Filterbubblan Publicerad 10 december 2020

Bonusläsning: Estonia

Även i en lång artikel får vissa bitar stryka på foten. Här skriver Filters chefredaktör om något som många har ställt frågor om efter publiceringen av »Bländverk«: Lars Ångström och de »avsågade« räckena. Den före detta riksdagsmannens uppgifter är både kontrollerbara och avfärdade, men fortsätter likväl att spridas i nyhetsmedier och Facebookgrupper.

I Estonia – fyndet som ändrar allt hävdar den tidigare riksdagsmannen Lars Ångström (mp) att räckena på Estonias ombordkörningsramp sågats loss kort efter katastrofen. Detta innebär enligt honom att någon osedvanligt resursstark organisation snabbt och i hemlighet måste ha tagit sig in på vrakets bildäck.

I november utvecklade han sina tankar i en debattartikel i Expressen. I den hänvisar han till den första videoobservation som gjordes av vraket, fyra dagar efter förlisningen, och att en bevarad filmsekvens visar de omtalade räckena »avkapade och slängda på havsbottnen en bit från Estonia«. Vidare skriver han: »Filmbilderna bevisar att någon varit nere vid lastdäcket dygnen omedelbart efter förlisningen. (…) Det enda som kan motivera en sådan komplex insats är om det finns en militärt mycket angelägen last ombord. Filmbilderna bekräftar den överlevande Sara Hedrenius vittnesmål om att två eller tre militära lastbilar rullade ombord på Estonia som sista ekipage.«

I kraft av sin bakgrund och sin karisma tillhör Lars Ångström dem som även i andra sammanhang har gjort mest för att propagera både för Henrik Evertssons dokumentärserie och påståendet att Estonia förliste av oklara skäl. Alltsomoftast med hänvisning till räckena.

Letar man bakåt i tiden finner man därtill att Ångström regelbundet har nämnt dessa räcken i motioner, interpellationer, debattartiklar och intervjuer åtminstone sedan 2004. Exakt vad han anser att de utgör bevis för har varierat genom åren, men syftet har förblivit detsamma: att kräva en ny, oberoende och internationell utredning av Estonias förlisning.

Logiken bakom Lars Ångströms argumentation är svårfångad. Där man i normala fall prövar länkarna i en hypoteskedja var och en för sig, för att eventuellt nå fram till en slutsats, resonerar han tvärtom: han presenterar en inledande uppgift som han menar per definition bevisar efterföljande tankeled. Utöver att hypoteskedjor inte fungerar på det viset gör han sig alltså skyldig till omvänd bevisföring. Detta utan att ha presenterat några belägg ens för sitt grundpåstående.

Det går likväl att undersöka: Har någon sågat av räckena till Estonias ombordkörningsramp och slängt dem bredvid vraket? Oaktat att den saken inte kan användas som belägg för något annat förefaller uppgiften intressant i sig.

Lyckligtvis behöver man inte anstränga sig särskilt hårt i det här fallet. En googling leder till Ångströms historiska inlägg i riksdagen och av ett svar från den Estoniaansvariga ministern Mona Sahlin framgår att regeringen 2006 gav Statens kriminaltekniska laboratorium (SKL, i dag NFC) uppdraget att analysera samtliga videoupptagningar från vraket, för att se om det låg något i den uppsjö av fantasieggande tolkningar som de grumliga bilderna gett upphov till. Det framgår även att Ångström uttryckte sin tacksamhet över detta.

Vidare alltså till Estoniasamlingens startsida på Riksarkivets sajt. Under rubriken »Bakgrund« finns fliken »Utredningar/studier«, som i sin tur leder till »Uppdraget till SKL«. Klickar man där finns länkar till alla relevanta dokument: regeringens uppdrag, SKL:s analysrapport och en sammanställning över de olika videoupptagningarna. Allt detta – likt resten av den digra Estoniasamlingen – står det envar fritt att begära ut, studera och värdera.

Saken med räckena är alltså noggrant undersökt, sedan mycket länge.

Så vad skriver SKL i sin rapport?

Till att börja med har SKL undersökt om det alls är Estonias bogrampsräcken som syns på den aktuella filmsekvensen. För att kunna göra det har man konsulterat både konstruktionsritningarna och videoupptagningar av färjan från tiden före förlisningen. Genom att jämföra dem med vad som syns på undervattensfilmen från den 2 oktober 1994 slår man fast att det inte rör sig om rampens båda räcken, utan enbart om den främre halvan av vänstersidans räcke. Dess främsta fjärdedel var vikbar, annars skulle räcket slå emot bildäckets tak när rampen stängdes, och i detta hopvikta läge är räckeshalvan förevigad på filmen – därav feltolkningen att det som syns är två räcken.

Så hade den sågats av? Genom att närstudera bildmaterialet konstaterar SKL »demolering i flera led«, att räcket böjts »utåt från rampen sett« samt att stolpstumparna uppvisar »ojämn brottyta snarare än kap- eller sågsnitt«. Med andra ord: räckesbiten hade böjts utåt och sedermera knäckts av.

Slutligen: fanns det något som tydde på att detta objekt återfunnits i anslutning till vrakets för? Där konstaterar SKL att filmsekvensen saknar identifierbara platsmarkörer – man ser helt enkelt bara vatten, den hopvikta räckeshalvan och en bit av bottnen. Dock märkte dykroboten filmerna med automatiserade djupangivelser och här anges djupet till 75 meter. Detta är det djup som gäller midskepps och akterut – vraket ligger i en sluttning – medan djupet vid fören är 85 meter. Samtidigt noterar SKL att dykrobotens djupangivelser inte är helt tillförlitliga, varför man inte med säkerhet kan säga var objektet finns.

Som parentes rymmer SKL-rapporten också avsnitt om några angränsande påståenden. De privatspanare som ursprungligen väckte Ångströms intresse hade på andra filmsekvenser, tagna vid andra tillfällen, även noterat diverse fästöglor och detaljer som de menade styrkte deras hypotes att en okänd undervattensoperatör tagit sig in på och sedan återförslutit bildäcket efter att ha vittjat det på dess åtråvärda last. Det var i samband med det som de tänkte sig att räckena av oklar orsak hamnat i vägen, sågats av och slängts bredvid fören. Även dessa filmfynd redovisas, granskas och avfärdas av SKL.

De flesta av de påstått mystiska detaljer som privatspanarna menade var ditsatta efter förlisningen återfanns på konstruktionsritningarna och fyllde för passagerarfärjor högst vardagliga syften. Andra var resultatet av synvillor: »Vid en ogynnsam kameravinkel, ett visst avstånd, belysningsvinkel samt hur det här partiet är målat ges ett visuellt intryck av en fästögla. En granskning av bilder i andra vinklar och kortare avstånd medför dock att den omstridda fästöglan istället bedöms vara bland annat ett kabelrör med utstickande kablar.«

Sammanfattningsvis: det är alltså inte bogrampens räcken som syns på den omtalade filmen, utan den främre delen av rampens vänstra räcke. Inget tyder på att den har sågats av. Det finns heller inget som säger att den ligger i anslutning till vrakets för, utan de uppgifter som existerar talar för att den snarare vilar akteröver.

Hur den kan ha hamnat där uttalar sig SKL inte om, och det ingick heller inte i myndighetens uppdrag. Men för den som är bekant med Estonias sjunkförlopp finns en enkel, naturlig och därmed sannolik förklaring till hur det hela bör ha gått till.

Estonia var olyckligtvis så konstruerad att den omtalade rampen i toppen var infattad i det täckande bogvisiret, och därmed öppnades automatiskt när visiret föll framåt. Exakt hur mycket är okänt – men att både ramp och bogvisir i mer eller mindre öppet läge hamrades mot både varandra och fartygets skrov, som en följd av vågornas krafter, är väl styrkt av både vittnesuppgifter och tekniska undersökningar. Att även rampens räcken då utsattes för »demolering i flera led« förefaller självskrivet.

Slutligen föll bogvisiret av, färjan fick allt kraftigare slagsida och sjönk mot Östersjöns botten. Enligt vittnesmål från överlevare gjorde hon det med aktern före; att det sista som syntes var den uppstickande fören, som helt saknade bogvisir, är en av flera anledningar till att man så snabbt kunde uttala sig om olycksorsaken. Med skeppet i denna vertikala position fick tyngdlagen den åtskilliga ton tunga rampen att återgå mot stängt läge. Om då den främre delen av det ena räcket var så böjd »utåt från rampen sett« att den hamnade i skarven, är det inte konstigt om den med »ojämn brottyta snarare än kap- eller sågsnitt« knäcktes av, sjönk på egen hand och hamnade bredvid vraket.

Det enda som är märkligt i den här historien är därmed Lars Ångströms beteende. Vad gäller räckena fick han igenom sin vilja om förnyad utredning redan för 14 år sedan – men uppenbarligen var han inte intresserad av resultatet.

Samtidigt är det välkänt att konspirationsteoretiker föredrar hemmasnickrade resonemang framför myndighetsinformation och vetenskapsgrundade uppgifter. Det borde producenterna bakom den nya Estoniadokumentären, Expressen och andra massmedier ha beaktat innan de lät Lars Ångström sprida sitt sedan länge avfärdade påstående.

Läs hela granskningen »Bländverk« här. En prenumeration kostar 39 kr/månaden – då får du vår tidning i brevlådan varannan månad och tillgång till hela vårt digitala arkiv med hundratals artiklar. Här hittar du också de två podcastavsnitt vi spelat in om Estonia, samt en gratisartikel som sammanfattar de värsta missgreppen i dokumentärserien om katastrofen.

Artikeln publicerades 10 december 2020 och är skriven av .

Annons