis som de ansvariga i Quickfallet kommer de att kämpa emot med irrelevanta inlägg och undanflykter. Av den anledningen har vi lagt upp hela faktaunderlaget på vår hemsida. Den som tidigare har tvivlat på att de svenska ubåtsjägarna jagade hjärnspöken kan alltså sluta göra det nu. Det enda som egentligen återstår är att analysera hur det kom sig att just Sverige kunde drabbas av denna en av världshistoriens mest långlivade kollektiva vanföreställningar. Att historieböckerna behöver skrivas om är en bisak i sammanhanget – den långt viktigare missionen blir att säkerställa att något liknande inte kan hända igen. Den minnesgode vet att Försvarsmakten ytterst motvilligt accepterat vartenda ett av de pinsamma avslöjanden som gjorts under decenniernas lopp, och då oftast med kommentaren att det finns annan – företrädesvis hemlig – bevisning som gör att man ändå anser sig ha rätt. När sedan även denna avslöjas som felaktig upprepas budskapet, liksom nästa gång, och nästa. Även efter ubåtsjakten hösten 2014 radade marinen upp samma slags »tekniska bevis« uppstagade med svaga stödindicier som i Hårsfjärden, och när det enda bevis marinen själv kallat för »säkert« 2015 avslöjades som en blunder backade man ändå inte från sina slutsatser. Eftersom Försvarsmakten har visat sig oförmögen att ta tag i det här problemet åligger det alla oss andra – landets beslutsfattare, massmedier och befolkning – att verka för de förändringar som krävs.

Filterbubblan Publicerad måndag 26 mars 2018

Jubileumsnumret har landat!

Nu är vårt tioårsjubileumsnummer på väg ut till er prenumeranter, och mot slutet av veckan når det även butikernas hyllor. Men den som är plusprenumerant kan redan nu läsa samtliga reportage och artiklar på magasinetfilter.se.

I Filter #61 drar vi ut i skogen tillsammans med Roland Rittman, den pensionerade biologiläraren som tände gnistan till det nordiska matundret. Vi träffar Carolina Falkholt ­– Sveriges kanske mest internationellt omtalade konstnär just nu – i hennes ateljé i New York. En stor del av tidningen viks till att ta reda på vad som hänt med de människor och fenomen vi uppmärksammat det senaste decenniet. Hade vi rätt när vi skrev om farorna med mikroplaster? Vad har hänt med föräldrarna som blev fråntagna sin dotter efter falska anklagelser om skakvåld? Hur väl står sig marinens sista bevis på ubåtsaktiviteter i svenska vatten?

Dessutom: Lisa Syrén snackar åldrande, Yasha Yukawa smider svärd, Erik Gunhamn lyfter tyngder och Nahid Persson gör film om en man med 23 kvinnor.

Trevlig läsning – och hoppas ni vill hänga med oss mot tio år till!

Filterbubblan Publicerad fredag 23 mars 2018

Filters favoriter – vecka 12

Skärmdump: Netflix

Varje fredag tipsar Filter om de bästa dokumentära berättelserna – samt ger er en aktuell rekommendation ur vårt eget arkiv:

Wild Wild Country (Netflix)

1981 vaknade invånarna i det lilla samhället Antelope i Oregon till nyheten att en närliggande ranch hade köpts för 5,75 miljoner dollar av följare till den spirituelle ledaren Bhagwan Shree Rajneesh. Snart invaderade tusentals människor klädda i rörelsens grälla dräkter det sömniga området och upprättade en ny stad på ranchen, kallad Rajneeshpuram. De byggde bostadshus, restauranger, affärer, landningsbanor och växthus; skapade ett polisväsende, en brandkår och egen lokaltrafik … Som flest bodde omkring 7 000 människor i staden.

Den inledningsvis ganska harmlösa kulturkrocken mellan de gudfruktande, konservativa Oregonborna och de nyanlända »fri kärlek«-propagandisterna fick med tiden helt andra proportioner: lokalpolitiska bråk, förgiftningar, lönnmordsplaner, en FBI-utredning och en gigantisk avlyssningsskandal.

I den nya Netflixserien Wild Wild Country får tittaren – med hjälp av ett otroligt rikt arkivmaterial och ingående intervjuer med såväl Bhagwan-anhängare som Antelopebor – följa den fullkomligt osannolika historien från början till slut. Att serien består av hela sex avsnitt gör att den ibland är repetitiv, men för det mesta känns speltiden motiverad: berättelsen har så många sagolika vändningar att man häpnar om och om igen. I en inspelning från 80-talet, som visas i seriens första avsnitt, sammanfattar kanske en Oregonbo händelserna allra bäst: »Någon kommer att skriva en bok om det här, och när den boken ges ut garanterar jag er att folk kommer säga att den är påhittad.«

OSKAR SONN LINDELL

 

Inside the Two Years That Shook Facebook – And the World

För ungefär en månad sedan pryddes magasinet Wireds omslag av en blåslagen Mark Zuckerberg. Bilden symboliserade »Facebook’s two years of hell«, och texten handlade om hur bolagets grundare och VD tvingats inse att hans plattform inte alltid används för goda syften, och att han själv har enorm makt över människors liv. Omslaget visade sig närmast profetiskt: de senast dagarna har medierna fyllts av rapporter om hur skumraskföretaget Cambridge Analytica kommit över 50 miljoner människors användardata och – enligt egen utsago – använt dem för att hjälpa Trump bli USA:s president. Wired-texten är kanske inte någon läsfest i traditionell bemärkelse, men den visar tydligt hur Cambridge Analytica-skandalen bara är ett av Facebooks – och våra – många problem.

Den som hellre vill läsa en insiktsfull sammanfattning av de senaste dagarnas nyhetsrapportering kan göra det hos Computer Sweden.

CHRISTOPHER FRIMAN

 

By the Book

Självhjälpsböcker är något man kan känna en skräckblandad förtjusning inför. Det finns något lockande i att förändra sitt liv till det bättre med hjälp av några sidor text, samtidigt rymmer få litterära genrer så mycket skräp. De enda självhjälpsböcker man vågar sig på är väl sådana som pålitliga vänner själva testat. I podcasten By The Book är det precis vad som händer.

Den amerikanska komikern Jolenta Greenberg och hennes kompis Kristen Meinzer testar kända självhjälpsböcker som ett slags »vilt socialt experiment«. Efter att ha läst en bok ägnar de två veckor åt att leva helt enligt bokens råd, för att sedan berätta hur det gick. Böckerna spänner från buddisminspirerade storsäljaren The Secret till relationsböcker som De fyra kärleksspråken och ta-tag-i-ditt-liv-böcker som minimalisten Marie Kondos extrema ordningslära i Konsten att städa. Det är väldigt roligt.

En fantastisk sekvens är när Greenberg och Meinzer, med sina respektive, lever under Kondos deviser, och Meinzers partner flippar på att till och med tvålen ska läggas undan i ett skåp efter användning (dessutom efter att man sagt »tack!« till tvålen). Men det som gör podden riktigt bra är att den lyckas balansera det komiska med de tänkvärda saker böckerna emellanåt bjuder på. Greenberg och Meinzer vågar också vara så pass självutlämnande att samtalen kommer ner på djupet. Efter ett par avsnitt är man helt enkelt beroende.

ELIN KLEMETZ

 

Infiltratören

För ett par veckor sedan stod det klart att det blir »film eller TV-serie« av Simona Ahrnstedts roman Allt eller inget. Produktionsbolaget Unlimited Stories, som även står bakom filmerna Hallonbåtsflyktingen och Himlen är oskyldigt blå, har lagt vantarna på rättigheterna till vad som kan bli Sveriges första romancefilm.

I Filter #46 följde Christopher Friman med Ahrnstedt på konferensen Romance Writers of America dit hon åkt för att träffa andra författare i genren. »Nu är jag Sveriges romancedrottning. Det är lite mindre imponerande än det låter med tanke på att jag är den enda som skriver romance i Sverige« berättade Ahrnstedt då. Själv blev hon författare först efter 40 års ålder i en hårt mallad genre som av henne själv beskrivs som »det okreddigaste som finns« På konferensen Romance Writers of America framkom bland annat att flera av författarna tvingats hålla en produktionstakt så hög som sex böcker om året – något som gett upphov till viktuppgång, stress och obefintlig research. Ahrnstedts böcker stod dock ut från mallen – de var välarbetade och jämställda: »Det här handlar inte om våp som sitter hemma och knypplar och väntar på den rätte. Det här är böcker om kvinnor som tar ansvar för sina liv, sina sexliv, sin ekonomi.«

CAROLINE LUNDGREN

Filterbubblan Publicerad fredag 23 mars 2018

Fotosmakprov: Robyn

Veckans smakprov ur Foto: Magnus Bergström en bok bestående av 100 klassiska porträtt som vår bildredaktör tagit för Filter under våra tio år – är på artisten Robyn. Magnus och reportern Ika Johannesson följde henne då hon var förband på Madonnas Sticky & Sweet Tour – dock inte utan problem.

– När vi kom till Nice ville Den Stora Amerikanska Artistens säkerhetsfolk ville inte släppa in oss backstage, minns Magnus. Robyn var tvungen att komma ut, så att vi åtminstone kunde ta lite bilder utanför arenan. Sedan köpte vi vanliga biljetter – men fick ändå inget gjort eftersom det var fotoförbud. När vi fortsatte till Berlin var vi rätt stressade, eftersom vi fortfarande inte fått några presspass. Medan vi väntade tog jag den här bilden i en hiss som gick igenom ett gigantiskt akvarium i hotellobbyn.

Han fortsätter:

– Till slut smugglade våra svenska vänner in oss backstage, så vi kunde följa Robyn fram tills hon stod på scen på den fullsatta Olympiastadion.

Vill du läsa intervjun med Robyn? Så klart! Den hittar du i vårt arkiv. Sugen på ett exemplar av boken? Så klart! Köp den i vår webbshop.

Filterbubblan Publicerad onsdag 21 mars 2018

Vinn en oförglömlig festhelg!

Lördag 5 maj smäller det: vi firar tio år!

Det ska vi naturligtvis göra rejält – med dryck, tilltugg, dans, gäster och artister som du kommer känna igen från Magasinet Filter. Festen hålls på Wine Mechanics, beläget i ett före detta svinstall i slakthusområdet i Göteborg.

Nu har du chansen att vinna VIP-entré för två personer till festen, samt en övernattningHotel Bellora på Avenyn.

Allt du behöver göra för att ha chansen att vinna är att gå in i vårt digitala arkiv, leta reda på ett av dina favoritreportage från våra tio år, dela det i dina kanaler på sociala medier och tagga inlägget med #Filter10.

Vinnaren slumpas bland alla som delat sitt favoritreportage senast torsdag 19 april, och vinnaren meddelas fredag 20 april.
Ev. vinstskatt betalas av vinnaren.

Tillsammans med Spike Brewery, Kafferostare Per Nordby och Fine Wines Sweden utlovar vi en riktig baluns. Håll utkik efter mer information om festen i vårt nyhetsbrev och här på Filterbubblan.

Och du, glöm inte #Filter10

 

Filterbubblan Publicerad onsdag 21 mars 2018

Vinnarna i Dubbelt begär-tävlingen!

Vi säger grattis till Gunnel Larsson, Klas Heggemann och Vera Åsemyr som alla visste att François Ozon regisserat filmen Bakom stängda dörrar. De vinner två biobiljetter var till Dubbelt begär.

Dubbelt begär följer den deprimerade, unga kvinnan Chloé som börjar gå i terapi – och blir förälskad i sin psykoterapeut. Snart flyttar hon in hos sin nya älskare, men upptäcker snabbt att han döljer en del av sin identitet för henne. Filmen – som var nominerad till Guldpalmen i Cannes 2017 – är baserad på en novell av Joyce Carol Oates och är regisserad av François Ozon, som tidigare gjort prisade Swimming Pool. Se trailern här!

 

Filterbubblan Publicerad fredag 16 mars 2018

Filters favoriter – vecka 11

Skärmdump: Netflix

Varje fredag tipsar Filter om de bästa dokumentära berättelserna – samt ger er en aktuell rekommendation ur vårt eget arkiv:

Flint Town

En gång var Flint i Michigan hemvist åt General Motors och en blomstrande stad. Men när tre serieskapare kommer dit i november 2015 är de goda tiderna sedan länge förbi: arbetslösheten är hög och brottsligheten likaså. De 100 000 invånarna har utsatts för blyförgiftat vatten efter att staden sparat pengar. Den tidigare flera hundra man starka poliskåren består av 98 personer.

Därmed är det kanske inte så konstigt att polisen ger de tre serieskaparna från Netflix en nästan häpnadsväckande öppen tillgång till dess anställda. Man får följa dem på utryckningar, till brottsplatser, på kontoren, i hemmen – inte för att visa vilket fint arbete de gör, utan som ett rop på hjälp.

Resultatet är ett öppenhjärtigt porträtt av en handfallen yrkesgrupp. »The only color we see is blue«, heter det, för att visa att kåren är fri från rasism. Snart blir man dock varse vad uttrycket snarare bör läsas bokstavligt: polisen kommer först – invånarna därefter. Det hela gör Flint Town till ett svårsmält dokument av en samhällsorganisation som tappat konceptet om var dess lojalitet bör ligga.

OSKAR SONN LINDELL

 

The Keepers

Denna uppmärksammade och populära Netflixserie är superintressant – eftersom den är så försåtlig och falsk. Dokumentärseriens huvudkälla är Jean Hargadon Wehner, som under terapi återfått minnen kring ett olöst mordfall från 1969, vilket hon kopplar ihop med sexuella övergrepp utförda av en katolsk präst. I Netflixversionen framställs hon som trovärdig, precis som de terapeuter som i serien uttalar sig om bortträngda minnen.

Vad både de och Netflix låter bli att nämna är att Wehner, sedan hon började gå i terapi under 1980-talet, i tur och ordning anklagat en farbror, diverse främlingar, två präster, en skolkurator, två polismän, en högstadielärare, en politiker, ytterligare tre präster, fyra munkar, två nunnor samt ännu en munk för de mest varierade orala, vaginala och anala sexuella övergrepp. I terapin mindes hon även att hon själv hade mördat en nunna. Inget av dessa påståenden har någonsin kunnat styrkas. Men om man nöjer sig med den präst hon i serien anklagar för mord: i fjol grävde man upp hans kropp för att se om hans DNA matchade gärningsmannens. Det gjorde det inte.

Så: klicka hellre fram Madelene Pollnows »Den stora glömskan« (Filter #41) i vårt arkiv, och läs om kvacksalvarteorin om bortträngda minnen och de personliga tragedier den alltjämt tillåts orsaka.

MATTIAS GÖRANSSON

 

We Two Made One

I We Two Made One reder journalisten Hilton Als i begreppet »tvåsamhet« genom det tystlåtna, brittiska tvillingparet Jennifer och June Gibbons. Redan som barn valde tvillingsystrarna att inte samtala med någon annan än den andre. Isolerade från omvärlden skapade de istället sin egen verklighet i form av lekar och eget språk, vilken konstant ifrågasattes av lärare, psykologer och föräldrar.

Över åren blev dock relationen allt mer påfrestande, vilket systrarna beskriver i sina dagböcker. Ibland tror June att Jennifer vill döda henne, ibland vice versa. Ibland vill de separera, men ofta kommer de fram till att de inte kan leva utan varandra. Artikeln, som publicerades år 2000, är en fascinerande djupdykning i intimitet och identitet – men också en tragisk berättelse om två livsöden som ofrivilligt förpassats till olika institutioner.

CAROLINE LUNDGREN

Filterbubblan Publicerad torsdag 15 mars 2018

Mot tryckeriet!

Denna vecka har vi lämnat vårt tioårsjubileumsnummer till tryck. Bland annat har vi hängt på doldisen som drog igång det nordiska matundret och åkt till New York för att besöka en av Sveriges mest omtalade konstnärer. En större del av tidningen har dessutom vikts till att gå igenom vår samlade utgivning och ta reda på vad som hänt med de människor och fenomen vi uppmärksammat under det senaste decenniet.

Vad hände egentligen med Johann »Iprenmannen« Neumann efter att de klassiska reklamfilmerna slutade sändas 2009? Var tog Basshunter vägen? Vad tycker Lena Andersson, som redan för tre år sedan klagade på det känslostyrda debattklimatet, om tonläget i dagens diskussioner? Vad gör storviltsjägaren Natasha Illum Berg i dag?

Vilken av våra intervjupersoner har öppnat bageri i Tel-Aviv? Vem har blivit diplomerad hundfrisör? Vem är stjärna i en amerikansk komediserie? Vem föreläser numera om »att hantera motgångar«?

Allt detta – och mycket mer – kan du läsa om i numret som når butikerna 29 mars. Men skaffar du dig en plusprenumeration så får du numret i brevlådan tidigare än så. Det är helt gratis de två första månaderna – och ger dig möjlighet att läsa numret digitalt, samt ta del av hela vårt arkiv.

Se dessutom till att hålla dig uppdaterad här på Filterbubblan, där vi kommer ladda upp inför numret på flera olika, spännande sätt.

Filterbubblan Publicerad fredag 09 mars 2018

Filters favoriter – vecka 10

Worst Roommate Ever

Det börjar stillsamt. En ung kvinna söker efter en hyresgäst till sin lägenhet och blir kontaktad av en trivsam äldre herre med en juristutbildning och två husdjur. Han flyttar in, men visar sig snart vara aningen … udda. Han sover på en trave sängöverkast på golvet, skruvar ur glödlamporna i vardagsrummet och tar in dem till sin kammare, snor alla matsalsstolarna för att bygga sig ett litet skrivbord och fyller toaletten med kattbajs. Redan efter en månad vägrar han betala hyran med hänvisning till att han hittat en smutsig tallrik i diskhon. Det framgår strax att mannen är ett slags professionell husockupant som ägnat de senaste decennierna åt att ödelägga människors liv för sitt eget höga nöjes skull. En smart berättad text om en nästan ofattbart vidrig människa.

CHRISTOPHER FRIMAN

 

Gunnel Lidbom – ut ur tystnaden

Det finns alltför många begåvade kvinnor genom historien som inte fått den uppmärksamhet de förtjänat. Lagom till Internationella kvinnodagen sände SVT i K-special en dokumentär om en av dem som glidit under radarn under lång tid, nämligen skådespelerskan och regissören Gunnel Lindblom. Vid 86 års ålder gick hon äntligen med på en större intervju. Dokumentären speglar hennes liv – från ettan i arbetarkvarteren i Göteborg till scenskolan, Ingmar Bergmans Sjunde inseglet, och vidare till Hollywood. Filmen skildrar också hennes framgångar som regissör i en manligt dominerad värld. Vare sig man är film- och teaterintresserad eller inte, blir man oerhört glad och inspirerad av denna mäktiga dam som vågat gå sin egen väg.

ELIN KLEMETZ

 

The Power of Habit

The Power of Habit är vad jag kallar »flygplatslitteratur«: populärvetenskapliga böcker för den nyfikna jobbresenären, skrivna av engelsmän/amerikaner som Malcolm Gladwell, Tim Harford, Michael Lewis och en ocean av mindre talangfulla skribenter (nästan alltid män). Typiskt för genren är också att ämnet hittas någonstans i skärningspunkten ekonomi, sociologi och psykologi, och att journalistiskt fotarbete och konkreta exempel varvas med akademisk forskning på ett sätt som gör att man inte alltid vet vad som är anekdotisk bevisföring och vad som är vetenskapligt vattentätt.

Nu är akademisk acceptans inte de här författarnas främsta målsättning, det handlar istället om att få läsaren att tänka nya tankar, se nya sammanhang. Och det lyckas New York Times-reportern Charles Duhigg och hans bok med – faktiskt så bra att boken känns mer aktuell just nu än när den gavs ut 2012 (på svenska gavs den ut 2014 som Vanans makt).

När varenda app numera försöker locka fram pundaren i dig med intermittent förstärkning, individualiserat inehåll och ett antal ännu billigare trick, känns det perspektivgivande att läsa om hur Pepsodent och Anonyma alkoholister fått oss att ändra vanor sedan ett sekel tillbaka (i dessa fall till det bättre). Duhigg går igenom hur vanor skapas och befästs, och hur ofantligt stor del av våra liv som styrs av rutiner – vår hjärna kräver det, för annars hade den tvingats fatta beslut mer eller mindre varje sekund.

I enlighet med genrens praxis fokuserar boken på hur människor och organisationer kan blomstra genom att bygga in goda vanor i tillvaron, snarare än på hur företag kan »lura« dig. Men de ganska lättförståeliga exemplen kring hur våra liv styrs av triumviratet »trigger-rutin-belöning« ger också motståndskraft mot de som vill dig illa, och ett sug efter att ändra återkommande inslag i den egna tillvaron som man är mindre nöjd med.

Kort sagt: en riktig styrkekram för alla som tillbringar för mycket tid i de sociala mediernas kommentarsfält.

TOBIAS REGNELL

 

Varje fredag tipsar Filter om de bästa dokumentära berättelserna – samt ger er en aktuell rekommendation ur vårt eget arkiv:

Zebastians känsla för snö

I morgon drar Paralympics igång i Pyeongchang i Sydkorea – och på måndag kliver Sveriges kanske främsta medaljhopp in i handlingen: den 23-årige längdskidåkaren Zebastian Modin. Han föddes med barnglaukom och blev efter en misslyckad operation blind på sitt vänstra öga. Några år senare förlorade han nästan all syn på sitt högra.

Jag följde Zebastian under tre dagar i vintras, då han mellan ett hårt tävlingsschema landade ett slag i hemstaden Östersund. Inför mötet hade jag läst Michael Finkels reportage »The Blind Man Who Taught Himself to See« från 2012, om amerikanen Daniel Kish. Han blev blind vid 13 månaders ålder och började sedan använda sig av så kallad ekolokalisering – en teknik som innebär att man »ser« genom att klicka med tungan och lyssna efter de svaga ekon som uppstår. Detta gjorde det möjligt för Kish att cykla mountainbike, klättra, campa i vildmarken …

Zebastian använde sig inte av tekniken, men hade dragit samma slutsats och levde efter samma devis som Kish: »Smärta är frihetens pris.« Den idrottstokige Zebastian hade tidigt gett sig fan på att inte låta synnedsättningen stoppa honom från att sporta: han hade fallit, slagit och skadat sig många gånger – på cykeln, i skidbacken, på fotbollsplanen. Det hade gjort ont, och troligen till och med gjort att synen på hans högra öga försämrats, men det var det värt. Annars hade han aldrig fått stå på ett par skidor över huvud taget. Och han hade definitivt inte fått stå på prispallen i Paralympics, där han hittills under karriären tagit två brons och lika många silver.

Zebastian Modins framfart under tävlingarna i Pyeongchang går att följa på SVT Play. Vill du dessutom få rapporter inifrån Paralympicsbyn kan du följa Zebastians bloggande här.

OSKAR SONN LINDELL

Filterbubblan Publicerad fredag 09 mars 2018

Fotosmakprov: Sture Bergwall

Den här bilden på Sture Bergwall är »inte något montage i Photoshop, utan resultatet av naturintresse, platsresearch och den envishet som krävs för att släpa med studiolampor, ljusreflektorer och stativ nerför en smal och brant sig till en jämtländsk fors«. Så skriver Filters chefredaktör Mattias Göransson i förordet till Foto: Magnus Bergström – en bok med de 100 bästa porträttbilderna från tidningens husfotograf och bildredaktör.

Varje vecka bjuder vi på ett smakprov: denna vecka på Sture Bergwall, även känd som Thomas Quick. Efter att han friats från åtta morddomar och skrivits ut från Rättspsykiatriska kliniken i Säter hamnade han i Jämtland. Mattias Göransson hade följt Stures fall under många år och skildrade nu hans historia från barndomen fram till tiden efter frigivningen. Om fotograferingen berättar Magnus:

– Jag körde runt med Sture i Åretrakten för att ta porträtt på platser kopplade till berättelsen om hans märkliga resa från Säter till sitt nya hem på den svenska landsbygden – en historia där misstänksamhet, rädsla och tystnad till slut byttes mot öppna hjärtan och vänskap. En av Stures favoritplatser är Tännforsen, Sveriges största vattenfall. Där hittade vi regnbågens slut.

Foto: Magnus Bergström kan köpas i vår webbshop. Ange rabattkoden »MAGNUS« så får du boken till specialpriset 249 kr. Erbjudandet gäller till och med 15 mars.

Filterbubblan Publicerad fredag 09 mars 2018

Filter ökar vidare!

I dag lanseras undersökningen »Orvesto Konsument 2017 Helår«, som mäter mediers räckvidd. Den bjuder på glädjande läsning: Filter ökar sin räckvidd från 99 000 – till 102 000 läsare.

Därtill ökar våra systermagasin: Offside med 7 procent och Skriva med hela 10 procent.

Vi har de senaste veckorna intervjuat två medieexperter – Viggo Cavling och Olle Lidbom – som vid vår start 2008 ställde sig tvivlande till om vi skulle överleva. Båda har tvingats äta upp sina ord och erkänna att ni läsare vill ha både ekologiska ägg och intellektuella alibin på soffborden. Tack för det!

Vill du sälla dig till de 102 000? Just nu kan du prova två månader med Filter – helt gratis!

Filterbubblan Publicerad torsdag 08 mars 2018

Förord – Foto: Magnus Bergström

Förord ur boken Foto: Magnus Bergström, skrivet av Filters chefredaktör Mattias Göransson:

Relationen mellan fotografer och skribenter kan vara ansträngd. Två olika yrkespersoner ska mer eller mindre skildra samma sak, med vitt skilda uttrycksformer. Inom journalistiken »äger« ofta skribenten ämnet, varför vederbörande kan få för sig att betrakta fotografen som ett bihang som ska tillgodose mer eller mindre genomtänkta önskemål. Det är ingen slump att många ambitiösa fotografer lämnar journalistiken för att istället ägna sig åt konstfoto eller reklam.

Första gången jag skulle jobba med Magnus Bergström hade Skanska fyllt Hallandsåsen med det miljöfarliga ämnet akrylamid, i ett av många fåfänga försök att täta det läckande tågtunnelbygget. Medan myndigheter, politiker och nyhetsmedier fokuserade på de juridiska följderna ville redaktören på Dagens Nyheters helgbilaga att Magnus och jag skulle skildra de mänskliga. På just det planet drabbades dessvärre även jag av en komplikation: min sambo skulle föda, och vårt första barn hade samma problem med deadlines som sin far så jag anlände två dygn för sent till Båstad.

Magnus hälsade mig välkommen på en lågsäsongssömnig pizzeria. Där vecklade han upp en karta över området uppe på åsen, på vilken han markerat alla platser av intresse: gårdar där man rapporterat om sjuka djur, barackparken där tunnelbyggets anställda huserade, diverse brunnar och vattendrag … Han hade redan hunnit besöka några av lantbrukarna och kunde förklara varför giftet uppenbarligen spridit sig längre än vad som först rapporterats; innan Magnus skolade om sig till fotograf var han biologilärare.

Att komma som journalister till en skandaldrabbad bygd är socialt utmanande. Folk är ofta kritiska till rapporteringen och på sin vakt. Det gäller att vinna deras förtroende. Även här dolde Magnus en superkraft: han visade sig vara fruktansvärt avväpnande och trevlig. Om folk bara var hemma när vi knackade på fanns det ingen som inte släppte in oss.

På kvällarna, när vi lärde känna varandra bättre, gav han små nycklar till sin förmåga att kunna tackla vem och vad som helst. Utöver åren med bångstyriga skolelever: tiden på en radikal konstskola i Köpenhamn, där han bodde bland heroinister och prostituerade på Istedgade, en lika bohemisk period i Brasilien samt – inte minst – extraknäcket som mentalskötare på Vipeholm, det kanske mest ökända av Sveriges nu nedlagda mentalsjukhus.

Under resten av 1990­-talet och början av 2000­-talet hade jag en stående fråga när jag diskuterade olika projekt med mina DN­-chefer: »Får jag jobba med Magnus Bergström?« Vi korsade landet på längden och tvären, var på utlandsuppdrag från USA till Sydostasien. Magnus visste alltid vad han ville med sina bilder: istället för att passivt illustrera texterna utgjorde de parallella verk som oftast berättade egna historier.

Så gled vi isär i några år. Magnus satsade på frilansverk­samheten och startade fototidningen Motiv, själv medgrundade jag fotbollsmagasinet Offside. När det sedermera blev dags att förverkliga planerna på en ny svensk reportagetidning stod det klart att kravprofilen för dess bildchef var extrem. Det måste vara en människa som samtidigt förmådde att agera beställare, hantera inkommet material och ta flertalet av bilderna själv. Eftersom tidningen skulle rymma allt från kändisintervjuer till undersökande journalistik borde denna allkonstnär dessutom kunna tackla vem och vad som helst, och bemästra både dokumentärt reportagefoto och porträtt i studio. Vederbörande behövde också vara hyfsat riskbenägen, eller bohemisk om man så vill, med tanke på projektets budget och att det var långt ifrån säkert att chansningen skulle gå hem. Kort sagt: Magnus. Lyckligtvis var han sugen.

Skribenter kommer och går, fotografen Magnus Bergström består. 10 år och 60 nummer senare är han den oomkullrunkeliga konstanten i Filters produktion. När jag betraktar de 100 bilder han valt ut till den här boken ser jag inte bara de porträtterade personerna, utan lika mycket det nyfikna sociala geni jag själv lärde känna för över 20 år sedan. Hur i hela friden lyckades Magnus få Annika Norlin att, iklädd kostym, kliva ner i den smällkalla Strålsjön? Och hur övertalade han Karin af Klintberg att dra på sig en Anna Karenina­stass ur SVT:s kostymförråd, och dessutom ge sig ut med skridskor, bara för att han tänkte sig henne som isprinsessa?

På andra håll tittar biologiläraren fram: att både Kerstin Ekman och Bea Uusma är avbildade i de element de just skrivit om beror på att Magnus placerat dem i miljöer på sin favoritplats i Stockholm, Biologiska museet. Sture Bergwall vid regnbågens slut är heller inte något montage i Photoshop, utan resultatet av en kombination av naturintresse, platsresearch och den envishet som krävs för att släpa med studiolampor, ljusreflektorer och stativ nerför en smal och brant stig till en jämtländsk fors.

För att inte tala om konststudenten. Naturligtvis är omslagsporträttet på Katrin Zytomierska och Bingo Rimér en parafras på den kristna pietàtraditionen – men notera den uppstoppade iller som syns till höger i bilden. Tydligen en vanlig ingrediens på de porträtt renässansfurstar lät beställa av sina älskarinnor; av begripliga skäl kunde inte fursten själv vara med på bilden varför illern – på den tiden en vedertagen symbol för otyglad sexualitet – målades dit som ägarmarkör och substitut.

Magnus var barnsligt förtjust över den detaljen. Jag tackade för upplysningen och invände att det nog var en blinkning som skulle gå de flesta läsare obemärkt förbi. Men nu vet i alla fall du.

Sugen på att köpa Foto: Magnus Bergström? Ange rabattkoden »MAGNUS« i kassan till vår webbshop – så får du boken till specialpriset 249 kr. Erbjudandet gäller till och med 15 mars.

Filterbubblan Publicerad torsdag 08 mars 2018

Filter – ett intellektuellt alibi?

Inför vårt stundande tioårsfirande fortsätter vi gräva i arkivet efter gamla uttalanden om Filter. Förra veckan letade vi rätt på Viggo Cavlings spaning om vår tidning – och bad om ett nytt utlåtande. Nu har turen kommit till medieanalytikern Olle Lidbom, som i Expressen år 2008 uttryckte viss skepsis över att vi skulle överleva:

»Antagandet, att alla vill lyssna på en historia bara den är välberättad, är gulligt, men inte särskilt sant«, skrev Lidbom och fortsatte: »En bra tidskrift löser ett problem för läsaren: en bra biltidning förklarar vilken bil läsaren ska köpa eller drömma om. Något sådant problem löser inte Filter även om det självklart finns en klick läsare som behöver ett intellektuellt alibi på soffbordet.«

Olle Lidbom driver Vassa Eggen och är kommunikationschef på Norstedts Förlagsgrupp. Vi hörde av oss till honom för att se vad han hade att säga i dag.

– Frågan är ju fortfarande vilket behov Filter löser? säger Lidbom. Magasinsbranschen har i Sverige gått mot ännu mer nischade magasin, vilket Filters syster Skriva är ett bevis på –liksom många andra nya tidskrifter som startat de senaste tio åren. Breda, ofokuserade magasin lanseras inte längre. I USA lever många texttunga reportagemagasin vidare, som min ständiga favorit New Yorker. Men de riktar sig till en amerikansk och global elit, som är en liten del av mänskligheten men tillräckligt stor för att vara bärkraftig.

Han fortsätter:

– Jag vågar fortfarande påstå att eliten är för liten i Sverige – men uppenbarligen finns det tillräckligt många svenskar i behov av ett intellektuellt alibi på sitt soffbord … Men märk väl: detta är ingen recension av Filter, som jag redan när den lanserades tyckte gjorde journalistik i toppklass, utan mer en recension och beräkning av det intellektuella medieklimatet i Sverige.

Därmed säger vi tack till Olle, inte minst för berömmet om »journalistik i toppklass«, och dessutom tack till er läsare – vare sig ni är gulliga nog att vilja lyssna på välberättade historier eller söker något skrytigt att lägga på soffbordet. Mot tio år till!

Skaffa dig ett intellektuellt alibi: börja prenumerera så får du just nu två månaders fri läsning!

Filterbubblan Publicerad tisdag 06 mars 2018

Spotifys osynlige miljardär

Vintern 2010 läste jag en text i den amerikanska tidningen Wired. Den handlade om Spotify, en tjänst som vid det laget inte gick att använda i USA. Wired-skribenten var uppenbarligen besviken över det här, för han kallade Spotify »the biggest, coolest, greatest piece of software you’re not allowed to use«. Spotifys grundare Daniel Ek uttalade sig i texten, men beskrevs som »a soft-spoken, balding Swede«. För den tekniknördiga tidningen Wired var det uppenbart vem som var hjälten: Ludvig Strigeus, personen som skapat själva programvaran. Han nämndes i en bisats som »en briljant utvecklare som är rullstolsburen på grund av en sällsynt muskelsjukdom«.

Jag hade aldrig hört talas om Strigeus tidigare, men insåg att han bara var några år äldre än mig, och dessutom uppvuxen på samma plats. En bekant till mig visade sig ha gått i samma gymnasieklass som honom, och gav mig Ludvigs telefonnummer. Efter viss betänketid gick han med på att träffas, vilket ledde till reportaget »Den osynlige«, som publicerades i Filter sommaren 2011. Texten fokuserade mycket på det faktum att Ludvig, trots sin centrala roll inom företaget, var helt okänd. Själv var han nöjd med detta: han ville helst hålla sig i bakgrunden och göra det han var bäst på – skriva kod.

Han tycktes läsa bokstäver på ett lika rationellt sätt som siffror, för när jag lät honom titta på reportaget innan publicering hade han markerat ett slarvigt formulerat stycke med kommentaren: »Meningen är trasig.« Den formuleringen använder jag sedan dess ibland när jag är redaktör för andras texter.

Ludvig bjöd även hem mig till sin lägenhet i Göteborg och mot slutet av texten kom vi in på pengar. Ingen visste vid det här laget riktigt vad Spotify var värt, men det var åtminstone hundratals miljoner. Ludvig var delägare, men bodde i en hyresrätt. Hans senaste investering var några årgångar Kalle Ankas Pocket som han köpt begagnade på Blocket. »Jag tänker inte så mycket på pengar«, konstaterade han.

När det nyligen blev officiellt att Spotify börsnoteras i USA värderades bolaget till 190 miljarder kronor. Hur mycket Ludvig äger är oklart – men ett flertal svenska medier har uppskattat att andelarna är värda långt över en miljard kronor.

Inför Filters kommande tioårsjubileum hörde jag av mig till Ludvig och bad att få göra en uppföljande intervju. Efter en kort betänketid tackade han artigt nej, med hänvisning till att han inte har något behov av att synas. Ludvig, som fortfarande bor kvar i sin hyresrätt, är med andra ord sig lik.

Den som vill läsa en av få intervjuer som har gjorts med honom kan göra det här.

Filterbubblan Publicerad fredag 02 mars 2018

Fotosmakprov: Annika Norlin

Veckans smakprov ur Foto: Magnus Bergström – en bok bestående av 100 klassiska porträtt som vår bildredaktör tagit för Filter under våra tio år – är på artisten Annika Norlin, även känd under artistnamnen Säkert och Hello Saferide. För Filter berättade hon att hon tröttnat på artistlivet och logernas »klottrade kukar« – och behövde något nytt i sitt liv. Svaret: plugga till psykolog.

Magnus bestämde sig så för utforska temat »under ytan« i bilderna på Annika, och övertalade henne att låta sig sänkas ner i Strålsjön.

»Vi valde en stilla och gråmulen dag för att få den rätta speglingen i sjöns svarta yta«, berättar Magnus. »Det hade varit en ovanligt kall försommar, så det var bara 16 grader i vattnet. Eftersom Annika skulle ligga still länge hade vi planerat för en tunn våtdräkt som hon kunde ha under kostymen, men hon ville hellre köra utan – uppvuxen i Östersund var hon vad vid kylan. 20 minuter senare var vi klara och Annika satt på bryggan insvept i filtar. Vi fick hjälpa henne att hålla i kaffemuggen.«

För texten till porträttet stod Erik Eje Almqvist. Den finns att läsa här.

Foto: Magnus Bergström släpps den 1 mars och går att förbeställa i vår webbshop till specialpriset 249 kr. Ange rabattkoden MAGNUS i kassan. Erbjudandet gäller till och med 15 mars.

Filterbubblan Publicerad fredag 02 mars 2018

Filters favoriter – vecka 9

Uppdrag granskning: Fallet Christer Pettersson (SVT Play)

Den allmänt spridda uppfattningen att den friade Christer Pettersson skulle ha mördat Olof Palme har alltid varit svårbegriplig för dem som satt sig in i utredningsmaterialet. Lite, på gränsen till inget, talar för att Lisbet Palme såg mördaren, och den vittneskonfrontation som ordnades följde instruktionsboken för hur man inte ska göra. Därutöver var stödbevisningen ett korthus av i flera fall uppenbart falska uttalanden från diverse knarkare. Men framför allt visade det sig att det vittne som sett mest av mördaren vuxit upp i Rotebro, visste vem Pettersson var och sade att han var det inte. Den uppgiften sorterades bort.

Det är en välgärning att Uppdrag granskning äntligen har fileat mytbildningen kring Christer Pettersson. Somliga av UG:s avslöjanden chockade till och med de mest luttrade Palmemordsnördar – utredarnas metodfel och bevismanipulering var som tagna ur Quickutredningen, det svenska polisväsendets hittills största hjärnsläpp. Annat kunde SVT ha redogjort bättre för, men oavsett vilket: har du inte hunnit se programmen än, gör det.

MATTIAS GÖRANSSON

 

Travis the Menace (New York Magazine)

Ett tema som förekommit oväntat ofta i Filter är apor. När redaktionen för några år sedan räknade på saken slogs det fast att orden »bonoboapors sexliv« nämnts fem gånger, och att apor i allmänhet uppmärksammats i nio olika artiklar genom åren. Fascinationen för djuret har helt enkelt blivit något av ett signum för redaktionen, så när New York Magazine nyligen återuppmärksammade sin berättelse om schimpansen Travis tog jag mig an läsningen direkt. Reportaget från 2011 följer Travis och hans mor Sandy Herold, och beskriver hur hon försöker förmänskliga honom till sin egen son – samt den tragedi som Travis slutligen blir känd för. Raderna »He was 14 years old, five feet tall, 240 pounds, and morbidly obese. His hairline had receded dramatically, and his center torso had gone gray« ger en liten fingervisning om hur läsvärt reportaget verkligen är.

CAROLINE LUNDGREN

 

Europas Brasilia – ett epos från förorten (SVT Play)

Carl Pontus Hjorthén har gjort en rad dokumentärer från och om Göteborg, bland annat Fotbollens sista proletärer om IFK Göteborgs framgångar på 1980-talet. Nu har han gjort en lyckad djupdykning i arkiven för att undersöka hur Göteborg blev Sveriges mest segregerade stad, med sina betongförorter utkastade i skogen långt från centrum, arbetsplatser och hav.

Tanken var god – det skulle bli moderna lägenheter med närhet till natur, skola och service. Engelska och tyska TV-inslag från sent 60-tal skildrar med imponerade speakerröster hur Hjällbo är ett under av ingenjörskonst och samhällsplanering. Svenska klipp tecknar bakgrunden: prognoserna för varvs- och bilindustrins Göteborg pekade på att stan kanske skulle växa till Skandinaviens största – samtidigt som boendestandarden var Sveriges sämsta. Men redan på 80-talet dömdes området ut, tillsammans med de andra förorterna i nordöstra Göteborg.

Hjorthén hittar sin huvudperson i Sagal Hussein, som trivts utmärkt med sin uppväxt i Hjällbo, och efter gymnasiet går vidare till läkarstudier och en framgångsrik boxningskarriär. Samtidigt blir hon filmens nyfikna ciceron genom intervjuer med arkitekter, stadsplanerare och ekonomhistoriker. Resultatet blir en dokumentär som är alltför spretig som helhet – men oavbrutet sevärd i sina delar.

TOBIAS REGNELL

 

Varje fredag tipsar Filter om de bästa dokumentära berättelserna – samt ger er en aktuell rekommendation ur vårt eget arkiv:

 

Inte som dom andra

Ola Johansson, den unga Kungsbackakillen som stod åtalad för att ha drivit sajten Swefilmer, tackade nej till att medverka i Filters text om fallet. Skälet var att rättsprocessen ännu pågick, och hans advokat ville inte riskera att han skulle säga något som kunde användas mot honom.

Ett och ett halvt år senare pågår processen fortfarande – fallet är nu i Hovrätten, där åklagaren yrkar på att Olas straff ska skärpas från villkorlig dom och samhällstjänst i 120 timmar. Filmbolaget Nordisk Film vill dessutom ha 10 miljoner kronor i skadestånd för filmen Johan Falk: kodnamn Lisa. Hur inblandad var egentligen Ola Johansson i driften av Sveriges mest populära streamingsajt, som enligt åtalet drog in 14 miljoner i reklam- och prenumerationsintäkter på bara några år? Det kan du läsa om i vårt reportage.

CHRISTOPHER FRIMAN

Filterbubblan Publicerad torsdag 01 mars 2018

Visst finns mirakel

Foto: Ruben Labbé

Inför vårt stundande tioårsjubileum går vi igenom vad vi skrivit, och vad andra skrivit om oss. Bland annat påmindes vi om ett citat av Viggo Cavling, då chefredaktör på Resumé – i dag chefredaktör på resebranschens tidning Travel News.
2008 skrev Cavling: »Jag hoppas verkligen att Mattias Göranssons nya läsmagasin Filter funkar. Men det krävs ett mirakel. Långa texter om komplicerade ämnen är som ekologiska ägg. Alla gillar dem, ingen köper dem.«

Tio år senare lever vi fortfarande (och svenskarna köper för övrigt eko-ägg för cirka 1,5 miljarder om året). Därför tog vi kontakt med Viggo för att höra vad han har att säga till sitt försvar.
– Filter har blivit som en sorts religion för sina läsare, säger Viggo i dag. Det roliga med tidningen är att påven då och då vågar utmana sin församling och skriva artiklar som den om Chang Frick. I sina värsta stunder är Filter ett kuriosakabinett med alldeles för långa texter om ämnen som jag inte alls förstår. Men en värld utan Filter är faktiskt knappt värd att leva i. Så: grattis, Filter!

Vi är själva så förtjusta i vårt kuriosakabinett att vi på vår sajt faktiskt upprättat en egen avdelning åt ämnet – men väljer att ta det onda med det goda och säger: tack så mycket, Viggo.

Vill du inte heller leva i en värld utan Filter? Just nu kan du prova två månader – helt kostnadsfritt.

Filterbubblan Publicerad onsdag 28 februari 2018

Ryssvänner och Putinkramare?

Hotet från Ryssland debatteras ständigt. I boken Björnen kommer! reder Filters chefredaktör Mattias Göransson ut vad ryssarna gjort mot oss från andra världskrigets slut fram till i dag – men framför allt vad de bevisligen inte har gjort och gör.

Boken fick ett mycket gott mottagande av recensenterna. Samtidigt har dess syfte ifrågasatts av debattörer som tycker sig se ett försök att rättfärdiga Rysslands agerande på andra håll, eller till och med ett försvar av Vladimir Putins regim.

I förordet till Björnen kommer! förklarar Mattias Göransson vad det var som väckte hans intresse för ämnet. Du kan läsa det här.

Filterbubblan Publicerad tisdag 27 februari 2018

Se Dylansällskapet före alla andra!

En dramakomedi om några män i panikåldern som förts samman av kärleken till Bob Dylan. 

Se Dylansällskapet på Malmö Stadsteater före alla andra.

Markus, Konrad och Bror träffas tre gånger om året för att prata om deras husgud: Bob Dylan. De lagar mat, dricker vin och dyrkar idolen. Allt i livet kan förklaras med en Dylanlåt. De vet till och med vilken Dylanskiva som kvinnorna i deras liv representerar. Bob Dylan följer männen genom livet – genom skilsmässor, medelålderskriser, nya kärlekar och oväntade dödsfall. De håller stenhårt fast vid Dylan, trots att allt annat faller. En dag kommer en fjärde medlem med på middagen: Erik. Han ska träffa Dylan veckan därpå, innan en konsert, och har betalat dyra pengar för att skaka hand med mästaren.

Läs mer om föreställningen här.

Som Filterläsare får du en eller två biljetter till genrepet torsdag 15 mars klockan 19.00.
Biljetter kan hämtas från och med onsdag 28 februari. Visa denna inbjudan – digitalt eller printat – i Malmö Stadsteaters biljettkassa på Kalendegatan 12 i Malmö. Öppettider hittar du här. Först till kvarn och max två biljetter per person!

Filterbubblan Publicerad fredag 23 februari 2018

Fotosmakprov: Frida Ronge

Vi firar tio år med att ge ut boken Foto: Magnus Bergström, bestående av 100 klassiska porträtt som vår bildredaktör tagit för Filter genom åren. Här bjuder vi varje vecka på ett porträtt, med tillhörande berättelse om bilden från Magnus.

Denna vecka: krögaren och kocken Frida Ronge, som handplockades av hotellmagnaten Petter Stordalen till lyxrestaurangen Tak i Stockholm. Inriktningen låg på inhemsk sushi, och frågan var: Skulle stockholmarna uppskatta att bli serverade rå gädda, gös och abborre?

– Till fotograferingen tog Frida med sig sin favoritfisk: gösen, berättar Magnus. Den var väldigt stor, tung och hal. Så hon fick hålla fisken i de vassa gälarna för att inte tappa greppet. Tyvärr skar sig Frida i fingrarna, men hon var lugn – det var ingen fara så länge vi inte blodade ner hennes nya japanska kimono.

För texten till porträttet stod Erik Eje Almqvist. Den finns att läsa här.

Foto: Magnus Bergström släpps den 1 mars och går att förbeställa i vår webbshop till specialpriset 249 kr. Ange rabattkoden MAGNUS i kassan. Erbjudandet gäller till och med 15 mars.

Filterbubblan Publicerad fredag 23 februari 2018

Uppföljning: Svanordern

I dag uppmärksammade P4 Blekinge den så kallade Svanordern, som Filter publicerade under torsdagen. Efter intervjun med Filters chefredaktör kontaktades radioreportern av en tidigare försvarsanställd som berättade att rekommendationen utsänts vid 22.30 på kvällen den 23 januari, men återtagits redan 09 nästa morgon av ett högre befäl.

Gissningsvis hann därmed inga svanar sätta livet till. Daniel Kjellander på P4 Blekinge hälsar att han kommer att följa upp saken ytterligare under dagen, då han ska träffa en tidigare officer som deltog vid den aktuella ubåtsjakten.

Filterbubblan Publicerad torsdag 22 februari 2018

Välkommen på genrep!

Folkteatern i Göteborg bjuder in Filters läsare att se genrepet av den poetiska och humoristiska dansteatern, Prat och människor.

Birgitta Egerbladh, en av landets häftigaste koreografer, tinar upp vintern med sin varma och egensinniga dansteater. En simpel, vardaglig rörelse blir just nu poetisk och humoristisk konst på. Nu är det Kent Andersson och Bengt Bratts texter som hon inspireras av. Birgitta har skapat flera kritikerrosade föreställningar, bland annat tillsammans med humorgruppen Klungan. Missa inte genrepet fredag 2 mars kl 19 på Stora Scenen.

Från och med torsdag 22 februari kl 16:30 är du välkommen till Folkteaterns biljettkassa (på Olof Palmes Plats vid Järntorget i Göteborg) och hämta två fribiljetter. Begränsat antal, först till kvarn!

Filterbubblan Publicerad onsdag 21 februari 2018

Den sista lögnen

Efter publiceringen av Björnen kommer! kontaktades Filters chefredaktör av en visselblåsare med ett förflutet inom marinen. I nästa nummer ges den naturliga förklaringen till Försvarsmaktens allra sista skälvande ubåtsbevis.

Och den är till och med dummare än minkar och sillstim.

Som uppvärmning publicerar vi här ovan det mest bisarra dokument som någonsin producerats av en svensk myndighet: Svanordern, utfärdad under ubåtsjakten i Karlskrona 1984. Inspirerad av James Bondfilmen Goldfinger, där Sean Connery dyker upp ur havet med en fiskmås på huvudet, bestämde marinens underrättelsetjänst att ensamsimmande svanar skulle beskjutas. De kunde nämligen utgöra maskering för sovjetiska grodmän.

Här följer en avskrift av ordern:

»Iakttagelser. Vid flera tillfällen har enstaka svanar uppträtt simmande i närheten av till exempel nätspärrar nattetid. Bedömning. Det torde vara ovanligt att ensam svan förflyttar sig nattetid. En del av dessa svanar torde vara maskerade dykare. Rekommendation. Alla rep ›alla svanar‹ som närmar sig skyddsföremål skall beskjutas.«

Fotnot: Nu har P4 Blekinge gjort en uppföljning kring rekommendationen.

Filterbubblan Publicerad tisdag 20 februari 2018

Vinnarna i Dansens Hus-tävlingen!

Foto: Virginie Kahn

Vi säger grattis till Kerstin Andersson, Dag Hernried och Lena Anderson som alla visste att det var Belgien och Nederländerna som gränsar till Nordrhein-Westfalen. De vinner två biljetter var till premiärföreställningen av Jessica and Me på Dansens Hus den 6 april.

Jessica And Me: Under 20 år var Christiana Morgati solist i det legendariska danskompaniet Tanztheater Wuppertal. Nu bjuder hon, iklädd skinande vit tyllklänning och röda stilettklackar, in oss i sitt fascinerande universum. Till Iggy Pops låt Lust for Life exploderar hon som en virvelvind för att sedan falla ihop i en hög av muskelvärk. Två sidor av en dansares liv: den fysiska glädjen och priset som kroppen betalar. Jessica And Me är ett humoristiskt självporträtt kamouflerad till en dialog mellan henne själv och det påhittade alter egot Jessica. Läs mer här!

 

Filterbubblan Publicerad fredag 16 februari 2018

Fotosmakprov: Jesper Kouthoofd

För att fira vårt tioårsjubileum ger vi ut boken Foto: Magnus Bergström, bestående av 100 klassiska porträtt som vår bildredaktör och husfotograf tagit genom åren. På Filterbubblan bjuder vi på ett porträtt varje vecka fram till vår jubileumsfest den 5 maj – med tillhörande berättelse om bildens bakgrund från Magnus.

Den första bild Magnus delar med sig av är från Filters premiärnummer 2008, på reklamfilmsregissören och Acne-grundaren Jesper Kouthoofd.

– Jag hade beundrat honom på avstånd, berättar Magnus. Hur han balanserade mellan genialitet och galenskap i sina produktioner: reklamfilmerna om Iprenmannen och Norrlands Guld (»när du vill vara dig själv för en stund«) var redan legendariska. Mindre känd var den bergochdalbana som började när Jesper tvingades lämna Acne. På en dag blev han av med allt – företaget, vännerna och frun – och bestämde sig för att ta sitt liv.

Porträttet av Jesper Kouthoofd »Den tunna linjen«, är skrivet av chefredaktör Mattias Göransson.

Foto: Magnus Bergström släpps den 1 mars och finns att förbeställa i vår webbshop  till specialpriset 249 kr. Ange rabattkoden MAGNUS i kassan. Erbjudandet gäller till och med 15 mars.

Filterbubblan Publicerad torsdag 15 februari 2018

Filters 100 bästa porträtt

Med devisen »magasinet för nyfikna« blev Filter en succé redan vid starten 2008. Filters närgångna och djuplodande journalistik har belönats med bland annat stora Journalistpriset och priset för Årets Tidskrift.

En av de viktigaste faktorerna bakom framgångarna är bilderna: dokumentärt reportagefoto blandat med nära och nytänkande porträtt.

I praktverket Foto: Magnus Bergström visar Filters bildchef och husfotograf 100 porträttbilder från sitt arbete. Kollektionen utgör en parad av kända och okända svenskar som format vårt land under 2000-talet. Men framför allt visar boken vilken viktig roll genomtänkt och noggrant foto kan spela i dagens snabba bildflöde.

Eller som Maria Lantz, rektor på Konstfack, skriver i sitt förord: »Vanligtvis har det fotografiska porträttet i dag uppdraget att visa den avbildade så fördelaktigt som möjligt. Det är det hela. Magnus Bergström är därmed en som sticker ut, nästan en revoltör i förhållande till sin tid. Det är som om han vill säga till den han avbildar: ›Du är ju mer än ditt utseende! Det finns mer att berätta. ‹«

Förhandsbeställ boken i vår webbshop till specialpriset 249 kronor (ordinarie pris cirka 349 kronor). Ange rabattkod MAGNUS i kassan. Erbjudandet gäller t.o.m 15 mars. Boken släpps 1 mars.

Inför Filters tioårsjubileum kommer vi här i Filterbubblan att publicera utvalda foton ur boken – ett varje vecka fram till vår jubileumsfest den 5 maj. 

 

Filterbubblan Publicerad onsdag 14 februari 2018

Förhandsvisning!

Se Jeune Femme före alla andra!

Måndag 26 februari förhandsvisar Filter tillsammans med vår systertidning Skriva filmen Jeune Femme, som på Stockholm filmfestival vann pris för bästa film, i Göteborg och Malmö. I Léonor Serrailles hyllade debut följer vi den unga kvinnan Paulas kamp för att hitta sig själv. Paula var expert på rollen som flickvän men efter att nyligen ha separerat behöver hon uppfinna sig själv på nytt. Hon prövar olika roller och sammanhang men ingenting passar riktigt. Det enda hon är säker på är att hon har sin katt och sitt kvarter.

Se trailern här!

Vill du ha två biljetter?
Visa då denna inbjudan – digitalt eller printat – hos Byggfabriken. Först till kvarn och max två biljetter per person! För information om respektive stad se nedan.

GÖTEBORG
CAPITOL, Skanstorget 1 i Göteborg
Filmstart: måndag 26 februari 18.30 (insläpp 18.00)
Biljetterna kan hämtas från tisdag 20 februari kl 17.00 på Byggfabriken, Olivedalsgatan 19 i Göteborg.

MALMÖ
PANORA, Friisgatan 19D i Malmö
Filmstart: måndag 26 februari 18.30 (insläpp 18.00)
Biljetterna kan hämtas från tisdag 20 februari kl 17.00 på Byggfabriken, Östergatan 5 i Malmö.

Jeune Femme har biopremiär 9 mars och distribueras i Sverige av Lucky Dogs.

I samarbete med:


Filterbubblan Publicerad fredag 09 februari 2018

Helgens lästips

Vårt jubileum, som firas med det 61:a numret av Filter, rycker allt närmare. I numret kommer vi följa upp reportage, porträtt och granskningar vi gjort under våra tio år – för att ta reda på vad som hände sedan: Vem blev stjärna? Vem bytte karriärspår helt och hållet?

Vad fick vi rätt om? Vad hade vi fel om?

Till dess räknar vi ner genom att undan för undan publicera en mängd klassiska texter på magasinetfilter.se. På sajten har du redan kunnat hitta tio klassiska porträtt – ett från varje år av vår historia. I dag lägger vi dessutom upp kategorin »tio klassiska reportage«.

Urvalet speglar den journalistiska bredd vi haft genom åren: från granskningar av föreläsarbranschen till en oral history om Ingemar Bergman; från en odyssé genom Sveriges kulinariska historia till berättelsen om svenskarna som engagerade sig i kampen mot Sydafrikas apartheid; från jakten på den invasiva mårdhunden till en skildring av hur en mördare skapas.

Det finns kort och gott läsning nog för hela helgen.

Är du fakturaprenumerant behöver du bara aktivera ditt konto för att få tillgång till vårt arkiv. Är du nytillkommen läsare: registrera dig för en plusprenumeration här. Det är gratis de två första månaderna – då får du dessutom vårt kommande jubileumsnummer i brevlådan!

Vilka Filtertexter önskar du att vi ska återpublicera snarast på vår sajt? Vad tycker du att vi bör skriva om i framtiden? Hör av er på Facebook, Twitter eller mejla oss på redaktion[a]magasinetfilter.se.

Trevlig helg!

Filterbubblan Publicerad fredag 09 februari 2018

Det går bra nu

I dag vaknade vi upp till beskedet att Filter ökat sin läsekrets med 18 procent sedan den senaste Orvestomätniningen.

När Filter för tio år sedan utkom med sitt första nummer möttes vi av skepsis på många håll. »Långa texter om komplicerade ämnen är som ekologiska ägg«, skrev Resumés dåvarande chefredaktör. »Alla gillar dem, ingen köper dem.«

Att vi fortfarande existerar är tack vare er läsare, som gick emot experterna och vågade tro på journalistikens eko-ägg. På så sätt har vi kunnat fortsätta vara undantaget i en bransch där många kurvor pekar i fel riktning.

Därtill är vi glada att ni verkar uppskatta vår nya sajt och har börjat botanisera i det digitala arkivet. Många artiklar från våra tio år finns redan att läsa där, och fler kommer att fyllas på efterhand.

Nu tar vi tillsammans sats framåt – först mot vårt jubileum, sedan mot tio år till.

Filterbubblan Publicerad torsdag 08 februari 2018

Välkommen in i Filterbubblan

När vi namngav den här tidningen 2008 förklarade vi att namnet speglade vår journalistiska ambition: »Att filtrera guldkorn ur den breda händelsefloden.« Sedan dess har vi fått motta mer eller mindre påhittiga skämt (»Ni borde skriva om Daniel Westling med rubriken ›Prins utan Filter‹!«) och flertalet förvirrade frågor (»Är ni en facktidskrift för dammsugare/kaffe/vattenrening?«). Föga anade vi dock att vårt namn tio år senare skulle vara ett av världens mest välanvända ord: när vi söker efter reaktioner på vår journalistik på sociala medier handlar nio av tio inlägg om att någon tagit en bild med eller utan filter. Och är det inte fotografiska filter så är det »filter på skoldatorer«, »socioekonomiska filter« … eller »filterbubblor«, det vill säga hur internet ger oss skräddarsydda informationsflöden som isolerar oss i ideologiska eller kulturella skyttegravar.

Det senare går stick i stäv med vad vi på Filter vill göra: ifrågasätta vedertagna sanningar, hitta nya perspektiv, finna de oberättade historierna. Vi är stolta över att ha gjort det till vår dygd att alltid gå över ån efter vatten.

Ändå blev vi förtjusta när »Filterbubblan« lyftes som namnförslag till denna del av vår nya digitala satsning. För även om vår tidningsproduktion bygger på att vi ger oss ut i världen i jakt på de bästa berättelserna, innebär den också långa perioder där vi inte har någon kontakt med er läsare.

Nu förändrar vi den saken. Lagom till vårt tioårsjubileum har vi utvecklat en ny digital plattform som ger oss ypperliga möjligheter att lyfta fram och följa upp gamla reportage, men också att interagera med er läsare; ge er material som inte fått plats i tidningen och bjuda på berättelser och nyheter inifrån redaktionen. Kort sagt: bjuda in er i vår Filterbubbla.

Vi hoppas att ni vill hänga med.