Sanningen på spåret

Den svenska ubåtshysterin har skildrats i fyra artiklar och en bok av Filters chefredaktör. Den sistnämnda ledde till att en visselblåsare från marinen avslöjade lögnerna bakom Försvarsmaktens allra sista, skälvande ubåtsbevis.

Några dagar efter släppfesten för min bok Björnen kommer! bytte jag några ord med en av de intervjupersoner jag frågat ut på scenen. Vi pratade om publikens reaktioner och vilka som varit där, och jag fick veta att en pensionerad överstelöjtnant blivit starkt berörd men utan att ge sig till känna. Jag kände vagt igen namnet från mitt källmaterial till boken. På något sätt hade han tidigare sagt eller gjort något intressant, och det störde mig att jag inte kom på vad.

Arkivboxarna med tidningsklipp, utredningar och hemligstämplade rapporter stod fortfarande kvar bakom skrivbordet och en stunds rafsande gav resultat: överstelöjtnant Sune Thomsson, det var ju han som först insåg att Sveriges vassaste belägg för sovjetiska undervattensintrång under 1980-talet nog var en inspelning av en vanlig båt. På så vis föll marinens mest omhuldade tekniska bevis – det var ljudet från den svenska motorseglaren Amalia.

Det blev aldrig av att jag kontaktade Thomsson under min bokresearch. Nu kunde jag inte låta bli att undra vad han tyckte om slutresultatet. En vecka senare hade jag honom i örat. Boken hade väckt många minnen, sade Sune, och gett honom en historisk bakgrund som han i många fall bara anat sig till tidigare. Samtidigt, angående de bitar där han själv ägde förstahandskunskaper, satt han på detaljer som hade kunnat fylla ut berättelsen. Framför allt gällande en specifik sak: bottenspåren.

Annons

Det var de spår man hittat i Hårsfjärden 1982, bland annat efter en okänd bottenkrypande miniubåtsmodell med larvfötter, som fick marinen att tro även på observationer som annars avfärdats som osannolika. Därefter ansågs ingen fjärd för svårnavigerad, ingen vik för grund, och följaktligen började svenska folket se mystiska periskop, vågrörelser och grodmän överallt – bara det fanns vatten. Det var upptäckten av bottenspåren som förvandlade den gryende ubåtsparanoian till fullständig hysteri.

Samtidigt blev jag trött redan vid tanken på dem.

Att man hittar ett ovanligt fotavtryck i snön innebär inte att Snömannen finns, man måste spåra själva varelsen också. Därefter bör man, i varje fall om man vill bevara sin trovärdighet, föreviga den med ett fotografi eller något annat slags verifierbar urkund. Ingen har nått dit med Snömannen, och ubåtsjägarna har aldrig nått dit med bottenspåren.

Trots idoga efterforskningar under flera decennier har de inte lagt fram något belägg för existensen av miniubåtar med larvfötter, och även om man skippar det kravet – och nöjer sig med en mer verklighetsbaserad farkost – saknas information om ryska miniubåtar med kapacitet att utföra de påstådda operationerna i svenska inre vatten. Vad värre är: marinen har aldrig ens presenterat en rimlig förklaring till varför en undervattensfarkost alls skulle generera de aktuella spåren.


Vi beklagar, men du har gått in i väggen. Dessbättre är det bara en betalvägg.

Merparten av vårt material är öppet bara för våra prenumeranter (som gör det möjligt för oss att existera). Nu hoppas vi på dig också!

Som prenumerant får du:

  • Sveriges mest prisbelönta magasin i brevlådan varannan månad.
  • Fri tillgång till alla nummer digitalt samt färska artiklar som bara publiceras på hemsidan.
  • Fri bindningstid.

Dessutom får du rabatt i vår webbshop och inbjudningar till releasekvällar samt förhandsvisningar av både film och teater.

Klart jag ska bli prenumerant!

Fakturaprenumerant?

Klicka här för att aktivera ditt konto

För dig som redan är prenumerant är det bara att logga in och botanisera i vårt digitala arkiv.

Glömt lösenord?