Mina barn får sitta i princip hur länge de vill framför hushållets två slitna Ipads. Dessa slappa tyglar har gett önskad effekt på min femåriga dotter: hon tycker barnprogram är bland det minst intressanta som finns och föredrar att rita enhörningar eller rymma hemifrån. Min tvååriga son är väl inte riktigt där än (den första sammanhängande meningen han lärde sig var »Jag vill kolla på nått«) men jag har gott hopp om att det ska bli en liten störig friluftsmänniska av honom också.
Det finns dock begränsningar även i vårt avslappnade hus. Efter att ha läst konstnären James Bridles text Something is Wrong on the Internet, som fick stor spridning i slutet av förra året, raderade min tjej Youtube från hemmets samtliga enheter. Anslaget i Bridles text var väl egentligen inga nyheter. Den som nån gång sneglat åt sitt barns Ipad eller tvingats vika tvätt till tonerna av hitlåten Daddy Finger har ju redan räknat ut att mycket av innehållet på Youtube är hjärndöd smörja. Bridle lät sig däremot sugas djupare ner i content-hålet och kunde visa att stora delar av de videos barnen tittar på är skapade av algoritmer som matats med populära sökord. Ofta är de obehagliga eller rentav våldsamma.
Jag protesterade inte mot min tjejs beslut att förbjuda Youtube, men det var mest för husfridens skull. Egentligen hade jag svårt för de upprörda reaktioner Bridles text väckte. Barn är ju, för att citera Mowgli, tuffare än somliga nätpöblar tror. »Våldsamt« är dessutom en definitionsfråga när det kommer till barnunderhållning, vilket framgick under min egen ungdoms debatter om Power Rangers och Teenage Mutant Ninja Turtles. Det kändes fel att säga till min gråtande son att Youtube »gått sönder« när jag innerst inne ansåg att hjärndöd, obehaglig smörja är en central del av barndomen.
Efter att ha läst Atlantics reportage Raised by Youtube har jag tänkt om. Texten lyckas nämligen föra fram sin poäng utan ett enda stråk av moralism. Istället för att jämföra »skärmtid« med uppbyggliga saker som att stå och småfrysa i nån skog jämförs skärmtid med – skärmtid. För jag hade fel: hjärndöd, obehaglig smörja är inte en central del av barndomen. Barnprogram är ett så pass nytt fenomen att pionjärerna lade ner mängder av tid och forskning på att göra dem så lättbegripliga och pedagogiska som möjligt. Ett flertal undersökningar har visat att barn som tittar på genomarbetade program som Sesam har bättre vokabulär och förmåga till språkanskaffning än de barn som inte tittar på Sesam och till exempel står och småfryser i någon skog istället. Eller, för den delen, tillbringar timmar framför hjärndöd smörja skapad av tveksamma »Youtube-studios« med huvudsäten i Indien och Östeuropa.
Vill man gynna sina barns kognitiva utveckling behöver man alltså inte rycka paddan ur deras darrande små händer och kasta åt dem ett par kottar. Det räcker att ersätta Youtube med Barnkanalen. Liten ansträngning, stor effekt. Som samtidsmänniska älskar man ju sådant.
Den som vill se bilder på min gråtande son kan göra det i reportaget Varning för barn som handlar om hur ledsna många blir av att få barn. Filter har även skrivit om moralism och teknik i reportaget Koppla av!, om konceptet »mobilberoende«.
Varje fredag tipsar Filters redaktion om sina journalistiska favoriter. Här hittar du de verk vi tidigare tipsat om.
- Mer:
- Filterbubblan
