Förord ur boken Foto: Magnus Bergström, skrivet av Filters chefredaktör Mattias Göransson:

Relationen mellan fotografer och skribenter kan vara ansträngd. Två olika yrkespersoner ska mer eller mindre skildra samma sak, med vitt skilda uttrycksformer. Inom journalistiken »äger« ofta skribenten ämnet, varför vederbörande kan få för sig att betrakta fotografen som ett bihang som ska tillgodose mer eller mindre genomtänkta önskemål. Det är ingen slump att många ambitiösa fotografer lämnar journalistiken för att istället ägna sig åt konstfoto eller reklam.

Första gången jag skulle jobba med Magnus Bergström hade Skanska fyllt Hallandsåsen med det miljöfarliga ämnet akrylamid, i ett av många fåfänga försök att täta det läckande tågtunnelbygget. Medan myndigheter, politiker och nyhetsmedier fokuserade på de juridiska följderna ville redaktören på Dagens Nyheters helgbilaga att Magnus och jag skulle skildra de mänskliga. På just det planet drabbades dessvärre även jag av en komplikation: min sambo skulle föda, och vårt första barn hade samma problem med deadlines som sin far så jag anlände två dygn för sent till Båstad.

Magnus hälsade mig välkommen på en lågsäsongssömnig pizzeria. Där vecklade han upp en karta över området uppe på åsen, på vilken han markerat alla platser av intresse: gårdar där man rapporterat om sjuka djur, barackparken där tunnelbyggets anställda huserade, diverse brunnar och vattendrag … Han hade redan hunnit besöka några av lantbrukarna och kunde förklara varför giftet uppenbarligen spridit sig längre än vad som först rapporterats; innan Magnus skolade om sig till fotograf var han biologilärare.

Att komma som journalister till en skandaldrabbad bygd är socialt utmanande. Folk är ofta kritiska till rapporteringen och på sin vakt. Det gäller att vinna deras förtroende. Även här dolde Magnus en superkraft: han visade sig vara fruktansvärt avväpnande och trevlig. Om folk bara var hemma när vi knackade på fanns det ingen som inte släppte in oss.

På kvällarna, när vi lärde känna varandra bättre, gav han små nycklar till sin förmåga att kunna tackla vem och vad som helst. Utöver åren med bångstyriga skolelever: tiden på en radikal konstskola i Köpenhamn, där han bodde bland heroinister och prostituerade på Istedgade, en lika bohemisk period i Brasilien samt – inte minst – extraknäcket som mentalskötare på Vipeholm, det kanske mest ökända av Sveriges nu nedlagda mentalsjukhus.

Under resten av 1990­-talet och början av 2000­-talet hade jag en stående fråga när jag diskuterade olika projekt med mina DN­-chefer: »Får jag jobba med Magnus Bergström?« Vi korsade landet på längden och tvären, var på utlandsuppdrag från USA till Sydostasien. Magnus visste alltid vad han ville med sina bilder: istället för att passivt illustrera texterna utgjorde de parallella verk som oftast berättade egna historier.

Så gled vi isär i några år. Magnus satsade på frilansverk­samheten och startade fototidningen Motiv, själv medgrundade jag fotbollsmagasinet Offside. När det sedermera blev dags att förverkliga planerna på en ny svensk reportagetidning stod det klart att kravprofilen för dess bildchef var extrem. Det måste vara en människa som samtidigt förmådde att agera beställare, hantera inkommet material och ta flertalet av bilderna själv. Eftersom tidningen skulle rymma allt från kändisintervjuer till undersökande journalistik borde denna allkonstnär dessutom kunna tackla vem och vad som helst, och bemästra både dokumentärt reportagefoto och porträtt i studio. Vederbörande behövde också vara hyfsat riskbenägen, eller bohemisk om man så vill, med tanke på projektets budget och att det var långt ifrån säkert att chansningen skulle gå hem. Kort sagt: Magnus. Lyckligtvis var han sugen.

Skribenter kommer och går, fotografen Magnus Bergström består. 10 år och 60 nummer senare är han den oomkullrunkeliga konstanten i Filters produktion. När jag betraktar de 100 bilder han valt ut till den här boken ser jag inte bara de porträtterade personerna, utan lika mycket det nyfikna sociala geni jag själv lärde känna för över 20 år sedan. Hur i hela friden lyckades Magnus få Annika Norlin att, iklädd kostym, kliva ner i den smällkalla Strålsjön? Och hur övertalade han Karin af Klintberg att dra på sig en Anna Karenina­stass ur SVT:s kostymförråd, och dessutom ge sig ut med skridskor, bara för att han tänkte sig henne som isprinsessa?

På andra håll tittar biologiläraren fram: att både Kerstin Ekman och Bea Uusma är avbildade i de element de just skrivit om beror på att Magnus placerat dem i miljöer på sin favoritplats i Stockholm, Biologiska museet. Sture Bergwall vid regnbågens slut är heller inte något montage i Photoshop, utan resultatet av en kombination av naturintresse, platsresearch och den envishet som krävs för att släpa med studiolampor, ljusreflektorer och stativ nerför en smal och brant stig till en jämtländsk fors.

För att inte tala om konststudenten. Naturligtvis är omslagsporträttet på Katrin Zytomierska och Bingo Rimér en parafras på den kristna pietàtraditionen – men notera den uppstoppade iller som syns till höger i bilden. Tydligen en vanlig ingrediens på de porträtt renässansfurstar lät beställa av sina älskarinnor; av begripliga skäl kunde inte fursten själv vara med på bilden varför illern – på den tiden en vedertagen symbol för otyglad sexualitet – målades dit som ägarmarkör och substitut.

Magnus var barnsligt förtjust över den detaljen. Jag tackade för upplysningen och invände att det nog var en blinkning som skulle gå de flesta läsare obemärkt förbi. Men nu vet i alla fall du.

Sugen på att köpa Foto: Magnus Bergström? Ange rabattkoden »MAGNUS« i kassan till vår webbshop – så får du boken till specialpriset 249 kr. Erbjudandet gäller till och med 15 mars.

Annons

Annons

Annons

Fler inlägg

Filterbubblan

Ännu en årsdag

Publicerad 27 februari 2019

Filterbubblan

Fira far med böcker!

Publicerad 30 oktober 2018

Filterbubblan

Vilse bland myterna

Publicerad 24 oktober 2018

Filterbubblan

Vinnare av böcker!

Publicerad 12 oktober 2018