I dag avslöjar Filter att marinens mest kända ubåtsspår skapades av marinens egna fartyg – när man letade efter ubåtsspår. Filters chefredaktör svarar på fem frågor om scoopet.
Det här hände för 36 år sedan. Varför är detta viktigt?
– Bottenspåren från Hårsfjärden 1982 utgör fundamentet för den ubåtshysteri som präglat Sverige sedan dess. Året innan hade den sovjetiska ubåten U137 gått på grund utanför Karlskrona, vilket väckte misstanken att ryssarna medvetet skickade undervattensfarkoster till svenska vatten. Efter ubåtsjakten i Hårsfjärden fann marinen mystiska spår som man hävdade var skapade av tidigare okända sovjetiska miniubåtar med larvband. Detta ledde till tron att ryssarna kunde befinna sig i vilken grund och otillgänglig vik som helst – och svenskarna tolkade sammanlagt 6 400 skärgårdsobservationer som tecken på främmande undervattensverksamhet.
Under åren har en rad »tekniska bevis« avslöjats som felaktiga: inspelningen av en påstådd sovjetisk ubåt visade sig vara en svensk taxibåt, ett annat bevisljud var minkar, ytterligare ett bevisljud var sillstim, och så vidare. Spelar det då någon roll att även bottenspåren var fel?
– Bottenspåren var det sista återstående påstått tekniska beviset för sovjetiska intrång på svenska inre vatten. Att de nu visar sig skapade av ankringen av marinens egna båtar leder tankarna till detektiverna Dupond och Dupont, som i ett Tintinalbum är vilse i öknen och blir överlyckliga då de finner hjulspåren efter sin egen jeep. Till skillnad från tidigare avslöjanden, som handlade om relativt avancerade saker som ljudanalys, röjer detta skandalens absoluta kärna: de ansvariga saknade de mest grundläggande kunskaper i undersökningsmetodik och bevisvärdering.
Hur kunde marinen vara så klantig?
– Djupt övertygade människor kan få för sig vad som helst. De ansvariga marinofficerarna hade hypotesen att ryssarna var här och anpassade faktaunderlaget tills det stämde med den. Det är ett klassiskt sätt att nå fram till felslut och bryter mot all vetenskaplig metod. Som jag ser det är det minst lika upprörande att svenska beslutsfattare, medier och medborgare så förbehållslöst kunde svälja deras påståenden. Bristen på källkritik och faktakontroll är fundamental i ubåtsfrågan.
Hur kan man komma åt det problemet?
– De flesta företeelser som militärerna uppfattat som suspekta har i slutändan retts ut av civila experter; stötestenen har varit Försvarsmaktens hemlighetsmakeri och ovilja att dela med sig av rådata. Att det tog 36 år att avslöja sanningen om bottenspåren i Hårsfjärden säger något om problemets vidd. Men i Sverige har inte ens våra folkvalda representanter i Riksdagen rätt att ta del av militärens underlag. Till och med den utvalda skara som ingår i Försvarsutskottet är hänvisad till vad Försvarsmakten väljer att lägga fram. Någon kritisk granskning förekommer inte, och i de få fall då regeringen tillsätter utredningar kännetecknas även dessa av att militära intressen helt eller delvis granskar sig själva. Denna brist på civil insyn och kontroll hör inte hemma i ett modernt samhälle. I USA har de folkvalda rätt att både inkräva underlag och vittnesmål av försvarsmaktens företrädare. För den som vägrar inställa sig eller begår mened väntar hårda straff. En liknande ordning borde kunna införas även i Sverige.
Är inte det en naiv förhoppning?
– De militärer, politiker och journalister som satsat sin prestige och sina karriärer på påståenden om sovjetiska undervattensintrång kommer nog aldrig att ändra sig; precis som de ansvariga i Quickfallet kommer de att kämpa emot med irrelevanta inlägg och undanflykter. Av den anledningen har vi lagt upp hela faktaunderlaget på vår hemsida. Den som tidigare har tvivlat på att de svenska ubåtsjägarna jagade hjärnspöken kan alltså sluta göra det nu. Det enda som egentligen återstår är att analysera hur det kom sig att just Sverige kunde drabbas av denna en av världshistoriens mest långlivade kollektiva vanföreställningar. Att historieböckerna behöver skrivas om är en bisak i sammanhanget – den långt viktigare missionen blir att säkerställa att något liknande inte kan hända igen. Den minnesgode vet att Försvarsmakten ytterst motvilligt accepterat vartenda ett av de pinsamma avslöjanden som gjorts under decenniernas lopp, och då oftast med kommentaren att det finns annan – företrädesvis hemlig – bevisning som gör att man ändå anser sig ha rätt. När sedan även denna avslöjas som felaktig upprepas budskapet, liksom nästa gång, och nästa. Även efter ubåtsjakten hösten 2014 radade marinen upp samma slags »tekniska bevis« uppstagade med svaga stödindicier som i Hårsfjärden, och när det enda bevis marinen själv kallat för »säkert« 2015 avslöjades som en blunder backade man ändå inte från sina slutsatser. Eftersom Försvarsmakten har visat sig oförmögen att ta tag i det här problemet åligger det alla oss andra – landets beslutsfattare, massmedier och befolkning – att verka för de förändringar som krävs.
- Mer:
- Filterbubblan
