Filterbubblan Publicerad fredag 20 april 2018

Filters favoriter – vecka 16 (III)

Skärmdump: SVT Play

Varje fredag tipsar Filter om de bästa dokumentära berättelserna – samt ger er en aktuell rekommendation ur vårt eget arkiv:

LOUIS THEROUX (SVT)

Den brittisk-amerikanska journalisten Louis Theroux verkar alltid ha haft en förkärlek för att skildra människor som skiljer sig från den stora massan. På 90-talet följde han bland annat Ku Klux Klan i Michael Moores serie TV Nation, för att sedan utveckla sin helt egna dokumentärserie för BBC: Louis Theroux’s Weird Weekends, där han bland annat ger inblickar i livet hos UFO-troende, swingers och indiska gurus.

Hans senaste produktion, en serie på 13 avsnitt, sändes på BBC i höstas och visas just nu på SVT. Ämnena är väldigt tunga – Louis möter allt från heroinmissbrukare till människor med extrem anorexi. Men det gör det också extra tydligt vilken skicklig journalist han är: han lyckas som få balansera mellan nyfikenhet, respekt och mänskligt inkännande. Resultatet är lika delar gripande och upplysande.

Klicka här för att läsa vårt andra tips denna vecka: en dokumentär om svensken som försöker modernisera det ryska bilföretaget Lada.

Klicka här för att läsa vårt tredje tips: recensionen som blev en dokumentär berättelse om södernrappen och livet.

Annons

Filterbubblan Publicerad fredag 20 april 2018

Filters favoriter – vecka 16 (II)

Hämtad från sonicmagazine.com

Varje fredag tipsar Filter om de bästa dokumentära berättelserna – samt ger er en aktuell rekommendation ur vårt eget arkiv:

MAXO KREAM: PUNKEN + MIGOS: CULTURE II (SONIC)

Kan en recension klassas som en dokumentär berättelse? Ja, i alla fall när Tony Ernst sitter vid tangenterna och ska recensera två album av Migos och Maxo Kream för musiktidningen Sonic.

Jag blev påmind om artikeln, som publicerades i februari 2018, tidigare i veckan då Sonics chefredaktör Pierre Hellqvist meddelade att tidningen efter 18 år lägger verksamheten på is på obestämd tid. Anledningen? Ekonomin, förstås. I en krönika konstaterade han att Sonic befinner sig i ett ingenmansland mellan kultur och kommersialism: för bred för bidrag, för smal för stora annonsörer. Ironiskt nog anser jag just det vara magasinets styrka: de skriver om det jag faktiskt vill läsa, men mer initierat och passionerat än många andra.

Som Tony Ernsts Migos- och Maxo Kream-recension. Istället för rent och skärt tyckande lyckas Ernst sy ihop en 12 000 tecken lång text som på en och samma gång är utredande, tankeväckande, personlig och djupt rörande. Han går igenom södernrappens historia, han ger nya perspektiv på genrens plats i Amerika – och kanske framförallt: han bjuder – i form av en fantastisk återgiven intervju med Wu-Tang Clanmedlemmen RZA – på det kanske mest övertygande och drabbande argument jag läst mot beskrivningen av att rap »bara skulle vara en beskrivning av svart verklighet«.

I slutet av den krönika som Hellqivst publicerade i tisdags bad han läsarna att mejla tips och förslag på hur Sonic ska lösa sin finansiering. Jag hoppas redaktionens mejlbox snart fylls av goda idéer.

OSKAR SONN LINDELL

• • • • • • • • • • • • • • • • • • • •

DET SOM INTE DÖDAR (FILTER)

Den senaste tiden har sjukdomen endometrios fått stor uppmärksamhet i svenska medier, eftersom Socialstyrelsen nyligen presenterat de första riktlinjerna för patientvården. En självskriven följdfråga har varit: Varför i hela friden har det inte funnits några riktlinjer tidigare? Tio procent av landets kvinnor lider trots allt av åkomman.

Filter uppmärksammade sjukdomen 2010, i porträttet av galoppjockeyen Inez Karlsson. Även om elitidrottaren Karlsson, med sina miljoninkomster och sina otaliga segrar, befann sig på en nivå långt över oss andra, var dilemmat hon stod inför igenkännbart för de flesta: Ska jag prioritera karriären eller min familj? Hennes endometrios hade då blivit omöjlig att kombinera med ridandet. Valet löd: att 27 år gammal operera bort livmodern och acceptera att hon aldrig skulle kunna få barn, men fortsätta dra in miljoner – eller helt enkelt lägga av.

Reportern Erik Eje Almqvist följde henne under beslutsprocessen och resultatet blev en av de starkaste texterna vi publicerat.

MATTIAS GÖRANSSON

Klicka här för att läsa vårt andra tips denna vecka: en dokumentär om svensken som försöker modernisera det ryska bilföretaget Lada.

Klicka här för att läsa vårt tredje tips: Louis Therouxs skickliga och inkännande dokumentärserie på SVT.

Filterbubblan Publicerad fredag 20 april 2018

Filters favoriter – vecka 16 (I)

Skärmdump: SVT Play

Varje fredag tipsar Filter om de bästa dokumentära berättelserna – samt ger er en aktuell rekommendation ur vårt eget arkiv:

THE RUSSIAN JOB (SVT)

Fabriken där ryska Lada tillverkar sina bilar sysselsätter drygt 60 000 människor och är därmed en av världens största. Tyvärr går fabriken också med brakförlust, trots att en mängd konsulter har försökt att vända utvecklingen. The Russian Job inleds när fabriken får sin första utländska VD någonsin – den raka och korrekta svensken Bo Andersson, med mångårig erfarenhet av att göra affärer i Ryssland. Att modernisera Lada blir dock svårare än han väntat sig, inte minst eftersom fabriken – och det kringliggande samhället Toljatti – tycks leva kvar i Sovjet-eran. Bo Andersson upptäcker bland annat att 1 500 av fabrikens anställda är stationerade i källaren, där de arbetar med »underhåll«, vilket tydligen är samma sak som att dricka te och spela schack. The Russian Job är ingen perfekt dokumentär, men däri ligger också delar av dess storhet. Åtminstone för den som börjar bli trött på strömlinjeformade och sönderproducerade Netflixdokumentärer om »aktuella« ämnen.

Klicka här för att läsa vårt andra tips denna vecka: recensionen som blev en dokumentär berättelse om södernrappen och livet.

Klicka här för att läsa vårt tredje tips: Louis Therouxs skickliga och inkännande dokumentärserie på SVT.

Filterbubblan Publicerad fredag 20 april 2018

Vinnare i tävlingen #Filter10

I samband med vårt tioårsjubileum och stundande födelsedagskalas lördagen 5 maj startade vi tävlingen #Filter10.

Genom att ni läsare djupdök i vårt digitala arkiv och tipsade om er favoritartikel under hashtaggen #Filter10 i era sociala kanaler, så kunde ni vara med och tävla om VIP-entré till festen med övernattning på Hotel Bellora för två personer samt bubbel och goa grejer på Hedlunds Havsbar.

Nu har vi dragit vinnaren: @amelielchansson, som på Instagram delade reportaget »Grillarens dilemma« från Filter #9. Stort grattis önskar Filter!

Och du kommer väl på festen för att fira med oss?

Om du ännu inte köpt biljett – som förresten bara kostar ynka 100 spänn – så gör du bäst i att gå in och lägga vantarna på en eller flera nu. Här säkrar du din och dina kompisars biljetter
Det finns ett begränsat antal platser – så först till kvarn!

I vårt Facebookevent kan du läsa mer om festen och de grymma artister som kommer stå på scen! Där kan du även hålla dig uppdaterad med vad som kommer hända under kvällen.

Annons

I Filter #13 träffade vi Natasha Illum Berg – författare och Afrikas första kvinnliga storviltsjägare. Reportaget skapade en debatt bland läsarna om jakten som yrke, och under de senaste åren har diskussionen knappast avtagit.

Sist vi pratade med dig bodde du
 i en hydda på en kulle utanför Arusha. Då övervägde du att lämna kullen eftersom den »sänder ut väldigt tydliga signaler om att man vill vara ensam«. Har
 du gjort slag i saken?

– Jag har precis byggt klart ett hus lite närmare civilisationen – mest för att jag har en dotter som måste gå i skolan. Men man ska inte tro att jag
 på något sätt bor i staden. För några veckor sedan förlorade jag min hund till leoparder, så det är inte direkt centralt. Nu kommer ju min dotter att gå 
i skolan ett antal år, men efter det vet man inte. Då kanske jag flyttar ut igen.

Under 2014 skapades
 en debatt kring jakten i Afrika efter att bilder på personer som poserade med skjutna, utrotningshotade djur dök upp
på sociala medier. Hur påverkade det branschen?

– Jättemycket. Vi kan
 se att trenden går åt ett håll just nu och det är mot ett ökat ogillande av jakt. Den urbaniserade människan tror helt enkelt inte på döden, varken sin egen eller djurens. Samtidigt måste vi skapa död för att överleva. Det är klart att det är dumt att folk skickar upp bilder på döda djur, det säger sig självt, men det bidrar också till ett växande missförstånd där jägarna får ta skulden. Att stänga ner jakten i Afrika skulle slå hårt mot djuren, eftersom jägarna håller koll på tjuvjakten.

Hur menar du nu?

– Staten skyddar inte de här områdena. Vi licensierade jägare är ögonen därute och håller koll på vad som händer, vilket man också borde tacka oss för
 – tre av mina kolleger har skjutits till döds av tjuvjägare. I Afrika är problemen med tjuvjakt enorma, särskilt på elefant och noshörning. Därför har
 jag också startat stiftelsen Ivory Black för att försöka skydda elefanten. Jag har också precis gjort klart en dokumentär om min farfar, Bengt Berg, som 1932 skrev en bok om tjuvjakt på noshörningar i Indien. Då försökte han få till ett skydd för noshörningen, precis som vi nästan 100 år senare försöker stoppa kineserna från att döda dem i Afrika.

Efter reportaget »Kvinnan från vildmarken« blev Natasha Illum Berg känd av hela svenska folket. Hon bjöds in till Skavlans intervjusoffa, var en av det årets sommarpratare och skrev kontrakt med ett svenskt bokförlag. Vintern 2011 syntes hon som programledare för SVT:s realityserie Mot alla odds. Läs Erik Eje Almqvists hyllade porträtt här.

Filterbubblan Publicerad tisdag 17 april 2018

Tänk längre

Vårt mål är att underhålla, granska och fördjupa. Vi vet att det ofta finns en större berättelse bakom de händelser som snabbt flimrar förbi i nyhetsflödet. Vi tar oss tid att förstå dem vi intervjuar, oavsett vilka de är. Vi vill visa våra läsare verkligheten, inte säga åt dem vad de ska tycka om den. Gladast blir vi när våra texter får dig att känna både »Åh, fan« och »Vad fan?«

Om du tycker om tankeväckande reportage, som får ta den plats de behöver, är Filter tidningen för dig. Hoppa på innan den 10 maj så får du två fria månader. Därefter kostar det 39 kronor i månaden.

Jag har tänkt klart – jag ska bli prenumerant!

När vi startade Filter för tio år sedan löd vår slogan: »För dig som vill veta mer – först«. Varje nummer blickade framåt och de kortare ämnestexterna längst bak i tidningen presenterades med meningen: »Saker man kommer att prata om de kommande två månaderna.« Vi hade såklart inte alltid rätt, men i någon mån gick det att förutse vilka människor, debatter och premiärer som skulle väcka uppmärksamhet.

Sedan dess har vi ändrat vår slogan otaliga gånger. Det har skett så gradvis att vi knappt har reflekterat över det själva, men förklaringen är uppenbar – 2018 känns två månader som en evighet och det är omöjligt att veta vad folk kommer att prata om ens den kommande timmen.

Behovet av en tidning som försöker förutspå framtiden är just nu minimalt.

Behovet av journalistik som ger läsaren en sammanhållen berättelse istället för lösryckta bitar av information är däremot större än någonsin. Det är kärnan i Filters idé, och den har lyckats hålla sig intakt i tio år.

Välkommen!

Fotnot: Bilden till inlägget är tagen från omslaget till Filter #7, då vi uppmärksammade »32 konstpionjärer som utmanat våra gränser«. Konstverket skapades av den chilensk-danska konstnären Marco Evaristti till danska Trapholt Art Museum år 2000.

Filterbubblan Publicerad fredag 13 april 2018

Filters favoriter – vecka 15 (III)

Foto: Johanna Hanno

Varje fredag tipsar Filter om de bästa dokumentära berättelserna – samt ger er en aktuell rekommendation ur vårt eget arkiv:

ALLSVENSKAN ENLIGT LUNDH (ALBERT BONNIERS FÖRLAG)

Olof Lundh slutar aldrig att ställa frågor. Låter det självklart? Killen är ju journalist. Förstås, men den typen av problematiserande frågor som TV4:s fotbollsansikte ständigt lyfter får allt mindre plats i en sportjournalistisk värld som håller på att mista en av sina grundbultar: integriteten. Branschen blir allt mer underhållningsfokuserad; sportjournalister gör high-fives med utövare, tar selfies med sina »fans« och samarbetar med spelbolag.

Med sin inspirerande nyfikenhet och granskande drivkraft är Olof Lundh en av få som kliver utanför den där bubblan. I den nyutgivna 300-sidorspjäsen Allsvenskan enligt Lundh utmanar han den svenska fotbollens aktörer och beskriver en kultur av hemlighetsmakeri och pampfuffens. Han skaver den högst uppsatta ledaren inom svensk fotboll i hälarna, uppmärksammar spelberoende som ett nedtystat problem bland svenska fotbollsspelare och lyfter till ytan hur SM-guldvinnaren 2004 i förlängningen köpte sin mästartitel med svarta pengar. Det är knappast läsning som piggar upp, men som breddar perspektiv och sticker hål på slutna hysch-hysch-kulturer.

FREDRIK TILLBERG, OFFSIDE

 

• • • • • • • • • • • • • • • • • • • •

PORTFOLIO: CAROLINA FALKHOLT (FILTER)

Efter att Kungsholmsborna i onsdags vaknade upp till synen av en gigantisk, blå erigerad penis målad på Kronobergsväggen, och bilder av konstverket spridits av snart varenda tidning, gick diskussionerna varma. Somliga upprördes av dess »anstötlighet« och menade att det var »provokation snarare än konst«. Någon SD-politiker tyckte att man borde tänkt på »de äldre, på förskolebarnen och på Sverigebilden« innan man godkände målningen. Andra ifrågasatte motivet ur feministisk synvinkel: »Är ännu en dickpic det vi behöver?« Och ytterligare andra beskrev målningen som »vacker« och »tänkvärd«. I slutändan blev rabaldret för mycket: fastighetsägaren har – av respekt för »grannarnas åsikter« – beslutat att verket ska målas över redan i nästa vecka.

Vad nästan ingen pratat om är konstnären bakom verket och dennes uppsåt med målningen i relation till hennes egen livshistoria. Vem är Carolina Falkholt – och vad vill hon?

I februari åkte Filters reporter Elin Klemetz till New York, där Falkholt tillbringar det mesta av sin tid, för att ta reda på just detta. Resultatet är ett öppenhjärtigt porträtt som ger en helt annan förståelse för Carolina Falkholt och hennes konstnärskap – inte minst för Kungsholmens kortvariga kukkonst.

OSKAR SONN LINDELL

Klicka här för att läsa vårt andra tips denna vecka – om en bok som skulle göra världen till en bättre plats (om alla läser den och tar till sig av dess innehåll).

Klicka här för att läsa vårt tredje tips denna vecka – om två SVT-program som låter oss kika in bakom skynket till den nu så skandalomsusade Svenska Akademien.

Filterbubblan Publicerad fredag 13 april 2018

Filters favoriter – vecka 15 (II)

Skärmdump: SVT Play

Varje fredag tipsar Filter om de bästa dokumentära berättelserna – samt ger er en aktuell rekommendation ur vårt eget arkiv:

MIN SANNING & SNILLE OCH SMAK (SVT)

I ljuset, eller snarare mörkret, av Svenska Akademiens kris har SVT plockat fram två sevärda alster ur arkiven. Det ena är ett samtal med Sara Danius från Min sanning, som sändes för första gången i det direkta kölvattnet efter DN:s avslöjande om övergreppen från den så kallade Kulturprofilen.  I Min sanning berättar Danius om hur hon blev »väldigt tagen« av DN:s avslöjande och hade »väldigt svårt att tänka mig att det här skulle vara påhittat«. Danius berättar också om den advokatutredning hon sedan beställde för att granska tystnadskulturen inom akademien och ta reda på »vad ledamöterna borde ha vetat«, samt vad de faktiskt visste. Vad som hände fyra månader senare när advokatbyrån presenterade utredningen för ledamöterna är numera välkänt.  Förutom att samtalet dokumenterar början på en ordentlig delning inom akademien så visar den främst en bild av en moderniserande Danius som »mäktigast i Kultursverige«.  Det pratas om allt från uppväxten till signaturkläderna till det omtalade alter-egot, ångvälten Gittan, vars existens hon förklarar så här: »Därför att livet blir mycket roligare.«

Det andra SVT-programmet om Svenska Akademien är en K Special med titeln Snille och smak, vilken följer ledamöternas »tankar och känslor kring att vara en del av denna intellektuella och kulturella högborg«. Filmen gjordes 2013 och innehåller främst en drös väldigt gamla män och långa utläggningar. Programmets stora höjdpunkt är därför helt klart Kristina Lugn: »Det känns tryggt på något sätt att det finns ett antal människor som helt enkelt är tvungna att träffa mig en gång i veckan i hela sitt liv.« Vid 9:23 börjar Lugn att berätta att hon inte orkar »tänka på alla problem« rörande ett försvunnet papper om »svensk dramatik i kris eller vad det var« och därifrån blir det bara bättre.

Klicka här för att läsa vårt andra tips denna vecka – om en bok som skulle göra världen till en bättre plats (om alla läser den och tar till sig av dess innehåll).

Klicka här för att läsa vårt tredje tips – en bok av Sveriges kanske ihärdigaste grävande sportjournalist.

Annons

Filterbubblan Publicerad fredag 13 april 2018

Filters favoriter – vecka 15 (I)

Skärmdump: cia.gov

Varje fredag tipsar Filter om de bästa dokumentära berättelserna – samt ger er en aktuell rekommendation ur vårt eget arkiv:

PSYCHOLOGY OF INTELLIGENCE ANALYSIS (RICHARDS HEUER)

Under arbetet med boken Björnen kommer! utbytte jag tankar med en underrättelseanalytiker som lämnat en av de svenska säkerhetstjänsterna på grund av sin besvikelse över den egna organisationens inkompetens. Vederbörande suckade djupt åt de olika underrättelsemisstag jag tog upp och konstaterade att samtliga berodde på samma fenomen: överdrivet mönsterseende, det vill säga att man varit så förtjust i sin egen förutfattade mening att man enbart noterat sådant som bekräftade den, och dessutom missat att utsätta även dessa utvalda indicier för grundläggande källkritik och faktakontroll. Det mest deprimerande med den saken, menade underrättelseanalytikern, var att fenomenet var så välkänt att det var obegripligt att det hela tiden återkom.

Sedan fick jag ett lästips: CIA-veteranen Richards Heuers handbok i rationell informationsbedömning, som finns att ladda på CIA:s hemsida. Filosofistudenten Heuer värvades 1951 och under de 45 år han tillhörde myndigheten – med tiden fick han titeln metodchef – skedde en lång rad hårresande misstag. Heuers inställning var att sådana måste man lära sig av, varför han beskrev systematiken bakom dem samtidigt som han inkorporerade bland annat de Nobelprisvinnande beteendepsykologerna Daniel Kahnemans och Amos Tverskys rön i sina interna skrifter. Efter karriären samlade och bearbetade han texterna till denna bok som gavs ut 1999, men som naturligtvis är minst lika aktuell i dag.

Om den låter skittråkig så är det korrekt. Vissa sidor måste läsas oerhört långsamt, och ibland flera gånger, för att man verkligen ska förstå vad han skriver. Men det beror bara på att Heuer är så otroligt mycket smartare och mer erfaren än man är själv. Själv känner jag en närmast gränslös beundran för den hyperkondenserade kunskap han delar med sig av, till råga på allt helt gratis (om man nu inte beställer boken i tryckt form från exempelvis Amazon).

Numera har jag honom i bakhuvudet varje dag, eftersom Heuers slutsatser går att applicera på allt: giftgasattacken i Salisbury, förspelet till den väpnade insatsen i Syrien, bråket inom Svenska Akademien, flyktingdebatten. Om alla hade läst och tagit till sig innehållet i denna bok hade världen tveklöst varit en bättre plats.

Att personalen på hans gamla arbetsplats med viss regelbundenhet visat att inte ens de har orkat göra läxan är naturligtvis ironiskt, men i sammanhanget irrelevant.

Klicka här för att läsa vårt andra tips denna vecka – om två SVT-program som låter oss kika in bakom skynket till den nu så skandalomsusade Svenska Akademien.

Klicka här för att läsa vårt tredje tips – en bok av Sveriges kanske ihärdigaste grävande sportjournalist.

Filterbubblan Publicerad fredag 13 april 2018

Välkommen på födelsedagsfest!

Erik Lundin och Lamix spelar på Filters tioårsfest!

Lördag 5 maj firar Filter tio år med en jättefest i Göteborg – dit du och alla läsare är välkomna. Det blir en riktig baluns med dryck, tilltugg, dans och riktigt tunga artistbokningar.

På scen står Lamix – vinnare av Framtidens artist på P3 Guld 2018, och porträtterad i Filter #60 – samt ordkonstnären Erik Lundin. Den som vill ha ett smakprov på Lundins lyriska snille kan studera denna genomgång av rapparens matreferenser (publicerad i Filter #61):

 

Foto: Christine Olsson/TT Illustration: María Hergueta

 

Festen hålls på helt nyöppnade Wine Mechanics – Sveriges första stadsvineri, beläget i ett före detta svinstall i det gamla slakthusområdet i Göteborg. Tillsammans med Spike Brewery, Kafferostare Per Nordby och Fine Wines Sweden vågar vi utlova en riktigt grym kväll.

Biljetterna kostar 100 kronor per person, och går att köpa fram till torsdag 26 april. Det finns ett begränsat antal platser – så först till kvarn gäller.

När: Lördag 5 maj, klockan 21.00–03:00

Var: Wine Mechanics, Lilla Waterloogatan 15, Göteborg

Så vad väntar du på? Köp din biljett här!

Filterbubblan Publicerad torsdag 12 april 2018

Filterbok seglar ut över världen

För ett år sedan gav Offside Press och Filter ut Jakten på Thunder, om den illegala utfiskningen av världshaven och den mycket handfasta strid som den svenska kaptenen och aktivisten Peter Hammarstedt för mot piraterna.

Eskil Engdals och Kjetil Sæters bok kom ut samtidigt i Norge och Sverige, och har sedan dess fortsatt sin resa ut över världen – till bland annat Tyskland och nu England. Kvalitetstidningen The Telegraph ger boken fem stjärnor av fem möjliga och bokhandelskedjan Waterstones har publicerat en video med författarna.

I vårt digitala arkiv kan du läsa ett tidigt porträtt på den stridbare Peter Hammarstedt samt ett (upplåst) utdrag ut boken. Boken i sin helhet hittar du här.

Filterbubblan Publicerad torsdag 12 april 2018

På Filter är vi djupt yrkesskadade

I Filter #55 intervjuade vi Kristian Kroon, professionell fågelskrämma – eller som han själv föredrog att kallas: skrämselkonsulent. Det var inte första gången vi lyfte fram en människa med et obskyrt yrke. Här är våra greatest hits 2008-2018.

SVEN-OLOF TÖRNVALL

Yrke: Professionell tomte …

Twist: … som är allergisk mot skägg.

Typiskt citat: »Först sa jag att jag får väl gå ur gillet om jag inte kan ha skägg. Men jag har fått dispens. De säger att det här med att vara tomte sitter i hjärtat.«

Obskyritetspoäng: 9/10

• • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • •

KICKAN HANSSON

Yrke: Driver turistbyrån i orten Tärnsjö  …

Twist: … som är i princip obeboelig på grund av alla mygg.

Typiskt citat: »Ingen vill flytta hit. Jag vet folk som flyttat hit men blivit tvungna att flytta härifrån igen nästan omgående.«

Obskyritetspoäng: 6/10

• • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • •

RAYMOND ALESSANDRO SAETRE

Yrke: Domare på kattutställningar …

Twist: … som sätter en ära i att vara stenhård.

Typiskt citat: »Ibland har folk protesterat, men bara en gång under min långa karriär har någon gått till angrepp. Det var en utställare från Holland som hoppade in i domarringen och hotade och skrek.«

Obskyritetspoäng: 7/10

• • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • •

JOHAN RAPP

Yrke: Ordförande för tankspriddas riksförbund …

Twist: … som glömde att registrera föreningen samt ragga medlemmar under 20 års tid, innan föreningen slutligen bildades på riktigt.

Typiskt citat: »Exakt när det var har jag glömt, men vi har tydligen missat vårt tioårsjubileum.«

Obskyritetspoäng: 9/10

• • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • •

MIA JOHANSSON

Yrke: TV-licenskontrollant på Radiotjänst …

Twist: … som älskar sitt jobb.

Typiskt citat: »Tänk vad många trevliga personer jag får möta: man vet aldrig vem som ska öppna nästa dörr. Jag gillar verkligen att vara ute i samhället.«

Obskyritetspoäng: 5/10

• • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • •

ROLAND BORG

Yrke: Sveriges enda tornväktare – en brandvakt som står högst upp i ett kyrktorn och blåser i ett horn fyra gånger varje kvart mellan klockan 9.15 och 01.00 …

Twist: … i Sveriges mest pyromandrabbade stad: Ystad.

Typiskt citat: »Vid 23-tiden på kvällen upptäckte jag att det brann på fem ställen i stan. Jag slutade blåsa och ringde brandkåren istället.«

Obskyritetspoäng: 8/10

• • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • •

ANDREA GUNNARSSON

Yrke: Åker runt i en buss och kastrerar katter på heltid …

Twist: … av djurrättsskäl.

Typiskt citat: »Jag vill kastrera så många katter som möjligt för att inte antalet hemlösa och oönskade katter ska fortsätta öka explosionsartat.«

Obskyritetspoäng: 8/10

• • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • •

KARIN BIRKA SKOGSBERG

Yrke: Hedning samt rådsgydja i trossamfundet Forn Sed.

Twist: Behövdes för en gångs skull inte.

Typiskt citat: »Varje torsdag är det torshelg hos oss. Man får en drink, lite chips och så lagar vi mat tillsammans. Det är jag, min man och våra barn Harald Handfaste och Birger Björnhjärta.«

Obskyritetspoäng: 10/10

I »Sin egen värsta fiende« (Filter #37) berättade Radioteaterns dåvarande chef Stina Oscarson för första gången öppet om sin långa kamp mot anorexi. Kort därefter tvingades hon lämna sin tjänst.

Vad hände?

– Allt började egentligen samtidigt som artikeln
 skrevs, då det
 inleddes ett drev 
mot Radioteatern
 som ifrågasatte
 den inriktning jag
 valt. Det var jobbigt nog att vara 
sjukskriven och
 inte kunna försvara sig och sina 
medarbetare, men 
sedan fick jag inte komma tillbaka till arbetet vid den tid som var avtalad – jag var till och med förbjuden att besöka Radiohuset. Det slutade med att jag kallade in facket och först då fick jag reda på att jag blivit omplacerad – fastän jag hade en tjänst som egentligen inte gick att omplacera. Jag var chef för Radioteatern, inte en reporter. Anledningen som angavs var att man som chef på Sveriges Radio inte fick »blotta sin svaghet på ett så offentligt sätt« som jag gjort med artikeln.

Hur reagerade du på det?

– Det var en Kafkaartad period där mycket blandades ihop. Det som hände var den sorts omyndigförklarande som ofta uppstår i kölvattnet av en sådan sjukdom som jag har. Alla ville gott, men det blev så fel. Så jag valde att säga upp mig. De hade ett kontrakt som innefattade tystnadsplikt som de ville att jag skulle skriva på, men jag stenvägrade. Inte nödvändigtvis för att jag ville prata öppet om det, men för att jag ville äga rätten till min egen berättelse. Jag hade folk omkring mig som sa: »Du har en fast tjänst, hög lön. Ska du slänga bort den tryggheten?« Men jag lyckades formulera för mig själv att den enda trygghet jag vill ha är att få vara fri i tanken. När det var som jävligast fattade jag ett beslut som jag moraliskt kunde stå för. Och det var viktigt.

Senare skrev du boken Inte en berättelse om dina upplevelser.

– Mitt i den här soppan träffade jag Alexandra Pascalidou, som sa: »Det var väl tur att det här hände dig, för du kan göra politik av det!« Och det tror jag hon hade rätt i. Boken kom sig av att jag behövde skriva ner alla mina tankar kring vad som hänt för mig själv, för att diskutera vilka strukturer och vilket slags samhälle det är som gör att saker kan få gå till så här. Jag känner fortfarande en stor sorg över vad som hände, för jag älskade jobbet. Samtidigt håller jag inte det emot någon – det är som det är. Jag kan inte klaga på jobben jag fått senare. Jag har fått göra saker som jag aldrig skulle fått göra annars. Nu utforskar jag vad det innebär att vara en fri intellektuell. Det är väldigt intressant och utmanande, för det finns inte så många sådana i dag.

Hur menar du?

– Jag har alltid velat försvara det fria samtalet, och det känner jag större behov av än någonsin. För vi har inte samtal alls längre i dag – vi har åsiktskrig. Folk tjänar sina pengar och bygger sina identiteter på åsikter. De flesta går någon annans ärenden och intressen.

Hur vill du försvara samtalet?

– Den roll jag gett mig själv är att värna tron på människan. Jag har tagit många strider för att folk ska få komma till tals. Som när jag hållit i paneldebatter och organisatörerna varit rädda för att bjuda in »fel« människor, eller meningsmotståndare. Som om åsikter skulle smitta?

Du har senast skrivit boken Tror du att du kan förändra världen utan att anstränga dig tillsammans med serietecknaren Sara Granér – om icke-våld som medel för samhällsförändring – samt gjort pjäsen Stå upp! på samma tema för Regionteatern Väst.

– Min inspirationskälla var den amerikanske tänkaren Gene Sharps 198 sätt att förändra världen utan våld. Utifrån dem har jag samlat mina tankar kring demokrati, konst, motstånd och samtal. Det var ett väldigt lustfyllt arbete – och i slutändan tror jag att pjäsen är den bästa jag gjort. Den ger inga svar, säger inte vad som är rätt eller fel. Jag har mer och mer märkt att vad jag än gör så vill jag inte vara först, snabbast, eller använda störst bokstäver. Det jag skriver ska hålla om fem eller tio år också.

Som en del i vårt tioårsfirande tar vi reda på vad som hänt med de människor och fenomen vi uppmärksammat det senaste decenniet. Vill du läsa hela porträttet av Oscarson – som bland annat hyllades av Aftonbladets Åsa Linderborg? Läs det här.

Filterbubblan Publicerad måndag 09 april 2018

Basshunter – för sexig för Sverige

Vi får de kändisar vi förtjänar. Jonas Altberg är inte en av dem.

Våren 2009 följde vi med Jonas »Basshunter« Altberg till London för att beskåda hur stor den utskällda Halmstadssonen var utomlands. Vår bildchef Magnus Bergström passade dessutom på att smörja in honom i babyolja för att han verkligen skulle glänsa på omslagsbilden (ovan).

I slutet av reportaget berättade Jonas att hans skivbolag Extensive Music – som även ligger bakom artister som Günther, Arash och Dr Bombay – drömde om att flytta sin verksamhet 
till Dubai. I dag har Extensive Music ett kontor där, och sedan några år tillbaka bor även Jonas Altberg i landet. Nyligen gifte han sig med iranskan Tina Makhia Khayatsadeh på en exklusiv medlemsklubb. Henrik Uhlman, Extensive Musics VD, förrättade ceremonin.

– Jag känner mig hemma här, säger Jonas Altberg. Det är aldrig tråkigt, och många av mina kompisar och kolleger bor här också. Dessutom är det ett grymt ställe att bo på när man
 reser runt i världen så som jag gör.

Trots att Jonas inte har släppt något nytt material sedan 2013 gör han »typ 150 gig om året« i länder som »England,
 Irland, Danmark, Spanien, Österrike och Tyskland«.
 När Göteborgs­ Posten
 härom året frågade honom om han var trött
 på att spela sin största 
hit Boten Anna svarade 
han: »Att fråga om jag
 är trött på Boten Anna är
 som att fråga en snickare
 om han är trött på sin 
hammare.«

Läs hela det klassiska personporträttet – som publicerades i Filter #10 – här.

Filterbubblan Publicerad fredag 06 april 2018

Filters favoriter – vecka 14 (III)

Skärmdump: Bastubaletten (SVT).

Varje fredag tipsar Filter om de bästa dokumentära berättelserna – samt ger er en aktuell rekommendation ur vårt eget arkiv:

Bastubaletten (SVT)

I två säsonger har Bastubaletten följt fem tornedalska mäns resa till att visa sig sårbara i det heligaste av rum. Detta genom att – precis som namnet antyder – sätta upp en balettföreställning i en bastu.

I den nya, tredje säsongen får vi istället följa fem tornedalska kvinnor på deras väg till en gemensam bastubalett. Konceptet kan tyckas något underligt, men programmet handlar om så mycket mer än en föreställning. Det handlar om identitet, styrka och gemenskap som får komma till liv på Tornedalens kanske viktigaste mötesplats. Dessutom får man sig som tittare en rejäl dos norrländsk naturporr. Säsongens tre första avsnitt finns tillgängliga på SVT Play.

CAROLINE LUNDGREN

Att våga lämna allt (Filter)

Filters tioårsfest närmar sig med stormsteg. Lördag 5 maj bjuder vi in läsare och medverkande att fira vår födelsedag på nyöppnade Wine Mechanics – Sveriges första stadsvineri, beläget i ett före detta svinstall i det gamla slakthusområdet i Göteborg. Därtill kan vi nu avslöja en stor artistbokning för kvällen: Lamin »Lamix« Mbergan.

Lamix vann priset »Framtidens artist« på P3 Guld i år, och berättade i Filter #60 om sin slingriga väg till framgång. Den som vill ha lite bakgrund innan de ser honom på festens scen – eller den som är intresserad av bra historier och drabbande livsöden, för den delen – bör läsa texten nu.

Klicka här för vårt andra tips denna vecka – om ett spårviddshinder som ställer till problem.

Klicka här för att läsa vårt tredje tips – om anorektiska hem och svensk döstädning.

Filterbubblan Publicerad fredag 06 april 2018

Filters favoriter – vecka 14 (II)

Varje fredag tipsar Filter om de bästa dokumentära berättelserna – samt ger er en aktuell rekommendation ur vårt eget arkiv:

Swedish Death Cleaning and The Anorexic Home (Literary Review of Canada)

I mitt hushåll pågår ett ständigt krig. Min tjej – en människa som sparat sin barndoms kassettband i åtskilliga skrymmande lådor – vill fylla vårt hem med saker, medan jag vill att det ska eka tomt sånär som på ett fåtal danska träleksaker som barnen kan roa sig med (barn älskar danska träleksaker). Jag vet såklart att den drömmen är både ouppnåelig och osympatisk, men den här texten av kanadensiskan Mireille Silcoff förklarar varför – på ett lika underhållande som intressant sätt. Hon är övertygande i sin argumentation för att samtidens kurerade och kliniska ideal är sjukt – bokstavligt talat. Gurun Marie Kondo – vars bok Konsten att städa: förändra ditt liv med ett organiserat hem sålts i fyra miljoner exemplar – tillbringade exempelvis sin barndom med att tvångsmässigt städa sitt eget och sina syskons rum. Denna fritidssyssla ledde inte direkt till att hon blev bättre på att knyta an till andra människor, eller som Kondo själv skriver: »Det var materiella saker, och mitt hus, som först lärde mig att värdesätta ovillkorlig kärlek, inte mina föräldrar eller vänner.« Silcoff nämner även den forne såpastjärnan Justin Klosky, som lider av tvångssyndrom och har döpt sin framgångsrika inredningsverksamhet till O.C.D (Organize & Create Discipline) – samt den svenska boken Döstädning av Margareta Magnusson, som blivit en oväntad internationell bästsäljare. Allt som allt en välkommen kritik av den skandinaviska minimalism jag önskar att jag var anal (och barnlös) nog att hänge mig helhjärtat åt.

Här är förresten en bild på Marie Kondos lägenhet, som sajten Apartment Theory – med absolut noll procents täckning – beskriver som »joy-sparking«:

PS. Filter-medarbetaren Ina Lundström intervjuade döstädaren Margareta Magnusson i Filter #58 och har dessutom angripit minimalismen i krönikan »Jag älskar ful skit som ingen behöver«. Den tycker jag också att man ska läsa.

CHRISTOPHER FRIMAN

Klicka här för vårt andra tips denna vecka – om ett spårviddshinder som ställer till problem.

Klicka här för att läsa vårt tredje tips – om tornedalsk bastubalett.

Filterbubblan Publicerad fredag 06 april 2018

Filters favoriter – vecka 14 (I)

Skärmdump: Spårviddshinder (SVT Play).

Varje fredag tipsar Filter om de bästa dokumentära berättelserna – samt ger er en aktuell rekommendation ur vårt eget arkiv:

Spårviddshinder (SVT)

Johan Palmgren kan krama en bra historia ur en sten. Den nya lilla pärlan Spårviddshinder premiärvisades på Göteborgs filmfestival och handlar om något så prosaiskt som ett illa – eller elakt – konstruerat väghinder vid Slussen. Palmgren passerade hindret (på cykel) när det precis hade placerats ut och såg att bil efter bil fastnade, med kvaddade däck och underreden som resultat. Genom sin filmkamera och sin sedvanliga vänliga nyfikenhet hade han snart skaffat sig råmaterial till 14 minuters dokumentär dramatik om kommunal trafikplanering och mänsklig samverkan. I huvudrollerna: trafikkarusellens mix av turister, lodisar, ordningsmakt, nattsuddare och alldeles vanliga stressade stockholmare på väg hem från jobbet.

För längre, och ännu bättre, Palmgrenupplevelser rekommenderas Familjen Persson i främmande land, Guldbaggebelönade Vikarien (på SVT Play t o m 16 april) och julklassikern Tjuren Ferdinand – den sanna historien (på SVT Play t o m 22 juni).

OSKAR SONN LINDELL

Klicka här för vårt andra tips denna vecka – om anorektiska hem och svensk döstädning.

Klicka här för att läsa vårt tredje tips – om tornedalsk bastubalett.

Filterbubblan Publicerad fredag 06 april 2018

Förhandsvisning!

Filters systertidning Skriva bjuder in Filterläsare till förhandsvisning.

Måndag 9 april förhandsvisas den kritikerrosade filmen Gruppen i Stockholm, Göteborg och Malmö. Filmen följer några ungdomar som går en skrivarkurs i franska La Ciotat och bestämmer sig för att skriva en kriminalroman tillsammans. Tillsammans beslutar de att boken ska utspela sig mot bakgrund av stadens historia av arbetarkamp och rasism, men en i gruppen är helt emot valet av tema – och hamnar i konflikt med de andra eleverna. Filmen regisseras av Laurent Cantet som tidigare gjort Guldpalmvinnaren Mellan väggarna.

Se trailern här!

I Göteborg hälsar Skrivas chefredaktör Per Adolfsson välkommen.

Vill du ha två biljetter?
Visa då detta inlägg – digitalt eller printat – på Beyond Retro (se nedan). Först till kvarn och max två biljetter per person! För information om respektive stad se nedan.

STOCKHOLM
GRAND, Sveavägen 45 i Stockholm.
Filmstart: måndag 9 april kl 18.00 (insläpp 17.30)
Biljetterna kan hämtas från torsdag 5 april kl 17.00 på Beyond Retro Drottninggatan, Drottninggatan 77 i Stockholm.

GÖTEBORG
CAPITOL, Skanstorget 1 i Göteborg
Filmstart: måndag 9 april 18.00 (insläpp 17.30)
Biljetterna kan hämtas från torsdag 5 april kl 17.00 på Beyond Retro Arkaden i Göteborg.

MALMÖ
PANORA, Friisgatan 19D i Malmö
Filmstart: måndag 9 april 18.00 (insläpp 17.30)
Biljetterna kan hämtas från torsdag 5 april kl 17.00 på Beyond Retro, Claesgatan 8 i Malmö.

Gruppen har biopremiär 13 april och distribueras i Sverige av Folkets Bio.

Eftersom Filter firar tio år har vi tagit reda på vad som hänt med de människor och fenomen som vi uppmärksammat. I Filter #8 berättade vi »Johann Neumanns vidunderliga historia« – om den kortväxte mannen i pressveck vars föräldrar inkvarterade honom på en bordell, men som hamnade i sällskap med Ingrid Bergman istället.

När vi intervjuade dig hade du spelat in reklamfilmer för Ipren i tio år. Sedan försvann du ur rutan. Vad hände?

– Det blev inga fler filmer för Ipren där efter 2009. Jag fick inte heller några andra stora erbjudanden. Men jag gjorde en film, den heter Between Two Fires och där spelade jag en advokat. Jag är bekant med regissörens föräldrar, hon är polska och filmen var en polsk­svensk produktion som spelades in i Kiruna. Det var en okej upplevelse, men sedan dess har det varit tyst som i graven. Jag skulle önska att det hände något.

Då berättade du att »Iprenmannen är fattig« och att du behövde spara pengar mellan inspelningarna.

– I dag är han en riktig fattiglapp.
 Jag överlever, men man är fattig. Den vanliga pensionen är inte mycket att hänga i julgranen om vi säger så. Fast jag klarar mig i alla situationer, det har jag gjort hittills, så jag klagar inte.

I reportaget skriver Erik Eje Almqvist att ett av dina mest anmärkningsvärda drag är din »märkliga förmåga att hamna bland de mest framgångsrika människorna« i vilket sammanhang du än befinner dig. Frotterar du dig fortfarande med eliten?

– Det gör jag! Jag blir fortfarande bjuden på fina fester.
 I morgon ska jag till exempel på cocktailparty på Österrikes ambassad, jag känner lite folk där. Jag vet inte varför jag hamnar bland de framgångsrika. Karisma kanske? Samtidigt har jag inte samma behov av att synas längre som
 jag hade förut. Tidigare var jag ju väldigt mån om att vara välklädd, men det intresset är faktiskt inte lika stort som förr. Det blir så varmt med kostym och jag går helst i t-­shirt nuförtiden.

Du har alltså blivit mindre fåfäng. Hur kommer det sig?

– Kanske beror det på åldern, men jag tror nog mest
 att det har att göra med min fru. När jag gifte mig med henne förändrades allt. Vi träffades på Filippinerna 2011 och jag blev förälskad som en gubbe kan bli förälskad. 
Nu bor vi tillsammans på Södermalm och planerar för att skaffa barn så småningom. Jag måste bara ordna allt runtomkring först.

Johann Neumann tillsammans med frun Chris och prästen efter vigseln 2014. Foto: Privat

Tidigare hade du visioner om ett TV-program tillsammans med Nils Kärnekull som också är kortväxt. Bland annat en pratshow vid namn»En stund på Grand«.

– Ja, vi skulle sitta och
 prata om livet med olika 
gäster. Vi försökte sälja in
 idén till TV4, då sa de: »Ni
 måste komma med ett koncept där ni berättar vilka
 gäster ni har tänkt er.« Då
 frågade jag: »Måste de vara levande? Kan vi inte ha med
 de döda som spökgäster?
 De är mer intressanta.« Det
 gillade de inte. Vi filmade 
också en pilot till en fars
 där vi skulle jobba som 
inkompetenta alltiallon,
 men ingen var intresserad
 av den heller. Synd, tycker 
jag. Vi har också försökt att sätta upp en teater under namnet »I väntan på goda år«. Problemet är att små teatrar inte har några pengar och vi har själva inte råd att betala för regissör och sådant. Men vi har försökt och vi försöker fortfarande.
Sugen på att läsa det klassiska porträttet av Johann Neumann? Klicka här för att komma till artikeln!

Filterbubblan Publicerad torsdag 29 mars 2018

Ingvar Carlsson: »Man vilseledde regeringen«

Foto: Wikimedia Commons

Under ubåtsjakten vid Hårsfjärden var Ingvar Carlsson vice statsminister och efter mordet på Olof Palme övertog han statsministerposten. Carlsson var även en pådrivande kraft bakom 1995 års ubåtsutredning och i sina memoarer riktar han skarp kritik mot hur ubåtsfrågan hanterades.

Inför publiceringen av »Sanningen på spåret« fick den pensionerade statsmannen ta del av det underlag som visar hur marinen förde beslutsfattare och allmänhet bakom ljuset. Ingvar Carlsson studerade det tidigare hemligstämplade materialet med stort intresse och ställde följdfrågor som visade att han än i dag hade händelserna i färskt minne.

Därefter gav han de kommentarer som i artikeln återfinns i nedredigerat skick. Här följer den fullständiga intervjun:

Vad hade hänt om ni i regeringen känt till det här våren 1983?

– Redan 1999 när jag skrev avsnittet om ubåtarna i min bok konstaterade jag att om vi känt till vad jag visste då, så hade vi inte pekat ut Sovjetunionen och inte överlämnat den här protesten. Detta alltså innan jag nu fick mer kunskap om de här processerna. Det man måste hålla i minne är att det var nationalitetsfrågan som var viktigast för regeringen och att vi var tvungna att reagera snabbt. Annars hade vi blivit utsatta för en enorm press och anklagelser om att vi ville dribbla bort saker eller tvekade över uppgifter. Men regeringen kunde inte själv sätta sig in i det här materialet. Vi var nyutnämnda och hade en bred agenda, vi hade många andra saker att ta tag i. Därför fick Ubåtsskyddskommissionen uppdraget att ge regeringen ett beslutsunderlag som vi kunde lita på.

Men det fick ni inte.

– Olof Palme var irriterad över att han så sent fick veta vad Ubåtsskyddskommissionen kommit fram till. Och det kan man ju fundera över varför det blev så. Och det faller på [tidigare försvarsministern, utrikesministern och kommissionsmedlemmen] Sven Andersson. Både utrikesministern [Lennart Bodström] och justitieministern [Owe Rainer] menade: Ge oss mer tid! Men den fanns inte. Vi var tvungna att reagera. För mig är det märkligt hur media ställde upp mangrant på att det varit ubåtar. Media hade en viktig roll i det här att det fanns en given dramaturgi kring det hela.

Borde ni inte ha varit mer skeptiska?

– Om du läser protestnoten noggrant ser du att vi skrev att vi inte hade någonting som motbevisade vad Ubåtsskyddskommissionen kommit fram till. Vi sade alltså bara att vi litade på kommissionen. Jag tycker att man ska kunna lita på en av regeringen utsedd kommission. Och jag tycker att man ska kunna lita på militärens underlag.

I det här fallet var det bevisligen felaktigt.

– En del av det du berättar för mig är ju väldigt svårt att genomskåda. Man kan inte begära att någon ska göra det egentligen. Men hade vi haft det här materialet är det självklart att vi inte hade lämnat in någon protestnot. Förmodligen hade marinen inte heller fått så mycket pengar.

Vilka följder hade det blivit för de inblandade personerna?

– I efterhand är det inte den enskilde som är intressant. Det man måste inpränta i alla ämbetsmän är att de har ett ansvar, och det är att redovisa de fakta som är nödvändiga för att regeringen ska kunna fatta de rätta besluten. Särskilt i det här fallet: ubåtskränkningarna rörde Sveriges förhållande till främmande makt. En så viktig fråga måste handläggas med ansvarskänsla. Och det kan man ju fastslå: regeringen fick inte ett underlag som var tillfredsställande. Inte heller kommissionen fick ett underlag som var tillfredsställande.

Ändå tycks ingen ha dragit några lärdomar. Hösten 2014 var det ett nytt ubåtsrabalder och då radade dina efterträdare Stefan Löfven och Peter Hultqvist upp sig bredvid ÖB på presskonferensen.

– Jag kommenterar inte mina efterträdare. Den principen bestämde jag mig för när jag avgick.

Okej, men vilka generella lärdomar anser du att man kan dra?

– Grundinställningen måste vara att vi har människor anställda och betalda med skattemedel för att de ska ta fram beslutsunderlag. Det kan vi inte sluta med. Möjligen måste man vara ännu mer noggrann med att inpränta de moraliska och etiska regler som gäller i en föredragning. Man får som tjänsteman inte utgå från en egen tes och arbeta för att belägga den, utan man ska först undersöka och sedan redovisa vad man kommit fram till.

Och som politiker litar man på uppgifterna?

– Jag kan inte säga att vi politiker bara satt och svalde det här. Inte på min tid. Själv började jag väldigt tidigt att ifrågasätta ubåtskränkningarna och som statsminister var jag noga med att inte nationalitetsbedöma, eftersom underlaget inte höll. Detta i motsats till Carl Bildt som i flera olika sammanhang pekade ut ryssarna. Ser jag tillbaka på hur jag själv agerade har jag ganska rent samvete och den som läser vad jag skrev i min bok bibringas en ganska god uppfattning om ubåtshysterin. Jag är väldigt kritisk mot medierna. Jag förstår inte att de bara spelade med.

Samtidigt uppehåller du dig vid nationalitetsfrågan. Men den är egentligen irrelevant, eftersom man överhuvudtaget saknade belägg för främmande undervattensverksamhet.

– Jag finner det märkligt att underlaget för påstådda ubåtskränkningar gång på gång visar sig bristfälligt och att tidigare slutsatser måste omprövas. Det är illa nog. När det gäller nationalitetsbedömningar tillkommer emellertid ytterligare en dimension av mycket allvarlig karaktär. Om företrädare för Sverige, utan ordentlig bevisföring, anklagar en främmande makt för att ha kränkt våra vatten, riskerar vi att minska tilltron till vår säkerhetspolitik.

Den alltid lika lugne och metodiske Ingvar Carlsson reser sig för att gå. Men på väg ut stannar han till för ett ögonblick, och säger:

– Man vilseledde regeringen och man vilseledde kommissionen och det är klart att det är upprörande.

Filterbubblan Publicerad torsdag 29 mars 2018

Nya villospår från marinen

I nya Filter redogör vi för marinens metodfel och misstag i ubåtsfrågan. Dessutom har vi lagt upp källmaterial som låter läsaren själv studera hur bedrägligt underlaget presenterades för politikerna och allmänheten. I Aftonbladet svarar typiskt nog en av de ansvariga – kommendör Nils-Ove Jansson, före detta medlem i Marina analysgruppen samt före detta ställföreträdare chef för Sveriges utrikesspionage Must – med mer desinformation.

Följande står att läsa i Aftonbladet:

»Nils-Ove Jansson uppger för Aftonbladet att marinen på 1980-talet hade goda underrättelser om den sovjetiska östersjömarinens maskinpark och hänvisar i Hårsfjärdenfallet till en 13,4 meter lång dubbelkölad undervattensfarkost som ska ha utvecklats 1971 och byggts i två eller tre exemplar.

›Måtten på kölarna och avståndet mellan dem överensstämmer på cm med de uppmätta bottenspåren i svenska vatten‹, skriver han i ett mejl till Aftonbladet.«

Nils-Ove Janssons påståenden är både felaktiga och vilseledande.

• Till att börja med saknade marinen inledningsvis underrättelser om operativa miniubåtar inom den sovjetiska östersjömarinens maskinpark. Detta skriver både Jansson och hans chef Emil Svensson om i sina egna memoarer. Därför bad de Must om information under sommaren 1982 – och fick då ett nekande svar. Efter upptäckten av de bottenspår i Hårsfjärden (hösten 1982) som tolkades som avtryck från främmande miniubåtar – i själva verket vanliga ankringsspår efter marinens egna fartyg – bestämde de sig för att Sovjetunionen ändå måste äga farkoster som kunde generera spåren; så kallad omvänd bevisföring.

• Vad Jansson uppger om de uppmätta bottenspåren stämmer inte. På det avhemligade källmaterial Filter har tillgång till och presenterar på hemsidan saknas (på både filmer och dykarskisser) sådana parallella och dubbla spår – de karakteristiska så kallade larvbandsspåren – som marinen redovisade på olika illustrationer. Dessa illustrationer är alltså rena ritbordskonstruktioner. De mått Nils-Ove Jansson hänvisar till bygger istället på att marinen mätt avståndet mellan några enkla spår (skapade av ankarkätting och/eller ankare) just då de råkat befinna sig på ett avstånd som leder tankarna till larvbanden under en grävmaskin. Eftersom spåren inte är parallella utan går ihop eller isär var aktionen irrelevant; hade man mätt på annan plats hade man fått fram helt andra mått, och distanser på uppemot tio meter.

• Senare framkom att den sovjetiska östersjömarinen saknade operativa miniubåtar men väl hade tillgång till tre slags dykfarkoster: den bemannade undervattenstorpeden Sirena i olika utföranden samt de skrovförsedda Triton I och Triton II. På grund av de sistnämndas begränsade driftstid (sex respektive tolv timmar), fart (sex knop) och konstruktion (de saknade tryckskrov, vilket innebar att besättningen bar dykardräkt och luftaggregat och var utsatt för den omkringliggande vattentemperaturen) var det uteslutet att de kunde förklara observationerna i svenska inre vatten (de saknade även periskop): dessa farkoster var endast ämnade åt korta och kortfristiga dykartransporter. Det problemet löste marinen med hypotesen att farkosterna haft tillgång till mobil basering i form av ytfartyg eller moderubåtar. Dock observerades inga relevanta ytfartyg i anslutning till de svenska ubåtsjakterna och moderubåtsteorin saknade (och saknar alltjämt) faktamässigt stöd. Återigen lät sig Jansson och Svensson inte hindras av objektiva fakta, utan presenterade (och presenterar alltjämt i olika forum för militärt intresserade personer) istället hypotesen om mobil basering som utgörande bevisning. Detta i strid mot seriös myndighetsutövning och vedertagen vetenskaplig metod.

• I Aftonbladet presenterar Nils-Ove Jansson en helt annan farkost. Typiskt nog namnger han den inte, men lyckligtvis finns den med i den egenutgivna bok Jansson släppte härom året, med stöd av Kungliga Örlogsmannasällskapet: Omöjlig ubåt (2015). Där visas även denna skiss:

Tyvärr namnges den inte där heller. Under rubriken »Undervattensfarkost 13,4 meter« uppger Jansson endast: »På ovanstående ritning visas en sovjetisk militär undervattensfarkost med sidokölar. Måtten på kölarna och avstånden mellan dem är i det närmaste identiska med bottenspår funna i Sverige. Farkosten är 13,4 meter lång, 3,3 meter bred och 4,8 meter hög. Den är försedd med dykarsluss och manipulatorer. Den utvecklades 1971 och byggdes såvitt känt i två eller tre exemplar. Den användes för militära ändamål. Det är inte känt om den var försedd med bandaggregat eller om det utvecklats i en senare version.«

Som synes presenterar inte Jansson en enda verifierbar uppgift och anger inte någon källa. Han skriver inte var farkosten fanns (Sovjetunionen var trots allt världens största land), vad den kunde användas till (driftstid, hastighet, djupgående) eller ens om det finns bevis för att den lämnade ritbordsstadiet (i dag finns uppgifter om och bilder på ett mycket stort antal sovjetiska bemannade och obemannade civila och militära miniubåtar och dykfarkoster, men denna lyser med sin frånvaro). För Jansson räcker det med att uppvisa en ritning som kompletteras med några lösa påståenden – därav får läsaren själv dra slutsatsen att denna farkost har befunnit sig i Sverige. Därtill antyder Jansson att detta obskyra objekt även kan ha utrustats med bandaggregat, en ren spekulation – men som får hans manipulativa påståenden om bottenspåren i Hårsfjärden att framtå som mer trovärdiga.

Argumentationsmetoden är helt oseriös.

Dessvärre utgör den likväl ett illustrativt exempel på hur Nils-Ove Jansson och övriga ansvariga resonerade och alltjämt resonerar när de lägger fram sin »bevisning« för sovjetiska eller ryska undervattensintrång. Tankarna går även till det tillfälle 1990 då Carl Bildt valdes in i Kungliga Krigsvetenskapsakademien, och där höll ett inträdesanförande där han påstod att Sovjetunionen genomfört regelbundna och storskaliga undervattenskränkningar med ubåtsmodellerna Zbuk och Argus.

Zbuk, egentligen Zvuk, visade sig senare vara en liten kabelstyrd plattform för undervattenskameror – en föregångare till den svenska Sjöugglan – som sedan 1950-talet använts vid sovjetisk oceanografisk forskning:

Även Argus var en civil farkost. Den utnyttjades vid oceanografiska undersökningar av bland annat bottenflora, fiskar och plankton:

Filterbubblan Publicerad torsdag 29 mars 2018

Vinnaren tar allt på Malmö Stadsteater!

Foto: Mats Bäcker

Nu kan du som Filterläsare gå billigare på Vinnaren tar allt, en aktuell politisk kabaré med sylvassa dramatiska texter som levereras med humor och engagemang. Föreställningen är en samproduktion mellan Malmö Stadsteater och Medborgarbandet, med ett tjugotal medverkande i form av liveband, artister och akrobater. I ensemblen ingår bland annat Nina Persson, Thomas Öberg, Kristin Amparo och Moto Boy.

Som Filterläsare får du 25 % rabatt per biljett till föreställningarna 17, 18, 19, 24 och 25 april (ordinarie pris 195-395 kr). Ange rabattkoden FILTER vid biljettköp på malmostadsteater.se.

Boka biljetter och läs mer här!

Filterbubblan Publicerad torsdag 29 mars 2018

Filters favoriter – mars

Skärmdump: Netflix

Saknar du något bra att läsa, titta på eller lyssna på i påsk? Vilken tur att Filter #61 – vårt tioårsjubileumsnummer – finns tillgängligt nu! Dessutom drog vi i mars igång »Filters favoriter«, där vi varje vecka lyfter fram tre dokumentära berättelser från svenska såväl som utländska medier – samt en godbit från vårt eget arkiv.

Under månaden som gått har vi bland annat uppmärksammat två högintressanta Netflixdokumentärer, en klassisk New York Magazine-text om apan Travis, en annan om världshistoriens värsta rumskompis, flertalet spännande SVT-produktioner samt en podcast om självhjälpsböcker.

Här nedan hittar du samtliga av mars månads favoriter. In och botanisera!

Vecka 9: Fallet Christer Pettersson (Uppdrag granskning), Travis the Menace (New York Magazine), Europas Brasilia (SVT)

Vecka 10: Worst Roommate Ever (New York Magazine), Gunnel Lidbom – ut ur tystnaden (SVT), The Power of Habit

Vecka 11: Flint Town (Netflix), The Keepers (Netflix), We Two Made One (New Yorker)

Vecka 12: Wild Wild Country (Netflix), Inside the Two Years That Shook Facebook – And the World (Wired), By the Book

Filterbubblan Publicerad onsdag 28 mars 2018

438 dagar blir film!

Nu är det officiellt: 438 dagar blir långfilm. Boken, utgiven av Offside Press, om journalisten Martin Schibbyes och fotografen Johan Perssons tid i etiopisk fångenskap har bearbetats till ett filmmanus av Peter Birro. För regin står Jesper Ganslandt och huvudrollerna Persson och Schibbye spelas av Matias Varela respektive Gustaf Skarsgård.

Här kan du läsa ett utdrag ur boken, vilket publicerades i Filter #33. Vi har dessutom intervjuat Jesper Ganslandt vid två tillfällen: dels då han inför premiären av Blondie lanserade sig som »bäst i Sverige«, därtill under hans arbete med filmen Apan. I slutet av Magnus Västerbros text pratar regissören om vad han önskar att göra härnäst:

– Något episkt […] En storfilm, som Barry Lyndon eller Den tunna röda linjen.

En önskan som alltså går i uppfyllelse nu.

438 dagar finns att köpa i vår shop. Därtill kan ni slå på SVT2 i kväll klockan 20:00, då Martin Schibbye medverkar i programmet När livet vänder.

Filmen beräknas ha premiär hösten 2019. Filterredaktionen ser fram emot att se hur Matias Varela klär i valrossmustasch.

Efter publiceringen av »Sanningen på spåret« föreslog någon att Filter borde byta namn till »Ubåtsnytt«. Andra har kallat dess artikelförfattare för »Kremlavlönad« och »Putinvänlig«. Vi frågade chefredaktör Mattias Göransson vad han har att säga om saken.

Nu har Filter publicerat ännu en artikel om ubåtsfrågan. Verkligen? En till?

– För mig är varken Försvarsmakten, Ryssland eller ubåtar det verkligt intressanta, utan vad ämnet säger om oss – medborgare, medier, beslutsfattare – och hur vi påverkas av socialt tryck. Att Sverige skulle ha varit utsatt för alla dessa påstådda undervattenskränkningar är den kanske mest genomgripande masshysterin i modern tid. Och det är så satans fascinerande hur svårt vi har att acceptera det. Vi är så snabba att håna andra som hemfaller åt liknande saker, men när vi själva drabbas – då måste det vara på riktigt. Det säger så mycket om svensk självgodhet.

Hur då?

– Innan min bok Björnen kommer! var färdig sa en av mina intervjupersoner, generallöjtnanten Johan Kihl, att jag måste förstå att boken kommer att väcka väldigt emotionella reaktioner. För en central del av idén om att Ryssland hotar oss är att vi i Sverige är viktiga. Så viktiga att det inte räcker med traditionell underrättelseverksamhet, utan ryssarna måste också skicka grodmän, ubåtar, tavelförsäljare … »Säger du att det inte stämmer«, sade Kihl, »då säger du: Sverige är inte så viktigt, du som militär är inte så viktig.« Och då uppfattas det som ett personangrepp.

Samtidigt finns det flera exempel på att ryska påverkansoperationer faktiskt skett världen över.

– Under arbetet med boken talade jag med Allan Widman, som är försvarspolitisk talesperson för Liberalerna. Han höll med om att många påståenden om ryska hot var uppförstorade, men landade ändå i: »Tänk på Ukraina och Krim!« Då sade jag: »Där ifrågasätter väl ingen att Ryssland gjort fel? Men finns det något specifikt som talar för att Ryssland hotar Sverige? Som tyder på att de vill göra något mot just oss?« Då kunde han inte peka på någonting, utan landade i allmänna fraser om Baltikum och att en konflikt där eventuellt kunde spilla över på oss. Och så är det när man talar med de flesta, de står handfallna utan någonting konkret att peka på – utöver idén att det som händer på andra håll även påstås kunna hända här. Men den har ärligt talat visat sig felaktig så många gånger att det är obegripligt att den lever vidare. Varje gång ryssarna angripit eller hotat andra har svenska militärer blivit livrädda för rysk infiltration och överraskande angrepp: Prag 1948, Ungern 1956, Tjeckoslovakien 1968, Afghanistan 1979, Polen 1980, Georgien 2008, Ukraina 2014 och nu senast USA. Bortsett från några spionhistorier och två nedskjutna flygplan på 1950-talet har rädslan varje gång visat sig starkt överdriven.

Din bok och dina artiklar – inte minst den senaste – har onekligen väckt starka reaktioner. Någon kallade dig bland annat för »en av Sveriges största förnekare av ryska påverkanskampanjer«.

– Åh, ett personangrepp! Att ta till det när sakargumenten tryter är en ovana mänskligheten nog alltid har dragits med. Redan Aristoteles underkände den debattmetoden, men den minskade ju inte i popularitet för det.

Ett annat epitet du fått bära: »Kremlavlönad.«

– Jag har inte fått några utbetalningar från Kreml, men hade gärna tagit emot pengar av Försvarsmakten. Jag föreläser gärna för dem om källkritik och faktakontroll. Mitt arbete med alla dessa artiklar har gjort det smärtsamt klart för mig hur svårt många företrädare för Försvarsmakten har för att skilja hypoteser från bevisning – de mest basala grunderna i utredningsmetodik. Jag skulle bli glad om de bad mig, eller vilken människa som helst som är kunnig på området, om hjälp.

Ett tredje: »Putinvänlig.«

– Jag har aldrig skrivit om Putin, vad jag kan minnas. Just generallöjtnanten Johan Kihl pratade däremot om Putin när jag intervjuade honom. Han sade att Putin är en fara för sitt eget folk, men att man måste försöka förstå sig på honom – eftersom man alltid bör förstå sin motståndare. Anser man att det är att vara Putinvänlig så kan man inte ta till sig argument.

Varför tror du att folk hemfaller åt den typen av angrepp istället för att ta till sig fakta?

– Kan man nå den som är fast övertygad? Fallet med Thomas Quick är ett på samma gång positivt och negativt exempel. Positivt på så vis att de flesta svenskar inte hade investerat någon personlig prestige i frågan, så för dem var det lätt – även om det tog några år – att ändra sig. Men de som investerat något, som var beroende av att Quick var en seriemördare, de kunde inte ändra sig. Deras prestige och värdighet stod på spel, och de klarade inte av det. Vad gäller försvarsfrågan så finns det otroligt många fler än i Quickfallet som satsat sina yrkeskarriärer på, och är beroende av, den ryska hotbilden. Även bland journalister och politiker. Och när man väl har investerat sin trovärdighet, även om det i många fall bara handlar om valet att lita blint på viss information från militären, är det smärtsamt att erkänna – både för sig själv och andra – att man har fel.

Din senaste artikel – som avslöjar att marinens mest kända ubåtsspår skapades av marinens egna fartyg när de letade efter ubåtsspår – är lite speciell. På vilket sätt?

– I anslutning till texten har vi lagt ut underlaget. Där finns allt: hemligstämplade utredningar, skisser, filmer, loggboksutdrag … Så att alla kan kontrollera saken själva. Försvarsmakten är en myndighet vi ska kunna lita på, men med hjälp av materialet kan alla se hur fel den haft och hur centralt hemlighetsmakeriet har varit för upprätthållandet av den här masshysterin. När jag visade filmen med bottenspåren i Hårsfjärden för en undervattensexpert såg han direkt vad det rörde sig om. Hade den visats på teve redan 1982 hade förmodligen mycket av det jag redogör för aldrig hänt. Kunnigt folk hade reagerat direkt. Överhuvudtaget hade få hotföreställningar existerat – om det bara funnits mer öppenhet.

Någon på Twitter föreslog att Filter borde byta namn till »Ubåtsnytt«. Är du klar med det här ämnet nu?

– Själv känner jag mig färdig. Men Sverige kommer inte vara färdigt med den här frågan förrän historieböckerna har skrivits om.

Sugen på att läsa Mattias senaste avslöjande? Det hittar du här. Underlaget han refererar till i intervjun går att studera här.

Filterbubblan Publicerad tisdag 27 mars 2018

Carl Bildt och ubåtarna

Skärmdump: Aftonbladet

De flesta som bidrog till den svenska ubåtshysterin åren 1980–1995 har tvingats revidera sina ståndpunkter i takt med att sådant som tidigare betraktats som sanningar avslöjats som pinsamma misstag eller rena fantasier. Inte Carl Bildt.

När den förre statsministern i dagens Aftonbladet ombeds kommentera att marinens viktigaste bottenspår var ankringsspår efter marinens egna båtar sprider han förvillande och ostyrkta påståenden. Både metoden och argumenten känns igen från när radioreportern Martin Wicklin hade den förre moderatledaren som gäst i P1:s Söndagsintervjun den 30 oktober 2016, och en bit in i programmet tog upp ubåtsfrågan.

Här följer en transkribering av det relevanta avsnittet, med Mattias Göranssons kommentarer kursiverade inom [klamrar]. Hela programmet går att lyssna på här.

Martin Wicklin: Första gången jag ser dig, uppfattar dig, i svensk politik, då är jag bara 13–14 år. Det är mitten på 1980-talet och det handlar om ubåtar.

Carl Bildt: Det gjorde det säkert.

Det var ju rena krigsstämningen minns jag det som i skolan, vi fick ju ledigt från vissa lektioner för att titta på de här bombningarna i fjärdarna och … du får ju ditt, ska man säga, stora politiska genombrott med de här ubåtsfrågorna.

– Jaa.

Och du är Moderaternas utrikes- och säkerhetspolitiska tales …

– Ja, jag kom att bli det, kan man säga. Jag hade varit rätt engagerad i de här frågorna, ja.

Du håller ju en ganska hög profil i de här frågorna, och du pekar ju på Sovjet.

– Ja.

Att det är därifrån kränkningarna kommer.

– Ja.

Och sen så har det ju varit i flera omgångar rapportering om ubåtar i svenska vatten, det fortsätter ju på 90-talet, det har ju då kommit till exempel uppgifter där militären själv backar från tidigare påståenden, där det visar sig lika troligt att det kan ha varit minkar.

– Mm. Oh ja.

Och flera personer i debatten som då sade saker har modifierat sina ställningstaganden, men jag har aldrig hört dig ångra eller backa från uttalanden om att det var sovjetiska ubåtar som kränkte svenska vatten.

– Och det finns ingen annan som har backat heller, egentligen. [Ubåtsutredningen 1995 underkände beläggen bakom utpekandet av Sovjetunionen. Samma slutsats drogs av Rolf Ekéus utredning 2001, som dessutom lade fram belägg för att U137 bara navigerat fel. Det officiella Sveriges officiella hållning enligt två statliga utredningar är alltså motsatsen till vad Bildt påstår i P1. Vidare: exempel på personer som i diverse sammanhang har backat på olika avgörande bevispunkter, gällande nästan alla påstådda kränkningar, i böcker och/eller artiklar: dåvarande ÖB:n Bengt Gustafsson, dåvarande chefen för Marina analysgruppen samt Carl Bildts närmaste man i ubåtsfrågor Emil Svensson, dåvarande konteramiralen Bror Stefenson, m fl.]

Jo, men det är ju flera som har backat efter att det har kommit ny information.

– Näe … [Se ovan.]

ÖB har gjort det, till exempel.

– Ja, på enstaka indikationer, absolut.  Jo, jo, nej men … [Se ovan. Noterbart är att Emil Svenssons bok skrevs innan det avslöjades att det viktigaste ljudbeviset från Hårsfjärden – det så kallade 3.47-bandet – var en inspelning av den svenska motorseglaren Amalia. Därefter återstod bottenspåren och så kallade indicier, det vill säga människor som tyckt sig se saker på sjön. Misstaget med Amalia var dock känt för Carl Bildt när intervjun gjordes.]

Men du har aldrig backat?

– På enstaka indikationer, absolut. Men samtidigt finns det indikationer som går åt andra hållet. Där det finns sådant där du har sagt att det där kan inte vara … men sen lägger du plötsligt samman det med ett antal andra saker som du har sett i samma områden, och då graderar man upp det. [Just denna ovetenskapliga arbetsmetodik använde Marina analysgruppen sig av, och just detta var kärnproblemet: den felaktiga tron att indiciekedjor kan ersätta bevisning. Men detta använder alltså Bildt som ett argument FÖR att ubåtarna var här.At the end of the day, som det heter, i slutet av dagen, så alla de – ja, det tillsattes då X antal olika kommissioner – och de har alla kommit fram till samma slutsats i grunden. [En helt galen lögn. Alla tre kommissioner kom fram till olika slutsatser. Den första, Ubåtsskyddskommissionen 1983, där Bildt själv var den mest pådrivande medlemmen, handlade mest om Hårsfjärden och pekade ut Sovjetunionen. Den andra, 1995 års expertutredning, handlade om åren 80–95, avfärdade de flesta observationerna, underkände Ubåtsskyddskommissionens arbete samt fastslog att bevisen för att peka ut Sovjetunionen inte höll. Den tredje – Rolf Ekéus utredning 2001 – skulle inte främst granska bevisningen utan det politiska hanterandet av frågan, men passade ändå på att kritisera bevisningen över hela linjen – samt hudflängde uttryckligen Carl Bildt för hans agerande i ubåtsfrågan. Samt slog återigen fast att bevisningen inte höll för att peka ut Sovjetunionen.]

Och vad är den slutsatsen?

– Att vi kränktes av ubåtar successivt under hela 80-talet, och sen kan man diskutera om detta tog slut 92, 93 eller 94, det vet vi kanske inte riktigt för där finns lite osäkerhet om enstaka indikationer. [Se ovan.]

Sovjetiska ubåtar?

– Ja. Det finns ingen anledning att ändra den grundläggande slutsatsen som Ubåtsskyddskommissionen drog 1983. [Se ovan. Delar av Ubåtsskyddskommissionens rapport började för övrigt skjutas i småbitar av undersökande journalister redan åren efter att den släppts, och har avfärdats av samtliga granskare sedan dess.]

Men vad tänker du om det här, för 1993 skrev du det här brevet till Jeltsin, där du då pekar ut Ryssland och du som bevis för detta så nämner du de där incidenterna som i efterhand visade sig vara minkar. Vad tänker du om det?

– Ja, det var ju en felindikation, men det var inte fel i sak. [Ett påstående som talar för sig självt. Intressant i sammanhanget är att när Bildt blivit statsminister 1991 utsåg han Emil Svensson, Marina analysgruppens chef och den som bar ansvaret för alla misstag och feltolkningar, till sin säkerhetspolitiska rådgivare. Samtidigt ändrade ÖB marinens insatsregler – eftersom man nu fått politiskt stöd för att göra vad som helst för att sänka en ubåt – till att inte längre avfyra varningsskott utan direkt sätta in dödande vapen om man hade en »säker« ubåtsindikation. Det så kallade typljudet räknades som en sådan, eftersom man då ännu inte begripit att det skapades av sillar. Vid en ubåtsjakt i Hävringe 1992 hörde man typljudet och avfyrade en nyinköpt målsökande torped mot målet. Eftersom det var ett sillstim ignorerades det av torpeden som istället vände om och satte fart mot korvetten som avfyrat den. Lyckligtvis kunde den fjärrdesarmeras. Om detta örlogsfartyg istället hade sänkts, med ett okänt antal värnpliktiga och officerare ombord, hade katastrofen utgjort det ultimata resultatet av Carl Bildts ansvarslöshet och missriktade övertygelse.] Det fanns ubåtar, men på andra indikationer, andra observationer. Men det finns alltid felindikationer.

Så du har utifrån den här informationen som har kommit fram, du ser ingen anledning till att ändra de uttalanden du gjorde på den här tiden?

– Nej, tvärtom.

Tvärtom?

– Ja, om du tar det där som man sade … Det var ju många som sade det finns inga miniubåtar i Sovjetunionen … [Korrekt: till och med Must, Sveriges utrikesspionage, sade till marinen att Sovjet saknade operativa miniubåtar. Detta skriver både Emil Svensson och förre Marina analysgruppmedlemmen Nils-Ove Jansson i sina memoarer. Däremot ägde Sovjet några primitiva dykfarkoster, Triton I och Triton II, och frågan gällde huruvida de kunde förklara observationerna. Den mest potenta av dem – Triton II – gick i sex knop och hade batterier som räckte i tolv timmar. Eftersom den saknade tryckskrov var besättningen utsatt för den rådande vattentemperaturen samt bar dykardräkt och personliga luftaggregat. Den var alltså enbart ämnad åt korta uppdrag, och kan följaktligen uteslutas i svenska inre vatten – annat än med tillgång till någon form av mobil basering i form av ett ytfartyg eller en moderubåt. Relevanta ytfartyg observerades inte i samband med de svenska ubåtsjakterna och moderubåtshypotesen saknar faktamässigt stöd.] ehh … i dag vet vi om de där miniubåtarna [Utöver att de alltså inte var miniubåtar utan dykfarkoster, är de ändå uteslutna av logiskt tänkande människor av ovannämnda skäl. Dessutom stämde deras konstruktion inte överens med allmänhetens observationer, exempelvis för att de saknade periskop. Oavsett vilket är det alltså rimligen Tritonfarkosterna Carl Bildt syftar på.], de står uppställda på museum i Ryssland [Det stämmer: Triton I och Triton II finns uppställda på museer i exempelvis Kronstadt och Vladivostok.]. Och i dag har vi också talat med ryska officerare, eller före detta sovjetiska officerare som var med om detta [Antingen sitter Bildt på uppgifter som av svårbegripliga skäl ej har offentliggjorts, eller så syftar han på de tre före detta ubåtsmän som deltog i SVT:s program Reportrarna 1996. Två av dem pratade endast allmänt om undervattensverksamheter, och nämnde aldrig Sverige, den tredje pratade specifikt om operationer i Sverige och var en anonymiserad och pixlad »Sergei« som i programmet orerade om kärnvapenminor av plast och andra orimligheter. Samtliga seriösa bedömare avfärdar honom som mytoman: inte ett enda av »Sergeis« påståenden styrktes i TV-programmet och inga fakta har därefter framkommit som tyder på att något han säger har hänt. Eventuellt syftar Bildt även på att Emil Svensson i sina memoarer skriver om tre personer som under ytterst lösa omständigheter – Svensson nämner inga namn och inga platser, endast att detta skett i det forna Sovjet – sagt saker som lät antyda att de varit i Sverige. Svensson skriver själv om en av dem att han inte vet om det är en »provokatör eller galning« som sitter framför honom, och ingen av de ryssar han nämner levererade en enda kontrollerbar upplysning eller detalj som talade för att de inte bara drev med honom.]. Så i dag råder ingen som helst tvekan om detta.

FOTNOT: Även om inte Carl Bildt pratar om den i det här sammanhanget, så sjösattes även en 30 meter lång sovjetisk miniubåt som kallades för Piranha mot slutet av 1988. Tester i Östersjön visade att den inte var sjövärdig och den återfördes till varvet i Leningrad, där ännu ett exemplar sjösattes året därpå. Detta sammanföll med Sovjetunionens sammanbrott och det finns inga belägg för att de två Piranhorna någonsin användes operativt. Tvärtom var de föremål för en brottsutredning gällande korruption och missbrukande av statliga medel. Efter några misslyckade försök att sälja dem på dem internationella marknaden styckades de upp till metallskrot.

Filterbubblan Publicerad tisdag 27 mars 2018

»Dupond och Dupont« i Hårsfjärden

Foto: Ola Kjelbye

I dag avslöjar Filter att marinens mest kända ubåtsspår skapades av marinens egna fartyg – när man letade efter ubåtsspår. Filters chefredaktör svarar på fem frågor om scoopet.

Det här hände för 36 år sedan. Varför är detta viktigt?

– Bottenspåren från Hårsfjärden 1982 utgör fundamentet för den ubåtshysteri som präglat Sverige sedan dess. Året innan hade den sovjetiska ubåten U137 gått på grund utanför Karlskrona, vilket väckte misstanken att ryssarna medvetet skickade undervattensfarkoster till svenska vatten. Efter ubåtsjakten i Hårsfjärden fann marinen mystiska spår som man hävdade var skapade av tidigare okända sovjetiska miniubåtar med larvband. Detta ledde till tron att ryssarna kunde befinna sig i vilken grund och otillgänglig vik som helst – och svenskarna tolkade sammanlagt 6 400 skärgårdsobservationer som tecken på främmande undervattensverksamhet.

Under åren har en rad »tekniska bevis« avslöjats som felaktiga: inspelningen av en påstådd sovjetisk ubåt visade sig vara en svensk taxibåt, ett annat bevisljud var minkar, ytterligare ett bevisljud var sillstim, och så vidare. Spelar det då någon roll att även bottenspåren var fel?

– Bottenspåren var det sista återstående påstått tekniska beviset för sovjetiska intrång på svenska inre vatten. Att de nu visar sig skapade av ankringen av marinens egna båtar leder tankarna till detektiverna Dupond och Dupont, som i ett Tintinalbum är vilse i öknen och blir överlyckliga då de finner hjulspåren efter sin egen jeep. Till skillnad från tidigare avslöjanden, som handlade om relativt avancerade saker som ljudanalys, röjer detta skandalens absoluta kärna: de ansvariga saknade de mest grundläggande kunskaper i undersökningsmetodik och bevisvärdering.

Hur kunde marinen vara så klantig?

– Djupt övertygade människor kan få för sig vad som helst. De ansvariga marinofficerarna hade hypotesen att ryssarna var här och anpassade faktaunderlaget tills det stämde med den. Det är ett klassiskt sätt att nå fram till felslut och bryter mot all vetenskaplig metod. Som jag ser det är det minst lika upprörande att svenska beslutsfattare, medier och medborgare så förbehållslöst kunde svälja deras påståenden. Bristen på källkritik och faktakontroll är fundamental i ubåtsfrågan.

Hur kan man komma åt det problemet?

– De flesta företeelser som militärerna uppfattat som suspekta har i slutändan retts ut av civila experter; stötestenen har varit Försvarsmaktens hemlighetsmakeri och ovilja att dela med sig av rådata. Att det tog 36 år att avslöja sanningen om bottenspåren i Hårsfjärden säger något om problemets vidd. Men i Sverige har inte ens våra folkvalda representanter i Riksdagen rätt att ta del av militärens underlag. Till och med den utvalda skara som ingår i Försvarsutskottet är hänvisad till vad Försvarsmakten väljer att lägga fram. Någon kritisk granskning förekommer inte, och i de få fall då regeringen tillsätter utredningar kännetecknas även dessa av att militära intressen helt eller delvis granskar sig själva. Denna brist på civil insyn och kontroll hör inte hemma i ett modernt samhälle. I USA har de folkvalda rätt att både inkräva underlag och vittnesmål av försvarsmaktens företrädare. För den som vägrar inställa sig eller begår mened väntar hårda straff. En liknande ordning borde kunna införas även i Sverige.

Är inte det en naiv förhoppning?

– De militärer, politiker och journalister som satsat sin prestige och sina karriärer på påståenden om sovjetiska undervattensintrång kommer nog aldrig att ändra sig; precis som de ansvariga i Quickfallet kommer de att kämpa emot med irrelevanta inlägg och undanflykter. Av den anledningen har vi lagt upp hela faktaunderlaget på vår hemsida. Den som tidigare har tvivlat på att de svenska ubåtsjägarna jagade hjärnspöken kan alltså sluta göra det nu. Det enda som egentligen återstår är att analysera hur det kom sig att just Sverige kunde drabbas av denna en av världshistoriens mest långlivade kollektiva vanföreställningar. Att historieböckerna behöver skrivas om är en bisak i sammanhanget – den långt viktigare missionen blir att säkerställa att något liknande inte kan hända igen. Den minnesgode vet att Försvarsmakten ytterst motvilligt accepterat vartenda ett av de pinsamma avslöjanden som gjorts under decenniernas lopp, och då oftast med kommentaren att det finns annan – företrädesvis hemlig – bevisning som gör att man ändå anser sig ha rätt. När sedan även denna avslöjas som felaktig upprepas budskapet, liksom nästa gång, och nästa. Även efter ubåtsjakten hösten 2014 radade marinen upp samma slags »tekniska bevis« uppstagade med svaga stödindicier som i Hårsfjärden, och när det enda bevis marinen själv kallat för »säkert« 2015 avslöjades som en blunder backade man ändå inte från sina slutsatser. Eftersom Försvarsmakten har visat sig oförmögen att ta tag i det här problemet åligger det alla oss andra – landets beslutsfattare, massmedier och befolkning – att verka för de förändringar som krävs.

Filterbubblan Publicerad måndag 26 mars 2018

Jubileumsnumret har landat!

Nu är vårt tioårsjubileumsnummer på väg ut till er prenumeranter, och mot slutet av veckan når det även butikernas hyllor. Men den som är plusprenumerant kan redan nu läsa samtliga reportage och artiklar på magasinetfilter.se.

I Filter #61 drar vi ut i skogen tillsammans med Roland Rittman, den pensionerade biologiläraren som tände gnistan till det nordiska matundret. Vi träffar Carolina Falkholt ­– Sveriges kanske mest internationellt omtalade konstnär just nu – i hennes ateljé i New York. En stor del av tidningen viks till att ta reda på vad som hänt med de människor och fenomen vi uppmärksammat det senaste decenniet. Hade vi rätt när vi skrev om farorna med mikroplaster? Vad har hänt med föräldrarna som blev fråntagna sin dotter efter falska anklagelser om skakvåld? Hur väl står sig marinens sista bevis på ubåtsaktiviteter i svenska vatten?

Dessutom: Lisa Syrén snackar åldrande, Yasha Yukawa smider svärd, Erik Gunhamn lyfter tyngder och Nahid Persson gör film om en man med 23 kvinnor.

Trevlig läsning – och hoppas ni vill hänga med oss mot tio år till!

Filterbubblan Publicerad fredag 23 mars 2018

Filters favoriter – vecka 12

Skärmdump: Netflix

Varje fredag tipsar Filter om de bästa dokumentära berättelserna – samt ger er en aktuell rekommendation ur vårt eget arkiv:

Wild Wild Country (Netflix)

1981 vaknade invånarna i det lilla samhället Antelope i Oregon till nyheten att en närliggande ranch hade köpts för 5,75 miljoner dollar av följare till den spirituelle ledaren Bhagwan Shree Rajneesh. Snart invaderade tusentals människor klädda i rörelsens grälla dräkter det sömniga området och upprättade en ny stad på ranchen, kallad Rajneeshpuram. De byggde bostadshus, restauranger, affärer, landningsbanor och växthus; skapade ett polisväsende, en brandkår och egen lokaltrafik … Som flest bodde omkring 7 000 människor i staden.

Den inledningsvis ganska harmlösa kulturkrocken mellan de gudfruktande, konservativa Oregonborna och de nyanlända »fri kärlek«-propagandisterna fick med tiden helt andra proportioner: lokalpolitiska bråk, förgiftningar, lönnmordsplaner, en FBI-utredning och en gigantisk avlyssningsskandal.

I den nya Netflixserien Wild Wild Country får tittaren – med hjälp av ett otroligt rikt arkivmaterial och ingående intervjuer med såväl Bhagwan-anhängare som Antelopebor – följa den fullkomligt osannolika historien från början till slut. Att serien består av hela sex avsnitt gör att den ibland är repetitiv, men för det mesta känns speltiden motiverad: berättelsen har så många sagolika vändningar att man häpnar om och om igen. I en inspelning från 80-talet, som visas i seriens första avsnitt, sammanfattar kanske en Oregonbo händelserna allra bäst: »Någon kommer att skriva en bok om det här, och när den boken ges ut garanterar jag er att folk kommer säga att den är påhittad.«

OSKAR SONN LINDELL

 

Inside the Two Years That Shook Facebook – And the World

För ungefär en månad sedan pryddes magasinet Wireds omslag av en blåslagen Mark Zuckerberg. Bilden symboliserade »Facebook’s two years of hell«, och texten handlade om hur bolagets grundare och VD tvingats inse att hans plattform inte alltid används för goda syften, och att han själv har enorm makt över människors liv. Omslaget visade sig närmast profetiskt: de senast dagarna har medierna fyllts av rapporter om hur skumraskföretaget Cambridge Analytica kommit över 50 miljoner människors användardata och – enligt egen utsago – använt dem för att hjälpa Trump bli USA:s president. Wired-texten är kanske inte någon läsfest i traditionell bemärkelse, men den visar tydligt hur Cambridge Analytica-skandalen bara är ett av Facebooks – och våra – många problem.

Den som hellre vill läsa en insiktsfull sammanfattning av de senaste dagarnas nyhetsrapportering kan göra det hos Computer Sweden.

CHRISTOPHER FRIMAN

 

By the Book

Självhjälpsböcker är något man kan känna en skräckblandad förtjusning inför. Det finns något lockande i att förändra sitt liv till det bättre med hjälp av några sidor text, samtidigt rymmer få litterära genrer så mycket skräp. De enda självhjälpsböcker man vågar sig på är väl sådana som pålitliga vänner själva testat. I podcasten By The Book är det precis vad som händer.

Den amerikanska komikern Jolenta Greenberg och hennes kompis Kristen Meinzer testar kända självhjälpsböcker som ett slags »vilt socialt experiment«. Efter att ha läst en bok ägnar de två veckor åt att leva helt enligt bokens råd, för att sedan berätta hur det gick. Böckerna spänner från buddisminspirerade storsäljaren The Secret till relationsböcker som De fyra kärleksspråken och ta-tag-i-ditt-liv-böcker som minimalisten Marie Kondos extrema ordningslära i Konsten att städa. Det är väldigt roligt.

En fantastisk sekvens är när Greenberg och Meinzer, med sina respektive, lever under Kondos deviser, och Meinzers partner flippar på att till och med tvålen ska läggas undan i ett skåp efter användning (dessutom efter att man sagt »tack!« till tvålen). Men det som gör podden riktigt bra är att den lyckas balansera det komiska med de tänkvärda saker böckerna emellanåt bjuder på. Greenberg och Meinzer vågar också vara så pass självutlämnande att samtalen kommer ner på djupet. Efter ett par avsnitt är man helt enkelt beroende.

ELIN KLEMETZ

 

Infiltratören

För ett par veckor sedan stod det klart att det blir »film eller TV-serie« av Simona Ahrnstedts roman Allt eller inget. Produktionsbolaget Unlimited Stories, som även står bakom filmerna Hallonbåtsflyktingen och Himlen är oskyldigt blå, har lagt vantarna på rättigheterna till vad som kan bli Sveriges första romancefilm.

I Filter #46 följde Christopher Friman med Ahrnstedt på konferensen Romance Writers of America dit hon åkt för att träffa andra författare i genren. »Nu är jag Sveriges romancedrottning. Det är lite mindre imponerande än det låter med tanke på att jag är den enda som skriver romance i Sverige« berättade Ahrnstedt då. Själv blev hon författare först efter 40 års ålder i en hårt mallad genre som av henne själv beskrivs som »det okreddigaste som finns« På konferensen Romance Writers of America framkom bland annat att flera av författarna tvingats hålla en produktionstakt så hög som sex böcker om året – något som gett upphov till viktuppgång, stress och obefintlig research. Ahrnstedts böcker stod dock ut från mallen – de var välarbetade och jämställda: »Det här handlar inte om våp som sitter hemma och knypplar och väntar på den rätte. Det här är böcker om kvinnor som tar ansvar för sina liv, sina sexliv, sin ekonomi.«

CAROLINE LUNDGREN

Filterbubblan Publicerad fredag 23 mars 2018

Fotosmakprov: Robyn

Veckans smakprov ur Foto: Magnus Bergström en bok bestående av 100 klassiska porträtt som vår bildredaktör tagit för Filter under våra tio år – är på artisten Robyn. Magnus och reportern Ika Johannesson följde henne då hon var förband på Madonnas Sticky & Sweet Tour – dock inte utan problem.

– När vi kom till Nice ville Den Stora Amerikanska Artistens säkerhetsfolk ville inte släppa in oss backstage, minns Magnus. Robyn var tvungen att komma ut, så att vi åtminstone kunde ta lite bilder utanför arenan. Sedan köpte vi vanliga biljetter – men fick ändå inget gjort eftersom det var fotoförbud. När vi fortsatte till Berlin var vi rätt stressade, eftersom vi fortfarande inte fått några presspass. Medan vi väntade tog jag den här bilden i en hiss som gick igenom ett gigantiskt akvarium i hotellobbyn.

Han fortsätter:

– Till slut smugglade våra svenska vänner in oss backstage, så vi kunde följa Robyn fram tills hon stod på scen på den fullsatta Olympiastadion.

Vill du läsa intervjun med Robyn? Så klart! Den hittar du i vårt arkiv. Sugen på ett exemplar av boken? Så klart! Köp den i vår webbshop.

Filterbubblan Publicerad onsdag 21 mars 2018

Vinn en oförglömlig festhelg!

Lördag 5 maj smäller det: vi firar tio år!

Det ska vi naturligtvis göra rejält – med dryck, tilltugg, dans, gäster och artister som du kommer känna igen från Magasinet Filter. Festen hålls på Wine Mechanics, beläget i ett före detta svinstall i slakthusområdet i Göteborg.

Nu har du chansen att vinna VIP-entré för två personer till festen, samt en övernattningHotel Bellora på Avenyn.

Allt du behöver göra för att ha chansen att vinna är att gå in i vårt digitala arkiv, leta reda på ett av dina favoritreportage från våra tio år, dela det i dina kanaler på sociala medier och tagga inlägget med #Filter10.

Vinnaren slumpas bland alla som delat sitt favoritreportage senast torsdag 19 april, och vinnaren meddelas fredag 20 april.
Ev. vinstskatt betalas av vinnaren.

Tillsammans med Spike Brewery, Kafferostare Per Nordby och Fine Wines Sweden utlovar vi en riktig baluns. Håll utkik efter mer information om festen i vårt nyhetsbrev och här på Filterbubblan.

Och du, glöm inte #Filter10

 

Filterbubblan Publicerad onsdag 21 mars 2018

Vinnarna i Dubbelt begär-tävlingen!

Vi säger grattis till Gunnel Larsson, Klas Heggemann och Vera Åsemyr som alla visste att François Ozon regisserat filmen Bakom stängda dörrar. De vinner två biobiljetter var till Dubbelt begär.

Dubbelt begär följer den deprimerade, unga kvinnan Chloé som börjar gå i terapi – och blir förälskad i sin psykoterapeut. Snart flyttar hon in hos sin nya älskare, men upptäcker snabbt att han döljer en del av sin identitet för henne. Filmen – som var nominerad till Guldpalmen i Cannes 2017 – är baserad på en novell av Joyce Carol Oates och är regisserad av François Ozon, som tidigare gjort prisade Swimming Pool. Se trailern här!

 

Filterbubblan Publicerad fredag 16 mars 2018

Filters favoriter – vecka 11

Skärmdump: Netflix

Varje fredag tipsar Filter om de bästa dokumentära berättelserna – samt ger er en aktuell rekommendation ur vårt eget arkiv:

Flint Town

En gång var Flint i Michigan hemvist åt General Motors och en blomstrande stad. Men när tre serieskapare kommer dit i november 2015 är de goda tiderna sedan länge förbi: arbetslösheten är hög och brottsligheten likaså. De 100 000 invånarna har utsatts för blyförgiftat vatten efter att staden sparat pengar. Den tidigare flera hundra man starka poliskåren består av 98 personer.

Därmed är det kanske inte så konstigt att polisen ger de tre serieskaparna från Netflix en nästan häpnadsväckande öppen tillgång till dess anställda. Man får följa dem på utryckningar, till brottsplatser, på kontoren, i hemmen – inte för att visa vilket fint arbete de gör, utan som ett rop på hjälp.

Resultatet är ett öppenhjärtigt porträtt av en handfallen yrkesgrupp. »The only color we see is blue«, heter det, för att visa att kåren är fri från rasism. Snart blir man dock varse vad uttrycket snarare bör läsas bokstavligt: polisen kommer först – invånarna därefter. Det hela gör Flint Town till ett svårsmält dokument av en samhällsorganisation som tappat konceptet om var dess lojalitet bör ligga.

OSKAR SONN LINDELL

 

The Keepers

Denna uppmärksammade och populära Netflixserie är superintressant – eftersom den är så försåtlig och falsk. Dokumentärseriens huvudkälla är Jean Hargadon Wehner, som under terapi återfått minnen kring ett olöst mordfall från 1969, vilket hon kopplar ihop med sexuella övergrepp utförda av en katolsk präst. I Netflixversionen framställs hon som trovärdig, precis som de terapeuter som i serien uttalar sig om bortträngda minnen.

Vad både de och Netflix låter bli att nämna är att Wehner, sedan hon började gå i terapi under 1980-talet, i tur och ordning anklagat en farbror, diverse främlingar, två präster, en skolkurator, två polismän, en högstadielärare, en politiker, ytterligare tre präster, fyra munkar, två nunnor samt ännu en munk för de mest varierade orala, vaginala och anala sexuella övergrepp. I terapin mindes hon även att hon själv hade mördat en nunna. Inget av dessa påståenden har någonsin kunnat styrkas. Men om man nöjer sig med den präst hon i serien anklagar för mord: i fjol grävde man upp hans kropp för att se om hans DNA matchade gärningsmannens. Det gjorde det inte.

Så: klicka hellre fram Madelene Pollnows »Den stora glömskan« (Filter #41) i vårt arkiv, och läs om kvacksalvarteorin om bortträngda minnen och de personliga tragedier den alltjämt tillåts orsaka.

MATTIAS GÖRANSSON

 

We Two Made One

I We Two Made One reder journalisten Hilton Als i begreppet »tvåsamhet« genom det tystlåtna, brittiska tvillingparet Jennifer och June Gibbons. Redan som barn valde tvillingsystrarna att inte samtala med någon annan än den andre. Isolerade från omvärlden skapade de istället sin egen verklighet i form av lekar och eget språk, vilken konstant ifrågasattes av lärare, psykologer och föräldrar.

Över åren blev dock relationen allt mer påfrestande, vilket systrarna beskriver i sina dagböcker. Ibland tror June att Jennifer vill döda henne, ibland vice versa. Ibland vill de separera, men ofta kommer de fram till att de inte kan leva utan varandra. Artikeln, som publicerades år 2000, är en fascinerande djupdykning i intimitet och identitet – men också en tragisk berättelse om två livsöden som ofrivilligt förpassats till olika institutioner.

CAROLINE LUNDGREN

Filterbubblan Publicerad torsdag 15 mars 2018

Mot tryckeriet!

Denna vecka har vi lämnat vårt tioårsjubileumsnummer till tryck. Bland annat har vi hängt på doldisen som drog igång det nordiska matundret och åkt till New York för att besöka en av Sveriges mest omtalade konstnärer. En större del av tidningen har dessutom vikts till att gå igenom vår samlade utgivning och ta reda på vad som hänt med de människor och fenomen vi uppmärksammat under det senaste decenniet.

Vad hände egentligen med Johann »Iprenmannen« Neumann efter att de klassiska reklamfilmerna slutade sändas 2009? Var tog Basshunter vägen? Vad tycker Lena Andersson, som redan för tre år sedan klagade på det känslostyrda debattklimatet, om tonläget i dagens diskussioner? Vad gör storviltsjägaren Natasha Illum Berg i dag?

Vilken av våra intervjupersoner har öppnat bageri i Tel-Aviv? Vem har blivit diplomerad hundfrisör? Vem är stjärna i en amerikansk komediserie? Vem föreläser numera om »att hantera motgångar«?

Allt detta – och mycket mer – kan du läsa om i numret som når butikerna 29 mars. Men skaffar du dig en plusprenumeration så får du numret i brevlådan tidigare än så. Det är helt gratis de två första månaderna – och ger dig möjlighet att läsa numret digitalt, samt ta del av hela vårt arkiv.

Se dessutom till att hålla dig uppdaterad här på Filterbubblan, där vi kommer ladda upp inför numret på flera olika, spännande sätt.

Filterbubblan Publicerad fredag 09 mars 2018

Filters favoriter – vecka 10

Worst Roommate Ever

Det börjar stillsamt. En ung kvinna söker efter en hyresgäst till sin lägenhet och blir kontaktad av en trivsam äldre herre med en juristutbildning och två husdjur. Han flyttar in, men visar sig snart vara aningen … udda. Han sover på en trave sängöverkast på golvet, skruvar ur glödlamporna i vardagsrummet och tar in dem till sin kammare, snor alla matsalsstolarna för att bygga sig ett litet skrivbord och fyller toaletten med kattbajs. Redan efter en månad vägrar han betala hyran med hänvisning till att han hittat en smutsig tallrik i diskhon. Det framgår strax att mannen är ett slags professionell husockupant som ägnat de senaste decennierna åt att ödelägga människors liv för sitt eget höga nöjes skull. En smart berättad text om en nästan ofattbart vidrig människa.

CHRISTOPHER FRIMAN

 

Gunnel Lidbom – ut ur tystnaden

Det finns alltför många begåvade kvinnor genom historien som inte fått den uppmärksamhet de förtjänat. Lagom till Internationella kvinnodagen sände SVT i K-special en dokumentär om en av dem som glidit under radarn under lång tid, nämligen skådespelerskan och regissören Gunnel Lindblom. Vid 86 års ålder gick hon äntligen med på en större intervju. Dokumentären speglar hennes liv – från ettan i arbetarkvarteren i Göteborg till scenskolan, Ingmar Bergmans Sjunde inseglet, och vidare till Hollywood. Filmen skildrar också hennes framgångar som regissör i en manligt dominerad värld. Vare sig man är film- och teaterintresserad eller inte, blir man oerhört glad och inspirerad av denna mäktiga dam som vågat gå sin egen väg.

ELIN KLEMETZ

 

The Power of Habit

The Power of Habit är vad jag kallar »flygplatslitteratur«: populärvetenskapliga böcker för den nyfikna jobbresenären, skrivna av engelsmän/amerikaner som Malcolm Gladwell, Tim Harford, Michael Lewis och en ocean av mindre talangfulla skribenter (nästan alltid män). Typiskt för genren är också att ämnet hittas någonstans i skärningspunkten ekonomi, sociologi och psykologi, och att journalistiskt fotarbete och konkreta exempel varvas med akademisk forskning på ett sätt som gör att man inte alltid vet vad som är anekdotisk bevisföring och vad som är vetenskapligt vattentätt.

Nu är akademisk acceptans inte de här författarnas främsta målsättning, det handlar istället om att få läsaren att tänka nya tankar, se nya sammanhang. Och det lyckas New York Times-reportern Charles Duhigg och hans bok med – faktiskt så bra att boken känns mer aktuell just nu än när den gavs ut 2012 (på svenska gavs den ut 2014 som Vanans makt).

När varenda app numera försöker locka fram pundaren i dig med intermittent förstärkning, individualiserat inehåll och ett antal ännu billigare trick, känns det perspektivgivande att läsa om hur Pepsodent och Anonyma alkoholister fått oss att ändra vanor sedan ett sekel tillbaka (i dessa fall till det bättre). Duhigg går igenom hur vanor skapas och befästs, och hur ofantligt stor del av våra liv som styrs av rutiner – vår hjärna kräver det, för annars hade den tvingats fatta beslut mer eller mindre varje sekund.

I enlighet med genrens praxis fokuserar boken på hur människor och organisationer kan blomstra genom att bygga in goda vanor i tillvaron, snarare än på hur företag kan »lura« dig. Men de ganska lättförståeliga exemplen kring hur våra liv styrs av triumviratet »trigger-rutin-belöning« ger också motståndskraft mot de som vill dig illa, och ett sug efter att ändra återkommande inslag i den egna tillvaron som man är mindre nöjd med.

Kort sagt: en riktig styrkekram för alla som tillbringar för mycket tid i de sociala mediernas kommentarsfält.

TOBIAS REGNELL

 

Varje fredag tipsar Filter om de bästa dokumentära berättelserna – samt ger er en aktuell rekommendation ur vårt eget arkiv:

Zebastians känsla för snö

I morgon drar Paralympics igång i Pyeongchang i Sydkorea – och på måndag kliver Sveriges kanske främsta medaljhopp in i handlingen: den 23-årige längdskidåkaren Zebastian Modin. Han föddes med barnglaukom och blev efter en misslyckad operation blind på sitt vänstra öga. Några år senare förlorade han nästan all syn på sitt högra.

Jag följde Zebastian under tre dagar i vintras, då han mellan ett hårt tävlingsschema landade ett slag i hemstaden Östersund. Inför mötet hade jag läst Michael Finkels reportage »The Blind Man Who Taught Himself to See« från 2012, om amerikanen Daniel Kish. Han blev blind vid 13 månaders ålder och började sedan använda sig av så kallad ekolokalisering – en teknik som innebär att man »ser« genom att klicka med tungan och lyssna efter de svaga ekon som uppstår. Detta gjorde det möjligt för Kish att cykla mountainbike, klättra, campa i vildmarken …

Zebastian använde sig inte av tekniken, men hade dragit samma slutsats och levde efter samma devis som Kish: »Smärta är frihetens pris.« Den idrottstokige Zebastian hade tidigt gett sig fan på att inte låta synnedsättningen stoppa honom från att sporta: han hade fallit, slagit och skadat sig många gånger – på cykeln, i skidbacken, på fotbollsplanen. Det hade gjort ont, och troligen till och med gjort att synen på hans högra öga försämrats, men det var det värt. Annars hade han aldrig fått stå på ett par skidor över huvud taget. Och han hade definitivt inte fått stå på prispallen i Paralympics, där han hittills under karriären tagit två brons och lika många silver.

Zebastian Modins framfart under tävlingarna i Pyeongchang går att följa på SVT Play. Vill du dessutom få rapporter inifrån Paralympicsbyn kan du följa Zebastians bloggande här.

OSKAR SONN LINDELL

Filterbubblan Publicerad fredag 09 mars 2018

Fotosmakprov: Sture Bergwall

Den här bilden på Sture Bergwall är »inte något montage i Photoshop, utan resultatet av naturintresse, platsresearch och den envishet som krävs för att släpa med studiolampor, ljusreflektorer och stativ nerför en smal och brant sig till en jämtländsk fors«. Så skriver Filters chefredaktör Mattias Göransson i förordet till Foto: Magnus Bergström – en bok med de 100 bästa porträttbilderna från tidningens husfotograf och bildredaktör.

Varje vecka bjuder vi på ett smakprov: denna vecka på Sture Bergwall, även känd som Thomas Quick. Efter att han friats från åtta morddomar och skrivits ut från Rättspsykiatriska kliniken i Säter hamnade han i Jämtland. Mattias Göransson hade följt Stures fall under många år och skildrade nu hans historia från barndomen fram till tiden efter frigivningen. Om fotograferingen berättar Magnus:

– Jag körde runt med Sture i Åretrakten för att ta porträtt på platser kopplade till berättelsen om hans märkliga resa från Säter till sitt nya hem på den svenska landsbygden – en historia där misstänksamhet, rädsla och tystnad till slut byttes mot öppna hjärtan och vänskap. En av Stures favoritplatser är Tännforsen, Sveriges största vattenfall. Där hittade vi regnbågens slut.

Foto: Magnus Bergström kan köpas i vår webbshop. Ange rabattkoden »MAGNUS« så får du boken till specialpriset 249 kr. Erbjudandet gäller till och med 15 mars.

Filterbubblan Publicerad fredag 09 mars 2018

Filter ökar vidare!

I dag lanseras undersökningen »Orvesto Konsument 2017 Helår«, som mäter mediers räckvidd. Den bjuder på glädjande läsning: Filter ökar sin räckvidd från 99 000 – till 102 000 läsare.

Därtill ökar våra systermagasin: Offside med 7 procent och Skriva med hela 10 procent.

Vi har de senaste veckorna intervjuat två medieexperter – Viggo Cavling och Olle Lidbom – som vid vår start 2008 ställde sig tvivlande till om vi skulle överleva. Båda har tvingats äta upp sina ord och erkänna att ni läsare vill ha både ekologiska ägg och intellektuella alibin på soffborden. Tack för det!

Vill du sälla dig till de 102 000? Just nu kan du prova två månader med Filter – helt gratis!

Filterbubblan Publicerad torsdag 08 mars 2018

Förord – Foto: Magnus Bergström

Förord ur boken Foto: Magnus Bergström, skrivet av Filters chefredaktör Mattias Göransson:

Relationen mellan fotografer och skribenter kan vara ansträngd. Två olika yrkespersoner ska mer eller mindre skildra samma sak, med vitt skilda uttrycksformer. Inom journalistiken »äger« ofta skribenten ämnet, varför vederbörande kan få för sig att betrakta fotografen som ett bihang som ska tillgodose mer eller mindre genomtänkta önskemål. Det är ingen slump att många ambitiösa fotografer lämnar journalistiken för att istället ägna sig åt konstfoto eller reklam.

Första gången jag skulle jobba med Magnus Bergström hade Skanska fyllt Hallandsåsen med det miljöfarliga ämnet akrylamid, i ett av många fåfänga försök att täta det läckande tågtunnelbygget. Medan myndigheter, politiker och nyhetsmedier fokuserade på de juridiska följderna ville redaktören på Dagens Nyheters helgbilaga att Magnus och jag skulle skildra de mänskliga. På just det planet drabbades dessvärre även jag av en komplikation: min sambo skulle föda, och vårt första barn hade samma problem med deadlines som sin far så jag anlände två dygn för sent till Båstad.

Magnus hälsade mig välkommen på en lågsäsongssömnig pizzeria. Där vecklade han upp en karta över området uppe på åsen, på vilken han markerat alla platser av intresse: gårdar där man rapporterat om sjuka djur, barackparken där tunnelbyggets anställda huserade, diverse brunnar och vattendrag … Han hade redan hunnit besöka några av lantbrukarna och kunde förklara varför giftet uppenbarligen spridit sig längre än vad som först rapporterats; innan Magnus skolade om sig till fotograf var han biologilärare.

Att komma som journalister till en skandaldrabbad bygd är socialt utmanande. Folk är ofta kritiska till rapporteringen och på sin vakt. Det gäller att vinna deras förtroende. Även här dolde Magnus en superkraft: han visade sig vara fruktansvärt avväpnande och trevlig. Om folk bara var hemma när vi knackade på fanns det ingen som inte släppte in oss.

På kvällarna, när vi lärde känna varandra bättre, gav han små nycklar till sin förmåga att kunna tackla vem och vad som helst. Utöver åren med bångstyriga skolelever: tiden på en radikal konstskola i Köpenhamn, där han bodde bland heroinister och prostituerade på Istedgade, en lika bohemisk period i Brasilien samt – inte minst – extraknäcket som mentalskötare på Vipeholm, det kanske mest ökända av Sveriges nu nedlagda mentalsjukhus.

Under resten av 1990­-talet och början av 2000­-talet hade jag en stående fråga när jag diskuterade olika projekt med mina DN­-chefer: »Får jag jobba med Magnus Bergström?« Vi korsade landet på längden och tvären, var på utlandsuppdrag från USA till Sydostasien. Magnus visste alltid vad han ville med sina bilder: istället för att passivt illustrera texterna utgjorde de parallella verk som oftast berättade egna historier.

Så gled vi isär i några år. Magnus satsade på frilansverk­samheten och startade fototidningen Motiv, själv medgrundade jag fotbollsmagasinet Offside. När det sedermera blev dags att förverkliga planerna på en ny svensk reportagetidning stod det klart att kravprofilen för dess bildchef var extrem. Det måste vara en människa som samtidigt förmådde att agera beställare, hantera inkommet material och ta flertalet av bilderna själv. Eftersom tidningen skulle rymma allt från kändisintervjuer till undersökande journalistik borde denna allkonstnär dessutom kunna tackla vem och vad som helst, och bemästra både dokumentärt reportagefoto och porträtt i studio. Vederbörande behövde också vara hyfsat riskbenägen, eller bohemisk om man så vill, med tanke på projektets budget och att det var långt ifrån säkert att chansningen skulle gå hem. Kort sagt: Magnus. Lyckligtvis var han sugen.

Skribenter kommer och går, fotografen Magnus Bergström består. 10 år och 60 nummer senare är han den oomkullrunkeliga konstanten i Filters produktion. När jag betraktar de 100 bilder han valt ut till den här boken ser jag inte bara de porträtterade personerna, utan lika mycket det nyfikna sociala geni jag själv lärde känna för över 20 år sedan. Hur i hela friden lyckades Magnus få Annika Norlin att, iklädd kostym, kliva ner i den smällkalla Strålsjön? Och hur övertalade han Karin af Klintberg att dra på sig en Anna Karenina­stass ur SVT:s kostymförråd, och dessutom ge sig ut med skridskor, bara för att han tänkte sig henne som isprinsessa?

På andra håll tittar biologiläraren fram: att både Kerstin Ekman och Bea Uusma är avbildade i de element de just skrivit om beror på att Magnus placerat dem i miljöer på sin favoritplats i Stockholm, Biologiska museet. Sture Bergwall vid regnbågens slut är heller inte något montage i Photoshop, utan resultatet av en kombination av naturintresse, platsresearch och den envishet som krävs för att släpa med studiolampor, ljusreflektorer och stativ nerför en smal och brant stig till en jämtländsk fors.

För att inte tala om konststudenten. Naturligtvis är omslagsporträttet på Katrin Zytomierska och Bingo Rimér en parafras på den kristna pietàtraditionen – men notera den uppstoppade iller som syns till höger i bilden. Tydligen en vanlig ingrediens på de porträtt renässansfurstar lät beställa av sina älskarinnor; av begripliga skäl kunde inte fursten själv vara med på bilden varför illern – på den tiden en vedertagen symbol för otyglad sexualitet – målades dit som ägarmarkör och substitut.

Magnus var barnsligt förtjust över den detaljen. Jag tackade för upplysningen och invände att det nog var en blinkning som skulle gå de flesta läsare obemärkt förbi. Men nu vet i alla fall du.

Sugen på att köpa Foto: Magnus Bergström? Ange rabattkoden »MAGNUS« i kassan till vår webbshop – så får du boken till specialpriset 249 kr. Erbjudandet gäller till och med 15 mars.

Filterbubblan Publicerad torsdag 08 mars 2018

Filter – ett intellektuellt alibi?

Inför vårt stundande tioårsfirande fortsätter vi gräva i arkivet efter gamla uttalanden om Filter. Förra veckan letade vi rätt på Viggo Cavlings spaning om vår tidning – och bad om ett nytt utlåtande. Nu har turen kommit till medieanalytikern Olle Lidbom, som i Expressen år 2008 uttryckte viss skepsis över att vi skulle överleva:

»Antagandet, att alla vill lyssna på en historia bara den är välberättad, är gulligt, men inte särskilt sant«, skrev Lidbom och fortsatte: »En bra tidskrift löser ett problem för läsaren: en bra biltidning förklarar vilken bil läsaren ska köpa eller drömma om. Något sådant problem löser inte Filter även om det självklart finns en klick läsare som behöver ett intellektuellt alibi på soffbordet.«

Olle Lidbom driver Vassa Eggen och är kommunikationschef på Norstedts Förlagsgrupp. Vi hörde av oss till honom för att se vad han hade att säga i dag.

– Frågan är ju fortfarande vilket behov Filter löser? säger Lidbom. Magasinsbranschen har i Sverige gått mot ännu mer nischade magasin, vilket Filters syster Skriva är ett bevis på –liksom många andra nya tidskrifter som startat de senaste tio åren. Breda, ofokuserade magasin lanseras inte längre. I USA lever många texttunga reportagemagasin vidare, som min ständiga favorit New Yorker. Men de riktar sig till en amerikansk och global elit, som är en liten del av mänskligheten men tillräckligt stor för att vara bärkraftig.

Han fortsätter:

– Jag vågar fortfarande påstå att eliten är för liten i Sverige – men uppenbarligen finns det tillräckligt många svenskar i behov av ett intellektuellt alibi på sitt soffbord … Men märk väl: detta är ingen recension av Filter, som jag redan när den lanserades tyckte gjorde journalistik i toppklass, utan mer en recension och beräkning av det intellektuella medieklimatet i Sverige.

Därmed säger vi tack till Olle, inte minst för berömmet om »journalistik i toppklass«, och dessutom tack till er läsare – vare sig ni är gulliga nog att vilja lyssna på välberättade historier eller söker något skrytigt att lägga på soffbordet. Mot tio år till!

Skaffa dig ett intellektuellt alibi: börja prenumerera så får du just nu två månaders fri läsning!

Filterbubblan Publicerad tisdag 06 mars 2018

Spotifys osynlige miljardär

Vintern 2010 läste jag en text i den amerikanska tidningen Wired. Den handlade om Spotify, en tjänst som vid det laget inte gick att använda i USA. Wired-skribenten var uppenbarligen besviken över det här, för han kallade Spotify »the biggest, coolest, greatest piece of software you’re not allowed to use«. Spotifys grundare Daniel Ek uttalade sig i texten, men beskrevs som »a soft-spoken, balding Swede«. För den tekniknördiga tidningen Wired var det uppenbart vem som var hjälten: Ludvig Strigeus, personen som skapat själva programvaran. Han nämndes i en bisats som »en briljant utvecklare som är rullstolsburen på grund av en sällsynt muskelsjukdom«.

Jag hade aldrig hört talas om Strigeus tidigare, men insåg att han bara var några år äldre än mig, och dessutom uppvuxen på samma plats. En bekant till mig visade sig ha gått i samma gymnasieklass som honom, och gav mig Ludvigs telefonnummer. Efter viss betänketid gick han med på att träffas, vilket ledde till reportaget »Den osynlige«, som publicerades i Filter sommaren 2011. Texten fokuserade mycket på det faktum att Ludvig, trots sin centrala roll inom företaget, var helt okänd. Själv var han nöjd med detta: han ville helst hålla sig i bakgrunden och göra det han var bäst på – skriva kod.

Han tycktes läsa bokstäver på ett lika rationellt sätt som siffror, för när jag lät honom titta på reportaget innan publicering hade han markerat ett slarvigt formulerat stycke med kommentaren: »Meningen är trasig.« Den formuleringen använder jag sedan dess ibland när jag är redaktör för andras texter.

Ludvig bjöd även hem mig till sin lägenhet i Göteborg och mot slutet av texten kom vi in på pengar. Ingen visste vid det här laget riktigt vad Spotify var värt, men det var åtminstone hundratals miljoner. Ludvig var delägare, men bodde i en hyresrätt. Hans senaste investering var några årgångar Kalle Ankas Pocket som han köpt begagnade på Blocket. »Jag tänker inte så mycket på pengar«, konstaterade han.

När det nyligen blev officiellt att Spotify börsnoteras i USA värderades bolaget till 190 miljarder kronor. Hur mycket Ludvig äger är oklart – men ett flertal svenska medier har uppskattat att andelarna är värda långt över en miljard kronor.

Inför Filters kommande tioårsjubileum hörde jag av mig till Ludvig och bad att få göra en uppföljande intervju. Efter en kort betänketid tackade han artigt nej, med hänvisning till att han inte har något behov av att synas. Ludvig, som fortfarande bor kvar i sin hyresrätt, är med andra ord sig lik.

Den som vill läsa en av få intervjuer som har gjorts med honom kan göra det här.

Filterbubblan Publicerad fredag 02 mars 2018

Fotosmakprov: Annika Norlin

Veckans smakprov ur Foto: Magnus Bergström – en bok bestående av 100 klassiska porträtt som vår bildredaktör tagit för Filter under våra tio år – är på artisten Annika Norlin, även känd under artistnamnen Säkert och Hello Saferide. För Filter berättade hon att hon tröttnat på artistlivet och logernas »klottrade kukar« – och behövde något nytt i sitt liv. Svaret: plugga till psykolog.

Magnus bestämde sig så för utforska temat »under ytan« i bilderna på Annika, och övertalade henne att låta sig sänkas ner i Strålsjön.

»Vi valde en stilla och gråmulen dag för att få den rätta speglingen i sjöns svarta yta«, berättar Magnus. »Det hade varit en ovanligt kall försommar, så det var bara 16 grader i vattnet. Eftersom Annika skulle ligga still länge hade vi planerat för en tunn våtdräkt som hon kunde ha under kostymen, men hon ville hellre köra utan – uppvuxen i Östersund var hon vad vid kylan. 20 minuter senare var vi klara och Annika satt på bryggan insvept i filtar. Vi fick hjälpa henne att hålla i kaffemuggen.«

För texten till porträttet stod Erik Eje Almqvist. Den finns att läsa här.

Foto: Magnus Bergström släpps den 1 mars och går att förbeställa i vår webbshop till specialpriset 249 kr. Ange rabattkoden MAGNUS i kassan. Erbjudandet gäller till och med 15 mars.

Filterbubblan Publicerad fredag 02 mars 2018

Filters favoriter – vecka 9

Uppdrag granskning: Fallet Christer Pettersson (SVT Play)

Den allmänt spridda uppfattningen att den friade Christer Pettersson skulle ha mördat Olof Palme har alltid varit svårbegriplig för dem som satt sig in i utredningsmaterialet. Lite, på gränsen till inget, talar för att Lisbet Palme såg mördaren, och den vittneskonfrontation som ordnades följde instruktionsboken för hur man inte ska göra. Därutöver var stödbevisningen ett korthus av i flera fall uppenbart falska uttalanden från diverse knarkare. Men framför allt visade det sig att det vittne som sett mest av mördaren vuxit upp i Rotebro, visste vem Pettersson var och sade att han var det inte. Den uppgiften sorterades bort.

Det är en välgärning att Uppdrag granskning äntligen har fileat mytbildningen kring Christer Pettersson. Somliga av UG:s avslöjanden chockade till och med de mest luttrade Palmemordsnördar – utredarnas metodfel och bevismanipulering var som tagna ur Quickutredningen, det svenska polisväsendets hittills största hjärnsläpp. Annat kunde SVT ha redogjort bättre för, men oavsett vilket: har du inte hunnit se programmen än, gör det.

MATTIAS GÖRANSSON

 

Travis the Menace (New York Magazine)

Ett tema som förekommit oväntat ofta i Filter är apor. När redaktionen för några år sedan räknade på saken slogs det fast att orden »bonoboapors sexliv« nämnts fem gånger, och att apor i allmänhet uppmärksammats i nio olika artiklar genom åren. Fascinationen för djuret har helt enkelt blivit något av ett signum för redaktionen, så när New York Magazine nyligen återuppmärksammade sin berättelse om schimpansen Travis tog jag mig an läsningen direkt. Reportaget från 2011 följer Travis och hans mor Sandy Herold, och beskriver hur hon försöker förmänskliga honom till sin egen son – samt den tragedi som Travis slutligen blir känd för. Raderna »He was 14 years old, five feet tall, 240 pounds, and morbidly obese. His hairline had receded dramatically, and his center torso had gone gray« ger en liten fingervisning om hur läsvärt reportaget verkligen är.

CAROLINE LUNDGREN

 

Europas Brasilia – ett epos från förorten (SVT Play)

Carl Pontus Hjorthén har gjort en rad dokumentärer från och om Göteborg, bland annat Fotbollens sista proletärer om IFK Göteborgs framgångar på 1980-talet. Nu har han gjort en lyckad djupdykning i arkiven för att undersöka hur Göteborg blev Sveriges mest segregerade stad, med sina betongförorter utkastade i skogen långt från centrum, arbetsplatser och hav.

Tanken var god – det skulle bli moderna lägenheter med närhet till natur, skola och service. Engelska och tyska TV-inslag från sent 60-tal skildrar med imponerade speakerröster hur Hjällbo är ett under av ingenjörskonst och samhällsplanering. Svenska klipp tecknar bakgrunden: prognoserna för varvs- och bilindustrins Göteborg pekade på att stan kanske skulle växa till Skandinaviens största – samtidigt som boendestandarden var Sveriges sämsta. Men redan på 80-talet dömdes området ut, tillsammans med de andra förorterna i nordöstra Göteborg.

Hjorthén hittar sin huvudperson i Sagal Hussein, som trivts utmärkt med sin uppväxt i Hjällbo, och efter gymnasiet går vidare till läkarstudier och en framgångsrik boxningskarriär. Samtidigt blir hon filmens nyfikna ciceron genom intervjuer med arkitekter, stadsplanerare och ekonomhistoriker. Resultatet blir en dokumentär som är alltför spretig som helhet – men oavbrutet sevärd i sina delar.

TOBIAS REGNELL

 

Varje fredag tipsar Filter om de bästa dokumentära berättelserna – samt ger er en aktuell rekommendation ur vårt eget arkiv:

 

Inte som dom andra

Ola Johansson, den unga Kungsbackakillen som stod åtalad för att ha drivit sajten Swefilmer, tackade nej till att medverka i Filters text om fallet. Skälet var att rättsprocessen ännu pågick, och hans advokat ville inte riskera att han skulle säga något som kunde användas mot honom.

Ett och ett halvt år senare pågår processen fortfarande – fallet är nu i Hovrätten, där åklagaren yrkar på att Olas straff ska skärpas från villkorlig dom och samhällstjänst i 120 timmar. Filmbolaget Nordisk Film vill dessutom ha 10 miljoner kronor i skadestånd för filmen Johan Falk: kodnamn Lisa. Hur inblandad var egentligen Ola Johansson i driften av Sveriges mest populära streamingsajt, som enligt åtalet drog in 14 miljoner i reklam- och prenumerationsintäkter på bara några år? Det kan du läsa om i vårt reportage.

CHRISTOPHER FRIMAN

Filterbubblan Publicerad torsdag 01 mars 2018

Visst finns mirakel

Foto: Ruben Labbé

Inför vårt stundande tioårsjubileum går vi igenom vad vi skrivit, och vad andra skrivit om oss. Bland annat påmindes vi om ett citat av Viggo Cavling, då chefredaktör på Resumé – i dag chefredaktör på resebranschens tidning Travel News.
2008 skrev Cavling: »Jag hoppas verkligen att Mattias Göranssons nya läsmagasin Filter funkar. Men det krävs ett mirakel. Långa texter om komplicerade ämnen är som ekologiska ägg. Alla gillar dem, ingen köper dem.«

Tio år senare lever vi fortfarande (och svenskarna köper för övrigt eko-ägg för cirka 1,5 miljarder om året). Därför tog vi kontakt med Viggo för att höra vad han har att säga till sitt försvar.
– Filter har blivit som en sorts religion för sina läsare, säger Viggo i dag. Det roliga med tidningen är att påven då och då vågar utmana sin församling och skriva artiklar som den om Chang Frick. I sina värsta stunder är Filter ett kuriosakabinett med alldeles för långa texter om ämnen som jag inte alls förstår. Men en värld utan Filter är faktiskt knappt värd att leva i. Så: grattis, Filter!

Vi är själva så förtjusta i vårt kuriosakabinett att vi på vår sajt faktiskt upprättat en egen avdelning åt ämnet – men väljer att ta det onda med det goda och säger: tack så mycket, Viggo.

Vill du inte heller leva i en värld utan Filter? Just nu kan du prova två månader – helt kostnadsfritt.

Filterbubblan Publicerad onsdag 28 februari 2018

Ryssvänner och Putinkramare?

Hotet från Ryssland debatteras ständigt. I boken Björnen kommer! reder Filters chefredaktör Mattias Göransson ut vad ryssarna gjort mot oss från andra världskrigets slut fram till i dag – men framför allt vad de bevisligen inte har gjort och gör.

Boken fick ett mycket gott mottagande av recensenterna. Samtidigt har dess syfte ifrågasatts av debattörer som tycker sig se ett försök att rättfärdiga Rysslands agerande på andra håll, eller till och med ett försvar av Vladimir Putins regim.

I förordet till Björnen kommer! förklarar Mattias Göransson vad det var som väckte hans intresse för ämnet. Du kan läsa det här.

Filterbubblan Publicerad tisdag 27 februari 2018

Se Dylansällskapet före alla andra!

En dramakomedi om några män i panikåldern som förts samman av kärleken till Bob Dylan. 

Se Dylansällskapet på Malmö Stadsteater före alla andra.

Markus, Konrad och Bror träffas tre gånger om året för att prata om deras husgud: Bob Dylan. De lagar mat, dricker vin och dyrkar idolen. Allt i livet kan förklaras med en Dylanlåt. De vet till och med vilken Dylanskiva som kvinnorna i deras liv representerar. Bob Dylan följer männen genom livet – genom skilsmässor, medelålderskriser, nya kärlekar och oväntade dödsfall. De håller stenhårt fast vid Dylan, trots att allt annat faller. En dag kommer en fjärde medlem med på middagen: Erik. Han ska träffa Dylan veckan därpå, innan en konsert, och har betalat dyra pengar för att skaka hand med mästaren.

Läs mer om föreställningen här.

Som Filterläsare får du en eller två biljetter till genrepet torsdag 15 mars klockan 19.00.
Biljetter kan hämtas från och med onsdag 28 februari. Visa denna inbjudan – digitalt eller printat – i Malmö Stadsteaters biljettkassa på Kalendegatan 12 i Malmö. Öppettider hittar du här. Först till kvarn och max två biljetter per person!

Filterbubblan Publicerad fredag 23 februari 2018

Fotosmakprov: Frida Ronge

Vi firar tio år med att ge ut boken Foto: Magnus Bergström, bestående av 100 klassiska porträtt som vår bildredaktör tagit för Filter genom åren. Här bjuder vi varje vecka på ett porträtt, med tillhörande berättelse om bilden från Magnus.

Denna vecka: krögaren och kocken Frida Ronge, som handplockades av hotellmagnaten Petter Stordalen till lyxrestaurangen Tak i Stockholm. Inriktningen låg på inhemsk sushi, och frågan var: Skulle stockholmarna uppskatta att bli serverade rå gädda, gös och abborre?

– Till fotograferingen tog Frida med sig sin favoritfisk: gösen, berättar Magnus. Den var väldigt stor, tung och hal. Så hon fick hålla fisken i de vassa gälarna för att inte tappa greppet. Tyvärr skar sig Frida i fingrarna, men hon var lugn – det var ingen fara så länge vi inte blodade ner hennes nya japanska kimono.

För texten till porträttet stod Erik Eje Almqvist. Den finns att läsa här.

Foto: Magnus Bergström släpps den 1 mars och går att förbeställa i vår webbshop till specialpriset 249 kr. Ange rabattkoden MAGNUS i kassan. Erbjudandet gäller till och med 15 mars.

Filterbubblan Publicerad fredag 23 februari 2018

Uppföljning: Svanordern

I dag uppmärksammade P4 Blekinge den så kallade Svanordern, som Filter publicerade under torsdagen. Efter intervjun med Filters chefredaktör kontaktades radioreportern av en tidigare försvarsanställd som berättade att rekommendationen utsänts vid 22.30 på kvällen den 23 januari, men återtagits redan 09 nästa morgon av ett högre befäl.

Gissningsvis hann därmed inga svanar sätta livet till. Daniel Kjellander på P4 Blekinge hälsar att han kommer att följa upp saken ytterligare under dagen, då han ska träffa en tidigare officer som deltog vid den aktuella ubåtsjakten.

Filterbubblan Publicerad torsdag 22 februari 2018

Välkommen på genrep!

Folkteatern i Göteborg bjuder in Filters läsare att se genrepet av den poetiska och humoristiska dansteatern, Prat och människor.

Birgitta Egerbladh, en av landets häftigaste koreografer, tinar upp vintern med sin varma och egensinniga dansteater. En simpel, vardaglig rörelse blir just nu poetisk och humoristisk konst på. Nu är det Kent Andersson och Bengt Bratts texter som hon inspireras av. Birgitta har skapat flera kritikerrosade föreställningar, bland annat tillsammans med humorgruppen Klungan. Missa inte genrepet fredag 2 mars kl 19 på Stora Scenen.

Från och med torsdag 22 februari kl 16:30 är du välkommen till Folkteaterns biljettkassa (på Olof Palmes Plats vid Järntorget i Göteborg) och hämta två fribiljetter. Begränsat antal, först till kvarn!

Filterbubblan Publicerad onsdag 21 februari 2018

Den sista lögnen

Efter publiceringen av Björnen kommer! kontaktades Filters chefredaktör av en visselblåsare med ett förflutet inom marinen. I nästa nummer ges den naturliga förklaringen till Försvarsmaktens allra sista skälvande ubåtsbevis.

Och den är till och med dummare än minkar och sillstim.

Som uppvärmning publicerar vi här ovan det mest bisarra dokument som någonsin producerats av en svensk myndighet: Svanordern, utfärdad under ubåtsjakten i Karlskrona 1984. Inspirerad av James Bondfilmen Goldfinger, där Sean Connery dyker upp ur havet med en fiskmås på huvudet, bestämde marinens underrättelsetjänst att ensamsimmande svanar skulle beskjutas. De kunde nämligen utgöra maskering för sovjetiska grodmän.

Här följer en avskrift av ordern:

»Iakttagelser. Vid flera tillfällen har enstaka svanar uppträtt simmande i närheten av till exempel nätspärrar nattetid. Bedömning. Det torde vara ovanligt att ensam svan förflyttar sig nattetid. En del av dessa svanar torde vara maskerade dykare. Rekommendation. Alla rep ›alla svanar‹ som närmar sig skyddsföremål skall beskjutas.«

Fotnot: Nu har P4 Blekinge gjort en uppföljning kring rekommendationen.

Filterbubblan Publicerad tisdag 20 februari 2018

Vinnarna i Dansens Hus-tävlingen!

Foto: Virginie Kahn

Vi säger grattis till Kerstin Andersson, Dag Hernried och Lena Anderson som alla visste att det var Belgien och Nederländerna som gränsar till Nordrhein-Westfalen. De vinner två biljetter var till premiärföreställningen av Jessica and Me på Dansens Hus den 6 april.

Jessica And Me: Under 20 år var Christiana Morgati solist i det legendariska danskompaniet Tanztheater Wuppertal. Nu bjuder hon, iklädd skinande vit tyllklänning och röda stilettklackar, in oss i sitt fascinerande universum. Till Iggy Pops låt Lust for Life exploderar hon som en virvelvind för att sedan falla ihop i en hög av muskelvärk. Två sidor av en dansares liv: den fysiska glädjen och priset som kroppen betalar. Jessica And Me är ett humoristiskt självporträtt kamouflerad till en dialog mellan henne själv och det påhittade alter egot Jessica. Läs mer här!

 

Filterbubblan Publicerad fredag 16 februari 2018

Fotosmakprov: Jesper Kouthoofd

För att fira vårt tioårsjubileum ger vi ut boken Foto: Magnus Bergström, bestående av 100 klassiska porträtt som vår bildredaktör och husfotograf tagit genom åren. På Filterbubblan bjuder vi på ett porträtt varje vecka fram till vår jubileumsfest den 5 maj – med tillhörande berättelse om bildens bakgrund från Magnus.

Den första bild Magnus delar med sig av är från Filters premiärnummer 2008, på reklamfilmsregissören och Acne-grundaren Jesper Kouthoofd.

– Jag hade beundrat honom på avstånd, berättar Magnus. Hur han balanserade mellan genialitet och galenskap i sina produktioner: reklamfilmerna om Iprenmannen och Norrlands Guld (»när du vill vara dig själv för en stund«) var redan legendariska. Mindre känd var den bergochdalbana som började när Jesper tvingades lämna Acne. På en dag blev han av med allt – företaget, vännerna och frun – och bestämde sig för att ta sitt liv.

Porträttet av Jesper Kouthoofd »Den tunna linjen«, är skrivet av chefredaktör Mattias Göransson.

Foto: Magnus Bergström släpps den 1 mars och finns att förbeställa i vår webbshop  till specialpriset 249 kr. Ange rabattkoden MAGNUS i kassan. Erbjudandet gäller till och med 15 mars.

Filterbubblan Publicerad torsdag 15 februari 2018

Filters 100 bästa porträtt

Med devisen »magasinet för nyfikna« blev Filter en succé redan vid starten 2008. Filters närgångna och djuplodande journalistik har belönats med bland annat stora Journalistpriset och priset för Årets Tidskrift.

En av de viktigaste faktorerna bakom framgångarna är bilderna: dokumentärt reportagefoto blandat med nära och nytänkande porträtt.

I praktverket Foto: Magnus Bergström visar Filters bildchef och husfotograf 100 porträttbilder från sitt arbete. Kollektionen utgör en parad av kända och okända svenskar som format vårt land under 2000-talet. Men framför allt visar boken vilken viktig roll genomtänkt och noggrant foto kan spela i dagens snabba bildflöde.

Eller som Maria Lantz, rektor på Konstfack, skriver i sitt förord: »Vanligtvis har det fotografiska porträttet i dag uppdraget att visa den avbildade så fördelaktigt som möjligt. Det är det hela. Magnus Bergström är därmed en som sticker ut, nästan en revoltör i förhållande till sin tid. Det är som om han vill säga till den han avbildar: ›Du är ju mer än ditt utseende! Det finns mer att berätta. ‹«

Förhandsbeställ boken i vår webbshop till specialpriset 249 kronor (ordinarie pris cirka 349 kronor). Ange rabattkod MAGNUS i kassan. Erbjudandet gäller t.o.m 15 mars. Boken släpps 1 mars.

Inför Filters tioårsjubileum kommer vi här i Filterbubblan att publicera utvalda foton ur boken – ett varje vecka fram till vår jubileumsfest den 5 maj. 

 

Filterbubblan Publicerad onsdag 14 februari 2018

Förhandsvisning!

Se Jeune Femme före alla andra!

Måndag 26 februari förhandsvisar Filter tillsammans med vår systertidning Skriva filmen Jeune Femme, som på Stockholm filmfestival vann pris för bästa film, i Göteborg och Malmö. I Léonor Serrailles hyllade debut följer vi den unga kvinnan Paulas kamp för att hitta sig själv. Paula var expert på rollen som flickvän men efter att nyligen ha separerat behöver hon uppfinna sig själv på nytt. Hon prövar olika roller och sammanhang men ingenting passar riktigt. Det enda hon är säker på är att hon har sin katt och sitt kvarter.

Se trailern här!

Vill du ha två biljetter?
Visa då denna inbjudan – digitalt eller printat – hos Byggfabriken. Först till kvarn och max två biljetter per person! För information om respektive stad se nedan.

GÖTEBORG
CAPITOL, Skanstorget 1 i Göteborg
Filmstart: måndag 26 februari 18.30 (insläpp 18.00)
Biljetterna kan hämtas från tisdag 20 februari kl 17.00 på Byggfabriken, Olivedalsgatan 19 i Göteborg.

MALMÖ
PANORA, Friisgatan 19D i Malmö
Filmstart: måndag 26 februari 18.30 (insläpp 18.00)
Biljetterna kan hämtas från tisdag 20 februari kl 17.00 på Byggfabriken, Östergatan 5 i Malmö.

Jeune Femme har biopremiär 9 mars och distribueras i Sverige av Lucky Dogs.

I samarbete med:


Filterbubblan Publicerad fredag 09 februari 2018

Helgens lästips

Vårt jubileum, som firas med det 61:a numret av Filter, rycker allt närmare. I numret kommer vi följa upp reportage, porträtt och granskningar vi gjort under våra tio år – för att ta reda på vad som hände sedan: Vem blev stjärna? Vem bytte karriärspår helt och hållet?

Vad fick vi rätt om? Vad hade vi fel om?

Till dess räknar vi ner genom att undan för undan publicera en mängd klassiska texter på magasinetfilter.se. På sajten har du redan kunnat hitta tio klassiska porträtt – ett från varje år av vår historia. I dag lägger vi dessutom upp kategorin »tio klassiska reportage«.

Urvalet speglar den journalistiska bredd vi haft genom åren: från granskningar av föreläsarbranschen till en oral history om Ingemar Bergman; från en odyssé genom Sveriges kulinariska historia till berättelsen om svenskarna som engagerade sig i kampen mot Sydafrikas apartheid; från jakten på den invasiva mårdhunden till en skildring av hur en mördare skapas.

Det finns kort och gott läsning nog för hela helgen.

Är du fakturaprenumerant behöver du bara aktivera ditt konto för att få tillgång till vårt arkiv. Är du nytillkommen läsare: registrera dig för en plusprenumeration här. Det är gratis de två första månaderna – då får du dessutom vårt kommande jubileumsnummer i brevlådan!

Vilka Filtertexter önskar du att vi ska återpublicera snarast på vår sajt? Vad tycker du att vi bör skriva om i framtiden? Hör av er på Facebook, Twitter eller mejla oss på redaktion[a]magasinetfilter.se.

Trevlig helg!

Filterbubblan Publicerad fredag 09 februari 2018

Det går bra nu

I dag vaknade vi upp till beskedet att Filter ökat sin läsekrets med 18 procent sedan den senaste Orvestomätniningen.

När Filter för tio år sedan utkom med sitt första nummer möttes vi av skepsis på många håll. »Långa texter om komplicerade ämnen är som ekologiska ägg«, skrev Resumés dåvarande chefredaktör. »Alla gillar dem, ingen köper dem.«

Att vi fortfarande existerar är tack vare er läsare, som gick emot experterna och vågade tro på journalistikens eko-ägg. På så sätt har vi kunnat fortsätta vara undantaget i en bransch där många kurvor pekar i fel riktning.

Därtill är vi glada att ni verkar uppskatta vår nya sajt och har börjat botanisera i det digitala arkivet. Många artiklar från våra tio år finns redan att läsa där, och fler kommer att fyllas på efterhand.

Nu tar vi tillsammans sats framåt – först mot vårt jubileum, sedan mot tio år till.

Filterbubblan Publicerad torsdag 08 februari 2018

Välkommen in i Filterbubblan

När vi namngav den här tidningen 2008 förklarade vi att namnet speglade vår journalistiska ambition: »Att filtrera guldkorn ur den breda händelsefloden.« Sedan dess har vi fått motta mer eller mindre påhittiga skämt (»Ni borde skriva om Daniel Westling med rubriken ›Prins utan Filter‹!«) och flertalet förvirrade frågor (»Är ni en facktidskrift för dammsugare/kaffe/vattenrening?«). Föga anade vi dock att vårt namn tio år senare skulle vara ett av världens mest välanvända ord: när vi söker efter reaktioner på vår journalistik på sociala medier handlar nio av tio inlägg om att någon tagit en bild med eller utan filter. Och är det inte fotografiska filter så är det »filter på skoldatorer«, »socioekonomiska filter« … eller »filterbubblor«, det vill säga hur internet ger oss skräddarsydda informationsflöden som isolerar oss i ideologiska eller kulturella skyttegravar.

Det senare går stick i stäv med vad vi på Filter vill göra: ifrågasätta vedertagna sanningar, hitta nya perspektiv, finna de oberättade historierna. Vi är stolta över att ha gjort det till vår dygd att alltid gå över ån efter vatten.

Ändå blev vi förtjusta när »Filterbubblan« lyftes som namnförslag till denna del av vår nya digitala satsning. För även om vår tidningsproduktion bygger på att vi ger oss ut i världen i jakt på de bästa berättelserna, innebär den också långa perioder där vi inte har någon kontakt med er läsare.

Nu förändrar vi den saken. Lagom till vårt tioårsjubileum har vi utvecklat en ny digital plattform som ger oss ypperliga möjligheter att lyfta fram och följa upp gamla reportage, men också att interagera med er läsare; ge er material som inte fått plats i tidningen och bjuda på berättelser och nyheter inifrån redaktionen. Kort sagt: bjuda in er i vår Filterbubbla.

Vi hoppas att ni vill hänga med.