På Filter har vi länge haft en förkärlek till svenska (manliga) humorgrupper och dynamiken inom dem. Redan 2009 skrev jag om Killinggängets försök att återförenas. Det inleddes på ett blåsigt vandrarhem på Öland, dit medlemmarna åkt för att dricka sprit och hitta på nytt material. »Man sitter och skämtar om samma sak, samma sak, samma sak, i flera dygn, tills man är så trött på de andra att man är på väg att kräkas«, sade Andres Lokko.
»Det låter inte klokt«, fortsatte Henrik Schyffert. »Det bara maler på. Det blir tvångsskämtande om ingenting, bara för att det ska pågå. Vi hade någon mellanchef en gång som hette Björn Kvist. Honom pratade vi om jättemycket. ›Björn Kvist‹, säger någon, ›han är helgpappa‹. ›Björn Kvist On Ice‹, fortsätter en annan. ›Björn Kvist och Knorrhane‹, fortsätter en tredje. Och då undrar en fjärde vad som hände med Ruskprick? Och så fortsätter det: ›Om man döper någon till Ruskprick, då är hans karriär rätt utstakad, tror jag.‹ Så sitter man och maler. Någon säger: ›Nämen fan, nu skärper vi till oss.‹ Och det blir helt tyst. Tills någon säger: ›Björn Kvist.‹ Sedan börjar det om.«
Ölandsvistelsen var ett fiasko och det enda material som skapades var ett antal taskiga mejl som medlemmarna skickade till varandra efteråt. Först när Dramaten hörde av sig med ett konkret uppdrag en tid senare lyckades gruppen stråla samman och skapa det som blev pjäsen Drömmen om Herrön.
Några år senare skrev vår reporter Nina Brevinge om humorgruppen Varanteatern, som kring millennieskiftet betraktades som Killinggängets arvtagare. 2011 sågs de över en kakbuffé i Malmö för att diskutera en möjlig återförening. Träffen var ett fiasko och det enda material som skapades var ett stort antal riktigt taskiga mejl som de sju medlemmarna skickade till varandra efteråt. Därefter sågs de inte igen på nästan tio år. Först när de fick idén att samla in pengar genom crowdfundingplattformen Kickstarter lyckades de stråla samman.
De sågs inte på ett blåsigt vandrarhem utan på ett konferenshotell i Jönköping med John Bauer-tema. Varje kväll satte de snart 50-åriga männen – nu lärare, kommuntjänstemän, brandingenjörer – på sig peruker för att komma i stämning och mejsla fram säsong tre av kultklassikern Varan-TV. Vissa beskriver processen som fantastisk, andra som »väldigt, väldigt jobbig«. Några gladdes åt att återse sina barndomsvänner, andra beskriver sitt förhållande till gruppen som »masochistiskt«. Flera längtade efter att stå framför en kamera, somliga var så skräckslagna att de kräktes. Samtliga tvingades förhålla sig till gruppens gamla material och fundera på om deras absurda humor behövde anpassas till en ny tid.
»Vi kunde ha sagt: Nu ska vi göra 21 sketcher per avsnitt och de ska vara superkorta och i stil med ›Bajs i maten‹ eller ›Kalle Röv‹«, säger David Wiberg. »Men vill vi det, nu när vi är nästan 50? När vi ändå har en annan kompetens? Och kan vi i så fall återskapa den där dumma energin? Jag har hela tiden tänkt att det måste bli något annat, men röra sig i Varan-TV-land. Sen vet jag att det aldrig kan bli samma sak som förr.«
Hur det gick för Varanteatern kan du läsa i ett stort reportage i nästa nummer av Filter, som nu gått till tryck och landar hos prenumeranter om dryga tre veckor. Se till att ha skaffat eller förnyat din prenumeration senast 15 mars klockan 18.00 för att få Filter #85 hem i brevlådan. En prenumeration kostar bara 39 kr/månad.
- Mer:
- Filterbubblan
