Guld och gröna skogar, del 1

I över tio år har några av Sveriges största ekonomiprofiler marknadsfört investeringar i östafrikanska träd genom företaget Better Globe. För dem har det varit en god affär. Men hur är det för de 17 000 småsparare som följt deras råd?

Klockan är halv nio en tisdagskväll i december 2018, och precis som varje tisdag vid det klockslaget anordnar Better Globe ett »webinarium« för inbjudna gäster. Den här kvällen har ett tjugotal människor loggat in och nu framträder ett vänligt mansansikte på deras skärmar.

– Jag heter Jan Bolmeson och jag tänkte prata om hur det är möjligt att tjäna pengar på ett etiskt, långsiktigt och hållbart sätt.

För privatekonomiskt sinnade svenskar är Jan Bolmeson bekant som mannen bakom ekonomibloggen Rika tillsammans. Han är även medförfattare till boken Gör ditt barn rikt, driver en podd och en Youtubekanal, har samarbetat med nätmäklaren Avanza samt genom åren intervjuats om sparande i Sveriges Radio, SVT, TV4 och oräkneliga svenska tidningar.

Annons

– Jag är kund hos Better Globe sedan 2008, säger Bolmeson. Och äger 10 000 träd. När jag inte håller i de här webinarierna driver jag en av Sveriges största ekonomibloggar.

Bolmeson nämner det nyss avslutade klimattoppmötet i polska Katowice och säger att det går att påverka världen positivt genom sitt sparande. Det bästa sättet är att följa FN:s 17 globala mål för en hållbar värld: utrota fattigdom, utrota hunger, bekämpa klimatförändringarna och så vidare. Han visar små ikoner som representerar de olika målen och säger att man bidrar till nästan samtliga genom att köpa träd genom Better Globe.

Skärmdump Nyhetsmorgon, TV4

– När jag hörde talas om Better Globe för första gången tyckte jag att det lät för bra för att vara sant, säger han. Ett sparande som både kan lyfta barn ur fattigdom och bidra positivt till klimatet … Jag och min fru bestämde oss för att åka ner till Kenya och se efter själva. Sedan 2008 har jag varit nere fem gånger.

Better Globes logotyp dyker upp på datorskärmarna. O:et i Globe är ersatt av ett grönt jordklot ur vilket en spirande trädgren skjuter fram.

– Better Globe är ett vinstdrivande kenyanskt skogsföretag som planterar träd i östra Afrika. Det är alltså inte en välgörenhetsorganisation. Det ska finnas en uppsida för bönderna och deras familjer, för vår miljö och vår planet, och naturligtvis för oss kunder här i Sverige. Man ska ha win-win i flera led.

En serie bilder visar hur plantor av trädsorten mukau på bara några år växer till robusta träd som reser sig mot himlen. Utöver att förhindra erosion, binda koldioxid och bidra till den biologiska mångfalden skapar träden arbetstillfällen på plats, säger Bolmeson, och efter 20 år kan de avverkas och säljas som värdefullt timmer.

– En del pengar går också till att bygga och renovera skolor, säger han. Vi driver inte den verksamheten, utan finansierar en non-governmental organization som heter Child Africa. De är väl ansedda och har oerhört bra kontakt med lokalbefolkningen. Premiärministern i Uganda har till exempel varit med och invigt skolor.

Bildkavalkaden avstannar och Bolmeson tar ny sats:

– Så om vi ska sammanfatta: Hur kommer vi kunder in i bilden? Jo, det handlar helt enkelt om att det är vi som finansierar verksamheten. Vi kan köpa träd i lösvikt, eller genom ett donationspaket, som Better Globe helst ser att vi köper regelbundet.

Han förklarar att donationspaketet är Better Globes ryggrad. Den som väljer det alternativet får inte bara träd, utan bidrar även till att finansiera mikrolån, vattencisterner och Child Africas skolprojekt, vilket ger goodwill som företaget behöver på plats.

Med hjälp av pedagogiska bilder förklarar Bolmeson sedan hur den finansiella biten fungerar. Better Globe planterar inte bara mukau, utan även diverse »cash crops« som exempelvis mangoträd. Att investera i ett träd kostar 17 euro. De första fyra åren får man ingen avkastning – för då ger träden ingen skörd. År 5 till 19 får man däremot 15 procents avkastning per år, och när trädet huggs ner det tjugonde året får man tio gånger pengarna. Då har den ursprungliga investeringen förvandlats till 208 euro.

– Det motsvarar ungefär 13 procents avkastning per år, säger Bolmeson. Man brukar säga att börsen ger 7–8 procent på lång sikt, så det är ingen extrem avkastning. Better Globe vill helst att man månadssparar, och jag vill kasta ljus på det här regelbundna sparandet, för det är verkligen nyckeln.

Bolmeson visar en färgglad graf som illustrerar hans poäng: köper man tillräckligt många träd under tillräckligt lång tid kommer avkastningen från de träd man redan äger vid en viss punkt att överstiga kostnaden för att köpa nya, vilket innebär att man har skapat ett slags pengamaskin.

Därefter tittar han in i sin webbkamera.

– Jag ska vara tydlig: Detta är inte riskfritt. Avkastningen är förväntad och i värsta fall kan man förlora alla pengar man har köpt träd för.

Annons

Han fortsätter:

– Men jag vill också vara tydlig med att de här riskerna inte är unika för Better Globe. Du ska inte lägga alla dina pengar här, men det ska du inte heller göra i en enskild fond eller aktie.

Efter att ha berättat att Better Globe har drygt 16 000 kunder i Sverige återvänder han till FN:s klimatmål.

– Nu när jag har pratat mycket om pengar vill jag gå tillbaka till den här bilden från början. Better Globe uppfyller elva av de här 17 globala hållbarhetsmålen. Och det med ett träd som kostar 17 euro. Jag vet få andra sätt där man kan göra gott och dessutom ha den här möjligheten till avkastning. För mig är Better Globe verkligen en fantastisk investering.

 

Trots att Jan Bolmeson pratar om Better Globe i över en timme finns det ett ämne han helt undviker: vem som är företagets grundare och VD. Rino Solberg växte upp i den norska småstaden Moss där han enligt egen utsago drev olika postorderföretag redan som 19-åring. De första tidningsklippen om honom i norska arkiv handlar om hans framgångar som amatörboxare.

I början av 1970-talet blev Rino Solberg rikskänd som en av frontfigurerna för Holiday Magic. Konceptet kom från USA och dess struktur byggde på nymodigheten pyramid selling. På »informationsmöten« fick vanliga människor veta att de kunde bli förmögna genom att sälja kosmetikaprodukter som »Cucumber Fresh« och »Strawberry Spring« på så kallade home parties. Ofta visades en film där välmående människor förklarade hur mycket pengar de dragit in, och sedan fick publiken svara på frågor som: »Vad skulle ni tycka om att ha en villa vid Medelhavet?« eller »Vad skulle ni tycka om att ha en Rolls Royce?« På videoupptagningar från möten syns hundratals människor som skanderar: »PENGAR! PENGAR! PENGAR!«

Enligt Holiday Magics företrädare var allt möjligt för den med rätt attityd och ambitioner, även om produkterna – som trots sina naturligt klingande namn var helt syntetiska – visade sig vara svårsålda. De som drogs in i rörelsen fick nämligen veta att pengarna fanns i att rekrytera fler säljare, vars inträdesavgifter man fick en del av.

»Konsulenterna« längst ner i pyramiden betalade 250 kronor för rätten att sälja Holiday Magics produkter. Den som ville avancera till »organisatör« – och kunna rekrytera nya medlemmar – fick betala 800 kronor till. För att klättra vidare måste deltagarna köpa dyra kurser där de lärde sig försäljningspsykologi och övertalningsteknik, och den som ville bli »master« tvingades punga ut med 15 000 – ungefär 106 000 i dagens penningvärde.

Enligt norska och svenska tidningar var många av de tusentals människor som lockades av Holiday Magic arbetslösa eller låginkomsttagare. 1973 lyckades Marknadsdomstolen i Sverige förbjuda delar av företagets metoder, däribland »utsagor om orealistiska förtjänstmöjligheter«, och »rena rama Holiday Magic« blev ett uttryck för att beskriva en oseriös verksamhet.

Samma år åtalades Rino Solberg och fem andra nyckelpersoner i Norge. Av åtalet framgår att de misstänkta utlovat just orealistiska inkomster – ibland upp till 864 000 norska kronor i dåvarande penningvärde. Den befintliga lagstiftningen var dock illa anpassad för pyramidbedrägerier, och ett knappt år senare frikändes alla sex.

– Nu kan vi äntligen fortsätta vår verksamhet, sade en av dem under rättegången.

Kort därefter upplöstes Holiday Magic.

Rino Solberg. Skärmdump Better Globe.

Vad Rino Solberg gjorde de kommande åren är inte helt lätt att fastställa, men ska man tro hans egen historieskrivning uppfann han en slipmaskin som han tog patent på och nådde enorma framgångar med: dotterbolag i USA, England, Tyskland och Japan, agenter i tjugo länder och så vidare. Enligt Solberg hade han bland annat »alla kraftverk och raffinaderier i Sverige som kunder«.

Att Solberg registrerade ett patent på en slipmaskin visar sig stämma, men enligt det norska patentverket hette uppfinnaren Per Jensen. 1982 annonserade Rino Solberg A/S hursomhelst efter en svensk generalagent till en maskin som gjorde att man kunde »måla, spackla, kitta och limma under vattnet«. 1986 visade Solbergs bolag Unislip upp en slipmaskin på en mässa för underhållsprodukter inom industrin. En person som på den tiden representerade Solbergs företag i Sverige konstaterar att produkten existerade, men att den storslagna framgångsberättelsen »låter väldigt överdriven«. Året därpå såldes Unislip.

Annons

Solberg reste också till USA för att möta självhjälpsguruer som W Clement Stone, känd under smeknamnet »Mr Positive Attitude«. Stone hävdar bland annat att det var han som sedermera övertalade Michael Jackson att skifta fokus och skriva låtar som Heal the World, The Man in the Mirror och The Earth Song. På hemmaplan spred även Rino Solberg den här sortens tankar genom att sälja videoband och CD-skivor med egeninspelade föreläsningar om motivation och ledarskap. Han lanserade också magasinet Suksess och släppte ett antal böcker om kroppsspråk och självdisciplin. Han säger sig därefter ha drivit en rad företag i Afrika och hann även gifta sig med en kvinna från Uganda, Julie Solberg. 1991 bildade de välgörenhetsorganisationen Solbergs Barnehjelp, som senare bytte namn till Child Africa.

1998 berättade Rino Solberg för den norska tidningen Dagens Næringsliv att han lyckats övertala kapitalstarka norrmän att investera tio miljoner i företaget Equator Line Centre Ltd. Målet var att uppföra ett turistcenter där huvudvägen från Ugandas huvudstad korsade ekvatorn. Utöver en 18-hålsgolfbana skulle man bygga en bar, en restaurang, ett konferenscenter, en fotostudio, en tennisbana, ett zoo, en krokodilpark och en simbassäng formad som Afrika. Solberg menade att Uganda var på väg att förvandlas till »Afrikas Schweiz« och att ekvatorcentret skulle locka 100 000 besökare som genererade en årlig vinst på sex miljoner dollar.

– Intäkterna ska först och främst komma från försäljning av medlemskort i Equator Golf Club, sade han till Dagens Næringslivs reporter. Detta blir det enda stället i världen där man kan slå bollen över ekvatorlinjen. Jag är säker på att medlemskortet blir en exportartikel, en gimmick som golfintresserade kommer att kasta sig över.

När reportern invände att det hela lät »luftigt« svarade Solberg:

– Ingenting kan gå galet. Det finns inga tvivel.

 

2004 dök så Rino Solberg upp som styrelseordförande i Green Planet Nordic, ett bolag som erbjöd småsparare en möjlighet att tjäna pengar samtidigt som de bekämpade fattigdom och räddade miljön. Dess slogan löd »Making Money by Doing Good«, och för att bli medlem köpte man ett startpaket för knappt 3 000 norska kronor. Därefter betalade man en månadsavgift på drygt 300 kronor, och för dessa pengar fick man tre liter ekologisk gödsel och tre trädplantor som fattiga bönder i tredje världen skulle ta hand om. Delar av överskottet skulle gå till Rino Solbergs välgörenhetsorganisation Child Africa, som var tänkt att växa till en global humanitär hjälporganisation. Den som rekryterade sex nya medlemmar fick de månatliga utgifterna täckta av säljprovisionen.

Norska medier hade inte glömt Holiday Magic och upptäckte snart att Green Planet skapats ur resterna av den australiska pyramidbluffen GreenStar, vars medlemmar förlorat uppemot 85 miljoner kronor. Den här gången fanns en norsk lagstiftning mot pyramidspel på plats. Våren 2005 inledde den norska lotteriinspektionen, Lotteritilsynet, en granskning som resulterade i ett hot om polisanmälan.

»Vi tror och hoppas att det åtminstone inte är värre än förra gången, sade en av Lotteritilsynets representanter till den norska tidningen Dagbladet.«

För att något ska betraktas som pyramidspel måste merparten av ett företags omsättning komma från annat än den produkt företaget påstår sig sälja – exempelvis medlemsavgifter och säljutbildningar. För att en sådan rörelse ska fungera krävs en ständig tillströmning av nya medlemmar vars pengar skickas uppåt i pyramiden. En pyramidliknande struktur – där medlemmar värvar nya medlemmar genom så kallad nätverksförsäljning – är däremot inte olaglig.

I Green Planets fall tycktes det finnas en produkt i grunden: träd och gödsel. I sitt utlåtande skrev Lotteritilsynet att det ändå varit närmast omöjligt att förstå hur verksamheten bedrevs, särskilt som informationen på Green Planets hemsida »ändrades fortlöpande medan vi gjorde vår utredning«. Efter att ledningen gjort en rad förändringar slog myndigheten fast att organisationen trots allt var laglig, även om den kritiserades för bristande transparens.

Green Planet parerade den negativa publiciteten med ett stort tillkännagivande: de hade slutit ett avtal med den kenyanska miljöaktivisten Wangari Maathai, som tilldelats Nobels fredspris för sin trädplanteringsrörelse Green Belt Movement. Enligt Green Planet skulle Maathai skriva förordet till en bokserie som företaget skulle ge ut, och för varje såld bok skulle de skänka ett träd till hennes organisation. I gengäld lovade hon att marknadsföra företaget.

Kort därefter fick tidningen Norwatch tag i Wangari Maathai över telefon. Hon berättade att makarna Solberg och Green Planets kenyanska chef hade besökt hennes kontor i Nairobi. Där hade de diskuterat olika samarbetsmöjligheter utan att komma överens om något. Nobelpristagaren var bestört över de påståenden som spridits i Norge.

– Rino Solberg var väldigt övertygande, sade Maathai till Norwatch. Och man tänker ju att ni norrmän är hederliga.

I september 2006 stängde Rino Solberg och hans partner Helge Normann ner Green Planet. Anledningen påstods vara att de inte fått tillgång till domänen greenplanet.com samt att Normann skulle flytta till Panama och starta ett nytt företag. Vid tillfället var 1,3 miljoner av medlemmarnas pengar låsta hos ett utländskt företag som hanterat Green Planets betalsystem, och Solberg förklarade att de var »förlorade«.

Kort därefter dömdes Rino Solberg till 21 dagars fängelse för att ha underlåtit att föra räkenskaper i ett annat av sina bolag. Av domen framgår att han även riskerade näringsförbud, vilket han undslapp eftersom han tidigare suttit i »konkurskarantän« i två års tid.

Rino Solberg startade då Better Globe, vars slogan lät bekant: »A Better Globe by Doing Good.« Så även upplägget: bolaget skulle plantera träd i Afrika och investerarna kunde tjäna pengar genom att värva fler lycksökare. Rino Solberg lovade att alla som förlorat pengar i Green Planet skulle kompenseras med träd, om de bara gav honom en ny chans.

På rekryteringsmötena förklarade Solberg att han startat företaget för att »utrota fattigdom och korruption i Afrika«. Ambitionerna var höga: 2026 skulle Better Globe ha planterat fem miljarder träd, byggt upp världens största mikrokreditbank och uppfört »fler skolor än någon annan organisation«.

Hundratals medlemmar ur det havererade Green Planet nappade på Solbergs erbjudande. Den norska pressen var mindre imponerad och uppmärksammade snart att flera nyckelpersoner i Better Globe varit involverade i World Games Inc, ett pyramidspel som förbjudits i såväl ursprungslandet Australien som Norge, Sverige och Kanada.

– Vi tror och hoppas att det åtminstone inte är värre än förra gången, sade en av Lotteritilsynets representanter till den norska tidningen Dagbladet.

Rino Solberg skakade av sig kritiken. Personerna med bakgrund i World Games Inc hade blivit »lurade«, Better Globes struktur var inte att likställa vid en pyramid och viktigast av allt – den här gången skulle räkenskaperna vara transparenta.

– Vi ska kunna visa dokumentation för allt, sade han.

 

Vid starten 2006 hade Better Globe 37 svenska medlemmar, däribland Lennart Göthe, en »Professional Certified Coach« inom personlig utveckling som genom bolaget Balansekonomi sålde ekonomikurser till privatpersoner. Tillsammans med Balansekonomis delägare Charlie Söderberg var han författare till boken Ett rikare liv som spred duons pedagogik om hur folk kunde hushålla bättre med sin tid, sin energi och sina pengar. Som coach respektive programledare ledde Göthe och Söderberg dessutom TV3:s nystartade program Lyxfällan.

Samtidigt var Lennart Göthe involverad i ett nätverk som kallades Bridge. Den Belize-registrerade organisationens affärsidé sades vara att ge sina medlemmar möjlighet att investera i bolag innan de nådde börsen, men för att kunna göra dessa aktieklipp måste man först betala uppemot 17 000 kronor i avgifter. Oaktat investeringsmöjligheterna tjänade man pengar på att värva nya medlemmar.

Enligt flera uppgiftslämnare var Lennart Göthe aktiv som rekryterare. En person beskriver Göthe som en lika regelbunden syn på Bridges kontor, som låg ovanför Spy Bar i Stockholm, som på de möten som hölls i nattklubbens lokaler. En annan säger att han »hade ett stort nätverk som han rekryterade genom«, och en tredje att Göthe även skrev om Bridge på Balansekonomis dåvarande nätforum.

[Lennart Göthe förnekar att han rekryterade medlemmar och menar att han endast var med i nätverket som kund.]

På grund av likheterna med ett pyramidspel polisanmälde Lotteriinspektionen nätverket, men utredningen lades ner. 2007 hade Bridge över 6 000 medlemmar i flera länder, och enligt en artikel i Aktiespararna hade 85 procent av dem »hittills endast betalat pengar utan att få någonting som helst tillbaka – inte ens vederhäftig information«.

Den hösten tog Lennart Göthe emot Rino Solberg i Stockholm och ett halvår senare flög han till Östafrika för att se norrmannens verksamhet på plats. Väl hemkommen från den »livsomvälvande« resan höll Göthe en kurs i Knistad i Västergötland. Bland deltagarna fanns egenföretagaren Jan Bolmeson. Han var vid den här tiden en relativt obetydlig ekonomibloggare som under pseudonymen »MadWax« varvade inlägg om tveksamma investeringar – som Bridge – med sunda rader om riskspridning och drömmen om ett liv som »ekonomiskt fri«.

Nästan omedelbart efter att Bolmeson träffat Lennart Göthe lade han ut ett blogginlägg med rubriken: »Better Globe – en kombination av både välgörenhet och investerande.« Där skrev han uppskattande om grundaren Rino Solbergs arbete i Afrika och presenterade ett räkneexempel som innebar att den som investerade i träd kunde få uppemot hundra gånger insatsen efter 20 år. Även den som ville »föra kunskap om Better Globe vidare« kunde tjäna pengar. Inlägget avslutades: »Kontakta oss gärna för fler frågor eller om du vill delta i den organisation som vi på denna blogg håller på att bygga upp inom ramen för Better Globe.«

»Andra ekonomibloggare kom omedelbart med kritiska mothugg, men utan märkbar inverkan på Bolmeson eller Balansekonomis övriga delägare.«

Jan Bolmeson genomgick Balansekonomis kursprogram och blev därefter delägare i bolaget. Som sådan började han även hålla gratisföreläsningar runt om i landet för att locka kunder till Balansekonomis kurser.

När Lennart Göthe våren 2009 arrangerade Better Globes första informationsmöte i Malmö spreds inbjudan från Bolmesons blogg Rika tillsammans. »Vill du vara med och göra mer för att bekämpa fattigdomen i Afrika de kommande 20 åren än vad någon annan fristående organisation tidigare gjort?«

Vid den här tiden var Bolmeson helt öppen med Better Globes ersättningsmodell. »I Better Globe finns hävstång i form av modellen Binary Plan«, skrev han i ett inlägg riktat till dem som ville engagera sig »på den högsta nivån«. »I korthet handlar det om att du får provision på all försäljning som sker hos dina kunder OCH hos dina återförsäljares kunder.« Själv fick han en euro per träd och två euro per donationspaket som såldes genom honom.

Den som ville ha provision på både sin egen och sina »ambassadörers« försäljning behövde uppfylla en rad krav: köpa ett donationspaket, sälja två donationspaket till två nya medlemmar, betala årsavgiften på 65 euro för administration och säljstöd samt årligen köpa minst tio träd vid ett och samma tillfälle. Bolmeson noterade likheten med pyramidspel men menade att det likväl handlade om något annat: »[Nätverksförsäljning] har den stora fördelen att när det genomförs på riktigt så är det en affärsmodell som slår alla andra affärsmodeller med hästlängder.«

Han skrev även att han frågat Rino Solberg om turerna kring det havererade Green Planet och fått en acceptabel förklaring. »Det är viktigt eftersom jag sätter mitt rykte på spel.«

 

Andra ekonomibloggare kom omedelbart med kritiska mothugg, men utan märkbar inverkan på Bolmeson eller Balansekonomis övriga delägare. Succén med Lyxfällan gjorde medgrundaren Charlie Söderberg närmast folkkär. 2010 tog han över Sverker Olofssons jobb som en av programledarna för Plus, och Unga aktiesparare utnämnde honom till »Årets finansiella folkbildare«. Med hjälp av sitt nyvunna kändisskap blev Söderberg Balansekonomis affischnamn och lockade tusentals människor till företagets gratisföreläsningar.

Strax före jul 2010 publicerade DN en artikel med rubriken »TV-profilens sparform liknar pyramidspel«. I den berättade folk som gått Balansekonomis kurser för att lära sig om sund privatekonomi att de överrumplats av hantlangare som sålde träd i Östafrika. DN hade kontrollerat Rino Solbergs bakgrund och citerade ett par experter som ansåg att Better Globe fick »alla varningsklockor att ringa«. Framförallt ifrågasatte de att investeringen presenterades som mer eller mindre riskfri, och att Lennart Göthe beskrivit Better Globe som »överlägset bättre än de pensionssystem banker, finansbolag och kapitalförsäkringsmäklare erbjuder«.

Ingen av de berörda uttalade sig i artikeln, men Jan Bolmeson förnekade senare på sin blogg att det fanns någon som helst koppling mellan Balansekonomi och Better Globe: »Balansekonomi ger inte tips eller råd om investeringar och således inte heller om Better Globe. Den interna policyn om det här är väldigt tydlig.«

Tillsammans med Lennart Göthe startade Jan Bolmeson bolaget Better Globe Vision, vars »enda verksamhet« enligt Bolmeson var »att sälja Better Globe-träd på bland annat den svenska marknaden samt att utbilda andra ambassadörer«. På Rika tillsammans fortsatte allt som förut: efter fyra inledande år utan avkastning påstods Better Globes träd ge en årlig avkastning på 15 procent under 15 år, och sedan tio gånger pengarna efter 20 år. Om inte mer: »I räkneexemplet ovan har jag antagit att träpriset inte ökar (historisk värdeökning på virke är 3–5 procent per år och sannolikt blir den större framgent).«

Som vanligt rekommenderade Jan Bolmeson även donationspaketen, där delar av intäkterna gick till makarna Solbergs välgörenhetsorganisation Child Africa.

Vid samma tid släppte Rino Solberg den självutgivna boken Put Integrity First. I kapitlet »Integritet för journalister« skriver han att yrkeskåren har mycket att lära: »Det finns såklart journalister med integritet, men de är i minoritet.« I kapitlet »Integritet för föräldrar« listar han 20 saker man inte bör säga till sina barn. Punkt 12: »Du är ful.« Punkt 15: »Jag önskar att du vore död.« Mannen som lovat att plantera fem miljarder träd inom loppet av 20 år bjuder även på livsvisdomar som: »Always underpromise and overdeliver.«

Bokens övergripande tema är emellertid korruptionen i Afrika. Rino Solberg beskriver de vuxna som bortom räddning, varför man istället måste vända sig till nästa generation. Som första åtgärd föreslår han att barn från förskolan och upp till universitetsnivå ska sätta upp »pedagogiska pjäser« där sensmoralen är att korruption inte lönar sig. Metoden testades redan i Child Africas skolverksamhet i Uganda, som för övrigt hade som regel att ta emot 20 procent döva barn.

På organisationens hemsida, där västerlänningar kunde skänka pengar till fadderbarn, lovade Child Africa »som enda välgörenhetsorganisation i världen« att hundra procent av pengarna nådde fram till de utsatta.

Två journalister på den norska tidningen Bistandsaktuelt skickade därför 600 kronor till den elvaåriga flickan Mcline, som enligt hemsidespresentationen levde med fem syskon och sin ensamstående, aidssjuka far. När Bistandsaktuelt ett par månader senare besökte Child Africas kontor i staden Kabale fann de att det låg i ett hus som ägdes av Julie Solbergs familj. Ingen där hade någon aning om vem Mcline var.

Journalisterna fick istället tag i välgörenhetsorganisationens tidigare koordinator Milton Kwesiga, som snart visade dem till ett litet lerhus utanför staden. Mclines far var mycket riktigt ensamstående och sjuk i aids, vilket gjorde det svårt för honom att försörja sina barn. Att någon skickat pengar till hans dotter kom däremot som en överraskning.

– Hon har i alla fall inte fått några, sade han till Bistandsaktuelts journalister. Det är helt säkert.

Enligt Kwesiga var situationen regel snarare än undantag. När koordinatorn förstått hur misskött organisationen var hade han hamnat i konflikt med Julie Solberg och därefter sagt upp sig. Flera tidigare medarbetare delade hans bild. En sade att det i huvudsak var Julie Solberg och hennes närmaste medarbetare som bestämde vilka barn som fick pengar, och att hela organisationen drevs efter hennes familjs godtycke. Delar av gåvobeloppen bekostade dessutom skolavgifter till Child Africas egen skola. Bistandsaktuelt noterade också att flera miljoner kronor låg oanvända på organisationens konton.

»Året därpå begärde tidningen ut Child Africas räkenskaper för ett antal år bakåt i tiden och upptäckte att 2,6 miljoner helt saknades.«

Tidningen granskade även Child Africas samarbete med telemarketingbolaget Fullfilment, som sålde »humanitära vykort« som givare kunde välja att betala flera hundra kronor för. Eftersom vykorten juridiskt sett betraktades som varuförsäljning saknades krav på att pengarna gick dit givarna avsåg. Rino Solberg ville inte uppge hur stor andel som tillföll telemarketingfirman, men enligt den norska insamlingskontrollen brukar sådana bolag ta minst 50 procent. Enligt Bistandsaktuelts beräkningar hade norska faddrar gett tio miljoner kronor till Child Africa 2007–2008, varav endast 860 000 gått till barnen i Uganda.

När tidningen konfronterade makarna Solberg lade de sig platta gällande de uteblivna pengarna till flickan Mcline: »Detta borde inte ha hänt, men det hände.« Rino erkände även att Child Africa inte borde ha garanterat att 100 procent av pengarna gick till barnen. »Både jag och Julie inser att det inte var bra.« I övrigt hävdade de att tidningens journalister blivit lurade.

De sade att den tidigare koordinatorn Milton Kwesiga blivit sparkad för att han han stal pengar och därefter gjort det till sin livsuppgift att smutskasta Child Africa. När Bistandsaktuelt plockade fram ett avtal som visade att Kwesiga sagt upp sig själv och frågade varför paret Solberg inte polisanmält den påstådda stölden, sade Rino Solberg att det var för att Julie tyckt »synd om [Kwesigas] fru och hans barn«. Att välgörenhetsorganisationen satt på så mycket pengar var heller inte så konstigt – de skulle ju användas till att bygga skolor.

Bistandsaktuelt gjorde en uppföljning 2012 och återvände till Uganda för att besöka Child Africas då nyöppnade andra skola – för övrigt uppförd på den plats där Solberg en gång planerat sitt storslagna ekvator-turistcenter. Enligt Rino Solberg hade den kostat mellan 300 000 och 400 000 kronor att bygga. Samtidigt, noterade Bistandsaktuelt, hade organisationen fått in 15 miljoner kronor till skolprojekt. De konstaterade att skolan var »full av glada barn«, inga av dem var dock döva. På Child Africas första skola var 15 av 350 elever döva.

Året därpå begärde tidningen ut Child Africas räkenskaper för ett antal år bakåt i tiden och upptäckte att 2,6 miljoner helt saknades. Vart pengarna tagit vägen förklarades inte i redovisningen, men enligt en revisionsfirma som Bistandsaktuelt tog hjälp av verkade de ha delats ut.

Inte heller denna gång var Rino Solberg svarslös. De konstiga siffrorna berodde enligt honom på »färsk« redovisningspersonal och ett antal strömavbrott nere i Afrika. Därför hade organisationens datorer kraschat, vilket lett till att Child Africa tvingats »rekonstruera delar av räkenskaperna«. I övrigt hade han inte mycket till övers för Bistandsaktuelts slutsatser: »De spekulationer du gör stämmer inte överens med verkligheten«, sade han. »Visa mig en organisation som får mer ut av pengarna än Child Africa.«

Skärmdump Bistandsaktuelt. Rino Solberg och Julie Solberg.

Bistandsaktuelt fortsatte likväl sin granskning och noterade att organisationen börjat samla in pengar genom den nystartade firman Bistandshuset – där de själva var en av huvudägarna. Bistandshuset skapade snart en mängd rubriker i norsk press, bland annat efter att ha tackat en 81-årig kvinna för det »trevliga samtalet« och skickat en faktura på 399 kronor från Child Africa. Vid det datum säljaren påstod att samtalet ägt rum hade kvinnan varit död i tre månader.

2014 satte den norska insamlingskontrollen upp Child Africa på sin OBS-lista över biståndsorganisationer som inte lever upp till kravet om att 65 procent av medlen når fram till de behövande. Insamlingskontrollen varnar på hemsidan: »Du uppmanas därmed att INTE GE PENGAR.«

Läs del 2 av »Guld och gröna skogar«: När kritiken växte mot Balansekonomi-profilernas engagemang för Better Globe tonade de ner sitt budskap. Men bakom kulisserna fortsatte allt som förut.

Läs hela intervjun med Jan Bolmeson: Så föll orden när Jan Bolmeson försvarade sitt samarbete med Better Globe.