En ovanligt varm eftermiddag i september förra året ringde fackombudet Kjell-Ivan Erikssons mobiltelefon. En kollega berättade att ett femtiotal upprörda bärplockare hade samlats utanför Kommunals lokaler i centrala Umeå.
Kjell-Ivan skyndade sig dit illa kvickt. Tre av bärplockarna följde med honom in på hans tjänsterum och med hjälp av en tolk förklarade thailändarna att de hade plockat bär sex dagar i veckan från tidig morgon till sen kväll sedan slutet av juli. Enligt deras kontrakt skulle de få den avtalsenliga minimilönen på 18 975 kronor i månaden, men ännu hade de inte fått en krona.
Kjell-Ivan förklarade att det bästa vore om plockarna åkte tillbaka till skogen och fortsatte arbeta, så skulle han ta reda på vad som hade hänt med lönerna. Bärplockarna vägrade. För att finansiera resan till Sverige hade de tagit stora lån i hemlandet, och om de återvände utan pengar skulle deras mark och bostäder beslagtas av banken. Därför vågade de inte åka någonstans förrän de fått sina löner.
Kruxet var att bärplockarnas arbetsgivare inte fanns i Sverige. Bolaget som tog hand om bären, Ståls Plantering och Röjning, hade hyrt in plockarna via ett thailändskt bemanningsföretag: M Phoenix Enterprise. Ytterligare ett bolag, Parken i Vindeln, försåg i sin tur bärplockarna med husrum, mat och bilar.
Tidsbegränsat erbjudande
Du behöver vara prenumerant för att läsa vidare. Just nu: 0 kr första månaden för digital prenumeration!
Har du redan ett konto? Logga in här.