Fakta och fiktion i Quick

Eftersom denna text avslöjar delar av handlingen: läs den endast om du redan har sett filmen.

Storfilmen Quick är en dramatisering av boken Fallet Thomas Quick – att skapa en seriemördare och journalisterna Hannes Råstams och Jenny Küttims sökande efter sanningen. Eftersom 85 procent av deras arbete gick ut på att snoka rätt på, kopiera, skanna, sortera och analysera dokument har filmarna koncentrerat sig på att skildra mer dramatiska delar av processen. Så hur stora konstnärliga friheter har filmteamet tagit sig?

Filmen börjar med ett helt annat fall: en serie pyromandåd i Falun som ett gäng ungdomar tog på sig, trots att de var oskyldiga. När Råstam är i stan för att göra en dokumentär om saken uppmanar Dala-Demokratens kriminalreporter Gubb Jan Stigson honom att även granska Quickfallet. Men var inte de ovänner?

Hannes Råstams arbete med Varför erkände de? är centralt eftersom det gav honom viktiga kunskaper om falska erkännanden. Dessutom slumpade det sig så – precis som filmen visar – att Sture Bergwall sedan råkade se dokumentären inne på Säter, och gillade den så mycket att han bestämde sig för att den enda journalist han kunde tänka sig att prata med var Hannes Råstam. Vid den tidpunkten hade Bergwall avböjt mediekontakter i sju år.

Det stämmer också att Gubb Jan Stigson uppmanade Hannes Råstam att granska Quickfallet, eftersom han menade att det var galenskap att det fanns folk som ifrågasatte morddomarna. Tanken var dock inte ny för Råstam: även Leif GW Persson hade tjatat på honom att granska fallet, i åratal, eftersom han ansåg att domarna var uppenbart felaktiga. Stigson råkade helt enkelt bara bli droppen som urholkade stenen.

Dala-Demokratens djupt Quicktroende reporter hjälpte sedan Råstam att få kontakt med flera av de centrala spelarna i rättsskandalen. När Stigson sedermera insåg att Råstam dragit helt andra slutsatser än han själv gjort kände han sig lurad och sviken, och försökte övertala Råstam att han var fel ute. Till slut bröt Hannes Råstam kontakten med ett SMS: »Eftersom jag gillar dig är det ledsamt att förstå att du inte förmår tänka om. Du har haft fel och är på väg mot en ökenvandring utan slut.«

I filmen försöker en motsträvig chef bromsa Råstam och Küttim. Stämmer det?

Här har filmarna förstärkt vissa sunt skeptiska drag hos Dokument inifrån-redaktionens chef Johan Brånstad. Quick var trots allt dömd för åtta mord i sex olika domstolar, och precis som chefen påpekar i filmen var det känsligt att ifrågasätta domarna – inte minst med tanke på offrens anhöriga. Att rättsväsendet kunde ha fått allt om bakfoten var dock ingen främmande tanke för Brånstad. Det hade Hannes Råstam visat många gånger förut, i en rad prisbelönta dokumentärer.

Däremot kom de båda sämre överens efter att de två första dokumentärerna om Quickfallet sänts (i filmen redovisas de som en). Råstam och Küttim fortsatte på den inslagna vägen och producerade även en tredje dokumentär som sändes i SVT, med ytterligare avslöjande detaljer. Därefter tyckte Brånstad att det fick räcka. Då tog Råstam tjänstledigt för att istället skriva sin bok.

Vadå, i filmen dör han ju av cancer strax efter att dokumentären har sänts?

På just den punkten har manusförfattaren Erlend Loe bejakat sin konstnärliga frihet maximalt. I verkligheten upptäckte Råstam att han led av cancer i levern och bukspottkörteln först medan han höll på med boken, och dog inte förrän i början av 2012. Det som i filmen skildras som händelser under ungefär ett år – 2008 – omfattar alltså även saker som i realiteten utspelades långt senare.

Men hur kan man då säga att filmen är baserad på en sann historia?

Sakta i backarna. På många punkter ligger manuset extremt nära de verkliga förhållandena, på ett sätt som är ovanligt med den här sortens dramatiseringar. Förhör, vallningar och intervjuer är oftast ordagrant återgivna från autentisk dokumentation. I några få fall har verkliga repliker tillskrivits mer dramatiska omständigheter, som när Råstam i filmen råkar stöta på Säters före detta överläkare Göran Källberg när han rastar sin hund. Källberg sade vad han säger i filmen – »jag känner stor lojalitet gentemot Säters rättspsykiatriska klinik och dem som arbetar där, å andra sidan vill jag inte medverka till mörkläggningen av en rättsskandal« – men i ett vanligt, tråkigt telefonsamtal. På samma sätt var det med den pensionerade kriminalkommissarien Jan Olsson, som i filmen bjuder in till spännande möten i ett båtskjul: Olsson radade verkligen upp de missgrepp som nämns i filmen, men även det skedde över telefon. I filmen levererar Hannes Råstam dessutom några torra kommentarer om sin cancer till Jenny Küttim: orden är korrekt återgivna, men i själva verket yttrades de till undertecknad sommaren 2011, då han porträtterades i Filter.

Hur är det då med de bindgalna scenerna från Sture Bergwalls terapi?

Exakt hur de utspelades i verkligheten kommer vi troligen aldrig att få veta. Den behandlande personalen på Säter undvek all kontakt med Råstam och Küttim, som istället fick nöja sig med Sture Bergwalls journal och stundtals diffusa minnesbilder. De psykoanalytiska repliker Erlend Loe lägger i munnen på psykologen Birgitta Ståhle, psykologiprofessor Sven Åke Christianson och de bådas handledare och guru Margit Norell är därför i första hand hämtade från den opublicerade bok Norell skrev om Quickfallet och terapin. Oklokt nog gav hon en kopia av manuset till Sture Bergwall, som sedan gav det till Hannes Råstam. När Erlend Loe långt senare började jobba med filmen fick han en kopia av Jenny Küttim. Så även om vi inte alltid kan veta vem som sade vad och när, så vet vi att filmen sanningsenligt återspeglar de inblandade psykologernas verklighetsuppfattning och idévärld.

Men vissa detaljer i polisarbetet måste väl ändå vara tillspetsade i filmen? Som när Quick säger i förhör att den tandlösa och mörkhåriga Therese Johannesen är blond och har stora framtänder, eller hur han under Yenon Levi-vallningen väljer mellan fyra, fem olika mordvapen innan utredarna slutligen leder honom rätt.

Om det vore så väl. Just de bitarna är exakta återgivningar av polisens egen dokumentation. Utredarnas inställning var att det inte spelade någon roll hur fel Quick hade, eftersom de trodde blint på psykologernas teori att Quick trängt undan sina smärtsamma minnen och behövde hjälp att nå fram till sanningen. Till och med Quicks egen advokat Claes Borgström menade att om Quick så hade 99 fel av 100 – så var det den detalj som blev rätt som räknades.

Sluttexterna konstaterar att Quickfallet ledde till att de skyldiga till de mord Bergwall tog på sig sannolikt går fria, samt att de ansvariga för rättsskandalen inte drabbades av några juridiska följder. Korrekt?

Att de ansvariga för rättsskandalen skulle gå fria förutspådde Hannes Råstam strax före sin död, då han konstaterade att deras enda straff nog skulle bli »evig vanära«. Där fick han rätt.

Att de som gjort sig skyldiga till de brott Quick tog på sig sannolikt går fria är däremot en sanning med modifikation. Till att börja med för att två av morddomarna mot Quick rörde försvinnanden. När resterna efter Charles Zelmanovitz hittades i Piteskogen löd den ursprungliga bedömningen att han gått vilse, frusit ihjäl och sedan ätits upp av rävar och smådjur. Allt talar för att så också skedde. Norska Therese Johannesen är möjligen fortfarande vid liv: förklaringen skulle i så fall kunna vara att hon förts till ett annat land av sin frånvarande pappa, som inte heller har återfunnits.

Vad det gäller Johan Asplunds försvinnande och mordet på Yenon Levy finns relativt välunderbyggda misstankar mot två personer. Prioriteras fallen av polisens kalla fall-grupp kan de fortfarande lösas. Även utredningen av dubbelmordet på makarna Stegehuis rymmer en potentiell gärningsman, men eftersom han är död är oddsen sämre där.

De skyldiga till morden på Trine Jensen och Gry Storvik kan däremot aldrig åka fast, eftersom Norge till skillnad från Sverige har en preskriberingstid på mordfall. Att filmarna inte fick plats med alla dessa brasklappar är dock fullt begripligt.

I slutscenen går Sture Bergwall iväg med sin hund Seppo. Har han verkligen döpt sin hund efter Quickfallets förhörsledare?

Sture Bergwall älskar hundar. Vinthundar är hans favoritrasgrupp, och han har själv ägt en skotsk hjorthund och en rysk vinthund. Dock skaffade han ingen hund efter frisläppandet från Säter, eftersom han kände att det var ett för stort och långsiktigt ansvar att ta på sig vid snart fyllda 70. Men även om han hade gjort det, hälsar Sture, skulle han naturligtvis inte kränka en hund genom att döpa den efter Seppo Penttinen.

MER FILTERLÄSNING OM QUICK-FALLET:

• Intervju med Sture Bergwall: Mannen som slutade vara till lags

• Porträtt av Hannes Råstam i Filter: Grävarens testamente

• Intervju med manusförfattaren Erlend Loe: »Det psykiatriska är en fars«

• Dan Josefssons porträtt av Göran Lambertz: Sanningssägaren