Filterbubblan Publicerad 28 april 2023

Mattias Göransson om SVT:s Skuggkriget: »Likt en Beckfilm med amatörskådespelare«

Med tanke på att Ryssland just nu genomför ett sinnessjukt krig där man mördar barn, kvinnor och män är det begripligt att oron stiger i närområdet. Då har journalistiken en viktig roll att spela, bland annat genom att efter bästa förmåga skilja realistiska från inbillade hot. För det är lätt att ryckas med – och tolka naturligt förekommande elavbrott, fartkamerastölder eller ljusprickar på himlen som delar av en storskalig rysk angreppsplan.

Lik förbannat agerar massmedier allt som oftast som superspridare av svajiga skräckscenarier. Frågan är förstås varför man ska bry sig – ryssjävlarna får väl skylla sig själva – men man kan också vända på steken. Om inte nivån på kritiskt tänkande kan upprätthållas när risken för grupptänkande är så uppenbar, när ska den då göra det?

Just nu sänder SVT de skandinaviska public service-bolagens gemensamma mångmiljonsatsning Skuggkriget som följetong. Inledningen råkade röra ett av mina specialområden: imaginära och verkliga undervattensoperationer. Bakgrunden är att en norsk internetkabel i fjol gick av i havet utanför Spetsbergen, vilket ledde till spekulationer om ryskt sabotage. Sedan fann man tydliga spår från ett trålbord i leran invid kabelbrottet och lade ner polisutredningen – en bottentrålande fiskebåt hade råkat kapa sladden, som så många gånger förr runt jorden. Slutet gott, allting gott?

Inte i Skuggkriget.

Där placerades den ovetande tittaren i den arktiska miljön och fick veta hur viktig kabeln var samt att den utgjorde en potentiell måltavla för främmande makt. Sedan presenterades en man vars hobby var att följa båtars positioneringssignaler, som berättade att han reagerat på rörelsemönstret hos ett ryskt fiskefartyg: »Jag är ingen fiskare, men det ser inte ut som vanlig trålaraktivitet.« TV-rutan fylldes av ett digitalt sjökort där ryssarnas färdväg såg ut som ett virrvarr där internetkabeln passerades om och om igen – enligt programmet inte mindre än 130 gånger. Hypotesen behövde inte ens uttalas: de hade klippt den med vilje.

Att statistik är värdelös utan jämförelsematerial får man lära sig i grundskolan, men tittaren fick varken veta hur många andra fartyg som fiskade väster om Spetsbergen eller hur deras rörelsemönster såg ut. Istället visades polisens undervattensfilm med spåren efter ett trålbord och därefter berättade en polisman att utredningen var nedlagd.

Återigen lämnades den kritiskt lagda tittaren med fler frågor än svar. Kände norsk polis till trålarens manövrar, och varför hade de i så fall inte brytt sig om den? Men programmet bytte fokus till andra ryska båtar: på två fiskefartyg hade man funnit äldre militära radioapparater, ett annat verkade spionera på en amerikansk atomubåt och ett enormt »forskningsfartyg« tycktes kartlägga havsbaserade vindkraftverk. Men inte ens det sistnämnda – som föreföll extremt intressant och skrämmande – fick man veta så mycket mer om. Istället ägnades dyrbar TV-tid åt att visa allvarstyngda reportrar som till suggestiv musik åkte båt, bil och flygplan samt spelade upp scener som skulle föreställa deras utredningsprocess, likt en Beckfilm med amatörskådespelare.

Bland forskare kallas metoden för death by footnote – du formulerar en övergripande tes, och fyller metoddelen med en så överjävlig mängd disparata upplysningar och hänvisningar att läsaren inte orkar uppfatta att du inte lyckats leda den i bevis. Den legendariske SVT-grävaren Hannes Råstam kallade samma sak för intellektuellt snömos, fast då uttalade han sig om Quickutredningen.

Själv kunde jag inte släppa den ryska trålaren. Det norska Fiskedirektoratets hemsida har en kartfunktion som visar fiskefartygs rörelsemönster i norska farvatten. Väster om Spetsbergen finns en fiskebank som både norska och ryska trålare tycks ha som favorit: virrvarrmönstret upprepade sig, fast här mångfaldigat till ett veritabelt moln av verksamhet. Att fartygen vänder, om och om igen, vid den utmålat suspekta punkten beror inte på närheten till internetkabeln – utan för att man där når gränsen till en fiskeförbudszon.

En annan upptäckt: enligt NRK, som först rapporterade om den misstänkta trålaren, hade fartyget passerat kabeln sammanlagt 20 gånger under loppet av flera dagar före och efter kabelbrottet. Siffran 130 kan redaktionen bakom Skuggkriget bara ha kommit fram till genom att summera en extremt lång tidsperiod. Så kan man också göra.

Kanske kapades verkligen kabeln av den ryska trålaren, kanske var det i så fall inte en slumpartad olyckshändelse utan resultatet av en oerhört märklig och uthållig plan. Det enda man kan veta säkert är att public service borde kunna leverera högre kvalitet för sina skattemiljarder.

Artikeln publicerades Publicerad 28 april 2023. Uppdaterad 28 april 2023. och är skriven av .

Annons

Filterbubblan Publicerad 29 mars 2023

Releasekväll för Barnen som ville rädda världen – en reportagebok om miljöengagemang

Välkommen att ta del av den fantastiska berättelsen om Barnens Regnskog.

Det som för 30 år sedan var en gigantisk folkrörelse i Sverige har lagt grunden till ett område och en verksamhet i Costa Rica som i dag är en global ekologisk förebild.

Bokens författare Marcus Haraldsson gick på en av de över 4 000 svenska skolor som engagerade sig i Barnens Regnskog, och som tolvåring åkte han med sin mamma till naturreservatet som skapats i Costa Rica. Drygt trettio år senare återvände han. Vad blev det egentligen av barnen och deras »för evigt« skyddade skog?

Om detta berättar och bildvisar Marcus Haraldsson under releasekvällen. Dessutom möts Marcus Haraldsson, Naturskyddsföreningens Eva Lindberg i ett samtal om regnskogen, bioliteracy och vad vi kan göra för att med regnskogens hjälp bromsa artutrotning och klimatförändringar.

När: Torsdag 20 april 17.30–19.30.

Var: Naturskyddsföreningens huvudkontor mitt på Södermalm i Stockholm: Åsögatan 115, över gården, 2 tr.

Övrigt: Du bjuds på snacks och dryck. Barnen som ville rädda världen säljs till specialpris och signeras av författaren. Läs mer om boken här.

Anmälan: Kvällen är gratis och kräver inte föranmälan. Vi uppskattar dock, och garanterar dig en plats, om du föranmäler dig genom ett mejl till tobias@offsidepress.se.

Läs Marcus Haraldssons reportage om Barnens Regnskog i Filter här och här.

Artikeln publicerades Publicerad 28 mars 2023. Uppdaterad 29 mars 2023. och är skriven av .

Filterbubblan Publicerad 28 mars 2023

De flyr Sverige för att hemskola barn

 Illustration av skolflyktingar. En familj i en båt på väg till Åland.

Filters granskning visar att det inte bara är föräldrar med frihetliga ideal som lämnar Sverige för att hemskola – föräldrar till barn med diagnoser känner sig tvungna att fly när skolan misslyckats med att anpassa undervisningen och socialtjänsten hotar med omhändertagande.

De så kallade »skolflyktingarna« är den växande grupp föräldrar som väljer att flytta utomlands för att hemskola sina barn. Sverige är nämligen unika i sin lagstiftning: i Norden är vi det enda landet som i princip förbjudit hemundervisning. Många familjer flyttar till Åland, och i medierna har föräldrar som förverkligar sina religiösa eller frihetliga ideal intervjuats.

Men det finns ytterligare en grupp föräldrar som inte ser något annat val än att hemskola sina barn: de som av olika anledningar inte förmår sitt barn att gå till skolan. Bland dem finns många barn med NPF-diagnoser, som autism och adhd. När ett barn inte kommer till skolan, och inte uppfyller skolplikten, orosanmäler skolan ofta till socialtjänsten. Svenska förbund för personer med autismspektrumdiagnoser har länge vittnat om att skolan och socialtjänsten har en bristande kompetens kring diagnosen, vilket får förödande konsekvenser.

Skandalfall väcker upprördhet

Det finns ett antal fall kopplade till hemundervisning som fått stor medial uppmärksamhet, bland annat »Ystadfamiljen«, »Släktgården i Halland« och »Österåkerfamiljen«. Granskningar har målat upp en skräckbild av familjer som isolerat sina barn, utan att några myndigheter ingripit. I Facebookgrupper för föräldrar till barn som är så kallade »hemmasittare« har reportagen tolkats annorlunda: de har sett dem som skräckexempel på hur socialtjänsten misstar NPF-diagnoser för vanvård och omhändertar barn endast för att de misslyckats uppfylla skolplikten.

Filter har nu som första tidning pratat med Österåkerfamiljen och tagit del av myndigheternas dokumentation i deras ärende. Granskningen visar att medierna målat upp en förenklad bild: familjen har tidigare utretts av socialtjänsten som då kom fram till att de två sönerna mådde bra. Efter att fallet blev uppmärksammat fattades trots allt ett beslut om tvångsomhändertagande, och i dag befinner sig Österåkerfamiljen utanför Europas gränser eftersom barnen är efterlysta i Sverige.

Socialtjänsten och skolan saknar kompetens

Skolverkets statistik visar att våren 2022 gick närmare 18 000 elever ut grundskolan utan behörighet till gymnasiet. Enligt organisationer som Autism Sverige är det en hög andel elever med autism som inte klarar skolan.

Men det är inte bara intresseorganisationer som uttrycker oro. I oktober 2022 publicerade Socialstyrelsen nationella riktlinjer för vård och stöd vid adhd och autism, eftersom personer »riskerar att få fel typ av insatser på grund av okunskap«. Samma sak konstateras från skolans håll, bland annat i den statliga offentliga utredningen »Bättre möjligheter för elever att nå kunskapskraven« från 2021, där man slog fast att många lärare anser att de saknar kompetens för att utforma tillräckliga insatser för barn med NPF-diagnoser.

Läs reportaget

I reportaget Skolplikten framför allt får vi träffa en familj med ett autistiskt barn, som efter år av bristande anpassningar i skolan och en orosanmälan till socialtjänsten inte ser någon annan utväg än att fly Sverige.

– Vi får frihet att styra vår verklighet, och ett barn som med största sannolikhet kommer att må mycket bättre, säger pappan Peter.

Läs hela granskningen här.

Illustration: Felicia Fortes

Artikeln publicerades Publicerad 28 mars 2023. Uppdaterad 28 mars 2023. och är skriven av .

Filterbubblan Publicerad 10 februari 2023

Socialtjänsten trotsar domstolarnas beslut

Filters granskning av fallet Agnes visar att socialtjänsten visst kan omhänderta barn utan sakliga skäl – och trots att domstolen sagt att de gjort fel.

Agnes tvångsomhändertogs 2018 efter att hennes mamma insjuknat i en psykisk sjukdom. Eftersom Mads låtit henne bo hos sin mamma ansåg socialtjänsten i Falun att han inte förmått skydda dottern, och Agnes placerades därför i ett familjehem.

Sedan dess har Mads kämpat för att få tillbaka sin dotter. Han har tilldömts ensam vårdnad och även lyckats upphäva beslutet om tvångsvård, trots det bor Agnes kvar i familjehemmet.

Socialtjänsten bryter mot reglerna

Socialtjänsten är egentligen skyldiga att arbeta för en återförening mellan barnet och den biologiska föräldern, men vår granskning av ärendet visar att så inte har varit fallet. Istället har socialtjänsten i Falun fattat högst inskränkande beslut, som att förbjuda Mads från att ens ha telefonkontakt med dottern, på mycket lösa grunder. De har inte själva observerat Mads tillsammans med sin dotter utan har fattat beslut utifrån andrahandsuppgifter och pseudovetenskaplig expertis.

Följer inte domar

Såväl tingsrätt som förvaltningsrätt har under åren dömt till Mads fördel, och har i sina domskäl uppmanat socialtjänsten för att verka för en återförening. Trots det har socialtjänsten i praktiken inte utrett eller verkat för en hemflytt. Istället har ärendet hela tiden dragit ut på tiden. När en psykolog slutligen tas in, för att utreda hur ett bra umgänge eller en möjlig hemflytt skulle se ut, har det gått nästan fyra år.

Lex Lilla hjärtat: motverkar föräldrarätten

Sedan lex Lilla hjärtat infördes i somras är socialtjänsten skyldig att utreda om vårdnaden av barnet ska flyttas över till familjehemmet efter att barnet bott där i två år. Den nuvarande regeringen har lovat att skärpa lagen ytterligare och vill att man ska ta hänsyn till barnets bästa redan när man överväger upphörande av tvångsvård. Det skulle innebära en stor förändring, då man tidigare ansett att tvångsvård ska vara tidsbegränsad och ha tydliga ramar – om grunden för tvångsomhändertagandet inte längre är aktuellt ska tvångsvården upphöra.

Stora brister vid barnomhändertaganden

Det skulle kräva ännu mer av en socialtjänst som redan i dag uppvisar stora brister. Exempelvis visade en utredning av tillsynsmyndigheten Ivo från 2020 att det fanns felaktigheter i 67 procent av de fall de granskat, och att det fanns handläggare och chefer som inte ens kände till lagstiftningen. De pekade också på att nästan 40 procent av barnavårdsutredarna hade mindre än tre års erfarenhet av arbetet.

Samtidigt fäster svenska domstolar en stor tilltro till socialtjänstens utredningar. Enligt siffror från det pågående forskningsprojektet »Hotel California: om inlåsningseffekter vid upphörande av vård enligt LVU« leder bara mellan 3 och 5 procent av överklagandena av tvångsvård till att vården upphör.

– Det här betyder då att barnen blir kvar i vård och att tiden går, säger projektledaren och professorn Håkan Gustafsson. Och nu ska man överväga vårdnadsöverflytt efter två år. Omställningstiden för föräldrar att förbättra sin situation minskas ganska drastiskt. De här åren går snabbt, och tiden arbetar mot föräldrarna.

Läs reportaget

I reportaget För barnets bästa har vi granskat fallet Agnes. Utöver att läsa drygt 900 sidor av journaler, utredningar och domar har vi följt Mads under en månad av hans nästan fem år långa kamp.

– Jag hade alltid haft en tro på att staten och myndigheterna hade koll på saker och ting, säger Mads. Men systemet var inte det system jag trodde.

Läs hela granskningen här.

Artikeln publicerades Publicerad 30 januari 2023. Uppdaterad 10 februari 2023. och är skriven av .

Annons

Filterbubblan Publicerad 10 januari 2023

Den falska bilden att människor med en allvarlig psykisk störning särbehandlas positivt

När rättspsykiatrikern Peter Andiné berättade för mig om klinikens hunddagis och hur bra patienterna var på att ta hand om djuren, trodde jag först att de passade hundar åt folk som bodde i trakten. Sannolikt förklaras min tanke av den varma och välkomnande atmosfär som rådde, med patienter som framför våra ögon förberedde en skördefest i växthuset på anläggningens parkliknande innergård. Överläkare Andiné log åt mitt missförstånd och förklarade att det handlade om de anställdas djur. Naturligtvis, vi var trots allt på Sahlgrenska universitetssjukhusets rättspsykiatriska klinik Rågården nordost om Göteborg.

Anläggningen må sakna murar och ha vunnit pris för sin arkitektur men vårdar icke desto mindre svårt psykiskt störda brottslingar som anses för farliga för att vistas i samhället. Eftersom massmedier bara brukar visa intresse för kliniken vid de enstaka tillfällen då någon har rymt var Andiné glad åt mitt besök.

Anledningen till min visit var att ge er läsare en genomgång av det svenska rättssystemets hantering av psykisk sjuka brottslingar, som förförståelse inför rättegången mot Ing-Marie Wieselgrens mördare. Sedan den inleddes i tisdags har flera av de saker texten tar upp aktualiserats i Visby tingsrätt, främst vad gäller huruvida Theodor Engström bör dömas till fängelse eller rättspsykiatrisk vård. Diskussionen utgår ofta från föreställningen att människor med en allvarlig psykisk störning är positivt särbehandlade, men det är helt enkelt inte sant. Utöver att svenska domstolar oftare dömer psykiskt sjuka än friska som utfört samma gärning bryter Brottsbalken mot den internationellt vedertagna principen att så kallat otillräkneliga saknar straffansvar.

Reportaget är just nu gratis att läsa för den som registrerar ett digitalt konto hos oss – så passa på!

Förresten: Ett ljus i den annars tunga och mörka nyhetsbevakningen av Engströmrättegången är att flera av dagspressens bästa reportrar ägnar sig åt kriminaljournalistik: Aftonbladets Oisín Cantwell, DN:s Åsa Erlandsson och Expressens Fredrik Sjöshult. Just Sjöshult gjorde här en mycket gedigen genomgång av den komplicerade juridik som kommer att avgöra vilken påföljd Engström får, och det säger jag inte bara för att han citerar Filter.

Mattias Göransson, chefredaktör

Artikeln publicerades Publicerad 11 november 2022. Uppdaterad 10 januari 2023. och är skriven av .