Filterbubblan Publicerad 20 januari 2022

Spökraketerna och drönarna – samma gamla visa?

Bild på bolid, vilka kan misstas för spökraketerna.

Den senaste tidens drönarrapporter får Filters chefredaktör att minnas spökraketerna 1946.

På Medeltiden kallades de för järtecken, de händelser som tolkades som förebud om sämre tider. Oftast summerades de efter fullbordat faktum: först när fienden hade skövlat nejden mindes man den svarta korp som cirklat över platsen och den brinnande sten som fallit ner från himlen.

Numera talar man om indiciekedjor, men nu som då söker vi människor efter logik och infogar händelser i mönster. På så vis blir världen begriplig och vi kan forma berättelser som vi minns och delar med oss av. Våra kulturella och materiella omständigheter har förändrats, men emotionellt och intellektuellt är vi likadana.

Tecknen var många våren 1946.

Svenskarna har alltid haft rationella skäl till vaksamheten mot sitt östra grannland. Ryssland är vår närmaste stormakt, och historiskt har vi tävlat om inflytandet i både Östersjöområdet och längre ner i Europa. I och med oktoberrevolutionen 1917 blev ryssarna dessutom bärare av en aggressiv politisk idé med globala anspråk. Efter andra världskriget kallade Stalin aldrig hem sina pansarvagnar, istället stannade världens största armé kvar i länder som raskt omvandlades till lydregimer. Från att tidigare bara haft tillgång till Östersjön genom områdena runt Leningrad fick vår forna arvfiende nu kontroll över grannländerna Estland, Lettland, Litauen, Polen och de östra delarna av Tyskland. Enligt den nya uppdelningen mellan ett fritt väst och ett kommunistdominerat öst befann sig den svenska landmassan på fel halva – tittade man på en karta låg faktiskt Sverige öster om den inomtyska gränsen utanför Lübeck.

Om Sveriges geografiska läge var deprimerande var världspolitiken inte mycket muntrare. Den 9 februari 1946 höll Stalin ett oroväckande tal där han inte skyllde det nyss avslutade kriget på Adolf Hitler och nazisterna – utan på kapitalismens inneboende ekonomiska och politiska krafter, som enligt honom ledde till oundvikliga konflikter. Några veckor senare skickade den Moskvabaserade amerikanska diplomaten George Kennan hem sitt sedermera legendariska »långa telegram« som sammanfattade läget. »Kremls neurotiska syn på utrikesrelationer bottnar i en traditionell och instinktiv rysk känsla av osäkerhet«, skrev Kennan. »De har lärt sig att söka trygghet i en tålmodig men dödlig kamp för att förgöra rivaliserande makter, aldrig samverkan och kompromisser.« Storbritanniens förre premiärminister Winston Churchill befann sig på resa i USA. Där, på Westminster College i staden Fulton, förklarade han den 5 mars att en »järnridå« hade rests genom den europeiska kontinenten.

Det kalla kriget var inlett.

På den av Sovjetunionen ockuperade delen av Östersjöns sydkust återfanns Nazitysklands gamla bas i Peenemünde, varifrån tyskarna skickat sina V2-raketer mot London och Antwerpen under andra världskrigets slutskede. Dessa förarlösa terrorbombningar hade väckt en särskild fasa då de varit omöjliga att förutse och stoppa. En farkost hade dessutom flugit fel och skapat en fem meter vid krater utanför Örkelljunga.

Den 19 mars 1946 publicerade ett stort antal svenska morgontidningar ett TT-telegram vari en brittisk källa påstod att Sovjetunionen snart skulle börja avfyra raketer från en hemlig bas i Baltikum. Strax därefter skakades Sydsverige av små jordbävningar som enligt Helsingborgs Dagblad kunde härröra från hemliga sovjetiska atombombstest. När utrikesminister Undén dagen därpå mötte Norges utrikesminister Halvard Lange hävdade denne att det fanns en »omedelbar krigsrisk«.[i]

Rädslan spred sig.

Den 24 maj väckte ett mystiskt ljusfenomen över Öresund enorm uppmärksamhet. »Raketbomb eller vad?« undrade rubriken på Landskrona-Postens förstasida nästa morgon. »En flygande kropp, som knappast kan ha varit något annat än en raketdriven projektil, for klockan 2.20 på fredagsmorgonen över Landskrona«, berättade artikeln. »Den observerades från två vitt skilda platser inom staden och beskrives av två nattvakter som en eldkula med svans, medan en reparatör, som befann sig på 35 meters höjd, såg den avtecknas som en vinglös, cigarrformig kropp av ett mindre flygplans storlek, vilken med jämna tidsintervaller sprutade ut gnistkvastar från stjärten.«

Händelsen snappades upp av Tidningarnas Telegrambyrå och spreds i andra medier, som gärna bidrog med någon extra knorr; i Aftonbladet »sökte nattarbetare skydd undan raketbomb« och Dagens Nyheter spekulerade i att det rörde sig om en »V-bomb«. Att det fanns en naturlig och därmed mer rimlig förklaring – att det rörde sig om en så kallad bolid – föreföll ointressant.

Nästa stad att drabbas var Gävle. Därefter: »Mystisk himlasyn även i Stockholm.«[ii] Enligt Morgon-Tidningen var det »inte bara i Landskrona och Gävle man sett eldkulor och lysande flygplanskroppar utan vingar«. »Även från Karlskrona och Hälsingborg rapporteras liknande iakttagelser, och flera personer från stockholmstrakten uppger för MT att de sett samma fenomen i Huddinge och Hagalund. Ingen vet vad det egentligen är fråga om. En del gissar på experiment med hemliga vapen, men flygexperterna tycker att det i så fall är underligt att inget ljud rapporterats i samband med iakttagelsen – fjärrstyrda bomber brukar ge buller ifrån sig.«

I juni utrustades 221 förband inom armén, flottan och flygvapnet med instruktioner om hur man förhörde civilister och ett färdigt formulär att fylla i. De fick att göra. Observationerna vällde in från hela landet: Eskilstuna, Nedansjö, Vaxholm, Gävle igen, Stockholm återigen, Ockelbo, Mockfjärd, Borlänge, Falun … allt som allt registrerades ett trettiotal händelser till och med den 8 juli.[iii]

Då, på en strand utanför Njurunda söder om Sundsvall, föll något ner med en smäll. En sommarfirande pilot menade att det var en meteorit, men samlade för säkerhets skulle upp de objekt han fann vid kratern och lämnade över dem till de militära myndigheterna. Andra solbadare hittade snart allt möjligt i närheten, och när en ingenjör Bäcklund vid Cellulosabolaget studerade ett av fynden i sitt mikroskop kom han fram till ett »sensationellt resultat«: den några kvadratmillimeter stora biten av något slags folie eller film var helt klart tillverkad av människor. Att han med största sannolikhet funnit rester från någon slarvig solbadares smörgåspaket tycks varken ha slagit honom eller omgivningen.

»Militären har bombfragment«, slog Svenska Dagbladet fast den 9 juli. »Då det för den fortsatta undersökningen är av vikt att gjorda iakttagelser snarast inrapporteras, uppmanas allmänheten att ofördröjligen per telefon eller post meddela härom till närmaste truppförband eller till försvarsstabens luftförsvarsavdelning, telefon namnanrop Militärstaberna, postadress Stockholm 90.«

Nu formligen exploderade antalet observationer.

Försvarsmakten bildade en speciell organisation, Försvarsstabens rymdprojektilkommitté, för att hantera studierna av det fenomen som i folkmun döpts till »spökraketerna«. När kommittén sammanträdde den 10 juli fanns 250 observationer att gå igenom och ta ställning till.

Fler flygande objekt syntes snart över Lidköping, Mariestad, Lyrestad, Näsviken, Boleby och Mälarhöjden, ett störtade i sjön Kölmjärv utanför Överkalix; många beskrivningar ledde tankarna till meteoriter, andra var uttalat raketlika. Från Uppsala rapporterades en detonation.

Militärens snabbutredning visade att Uppsalahändelsen var resultatet av några pojkars busstreck med fyrverkerier. Att undersöka den lappländska sjön beräknades ta längre tid.

Den 22 juli sände Försvarsstabens pressavdelning ut ett meddelande genom Tidningarnas Telegrambyrå. »Ursprunget till de sedan början av innevarande månad över vårt land synliga ljusfenomenen är alltjämt osäkert. Viss sannolikhet torde dock tala för att de härrör från av främmande makt utförda försök med fjärrvapen.«[iv]

Utanför Lillhärdal såg Ärnst Olofsson snart en mörk och spolformad projektil som lät som »ett svärmande bisamhälle«. I Grisslehamn noterade Gustaf Winberg, tillsammans med fru och dotter, två avlånga ljusgrå föremål som enligt dem avgav ett »starkt brummande ljud«. Morgon-Tidningen meddelade: »Det är möjligt att flygbomberna, som setts passera Sverige både med riktning västerut och i rakt motsatt riktning, gör en rundtur över landet för att sedan återvända till utgångspunkten, förklarar man på försvarsstaben, där man nu har stort besvär med att samla in rapporter och iakttagelser. Att det i samtliga fall skulle vara fråga om meteoriter är en teori som man förkastar utan vidare på försvarsstaben. Att Sverige för närvarande tjänstgör som något slags skjutbana eller försöksfält för radiostyrda projektiler är nog ställt utom allt tvivel.«[v]

Ett hönshus brann ner utanför Sundsvall; ett timmerupplag fattade eld vid Svartviks sulfitfabrik; en mystisk grop hittades på en plats militären enbart angav som i »mellersta Sverige«.

Allt sågs som tecken på ryssarnas vårdslösa experimenterande.

Hundratals utredningar pågick parallellt: hönshusbranden visade sig ha orsakats av ett elfel, timmerbranden tillskrevs ett överhettat kullager och gropen hade skapats av en vattenåder som underminerat marken och fått den att sjunka ihop. Och samtidigt, medan alla dessa undersökningar pågick, inrapporterades ständigt nya incidenter.

I en åker i Blekinge hittade en bonde ett metallobjekt stort som en oljekanna, med en halv meter lång kopparkabel hängande i ena änden. En polisman grävde upp tingesten och larmade Försvarsmakten, vars utredare slog fast att det rörde sig om en antenn som fallit från ett svenskt flygplan.

Även danskar och norrmän började se raketer. Världspressen vaknade till liv.

Den amerikanska tidningen Herald Tribune citerade en tysk raketexpert som arbetat i Peenemünde, och som tolkade de svenska rapporterna som att ryssarna återupptagit verksamheten. I New York Post skrev den berömda författaren och kolumnisten Marquis Childs att händelserna i Sverige tydde på att vi bara befann oss i en kort paus mellan krigen. Han konstaterade att även amerikanerna testade raketer, men i New Mexikos folktomma öknar: »Kanske skillnaden är mer betydelsefull än den kan tyckas. Om kapprustningen slutar med ett nytt och ännu förfärligare krig, kommer Sveriges högtstående civilisation att slås sönder tillsammans med nästan allt annat som överlevde det andra världskriget. Det är detta som gör användandet av Sverige som lämpligt militärlaboratorium så allvarligt.«[vi]

Associated Press, Washington Posts och New York Times korrespondenter sände hem oroväckande alster om spökmissilerna. Brittiska Manchester Guardian skrev: »Ingen har sagt vem som skickar iväg dem, men man behöver inte mycket fantasi för att se ryska ingenjörer, med all säkerhet assisterade av lydiga tyska vetenskapsmän, som opererar från en forskningsstation vid den baltiska kusten. Ryssland kunde naturligtvis ha funnit en hemligare testbana, men roas förmodligen av att visa upp sina leksaker på samma sätt som amerikanerna visar upp precis så mycket av sin bomb att vi känner respekt.«[vii]

En hel ström nya observationer inkom från Norrland. Sedan drabbades även göteborgarna. »Att Sverige verkligen är utsatt för beskjutning med raketprojektiler är nu utom allt tvivel«, slog Svenska Dagbladet fast. Major Nils Ahlgren, chef för luftförsvarsavdelningen, ansåg att »flertalet av projektilerna passerar över landet söderifrån och slår ner i Östersjön eller Bottniska viken, om de inte rentav återvänder till startplatsen«. Läsarna gavs bilden av att Försvarsmakten visste mer än vad den kunde offentliggöra: »Då man naturligtvis inte vill ge dem som utför experimenten någon ledning angående nedslagsorterna, hemlighålles dessa.«[viii]

I själva verket famlade man i blindo. Den svenska markradar som var till för att upptäcka angrepp från luften lyckades inte spåra raketerna, men istället för att dra slutsatsen att rapporterna var felaktiga kom man fram till att utrustningen – eller personalen – inte höll måttet.

I en topphemlig regeringsbegäran bad man Storbritannien om radarexperthjälp. Britterna förberedde en »Task Force 196« som skulle skickas till Sverige, men när den väl stod redo fick regeringen kalla fötter och avblåste operationen. Enligt den brittiska flygattachén i Stockholm blev den svenska flygvapenchefen Bengt Nordenskiöld så irriterad att han förklarade att han skulle agera utan att tillfråga politikerna om en liknande situation uppstod igen.

En annan möjlighet var flygspaning. Försvarsstabens rymdprojektilkommitté efterlyste färska bilder av Peenemünde.

Den sjunde augusti flög ett kamerautrustat propellerjaktplan mot den östtyska kusten, utan ammunition och med order om att snarast återvända hem om sovjetiskt jaktflyg dök upp. Just så hände, och uppdraget kunde inte slutföras. Nya försök: samma resultat.

Därmed återstod fartygsbaserad eller flygburen signalspaning, en verksamhet man precis börjat experimentera med på den nybildade och fristående myndigheten Försvarsväsendets radioanstalt. Spaningen var inriktad på att samla in uppgifter om och finna motmedel mot sovjetisk radar i alla dess former, samt avlyssna sovjetiska radioförbindelser.

Efter en överenskommelse med Försvarsstaben började FRA även pejla efter styrimpulser till missiler. Signalspaningsplanet, en stor B3-bombare, utgick från Visby eller Ronneby och flög i stora lovar över Östersjön. Vissa uppsnappade signaler misstänktes komma från Peenemünde eller de estniska öarna Ösel och Dagö, men resultaten var för osäkra för att leda till några slutsatser – i alla fall vad gällde spökraketerna.

När ett svenskt bombplan störtade i småländska Vaggeryd misstänktes det ha kolliderat med en spökraket. Ett ovanligt mörkt moln rapporterades från Uppsala. Nya missiler skådades i Nässjö, Malmö och Göteborg.

En bit in i augusti gav chefen för luftförsvarsavdelningen, major Nils Ahlgren, en TT-intervju som antydde stigande frustration: »Vid granskning av rapporterna och vid närmare undersökning på platsen visar det sig att många av dem måste vara felaktiga. Iakttagaren har sett något ovanligt och har genast hänfört det till de mystiska raketerna. Så har till exempel en tromb över en sjö blivit ett nedslag, ett flygplan i skymningen en raket. Vissa som nedslag rapporterade iakttagelser har också efter undersökning fått sin högst naturliga förklaring. Det gäller att noga övertyga sig om vad man ser och att inte gripas av raketpsykos.«

Samtidigt förekom ett så stort antal »samstämmiga och av allt att döma vederhäftiga rapporter« att man ändå kunde sluta sig till »att vissa av fenomenen härröra från något eller några slags raketer«: »Med den kännedom man har om de konstruktioner på detta område, som fanns redan vid krigets slut, särskilt de tyska, så behöver inte de mer eller mindre fantastiska formerna på dessa föremål vara otänkbara.«[ix]

Visst fanns det tvivlare, framför allt bland de svenska kommunisterna. Den kommunistiska morgontidningen Ny Dag hånade sina kollegor inom den borgerliga pressen, som med sina »allt längre näsor« jämfördes med lögnaren Pinocchio. Sovjetiska medier åsåg inte heller det hela stillatigande. I veckotidningen Novoje Vremja kallades de svenska anklagelserna om aggressiva robotexperiment för »antisovjetiskt förtal« som »förgiftade den internationella atmosfären«. Men även om raketobservationerna var hägringar, menade tidningen att paniken de vållat var i högsta grad reell. Felet tillskrevs främst den svenska pressen och de utländska medier som underblåste rapporteringen.

Även mer neutrala observatörer uttryckte skepsis. Sverige och Sovjetunionen förhandlade vid tillfället om ett stort och potentiellt lukrativt handelsavtal, varför det syntes svårbegripligt att Moskva skulle sätta relationerna på spel genom att använda Sverige som skjutbana.

I kåserande form skrev Svenska Dagbladets ledarskribent E W Lundgren, nyss återkommen från semestern: »Vi, som återvänder från landsbygden med ett avkylt och oförvillat sinne, skall nu be att få göra en utfästelse: vi skänker hundra kronor till Europahjälpen samma dag det kan bevisas att vi utgör skjutfält för fjärrstyrda bomber.« Lundgren ironiserade över de så kallade bevis som dittills nedkommit, och fortsatte: »Europahjälpen har sin chans, ty det kan naturligtvis tänkas att ryssarna håller på att pröva det tyska vapnet från några baser i Östtyskland och att en och annan kan förirra sig hit. Men varför i Herrans namn skulle man avsiktligt skjuta över oss? För att få de svenska tidningarnas rapporter om hur projektilerna går – när man har hundratals egna välkontrollerade kvadratmil att pröva på? För att öva påtryckning mot oss – när den första regeln till och med för att aga ett barn är att det skall ha reda på vad det gäller? Vi tvivlar på spökraketen, det är hela femman, eller hela hundralappen om ni så vill. Hittills är inte en enda observation likalydande, och skulle alla vara sanna, hade ryssarna lagt hela den tyska leksaksindustriens varierande produktion på spökraketernas startbanor.«

Istället nämnde Lundgren sin astronomiintresserade pappa och drog sig till minnes deras kvällsliga utfärder för att studera stjärnhimlen. »Även då såg vi både stjärnfall och meteorer, men inte ens i en pojkhjärna gick den udda idén upp att det skulle kunna vara spökraketer. Fantasien går framåt liksom tekniken.«[x]

När den svenska kärnfysikern och Nobelpristagaren Manne Siegbahn anlände med M/S Drottningholm till New York möttes han av amerikanska journalister som undrade om den svenska landsplågan. »Det finns inga bevis för att någon radiostyrd missil har flugit över Sverige«, förklarade Siegbahn enligt New York Times. »Jag har själv undersökt en sådan rapport och fann att det rörde sig om en meteorit. Jag ställer mig väldigt frågande till det hela.«

Men dessa kritiska röster utgjorde en liten motsträvig rännil i en veritabel flod av alarmerande rapporter. Från slutet av maj till en bit in i september påstod sig tusentals svenskar ha gjort observationer kring allt som allt 997 incidenter, varav nästan 100 beskrevs som raketnedslag.

Därefter ebbade vittnesmålen ut.

Den 10 oktober summerade Försvarsmakten sin fyra månader långa utredning. Resultatet: noll bevis för raketintrång.

Astronomer förklarade att de två »topparna« i början av juli och augusti tidsmässigt stämde överens med att atmosfäriska och meteorologiska fenomen råkat sammanfalla på ett lika ovanligt som olyckligt vis, resulterande i intensiva ljussken, klotblixtar, meteoriter och kometregn. 800 observationer var feltolkningar av sådana »celesta fenomen«. Resterande nästan 200 observationer rörde sig om helt andra händelser som uppfattats som misstänkta utifrån befolkningens ökade vaksamhet.

Vad det rörde sig om: apofeni, fritt översatt från engelskans apophenia, som definieras som människans universella tendens att se mönster i slumpmässig information. Precis som olika individer ser olika saker i samma Rorschachtest, formar ens inneboende föreställningar vad man ser. Den som hyser en riktigt stark övertygelse kan få syn på nästan vad som helst, varför djupt religiösa människor kan upptäcka Jesus ansikte i en molnformation.

Därför togs en lada som rasat ihop, nedbrunna telefonledningar, en slagghög, till och med några kor som dött – som belägg för ryska missdåd. Representanter för Försvarsmakten hade bland annat undersökt 28 påstådda nedslagsplatser och från dem insamlat 30 misstänkta raketfragment. Samtliga visade sig vid en närmare analys ha en annan förklaring.

Där kan man tycka att historien borde ha slutat. Men det fanns några iakttagelser Försvarsmakten inte kunnat undersöka ordentligt, eller som var så osäkra att de inte tillät att man drog några slutsatser. Några av dessa var gjorda av egen radar. Allt kunde inte förklaras. Där fanns en öppning.

I pressens rapportering blev det ofta den saken man tog fasta på. »Spökraketerna spökade inte alla gånger«, meddelade exempelvis Dagens Nyheter. »I fråga om de så kallade spökraketerna har i en del fall otvetydiga och bestämda iakttagelser gjorts som visar att det verkligen varit frågan om flygande föremål, framhåller försvarsstaben i sin nu avgivna undersökningsrapport. Projektilernas väg över landet har dock icke kunnat fastställas med säkerhet, och de rapporterade nedslagen har inte givit någon ledtråd om ursprunget.« Först därefter redogjorde man för alla konstaterade feltolkningar. Upplysningarna att det i »intet fall« framkommit »något som kan tyda på att materialet skulle härstamma från något slags rymdprojektil« och att inga fynd gjorts som kunde »förmodas härröra från vapen av V-typ« återfanns först mot slutet.[xi]

Svenska Dagbladet intog en liknande hållning; man konstaterade att de »flesta ›spökprojektilerna‹ har varit celesta fenomen«, och lade till: »Men många fall är ännu ouppklarade.«

Medborgarna började tänka på annat alltmedan Försvarsmakten i all hemlighet fortsatte med sina efterforskningar.

Rymdprojektilkommittén sammanträdde den 29 oktober, för tionde gången i ordningen. Där berättade dess representanter från Försvarsstaben, Flygförvaltningen, Flygstaben, Försvarets forskningsanstalt, Försvarsväsendets radioanstalt och Marinförvaltningen vad som hade hänt sedan senast. Det var inte mycket. Endast två nedslag hade inrapporterats den senaste månaden, ett i Kulltorp och ett i Holmsund. Foa hade analyserat det brinnande föremål som spräckt en fönsterruta i Holmsund och funnit aluminium, kalium och natrium, det vill säga standardinnehållet i en fyrverkeripjäs.

Av protokollet framgår att »vissa källor« däremot hade inkommit med uppgifter om en framtida rysk provskjutning med en V2:a från Peenemünde. Dessutom menade andra att ryssarna hade försöksanläggningar i Swinemünde och Rügenwald.

Därför bad FRA flygvapnet om ännu en B3-bombare – samt marinen om tillgång till ett örlogsfartyg – för att kunna öka radiospaningen i södra Östersjön. Dessutom bestämde man att flygvapnet skulle flytta radarstationer till Gotland, Öland och Skånes sydostspets så att de kom närmare ryssarnas påstådda experiment.

Den radaranläggning marinen i all hast byggt upp vid Mälsten i Stockholms södra skärgård var nu i drift. Dessvärre hade den ännu inte spårat några spökraketer.

Datumet för ryssarnas förmodade raketskjutning kom och gick. Inget av intresse observerades.

Rymdprojektilkommittén sammanträdde igen. Inget av intresse rapporterades.

Den 12 december samlades kommittén för sista gången. Ämnet för dagen var att diskutera och finslipa den slutrapport man skulle överlämna till ÖB, samt de rekommendationer man tänkte passa på att leverera.

För även om man inte nått något definitivt svar på spökraketgåtan, hade man kommit fram till desto mer om den egna verksamheten: Sverige borde införskaffa nya radarstationer, utöka signalspaningen och ta kontakt med västmakternas underrättelsetjänster. För att FRA skulle kunna analysera materialet krävdes dessutom en rejäl expansion av myndigheten: »Det är nödvändigt att en särskild organisation byggs upp för att analysera materialet. FRA räknar med att behöva omkring 20 kvalificerade tekniker för arbetet.« Erfarenheterna med B3-planen visade dessutom att FRA behövde egna specialflygplan för sin verksamhet.

I ÖB-rapporten, som dessutom gick i något strippade kopior till de brittiska och amerikanska militärattachéerna i Stockholm, sammanfattades de egna ansträngningarna. På det stora hela hade de inte gett ett jota.

Men: »Ekoradiospaningen har vid ett antal tillfällen givit indikationer som icke kunnat förklarats med flygplan.« Och: »Radiospaningen har fastställt viss impulssändning, vilken möjligen kan sättas i samband med här ifrågavarande verksamhet. Materialet kräver emellertid ingående analys som beräknas taga ett par månader i anspråk.«

Slutsatsen formulerades således: »Trots en ganska omfattande verksamhet med tillgängliga medel har, sju månader efter de första observationerna, ännu intet bevis på försök med rymdprojektiler över vårt land kunnat erhållas. Kommittén måste därför konstatera att spaningarna misslyckats och anser det av ringa värde att fortsätta verksamheten i nuvarande form och med nuvarande begränsade resurser.«

En satsning krävdes, med andra ord. Mer pengar, mer materiel.

Anledningen: »Även om huvuddelen av rapporterna skulle kunna hänföras till celesta fenomen, är dock kommittén icke beredd att avfärda vissa företeelser såsom tillhörande folkfantasin. Kommittén anser sig ej heller kunna ifrågasätta vederhäftigheten hos ett flertal iakttagare. Med kännedom om den tyska försöksverksamheten vid Östersjökusten under kriget och den senare utvecklingen torde man ej heller kunna förneka den huvudsakliga riktigheten av de underrättelser som erhållits genom särskilda källor.«

Dessa särskilda källor redovisade C H Juhlin-Dannfelt, chef över utrikesspionaget, i en särskild bilaga. »Angående värdet av dessa uppgifter är det svårt att yttra sig«, skrev Juhlin-Dannfelt. »Tills vidare kunna de endast tillerkännas hypotetisk betydelse.«

Sedan gick han lik förbannat igenom de i hans ögon mest intressanta vittnesmål som inkommit om avspärrade områden, mystiska detonationer och misstänkta raketbaser nere i Östeuropa. Uppräkningen var fylld av vagheter fram till det att han bjöd på sin egen analys av det som förekommit i Sverige: »På grund av det stora antal under dagen iakttagna projektilerna kan det fastslås att sådana verkligen förekommit över landet.«

Det var naturligtvis ett cirkelresonemang: ostyrkta uppgifter på hemmaplan skänktes trovärdighet av upplysningar inhämtade utomlands; ännu svajigare uppgifter utomlands skänktes trovärdighet av det som hänt i Sverige.

Till syvende och sist var det endast mängden observationer som ansågs utgöra beviset. Så många människor antogs inte kunna ha fel.

Försvarsmakten lyckades hursomhelst inte släppa tanken på spökraketerna. Efter ett besök från den svenska Londonambassadören Erik Boheman noterade en brittisk UD-tjänsteman att »vad svenskarna var särskilt rädda för var förstörelsen av Stockholm med raketer«.

Flygvapnet slöt ett avtal med USA om fotospaning. Överenskommelsen var enkel: amerikanerna försåg svenskarna med spionkameror och film, i utbyte mot kopior av alla negativ samt »annan fotografisk underrättelseinformation i svenskarnas ägo från Sovjetunionen och av Sovjetunionen kontrollerade områden«. Utrustningen anlände i början av 1948 och till sommaren stod överstelöjtnant Fredrik Lambert-Mueller redo att flyga mot Sovjet i ett kamerautrustat Mustangplan. Det var äntligen dags att lösa raketgåtan.

För säkerhets skull var det svenska flygvapnets emblem borttagna. Planet var obeväpnat och Lambert-Mueller fick inte föra några som helst anteckningar eller ta med sig kartor över ryskt territorium under uppdraget.

Den 10 juli flög han i princip rakt österut över Östersjön, och efter att ha passerat mellan Fårö och Gotska Sandön gick han in i kodläge Cesar: total radiotystnad såtillvida han inte hamnade i nödläge eller anfölls av fientligt flyg. Han nådde Ösels sydspets utan incidenter och flög sedan över ön enligt en förutbestämd rutt där man förväntade sig att finna ryska raketbaser.

Efter att ha återvänt till Sverige reste överstelöjtnanten personligen upp till Stockholm för att överlämna filmerna till Försvarsstabens underrättelseavdelning. Några flygfält hade fångats på bild, där planen stod med kapellen på och ingen verksamhet tycktes pågå. »Några raketavskjutningsramper kunde ej upptäckas vad jag vet«, konstaterade Lambert-Mueller.

Operation Falun, som projektet döpts till, förföljdes därefter av dåligt väder. Inte förrän i november kom Mustangen iväg på två nya turer över den estniska kusten, men båda gångerna förhindrades fotograferingen av lokal molnighet. Fredrik Lambert-Mueller tilldelades den kungliga Vasaorden för sina våghalsiga insatser i rikets tjänst.

Vid det laget hade flygvapnet även byggt in kameror i några Spitfireplan. Löjtnant Ingemar Wängström, en av landets mest rutinerade stridspiloter, utförde under våren 1949 ett stort antal spaningsflygningar över Östersjökusten. De estniska öarna Ösel och Dagö betades av, liksom litauiska Klaipeda och de lettiska orterna Ventspils, Pavilosta och Liepaja, samt ett antal andra orter, även i Polen och Östtyskland.

Att flygningarna alls kunde genomföras hängde ihop med att den sovjetiska radarbevakningen stod under uppbyggnad. Utöver ett fåtal radarstationer var ryssarna hänvisade till mänskliga observatörer, och från det att larmet gick till att man fick upp eget jaktflyg hann inkräktaren helt enkelt undan.

Men vilka matnyttiga informationer stridspilot Wängström än samlade in så lös en sak med sin frånvaro: raketbaserna. Var fanns de egentligen?

Idén att ryssarna skulle ta vid där tyskarna slutat var inte långsökt. Svenskarna hade själva bärgat en toppmodern tysk ubåt som besättningen sänkt utanför Västkusten vid krigsslutet, och var i full färd med att kopiera dess överlägsna specifikationer. På samma vis arbetade Saabs ingenjörer i Linköping med att framställa jetmotorer och flygplanstyper utifrån tekniska lösningar man kommit över i Nazitysklands ruiner.

Den svenska jakten på raketbaser var ändå dömd att misslyckas, även om orsaken till det var okänd för de flesta. Redan under andra världskrigets slutskede hade amerikanerna sett till att specialtrupper hann före ryssarna till de platser där V-raketerna tillverkades och förvarades. Dessa tömdes på färdiga missiler, ritningar och materiel som kunde användas vid framställningen. De 1 600 främsta tyska vapeningenjörerna försågs dessutom med amerikanska visa och flögs till USA för att bidra till försvarsindustrin; V2-raketernas chefsingenjör Wernher von Braun ledde exempelvis utvecklandet av de rymdraketer som så småningom ledde till månlandningen.[xii]

Några tyska ingenjörer och raketrester fanns förstås kvar, dessutom var ryssarna själva duktiga vapenutvecklare. Haken: den paranoida sovjetiska statsledningen såg till att hålla all vapenutveckling och testverksamhet så långt borta från nyfikna västerländska ögon som möjligt.

1949 tog den brittiska underrättelsetjänsten, i en operation döpt till Dragon Return, hand om tyska ingenjörer som återvänt från tvångstjänstgöring i Sovjetunionens inre. De kunde berätta om ryska raketprover – i Kapustin Jar, på stäppen utanför Volgograd. Alltså drygt 200 mil från Östersjön, och flera år efter den svenska spökraketepidemin. Det rörde sig dessutom om missiler vars prestanda motsvarade V2-raketernas, till skillnad från de supersnabba och extremt långflygande vidareutvecklingar man tyckt sig se över Sverige.[xiii]

997 svenskar, den svenska Försvarsstaben och chefen för det svenska utrikesspionaget kunde alltså ha fel. Observationerna var bevisligen resultatet av en masshysteri.

I sitt standardverk Little Green Men, Meowing Nuns and Head-Hunting Panics konstaterar den medicinske sociologen Robert Bartholomew att spökraketfenomenet utgör ett typexempel på så kallade kollektiva vanföreställningar: »Alla kännetecknas av det snabba spridandet av felaktiga men rimliga uppfattningar som vinner trovärdighet inom ett specifikt socialt och kulturellt sammanhang. De kan vara positiva och inta formen av önskningar som uppfylls, men är oftast negativa och närda av rädsla. Rykten är en grundingrediens i alla kollektiva vanföreställningar. När individer försöker bekräfta eller förkasta dessa ogrundade men antaget viktiga berättelser, utsätts vardagliga föremål, händelser och omständigheter som annars inte väckt uppmärksamhet för extraordinär granskning. Tvetydigheter omdefinieras och anpassas till den framväxande lägesbeskrivningen, vilket leder till självuppfyllande profetior. En rad faktorer bidrar till spridandet av fenomenet: massmedier, bristande utbildning, människans inneboende perceptionsproblem, traditionell folktro och stereotyper, gruppkonformitet, samt förstärkande handlingar från institutioner och myndighetspersoner som politiker och militärer.«[xiv]

Men den insikten hade ju inte nått svenskarna, i alla fall inte då.

Istället fortsatte sökandet efter raketbaser.

Sommaren 1949 förhörde den svenska utrikesspionagecentralen T-kontoret två ryska flyktingar som sade sig ha intressant information att dela med sig av. De hade rymt från ett arbetsläger på Kolahalvön och tagit sig till Sverige via Finland. I närheten av den sovjetiska staden Kandalaksja, ungefär 20 mil söder om Murmansk, pågick stora byggnadsarbeten av olika slag. Dels uppfördes vägar i riktning västerut, berättade flyktingarna, men eventuellt också uppskjutningsramper för raketer.

Uppgifterna togs på största allvar. Försvarsstabens chef Nils Swedlund, känd under smeknamnet »Stora Bullret«, bad flygvapnet bedöma om det gick att flyga så långt in i Sovjetunionen utan att bli upptäckt, och då svaret blev ja beordrades en spaningsoperation så snart vädret tillät.

En kameraförsedd Spitfire flögs till F21 i Luleå där det var tänkt att löjtnant Erik Goliath skulle utföra uppdraget. Vädret blev rätt, startordern kom och kärran stod kvar på plattan. Goliath hade blivit »förkyld«. Samma sak hände igen. Sannolikt ångrade löjtnanten att han gått med på det dubiösa projektet.

Här krävdes en karl av hårdare virke, så veteranen Wängström flög upp från Nyköping i sin spaningskärra. I Luleå tog han över Goliaths kartor och uppdragsbeskrivning och medan han förberedde sig för flygningen täcktes hans plan med svart färg. Wängström själv var lika anonym: istället för uniform bar han civila kläder, och om allt gick åt pipan hade han dessutom med sig en äkta rysk pälsmössa och ett förfalskat sovjetiskt pass. Ryska kunde han dock inte. Däremot hade han med sig ett kuvert från T-kontoret som endast fick brytas om han tvingades hoppa fallskärm över norra Finland; däri fanns en lista över orter där det bodde namngivna personer som i så fall skulle ombesörja att han kom tillbaka till Sverige.

Wängström lyfte klockan 11.20 söndagen den 25 september. En halvtimme senare korsade han den finska kusten; han upptäcktes av den finska luftbevakningen, men flög för högt för att kunna identifieras. Tjugo minuter senare observerades han igen när han sågs försvinna över sovjetiskt territorium.

Efter ytterligare en kvarts flygning nådde han målet, gjorde ett antal överflygningar med lodbildskameran och vände hemåt. Då upptäckte han några rotar med sovjetiska jaktplan som sannolikt hade skickats upp redan i samband med att han passerade gränsen. Ryssarna förföljde Wängström, vars plan dock kunde flyga högre än deras. Med ryssarna hack i häl flydde han in över Finland, där förföljarna snart gav upp jakten.[xv]

Wängström återvände till F21 klockan 13.10. Filmkassetterna togs om hand och plomberades, och nästa dag flög Wängström själv ner dem till Skavsta där generalmajor Birger Schyberg tog emot dem för vidare transport till Försvarsstabens fotoanstalt.

200 meter film framkallades och analyserades. Inga raketramper upptäcktes.

Därefter föll spökraketerna i glömska, bortsett från inom de snäva kretsar som anser att besökare från yttre rymden är en rimligare förklaring än allmänmänskliga perceptionsproblem. Därmed gick Sverige miste om en sannolikt väldigt samhällsnyttig läxa.

Hade befolkningen fått veta att spökraketerna bara avspeglade vår inre föreställningsvärld, och hur lätt den formas av yttre strömningar, hade kunskapen kunnat fungera som ett vaccin mot nya kollektiva vanföreställningar. Om de rädslor som frammanat illusionerna börjat växa på nytt hade medborgarna kunnat bromsa sig själva: Här gäller det att skilja fantasi från verklighet. Och om självkontrollen fallerat hade ansvarskännande myndigheter och medier kunnat agera motvikter, med spökraketepidemin som referens.

Istället rumlade vi vidare som om en av världens mest fascinerande masshysterier aldrig hade hänt. Följaktligen var historien dömd att upprepas var gång Sovjetunionen agerade på ett sätt som framkallade nervositet – från 1950-talets mullvadspanik till 1980-talets skräck för såväl polska tavelförsäljare som sovjetiska miniubåtar, grodmän och lastbilschaufförer.

I dag riktas fokus på vårt luftrum på ett sätt som obönhörligen leder tankarna till 1946. För att travestera Svenska Dagbladets dåtida ledarskribent E W Lundgren: Vi, som åser spektaklet med ett avkylt och oförvillat sinne, skall nu be att få göra en utfästelse. Vi skänker hundra kronor till Radiohjälpen samma dag det kan bevisas att vi utgör flygfält för ryska spiondrönare. Vi tvivlar på drönaren, det är hela femman, eller hela hundralappen om ni så vill. Hittills är inte en enda observation likalydande, och skulle alla vara sanna, hade ryssarna lagt hela den ryska drönarindustriens varierande produktion på svenska irrfärder.

FOTNOT: Texten utgör ett bearbetat utdrag ur boken Björnen kommer! Om ryssrädsla, mönsterseende och militära misstag, Offside Press 2017.

[i] Den svenska rädslan 1946 och de resulterande observationerna av sovjetiska »spökraketer« är utförligt återgiven i Little Green Men, Meowing Nuns and Head-Hunting Panics, sociologen Robert Bartholomews standardverk om kollektiva vanföreställningar, McFarland & Company (2001). Robert Bartholomew har även bidragit genom att generöst dela med sig av bakgrundsresearch och feedback.

[ii] »Mystisk himlasyn även i Stockholm«, osignerad, Morgon-Tidningen (460528).

[iii] Den svenska militärens agerande kring spökraketerna finns redovisad i Bortom horisonten – svensk flygspaning mot Sovjetunionen 1946–1952, av flyghistorikerna Lennart Andersson och Leif Hellström, Freddy Stenboms förlag (2002).

[iv] TT-telegrammet finns återgivet i Göran Janssons 70-sidiga sammanställning om spökraketfenomenet: Spökraketerna 1946 (webpublicerad på adressen www.zenza.se/spokraketerna1946.pdf). Jansson, medlem i föreningen UFO-Sverige, har finkammat Krigsarkivet på handlingar från Försvarsstabens rymdprojektilkommitté samt incidentrapporter från några av händelserna. Janssons sammanställning utgör källan även när rymdprojektilkommittén citeras.

[v] »›Rundtursbomb‹ över Sverige inte otänkbar«, osignerad, Morgon-Tidningen (460725).

[vi] Översättning: Per Persson, Svenska Dagbladets reporter, som skrev om Childs dystra profetia (460807).

[vii] Författarens översättning. »Sweden’s Bomb«, osignerad, Manchester Guardian (460813).

[viii] »Spökraket susade fram över bilisters huvuden«, osignerad, Svenska Dagbladet (460808).

[ix] Intervjun publicerades bland annat i Svenska Dagbladet (460807).

[x] »Kring spökbomben«, signaturen E W, Svenska Dagbladet (460818).

[xi] »Spökraketerna spökade inte alla gånger«, osignerad, Dagens Nyheter (461011).

[xii] För den som vill läsa mer om den amerikanska importen av nazityska vetenskapsmän rekommenderas Project Paperclip: German Scientists and the Cold War, Clarence G Lasby, Atheneum Books (1971).

[xiii] Wilhelm Agrell berättar om denna operation i Maskerad front – Kalla krigets underrättelsehistoria, utgiven av Historiska Media (2008).

[xiv] Författarens översättning.

[xv] Författarna till Bortom horisonten – svensk flygspaning mot Sovjetunionen 1946–1952, den fantastiskt detaljerade bok som utgjort huvudkälla till skrivningarna om dessa våghalsiga operationer, noterar att Wängström spridit delvis motstridiga uppgifter om sina förföljare. Av den anledningen är detaljerna här hållna till ett bekräftat minimum. Enligt en version blev Wängström även beskjuten.

Artikeln publicerades Publicerad 20 januari 2022. Uppdaterad 20 januari 2022. och är skriven av .

Annons