Ibland är verkligheten så mångfacetterad att man knappt förstår hur världen kan hänga ihop. Alldeles nyss förfasades vi svenskar över avslöjandet att stulna bebisar från bland annat Kina och Chile har adopterats av svenska familjer, och det rådde konsensus om barns behov av och rätt till sina biologiska föräldrar. Samtidigt röstade riksdagen igenom den nya lag som – på grund av den uppmärksammade tragedin med »Lilla hjärtat« – gör att vårdnaden av omhändertagna svenska barn mycket snabbare överförs till deras fosterhemsföräldrar.
Mot slutet av året lanserade regeringen tanken att socialtjänstlagen ska få ett tydligare brottsförebyggande fokus, och i förlängningen att man skiljer fler barn från sina föräldrar. Hur kriminalitet ska kunna bli LVU-grundande har ingen förklarat, men till Göteborgs-Posten sade i alla fall socialministern: »Barnets bästa ska alltid gå före de biologiska föräldrarnas rätt till barnet.« Samtidigt avfärdade myndigheterna flera muslimska familjers högljudda protester mot några omhändertaganden, med argumentet att sådana endast sker vid konstaterat grov och upprepad vanvård. Fallen ledde till hejdlös agitation på sociala medier – vilken i sin tur avvisades som en »desinformationskampanj«.
Omhändertagande av barn – ett minfält
För journalister är ämnet ett minfält. Ärendena är ofta utdragna och en granskning förutsätter att man får tillgång till och analyserar hundratals dokument. Vad man än kommer fram till kan man räkna med beskyllningar om att antingen hjälpa suspekta individer eller sprida myndighetsmisstro.
Så de flesta håller sig undan, för att man inte hinner eller orkar eller helt enkelt när den fromma förhoppningen att systemet fungerar. Men utöver att det vore märkligt om socialtjänsten var ofelbar när inga andra organisationer är det, talar mycket för att den tvärtom fungerar ovanligt dåligt. Det senaste decenniet har alltifrån enskilda forskare till Socialstyrelsen, IVO och statliga utredningar uppmärksammat systematiska brister som sträcker sig från socionomutbildningens upplägg till hur själva arbetet leds, utförs, dokumenteras och följs upp. Lägg till hög personalomsättning och resursbrist, och du får en situation där bedömningar som kan ändra en människas hela livsbana ofta görs skönsmässigt av unga, orutinerade och stressade personer.
Därtill är vi alla människor, och att även socialsekreterare kan förblindas av bekräftelsejäv och av prestigeskäl gå hur långt som helst för att försvara sina beslut vet alla som läst Madelene Pollnows tidigare Filtergranskningar »Utan min dotter« och »Processen«. I nästa nummer skildrar Madelene ännu ett barnomhändertagande, och även om hon hunnit bli rejält luttrad genom åren menar hon att rättsövergreppet i det fallet är långt värre än till och med hon kunnat föreställa sig.
Jag är ganska säker på att ni läsare kommer att hålla med.
Flera stora granskningar på gång i Filter
Samtidigt håller vi på med en rad andra granskningar som ska gå i mål senare under året. Bland annat tar vi ett rejält grepp om ett annat ämne som uppmärksammats på sistone: vindkraftsutbyggnaden. Även där blandas motstridiga påståenden med starka känslor, och som så ofta är verkligheten både mer komplicerad och intressant än vad som framgår av nyhetsflödet.
Ett annat långsiktigt projekt rör pseudovetenskap och konspirationsteorier inom hälsobranschen. Där har vi varit förr, men den här gången handlar det inte om någon snedtänkt sammanslutning med halvlustiga idéer eller enstaka entreprenör som gör sig en oförtjänt hacka – utan om en storskalig verksamhet som faktiskt dödar människor.
Jag vill tacka för förtroendet som du som Filterläsare har visat oss hittills, och hoppas naturligtvis att du vill följa oss även under 2023.
Veckans …
… boksläpp
Kungliga Vetenskapsakademiens och förlaget Fri Tankes bokserie Vetenskapliga klassiker har, som åttonde titel, kommit fram till James Watsons Dubbelspiralen. Vältajmat med tanke på det Nobelpris som precis delades ut till hans efterföljare Svante Pääbo. Läs gärna vårt tips om boken och andra kulturhändelser.
… konsert
I Filters stora porträtt av José González från 2015 menade artisten att regnet och ruggigheten i hemstaden Göteborg har präglat hans musik: »Vädret bjuder in till att gömma sig, och det bidrar till en kufiskhet som jag gillar.« Vad passar då bättre än att låta González ackompanjera januarirusket på Stora teatern på torsdag? Senare under månaden besöker han Uppsala och Stockholm.
