I »Sin egen värsta fiende« (Filter #37) berättade Radioteaterns dåvarande chef Stina Oscarson för första gången öppet om sin långa kamp mot anorexi. Kort därefter tvingades Stina Oscarson lämna sin tjänst.
Vad hände?
– Allt började egentligen samtidigt som artikeln skrevs, då det inleddes ett drev mot Radioteatern som ifrågasatte den inriktning jag valt. Det var jobbigt nog att vara sjukskriven och inte kunna försvara sig och sina medarbetare, men sedan fick jag inte komma tillbaka till arbetet vid den tid som var avtalad – jag var till och med förbjuden att besöka Radiohuset. Det slutade med att jag kallade in facket och först då fick jag reda på att jag blivit omplacerad – fastän jag hade en tjänst som egentligen inte gick att omplacera. Jag var chef för Radioteatern, inte en reporter. Anledningen som angavs var att man som chef på Sveriges Radio inte fick »blotta sin svaghet på ett så offentligt sätt« som jag gjort med artikeln.
Hur reagerade du på det?
– Det var en Kafkaartad period där mycket blandades ihop. Det som hände var den sorts omyndigförklarande som ofta uppstår i kölvattnet av en sådan sjukdom som jag har. Alla ville gott, men det blev så fel. Så jag valde att säga upp mig. De hade ett kontrakt som innefattade tystnadsplikt som de ville att jag skulle skriva på, men jag stenvägrade. Inte nödvändigtvis för att jag ville prata öppet om det, men för att jag ville äga rätten till min egen berättelse. Jag hade folk omkring mig som sa: »Du har en fast tjänst, hög lön. Ska du slänga bort den tryggheten?« Men jag lyckades formulera för mig själv att den enda trygghet jag vill ha är att få vara fri i tanken. När det var som jävligast fattade jag ett beslut som jag moraliskt kunde stå för. Och det var viktigt.
Senare skrev du boken Inte en berättelse om dina upplevelser.
– Mitt i den här soppan träffade jag Alexandra Pascalidou, som sa: »Det var väl tur att det här hände dig, för du kan göra politik av det!« Och det tror jag hon hade rätt i. Boken kom sig av att jag behövde skriva ner alla mina tankar kring vad som hänt för mig själv, för att diskutera vilka strukturer och vilket slags samhälle det är som gör att saker kan få gå till så här. Jag känner fortfarande en stor sorg över vad som hände, för jag älskade jobbet. Samtidigt håller jag inte det emot någon – det är som det är. Jag kan inte klaga på jobben jag fått senare. Jag har fått göra saker som jag aldrig skulle fått göra annars. Nu utforskar jag vad det innebär att vara en fri intellektuell. Det är väldigt intressant och utmanande, för det finns inte så många sådana i dag.
Hur menar du?
– Jag har alltid velat försvara det fria samtalet, och det känner jag större behov av än någonsin. För vi har inte samtal alls längre i dag – vi har åsiktskrig. Folk tjänar sina pengar och bygger sina identiteter på åsikter. De flesta går någon annans ärenden och intressen.
Hur vill du försvara samtalet?
– Den roll jag gett mig själv är att värna tron på människan. Jag har tagit många strider för att folk ska få komma till tals. Som när jag hållit i paneldebatter och organisatörerna varit rädda för att bjuda in »fel« människor, eller meningsmotståndare. Som om åsikter skulle smitta?
Du har senast skrivit boken Tror du att du kan förändra världen utan att anstränga dig tillsammans med serietecknaren Sara Granér – om icke-våld som medel för samhällsförändring – samt gjort pjäsen Stå upp! på samma tema för Regionteatern Väst.
– Min inspirationskälla var den amerikanske tänkaren Gene Sharps 198 sätt att förändra världen utan våld. Utifrån dem har jag samlat mina tankar kring demokrati, konst, motstånd och samtal. Det var ett väldigt lustfyllt arbete – och i slutändan tror jag att pjäsen är den bästa jag gjort. Den ger inga svar, säger inte vad som är rätt eller fel. Jag har mer och mer märkt att vad jag än gör så vill jag inte vara först, snabbast, eller använda störst bokstäver. Det jag skriver ska hålla om fem eller tio år också.
Som en del i vårt tioårsfirande tar vi reda på vad som hänt med de människor och fenomen vi uppmärksammat det senaste decenniet. Vill du läsa hela porträttet av Stina Oscarson – som bland annat hyllades av Aftonbladets Åsa Linderborg? Läs det här.
- Mer:
- Filterbubblan
