I Norge tog asylhälsovården emot sex apatiska flyktingbarn från fyra olika familjer under 2004 och 2005. Samtliga hade insjuknat i Sverige. I journalerna och avvisningsrapporterna, som i detta fall är offentliga handlingar, finns flera tydligt dokumenterade fall som svårligen kan vara något annat är (tvångs)simulering och Münchhausen by proxy. Där finns också flera fall där barnen nästan blir helt friska efter att man separerat dem från föräldrarna. En sammanfattning av journalerna på norska går att hitta här.

Gellert Tamas hade tillgång till journalerna innan Uppdrag Granskning sändes i september 2006, alltså det program som hade störst genomslag i debatten. Inga av fallen från journalerna togs med i programmet, trots att där fanns tydliga bevis på det som Tamas kallade för en »vandringssägen«. När Gellert Tamas tre år senare släppte boken De apatiska beskrev han däremot de norska fallen i ett kapitel.

Filters reporter Ola Sandstig har noggrant läst igenom sjukjournalerna och intervjuat de norska sjuksköterskorna Inger Schanche och Guri Emilie Kanavin. Innehållet i journalerna, och deras slutsatser, går helt på tvärs med vad Tamas skriver.

Nedan går vi punktvis igenom vad Gellert Tamas påstår i sin bok och ställer det mot tillgängliga fakta samt intervjusvar från de absolut mest insatta i de norska fallen – Inger Schanche och Guri Emilie Kanavin. I pocketversionen av De apatiska behandlas de norska fallen på sidorna 545–557 och fallet med injektionerna på sidorna  276287, men då med fokus på hur Marie Hessle reagerade på uppgifterna.

 

Case: ID 67198 Tvillingsystrar från Kazakstan, 16 år.

Sidan 278:

Tamas citerar först helt korrekt de norska sjukjournalerna där det står att läkaren hittar stickmärken i två apatiska tvillingflickors armveck och att mamman erkänner att hon drogat dem för att de »skulle holde seg ro under resan«.

Vad Gellert Tamas väljer bort:

  • Att mamman ljög. Mamman påstod att familjen kom direkt från Kazakstan, och inte från Sverige.
  • Att de två 16-åriga tvillingsystrarna tidigare varit på BUP i Örebro och i Karlskoga:

De försvann alltså från BUP, mamman injicerade ett ryskt morfinliknande läkemedel (Demerol) i sina barns ådror i tre dagar i sträck, samtidigt som de åkte öven gränsen till Norge för att söka asyl. Ingen av läkarna, vare sig i Sverige eller Norge, hittade någon som helst anledning till att barnen behövde injiceras med så starka preparat.

Allt pekar på att syftet med mammans injektioner var att få barnen att framstå som apatiska inför mötet med läkare i Norge. Att Demerol inte framkallar någon långvarig apati och så småningom går ut ur kroppen är visserligen ett faktum, men här är det intentionen vi pratar om.

Sidan 547:

Tamas skriver: »De första fallet, med de norska diarienumret ID 67198, var de sextonåriga tvillingflickorna från en kazakisk familj som Marie Hessle tidigare – inför svenska medier – påstod var förgiftade, trots att noggranna toxikologiska undersökningar i Norge inte visade några som helst spår av gifter.«

Vad Gellert Tamas väljer bort:

  • Att Marie Hessle syftar på injektionerna, som ju lämnade efter sig stickmärken och ett erkännande från modern.
  • Det nämns inte något om »noggranna toxikologiska undersökningar« i journalerna under den vistelse (2004-09-16 till 2004-10-19) som Tamas hänvisar till. Enligt journalerna görs inga toxikologiska tester i samband med att nålsticken i armarna upptäcks.
  • Familjen utvisades därefter som Dublinfall till Sverige 2014-10-19. Nästan fyra månader senare återvände de till Norge och hamnade återigen inom asylvården. Av journalerna framgår att man då tar blodprov »for å se på bl.a. elektrolyter« och »prover«, utan mer specifikation.
  • Blodproverna togs alltså nästan fyra månader efter att nålsticken upptäcktes, och var orelaterade.

Sidan 547:

Tamas: »I det här fallet verkade Inger Schanches norska modell inte ha lett till några som helst förbättringar.«

Vad Gellert Tamas väljer bort:

  • Tamas beskriver bara tvillingsystrarnas första vistelse.
  • Det enda som nämns om andra vistelsen är blodproverna, som då alltså tillskrivs den första vistelsen.
  • Att familjen uttryckligen sökte sig frivilligt tillbaka till Norge för att de uppskattade vården:
  • Att modern inte talade sanning om döttrarnas matintag:
  • Att tvillingarna fick våldsamma utbrott, oftast efter att mamman viskat till dem:

  • Att barnen efter två dagar började äta:
  • Att de fortsatte att äta fram till den dag de blev utvisade. Vid utvisningen var de klart piggare:

 

Case: UDI 427070 Den 10-årig flickan Julia från Vitryssland

Sidan 548:

Det stämmer att Julia försökt ta livet av sig två gånger i Sverige och verkade djupt deprimerad, men också frustrerad. I Norge separerades hon från sina föräldrar och familjen övervakades dygnet runt. Tamas skriver: »Bevakningen av Julia och hennes föräldrar fortsatte under hela deras vistelse.«

Vad Tamas inte berättar:

  • Att Julias vid förra vistelsen var ett misstänkt fall av Münchhausen by proxy:
  • Att Julia hade en väldigt ansträngd relation till sina föräldrar:

Sidan 549:

Tamas skriver: »Julias mamma mamma tilläts inte ens att följa med sin dotter på den gynekologiska undersökningen, ›underlivundersokelse‹, som utfördas på den tioåriga flickan, utan fick stanna i sjukhusets korridor medan Julia ensam fördes in i undersökningsrummet och placerades på en brits där läkarens sökande fingrar letade sig in mot hennes underliv.«

På samma sida: »Varför de norska migrationsmyndigheterna ansåg sig behöva genomföra en gynekologisk undersökning av en tioårig flicka framgick inte av journalerna.«

 Vad Tamas väljer bort:

  • Att orsaken till undersökningen framgick (flickan hade magbesvär):

  • Att flickan vid sin förra vistelse i Norge också haft ont i magen, blödningar i underlivet och ordinerats hormoner av en gynekolog för att stoppa blödningarna:
  • Flickan blev aldrig gynundersökt av (den kvinnliga) läkaren. Citatet att »sökande fingrar letade sig mot hennes underliv« är en litterär fantasi:

Sidan 549:

Tamas skriver: »Elva dagars sträng bevakning av Securitasvakter fick inte Julia att tillfriskna, åtminstone inte enligt de norska sjukjournalerna. Hon sondmatades fortfarande, men kunde, precis som vid ankomsten till Norge – gå kortare sträckor med støtte.«

Sidan 550:

Tamas skriver: »Det var knappast en ›frisk‹ liten flicka som avvisades från Norge den 17 december 2004, en vecka före julafton. Julias sond togs bort några timmar före avfärd och hon var precis lika inåtvänd, tyst och deprimerad som vid ankomsten till Norge.«

Vad Tamas väljer bort:

  • Att Julia enligt journalerna blev piggare, gick på en hästshow och var »lättare till sinnes«:
  • Att Julia blev bättre. Den 8 december:
  • 10 december:
  • Att Julia plötsligt började äta. Från den 14 december fram till utvisningen den 17 december åt hon helt vanlig mat (potatis, grönsaker, ris, vårrullar, bröd, fisk, chips, Coca-cola, med mera):
  • Att pappan bad personalen att ta bort Julias sond. De förklarade att hon först måste dricka lite mer:

  • Att Julia föredrog att dricka själv istället för att få vätska i sonden:
  • r Julias sond plockades bort, den 17 december, hade hon ätit normal mat i tre dagar och pappan hade flera gånger sagt att de skulle plocka bort sonden. Även föräldrarna hade matat henne och hon gick utan problem. Det enda hon inte gjorde var att prata med personalen.

Sidan 550:

Tamas skriver: »När Julia lämnade planet tog hon försiktigt ›ett og ett steg i trapper‹ (…) Avslutningsrapporten avslutades med konstaterandet att den tioåriga Julias hälsotillstånd inte hade förändrats till det bättre: »Sort sett ingen store forandringar ble observert. I ankomsthall avslutets eskorte.«

Vad Tamas inte berättar:

  •  Att Julia åt och drack på planet.
  • Att Julia enligt avvisningsrapporten gick »greit« av planet. Att en liten tioårig flicka som legat på sjukhus och haft en lång flygresa bakom sig gick med ett ben i taget nerför en brant flygplanstrappa betraktas av rapportskrivaren som positivt, inte negativt.
  • Gellert Tamas ger intrycket av att en mening i avvisningsrapporten – »inga förbättringar observert« – beskriver hela Julias vistelse i Norge. Vi ställer frågan till Guri Emilie Kanavin, som skrev den:
    – Nej, nej, nej! Det är helt fel. Jag beskriver ju bara ett par timmars flygresa«, säger hon.

 

Case UDI 50377 17-årig pojke från Kirgizistan

Sidan 551:

Tamas skriver om utvisningen av en 17-årig pojke som varit halvt apatisk och sondmatats: »Vid mellanlandningen i Moskva hade han hämtat sig så pass mycket att han kunde ›gå av flyet med assistance av to ledsagere‹ och vid ankomsten till Kirgizistans huvudstad Bisjkek lämnade han planet på egen hand ›uten ledsager‹, men måste sedan, efter några meter, återigen sätta sig ›på en hvilebenk in påvente av politi‹.«

Vad Tamas utelämnar:

  • Att pojken bars ombord på flyget och då bar blöja.
  • Att pojken under mellanlandningen i Moskva själv tog av sig blöjan.
  • Att pojken före den slutliga landningen frågade efter sin MP3-spelare på klar norska.
  • Att han bar en lätt ryggsäck på ryggen.
  • Att han efter landningen klev av planet bekymmerslöst och plockade upp en mobiltelefon och ringde en bekant.

Ur avvisningsrapporten:

OBS: Gellert Tamas ger intrycket av att pojken måste sätta på en »hvilebenk« efter »några meter« för att han är trött. Det är en litterär tolkning som helt saknar täckning. Pojken var snarare pigg. Sjuksystern som var med vid utvisningen, Guri Emillie Kanavin, bekräftar det som står rapporten och tillägger att hon gjorde ett test innan den 17-årige pojken och hans syster gick på planet:

– Jag tänkte att det kunde vara spel. Jag tog i armen och lät den falla ner. Den föll helt död ner. Jag gjorde till och med en test på nagelroten: du trycker där för att se om det är god blodcirkulation, men det är också väldigt smärtsamt. Ingen av dem reagerade.

När Kanavin såg hur frisk pojken blev på flyget, och att hans syster blev klart piggare, ringde hon till polisen:

– När jag kom tillbaka ringde jag med en gång till polisens utlänningsenhet och sa: »Hur är det möjligt med så grovt missbruk av barns situation över så lång tid?« Missförstå mig inte, men det är ju helt otroligt.

 

Case UDI 69185: 9-årig pojke från Kirgizistan. Artur.

Sidan 553:

Tamas skriver: »När mamman, vid en av de första sondmatningarna, undrade om Artur fick rätt mängd mat blev hon tillsagd att vara tyst.«

Vad Tamas inte berättar:

  • Att mamman ville ge sonen mycket mindre mat i sonden än ordinerat, och hindrade personalen i sitt arbete:
  • Att pappan ofta filmade personalen med videokamera inne på området, vilket inte var tillåtet:

Sidan 554:

Efter 20 dagar rymde familjen från sjukhuset. De blev upphämtade av en bil och åkte till Sverige, till BUP-kliniken i Fagersta där de tidigare hade varit. Tamas skriver: »De parkerade framför den barnpsykiatriska kliniken och så fort mottagningen öppnade bar de in Artur till hans tidigare psykiatriker Enar Fredriksson. Han blev närmast chockad när han fick se sin före detta patient. ›Pojken var apatisk när han åkte iväg och kom tillbaka i betydligt sämre skick‹, berättar Enar Fredriksson som omedelbart beslöt att lägga in honom.«

Vad Tamas inte berättar:

  • Att Artur under 20 dagar gjorde enorma framsteg i Norge.
  • Att Artur – som hade kommit in apatisk, sittande i rullstol med blöja – lekte, busade med personalen, pratade, gick och inte längre behövde blöja.

7 december:

8 december:

9 december:

10 december:

Den 11 december stod Artur upp och log mot sjuksköterskan när hon kom in i rummet. Men så fort styvpappan såg sjuksystern kastade han ner Artur i sängen:

Den 12 december gungade Artur med sin bror i en lekpark:

Den 13 december pratade och lekte Artur med en sjuksköterska:

14 december:

Mamman ville däremot inte erkänna att Artur kunde gå:

15 december:

17 december pratade Artur högt och tydligt. Mamman protesterade mot att sjuksystern kom in i rummet:

17 december: 

  • Inom två veckor visade Artur alltså inte längre några tecken på apati, utan pratade, stod och var pigg och lekfull. Inger Schanche:
    – Honom minns jag väldigt väl för det var så speciellt, den historien var så sjuk. Vi hade en tolk, en väldigt hygglig man i 50-årsåldern. Jag kom in i stugan där de bodde och så såg jag att pojken (Artur) låg på golvet och skojbrottades med tolken. Och tolken log och de boxades lite, så som barn gör, och han blev som en fadersfigur, och pojken log och han pratade.

Sidorna 554-555:

Gellert Tamas berättar inte ett ord av det ovanstående i boken. Han skriver: »Två veckor senare, den 9 maj, ringde Enar Fredriksson, till Tanums flyktingförläggning för att be dem skicka Arturs journaler. Till hans stora förvåning blev han kopplad till en norsk sjuksköterska som med mycket bestämd röst hävdade att det inte var något som helst fel på pojken. Enligt Inger Schanches egna anteckningar förklarade hon att Artur ›ikke har behov for rullstol, at han kan både gå och snakke‹.

Enar Fredriksson undrade först om hon verkligen menade allvar. Artur var en av de sjukaste patienter som han hade haft ansvar för under sin flera decennier långa verksamhet som psykiatriker och läkare.«

OBS: Enar Fredriksson är i dag avliden, och det är oklart om han någonsin fick Arturs sjukjournaler. Klart är att Artur gick från att vara en pigg, vaken pojke i Norge till att vara svårt sjuk i Sverige. Inger Schanche kommenterar händelsen så här:

– För att säga det på norska, detta var helt på tryne. Vad är det svenska myndigheter håller på med? Hur kan de vara så blåögda? Varför har vi inget sånt i Norge? Varför sker det inte här? Och varför sker med 500 ungar i Sverige? Det är på ett eller annat vis barnmisshandel, och vår tolkning är Münchausen by proxy. För vi såg hur föräldrarna reagerade när vi inte gjorde som de ville.

Sidan 552:

Schanche uttalade sig om erfarenheterna i Norge till Svenska Dagbladet 2006. Hon syftade tydligt på Artur, men Tamas, som har läst journalerna, väljer att tolka det som att hon pratade om den tioåriga systern till den utvisade 17-årige pojken – hon som blev piggare men inte återställd. Tamas skriver: »Nästan på dagen ett år senare påstod Inger Schanche att den tioåriga flickan som lämnades på en bänk i ankomsthallen på Bisjkeks flygplats i själva verket – tack vare hennes behandling – hade tillfrisknat: ›Ett av barnen, en tioåring, satt i rullstol, använde blöjor, hade slutat prata och åt inte själv. Fyra veckor senare hade tillståndet förbättrats radikalt. Vi fick ett barn som gick, som pratade, lekte och inte använde blöjor‹, sa Inger Schanche till Svenska Dagbladets reporter.«

Schanche må ha förväxlat åldrarna och sagt fyra veckor istället för två. Men hon menade Artur, och det gjorde även den chef på norska motsvarigheten till Migrationsverket, Thor Arne Hauge, som redogjorde för Norges erfarenheter på en workshop om uppgivenhetssyndrom som hölls i Stockholm den 4–5 maj 2006 och anordnades av Marie Hessle. Ingen journalist skrev om workshopen, trots att många internationella experter deltog. Workshopen finns beskriven i den tredje statliga utredningen om uppgivenhetssyndrom. Thor Arne Hauge:

»In one case the child became well on the day they left, at the very moment they considered the game to be over. Two other families returned to Sweden. One of them came to Norway with their child in a wheel chair. They did not like the stay so they returned to Sweden after 1-2 weeks, leaving the wheel chair behind. At our camp the child was laughing and playing around. Three weeks later we received a call from Sweden, asking us to return the wheelchair, as it was needed once again by the same family.«

»What did we do that was so different from Sweden? A big difference between Sweden and Norway is that we looked after the child, not the family. From the minute the families arrived they had 24-hour supervision by a nurse. We did not let the mother and child have so much interaction without the nurse being present. We believe this method has been a success. Another thing I noticed about your system in Sweden is the lack of trust between healthcare authorities and immigration authorities. In Norway we work closely together. We quickly built a network so that no one acted alone.«

Annons

Annons

Annons

Fler inlägg

Filterbubblan

Ännu en årsdag

Publicerad 27 februari 2019

Filterbubblan

Fira far med böcker!

Publicerad 30 oktober 2018

Filterbubblan

Vilse bland myterna

Publicerad 24 oktober 2018