Med tanke på att Ryssland just nu genomför ett sinnessjukt krig där man mördar barn, kvinnor och män är det begripligt att oron stiger i närområdet. Då har journalistiken en viktig roll att spela, bland annat genom att efter bästa förmåga skilja realistiska från inbillade hot. Lik förbannat agerar massmedier allt som oftast som superspridare av svajiga skräckscenarier. Frågan är förstås varför man ska bry sig – ryssjävlarna får väl skylla sig själva – men man kan också vända på steken. Om inte nivån på kritiskt tänkande kan upprätthållas när risken för grupptänkande är så uppenbar, när ska den då göra det?
Just nu sänder SVT de skandinaviska public service-bolagens gemensamma mångmiljonsatsning Skuggkriget som följetong. Inledningen råkade röra ett av mina specialområden: imaginära och verkliga undervattensoperationer. Bakgrunden är att en norsk internetkabel i fjol gick av i havet utanför Spetsbergen, vilket ledde till spekulationer om ryskt sabotage. Sedan fann man tydliga spår från ett trålbord i leran invid kabelbrottet och lade ner polisutredningen – en bottentrålande fiskebåt hade råkat kapa sladden, som så många gånger förr runt jorden. Slutet gott, allting gott?
Inte i Skuggkriget.
Läs gärna min text om feltänket och slappheten som genomsyrade programmen.
