Hej,
jag ber om ursäkt för min enformighet – det handlar om Estonia igen. Är du trött på ämnet: hoppa direkt till tipsboxarna under den här texten …
På söndag har TV4:s påkostade dramaserie Estonia premiär för dem som betalar för deras play-tjänst, och två veckor senare för alla andra. SvD:s TV-recensent Elias Björkman har fått se de första avsnitten och tipsar om serien som »Veckans höjdare«: »Huvudregissören Måns Månsson lyckas med den svåra uppgiften att behandla materialet varsamt och med respekt, samtidigt som han skapat ett otroligt nervigt, formsäkert och visuellt tilltalande (1990-talet har aldrig sett så autentiskt murrigt ut) drama. Estonia ser ut att bli en av årets bästa svenska serier.«
Det är bara till att hålla tummarna – och damma av ett gammalt Filterkoncept!
Efter premiärerna för spelfilmen Quick och Netflixserien Den osannolika mördaren, som baserades på fackböcker jag redakterat, benade Filter i text- och poddform ut vad som var fakta respektive fiktion i dramatiseringarna. Är jag lika väl inläst på Estoniakatastrofen? Nej, men förhoppningsvis tillräckligt efter att ha bevakat det senaste utbrottet av konspirationsteoretisk galenskap i tre år. Dessutom har jag sparat några gigabyte med källmaterial på min hårddisk.
Så från och med måndag i nästa vecka kommer jag att löpande dissekera Estonia-seriens åtta avsnitt. Man kan tycka att det hela är överkurs – likt andra serier baserade på verkliga händelser är inte denna lanserad med absoluta sanningsanspråk, och de flesta av tittarna förstår nog skillnaden mellan drama och dokumentär.
Det hindrar inte att det är en tjorvig genre: hela seriens laddning bygger trots allt på att katastrofen hände på riktigt, och dess manusförfattare, regissör och producent har hänvisat till noggranna arkivstudier. Det finns också kända exempel som visar hur svårt publiken kan ha att skilja på fakta och fiktion – kanske främst Oliver Stones film JFK från 1991, som fick orimligt stora delar av jordens befolkning att tro på en konspirationsteori vars enskilda element var noggrant avfärdade sedan länge.
Att vi slipper den sortens tokerier den här gången framgår av en intressant intervju med Måns Månsson i dagens DN. Tack och lov för det, det har ju alltid varit uppenbart varför färjan sjönk – Månssons drivkraft är istället att undersöka det efterföljande ansvarsutkrävandet. Oavsett vilket blir det spännande att se hur stora konstnärliga friheter han tagit sig. Följ oss på sociala medier för att läsa resultatet.
Veckans …
… lästips.
När något så fasansfullt som Hamas terrordåd inträffar är det lätt att bli fixerad vid nyhetsrapporteringen. På en långsam, Sverigeinriktad redaktion som Filter infinner sig också en känsla av irrelevans. Men vi läser i alla fall mycket. Här följer några av redaktionens favoriter bland texter som tagit ett steg tillbaka och försökt förklara delar av eländet på ett djupare plan.
När Israel inledde sin motattack mot Gaza skrev Dagens Nyheters Erik Ohlsson en fin text om det fredstida vardagslivet i staden som nu betalar priset för de islamistiska fanatikernas terrorangrepp. I en intervju med amerikanska Foreign Policy redogjorde mellanösternexperten Khaled Elgindu för logiken bakom att Hamas attackerade just nu. The New Yorkers chefredaktör David Remnick talade med israeliska vänner, kollegor och akademiker för en beskrivning av den hopplösa sinnesstämningen efter massakern. Och apropå de israeler som nu hålls som gisslan, och huruvida det överhuvudtaget finns något hopp för dem, intervjuade Der Spiegel underrättelseofficeren Gerhard Conrad om sina erfarenheter av att förhandla med Hamas.
… bok.
I helgen släpps Jan Gradvalls Abba-bok Vemod Undercover. En kommentar från en yngre redaktionsmedlem om att bandet väl bara gjorde meningslös trallpop fick mig att förstå varför boken behövs. Läs gärna tipset, samt en guide till fler aktuella kulturhändelser här.
