Just nu är det lite svettigt på Filterredaktionen. Förutom den klassiska julhetsen adderar vi här en deadlinestress – av någon otroligt korkad anledning lämnar vi nämligen alltid en tidning till tryck strax efter nyår. Chefredaktör Mattias Göransson har mer eller mindre checkat ut från det här numret, eftersom han lägger en sista redaktörshand vid den kommande boken Barnen som ville rädda världen. Vår praktikant Linnéa Strömberg ägnar sin sista dag hos oss åt att skriva klart en intervju med Stefan Einhorn. Reportern Oskar Sonn Lindell knapprar frenetiskt på sitt tangentbord för att få ihop en oral history om ett legendariskt hiphopband innan han går på såväl jul- som föräldraledighet. Och jag försöker knyta ihop trådarna i ett större gräv om ett omhändertaget barn.
Men jag vill inte på något sätt påstå att det är synd om oss: vi gör faktiskt någonting vi brinner för. Vi sökte oss till journalistiken för att vi ville förkovra oss och förmedla bra berättelser. Medieutvecklingen har länge varit på väg åt ett annat håll, men vi är övertygade om att behovet av fördjupande journalistik inte har minskat. Vi har inget stort mediehus i ryggen, vilket är ekonomiskt utmanande men en styrka eftersom vi är helt oberoende. För vår ambition är att lyfta på de där stenarna som alla andra springer förbi.
Ett exempel på det är just barnomhändertaganden. Det här är min tredje granskning av ärenden där socialtjänsten agerat felaktigt. Det första handlade om den numera förkastade diagnosen shaken baby syndrome, det andra handlade om en pappa som på lösa grunder blivit anklagad för sexuella övergrepp. Men fallet jag skriver om den här gången är faktiskt det mest obegripliga hittills.
Den här typen av reportage väljer många journalister bort att skriva. Det kan kännas komplicerat att »välja sida«, man måste läsa hundratals journalsidor och sätta sig in i lagstiftningen. Samtidigt är ett tvångsomhändertagande av ett barn ett av de allvarligaste ingripandena staten kan genomföra mot oss medborgare. Nu har dessutom regeringen som ambition att öka antalet omhändertaganden. Det här är ett område vi journalister måste granska.
Med detta sagt: Tycker ni att vi lyckas i vår ambition, och uppskattar det vi gör, får ni gärna stötta oss genom att ge bort en Filterprenumeration i julklapp. Just nu kostar sex nummer 499 kronor, och tecknas enkelt på magasinetfilter.se/jul. Har du redan införskaffat alla julklappar får du gärna hjälpa oss på andra sätt: låna ut ditt eget exemplar till en kompis, tipsa om vår podd eller dela våra reportage på sociala medier.
Vi sitter gärna här och svettas många jular till.
Veckans …
… låt
I onsdags hade vi julfest med systerredaktionerna på Skriva och Offside. Precis som vanligt skippade vi julbordet, och i år föll valet istället på vietnamesisk mat och karaoke. När vår tid i karaokegrottan gått ut var vi inte riktigt redo att lämna, och Oskar började dom-dom-dom:a i den ena mikrofonen. Tänd ett ljus må vara en av de mest uttjatade jullåtarna, men som a capella av fyra kassa sångare på kvällskvisten lät den bättre än någonsin.
… dryck
Jag har vid två bjudningar i december blivit bjuden på nymodigheter som Trocamust och sockerfri julmust. När jag ondgjorde mig över detta vid lunchbordet häromveckan skrattade mina kollegor ut mig. Men! Det är faktiskt de som är de konstiga och jag som är normal. Vi är många som är konservativa när det kommer till musten, något Coca cola har lärt sig den hårda vägen – vilket Christopher Friman Leffler skrev om redan för många år sedan.
… skoj
På lördag gästas Stockholm av Little Simz – en av många artister som i dag släpper musik på eget skivbolag. Francisco Ramirez Franzén sammanställde nyligen en lista över vad artister hittat på genom historien för att lösa kontraktskrångel, och med tanke på vad som framkommer där verkar Little Simz ha gjort rätt val. Det är faktiskt inte värdigt att som Van Morrison spela in låtar med texten »I can see by the look of your face, that you’ve got ring worm«.
