Varje fredag tipsar Filter om de bästa dokumentära berättelserna – samt ger er en aktuell rekommendation ur vårt eget arkiv:
En gång var Flint i Michigan hemvist åt General Motors och en blomstrande stad. Men när tre serieskapare kommer dit i november 2015 är de goda tiderna sedan länge förbi: arbetslösheten är hög och brottsligheten likaså. De 100 000 invånarna har utsatts för blyförgiftat vatten efter att staden sparat pengar. Den tidigare flera hundra man starka poliskåren består av 98 personer.
Därmed är det kanske inte så konstigt att polisen ger de tre serieskaparna från Netflix en nästan häpnadsväckande öppen tillgång till dess anställda. Man får följa dem på utryckningar, till brottsplatser, på kontoren, i hemmen – inte för att visa vilket fint arbete de gör, utan som ett rop på hjälp.
Resultatet är ett öppenhjärtigt porträtt av en handfallen yrkesgrupp. »The only color we see is blue«, heter det, för att visa att kåren är fri från rasism. Snart blir man dock varse vad uttrycket snarare bör läsas bokstavligt: polisen kommer först – invånarna därefter. Det hela gör Flint Town till ett svårsmält dokument av en samhällsorganisation som tappat konceptet om var dess lojalitet bör ligga.
OSKAR SONN LINDELL
Denna uppmärksammade och populära Netflixserie är superintressant – eftersom den är så försåtlig och falsk. Dokumentärseriens huvudkälla är Jean Hargadon Wehner, som under terapi återfått minnen kring ett olöst mordfall från 1969, vilket hon kopplar ihop med sexuella övergrepp utförda av en katolsk präst. I Netflixversionen framställs hon som trovärdig, precis som de terapeuter som i serien uttalar sig om bortträngda minnen.
Vad både de och Netflix låter bli att nämna är att Wehner, sedan hon började gå i terapi under 1980-talet, i tur och ordning anklagat en farbror, diverse främlingar, två präster, en skolkurator, två polismän, en högstadielärare, en politiker, ytterligare tre präster, fyra munkar, två nunnor samt ännu en munk för de mest varierade orala, vaginala och anala sexuella övergrepp. I terapin mindes hon även att hon själv hade mördat en nunna. Inget av dessa påståenden har någonsin kunnat styrkas. Men om man nöjer sig med den präst hon i serien anklagar för mord: i fjol grävde man upp hans kropp för att se om hans DNA matchade gärningsmannens. Det gjorde det inte.
Så: klicka hellre fram Madelene Pollnows »Den stora glömskan« (Filter #41) i vårt arkiv, och läs om kvacksalvarteorin om bortträngda minnen och de personliga tragedier den alltjämt tillåts orsaka.
MATTIAS GÖRANSSON
I We Two Made One reder journalisten Hilton Als i begreppet »tvåsamhet« genom det tystlåtna, brittiska tvillingparet Jennifer och June Gibbons. Redan som barn valde tvillingsystrarna att inte samtala med någon annan än den andre. Isolerade från omvärlden skapade de istället sin egen verklighet i form av lekar och eget språk, vilken konstant ifrågasattes av lärare, psykologer och föräldrar.
Över åren blev dock relationen allt mer påfrestande, vilket systrarna beskriver i sina dagböcker. Ibland tror June att Jennifer vill döda henne, ibland vice versa. Ibland vill de separera, men ofta kommer de fram till att de inte kan leva utan varandra. Artikeln, som publicerades år 2000, är en fascinerande djupdykning i intimitet och identitet – men också en tragisk berättelse om två livsöden som ofrivilligt förpassats till olika institutioner.
CAROLINE LUNDGREN
- Mer:
- Filterbubblan
