I dag blev det känt att toppjuristen Hans-Gunnar Axbergers bok Statsministermordet får Stora fackbokspriset. Det delas ut av Axel och Margaret Ax:son Johnsons stiftelse som utöver äran pytsar ut 125 000 kronor till vinnaren, vilket gör det till Sveriges största pris för sakprosa.
I ett fredagsbrev till er Filterläsare refererade jag i höstas till boken i samband med att vi publicerade en intervju med rättspsykologen Julia Korkman. Anledningen var att Axberger utgjorde ett så ovanligt gott exempel på människor med felaktiga föreställningar om hur minnet fungerar. »Särskilt försiktig bör man vara med tidiga förhörsanteckningar«, skriver han i sin bok om Palmeutredningen. »Senare förhör, under lugnare förhållanden, är på det sättet mer tillförlitliga, alltså tvärtemot klyschan att det först sagda är det mest sanna (som om inte eftertanke, distans och relevanta frågor skulle kunna framkalla hågkomster).« Vilket alltså är en ren invertering av mer än hundra års ansamlad vetenskap.
Som redaktör för Thomas Petterssons Den osannolika mördaren är jag part i målet, och tänkte därför inte skriva mer om saken. Men när det blev känt att Hans-Gunnar Axberger nominerats till både Augustpriset och Stora fackbokspriset gick det förstås inte längre att hålla fingrarna i styr.
Enligt talesättet Brandolinis lag tarvar det väldigt mycket mer energi att avfärda än att producera bullshit, så av hänsyn till både mig själv och er läsare valde jag att fokusera på en enda sak: Axbergers minst sagt märkliga försök att återupprätta vittneskonfrontationen där Lisbet Palme pekade ut Christer Pettersson. Texten är upplåst – så dela den gärna med människor du känner.
