Hej,
i dagens podd pratar jag med vår praktikant Tuva Lejonklou om det nya numrets grävjobb, »Skolplikten framför allt«. Det handlar om hur barn med diagnoser drabbas av skolplikten, och är ett slags uppvisning i hur allt bara blir fel ibland. En snöboll sätts någon gång i rullning och ingen vet vilken riktning den tar eller hur stor den kommer att växa sig.
När skolplikten skärptes 2011 berodde det på ett journalistiskt avslöjande att den religiösa sekten Maranata, som skydde homosexualitet mer än barnaga, hemskolade sina barn. Sedan 2011 har det i stort sett varit omöjligt att undervisa sina barn på annat sätt än i skolan, vilket internationellt sett sticker ut. Ingen tänkte nog då på barn som av olika anledningar inte klarar av att gå till skolan.
Under samma period har allt fler friskolor etablerat sig – tycka vad man vill om det, men faktum kvarstår att det påverkat alla skolors resursfördelning. Kommunala skolor har fått mindre pengar att röra sig med, och hur friskolorna använder sin skolpeng har vi begränsad insyn i. Samtidigt har antalet hemmasittare och elever med så kallad problematisk skolfrånvaro ökat. Anledningen till det är oklar, men flera studier indikerar att en stor andel av dem också har en NPF-diagnos som autism eller ADHD.
Om barn inte kommer till skolan orosanmäler många skolor till socialtjänsten. Kan tyckas vettigt, eftersom skolfrånvaro kan vara indikation på missförhållanden. Problemet är att anmälningarna snarare görs rutinmässigt än med eftertanke. Finns det anpassningar skolan själv bör göra innan en överbelastad socialtjänst dras in?
