Alla måste läsa!

På Filter har vi länge haft en förkärlek till svenska (manliga) humorgrupper och dynamiken inom dem. Redan 2009 skrev jag om Killinggängets försök att återförenas. Det inleddes på ett blåsigt vandrarhem på Öland, dit medlemmarna åkt för att dricka sprit och hitta på nytt material. »Man sitter och skämtar om samma sak, samma sak, samma sak, i flera dygn, tills man är så trött på de andra att man är på väg att kräkas«, sade Andres Lokko.

»Det låter inte klokt«, fortsatte Henrik Schyffert. »Det bara maler på. Det blir tvångsskämtande om ingenting, bara för att det ska pågå. Vi hade någon mellanchef en gång som hette Björn Kvist. Honom pratade vi om jättemycket. ›Björn Kvist‹, säger någon, ›han är helgpappa‹. ›Björn Kvist On Ice‹, fortsätter en annan. ›Björn Kvist och Knorrhane‹, fortsätter en tredje. Och då undrar en fjärde vad som hände med Ruskprick? Och så fortsätter det: ›Om man döper någon till Ruskprick, då är hans karriär rätt utstakad, tror jag.‹ Så sitter man och maler. Någon säger: ›Nämen fan, nu skärper vi till oss.‹ Och det blir helt tyst. Tills någon säger: ›Björn Kvist.‹ Sedan börjar det om.«

Ölandsvistelsen var ett fiasko och det enda material som skapades var ett antal taskiga mejl som medlemmarna skickade till varandra efteråt. Först när Dramaten hörde av sig med ett konkret uppdrag en tid senare lyckades gruppen stråla samman och skapa det som blev pjäsen Drömmen om Herrön.