Härom veckan skrev jag och Johannes Wahlström ett reportage som visade hur den upphöjde DN-journalisten Mattias Carlsson skarvade med sanningen i ett antal texter som rör rikets säkerhet. Ett centralt stycke löd så här: »Underrättelsevärlden är full av information. Den graderas olika av olika säkerhetstjänster, men generellt sett enligt en fallande skala från ›bekräftad‹ till ›felaktig‹. Den största informationsmängden brukar återfinnas däremellan. Att något är ›underrättelseinformation‹ är alltså absolut inte samma sak som att något är sant. Det vet man inte minst inom säkerhetstjänsterna, där arbetet med att analysera och värdera information är minst lika resurskrävande som insamlandet.«
Att svenska journalister, rent allmänt, är så okunniga om detta har lett till felaktig, alarmistisk och rent skadlig journalistik gång efter annan genom decennierna. Serveras man en »hemlig« uppgift från militären eller Säpo betraktas den oftast som sann och relevant. Punkt.
Själv har jag de senaste åren detaljgranskat över 500 historiska underrättelserapporter där var och varannan rymde potential att leda till löpsedlar i orätta händer – och flera de facto gjorde det – trots att varenda »incident« i efterhand visat sig vara ren och skär rappakalja. I den handbok som alla underrättelseofficerare inom Försvarsmakten studerar står också klart och tydligt att insamlade uppgifter ofta är felaktiga och måste säkerställts av bekräftande information. Men vad hjälper det när rädslan och mönsterseendet sätter in? Påfallande många av de historier som fått störst spinn har varit resultatet av att orutinerat fotfolk inte kunnat acceptera att deras rapporter har avfärdats av experter högre upp i systemet. Då har man läckt till pressen istället, som varit mindre knusslig.
Den bok som bäst förklarar problemen med värderandet och spridandet av underrättelseinformation handlar dock inte om Sverige, utan om förspelet till Irakinvasionen. Bob Drogins bok Curveball: Spies, Lies and the Con Man Who Caused a War har några år på nacken men är tidlös i sin beskrivning av grupptänkande och så kallat bekräftelsejäv. Dessutom är den spännande som en thriller och emellanåt riktigt rolig.
Curveball var kodnamn för grundkällan bakom påståendet om Saddamregimens mobila biovapenlabb, i själva verket en skuldsatt irakisk taxichaufför som sökt sig till Tyskland för att supa och konsumera porr. Hur i hela friden lyckades han grundlura självaste CIA-chefen George Tenet, utrikesminister Colin Powell och president George W Bush? Läs och baxna.
Boken borde inte minst vara obligatorisk för alla som söker konspiratoriska förklaringar, inte bara till Irakkriget utan allt möjligt. Maximen som kallas för Henlons rakkniv stämmer nästan alltid: »Förutsätt aldrig illvilja om dumhet räcker som förklaring.«
Varje fredag tipsar Filters redaktion om sina journalistiska favoriter. Här hittar du de verk vi tidigare tipsat om.
- Mer:
- Filterbubblan