För en vecka sedan rapporterade P4 Stockholm att regionen ska avskaffa vårdvalet för utmattningssyndrom och långvarig smärta. Det är inte jordens sexigaste nyhet – vilket också märkts på uppmärksamheten den fått – men själv gick jag igång.
För drygt ett år sedan skrev jag om just det här vårdvalet i reportaget Brännmärkta. Trots att utmattningssyndrom varken har en tydlig symptombild eller evidensbaserad behandling, valde Region Stockholm att skapa vårdvalet 2014. Istället för vårdcentraler och redan väletablerade stressmottagningar på sjukhus skulle privata mottagningar ta hand om den växande gruppen utmattade patienter. Privata mottagningar som skulle få ersättning utifrån besöksantal och avslutade behandlingar.
Kraven på vilken vård patienterna skulle få var vaga. De privata mottagningarna har därför erbjudit ett dignande smörgåsbord av behandlingar: KBT, qi gong, stavgång, basal kroppskännedom, pacing …
På bara ett par år fördubblades kostnaderna för vårdvalet, och ligger numera på över 300 miljoner kronor årligen. En tidigare anställd hos en av de privata vårdgivarna sade i mitt reportage:
– Så här omfattande behandling får inte ens psykospatienter, som lider av riktigt allvarliga tillstånd.
Än värre är att ingen vet om patienterna, som fått månadslånga behandlingar, hjälpts. All kunskap kring diagnosen flyttade från den offentliga vården till den privata, där man inte var lika benägen till utbyte med varandra – där rådde det ju konkurrens om patienterna.
P4 Stockholm intervjuade det socialdemokratiska hälso- och sjukvårdsregionrådet Talla Alkurdi. Hon sade att beslutet just grundar sig i att man haft »en väldigt hög kostnadsutveckling« och att »det saknas evidens i hur vården bedrivs«. Istället ska man nu inrätta utredningsenheter som ska forska kring och utveckla vården, och patienterna ska få hjälp på vårdcentraler och inom psykiatrin.
Ingressen på mitt reportage var kortfattad: »Diagnosen utmattningssyndrom har främst gynnat en grupp i samhället: vårdbolagen.« Jag är glad att den snart kommer vara inaktuell.
Veckans …
… läsning.
Svenska Dagbladet publicerade i går ett intressant reportage om Ali Al Sidani, mannen som delvis satte igång den så kallade LVU-kampanjen. Han började protestera mot socialtjänsten i Göteborgsförorten Bergsjön för knappt två år sedan efter att hans två döttrar blivit omhändertagna, och hävdade att socialtjänsten kidnappar muslimska barn. Sedan har det som alla vet urartat och Ali Al Sidani berättar om hur han nu delvis ändrat inställning. Hans eget ärende berörs kort i reportaget, det står att ena föräldern drabbades av ohälsa och att den andra inte ansågs skydda sina barn tillräckligt. Det låter väldigt likt fallet Agnes, som jag granskat i det aktuella Filternumret. Där begick socialtjänsten i Falun många, allvarliga fel som ledde till att en välfungerande pappa inte fick ta hand om sin dotter. Jag hade gärna läst en granskning även av Göteborgsfallet – hade Ali Al Sidani fog för att ifrågasätta beslutet?
… boktips.
I boken Vi är många som berörts i djupet av våra hjärtan har mångsysslaren Isak Sundström skapat poesi av att redigera passusar från familjesidornas nekrologer där svenskar minns sina arbetskamrater. För den som inte ryggar undan för det makabra väntar en absurd upplevelse som i sina bästa stunder leder tankarna till Eric Ericsons humorklassiker Brev till samhället. Läs vårt tips om boken i vår guide till aktuella kulturhändelser.
… Filterklassiker.
I morgon tävlar Marcus och Martinus i Melodifestivalen. Med anledning av detta har vi låst upp artikeln om tre andra poptvillingpar – The Nazi Pop Twins, The Cheeky Girls och Gene Loves Jezebel – som inte haft en lika glimrande utvecklingskurva.
