Med tanke på att Ryssland just nu genomför ett sinnessjukt krig där man mördar barn, kvinnor och män är det begripligt att oron stiger i närområdet. Då har journalistiken en viktig roll att spela, bland annat genom att efter bästa förmåga skilja realistiska från inbillade hot. För det är lätt att ryckas med – och tolka naturligt förekommande elavbrott, fartkamerastölder eller ljusprickar på himlen som delar av en storskalig rysk angreppsplan.

Lik förbannat agerar massmedier allt som oftast som superspridare av svajiga skräckscenarier. Frågan är förstås varför man ska bry sig – ryssjävlarna får väl skylla sig själva – men man kan också vända på steken. Om inte nivån på kritiskt tänkande kan upprätthållas när risken för grupptänkande är så uppenbar, när ska den då göra det?

Just nu sänder SVT de skandinaviska public service-bolagens gemensamma mångmiljonsatsning Skuggkriget som följetong. Inledningen råkade röra ett av mina specialområden: imaginära och verkliga undervattensoperationer. Bakgrunden är att en norsk internetkabel i fjol gick av i havet utanför Spetsbergen, vilket ledde till spekulationer om ryskt sabotage. Sedan fann man tydliga spår från ett trålbord i leran invid kabelbrottet och lade ner polisutredningen – en bottentrålande fiskebåt hade råkat kapa sladden, som så många gånger förr runt jorden. Slutet gott, allting gott?

Inte i Skuggkriget.

Där placerades den ovetande tittaren i den arktiska miljön och fick veta hur viktig kabeln var samt att den utgjorde en potentiell måltavla för främmande makt. Sedan presenterades en man vars hobby var att följa båtars positioneringssignaler, som berättade att han reagerat på rörelsemönstret hos ett ryskt fiskefartyg: »Jag är ingen fiskare, men det ser inte ut som vanlig trålaraktivitet.« TV-rutan fylldes av ett digitalt sjökort där ryssarnas färdväg såg ut som ett virrvarr där internetkabeln passerades om och om igen – enligt programmet inte mindre än 130 gånger. Hypotesen behövde inte ens uttalas: de hade klippt den med vilje.

Att statistik är värdelös utan jämförelsematerial får man lära sig i grundskolan, men tittaren fick varken veta hur många andra fartyg som fiskade väster om Spetsbergen eller hur deras rörelsemönster såg ut. Istället visades polisens undervattensfilm med spåren efter ett trålbord och därefter berättade en polisman att utredningen var nedlagd.

Återigen lämnades den kritiskt lagda tittaren med fler frågor än svar. Kände norsk polis till trålarens manövrar, och varför hade de i så fall inte brytt sig om den? Men programmet bytte fokus till andra ryska båtar: på två fiskefartyg hade man funnit äldre militära radioapparater, ett annat verkade spionera på en amerikansk atomubåt och ett enormt »forskningsfartyg« tycktes kartlägga havsbaserade vindkraftverk. Men inte ens det sistnämnda – som föreföll extremt intressant och skrämmande – fick man veta så mycket mer om. Istället ägnades dyrbar TV-tid åt att visa allvarstyngda reportrar som till suggestiv musik åkte båt, bil och flygplan samt spelade upp scener som skulle föreställa deras utredningsprocess, likt en Beckfilm med amatörskådespelare.

Bland forskare kallas metoden för death by footnote – du formulerar en övergripande tes, och fyller metoddelen med en så överjävlig mängd disparata upplysningar och hänvisningar att läsaren inte orkar uppfatta att du inte lyckats leda den i bevis. Den legendariske SVT-grävaren Hannes Råstam kallade samma sak för intellektuellt snömos, fast då uttalade han sig om Quickutredningen.

Själv kunde jag inte släppa den ryska trålaren. Det norska Fiskedirektoratets hemsida har en kartfunktion som visar fiskefartygs rörelsemönster i norska farvatten. Väster om Spetsbergen finns en fiskebank som både norska och ryska trålare tycks ha som favorit: virrvarrmönstret upprepade sig, fast här mångfaldigat till ett veritabelt moln av verksamhet. Att fartygen vänder, om och om igen, vid den utmålat suspekta punkten beror inte på närheten till internetkabeln – utan för att man där når gränsen till en fiskeförbudszon.

En annan upptäckt: enligt NRK, som först rapporterade om den misstänkta trålaren, hade fartyget passerat kabeln sammanlagt 20 gånger under loppet av flera dagar före och efter kabelbrottet. Siffran 130 kan redaktionen bakom Skuggkriget bara ha kommit fram till genom att summera en extremt lång tidsperiod. Så kan man också göra.

Kanske kapades verkligen kabeln av den ryska trålaren, kanske var det i så fall inte en slumpartad olyckshändelse utan resultatet av en oerhört märklig och uthållig plan. Det enda man kan veta säkert är att public service borde kunna leverera högre kvalitet för sina skattemiljarder.