När vården skadar sina patienter

I det här numrets granskning av transvården förekommer ovanligt många anonyma röster för att vara Filter. Vi beklagar det, men accepterar uppgiftslämnarnas bedömning att de inte skulle kunna uttala sig annars.

Samtidigt menar de att det egentligen är absurt att ämnet ska vara så känsligt.

För att förklara hur en behandling som han menar saknar tillräcklig evidens kan få fortsätta hänvisar en Bup-läkare som förekommer i texten till sin medicinska grundutbildning. Under den fick han läsa om den österrikiska läkaren Joseph Dietls forskning om lunginflammation. Det här var före upptäckten av antibiotika, och Dietl undersökte vilken av de vedertagna behandlingsmetoderna som var effektivast: åderlåtning (tappa patienten på blod) eller purgering (ge patienten kräkmedel). Statistiken visade att 20 respektive 21 procent dog, och att valet av metod därför inte spelade så stor roll.

Annons

Men Dietl nöjde sig inte där – han tog också reda på hur siffrorna såg ut för dem som inte fick någon behandling alls. Svaret: 7 procent dog. Med andra ord dödade läkarna tre gånger så många som sjukdomen.

Varför hade läkarna då fortsatt med åderlåtning och purgering? Därför att de fokuserade på de patienter som överlevde, vilka i sin tur kopplade sitt tillfrisknande till metoden och rekommenderade den till andra.

Dietls studie publicerades 1849 och har gått till medicinhistorien för att den visade värdet av kontrollgrupper och att behandling i
sig kan vara skadlig. Båda erfarenheterna lever vidare som grundmaximer inom sjukvården.

Ingen av dem har beaktats tillräckligt i transvården.

Läs hela det granskande reportaget »Fartblinda«.