På DDR-museet vid Alexanderplatz har jag studerat varenda artefakt. Mitt favoritobjekt: U61000, det så kallade DDR-chippet. Hösten 1988 presenterades det under högtidliga former för partiordföranden Erich Honecker. Eftersom minneskretsen rymde 1 024 kilobit data, och var först i öst om att passera megabitgränsen, lanserades den som ett bevis på den östtyska arbetarklassens och partiledningens intelligens och dådkraft.
I väst hade man tillverkat sådana chip i åratal.
Mer makabert är det förråd av insamlad rövsvett man kan studera på Stasimuseet. När vissa statsfiender förhördes placerades de på en stol på vars sits man spänt en fuktuppsamlande duk. Dukarna lades i glasburkar och sparades för eventuellt framtida bruk, som doftprov som man kunde ge till spårhundarna.
En bild så god som någon av niten hos de 91 000 anställda och 189 000 agenter som övervakade de 16 miljoner medborgarna.
Ett gammalt kinesiskt ordspråk säger att konflikt uppstår när en ostoppbar kraft möter ett orubbligt objekt. Flykten från DDR berättar den sanna historien om två östtyska familjer med en ostoppbar frihetslängtan. För att forcera statens orubbliga gränsövervakningssystem tvingas de överträffa till och med Stasis kreativitet: de bygger en egenhändigt konstruerad luftballong. Av en moppemotor, några gasflaskor, delar av en spis och 850 meter tyg.
Eftersom det första flyktförsöket misslyckas – de störtar några hundra meter från gränsen – måste de dessutom tillverka en andra ballong i största hemlighet, nu med både Stasi och gränspolisen i hälarna. I Tyskland blev den ändlöst spännande Flykten från DDR en biosuccé. Begripligt.
- Mer:
- Filterbubblan
