The New Journalism (red. Tom Wolfe)
2005 hörde jag för första gången av mig till Mattias Göransson, tidningen Offsides dåvarande chefredaktör. Jag var 16 år gammal, hade läst magasinet i några år – och nu ville jag veta: Hur gör man för att bli journalist på Offside?
Mattias svarade att han var lite stressad eftersom arbetade med ett »megareportage«, och kunde därför bara svara kort. Sedan skrev han drygt 2 000 tecken om utbildningsalternativ, skrivtraditioner och – inte minst – reportageböcker.
Alla de böckerna han listade var på engelska och fanns inte, vad jag kunde se, att köpa i Sverige. Via släktingar i London lyckades jag dock beställa hem hela bunten.
Den allra mest iögonenfallande var en bok med ett omslag föreställande en himmel som skiftade i lila, gult och orange, mot vilken silhuetten av en stad avtecknade sig. Framför den tornade en vässad blyertspenna likt en skyskrapa.
Även bokens titel – The New Journalism – framstod för mig som den mest intressanta och fantasieggande. Den var en antologi bestående av reportage från olika skribenter, men på framsidan stod redaktörens namn lika stort som om han författat alltihop: Tom Wolfe. Boken inleddes med ett »manifest« författat av honom, som förklarade vad new journalism var: en journalistisk inriktning som etablerades på 1960-talet, där man frångick den traditionella nyhetsrapporteringen och istället skildrade verkligheten i scener, med dialog och minutiös detaljomsorg.
Tom Wolfe. Jag smakade på namnet. Hans position på omslaget och hans journalistiska vision signalerade att han borde bli min favorit. Men det stod snart klart att texter skrivna av amerikanska reportageskribenter på 60- och 70-talen inte var … det lättaste att ta till sig för en 16-åring. Så The New Journalism blev liggande på mitt nattygsbord.
Ibland återvände jag till boken. Bläddrade förstrött i den i hopp om att upptäcka: nu var tiden kommen för mig att gilla Wolfe. Jag lånade i desperation hans trippiga reportagebok Electric Kool-Aid Acid Test på svenska – men till ingen nytta. Wolfes experimentella ordsvada stötte bort mig från berättelsen, snarare än drog in mig i den.
Jag ville så gärna tycka om galjonsfiguren för den nya journalistiken – för det var ju den jag ville bli en del av. Då Wolfe dök upp i studielitteraturen på journalistutbildningen kände jag någon sorts blandning av stolthet över att redan känna till hans namn, och skam över att jag egentligen inte kände till hans texter alls.
När Tom Wolfe tidigare i veckan gick bort vid 88 års ålder fylldes Internet av nekrologer – långa som korta, i såväl artikel som tweet-format – där han hyllades som en stor stilist och regelbrytare. Jag själv kände ett bekant styng av dåligt samvete och såg för mitt inre hur antologin legat där på nattygsbordet, som en symbol för min då ännu ouppfyllda ambition.
Så jag gick hem och plockade ner The New Journalism ur bokhyllan. Medan jag försjönk i boken insåg jag hur full av andra fascinerande reportage den var; vissa av skribenter jag fortsatt att läsa genom åren – som Joan Didion och Gay Talese, andra av journalister jag glömt namnet på.
Jag kom att tänka på ett citat från Jimmy Breslin, en annan reporter som brukar sällas till den nyjournalistiska skolan, men som själv var starkt emot idén att den utgjorde en egen genre: »Believe me, there is no new journalism«, skrev han en gång. »Story telling is older than the alphabet.«
Så insåg jag kanske för första gången på allvar att Mattias Göransson inte skickat mig en lista på böcker av några journalistiska superhjältar. Han hade skickat mig en samling goda historier. Och det är vad allting egentligen handlar om.
Varje fredag tipsar Filter om de bästa dokumentära berättelserna – samt ger er en aktuell rekommendation ur vårt eget arkiv. Här är våra andra tips för vecka 20:
• Inifrån världens hemligaste modehus – av Caroline Lundgren
• Hiphop i grevens tid – av Christopher Friman
• »Ett av de mest minnesvärda reportage jag gjort« – av Madelene Pollnow
- Mer:
- Filterbubblan