Nya villospår från marinen - Magasinet Filter

I nya Filter redogör vi för marinens metodfel och misstag i ubåtsfrågan. Dessutom har vi lagt upp källmaterial som låter läsaren själv studera hur bedrägligt underlaget presenterades för politikerna och allmänheten. I Aftonbladet svarar typiskt nog en av de ansvariga – kommendör Nils-Ove Jansson, före detta medlem i Marina analysgruppen samt före detta ställföreträdare chef för Sveriges utrikesspionage Must – med mer desinformation.

Följande står att läsa i Aftonbladet:

»Nils-Ove Jansson uppger för Aftonbladet att marinen på 1980-talet hade goda underrättelser om den sovjetiska östersjömarinens maskinpark och hänvisar i Hårsfjärdenfallet till en 13,4 meter lång dubbelkölad undervattensfarkost som ska ha utvecklats 1971 och byggts i två eller tre exemplar.

›Måtten på kölarna och avståndet mellan dem överensstämmer på cm med de uppmätta bottenspåren i svenska vatten‹, skriver han i ett mejl till Aftonbladet.«

Nils-Ove Janssons påståenden är både felaktiga och vilseledande.

• Till att börja med saknade marinen inledningsvis underrättelser om operativa miniubåtar inom den sovjetiska östersjömarinens maskinpark. Detta skriver både Jansson och hans chef Emil Svensson om i sina egna memoarer. Därför bad de Must om information under sommaren 1982 – och fick då ett nekande svar. Efter upptäckten av de bottenspår i Hårsfjärden (hösten 1982) som tolkades som avtryck från främmande miniubåtar – i själva verket vanliga ankringsspår efter marinens egna fartyg – bestämde de sig för att Sovjetunionen ändå måste äga farkoster som kunde generera spåren; så kallad omvänd bevisföring.

• Vad Jansson uppger om de uppmätta bottenspåren stämmer inte. På det avhemligade källmaterial Filter har tillgång till och presenterar på hemsidan saknas (på både filmer och dykarskisser) sådana parallella och dubbla spår – de karakteristiska så kallade larvbandsspåren – som marinen redovisade på olika illustrationer. Dessa illustrationer är alltså rena ritbordskonstruktioner. De mått Nils-Ove Jansson hänvisar till bygger istället på att marinen mätt avståndet mellan några enkla spår (skapade av ankarkätting och/eller ankare) just då de råkat befinna sig på ett avstånd som leder tankarna till larvbanden under en grävmaskin. Eftersom spåren inte är parallella utan går ihop eller isär var aktionen irrelevant; hade man mätt på annan plats hade man fått fram helt andra mått, och distanser på uppemot tio meter.

• Senare framkom att den sovjetiska östersjömarinen saknade operativa miniubåtar men väl hade tillgång till tre slags dykfarkoster: den bemannade undervattenstorpeden Sirena i olika utföranden samt de skrovförsedda Triton I och Triton II. På grund av de sistnämndas begränsade driftstid (sex respektive tolv timmar), fart (sex knop) och konstruktion (de saknade tryckskrov, vilket innebar att besättningen bar dykardräkt och luftaggregat och var utsatt för den omkringliggande vattentemperaturen) var det uteslutet att de kunde förklara observationerna i svenska inre vatten (de saknade även periskop): dessa farkoster var endast ämnade åt korta och kortfristiga dykartransporter. Det problemet löste marinen med hypotesen att farkosterna haft tillgång till mobil basering i form av ytfartyg eller moderubåtar. Dock observerades inga relevanta ytfartyg i anslutning till de svenska ubåtsjakterna och moderubåtsteorin saknade (och saknar alltjämt) faktamässigt stöd. Återigen lät sig Jansson och Svensson inte hindras av objektiva fakta, utan presenterade (och presenterar alltjämt i olika forum för militärt intresserade personer) istället hypotesen om mobil basering som utgörande bevisning. Detta i strid mot seriös myndighetsutövning och vedertagen vetenskaplig metod.

• I Aftonbladet presenterar Nils-Ove Jansson en helt annan farkost. Typiskt nog namnger han den inte, men lyckligtvis finns den med i den egenutgivna bok Jansson släppte härom året, med stöd av Kungliga Örlogsmannasällskapet: Omöjlig ubåt (2015). Där visas även denna skiss:

Tyvärr namnges den inte där heller. Under rubriken »Undervattensfarkost 13,4 meter« uppger Jansson endast: »På ovanstående ritning visas en sovjetisk militär undervattensfarkost med sidokölar. Måtten på kölarna och avstånden mellan dem är i det närmaste identiska med bottenspår funna i Sverige. Farkosten är 13,4 meter lång, 3,3 meter bred och 4,8 meter hög. Den är försedd med dykarsluss och manipulatorer. Den utvecklades 1971 och byggdes såvitt känt i två eller tre exemplar. Den användes för militära ändamål. Det är inte känt om den var försedd med bandaggregat eller om det utvecklats i en senare version.«

Som synes presenterar inte Jansson en enda verifierbar uppgift och anger inte någon källa. Han skriver inte var farkosten fanns (Sovjetunionen var trots allt världens största land), vad den kunde användas till (driftstid, hastighet, djupgående) eller ens om det finns bevis för att den lämnade ritbordsstadiet (i dag finns uppgifter om och bilder på ett mycket stort antal sovjetiska bemannade och obemannade civila och militära miniubåtar och dykfarkoster, men denna lyser med sin frånvaro). För Jansson räcker det med att uppvisa en ritning som kompletteras med några lösa påståenden – därav får läsaren själv dra slutsatsen att denna farkost har befunnit sig i Sverige. Därtill antyder Jansson att detta obskyra objekt även kan ha utrustats med bandaggregat, en ren spekulation – men som får hans manipulativa påståenden om bottenspåren i Hårsfjärden att framtå som mer trovärdiga.

Argumentationsmetoden är helt oseriös.

Dessvärre utgör den likväl ett illustrativt exempel på hur Nils-Ove Jansson och övriga ansvariga resonerade och alltjämt resonerar när de lägger fram sin »bevisning« för sovjetiska eller ryska undervattensintrång. Tankarna går även till det tillfälle 1990 då Carl Bildt valdes in i Kungliga Krigsvetenskapsakademien, och där höll ett inträdesanförande där han påstod att Sovjetunionen genomfört regelbundna och storskaliga undervattenskränkningar med ubåtsmodellerna Zbuk och Argus.

Zbuk, egentligen Zvuk, visade sig senare vara en liten kabelstyrd plattform för undervattenskameror – en föregångare till den svenska Sjöugglan – som sedan 1950-talet använts vid sovjetisk oceanografisk forskning: