SVT:s nya storsatsning Tunna blå linjen har haft premiär. Den följer sex ingripandepoliser i Malmö, och har redan hyllats och kritiserats i kulturspalterna. Somliga hävdar att den ger »en okritisk bild av polisen« och har kallat den en »PR-film om Malmös ordningspolis«. Andra kallar den »något av det bästa i sin genre« och den »bästa svenska serien på länge«, och menar att den ger en »rak och rättfram skildring av polisens tröstlösa vardag«. I Filter #77 intervjuade vi nio personer som arbetat med serien: manusförfattare, regissörer, skådespelare, producenter, rollsättare, platsansvariga … Alla fick berätta hur de gått tillväga för att skapa en så trovärdig polisserie som möjligt.
Här är sex intressanta informationsbitar hämtade ur vårt reportage »Nio nyanser av blått«:
1. Serien skulle från början ha utspelat sig i Stockholm. Huvudförfattaren och skaparen Cilla Jackert är »stockholmare sedan jättemånga generationer tillbaka« och hade först tänkt sig att serien skulle utspela sig i hennes hemstad. Men i och med produktionsbolaget Anagrams inträde ändrades skådeplatsen.
– Vi ville att den skulle utspela sig i Malmö, säger producenten Martin Persson. Utöver Bron har det nästan inte gjorts drama där sedan 90-talet, och dessutom fanns ett stort internationellt fokus på staden just då. Alla rapporterade om flyktingströmmen, folk skrev att Malmö var Sveriges Chicago, det skedde skjutningar mitt på gatan bland vanliga människor. Och Malmö är en tät stad – det finns inga förorter, utan de områden som identifierats som »problemområden« ligger mitt i stan – samtidigt som det finns 168 nationaliteter representerade i stadens befolkning. När vi åkte runt med Cilla för att hon skulle orientera sig i stan nappade hon rätt snabbt.
2. Riktiga poliser har varit involverade i produktionen från ett tidigt stadium för att faktakolla såväl dialog som kostymer och miljöer, så att man inte föll i samma fällor som många svenska polisskildringar annars gör. Den tidigare skådespelaren Jimmy Endeley, som numera arbetar som polis, faktakollade exempelvis manusutkasten om och om igen.
– Det blev mycket juridikprat, säger Endeley. För det är grunden till det polisiära arbetet. Brottsbalken och polislagen kanske inte är så sexiga, men om man får grepp om dem så är mycket vunnet. Att ha koll på att polisen griper, åklagare anhåller och domstolen häktar. Sedan finns det mycket generellt snutlingo som ger rätt vardagstouch: en husrannsakan är en »husis«, en kroppsvisitation är en »kroppis« och gör man en miss – som att komma för sent eller krocka – får man »plikta« tårta till kollegorna.
3. Skaparna ägnade lång tid åt att hitta en balans i hur de skulle få tittarna att engagera sig i rollfigurerna, men samtidigt inte gå polisens ärenden.
– Vi har haft många och långa diskussioner för att hitta rätt balans, säger regissören Sanna Lenken. Vi berättar om sex poliser, så då måste vi bry oss om dem. Men det får inte heller bli: »Vad mysiga poliserna är och vad härligt de har det.« Där pratade jag och Cilla om att ta in mer av problemet med rasism inom polisen. Den fanns inte lika tydligt där på ett tidigt stadium, men vi var tvungna att våga ta i den heta potatisen. Och Cilla är så otroligt duktig på att skriva komplexa karaktärer, som har en del skitmärkliga åsikter men är fina på andra sätt.
4. Serien har omkring 400 roller, varav omkring hälften spelas av amatörer eller »förstagångsskådespelare«.
– Jag hade förhållningssättet att skådespelare är bra till de bärande roller och biroller som ska utvecklas under seriens gång – men amatörer är bäst till de andra, säger regissören Sanna Lenken. Vi har använt riktiga poliser, läkare, socionomer, sjuksköterskor. Vi har castat före detta missbrukare, som dock inte varit i pågående missbruk. Det är tufft att jobba så, men det ger serien så otroligt mycket. Det finns saker som inte går att gestalta för en skådespelare.
5. Produktionen brottades med många problem. Bland annat fick man utstå »mer eller mindre förtäckta hot från missbrukare och gängpersoner«, och flera inspelningar ställdes in med kort varsel. Men bara vid ett tillfälle uppstod en »obehaglig situation«. Platsansvarige Magnus Paulsson berättar:
– Vi filmade vid en närbutik när det anlände två maskerade gäng med tillhyggen precis intill oss och det utbröt ett stort slagsmål. Samtidigt som våra kameror rullade fick vi larma den riktiga polisen, och när de anlände sprang blodiga män rakt igenom vårt filmset. Då drog vi i bromsen och såg till att alla ur teamet åkte därifrån så fort som möjligt. Dagen därpå blev en man och ett barn i en bil beskjutna på platsen och när jag körde dit för att se hur det såg ut stod killarna från gårdagen på varsin sida av gatan och blängde på varandra. Som någon sorts västernuppgörelse. Då bestämde vi oss för att inte komma tillbaka. Jag fick meddela lägenhets- och affärsinnehavarna som vi hyrt lokalerna av att vi måste avbryta. Sedan fick vi leta upp en ny plats i staden där vi slapp sådana incidenter.
6. SVT har varit förberedda på att serien kommer att dela tittare och tyckare, och skapa debatt.
– Vi lever i en tid där många verkar alldeles för oroliga över att landa fel, säger dramachefen Anna Croneman. Det finns en ängslighet kring vilka berättelser man kan berätta. Men om vi lyckas visa något i gråskala istället för i svart eller vitt, så gör vi exakt det vi ska göra.
Vill du läsa mer om Tunna blå linjen? Läs också:
• Intervju med Amanda Jansson om hur hon utvecklade sin rollfigur Sara.
• Intervju med Gizem Erdogan om Leahs relation med morfar Jurek.
• Intervju med huvudregissör Sanna Lenken om varför Tunna blå linjen inte är blå – utan rosa.
• Rollsättare Lotta Forsblad om hur hon hittade seriens skådespelare.
• Som prenumerant kan du läsa hela reportaget »Nio nyanser av blått« här.