Om det fanns en risk att du bar på fröet till en potentiellt livsfarlig sjukdom, skulle du då vilja veta? Inledningen till Karin Bromanders dokumentär Mina dåliga gener i P1 är hjärtskärande. Hon konstaterar att hon bara har ett enda fotografi där hela hennes familj är samlad. Mamma, pappa, tre systrar och två bröder. När Karin var sex år gammal gick hennes mamma bort efter att ha drabbats av äggstockscancer. Några år senare insjuknade hennes halvbror i lymfom och gick bort. Hennes mormor har överlevt bröstcancer. Mormorsmor klarade sig inte.
Familjen känner att de lever med en dödsdom över sig. Att det är en självklarhet att också de ska bli sjuka.
Forskningen visar att de till viss del har rätt. I familjen finns genmutationen BRCA1. Av de som bär på den får 70–90 procent bröstcancer och 40 procent äggstockscancer. Systrarnas mamma bar på genen. Det finns 50 procents risk att även döttrarna gör det.
Att ta reda på om de bär på BRCA1 är tekniskt sett enkelt, de behöver bara ta ett vanligt blodprov. Men känslomässigt är det svårare. Vad blir konsekvenserna av att veta? Vill man operera bort sina bröst och sina äggstockar? Vill man i så fall skaffa barn innan dess, trots att man riskerar att föra genmutationen vidare? Kan man ens inleda ett förhållande med någon om man vet att man ska gå igenom en sådan process?
I Mina dåliga gener får lyssnaren följa Karin och hennes systrars resonemang och hur de kommer fram till att testa sig. Och får reda på att en av dem fått ett dåligt besked.
I Filter #25 följde vi Sara, som på grund av infertilitet beslutat sig för att vara en av de första svenskarna att genomgå en livmoderstransplantation, och det svenska läkarteamet som genomförde den. Texten finns att läsa här.
Varje fredag tipsar Filters redaktion om sina journalistiska favoriter. Här hittar du de verk vi tidigare tipsat om.
- Mer:
- Filterbubblan
