Mikroplaster i pungen – hur rädd behöver du vara?

I maj i år fick en studie vid University of New Mexico världens medier att gå i spinn. Den amerikanska nyhetsjätten CNN beskrev hur forskarna hittat »små plastskärvor« i testiklarna hos både människor och hundar. Brittiska The Guardian poängterade å sin sida att mikroplaster, som avsöndras från plastprodukter, hade upptäckts i varje studerad testikel.

I Sverige blev det hela en TT-nyhet som spreds av snart varenda dags-, kvälls- och lokaltidning. Medan landets mest besökta hundblogg Dognews.se förstås fokuserade på sina läsares intresseområde – »Mikroplaster hittade i testiklarna hos hundar« – riktade bland annat Sveriges Radio in sig på ett samband som forskarna noterat. De hundtestiklar som innehöll mer mikroplaster hade nämligen också färre spermier. En indikation på att mikroplaster skulle kunna vara boven i dramat bakom det som forskare larmat om i åratal: att mäns spermienivåer sjunker och att kvaliteten på simmarna blir allt sämre.

Fynden diskuterades även på sociala medier – inte minst på maskulinitetens digitala högborg, plattformen X. Ett av de panikartade inlägg som dess ägare Elon Musk, elvabarnsfar och uppenbarligen fri från fertilitetsproblem, skickade vidare: »Så exakt hur får jag de här mikroplasterna ut ur mina pungkulor?«

Svaret kom lustigt nog delvis i form av en ny studie en dryg månad senare. Nu hade man vid Qingdaos universitet i Kina dessutom hittat mikroplaster i samtliga spermaprover från 40 olika män. Återigen kopplades fynden till ofruktsamhetstrenden och en av forskarna varnade till och med för att partiklarna kan utgöra en »kronisk, kumulativ risk« för mäns reproduktionsförmåga.

Så hur rädda behöver vi vara?

När testikelstudien från University of New Mexico diskuterades på X spreds även ett mem där mikroplaster framställs som vår tids stora giftskandal, i stil med blyförgiftning och cancerframkallande asbest.

Sedan begreppet mikroplaster myntades i början av 2000-talet har forskningsfältet vuxit enormt, tekniken för att finna partiklarna blivit allt vassare och plasterna hittats i snart varenda levande varelse: hundar, katter, fåglar, fiskar, musslor …

Detsamma gäller i den mänskliga kroppen, där de upptäckts i lungor, tarmar, levrar, njurar – till och med i blod, moderkakor och bröstmjölk.

En oro för hur plasterna där påverkar oss gäller deras rent fysiska förekomst; instinktivt känns det rimligt att plastpartiklar som ansamlas i en kroppsdel skulle kunna irritera och orsaka inflammation. I studier, bland annat vid Karolinska institutet, visar dock mikroplaster låg toxicitet vad gäller att på kort tid framkalla inflammationer på odlade celler.