På djupt vatten

I takt med att våra vanligaste matfiskar tar slut söker sig världens fiskeflottor allt längre ut, för att komma åt också de allra sista djuphavsfiskarna. Filter letar efter de ansvariga runt halva jord­klotet, och hamnar i en lyxvilla i skånska Arild.

En molnfri förmiddag i maj i år kopplar bogserbåten Umovit en kabel till en åttio meter lång, rostig fabrikstrålare med motorhaveri och bogserar henne över sydafrikanska Durbans hamnbassäng till Dormacs reparationsvarv. I fiskebåtens akter står namnet Ocean Explorer målat med kladdiga vita bokstäver, därunder anges hemmahamnen Rarotonga – huvudö och huvudstad i den lilla atollstaten Cooköarna i Stilla havet.

Vanligtvis fiskar Ocean Explorer långt ute på internationellt vatten. Hennes 40 man starka besättning består av en handfull västerlänningar bland befälen, resten är lågavlönade namibier, ryssar och indoneser. På 300-500 meters djup gräver sig hennes trålbord av stål igenom koraller som kan vara tusen år gamla på de sista orörda bottnarna i världen. Där, i djuphavet och utmed sluttningarna på det som kallas djuphavsberg – väldiga bergskedjor vars toppar aldrig bryter ytan – jagar hon två fiskar med de underliga namnen orange roughy och alfonsino. Det är fiskar få hade hört talas om för bara några år sedan, men som blivit allt vanligare i europeiska, japanska och amerikanska frysdiskar efter att de kustnära, mer traditionella fiskevattnen fiskats ut. Tack vare sitt vita kött kan djuphavsfiskarna ersätta torsk i produkter som inte har större krav på sig än att de i innehållsförteckningen kan lista »vitfiskkött«.

Fiskarna själva kallar orange roughy för »slimehead«. Slemmig som en snigel, röd till färgen och med stora ögon i ett stort huvud blir den vanligtvis runt en halv meter lång. Den kan leva i över hundra år och blir inte könsmogen förrän den är över tjugo år gammal, vilket gör den extremt känslig för det okontrollerade högsjöfisket efter dessa de sista bestånden av stora fiskar i havet.

Annons

Ocean Explorer svartlistades som tjuvfiskare av Norge redan för tio år sedan när hon fiskade i Nordatlanten. Då hette hon Polar Siglir och bar det centralamerikanska landet Belizes bekvämlighetsflagga i aktern. Några år senare ertappades hon återigen för olicensierat fiske, denna gång av den nordöstatlantiska fiskeriorganisationen NEAFC. Men ute på Indiska oceanen, tusentals sjömil från närmaste kust, är antalet vakande ögon få och Ocean Explorer kan tjäna miljoner åt sina ägare.

Orange roughy och alfonsino betingar upp emot 6 500 dollar per ton när de landas frysta och rensade med avhuggna huvuden. Med fyllda lastrum på en båt av Ocean Explorers storlek innebär det intäkter på mellan två och fyra miljoner dollar – mellan 15 och 30 miljoner kronor – per resa efter att fisken levererats till en frysterminal i Sydafrika eller Mauritius. Det räcker till diesel, löner och en hyfsad vinst.

Ocean Explorer landar ensam nästan tusen ton alfonsino per år. Det är en fjärdedel av all alfonsino som fångas i Indiska oceanen, och en tredjedel av hela den japanska marknaden.

När jag spårar ägarföretaget Ocean Explorer Ltd leder trådarna från Cooköarna till Isle of Man i Irländska sjön, ännu ett känt tillhåll för brevlådeföretag och tystlåtna advokater. Där uppges att Ocean Explorer Ltd avregistrerades 2007 och att det inte finns någon ansvarig att söka.

Jag ringer runt i branschen istället. En av världens största fiskinköpare, som inte vill förekomma med namn i sammanhang som dessa, berättar vem som ligger bakom Ocean Explorer: företaget Swedocean från Helsingborg.

När jag får namnet på mannen som äger Swedocean, blir jag inte förvånad. Han dök upp första gången 2005, då jag tillsammans med kollegorna Sven Bergman och Joachim Dyfvermark kartlade det gigantiska torskfisket i Barents hav – ett fiske dominerat av kreativa entreprenörer och företag baserade i skatteparadis.

– Han kör Ocean Explorer i Indiska oceanen, och fiskar bara på internationellt vatten, säger fiskinköparen. De tar alfonsino, orange roughy och lite bifångst. Senast jag pratade med honom försökte han sälja alfonsino som han tagit hit till Europa med fryscontainer. Från Mauritius tror jag det var.

Efter rovfisket på den blåfenade tonfisken, som snart är utrotad, är den typ av djuphavstrålning som Ocean Explorer ägnar sig åt ett av de mest kontroversiella fisken som pågår i världen i dag.

Ocean Explorer vid kaj i Durban, Sydafrika den 25 maj 2009.

Som förste europé efter vikingarna siktade den italienske upptäcktsresanden Giovanni Caboto Newfoundland den 24 juni 1497. Han letade efter en snabbare väg till Asien men hittade istället fisk i otroliga mängder. »De berättar att havet är så fullt av fisk att den kan fångas bara genom att sänka ner en korg med en sten i«, rapporterade en landsman hem till hertigen av Milano.

Caboto, eller John Cabot som han blev känd som, hade träffat på Grand Banks, fiskebankarna öster om Newfoundland och söder om Grönland, där den kalla Labradorströmmen blandas med den varma Golfströmmen. Dessa grunda och näringsrika vatten utgjorde ett av världens mest fiskrika havsområden.

Redan året efter att Cabot kommit hem korsade fiskebåtar från Frankrike, England, Portugal och Spanien Atlanten för att fiska där. Till skillnad från resurser på land tillhörde fisken i havet inte någon ägare eller nation, utan den som lyckades håva upp fångsten. Detsamma gällde i resten av världens fiskevatten, som artrika Doggers bankar mellan England och Danmark, och torskfiskevattnen i Kattegatt utanför Sveriges västkust.

Så länge trålarna gick för segel när de lämnade Lowestoft och Grimsby i England och Gullholmen och Kyrkesund i Bohuslän, kom fiskarna undan i tillräckliga mängder för att hinna föröka sig innan nästa tråldrag svepte förbi. Sedan kom ångan, därefter dieseln, och båtarna blev större och starkare och orkade dra allt större trålar efter sig. När de efter andra världskriget bestyckades med ekolod och sonar, och började byggas som flytande fabriker med rensning och frysning ombord, hade fisken inte någon chans att komma undan.

Hav täcker förvisso 71 procent av jordens yta, men det mesta är djuphav med mer än 1 000 meters djup. Eftersom de fiskar vi äter förökar sig på grundare havsbottnar finns de flesta av dem relativt nära land, eller vid undervattensbergkammar ute till havs.

På 1970-talet tröttnade islänningarna, som levt på fisket sedan Leif Erikssons tid, på att se ljusen från all världens fiskeflottor utanför Reykjavik. Den 15 juli 1975 utvidgade de sin ekonomiska zon från sedvanliga tolv till 200 sjömil utanför kusten. Resultatet blev det så kallade Torskkriget, där isländska och brittiska örlogsfartyg och fiskebåtar rammade varandra och kapade varandras trålvajrar.

Successivt kom det isländska exemplet att gälla i hela världen, och 1982 beslutade FN att den som ville in på andras fiskevatten först måste förhandla sig till en överenskommelse. Eftersom fiskekvoterna snart blev en handelsvara innebar de ingen större lättnad för fiskbestånden, men blev snabbt en god inkomstkälla för bland annat afrikanska diktatorer, som kunde finansiera lyxliv och vapeninköp genom att sälja fiskerätter till europeiska trålare som tömde haven på mat.

Annons

Vi konsumenter märkte det aldrig, för det var ju fortfarande fisk i fiskpinnarna. Men på 1980-talet inleddes kollapsen. Då nåddes »peak fish«, för att låna en term från oljeindustrin – punkten varefter det bara går utför. Då började fångsterna i världen dala, trots att fartygen blev större, effektivare och gick längre och längre ut.

När John Cabot kom till Grand Banks rymde de enligt uppskattningar av kanadensiska forskare fyra miljoner ton lekmogen torsk. När Kanada under 80-talet jagade ut trålare från Sovjet, Polen, Ukraina, Spanien och Portugal, hade de fiskat ner torskbeståndet i världens mest omtalade fiskevatten till en bråkdel av vad det varit. Men kanadensarna själva fortsatte fiska, och lät andra fiska på licens.

Våren 1993 tog torsken slut. Beståndet kollapsade. Tio år senare var det fortfarande bara 50 000 ton och än i dag vet ingen om torsken någonsin kommer tillbaka.

Grand Banks är ett skolexempel på misslyckad fiskeförvaltning. »Tragedy of the commons« kallas det beteende som ledde oss fram till den punkt där vi står i dag. Allmänningens tragedi är att det som inte tillhör någon inte heller förvaltas vettigt – det blir först till kvarn som gäller. Eller som jag hört svenska fiskare säga: »Fiskar inte vi upp torsken i Östersjön, så gör polackerna det.«

Enligt EU-kommissionens egna utvärderingar är fiskeförvaltningen inom EU en katastrof och en helt ny fiskepolitik skall tas fram till 2012. Kompromisser och förhandlingar pågår för fullt, men kan inte ändra det faktum att åtta av tio matfiskbestånd i europeiska vatten är överfiskade. Detsamma gäller för tonfisk, svärdfisk och alla andra stora rovfiskar i världshaven. FN:s matorganisation FAO, som uppskattar världens fiskefångster, räknar med att 75 procent av de globala bestånden antingen är utfiskade, överfiskade eller fiskade till sin biologiska maxgräns. I en mycket uppmärksammad rapport konstaterade två av världens främsta fiskeforskare för sex år sedan att nio av tio fiskar över 50 centimeter var borta.

Våren 2010 publicerar den svenska artdatabanken sin förteckning över de svenska djur- och växtarter som har utrotats eller hotas av utrotning. Den uppdateras vart femte år och redan nu står det klart att av de klassiska svenska matfiskarna i Västerhavet kommer bara sill, sej, och makrill undgå att bli rödlistade. Fiskar som torsk, kolja, lax, hälleflundra och ål är utrotade, eller på väg att bli det.

»Tyvärr är engagemanget för fisken inte lika starkt överallt. Flertalet av länderna i EU driver allt som oftast ökade kvoter, också av torskfisket. Givetvis är detta problematiskt då fiskekvoterna beslutas gemensamt i EU«, sade jordbruksminister Eskil Erlandsson till Dagens Nyheter i december 2008.

Det är alltså någon annans fel. Spanjorerna och portugiserna knäckte torsken på Grand Banks. Japanerna slaktar den sista blåfenade tonfisken i Medelhavet. Och svartfiskande ryssar tömmer Barents hav.

Är det så enkelt?

Någon bestämmer ju var båtarna ska fiska, vad de ska fiska och på vilken kvot. Eller att det ska fiskas utan kvot. Någon har pengar att betala för bunkerolja och vet var fisken ska lossas och till vem den ska säljas. Och någon tjänar pengar – stora pengar.

En av alla dessa anonyma män heter Coco Belfrage och är svensk.


FISKENS BANEMÄN


ELEKTRONIKUTVECKLINGEN. Sonar, ekolod och GPS gör att fiskare effektivt kan lokalisera fisken och bara fiska där. Ny teknik gör också att de kan gå nära rev och andra undervattenshinder, eller över djuphavsklyftor, och utnyttja fiskevatten man tidigare undvek på grund av risken att skada redskapen.
På bilden: En trålkapten utanför Alaska studerar 3D-återgivningen av vattnen han har framför sig – och dess innehåll.
REDSKAPSREVOLUTIONEN. Dieselmotorer, stålskrov och allt större båtar har inneburit effektivare redskap – dagens krokfiskare kan till exempel dra upp till åttio kilometer långa fångstlinor efter sig. Mest förödande är bottentrålarna. Metoden kan jämföras med att jaga hjort genom att dra en enorm harv som skrapar upp allt liv från fälten den passerar.
På bilden: Bottentrål i aktion utanför Baja California, Mexiko.
ODLINGEN. Bristen på stora matfiskar har gjort det ekonomiskt lönsamt att i Norge odla lax och i Medelhavet göda små, infångade tonfiskar till större storlek. Eftersom odlade rovfiskar matas många gånger sin egen vikt med vildfångad fisk, om än av mindre storlek, blir resultatet ännu färre fiskar i världshaven. Professor Daniel Pauly: »Laxodling är bara en enorm maskin som suger upp resurser.«
På bilden: Tonfiskfarm utanför Spanien.

 

Mitt intresse för honom väcktes hösten 2005. Förmiddagen den 19 september det året var Greenpeacefartyget Esperanza på jakt efter tjuvfiskare i Barents hav. På VHF-radion hade hon anropat ett stort grönvitmålat fiskefartyg med trålen ute.

»We can not quite see your flag. What is your flag, please?«

Annons

»Flag is from Guinea. Guinea.«

»Good morning sir, we are a Dutch registered research vessel currently in this area, conducting an investigation of fisheries in the region, I wonder if we can ask you a few questions. Over.«

Kerguelens kapten svarade snällt på Esperanzas frågor och konversationen bandades.

Esperanza: »And what is the nationality of the crew please?«

Kerguelen: »Mainly Portuguese and Russians.«

Esperanza: »Okay, and may I ask what you are fishing for in this region now? Over.«

Kerguelen: »We are trying to fish for cod, sir. Mainly cod. Over.«

Esperanza hittade Kerguelen med trålen satt i Smutthålet, ett område sex gånger Skånes storlek dit Rysslands, Norges och Svalbards fiskezoner inte når. Det är internationellt vatten, men reglerat av den nordöstatlantiska fiskeorganisationen NEAFC – som inte gett Kerguelen några kvoter. Hon var ertappad.

Kerguelen har fiskat illegalt i hav efter hav. Hon har svartlistats av EU, Island och NEAFC och borde inte vara välkommen i någon hamn. Men fiskade gjorde hon, och i portugisiska Aveiro rapporterade tidningarna att hon landade hundratals ton av illegalt fångad torsk.

Greenpeace lyckades få ut ett köpebrev för den trettio år gamla, rostiga trålaren som visade att en fransk snabbköpskedja sålt henne fyra år tidigare till företaget Bel Ocean II Ltd. Att hålla i en kopia av ett köpebrev för en tjuvfiskande trålare som ertappats på bar gärning hör inte till vanligheterna, vare sig för undersökande journalister, kustbevakning eller ekobrottspoliser. För det mesta döljs alla transaktioner och ägarförhållanden inom den globala fiskerinäringen bakom anonyma postboxar på småöar i Engelska kanalen, Västindien eller Stilla havet.

I brittiska försäkringsbolaget Lloyd’s Register of Shipping – det närmaste fartygsvärlden kommer ett bilregister – var affären inte noterad, men i en annan databas framgick att Bel Ocean II Ltd hörde hemma i Port Louis på den välmående ön Mauritius i Indiska oceanen. Dessutom att Bel Ocean II Ltd var, eller hade varit, ägare till minst en stor fabrikstrålare utöver Kerguelen: Bel Ocean II. Bägge fartygen var – liksom Ocean Explorer – gamla, bekvämlighetsflaggade och konstaterade rovfiskare.

Företagets ägare visade sig gå att spåra. Bel Ocean II Ltd ägdes av ett svenskt aktiebolag som också ägde hyreshus och annat i Helsingborg. Efter några dagar hade jag bolagsstämmoprotokollen i min hand. Ensamma aktieägare i Swedocean AB var Kurt Coco Angelo Åkesson Belfrage och hans fru.

De internationella fiskhandlarna är ett litet gäng och alla känner varandra. Stora pengar står på spel, och det kan vara kostsamt att stöta sig med någon. När jag börjar ringa runt i branschen världen över vill ingen av Coco Belfrages kollegor uttala sig med namns nämnande. De har stor respekt för honom.

– Han har inte mycket hår på huvudet, men även om skallen är kal så har han desto mer innanför pannbenet, säger en av de största handlarna i branschen. Han är en väldigt smart kille. Och Coco har fiskat en hel del – både med och utan kvot.

Ju fler jag talar med i denna slutna värld, med fiskerikontrollofficerare på den ena sidan, och fiskhandlare och rostiga trålare på den andra, inser jag att Coco Belfrages historia löper helt parallellt med historien om utfiskningen av haven.

Berättelsen börjar i Helsingborg, i en tid då oceanerna fortfarande ansågs outtömliga.

 

 

På 1960- och 70-talen passerade delar av den sovjetiska fiskeflottan Öresund på väg ut mot världshaven. Flottan var en av planetens största och de tolv miljoner ton den håvade upp var nästan en femtedel av allt som fiskades på den tiden.

– Det var som militära operationer. Regelrätta konvojer med ett befälsfartyg i täten. De bara fiskade – överallt – var de ville! När de ryska trålarna passerade Helsingborg på vägen hem ropade killarna på Joint Trawlers in dem i hamnen och köpte fisken av dem.

Mannen som berättar är en annan stor uppköpare på den internationella fiskmarknaden, som känt Coco Belfrage ända sedan entreprenören Nils Wärgården skapade fiskhandelsföretaget Joint Trawlers i Helsingborg på 1970-talet och tidigt anställde Belfrage.

Nils Wärgården jobbade för Axel Johnson-koncernen i Östeuropa och hade lagt märke till östblockets stora fiskeflottor. Sommaren 1972 köpte han ett parti fisk av en polsk båt utanför Shetlandsöarna och lyckades sälja fångsten med bra förtjänst i England. Engelsmännen fick billig fisk, polackerna fick västvaluta och Wärgården skar emellan – ett koncept var fött.

– Killarna gav ryssarna hundratals jeans och cyklar, sedan fick de 500 ton fisk här och 1 000 ton fisk där i utbyte. De fick fisken nästan gratis – och sålde till marknadspris till japanerna. Då tjänade de som sjutton med pengar! De var duktiga affärsmän, men det var monkey fish business, säger fiskhandlaren.

Snart omsattes mer fisk på Joint Trawlers kontor i Helsingborg än någon annanstans i världen. Genom rummen flög ord på utländska språk. Stora världskartor sönderstuckna av nålar täckte väggarna. Telexmaskiner smattrade. På en hylla stod en Leninbyst med en halmhatt.

Sovjetunionen behövde hårdvaluta och exporterade en halv miljon ton av de fiskslag som inte passade på hemmamarknaden, som bläckfisk och torsk. Joint Trawlers slöt avtal och bildade dotterbolag med utrikeshandelsministeriet i Moskva.

– Vi utnyttjade ett kommunikationsövertag som senare blev ett finansiellt övertag när vi tradade med deras fisk, säger Coco Belfrages dåvarande kollega Clas Kinell. På deras marknad var torsk inte attraktiv, däremot makrill och sill, och i vår värld var ju torsken tre gånger så dyr. Så då bytte vi. Vi fick torsk av dem och de fick sill av oss. Och så tjänade vi lite pengar emellan.

Efter Islands seger i Torskkriget ägde dessutom många länder fiskevatten de inte kunde nyttja fullt ut, samtidigt som länder som DDR, Sovjet, Japan och Sydkorea hade enorma fiskeflottor som letade hav att fiska i. Joint Trawlers förhandlade till sig fiskelicenser överallt i världen och chartrade sedan in överskottstonnage från de statliga rederierna i öst. Att de ofta betalade östrederierna med fisk, kryddor eller wellpapp gjorde inte affären sämre.

Till slut omfattade verksamheten fabrikstrålare och kylfartyg från ett femtontal länder. Vissa östländer chartrade ut majoriteten av sina trålare till Joint Trawlers, som dominerade världsmarknaden totalt. Länder som Mauretanien släppte sina fiskerättigheter för flera år mot att Joint Trawlers lovade att lära upp mauretanska fiskare på de 19 sovjetiska trålare som man hyrt in för att fiska på vad som då var ett av världens mest fiskrika vatten.

Verksamheten expanderade explosionsartat liksom vinsterna. 1980 omsatte Joint Trawlers 706 miljoner kronor och hade 130 anställda. 1983 sålde företaget 400 000 ton fisk för 850 miljoner, vilket motsvarar två miljarder i dagens penningvärde.

Allt var möjligt. Kunderna fanns över hela världen. 1983 skeppades 80 000 ton till Egypten och lika mycket till Nigeria. 12 000 ton kummel från Argentina till Iran fick fraktas med lastbil genom Turkiet eftersom det var krig i Persiska gulfen.

I en annan affär köpte Joint Trawlers fångsten på en irakisk trålare med polsk besättning som fiskat i vattnen utanför det krigshärjade Namibia. Lasten såldes via telex och telefon till Kamerun, men på väg dit blev trålaren uppbringad i angolanskt vatten av ett kubanskt patrullfartyg med sovjetisk besättning.

I Svenska Dagbladet berättade Jan Ahlsell, en av Joint Trawlers handlare: »Jag lyckades få ett visum till Angola vilket inte var det lättaste, reste ner och tog in på det enda anständiga hotellet i Luanda. Där blev jag matad med min egen ägandes fisk av hotellet som blivit överlyckligt över detta proteintillskott i det knappa matförrådet.« Ahlsell lyckades förhandla loss trålaren och besättningen – efter ett år.


FISKENS BANEMÄN


HIGH GRADING OCH UTKAST. Facktermer för bruket att dumpa ätlig, infångad fisk. Detta för att man primärt är ute efter annan fångst och inte vill eller får landa allt som fångats. High grading ökar värdet av fångsten genom att man kastar mindre värdefulla fiskar överbord och bara landar det som ger bäst betalt.
På bilden: En mexikansk räkfiskare utanför La Paz, Baja California, kasserar sin fiskfångst.

 

Vid det laget hade Coco Belfrage och Clas Kinell gått vidare – 1980 värvades de av det Volvoägda fiskföretaget Abba. Där startade de ett liknande tradingbolag som döptes till Wittes, så småningom blev utköpt och omvandlat till Scandsea International.

En av de mer lukrativa affärsmetoderna kallades för »klondykeing«. Utanför hamnar i Sverige, USA, Kanada, England och Skottland ankrade Belfrage och hans kollegor i först Joint Trawlers, sedan Wittes och Scandsea, upp flytande fabriker som köpte in och processade fångster som den lokala marknaden inte klarade av. Enbart utanför Grönland hade de tolv fabrikstrålare av olika nationaliteter – spanska, engelska och ryska – som väntade när fjordtorsken kom in.

Så försvann fisken från Grand Banks, och började tryta i så gott som alla andra traditionella fiskevatten. Scandsea svarade med att satsa på ständigt nya operationer – i Irmingerhavet söder om Island höll man sig med en fiskeflotta av estniska och litauiska fartyg som trålade efter uer, en fisk som i brist på torsk numera dyker upp allt oftare på lunchmenyn under benämningar som kungsfisk eller havsaborre.

– Vi jobbade bara med Scandsea, sålde bara till dem. Jag gjorde affärer med dem under fem, sex år från 1993 och framåt, berättar Bernardas Kristanavicius, chef på rederiet Atlantic High Sea Fishing Company, när jag når honom på en raspig mobillinje i hans hemstad Klaipeda i Litauen.

Maironis och Utena, fartygen han körde på uppdrag av Belfrage och Kinell, var över hundra meter långa och kunde landa 700 till 1 000 ton fryst uer per resa.

– Det var mycket bättre fångster då, två till tre gånger vad vi får i dag, säger Kristanavicius. Då kunde vi få 40 till 50 ton per båt på en dag.

»Fångsterna från trålfisket indikerar att bestånden är nära en historisk lägstanivå«, skriver internationella havsforskningsrådet ICES numera om uern, och förordar totalt fiskeförbud. Så småningom blev en efter en av Kristanavicius ålderstigna sovjetiska fabrikstrålare svartlistade efter att ha ertappats med svartfiske.

Uerfisket i Irmingerhavet var bara en liten del av Scandseas operationer. 1996 sålde bolaget fisk för 767 miljoner kronor över hela världen och hade dotterbolag eller kontor i Norge, Estland, Litauen, Cypern, Kanada, Grönland och Ryssland.

I Murmansk rekryterade de en ung ryss, 25-årige Vitalij Orlov, som platschef . Något som först såg ut som en fullträff, eftersom en av hans klasskamrater på den högre maskinistskolan i Murmansk hette Alexander Tugusjev och var en man som från 90-talet och framåt lyckades ta kontroll över det ena fiskerederiet efter det andra i Murmansk. Till dem hörde, utöver hundratals gigantiska men gamla fabrikstrålare, något långt värdefullare – kvoter till fisket i Barents hav, med världens sista stora torskbestånd.

Under drygt åtta år av världsomspännande fiskeoperationer hämtade Coco Belfrage och hans kollegor upp torsk, bläckfisk och uer ur världshaven som de sålde för över sex miljarder kronor. De var ett av de tio största företagen i världen på sina fiskarter, och ur årsredovisningarna kan man utläsa att bolaget noterade sammanlagt 440 miljoner i vinst och att aktieägarna gav sig själva 219 miljoner kronor i utdelning.

Men så en dag 1996 dök två av Coco Belfrages lärjungar inte upp på jobbet. Med hjälp av rolodexen med de ryska fiskekontakterna öppnade Murmanskchefen Orlov och Norgechefen Magnus Roth egen låda. Coco Belfrage sålde sin del av företaget och Scandsea säckade ihop.

Tillsammans med sin fru satsade Belfrage istället på familjeföretaget Swedocean som utöver fastighetsägandet i Helsingborg bland annat investerade pengar i företag som Vostok Nafta, Trustor och Brummer och Partners Zodiakfond under IT-boomen. De tillhörde också finansiärerna bakom Henning Mankellfilmen Danslärarens återkomst.

Dessutom fortsatte Coco Belfrage alltså att operera på det område han kände bättre än de flesta – den internationella fiskbranschen.

 

 

Coco Belfrage och hans fru bor på en av Sveriges vackraste platser i en diskret men stor villa med vidunderlig utsikt över Kattegatt, knappt en kilometer från det pittoreska fiskeläget Arild. Utanför familjens stora panoramafönster breder Skälderviken ut sig. På andra sidan vattnet syns Bjärehalvön och Hallands väderö. Tomten gränsar till kullerstensstrandens naturreservat.

Får de lust kan paret Belfrage promenera mellan äppelträden ned till Arild och köpa färsk fisk av den lokala båten Björnö. Coco Belfrage är medlem i den lokala golfklubben St Arilds, har avancerat till vice ordförande i Arilds tennisklubb och håller sig med en lägenhet i den schweiziska skidorten Verbier.

Under Scandseatiden lät Kinell och Belfrage registrera ett dotterbolag i det lilla kustlösa furstendömet Liechtenstein som de fyndigt nog döpte till Interika Ltd. Utöver vinsterna från 90-talet har Coco Belfrages familjeföretag Swedocean omsatt över en miljard och tjänat 200 miljoner kronor.

Belfrage äger en Saab cabriolet, en Audi A6, en Porsche Carrera och en lägenhet på Östermalm i Stockholm. Han har inte tagit ut några astronomiska summor ur sina bolag, mellan 500 000 kronor och en miljon om året sedan år 2000, och huset i Arild står på frun. Swedocean köpte däremot tidigt en utländsk kapitalförsäkring för 19 miljoner. Sådana lanserades på 90-talet under namnet Unit Link-försäkringar, och hade ofta det enda syftet att lyfta pengar ur ett bolag till ett skatteparadis utan att ägaren skulle behöva skatta för dem i Sverige.

När jag ringer Coco Belfrage för att fråga honom om fisket är han än på väg in i en taxi, än på väg att borda ett flygplan. Han förklarar att han inte vill ses eftersom han är av åsikten att journalister inte för något gott med sig. Han säger att han lämnade branschen för tolv år sedan, och att det vore bättre för mig att prata med någon annan.

– Om du hade varit annat än journalist hade jag kunnat berätta många historier – många roliga historier. Men du, nu befinner jag mig precis på golfbanan och det är inte så lämpligt att snacka. Kan jag ringa dig när jag är klar? Men det blir först framåt kvällen.

Det blir inte något samtal den kvällen heller. Coco Belfrage är ständigt upptagen.

Jag bestämmer mig för att undvika frågor om Ocean Explorer, Kerguelen, Bel Ocean II – de mer kontroversiella delarna av hans fiske. Jag tänker att vi får återkomma till det. Istället frågar jag om minnen från de glada år då världshaven kokade av fisk.

Det fungerar, Belfrage börjar berätta om tiden då han stod i händelsernas centrum.

Klondykeing blev ett begrepp över hela världen – även i Alaska, säger han.

– Ni lärde Alaska en ny betydelse av Klondyke? säger jag klentroget.

– Precis! Och likadant i Newfoundland och Labrador när de inte kunde hantera kvoterna de hade fått sig tilldelade. Infrastrukturen klarade helt enkelt inte av de där mängderna med torsk.

Belfrage minns vad han kallar »den mäktigaste operationen« någonsin, utförd på Grönland:

– Eskimåerna fiskade ju på vintern och när isen lade sig i november var de isolerade i sex månader från omvärlden. De hade ett enormt fiske genom isen – de pilkade piggvar – men hade ju bara små fryshus, så efter en månad när fryshusen var fulla kunde de inte fiska mer. Då chartrade vi in en fabrikstrålare från öst, en estländsk båt, och kom in med den i november innan isen var för tjock och ankrade upp den hundra meter från någon eskimåby i det bästa fiskevattnet. Med proviant för sex månader. Så fick den frysa fast med trettio man ombord.

– Sedan kom eskimåerna 24 timmar om dygnet med hundslädar och fyllde båten… 500 ton tog den. Vi var där två vintrar har jag för mig.

Coco Belfrage pratar sig fram genom decennier av affärer och storslagna äventyr.

– Så höll jag på till 1997. Sedan steg jag av, säger han.

– I dag har du ju ett annat företag… Swedocean, säger jag.

– Det är ett investmentbolag bara. Ett rent familjeföretag, svarar han snabbt och avvisande.

– Men Swedocean äger väl högsjöfiskebåtar?

– Det vill jag inte kommentera.

– Vad gör Swedocean då?

– Ett rent familjeföretag – fastigheter, lite investeringar…

– Så det är inte fisk längre?

– Nej, nej…

Coco Belfrage får viktigare saker för sig och avslutar samtalet.

Nästa gång jag får tag på honom är han återigen sitt upptagna jag.

– Jag sitter mitt i en middag. Kan jag ringa dig på fredag?

Snart slutar han helt att svara i telefon. Han ringer inte tillbaka när jag lämnar meddelanden.


FISKENS BANEMÄN


KVOTSYSTEMET.Tanken var att varje kustnation skulle tilldelas en kvot att nyttja och förvalta i sina egna fiskevatten. Marknadskrafterna har dock inneburit att bland annat europeiska fiskeflottor köpt eller förhandlat till sig kvoter i tredje världen. Bland följderna: accelererad utfiskning av världshaven, ökad förslumning och svält när arbetslösa afrikanska fiskare söker sig till storstäderna samt piratproblemen utanför Somalia.
På bilden: Traditionell kanotfiskare utanför Senegals huvudstad Dakar.
SUBVENTIONSPOLITIKEN. Inom EU och i Kanada erhåller fisket av tradition ekonomiskt stöd. I Sverige konstaterades redan för tio år sedan att varannan krona som det svenska fisket tjänade in kom från skattemedel via subventioner. Resultat: Istället för att krympa i takt med de lokala fiskbestånden, har fiskeflottorna bevarats eller vuxit.
På bilden: Fisk landas i spanskaVigo, världens största fiskhamn.
HUGGSEXAN. På senare år har utfiskningen av världshaven väckt allt större uppmärksamhet – mycket tack vare böcker som britten Charles Clovers The End of the Line och svenska Isabella Lövins Tyst hav. Det ändrar inte det faktum att en yrvaken folkopinion och några miljöorganisationer står mot en välorganiserad och samlad fiskerinäring, som driver stark lobbying i samtliga beslutande organ från FN och neråt.
På bilden: Italienska fiskare slaktar tonfisk vid ön San Pietro utanför Sardinien.

 

Djuphaven är jordens största ekosystem och samtidigt de minst utforskade. De rymmer uppemot 100 000 djuphavsberg högre än 1 000 meter, av dem har bara 271 haft besök av forskare. Nästan hela Indiska oceanen och stora delar av Stilla havet och Sydatlanten är outforskade.

Redan 1973 började Rockalldjupet väster om Skottland att plöjas av spanska och franska fiskare. Orange roughy började fiskas där 1991 men redan 1994 hade fångsterna minskat med tre fjärdedelar. Efter bara tjugo års rovfiske är Rockalldjupet och de närliggande djuphavsområdena nu i praktiken tomma på fisk.

För tre år sedan hade FN:s generalförsamling chansen att införa ett moratorium på allt trålfiske i djuphaven tills forskarna hunnit räkna ut vilka fångster bestånden klarar av. Trots att beslutet bara hade påverkat de 250-300 högsjötrålare som opererar på internationellt vatten lyckades fiskenationerna Island och Färöarna stoppa moratoriet. Resultatet blev en urvattnad resolution som enbart sade att de konstaterat tandlösa fiskerikontrollorganen samt båtarnas flaggstater, som Cooköarna och Mauritius, borde skärpa sina regler.

Långt ute i Indiska oceanen, där Ocean Explorer trålar upp orange roughy och alfonsino, finns inte ens något regionalt kontrollorgan, och alltså inga kvoter för djuphavsfiske. Resultatet är att fisket fortgår okontrollerat och att ingen vet hur fiskebestånden mår.

Därmed är också verksamheten rena skolexemplet på FN:s term för »tjuvfiske« – IUU, det vill säga fiske som är antingen »illegal, unreported or unregulated«. Dessutom på några av de mest sårbara arter som finns i havet.

Uppfattningen delas inte av Belfrage och hans kollegor. Tillsammans med tre andra rederier som fiskar i Indiska oceanen grundade de 2006 Southern Indian Ocean Deepwater Fishers’ Association, SIODFA, en egen organisation vid sidan av FN:s reglering. Medlemmarna säger sig bara syssla med ansvarsfullt fiske och har avsatt ett havsområde som frizon där de inte tänker fiska. De menar att de därmed klarar kraven om rapportering och reglering.

– De kommer inte undan med att rapportera till sig själva, säger fiskeförvaltningsexperten Matthew Gianni. Det är IUU de håller på med, det är både oreglerat och orapporterat, och det räcker med en av dem för att kvalificeras som IUU.

Gianni är en av de experter på fiskereglering som FN anlitar. Han är initiativtagare till Deep Sea Conservation Coalition, en sammanslutning av 60 organisationer med målet att skydda djuphaven från överexploatering. När jag pratar med honom befinner han sig i Rom på ett fiskerikontrollmöte med FN:s matorganisation FAO.

– FN:s generalförsamling har begärt att länder vars fartyg bottentrålar i djuphavet där det ännu inte finns någon fiskerikontroll ska komma överens om interimslösningar. Men vare sig Mauritius eller Cooköarna har brytt sig om några sådana avtal, säger Gianni.

Även några av de främsta djuphavsforskarna och organisationer som Greenpeace ställer sig kallsinniga till privata initiativ som SIODFA. De havsområden som Belfrage och hans kollegor frivilligt avstår från att fiska i är enligt Greenpeace dessutom förmodligen ointressanta för rederierna – Greenpeace misstänker att de redan är utfiskade.

– Coco är otroligt duktig, han var min läromästare, säger Coco Belfrages forne lärjunge Magnus Roth.

Samtalet kommer från Hongkong, dit Roth och Orlov flyttade sin verksamhet efter att båtar de kontrollerade hade åkt dit för tjuvfiske några gånger för mycket, och utspelar sig någon dag efter julafton 2005. Roth kan kosta på sig att vara generös. Ocean Trawlers, som han och Orlov byggde på Scandseas Rysslandskontakter, är en av världens största torskhandlare. Roth är i dag en långt större spelare än Belfrage.

Om djuphavsfisket säger Roth:

– Coco var pionjär på det. Orange roughy och alfonsino är sådan fisk som inte är kvotad. Sedan kan man ju ha vissa moraliska synpunkter på hur det fisket bedrivs. Det är inte reglerat på något sätt. Beståndet förnyar sig inte så fort, så det är väldigt lätt att det fiskas ut. Han är en stor aktör på fisket efter alfonsino och orange roughy.

När jag i dag, fyra år senare, ringer och mejlar Roth för att få en ny intervju är den ende som ringer tillbaka en advokat från Mannheimer Swartlings kontor i Hongkong.

 

I januari 2009 ligger trålaren Kerguelen – som ertappades av Greenpeace i Barents hav tre år tidigare – enligt flera rapporter i den portugisiska kuststaden Aveiros fiskehamn. Jag bestämmer mig för att åka dit.

Fiskehamnen Gafanha da Nazaré är också en badort, komplett med strandbarer och en rödvit fyr längst ut på den svängda piren. I januari är den så där iskall som bara semesterorter på Iberiska halvön kan vara under lågsäsong. Det blåser sand i ögonen och fuktig atlantluft fyller varje skrymsle av det kalla hotellrummet.

Här finns en hel kaj fylld med stora, rostiga högsjötrålare. Ryska Verkhovina från Murmansk har kraftig slagsida och inte en själ syns ombord – hon är något så ovanligt som en trålare som till och med Portugal har belagt med kvarstad.

Truckar pilar in och ut genom portvalvet till ett fryshuskomplex som täcker ett helt kvarter. På taket tronar en stor grönvit skylt med svetsade bokstäver: »GSV – Grupo Silva Vieira.«

GSV är ett av Portugals största fiskerederier och äger fyra av Portugals 13 högsjötrålare. Sannolikt är Grupo Silva Vieira också en av Europas största tjuvfiskare och, enligt mina källor, en av Coco Belfrages affärskontakter.

Antonio Silva Vieira själv är en ikon i Aveiro, en av stadens stöttepelare och väl känd av alla. Trots ett långt liv i den internationella fiskehandeln säger hans sekreterare att han inte pratar engelska, och att han för övrigt är för upptagen för att prata med en svensk journalist.

Jag blir i alla fall insläppt på GSV:s huvudkontor. Efter en stunds väntan i ett minimalt konferensrum med en soffa överdragen av genomskinlig plast kommer en man som presenterar sig som José Fonseca. Han är sjökapten och ger intryck av att vara en ärlig man. Numera jobbar han i land och är den som håller ordning på högsjötrålarna inom Grupo Silva Vieira. Jag frågar honom om Kerguelen och Coco Belfrage.

Nej, honom har jag aldrig hört talas om. Swedocean? Nej. Vi har bara hand om båten, hon ägs av Africa Pescas i Afrika. Vem som äger dem vet inte jag.

Utanför fönstret ligger Kerguelen – nymålad i samma röda färg som de övriga fem fartygen i Silva Vieiras flotta. Bara fyra av de sex enorma högsjötrålarna utanför fönstret bär portugisisk flagg. Trålaren Red bär afrikanska Togos flagga, Kerguelen hör numera hemma på Kuba.

– Hon har alla papper i ordning, säger Fonseca med eftertryck. Hon är klar att gå. Vi väntar bara på besked från ägaren om vart vi ska skicka henne. Det kan bli Vigo eller Palma.

Trots att hon är en dokumenterad tjuvfiskare visar det sig att han har rätt – Kerguelen är inte längre svartlistad. En natt i september 2007 målade någon nämligen över texten »Kerguelen de Tremarec« med några klumpiga bokstäver som bildade det nya namnet Caribe. Samtidigt ändrades hemmahamnen till Havanna. Eftersom Kuba är en samarbetspartner i den nordatlantiska fiskeriorganisationen Nafo lyftes svartlistningen och likt fågel Fenix var Caribe nu klar att gå ut på legalt fiske.

– Vi har aldrig haft något ägande i Kerguelen, och hon fiskar inte för oss, säger José Fonseca men tittar bort när han säger det. Samtalet går allt trögare.

Vad han i så fall menar med att GSV »har hand om« båten förblir ett mysterium. På väg ut från huvudkontoret passerar vi en rad stora färgbilder på företagets flotta – Brites, Aveirense, Joana Princesa och Praia de Santa Cruz. Flera av dem är eller har varit svartlistade. På den mörkboaserade väggen i entrén hänger en planritning över en högsjötrålare märkligt lik Kerguelen. Och i rummet intill, ovanför Fonsecas sekreterare, hänger ännu en stor färgbild i en dammig mahognyram. På fartygets bog står det »Kerguelen«.

När jag frågar Fonseca varför de har bilder på ett afrikanskägt skepp under kubansk flagg på sitt kontor, säger han:

– Eeh, hon är bara ett så vackert skepp.

 

Fiskerikontrollorgan som Nafo och NEAFC – North East Atlantic Fisheries Commission – instiftades efter att världens kuststater deklarerat den ekonomiska 200-milszonen. Tanken är att organisationerna ska kontrollera fisket i vatten som inte tillhör något land och föreslå kvoter som gör att fisket bedrivs på ett uthålligt sätt.

I praktiken är hela regelverket ett spel för gallerierna, menar en underrättelseofficer som jobbar med fiskekontroll. Hon ägnar sina dagar åt att följa tjuvfiskande fartyg, och även hon begär att få vara anonym.

– Ska Coco Belfrage eller någon annan åka fast för tjuvfiske måste de vara extremt dumma, säger hon.

Med dator, satellitspaning och alltför sällsynta inspektioner till sjöss för hon och hennes kollegor en ojämn kamp mot högsjötrålarna. Alla större fartyg måste numera ha en så kallad AIS, en spårsändare som ständigt sänder ut båtens position. Men att sätta AIS eller andra spårningssystem ur spel är ett av de äldsta tricken i tjuvfiskeboken: en hink kan råka hamna på satellitsändaren, eller så snubblar någon på strömbrytaren till AIS:en. Dessutom får fiskekontrollanterna bara ingripa i de vatten där de har jurisdiktion, till skillnad från tjuvfiskarna som, om snaran dras åt, kan byta hav. Eller flagga. Eller namn på båten.

Dessutom är det fiskeriministrarna i de fiskande länderna som beslutar i fiskekontrollorganen och därmed kompromissas möjligheten till en effektiv förvaltning oftast bort. Fartyg svartlistade av fiskekontrollorganen ska inte accepteras i medlemsstaternas hamnar och inte tilldelas kvoter. Det har inte hindrat Portugal och EU från att ständigt ge Silva Vieiras fartyg nya kvoter. I Aveiro landar hans svartlistade trålare obehindrat.

– Det går ju inte att stoppa dem, säger underrättelseofficeren. De fiskar ut haven, det är helt enkelt för djävligt det som pågår. Och myndighetsapparaten är extremt byråkratisk, den fungerar inte, det kan jag säga som sitter mitt i den.

Samma byråkrati förbjuder henne att berätta för medier vad hon sett och vad hon tycker – alla mediekontakter ska gå genom myndighetens pressorganisation. Men hon har för länge sedan slutat lyssna på sina överordnade.

– Jag ser det inte som ett jobb, det här är ett kall. Tjuvfisket handlar om framtiden för en resurs som tillhör oss alla.

Officeren jämför det internationella tjuvfisket med en maffia.

– Tio procent är vitt för att upprätthålla en fasad, resten är svart. De snackar om att de är entreprenörer, men de har inga skrupler. Jag känner hat när jag ser vad de ställer till med i tredje världen. Till Somalia skickar vi örlogsfartyg för att ta sjörövarna – men varför har de blivit sjörövare? Bland annat för att spanska, portugisiska och norska båtar har fiskat ut deras vatten.

– Det finns en moralisk gräns som de här människorna har överträtt för länge sedan. Den gränsen går inte alltid vid att man blir häktad, den kan gå mycket tidigare. Du ska inte stjäla – det räcker bra för mig.

Nu, när fiskbestånd efter fiskbestånd kollapsar, menar underrättelseofficeren att det bara är en tidsfråga innan folk börjar fråga efter de ansvariga.

– Vi kommer inte att kunna förlåta dem.

Belfrages kollega Clas Kinell är i dag en lycklig man, hans livs drömprojekt gick i somras i uppfyllelse när han tillsammans med Peabägaren Mats Paulsson öppnade norra Europas största golfanläggning i Bara utanför Malmö. För 400 miljoner kronor har banarkitekten Kyle Phillips skapat två 18-hålsbanor som inte står några andra efter.

Magnus Roth och Vitalij Orlov blev mångmiljonärer på sitt Hongkong-baserade torskimperium Ocean Trawlers. De byggde sig palatsliknande hus i Dröbak med utsikt över Oslofjorden. Roth skaffade sig en Corel 45, en av de mest exklusiva seglingsmaskiner som finns, och försökte slå norske kungen i Gotland runt. Han sägs ha köpt ett hus på Nederländska Antillerna och köpte 1999 dessutom det gamla fiskehemmanet Jutskär i Västerviks ytterskärgård strax söder om Loftahammar för tre miljoner kronor.

Ironiskt nog är Jutskär inte mycket till sommarparadis numera, när algblomningen lägger sin stinkande matta runt Östersjöns klippor. Enligt den senaste forskningen från havsfiskelaboratoriet i Lysekil är den ett resultat av överfiskningen av torsk, som gjort att torskens föda skarpsillen ökat okontrollerat i antal. Den äter i sin tur djurplankton, som därmed inte kan äta upp favoritfödan växtplankton – vilket är vad som flyter på Östersjöns yta numera.

 

Kustvägen utmed Kullens nordsida ringlar mellan små korsvirkesgårdar med vasstak och fält som dignar av vete. Väl framme i Arild vindlar de små gatorna sig ner för bergets branter mot en liten hamn med en vågbrytare som svänger ut i Skälderviken.

Hettan dallrar. Runt hamnkiosken svärmar både getingar och ungar.

Paret Belfrage bor i ett lågt grått hus som försvinner i grönskan. Ett gigantiskt vitt segel är uppspänt över altanen.

Grinden står öppen och efter några hallå kommer Coco Belfrages fru ut.

Jag förklarar mitt ärende, att jag sökt hennes man under lång tid för att få en intervju.

– Det blir nog svårt, säger hon. Vi brukar inte ställa upp på intervjuer någon av oss.

– Men du själv då? Du är ju styrelseledamot, säger jag.

– Jag är bara med i styrelsen, jag har ett annat jobb.

Fru Belfrage säger sig inte känna till så mycket om Swedoceans verksamhet utöver att den numera inte är så omfattande.

– Coco är ju inte så aktiv längre i businessen om man säger så.

– Men ni har ju fortfarande fartyg?

– Ja… han har något. Något litet.

– I Sydafrika? Ocean Explorer?

– Jag är inte säker på vilka det är. Du får fråga honom. Han är på kontoret i Helsingborg.

Vid grannhuset grejar en äldre man i vit Nikekeps med soptunnorna. Vi byter några ord om fisket i Skälderviken, som historiskt har varit en av torskens barnkammare.

– Det finns ingen torsk kvar, säger mannen. Den är helt borta. Den ende fiskaren som är kvar är Björn på Björnö, och han får bara någon spätta när han är ute. För tjugo år sedan fanns det en fem, sex båtar här i hamnen.

Jag frågar om han brukar prata fiske med sin granne.

– Coco Belfrage? Nja, det är fiske på en annan nivå han håller på med. Det vet jag inte så mycket om. Det är problem i Somalia, det är allt jag vet om det internationella fisket. De säger ju att vi i väst fiskat ut deras hav och att det var därför de blev pirater.

På Strand Hotell nere i Arild berättar servitrisen att jag kan få färsk torsk till lunch om jag vill. Eller piggvar. Eller fisksoppa gjord på kummel.

Alla tre fiskarna fanns tidigare i Kattegatt precis utanför hamnpiren, men nu importerar Strand Hotell all sin fisk från andra delar av världen. Torsken är fiskad i Barents hav och har åkt lastbil i över 200 mil från Nordnorge.

Sedan december 2008 råder totalt fiskestopp utanför Kullen – ett desperat försök av Sveriges och Danmarks fiskeriministrar att i elfte timmen försöka rätta till det faktum att flera av torskens lekbestånd utmed svenska västkusten i dag är utrotade. Under de provtagningar Fiskeriverkets undersökningsfartyg Ancylus gjorde i Skälderviken 2004, 2005 och 2006 hittades nästan inga torskägg. Men det syns inte från greenen på St Arilds golfklubb. Eller i tidningarna. Där står det att det har vänt, att torsken är på väg tillbaka.

Anledningen är att EU beslutat att öka fångstkvoterna i Östersjön med 15 procent, eftersom beståndet inte längre krymper. Men det som inte tränger igenom mediebruset är de helt centrala förutsättningarna: att allt tjuvfiske upphör och att inte en enda fisk av fel storlek tas upp. För övrigt är dagens bestånd på 160 000 ton en tredjedel av en långsiktigt uthållig nivå, enligt Sture Hansson, professor i marin ekologi. För trettio år sedan var torskbeståndet i Östersjön 700 000 ton.

 

Mitt emot den gamla sundsbussterminalen i Helsingborg tronar ett pampigt hus med ett enormt tornrum som en krokan på toppen. Swedocean delar det med bland annat ett par advokatbyråer och en finansmäklare.

– Tyvärr har Coco Belfrage just gått, säger hans sekreterare, men erbjuder sig att ringa honom från kontorets telefon.

Medan jag väntar beundrar jag en båtmodell som skyddas av en glasmonter i foajén. »Bel Ocean II, Port Louis«, står det i aktern.

Snart har jag Coco Belfrage i luren. Han andas häftigt. Han sitter på en motionscykel.

– Varför ska jag berätta för dig vilka fartyg vi äger? säger han irriterat.

Till slut kommer vi överens om att ses ett par timmar senare.

Ena väggen i det lilla konferensrum sekreteraren släpper in mig i är täckt av en enorm, lätt gulnad världskarta där Ryssland fortfarande heter Sovjetiska Socialistiska Rådsrepublikerna. I ett hörn tickar ett stort golvur.

Coco Belfrage hälsar avmätt. Ur en vit kortärmad tröja sticker seniga tennisarmar fram. Han är klädd i jeans och är barfota i ett par bruna loafers. På armen har han en sliten Rolex.

Han säger att han inte förstår intresset för hans person och för hans verksamhet. Han menar att han bara är en vanlig affärsman som det har gått bra för.

– Allt jag gör här är officiellt enligt alla årsredovisningar. Finns inget som har gömts någonstans. Det är ju bara att titta, om du kan läsa en årsredovisning. Enkel matematik.

När jag ställer frågor om hans privatekonomi, det Liechtensteinbaserade bolaget Interika och hans skatteplanering blir han ännu mer irriterad.

– Vad har det med fisket att göra att jag äger en Porsche Carrera och en kapitalförsäkring?

Coco Belfrage säger att det inte är något fel att vara förmögen, att han bara följt lagliga metoder för skatteplanering – och att han bortsett från det tillhör de största skattebetalarna i Helsingborg.

Han säger också att allt fiske han ansvarat för under karriären har varit legalt. Att så många av de trålare han ägt eller äger – som Maironis, Utena, Kerguelen, Ocean Explorer och Bel Ocean II – har svartlistats eller arresterats slår han ifrån sig.

– Det har ju inget med mig att göra! Det är som att du har ägt en bil som sedan blir stöldgods två år senare, det är ointressant att du har ägt den.

Coco Belfrage presenterar dokument som visar att svartlistningen av Ocean Explorer har hävts. Den lyftes av NEAFC efter att Cooköarna – denna lilla atoll på motsatt sida av jorden från Ocean Explorers fiskevatten, som saknar del i inkomsterna från fisket och där ingen människa någonsin har jobbat ombord på Ocean Explorer (som heller aldrig har visat sig i öarnas vatten) – ansökt om, och fått, ett samarbetsavtal om fiske för »vetenskaplig forskning«.

Ett annat dokument visar att Coco Belfrage sålde Kerguelen vidare samma dag han köpte båten – till ett av Silva Vieiras företag, och långt innan hon ertappades för svartfiske av Greenpeace.

– Men det är ju ett företag i Guinea Bissau – Africa Pescas – som äger båten, säger jag. Inte Silva Vieira.

– Ja, men han har massor med olika offshore-bolag för att kringgå i sitt fiskeri. Han har ju både portugisisk flagga och offshoreflagga.

– Vad är det han vill kringgå?

– Det är ju det här tjuvfisket vi snackar om. I Nordatlanten. Jag har noll affärer med honom. Noll.

På en liten hylla bakom Coco Belfrage ståtar en grönvitmålad leksaksbåt. Jag känner igen den från mitt besök i Portugal några månader tidigare. Det är en moliceiro – en traditionell fiskebåt av den typ som knuffas runt i träsken mellan Aveiro och havet.

Belfrages anonyma kollegor säger att han handlar fisk med Silva Vieira.

– Jag säger ju att jag sålt Kerguelen till honom, men jag gör inga affärer med honom, säger Belfrage. Jag är inte inne i fiskebranschen längre. Sedan tolv år tillbaka.

Belfrages bolag är inte ensamma ägare av Ocean Explorer. Men vem som är den andre delägaren vill han inte heller berätta .

– Det är en utländsk partner, en investerare, säger Belfrage. De vill vara anonyma.

– Varför det?

– Det får du fråga dem om.

– Men hur ska det gå till? frågar jag.

– Det är inte min uppgift att ge svaret på den frågan, säger Coco Belfrage.

Och därmed går det alltså inte för någon utomstående att få reda på vem mer som borde ställas till svars för det kontroversiella fisket.

Belfrage säger att det känns fruktansvärt att bli utpekad på det här sättet. Han ger intryck av att verkligen mena det, och tillbakavisar upprört allt tal om maffia, eller att hans verksamhet skulle vara moraliskt tveksam. Han kan inte för sitt liv se att det han gör är av något som helst allmänintresse. Det finns gott om andra spelare i branschen som är långt mer aktiva än han.

Fisket i Indiska oceanen sköts ansvarsfullt, menar han, och att egenhändigt utropa ett havsreservat är långt mer än man kan begära.

– Vi är fyra stora rederier som fiskar i Indiska oceanen. Vi har tagit på oss att rapportera dagligen till en myndighet var vi fiskar och så.

Jag frågar vilken myndighet det är.

– Jag kan inte exakt… jag vet inte riktigt. Jag får kolla det.

När Belfrage till slut återkommer med ett svar på denna helt centrala fråga säger han att de rapporterar till Ministry of Marine Resources på Cooköarna. När jag kollar upp saken med FN:s matorganisation FAO visar det sig att Cooköarna inte rapporterat ett enda kilo orange roughy eller alfonsino. De enda fångster de redovisat är fisk från Stilla havet, där Ocean Explorer aldrig har fiskat.

Coco Belfrage säger att alla påståenden om tjuvfiske bygger på ogrundade utsagor.

– Jag har över huvud taget inte varit involverad i tjuvfiske.

– Och utfiskningen? säger jag. Känner du något ansvar för den?

– Jag har arbetat med rederier som har haft reglerade kvoter. Så enkelt är det.

– Men även det har ju lett till utfiskning?

Coco Belfrage verkar nästan förbluffad över frågan, men finner sig snabbt.

– Då kan du ju hänga alla som är inblandade i fiskeribranschen. Du käkar väl fisk själv?

Jag nickar, och tänker på hur svårt det är att inte få rödlistad fisk på lunchtallriken.

– Du handlar fisk i butiken, säger Coco Belfrage. Utan dig och de andra konsumenterna så skulle det inte vara någon affär det här.

Artikeln publicerades i Filter #10 (10 oktober 2009) och är skriven av .