Filterbubblan Publicerad 29 mars 2018

Ingvar Carlsson: »Man vilseledde regeringen«

Foto: Wikimedia Commons

Under ubåtsjakten vid Hårsfjärden var Ingvar Carlsson vice statsminister och efter mordet på Olof Palme övertog han statsministerposten. Carlsson var även en pådrivande kraft bakom 1995 års ubåtsutredning och i sina memoarer riktar han skarp kritik mot hur ubåtsfrågan hanterades.

Inför publiceringen av »Sanningen på spåret« fick den pensionerade statsmannen ta del av det underlag som visar hur marinen förde beslutsfattare och allmänhet bakom ljuset. Ingvar Carlsson studerade det tidigare hemligstämplade materialet med stort intresse och ställde följdfrågor som visade att han än i dag hade händelserna i färskt minne.

Därefter gav han de kommentarer som i artikeln återfinns i nedredigerat skick. Här följer den fullständiga intervjun:

Vad hade hänt om ni i regeringen känt till det här våren 1983?

– Redan 1999 när jag skrev avsnittet om ubåtarna i min bok konstaterade jag att om vi känt till vad jag visste då, så hade vi inte pekat ut Sovjetunionen och inte överlämnat den här protesten. Detta alltså innan jag nu fick mer kunskap om de här processerna. Det man måste hålla i minne är att det var nationalitetsfrågan som var viktigast för regeringen och att vi var tvungna att reagera snabbt. Annars hade vi blivit utsatta för en enorm press och anklagelser om att vi ville dribbla bort saker eller tvekade över uppgifter. Men regeringen kunde inte själv sätta sig in i det här materialet. Vi var nyutnämnda och hade en bred agenda, vi hade många andra saker att ta tag i. Därför fick Ubåtsskyddskommissionen uppdraget att ge regeringen ett beslutsunderlag som vi kunde lita på.

Men det fick ni inte.

– Olof Palme var irriterad över att han så sent fick veta vad Ubåtsskyddskommissionen kommit fram till. Och det kan man ju fundera över varför det blev så. Och det faller på [tidigare försvarsministern, utrikesministern och kommissionsmedlemmen] Sven Andersson. Både utrikesministern [Lennart Bodström] och justitieministern [Owe Rainer] menade: Ge oss mer tid! Men den fanns inte. Vi var tvungna att reagera. För mig är det märkligt hur media ställde upp mangrant på att det varit ubåtar. Media hade en viktig roll i det här att det fanns en given dramaturgi kring det hela.

Borde ni inte ha varit mer skeptiska?

– Om du läser protestnoten noggrant ser du att vi skrev att vi inte hade någonting som motbevisade vad Ubåtsskyddskommissionen kommit fram till. Vi sade alltså bara att vi litade på kommissionen. Jag tycker att man ska kunna lita på en av regeringen utsedd kommission. Och jag tycker att man ska kunna lita på militärens underlag.

I det här fallet var det bevisligen felaktigt.

– En del av det du berättar för mig är ju väldigt svårt att genomskåda. Man kan inte begära att någon ska göra det egentligen. Men hade vi haft det här materialet är det självklart att vi inte hade lämnat in någon protestnot. Förmodligen hade marinen inte heller fått så mycket pengar.

Vilka följder hade det blivit för de inblandade personerna?

– I efterhand är det inte den enskilde som är intressant. Det man måste inpränta i alla ämbetsmän är att de har ett ansvar, och det är att redovisa de fakta som är nödvändiga för att regeringen ska kunna fatta de rätta besluten. Särskilt i det här fallet: ubåtskränkningarna rörde Sveriges förhållande till främmande makt. En så viktig fråga måste handläggas med ansvarskänsla. Och det kan man ju fastslå: regeringen fick inte ett underlag som var tillfredsställande. Inte heller kommissionen fick ett underlag som var tillfredsställande.

Ändå tycks ingen ha dragit några lärdomar. Hösten 2014 var det ett nytt ubåtsrabalder och då radade dina efterträdare Stefan Löfven och Peter Hultqvist upp sig bredvid ÖB på presskonferensen.

– Jag kommenterar inte mina efterträdare. Den principen bestämde jag mig för när jag avgick.

Okej, men vilka generella lärdomar anser du att man kan dra?

– Grundinställningen måste vara att vi har människor anställda och betalda med skattemedel för att de ska ta fram beslutsunderlag. Det kan vi inte sluta med. Möjligen måste man vara ännu mer noggrann med att inpränta de moraliska och etiska regler som gäller i en föredragning. Man får som tjänsteman inte utgå från en egen tes och arbeta för att belägga den, utan man ska först undersöka och sedan redovisa vad man kommit fram till.

Och som politiker litar man på uppgifterna?

– Jag kan inte säga att vi politiker bara satt och svalde det här. Inte på min tid. Själv började jag väldigt tidigt att ifrågasätta ubåtskränkningarna och som statsminister var jag noga med att inte nationalitetsbedöma, eftersom underlaget inte höll. Detta i motsats till Carl Bildt som i flera olika sammanhang pekade ut ryssarna. Ser jag tillbaka på hur jag själv agerade har jag ganska rent samvete och den som läser vad jag skrev i min bok bibringas en ganska god uppfattning om ubåtshysterin. Jag är väldigt kritisk mot medierna. Jag förstår inte att de bara spelade med.

Samtidigt uppehåller du dig vid nationalitetsfrågan. Men den är egentligen irrelevant, eftersom man överhuvudtaget saknade belägg för främmande undervattensverksamhet.

– Jag finner det märkligt att underlaget för påstådda ubåtskränkningar gång på gång visar sig bristfälligt och att tidigare slutsatser måste omprövas. Det är illa nog. När det gäller nationalitetsbedömningar tillkommer emellertid ytterligare en dimension av mycket allvarlig karaktär. Om företrädare för Sverige, utan ordentlig bevisföring, anklagar en främmande makt för att ha kränkt våra vatten, riskerar vi att minska tilltron till vår säkerhetspolitik.

Den alltid lika lugne och metodiske Ingvar Carlsson reser sig för att gå. Men på väg ut stannar han till för ett ögonblick, och säger:

– Man vilseledde regeringen och man vilseledde kommissionen och det är klart att det är upprörande.

Annons

Annons

Annons

Fler inlägg

Filterbubblan

Vinnare av böcker!

Publicerad 12 oktober 2018

Filterbubblan

Omgiven av idioti

Publicerad 17 juli 2018

Filterbubblan

Förhandsvisning!

Publicerad 1 juni 2018