I Norge tog asylhälsovården emot sex apatiska flyktingbarn från fyra olika familjer under 2004 och 2005. Samtliga hade insjuknat i Sverige. I journalerna och avvisningsrapporterna, som i detta fall är offentliga handlingar, finns flera tydligt dokumenterade fall som svårligen kan vara något annat är (tvångs)simulering och Münchhausen by proxy. Där finns också flera fall där barnen nästan blir helt friska efter att man separerat dem från föräldrarna. En sammanfattning av journalerna på norska går att hitta här.
Gellert Tamas hade tillgång till journalerna innan Uppdrag Granskning sändes i september 2006, alltså det program som hade störst genomslag i debatten. Inga av fallen från journalerna togs med i programmet, trots att där fanns tydliga bevis på det som Tamas kallade för en »vandringssägen«. När Gellert Tamas tre år senare släppte boken De apatiska beskrev han däremot de norska fallen i ett kapitel.
Filters reporter Ola Sandstig har noggrant läst igenom sjukjournalerna och intervjuat de norska sjuksköterskorna Inger Schanche och Guri Emilie Kanavin. Innehållet i journalerna, och deras slutsatser, går helt på tvärs med vad Tamas skriver.
Nedan går vi punktvis igenom vad Gellert Tamas påstår i sin bok och ställer det mot tillgängliga fakta samt intervjusvar från de absolut mest insatta i de norska fallen – Inger Schanche och Guri Emilie Kanavin. I pocketversionen av De apatiska behandlas de norska fallen på sidorna 545–557 och fallet med injektionerna på sidorna 276–287, men då med fokus på hur Marie Hessle reagerade på uppgifterna.
Vad vill du att Filter ska skriva om? Tipsa oss!
