5 fakta från Filterpoddens avsnitt om Engström och Palmemordet

I det tjugofjärde avsnittet av Filterpodden skärskådar chefredaktör Mattias Göransson, författaren Thomas Pettersson och reporter Oskar Sonn Lindell hur och varför Stig Engström dag för dag ändrade sin berättelse efter mordet på Olof Palme. Här är fem saker som tas upp i avsnittet:

1. Stig Engström »ljuger från första stund«

Cirka 20 minuter efter att skotten fallit på Sveavägen kommer Stig Engström »omtumlad« in på Skandia. Vittnesmål om vad Engström sade hade hänt direkt efter mordet finns alltså att hämta hos de väktare som arbetade på Skandia den kvällen. Thomas Pettersson menar att det är viktigt att analysera både vad Engström då säger – och vad han inte säger. »Det man har försökt att använda som ett argument för att han faktiskt är på platsen efter brottet är att han säger [till väktarna] att Palme blöder ur munnen och att man ger honom konstgjord andning«, säger Pettersson i podden. »Men mycket av det kan han ha slutit sig till av hur det brukar se ut på en brottsplats. Sedan säger han några saker som är fel. Han säger att Lisbet Palme bemöts bryskt av polisen. Men är det någon som är brysk så är det ju Lisbet som knuffar undan Anna Hage och är svår att kommunicera med. Han säger ingenting om ambulanserna som kommer till platsen, om media, om Lisbet Palmes utbrott som alla hör. Det fattas mycket av det han borde kunna ha redogjort för.« Dessutom: »En sak ljuger han om: att han har blivit förhörd av polisen. Det har han inte blivit, men säger det när han kommer in [på Skandia]. Han börjar ljuga från första stund.«

2. Dagen därpå lämnar han fler felaktiga uppgifter

Lördag 1 mars, dagen efter mordet, pryds tidningarnas förstasidor av nyheten att Olof Palme är mördad. »Vi vet att Engström prenumererade på Svenska Dagbladet«, säger Mattias Göransson i Filterpodden. »Och vi vet att han mötte en granne vid brevlådorna när han hämtade in tidningen den dagen. Där stod det att polisen gått ut med en efterlysning på en person som hade en lång, mörk rock och mössa eller keps. Dessutom stod det att en flicka hade försökt återuppliva Palme. Den informationen hade Engström tidigt på morgonen.« Thomas Pettersson: »Det verkar som att han själv sedan har tagit kontakt med Svenska Dagbladet och att de är på plats hyggligt tidigt hemma hos honom [för en intervju].« I intervjun är Engström berättelse ganska »sparsam«. Han säger att han gör några insatser vid brottsplatsen, att han »hjälper en flicka«, att Palme läggs i framstupa sidoläge och att Palme ligger med slutna ögon och blöder ur munnen. »Men inte ens det är sant«, påtalar Göransson. »För Palme lades inte i framstupa sidoläge. [Engström] säger väldigt lite, men inte ens det lilla han säger är korrekt.«

3. Engström säger sig sedan ha sett mördaren

Senare samma lördag håller spaningsledare Hans Holmér sin första presskonferens. »Och det som händer nu är väldigt avgörande«, säger Pettersson. »Nu kommer de första mer definitiva, officiella signalementsuppgifterna, som inte är helt optimalt träffande vad gäller Engström. [Holmér] säger att [mördaren] är mellan 30 och 45 år, mellan 170 och 180 centimeter, bar mörka kläder, eventuellt en mellanblå täckjacka. Men han har också uppgiften om en keps med öronlappar. Det säger han åtta minuter över tolv, och tio minuter senare ringer Engström sitt första samtal till polisen. Då … drar han historien om att han jobbat över på kvällen och kommit ut och mer eller mindre snubblat in i situationen som vittne. Men han anger också att han har sett en möjlig gärningsman. Och den möjliga gärningsmannen vet vi i dag är vittnet Lars Jeppsson. Men han säger också att ›det här signalementet som har gått ut gäller förmodligen mig, jag hade mörk rock och keps‹.« Engström säger också till polisen att Lisbet Palme sagt till honom att mördaren bar en mörkblå täckjacka, och att han därför springer efter polisen för att berätta detta för dem. Mattias Göransson påtalar att man brukar sammanfatta Engströms »strategi« som att han blivit förväxlad med mördaren. Men någon sådan strategi finns inte här. »För det han säger på lördagen är att det finns två olika människor [på brottsplatsen]: en med mörk rock och keps – ›det är jag, jag är vittne‹ – och så finns det en mördare med mellanblå täckjacka i 20-årsåldern. Två olika individer med olika utseenden.«

4. Engström ändrar sig när ett nytt vittne träder fram

På söndagen hålls en ny presskonferens där man får veta att det finns ett nytt vittne, Yvonne Nieminen, som sett mördaren uppe på David Bagares gata. Då framhåller Holmér nya detaljer om mördarens signalement. »Den han lyfter fram är handledsväskan, för den är så signifikant. Det är en ovanlig accessoar. Då har man kepsen, handledsväskan – och dessutom slutar man säga ›täckjacka‹ och är tillbaka vid den mörka rocken.« Alla dessa uppgifter stämmer in på Stig Engström. »Norska Aftenposten gör en intervju [med Engström], förmodligen på söndagen. Han lägger till en ny uppgift om att han frågat Lisbet åt vilket håll gärningsmannen sprang och det är även första gången han säger att han har sett en möjlig gärningsman. [Utsagan] förändras i takt med att han får mer information själv.«

Mattias Göransson: »När han får veta att någon sett en person uppe på åsen«, med kläder som matchar hans, »då kan han inte bara säga att han sprang fram till trapporna« och efter polisen, som han tidigare hade sagt. »Utan vad säger han till kollegorna på Skandia på måndagen?« Thomas Pettersson: »Han säger att han springer efter gärningsmannen.« Ett vittne på Skandia har senare berättat om vad Stig enligt egen utsago gjorde: »Han [säger att han] sprang efter gärningsmannen upp efter trapporna och korsade Malmskillnadsgatan. Det här är ett markant brott från den första historien.«

5. På tisdagen ändras spelplanen igen

Efter helgen reser Stig Engström till Idre, samtidigt som vittnet Lars Jeppsson träder fram. »[Honom] har Stig sett och kastat skugga på som en möjlig gärningsman – killen i 20-årsåldern som har en mellanblå täckjacka, och som stått en bit från brottsplatsen längs mördarens flyktväg. Det sopar bort hans tänkta alibi, eftersom hans tänkta gärningsman visar sig vara ett nyckelvittne«, säger Thomas Pettersson. »Jeppssons berättelse är nämligen att han har stått där, hört skotten, sett gärningsmannen springa förbi, väntat en stund och sedan själv sprungit efter gärningsmannen tills han mött Nieminen uppe på åsen«, säger Mattias Göransson. Men Jeppsson uppger inte att han har sett ytterligare någon person som sprungit efter gärningsmannen, så som Engström hävdar att han har gjort. »Det är ju Jeppsson [som sprungit efter gärningsmannen]. Han är den enda som springer. Hade det kommit någon som agerade som Stig påstod sig ha gjort, så hade Jeppsson sett honom. Då hade han först sett en gärningsman som såg ut som Engström – och sen hade han sett Engström, som sprang efter gärningsmannen.«

För att höra mer om hur Stig Engström ändrade sin berättelse – lyssna på hela avsnittet »Den sannolika mördarens metod« på Spotify, Podcaster, Soundcloud eller andra plattformar där poddar finns. Här hittar du dessutom allt vi skrivit om Palmemordet, samt ytterligare två poddavsnitt om saken.