Sanningen på spåret

Den svenska ubåtshysterin har skildrats i fyra artiklar och en bok av Filters chefredaktör. Den sistnämnda ledde till att en visselblåsare från marinen avslöjade lögnerna bakom Försvarsmaktens allra sista, skälvande ubåtsbevis.

Några dagar efter släppfesten för min bok Björnen kommer! bytte jag några ord med en av de intervjupersoner jag frågat ut på scenen. Vi pratade om publikens reaktioner och vilka som varit där, och jag fick veta att en pensionerad överstelöjtnant blivit starkt berörd men utan att ge sig till känna. Jag kände vagt igen namnet från mitt källmaterial till boken. På något sätt hade han tidigare sagt eller gjort något intressant, och det störde mig att jag inte kom på vad.

Arkivboxarna med tidningsklipp, utredningar och hemligstämplade rapporter stod fortfarande kvar bakom skrivbordet och en stunds rafsande gav resultat: överstelöjtnant Sune Thomsson, det var ju han som först insåg att Sveriges vassaste belägg för sovjetiska undervattensintrång under 1980-talet nog var en inspelning av en vanlig båt. På så vis föll marinens mest omhuldade tekniska bevis – det var ljudet från den svenska motorseglaren Amalia.

Det blev aldrig av att jag kontaktade Thomsson under min bokresearch. Nu kunde jag inte låta bli att undra vad han tyckte om slutresultatet. En vecka senare hade jag honom i örat. Boken hade väckt många minnen, sade Sune, och gett honom en historisk bakgrund som han i många fall bara anat sig till tidigare. Samtidigt, angående de bitar där han själv ägde förstahandskunskaper, satt han på detaljer som hade kunnat fylla ut berättelsen. Framför allt gällande en specifik sak: bottenspåren.

Annons

Det var de spår man hittat i Hårsfjärden 1982, bland annat efter en okänd bottenkrypande miniubåtsmodell med larvfötter, som fick marinen att tro även på observationer som annars avfärdats som osannolika. Därefter ansågs ingen fjärd för svårnavigerad, ingen vik för grund, och följaktligen började svenska folket se mystiska periskop, vågrörelser och grodmän överallt – bara det fanns vatten. Det var upptäckten av bottenspåren som förvandlade den gryende ubåtsparanoian till fullständig hysteri.

Samtidigt blev jag trött redan vid tanken på dem.

Att man hittar ett ovanligt fotavtryck i snön innebär inte att Snömannen finns, man måste spåra själva varelsen också. Därefter bör man, i varje fall om man vill bevara sin trovärdighet, föreviga den med ett fotografi eller något annat slags verifierbar urkund. Ingen har nått dit med Snömannen, och ubåtsjägarna har aldrig nått dit med bottenspåren.

Trots idoga efterforskningar under flera decennier har de inte lagt fram något belägg för existensen av miniubåtar med larvfötter, och även om man skippar det kravet – och nöjer sig med en mer verklighetsbaserad farkost – saknas information om ryska miniubåtar med kapacitet att utföra de påstådda operationerna i svenska inre vatten. Vad värre är: marinen har aldrig ens presenterat en rimlig förklaring till varför en undervattensfarkost alls skulle generera de aktuella spåren.

Ubåtar som vill gömma sig kan vila mot bottnen och efterlämnar då ett karaktäristiskt skrovavtryck. Men det var inte sådana marinen fann i de svenska fjärdarna – utan grova och djupa släpspår, mönster och gropar. Dessa antydde att de påstådda farkosterna rört sig mot bottnen med stor kraft, vilket bryter mot ubåtens själva idé som är att sväva viktlös i vattenkroppen. Att kravla eller släpa sig fram skulle kräva enorm motorstyrka och sluka mängder med energi, en ständig bristvara vid undervattensoperationer. Samt, inte minst, förutsätta ett riskabelt på gränsen till suicidalt uppträdande: alla sjökaptener räds bottenkontakt.

»Men den förklaring Sune Thomsson nu gav till bottenspåren var så hårresande att den fick till och med typljudet att förblekna.«

Av dessa anledningar har bottenspåren avfärdats av kritiskt tänkande människor som satt sig in i frågan. Att många svenska militärer, politiker och försvarsjournalister ändå envisas med att tillskriva dem något slags bevisvärde är förvisso fascinerande ur sociologisk synvinkel, men spåren blir inte bättre för det.

Överstelöjtnant Thomsson höll med om allt detta, samtidigt som han invände att det på mig nästan lät som om spåren var en fantasi. Men det var de ju inte. De förevigades både som dykarskisser, illustrationer och videofilmer. Någon och något måste ha skapat dem.

Exakt vem och hur hade han själv tagit reda på.

Själv trodde jag att jag hade hört det mesta, inte minst efter att ha djupdykt i den så kallade Typljudsutredningen som visade att marinens mest talrika »ubåtsbevis« var inspelningar av pruttande sillstim. Men den förklaring Sune Thomsson nu gav till bottenspåren var så hårresande att den fick till och med typljudet att förblekna.

Hans egen resa fram till denna insikt visade sig vara både lång och snårig – och i sig rymma många förklaringar till hur den här sortens vanföreställningar kan uppstå och hållas vid liv.

 

När de svenska ubåtsjakterna tog sin början hade Sune Thomsson en lång karriär bakom sig inom marinen. År som röjdykare och chef för minutläggningsdivisionen hade följts av poster där han utbildade fartygsbefäl i navigering eller ansvarade för Kustartilleriets materielanskaffning. Till slut hamnade han på Marinstaben i Stockholm, där han ansvarade för inköpet av marinens nya minsystem.

När den 76 meter långa U137 upptäcktes på ett grund inne i Gåsefjärden hösten 1981 minns han att han sammanstrålade med några kolleger i ett mötesrum. Någon släpade fram sjökort för Blekingekusten och tillsammans försökte de begripa vad de nyss fått höra.

– Vad fan är det här för något? tänkte jag. Det här kan inte vara riktigt. Utifrån mina kunskaper i navigation gjorde jag två omedelbara iakttagelser: olämplig farkost, olämplig terräng.

Annons

Sune Thomsson rycker på axlarna.

– Det är lätt att det blir efterhandskonstruktioner när man pratar om sådant här. I dag ser jag det som självklart att ryssarna inte visste var de befann sig. Ta bara att inloppet till fjärden var ramat [en ålderstigen metod för att fastställa minsta säkerhetsdjup] till ett djup av fyra meter. Även i övervattensläge hade U137 ett djupgående på fem meter, och ingen kapten går medvetet in under de förutsättningarna. Men det är en insikt som har vuxit fram. Min syn har mognat, kan man säga. Då, 1981, utgick jag från att mina kolleger gjorde korrekta bedömningar. Vad jag själv tänkte spelade ingen roll.

U137 stämplades som ett medvetet intrång och väckte ett enormt ubåtsintresse hos svenska folket. Året därpå följde en ström av periskopobservationer längs hela den svenska Östersjökusten, och liksom de flesta anställda inom marinen tänkte Sune Thomsson att Sverige verkade kränkas av fler sovjetiska ubåtar. Egentligen visste han ingenting.

Inom militären finns ett begrepp importerat från engelskan som lyder »need to know, nice to know«. I en verksamhet som per definition omgärdas av sekretess – varje potentiell fiende ska veta så lite som möjligt om den egna förmågan – uttrycker denna princip gränsen för vad varje enskild soldat får veta. Den information som krävs för att vederbörande ska utföra sina plikter är »need to know«, och tillgänglig. Allt annat är »nice to know« och meddelas om situationen tillåter. Det gör den nästan aldrig.

Så även om det sociala kollektivet Försvarsmakten bar på en gemensam uppfattning om sovjetiska undervattenskränkningar, var den generella kunskapsnivån hos dess individer inte högre än hos en genomsnittlig svensk tidningsläsare. Tidningarna hade å andra sidan smittats av militärens övertygelse och spred lite vad som helst.

Faktamässigt var denna föreställningsvärld förankrad hos en dryg handfull officerare på MS Und, Marinstabens underrättelseavdelning. Denna snäva krets leddes av kommendörkapten Emil Svensson och kallades för Marina analysgruppen, Mana. Den släppte emellanåt ifrån sig bedömningar till marinchefen och ÖB, och även om det hade varit trevligt att få veta vad sammanställningarna grundades på var Manas underlag kvalificerat hemligt. Än i dag har ingen granskare släppts in i dess arkiv: de bitar som avhemligats har släppts styckevis på förfrågan, och även de är delvis maskerade av Försvarsmaktens jurister.

Hösten 1982 trodde sig Mana ha räknat ut när och var en sovjetisk ubåt skulle kränka Sverige nästa gång, och marinen lurpassade med kustjägare i Stockholms mellersta skärgård. Vid örlogsbasen Berga i Hårsfjärden var stämningen lika laddad: när jagaren Hallands kapten förtöjde den sista september fick han veta att »vi har haft besök av ubåtar vid flera tillfällen här i sommar«.

Nästa dag noterade två värnpliktiga en vågrörelse på fjärden, och en av dem menade att han även sett vad som orsakade svallet: två rörformade objekt. Denna observation var inte vassare än tusentals andra under de här åren, och kunde lika gärna ha handlat om sjöfåglar, men omständigheterna gjorde att observanterna frågades ut av Emil Svensson själv. Han tyckte att hans egna teorier blivit bekräftade och blev tvärsäker: ubåt.

Då den förmodade inkräktaren befann sig längst in i flottans mest välbevakade basområde var förutsättningarna sällsynt goda för att stänga in och tvinga upp ubåten. Alla tillgängliga krafter ansamlades, ett presscenter upprättades och inför 652 ackrediterade journalister från hela världen utspelades ett veritabelt sjöslag som involverade örlogsfartyg, helikoptrar, flygplan och marktrupper.

Varje dag redogjorde marinen för olika observationer, som snabbt spred sig även till angränsande fjärdar. Konkret fanns inget att ta på utöver att folk tyckt sig se saker på ytan eller hade uppfattat suspekta sonarekon på sina skärmar eller i sina hörlurar. Diverse mål sjunkbombades, men utan märkbart resultat, bortsett från några uppflytande oljefläckar och att ekon som efter vapeninsatserna »lösts upp i intet« lett till att havsytan fyllts med död fisk.

När ubåtsjakten i Hårsfjärden hade pågått en vecka spelade Sune Thomsson badminton i Försvarsmaktens idrottshall vid Djurgårdsvägen. Interkomhögtalarna skrällde till: överstelöjtnant Thomsson ombads inställa sig hos försvarsstabschef Stefenson. På dennes kontor fick Sune veta att man nu aktiverat de minlinjer som lagts ut så sent som i augusti. Minorna hade genast indikerat och några rejäla laddningar hade smällt av. Stefenson var bekymrad med tanke på de Gotlandsfärjor, oljetankrar och andra civila fartyg som trafikerade området. Kunde man verkligen lita på minorna?

Det var en relevant fråga. Det digitala sensorsystemet var framtaget av Ericsson och det här var första gången det aktiverades i sitt rätta element.

När Sune Thomsson kom till Mälsten, den befästa ö vid det strategiskt viktiga inloppet Danziger Gatt, varifrån minlinjerna styrdes från en ledningscentral, rådde full stridsberedskap: skjutklara k-pistar vilade mot stolarna och i en fruktskål låg skarpladdade handgranater. Personalen hade informerats om att de ryssar som troddes vara instängda i fjärden kunde göra ett utbrytningsförsök, och då kunde vad som helst hända.

Tillsammans med andra fackmän försökte Sune förstå sig på minornas beteende. Sensorerna bara fortsatte att indikera, till synes utan begriplig logik.

Annons

Att minexperterna blev allt säkrare på att systemet var defekt hindrade inte soldaterna på Mälsten från att tolka allt som utpasserande ubåtar. Till och med Manachefen Emil Svensson tröttnade på dem till slut: om någon ubåt mot förmodan fanns kvar – de farkoster det kunde röra sig om torde behöva söka ytläge för att hämta syre och ladda batterierna efter som mest några dagar, och vid det här laget hade nästan två veckor passerat – så inte skulle den gå rakt över minlinjerna. Särskilt inte som de var utmärkta på sjökort och flera minor redan hade sprängts.

Sune Thomsson tog upp saken med chefen för Stockholms kustartilleri. »Det här ska du inte snacka om«, minns Sune att han sade. En klok invändning, då det måste hållas superhemligt att Sverige investerat i svajig teknik – tänk bara om ryssarna fick reda på saken, för att inte tala om de länder Ericsson ville exportera till. Men det akuta problemet kvarstod lik förbannat: soldater avfyrade kraftfulla sprängladdningar på förmodat felaktiga indikationer, och spred dessutom bilden av att insatserna var rationella.

Efter 13 dagar av resultatlös ubåtsjakt bestämde sig försvarsledningen för att stänga presscentret och trappa ner verksamheten. Då indikerade en av minlinjerna vid Mälsten ännu en gång. Samtidigt tyckte en sonaroperatör att han hörde ett mystiskt ljud i sina lurar; experternas efteranalys visade att det inte kom från någon ubåt, men det kunde ju ingen veta där och då.

Den upphetsade personalen ville spränga minorna, men fick inte på grund av systemets opålitlighet, och beordrade då ut några bevakningsbåtar som skulle fälla bombmattor istället. Dessa måste hålla högsta fart för att inte skadas av sjunkbomberna – vid en tidigare ubåtsjakt hade ett skrov fått en spricka – varför någon i sista sekunden påminde dem över radion att bara fälla en bomb. Med följd att det hela stannade upp.

Och sedan var ubåtsjakten över.

Need to know, nice to know. Utifrån sina ytterst begränsade kunskaper var soldaterna på Mälsten säkra på att de fått korn på en ubåt som deras överordnade på olika vis sett till att de inte lyckades sänka. Där och då föddes en teori om att Olof Palme och socialdemokraterna konspirerat med delar av marinledningen för att hjälpa Sovjetunionen; myten spred sig bland marinofficerare och gödde ett så förgiftat hat att några sedermera misstänktes för inblandning i statsministermordet. Ännu senare plockades dessa händelser upp av personer som såg dem som bevis för en Natokonspiration; enligt denna tankebana var det en amerikansk ubåt som »släpptes ut«.

Hur dessa människor resonerat om de haft tillgång till hela bilden får vi aldrig veta.

Efter Hårsfjärden fanns en nyfiken allmänhet och en presskår som började vädra blod, därtill beslutsfattare som undrade vad Försvarsmakten egentligen höll på med. För Mana återstod jobbet att gå igenom alla indikationer för att se vilka som dög som belägg för att man jagat annat än tankespöken. Så vad hade man?

Till att börja med en rad optiska observationer. Även om Emil Svensson och kompani friserade dem så att de lät bättre än de var – att en värnpliktig sett två uppstickande objekt blev till att två värnpliktiga hade sett periskop, två lanternor som några repgubbar anat i en mörk farled blev till ett ubåtstorn – så var de inte mycket att presentera. Att ubåtsjaktshelikoptrarnas hydrofoner och örlogsfartygens sonarer snappat upp diverse saker gick förvisso att lyfta fram, men där fanns problemet att utrustningen fungerade uselt inomskärs och även registrerade bottenformationer, vrak och fiskstim. Och oljefläckarna? Analytikerna lyckades inte artbestämma dem.

Därtill fanns ett antal ljudband från den försöksanläggning med bottenmikrofoner som Försvarets materielverk lagt ut i Danziger Gatt så sent som i september. Precis som var fallet med minorna var ubåtsjakten i Hårsfjärden första gången de togs i bruk, och även här blev resultatet förvirrande. Mikrofonerna plockade upp allt – egna fartyg, Gotlandsfärjan, diverse elektroniska störningar, sjöhävning, väder och vind – och personalen var av naturliga skäl varken intrimmad på utrustningen eller den rådande ljudbilden.

På grund av den upptrissade stämningen hade hydrofonisterna hört ubåtar stup i kvarten. De mer kallsinniga experter som efteranalyserade banden hittade dessvärre inget ubåtslikt, med ett undantag: en 3.47 minuter lång ljudsnutt som kunde rymma en ubåtspropeller, förutsatt att havsytan var fri från vanliga fartyg. Att man inte visste exakt när inspelningen var gjord innebar att man inte kunde vara säker på den saken, men det struntade Marina analysgruppen i. På samma sätt brydde man sig inte om att de tekniska data ljudexperterna utläst ur ljudet inte överensstämde med någon känd sovjetisk ubåtsmodell. Denna ljudsnutt definierades som ett bevis för att Sovjetunionen verkligen kränkt Sverige.

Den 20 oktober gick röjdykare ner i Djupviken, en av de platser i Hårsfjärden där man fällt sjunkbomber, för att se om man kunde finna något misstänkt. Undersökningarna gav många trista resultat, bland annat fann man två båtvrak som kunde förklara sonarindikationerna som lett till vapeninsatsen samt egenhändigt dumpade oljefat som torde ha rymt den olja som då flutit upp. Men dykarna fann dessutom något mer: mystiska spår och gropar på bottnen, som man inte tyckte sig finna någon naturlig förklaring till.

Mana såg dem som tecken på främmande undervattensverksamhet, och eftersom djupet var endast tio meter måste de ha skapats av en miniubåt. Då några såg ut som spåren efter en grävmaskin torde miniubåten ha varit utrustad med larvfötter och ha krupit på bottnen.

Nu genomfördes en manisk undersökning av fjärdarna med hjälp av släphydrofon, dykare och den fjärrmanövrerade undervattenskameran Sjöugglan. Nya spår upptäcktes nästan överallt där man hade jagat ubåt. Att det svenska utrikesspionaget och dess samarbetspartner inom Nato saknade information om sovjetiska miniubåtar med kapacitet att operera i svenska vatten spelade ingen roll: med utgångspunkt från de olika leravtrycken skapade marinens analytiker en egen vision av de förmodade farkosterna, och bad illustratören Wyn Enqvist framställa bilder på dem.

I december gick dykare ner bredvid undervattensmikrofonerna i Danziger Gatt. Alldeles i anslutning till några av de sedvanliga larvbandsspåren fann man här en rak och drygt 30 meter lång fåra. Detta spårkluster blev till ännu en uppenbarelse för Mana: här kunde en större ubåt ha legat, som i så fall utgjort bas för de mindre farkosterna. Därmed tyckte man sig även ha löst gåtan hur små miniubåtar kunnat operera och hålla sig gömda så länge i de svenska fjärdarna.

Allt verkade klappat och klart. Med säkrade »tekniska bevis« i form av 3.47-minutersbandet och de olika bottenspåren ansågs även några av de optiska observationerna och hydrofonekona vara bekräftade. För att ge ytterligare stuns åt argumentationen tillfogades resultat från marinens egen signalspaning, som påstods påvisa sovjetisk inblandning. Att denna inte utförts av FRA – proffsen i sammanhanget – som dessutom varken godkänt metoden eller resultatet, lät man bli att nämna.

Den femhövdade politikerkommission som tillsatts av regeringen Palme köpte Försvarsmaktens resonemang rakt av, och i april 1983 överlämnade Sverige en skarp protest till Sovjetunionen. Den unga moderata riksdagsmannen Carl Bildt, politikerkommissionens mest pådrivande medlem, satte nog ord på mångas känslor när han på presskonferensen sade: »Jag personligen, tycker jag, har ibland nästan fyllts av ett inre raseri över den fräckhet som har legat bakom dessa upprepade kränkningar.«

 

Sune Thomsson blev lika övertygad som politikerna, pressen och allmänheten, trots att det inte var mycket bevänt med den lilla skärva av verksamheten som han själv ägde kunskap om. När han efterhandsgranskade minlinjerna vid Mälsten visade de sig ha indikerat hela 29 gånger, långt fler än vad som rapporterats. Märkligast av allt: 14 av tillfällena var efter att ubåtsjakten var över.

Att spåra felet var ett digert utredningsarbete som tog många år. Förklaringen visade sig vara ett åskledningsproblem i kombination med för dåligt armerade kablar: när blixten slog ner i havet sökte sig ström in i ledningarna och vållade gnistor som skapade mikroskopiska hål i deras gummihölje. Därmed blev spänningen instabil – fullständigt förödande i ett system som byggde på registrerandet av små spänningsförändringar.

Men Sune utgick från att alla andra visste vad de höll på med: hydrofonkillarna, ljudanalytikerna, dykarna … inte minst Manas chef Emil Svensson, som han kände både från Marinstaben och diverse utbildningar och studieresor.

»En våtdräktförsedd Sean Connery hade förvisso maskerat sig med en död fiskmås i James Bond-filmen Goldfinger, men det var trots allt skillnad på fiktion och verklighet.«

Händelserna vid Hårsfjärden och utpekandet av Sovjetunionen ledde dock inte till någon nedtrappning av undervattensincidenterna. Istället upprepades mönstret gång på gång: någon fick syn på något, marinen genomförde en resultatlös ubåtsjakt och efteråt serverades allmänheten fler svårbegripliga inspelningar, bilder eller bottenspår. Det var en fantastisk tid att vara marinofficer i.

– När den dåvarande marinchefen tillträdde sade han att han tog över ett konkursbo, säger Sune Thomsson. Det hette att marinen var en 9–3-verksamhet med tedrickning två gånger om dagen. Vi jobbade i och för sig 07.30–16.30 och drack inte te, men visst låg det något i det där. Med ubåtsjakterna uppstod ett annat tryck i verksamheten. Vi fick mer pengar, ny utrustning, fler båtar … ägna oss åt något som var på allvar. Kraften som uppstod i och med ubåtsfrågan, jag tror inte att man kan underskatta den. För att förstå det som hände måste man begripa samspelet mellan militären och politikerna, men även mellan de olika försvarsgrenarna. Marinen hade länge känt sig förbisedd, framför allt jämfört med Flygvapnet som fick allt de pekade på. Nu blev det vår tur.

Sune Thomsson var på plats även vid nästa riktigt stora ubåtsjakt, den i Karlskrona våren 1984. Där var förutsättningarna ännu sämre för en kränkande miniubåt att komma undan – området var grundare och mer avgränsat, och det enda realistiska utloppet var lätt att spärra av och bevaka. Trots det rullade observationerna och vapeninsatserna på, vecka ut och vecka in.

Sune var där för att granska minförvaltningen och när det var gjort placerades han vid en tipstelefon på den lokala örlogstaben. Där mottog han samtal om periskop och grodmän som siktats lite var som helst, och ute på öarna kastade värnpliktiga handgranater och sköt med k-pist mot olika skuggor. Men aldrig att man fick någon träff. Frustrationen växte – vad var detta för fantomlik fiende?

Två veckor in på ubåtsjakten skickade en officer på örlogsbasens underrättelseavdelning ut följande missiv: »Iakttagelser. Vid flera tillfällen har enstaka svanar uppträtt simmande i närheten av till exempel nätspärrar nattetid. Bedömning. Det torde vara ovanligt att ensam svan förflyttar sig nattetid. En del av dessa svanar torde vara maskerade dykare. Rekommendation. Alla repeterar ›alla svanar‹ som närmar sig skyddsföremål ska beskjutas.«

En våtdräktförsedd Sean Connery hade förvisso maskerat sig med en död fiskmås i James Bond-filmen Goldfinger, men det var trots allt skillnad på fiktion och verklighet. För Sune var svanordern en oroväckande signal. Det fanns fler.

Efter Karlskronajakten tilldelades han befälet över ett av de landbaserade ubåtsskyddskompanier som byggdes upp. Medan kustflottan jagade ubåtar till sjöss skulle dessa soldater hålla koll på skärgårdsområden genom dold spaning.

– Det blev en praktisk skola i hur människor uppträder under press, säger Sune Thomsson. Jag minns särskilt en natt i Östergötlands skärgård när en värnpliktig väckte hela kompaniet genom att skjuta med kulspruta rakt ut i mörkret. Han hade sett en grodman som kom krälande emot honom, han var helt säker. Vi undersökte platsen och kom fram till att det måste ha varit en grävling.

En annan gång gick larmet efter att en person i en motorbåt hade sett en grodman på en farkost i Bråviken. Medan kollegerna snurrade runt på fjärden sammanstrålade Sune med två Säpoanställda på en brygga. »Det där är en opålitlig fan«, muttrade den ena polisen om uppgiftslämnaren. »Han var säkert berusad. Han har sagt mycket galet genom åren.«

– Och det var ju intressant, säger Sune. Men i vårt system gick rapporterna rätt in. Var det politiskt möjligt att negligera ortsbefolkningens observationer? Antagligen inte. Så man hade den här snöbollseffekten i och med att medborgarna var med på det här och rapporterade en massa saker. Därtill det här fenomenet att man bara trodde på dem, helt enkelt för att man inte såg några alternativ.

Mot slutet av karriären noterade Sune att fler än han själv var på väg att tappa tron. 1992 avfärdade kommendör Karl Andersson, rikskänd sedan han lett utfrågningen av ryssarna på den grundstötta U137, varenda efterföljande ubåtsincident som »hjärnspöken«. Enligt Manas då rådande verklighetsbeskrivning hade Sverige årligen kränkts av upp emot en handfull samordnade undervattensoperationer omfattande minst ett tiotal stora och små ubåtar, varför flera ledande militärer och politiker nu utmålade Karl Andersson som i det närmaste sinnessjuk.

Samtidigt trädde Bill Norén, före detta underrättelsechef inom Stockholms kustartilleri, fram till Anderssons försvar och sade att bevisen inte höll måttet. Mellan skål och vägg höll en av Sune Thomssons chefer med om den bedömningen och vid en middag hamnade Sune bredvid den förre försvarsstabschefen Torsten Engberg, som även han muttrade att »Karl Andersson har rätt«. Dessutom talade en anonym röjdykare ut i DN och berättade att de berömda bottenspåren från Hårsfjärden – själva tankefröet till alla dessa miniubåtsoperationer – inte alls såg ut som marinen påstått. Istället för att vara parallella, som på marinens skisser, gick de isär eller ihop och kunde därmed inte ha skapats av någon bandgående farkost.

Allt rasade samman men ändå inte. Marinen fortsatte jaga ubåtar i några år till, nu med hänvisning till två hydroakustiska fenomen som kallades för kavitationsljudet respektive typljudet. 1994 visade sig det förstnämnda genereras av minkar. När regeringen Ingvar Carlsson 1995 tillsatte en tvärvetenskaplig granskning av ubåtsbevisningen framkom dessutom att det andra – som i sig stod noterat för 50 »säkra« och 30 »sannolika« ubåtsobservationer, samt enligt Manas bedömningssystem stod som garant för ytterligare ett okänt hundratal – aldrig hade knutits till någon känd ubåtstyp.

Carlssonregeringens utredare gjorde tummen ner för den största delen av marinens hemliga underlag och underkände Manas analysmetod. Allt som allt godtog de bevisen för en dryg handfull kränkningar, men utöver U137 fann utredarna inga belägg som höll för att peka ut Sovjetunionen. Dessutom vilade i princip samtliga kränkningar som godtogs på hypotesen att typljudet och bottenspåren de facto var ubåtsrelaterade.

Om den visade sig felaktig återstod endast två reella grunder till 15 års konstant ubåtsrabalder: idén att U137 medvetet seglat in i Gåsefjärden och ett 3.47 minuter långt ljudband från Mälsten.

 

När Sune Thomsson gått i pension anslöt han sig till Medborgargruppen i ubåtsfrågan. Den krävde att regeringen hävde alla hemligstämplar; enbart då var en i sanning förutsättningslös skärskådan möjlig.

Inom försvarsledningen och bland försvarsjournalister betraktades Medborgargruppen som en samling hobbytyckare som inte visste vad de talade om, men här lärde Sune Thomsson känna djupt insatta personer som den förre utrikesministern Lennart Bodström och historieprofessorn Klas Åmark. Kommendör Karl Andersson hade gått med efter pensioneringen, ordföranden Gösta Wibom var en uppfinnare och fysiker som betraktade ämnet utifrån strikt vetenskapliga principer. Det här var människor som vägrade vika från den universella devisen att bevisbördan vilar hos den som fäller ett påstående, och som inte accepterade att ordningen blivit den motsatta i ubåtsfrågan.

År 2000 offentliggjorde ÖB att typljudet genererades av sillstim. Så var det borta. Året därpå tillsattes ännu en ubåtsutredning under ledning av veterandiplomaten Rolf Ekéus. Den presenterade bland annat tidigare mörkade FRA-uppgifter om att flera sovjetiska sjöräddningsplan letade efter en försvunnen ubåt öster om Bornholm samma natt som U137 ännu stod oupptäckt på sitt grund; ryssarna hade verkligen inte haft en aning om var ubåten befann sig. Där försvann även den.

Medlemmarna bad Försvarsmakten avhemliga och lämna ut samma underlag som Ekéusutredarna fått tillgång till. De fick inte rubbet men trots allt tusentals dokument. Eftersom Sune Thomsson tillhört marinen intog han rollen som Medborgargruppens expertgranskare.

Av begripliga skäl intresserade han sig mest för Hårsfjärden och händelserna vid Mälsten, den plats han själv vistats på under denna de svenska miniubåtsjakternas moder. Eftersom 3.47-bandet trätt fram som det absolut viktigaste beviset – inte minst för att Emil Svensson, Carl Bildt och ÖB Bengt Gustafsson ständigt lade fram det så – fokuserade han på den biten. Underlaget bjöd på smärtsam läsning. Verksamheten kring de bottenmikrofoner som placerats ut i Danziger Gatt visade sig inte mer vederhäftig än vad som varit fallet med minlinjerna. Snarare tvärtom.

Den inspelning som utgjort en grundsten till Sveriges protest mot Sovjetunionen omgärdades fortfarande av osäkerheter, trots tre statliga utredningar samt digra efterforskningar och analyser utförda av personal från marinen, Försvarets materielverk och Försvarets forskningsinstitut. Ljudet var alltjämt inte kopplat till någon känd ubåtsmodell. Ännu visste ingen med säkerhet när det spelats in. Ingen kunde förklara varför någon tryckt på stoppknappen efter mindre än fyra minuter.

När saker inte går ihop landar tankarna lätt i fulspel. Fredsforskaren Ola Tunander såg oklarheterna som belägg för att marinen medvetet förfalskat bevis, vilket stärkte hans tes att Hårsfjärden var en USA-ledd operation med syftet att stärka svenskarnas ryssrädsla och hetsa fram en upprustning. Med tiden anslöt sig Uppdrag granskning-journalisten Lars Borgnäs och den förre Moskvaambassadören och Ekéusutredaren Mathias Mossberg till den teorin.

Sune Thomsson fick varken det ena eller det andra att gå ihop. Uppenbarligen hade Mana spridit otaliga påståenden de saknade belägg för samt mörkat misstag med hemlighetsmakeri och mindre klädsamma faktajusteringar. Men det kunde de lika gärna ha gjort utifrån övertygelsen att de ändå hade rätt och att ryssen var här. Och om hans kollegor hade velat genomföra en förfalskning – nog hade de stoppat in äkta sovjetiska ubåtsljud infångade på världshaven, och inte denna obskyra ljudsnutt?

Åren gick, och en dag drabbades Sune av en insikt. För sitt inre såg han Mälsten framför sig: den lilla stugan där sonaroperatören endast kunde se rakt in i en bergvägg, varför en vaktpost höll utkik över fjärden ifall det visade sig att ett ytfartyg kom farande. Men även denne hade ett begränsat synfält, varför det tog några minuter innan han slog larm. Kanske just knappt fyra …

Sune gick igenom alla handlingar igen, kompletterade med nytt material från Riksarkivet, studerade tidpunkter och ljudbandsanalyser och pratade med folk som arbetat på ön. Han noterade att man bytt sonaroperatör samma dag som 3.47-bandet spelades in, och att det fanns ett tidsglapp innan avbytaren tog över. Under mellanperioden visade sig systemet ha skötts av en värnpliktig. Nu mindes Sune dessutom de olika bevakningsbåtar som stävat runt ön under ubåtsjakten och att deras motorbuller i andra sammanhang hade förväxlats med ubåtsljud. Allt klaffade: inspelningen var gjord en halv dag innan man trodde, av en värnpliktig som tryckt på stoppknappen när han av utkiken fick veta att han spelade in en egen bevakningsbåt!

Sune presenterade sina fynd i en debattartikel i Expressen hösten 2007 och strax därefter hävde regeringen hemligstämpeln på bandet. När Försvarshögskolan i januari 2008 anordnade ett seminarium om Hårsfjärdsbevisen avfärdades Sune av Emil Svensson: bevakningsbåtens varvtal var för högt, dessutom var det bara uteslutet att det rörde sig om ett ytfartyg. Men från ett annat debattinlägg snappade Sune upp att även ett civilt fartyg rört sig kring ön: motorseglaren Amalia, inhyrd av journalister som bevakade ubåtsjakten.

Sune Thomsson var bekant med Amalias skeppare Ulf Busch och mejlade ljudfilen till honom. Busch kände genast igen tonerna från sin skorv, rotade fram sin gamla skeppsjournal – och nog fan hade han passerat Mälsten med några DN-journalister vid lunchtid just den dagen.

Den här gången ville Sune ligga lågt med sin insats och bad skepparen att själv kontakta försvarets ljudanalytiker. De spelade in ljudet från Amalia och fann att det stämde överens, och så hade även marinens »bästa« bevis fått sin naturliga förklaring.

 

Felaktig grundinformation. Bristfällig utrustning. Mänskliga misstag. Därtill en analysgrupp som var djupt präglad av en förutbestämd uppfattning samt både avskärmad från omvärlden och utsatt för en stark press att leverera resultat. Receptet var inte mer komplicerat än så.

Om det gällt en normal statlig verksamhet, där medier, politiker och allmänhet ägt insyn, hade sanningen rimligen uppdagats omgående. Eftersom det handlade om den hermetiskt tillslutna Försvarsmakten dröjde det 25 år. Och i sedvanlig ordning krävdes det att någon annan löste gåtan.

Styrkt av framgången med 3.47-bandet gav sig Sune Thomsson på det enda hans gamla kolleger hade kvar att klamra sig fast vid.

– Det hette alltid samma sak: Vi har bevis! Och när allt annat man lyft fram genom åren var borta återstod bara en sak, så de troende återkom till bottenspåren hela tiden.

Vilket egentligen var märkligt. Redan 1983 fick journalisten Ingemar Myhrberg, DN:s ledarskribent Olle Alsén och ett antal civila dykare se filmer med de berömda avtrycken på Marinstaben – och slogs av att de inte stämde överens med de illustrationer marinen presenterat för politikerna i Ubåtsskyddskommissionen, och som därefter släppts till pressen. Snarare såg de ut som spår man kan få syn på i vilken havsvik som helst. Den hösten fick även de perplexa sovjetiska myndigheterna tillgång till en film som Försvarsmakten klippt ihop, och kom fram till samma sak.

Kommendör Karl Andersson bara fnös åt spåren och menade att varenda sjöman kunde se att de härstammade från ankarkättingar, bojstenar och lite vad som helst. Medborgargruppens ordförande Gösta Wibom anlade geoteknikerns perspektiv och påpekade att tanken att de skapats av ubåtar bröt mot fysikens lagar.

Till och med Mana tycks ha drabbats av dubier, för bottenspåren från Hårsfjärden fanns inte med när Emil Svensson reste till Moskva med vad han ansåg var de bästa bevisen i början av 1990-talet. Men 1995 års utredare skulle ju titta på allt, så de drog fram dem igen. Att diverse underrättelsetjänster vid det laget hade finkammat den hoprasade Sovjetunionen på militära hemligheter, men utan att finna någon miniubåt med larvfötter, fick utredarna inte veta.

Även de avfärdade flera spår, men några godtogs – däribland de i Djupviken samt det kluster man funnit i Danziger Gatt, där en Whiskeyubåt förmodades ha dockat med en miniubåt. I samtliga fall ingick så kallade larvbandsspår i bilden.

Att regeringen Carlssons utredare, som 1995 gav tummen ner åt så mycket annat, köpte några bottenspår var en av marinens få framgångar den gången. I Manas ögon upphöjdes de därmed till »vetenskapligt belagda«, medan kritikerna alltjämt betraktade dem med skepsis.

Nu satt Sune Thomsson äntligen med delar av det underlag från Hårsfjärden som endast Mana och utredarna haft tillgång till tidigare: dykarnas originalskisser, en hopklippt undervattensfilm samt diverse skriftliga rapporter.

 

Alla som ägnar sig åt seriös undersökningsverksamhet vet att kronologier är A och O: endast om man vet i vilken ordning saker och ting har skett kan man skilja orsak från verkan. Av den anledningen slogs Sune snabbt av två saker: både Djupviken och Danziger Gatt undersöktes redan medan ubåtsjakten pågick. Det ingick i rutinen att man granskade bottnarna där man gjort vapeninsatser, med både sjöuggla och dykare, för att se om någon skadad eller sänkt ubåt låg kvar. Men dessa tidiga efterforskningar hade inte resulterat i några fynd.

Redan det var tänkvärt.

De sovjetiska miniubåtarna skulle alltså inte bara ha befunnit sig mitt inne i den svenska flottans mest hemtama jaktmarker, de skulle ha varit där, upptäckts, sjunkbombats, kommit undan – och någon dag senare ha återvänt till just de platser de smitit ifrån med andan i halsen. Då hade de å andra sidan genererat spår de inte efterlämnat första gången. En svårsmält hypotes.

När Sune sorterade skisserna från de många dykningarna i Danziger Gatt noterade han att fenomenet upprepades även på mikronivå: på en sammanställning över spårklustret, daterad den 4 december, var det tomt på platsen för en av de längre fåror som marinen fäst störst vikt vid. Den hade alltså uppstått först därefter, mitt under undersökningsoperationen två månader efter ubåtsjakten. Att en sovjetisk ubåt skapat det spåret var mer än svårsmält – det var uteslutet. Istället måste det vara ett släpspår från ankring av någon av marinens egna dykbåtar.

När Sune studerade videoklippen upptäckte han att denna fåra inte var igenslammad och knappt upptäckbar som de andra: istället var den färsk med skarpa kanter. Detta hade Mana bortförklarat med att även bottenförhållandena måste vara väsensskilda – trots att avståndet mellan spåren var några tiotal meter. Att denna krystade förklaring även köpts av 1995 års expertgranskare kunde Sune inte begripa.

Från Danziger Gatt återstod likväl den drygt 30 meter långa och enligt uppgift 60 centimeter breda fåra marinen påstod var skapad av kölen till en sovjetisk Whiskeyubåt, samt de intilliggande korta larvbandsspåren. På Manas illustration syntes de som tre parallella spårpar som ledde fram till en sten. Stenen ansågs viktig: utifrån idén att farkosten stannat framför den hade Mana fört olika resonemang gällande dess navigationsutrustning och rörelsemönster.

Illustrationen var dessvärre fiktion: på samtliga dykarskisser och filmer syntes tvärtom tre enkla spår, som sammanstrålade solfjäderlikt mot en punkt som låg strax bortom stenen. Studerade man underlaget noga såg man att spåren faktiskt fortsatte under stenen, vilket innebar att den måste ha flyttats efter att de skapades. Detta hade även dykarna noterat på flera skisser. Vid punkten där spåren konvergerade anades dessutom en grop, och vid denna grop började det långa »Whiskeyspåret«.

Sune, en gång i tiden röjdykare och därefter både örlogsman och fritidsseglare, hade sett naturliga bottenspår i sina dagar. För honom framträdde en förklaring som var oändligt mycket enklare än Manas komplicerade hypotes som till råga på allt tarvade inslag av bevismanipulering.

Gropen utgjorde en så kallad ankarlega, där någon fällt ett ankare som lagt sig att vila bredvid stenen. Medan båten låg ankrad hade den drivit i sidled med vinden, vilket hade gjort att även dess ankarkätting – som närmast ankaret tenderar att släpa mot bottnen – rört sig något i sidled. Då uppstår exakt det slags mönster som Mana kallade för larvbandsspår. För att studera sådana behöver man för övrigt inte ens befinna sig under ytan – det räcker att vara på en strand där någon har förankrat en brygga eller båt en bit upp på land, och man kan se att tampen eller kättingen har genererat den aktuella spårtypen i sanden.

När detta ankare sedan vinschades hem flyttades först stenen så att den lade sig över kättingspåren, varefter ankaret släpades mot bottnen en bit – och då skapade den långa fåran – innan det slutligen drogs upp i båten. Inga konstigheter.

Återigen skavde det att 1995 års expertgranskare hade missat det uppenbara. Men så mindes Sune vad utredningens ordförande Hans Forsberg sagt vid seminariet om Hårsfjärdsbevisningen på Försvarshögskolan: »Vårt resonemang var att det vore tjänstefel från den sovjetiska marinen om man förberedde ett krig mot Västeuropa och inte skaffade sig insikt om hur den svenska skärgården såg ut.« Regeringsuppdraget var dessutom att »utvärdera och analysera de undervattenskränkningar som förekommit och de indikationer om sådana som förekommit«. Frågan var med andra ord aldrig om, utan hur många.

Detta grundförtroende för militären övervann uppenbarligen granskningsniten vid bedömandet av de bottenspår som godtogs. Så här motiverade utredarna sig i sitt slutdokument: »Eftersom det är utomordentligt osannolikt att civila farkoster som är okända för Försvarsmakten har opererat i de områden och vid de tidpunkter som här är aktuella bedömer vi spåren som bevis för främmande undervattensverksamhet.«

Att detta antagande saknade substans visade motorseglaren Amalia. Och ännu värre: även om antagandet hade varit korrekt var området likväl fyllt av kända militära farkoster den aktuella perioden. Men att marinens egna båtar skulle kunna generera bottenspår ingick uppenbarligen inte i utredarnas föreställningsvärld. Eller Ola Tunanders. Fredsforskaren, som för sin del använde bottenspåren för att bygga sin Natokonspirationsteori, uttryckte sig så här om spårklustret vid Mälsten: »Att man av en tillfällighet skulle ha funnit spår av undervattensfarkoster vid den enda position som undersöktes i öppet hav hösten 1982 är orimligt. Statistiskt sett torde chansen för detta vara mindre än en på en miljard. Man går helt enkelt inte ned på vilken som helst plats längs den svenska kusten och finner spår av en bottenkrypande farkost och dessutom ett långt kölspår av en större ubåt.«

Men det var inte vilken plats som helst. Just här tyckte sig personalen på Mälsten ha hört misstänkta ljud i mikrofonerna. Följaktligen hade marinen undersökt stället redan den 14 oktober. Så ankrade man då?

 

Sune satt redan med ett enormt underlag. Nu återvände han till Krigsarkivets hyllkilometrar med dokument för att komplettera det med loggböcker från flera av de örlogsfartyg som befunnit sig i området.

Morgonen den 14 oktober, efter den natt då minorna inte fick sprängas och man istället fällde sjunkbomber, skickades ubåtsräddningsfartyget HMS Belos till platsen. Hon hade den bästa hydrofonutrustningen inom marinen, tillika en sjöuggla.

Klockan 07.45 intog Belos sökposition vid en punkt 600 meter sydost om mikrofonlinjen och skannade bottnen med sin skrovfasta hydrofon. Därefter trodde sig hydrofonisten på Mälsten höra fler märkligheter – även dessa avfärdade som vardagligt brus i efteranalysen – samt noterade att mikrofon 5 upphört att fungera. I upphetsningen föddes idén att mikrofonen blivit påseglad av en främmande ubåt; återigen skenade fantasin, det rörde sig om ett banalt elektronikfel som senare åtgärdades med ett förstärkarbyte.

Hursomhelst fick Belos uppdraget att söka efter denna förmodade ubåt »med centrum i mikrofonradien«. Fartyget bytte sökområde och spanade ovanför mikrofonerna i några resultatlösa timmar innan hon 15.59 tilldelades dagens tredje och sista mission. Även om den exakta positionen för Belos ankring i Danziger Gatt inte återfinns i loggboken framgår av Mälstens krigsdagbok att den tysta mikrofon 5 stod i fokus för efterforskningarna. I Belos loggbok står det att man släppte »70 meter kätting«, och med tanke på rådande vindförhållanden och var avlyssningsutrustningen var utlagd talade allt för att hon ankrade söder om och så nära mikrofonen som möjligt för att undersöka den med sin sjöuggla.

Och det var alltså strax söder om mikrofon 5 som det spännande spårklustret upptäcktes två månader senare.

Sune betraktade saken som avgjord: marinens spår efter en Whiskeyubåt var släpspåret efter HMS Belos ankare. Han gick till Krigsarkivet för att få ut fartygets konstruktionsritningar – Sune misstänkte att hon hade ett vanligt patentankare med kronbredden 60 centimeter – men fick veta att de saknades på grund av ett digitaliseringsprojekt. Strunt samma.

Sedan gav han sig på spåren i Djupviken. Återigen var Manas illustrationer fiktion: de prydliga dubbelparen med larvbandsspår såg på dykarnas skisser och videoklipp ut som enkla, traditionella kättingspår som konvergerade mot olika gropar – ankarlegor – eller släpspår som skapats när ankare lagts ut, draggat med vinden eller hämtats hem. Av olika dokument framgick dessutom att bredden på de förmodade larvbandsspåren varierade; en självklarhet om det rörde sig om kättingar som rört sig i sidled, otänkbart om det rörde sig om larvband. På vissa platser hade avståndet mellan några spår uppmätts just när det ledde tankarna till en grävmaskin, men då spåren hursomhelst inte var parallella var övningen obegriplig – mätte man någon annan stans var distansen flera meter.

Till och med Manas fiktiva illustrationer var manipulerade: på en syntes de oljefat som kunde förklara de uppflytande oljefläckar Emil Svensson gjort så stor affär av, men innan den presenterats för politikerna hade oljefaten retuscherats bort och ersatts med två stenar. På samma sätt rymde det hemligstämplade underlaget flera vrakfynd som sopats under mattan.

Så vilka av marinens båtar hade befunnit sig i Djupviken redan under ubåtsjakten? Den 5 oktober var både specialfartyget HMS Urd och en bevakningsbåt där, enligt dokumentationen för att använda sjöuggla och sjösätta dykare. Den 7 oktober skickades även Belos dit. Till råga på allt hade Foa en försöksanläggning vid viken, i vilken man genomfört flera experiment alldeles före ubåtsjakten.

 

Sune Thomsson sammanställde sina efterforskningar i en ambitiös skrift med noter och källhänvisningar, som en del av forskningsprojektet Försvaret och det kalla kriget. Texten fackgranskades av en kollega och Sune skulle bara fylla på med några detaljer … när han började tveka.

Han bodde trots allt kvar i garnisonsstaden Vaxholm. Nästan alla han umgicks med var gamla militärer – på veteranträffar, föredrag och sällskapsresor till nedlagda flottbaser eller kustförsvarsanläggningar. Denna gemytliga bekantskapskrets rymde flera av galjonsfigurerna inom den svenska ubåtsjakten, en i det närmaste religiöst övertygad krets som lyckats upprätthålla sin tro trots all bevisning som spolats undan. Det gick knappt att handla mat på affären utan att stöta ihop med någon av dem.

Och så skulle han, överstelöjtnant Thomsson, rycka undan deras sista trumfkort. Sune undrade om det verkligen var värt det sociala priset.

Mitt i allt publicerade Manaveteranen Per Andersson en lång text som tog bottenspåren i försvar. Även denna ingick i forskningsprojektet Försvaret och det kalla kriget och utgavs med stöd av Försvarshögskolan, Kungliga krigsvetenskapsakademien och Kungliga örlogsmannasällskapet. Där förbigick Andersson som vanligt att ingen underrättelsetjänst upptäckt några sovjetiska miniubåtar med larvband samt påstod att de spår man funnit verkligen var parallella. Några belägg för den saken presenterade han inte, han bara skrev att det var så samt beklagade att det underlag som kunde visa att han hade rätt fortfarande var hemligt – likt eleven som säger att hunden ätit upp läxan.

Dessutom skrev Andersson att bottenspåren vid Mälsten ifrågasatts »av debattörer som argumenterat att det överhuvudtaget inte varit någon främmande undervattensverksamhet alls under Hårsfjärdenincidenten«. »Man framför att det i själva verket var Belos som åstadkom de spår man sedan upptäckte. Detta är i sig befängt eftersom Belos vid denna tid var en av de mest kvalificerade enheter vi hade för bottenavsökning.« Under parollen »det är viktigt att inte rena felaktigheter får stå oemotsagda« publicerade Andersson vad han påstod var Belos ankringsplats den 14 oktober: 600 meter sydost om mikrofonlinjen. Dessutom att saken bekräftats genom samtal »med en av de dykare som fick uppdraget att undersöka spåren«.

Det var som om Per Andersson fått tillgång till Sunes manus och bestämt sig för att blanda bort korten i förebyggande syfte. För den position han angav hade ju inte med saken att göra – den gällde för morgonen den 14 oktober, innan Belos beordrades att avsöka mikrofonlinjen. På samma sätt var det irrelevant vad en dykare som varit där två månader senare ansåg: denna dykare hade ju blivit lika lurad som alla andra av marinens bristfälliga underlag och bevisprövning.

Samtidigt insåg Sune Thomsson vilka krafter han utmanade: ett helt maskineri av utbytbara auktoriteter, där alla skulle säga emot honom och ingen utomstående skulle ha möjlighet att genomskåda deras argument. Dessutom skulle de stöttas av en rad institutioner vars trovärdighet också stod på spel. Själv skulle han stå ensam.

Sune bestämde sig för att det inte var värt besväret och drog tillbaka sitt manus. Men flera år senare läste han min bok, och när jag sedan ringde upp tänkte han igenom saken ett varv till. Det var trots allt bäst att svenska folket fick reda på sanningen.

 

Tillsammans gick vi noggrant igenom Sunes material och analysresultat på jakt efter eventuella svagheter. Istället upptäckte vi bara nya märkligheter i Försvarsmaktens underlag.

Mest fascinerande var den film Sune satt på, där Mana redogjorde för de bottenfynd som man ansåg bevisade undervattensintrång i Hårsfjärden. Filmen var producerad i december 1982 och upplagd så att Manamedlemmen Nils-Ove Jansson, iförd uniform och med pekpinne i handen, ömsom pekade på sjökort eller illustrationer som var fästa på en presentationstavla, ömsom förevisade suddiga undervattensvideoklipp. Redovisningen följde ett manus som Jansson läste upp långsamt och metodiskt för den exklusiva målgruppen: försvarsledningen och Ubåtsskyddskommissionens medlemmar.

Utöver att redan filmens grundpremiss var skev – den utgjorde en bottenfyndens greatest hits och rymde därför varken de vrak eller oljefat som antydde att marinen var fel ute – fanns en rad saker som stack ut. De värsta klavertrampen förekom som vanligt i samband med illustrationerna.

På ett ställe förevisades exempelvis en märklig miniubåt med larvband, periskop och ett hål som det bubblade luft ur. På filmen påstod Jansson att teckningen baserades på tre saker: optiska observationer från allmänheten, detaljanalyser av bottenspåren samt »de allmänna kunskaper vi har om miniubåtar, framför allt sovjetiska sådana«. Att ubåtstroende människor observerat luftbubblor och periskopliknande ting i skärgården var förvisso korrekt, likaså att Mana tolkade kättingspår som larvbandsavtryck, men den tredje punkten – som skänkte trovärdighet åt de första – var bevisligen gripen ur luften: utrikesspionaget hade ju sagt att Sovjetunionen saknade relevanta miniubåtar.

Den märkliga farkost som visas på filmen. Till skillnad från de andra fantasiubåtar Mana och Wyn Enkvist framställde presenterades denna aldrig i Ubåtsskyddskommissionens rapport, och har därför varit hemlig fram till nu.

Den sortens manövrer var naturligtvis svåra att genomskåda för militärledningen och politikerna. Men även de fakta de fick ta del av innehöll så många märkligheter och självmotsägelser att det var konstigt att de inte noterat dem.

Först och främst, naturligtvis, att inte ett enda videoklipp rymde sådana parallella larvbandsspår som visades på illustrationerna: alla var enkla, och fanns det flera gick de ihop eller isär. De olika släpfåror som dessutom förevisades kunde också byta riktning på ett gåtfullt vis, eftersom själva svängarna inte efterlämnat några spår. Det förklarade Jansson med att miniubåtarna måste ha lyft från bottnen just när de svängde … De gropar som syntes här och var lämnades utan förklaring.

En annan illustration jämförde det rätvinkliga »Whiskeyspåret« i Danziger Gatt – enligt Janssons beskrivning »en nedtryckning från ett ganska markant kölstråk« – med ett referensspår från en svensk ubåt av typen Sjöormen, vilka saknade köl. Därefter var en snutt inklippt från en undervattensfilm som förevigat Whiskeyubåten U137 då hon låg på sitt grund i Gåsefjärden. Jansson uppehöll sig här vid den köl sådana var försedda med, och synintrycken från filmen ledde onekligen tankarna till »Whiskeyspåret«.

Samtidigt visade undervattensfilmen att kölen på U137 snabbt vidgades och bara några få meter från aktern var en meter bred. Och det gick inte alls ihop med spåret i Danziger Gatt: denna fåra var lika bred hela vägen.

 

Hur brett var då Belos ankare? Vi gjorde ett nytt försök på Krigsarkivet, och den här gången kunde konstruktionsritningarna beställas fram. Sune hade gissat rätt: det var ett vanligt patentankare med kronbredden 60 centimeter. Dock borde det efterlämna ett halvmåneformat avtryck som inte alls påminde om någon köl. Något var fel.

Belos ankare.

Här var filmen inte till någon hjälp: detta Försvarsmaktens viktigaste bottenspår fanns där endast med som illustration, eftersom det enligt Nils-Ove Jansson var så igenslammat att videoklippet inte var lönt att visa. Men vad sade han egentligen när han förevisade den rätvinkliga spårprofil som kopplades till »Whiskeyspåret«? Jo: »Med bredd ungefär 60 centimeter och ett varierande djup mellan 20 och 30 centimeter. På vissa ställen är också spåret halvmåneformat i botten.«

Vid det laget var Sune och jag så inlästa på materialet att vi insåg att Janssons uppgifter inte gick ihop. Istället utgjorde de ett mischmasch av data från båda de långa släpspår man funnit i Danziger Gatt.

Till grund för allt låg dykarnas originalskisser: en samling kluddiga teckningar där måtten var ungefärliga och samma objekt kunde se något annorlunda ut från en dykning till en annan. Samtidigt måste arbetsförhållandena ha varit förfärliga i det smällkalla vattnet; på ytan rådde dåligt väder och nere på nästan 40 meters djup var sikten i det närmaste obefintlig. Den tillåtna expositionstiden på det djupet gjorde att dykarna som mest kunde undersöka bottnen i tio minuter åt gången, varför ett stort antal turades om. De flesta var unga värnpliktiga som genomgått sin röjdykarutbildning i Skredsvik på den klippiga västkusten, så att de skulle begripa vad de såg kunde kanske ingen begära. Med officerarna var det annorlunda och i marginalen till en dykarskiss hade någon mycket riktigt skrivit, med tjockare penna: »Ankring.«

Hursomhelst: på en skiss som visade fåran efter Belos ankare fanns en pil till en spårprofil som var just halvmåneformad. Den rätvinkliga spårprofilen härstammade däremot från en annan dykarskiss, och ackompanjerades av en liten symbol som visade var profilen hörde hemma: det andra släpspår som återfunnits en bit därifrån. Det som inte ens fanns när decemberdykningarna inleddes i Danziger Gatt.

Vi kunde bara ta oss för pannan: Belos ankare hade skapat det som kallades för »Whiskeyspåret«, men de särdrag som givit fåran dess smeknamn hörde inte ens dit.

Så vem hade då skapat det färska spåret?

Ännu en vända till Krigsarkivet, ännu en uppsättning loggböcker.

Utöver ledningsfartyget Lommen deltog två båtar vid decemberundersökningarna i Danziger Gatt: HMS Skuld och HMS Aspö. Båda anlände till platsen den 2 december för att söka ursprunget till ett missljud som en sonaroperatör trodde kunde komma från en transponder, ett slags navigationsfyr som i så fall kunde ha efterlämnats av de förmodade inkräktarna. Både denna och nästa dag sökte och ankrade båtarna i närheten av mikrofonlinjen och upptäckte då spårklustret från Belos oktoberankring samt ett föremål som kunde vara en transponder.

Den 4 december ankrade både Skuld och Aspö söder om mikrofon 5. Den här dagen bärgades föremålet och ombord på Lommen upprättades den skiss som sammanfattade fynden så långt, där spåret med rätvinkliga kanter alltså saknades.

Därefter var vädret för dåligt och först den 8 december återvände Aspö för att fortsätta dykningarna. Då såg man till att ankra utanför sökområdet med god marginal, men upptäckte å andra sidan den fåra som genererats när man inte vidtog samma säkerhetsåtgärd några dagar tidigare.

Denna sträckte sig i en riktning som är logisk utifrån de vindförhållanden som rådde den 4 december. I anslutning till den förevigades även ett stämpelavtryck som påminner om bottenformen på en så kallad minankartyngd – en tackjärnsklump om åtskilliga hundra kilo, vilket i så fall även förklarar fårans djup. Minankartyngder kunde användas vid precisionsankring i öppen sjö – och just en sådan genomförde Skuld då man sjösatte sin sjöuggla den 4 december. Klart slut.

 

Även om det skilde en halv mansålder mellan Sune Thomsson och mig och vi närmat oss ubåtshysterin från olika utgångspunkter – han för att begripa vad han själv varit med om, jag utifrån ett intresse för kollektiva vanföreställningar – tänkte vi i grunden lika och satt på matchande förkunskaper. Att marinen kunde göra misstag av den här digniteten bekräftade därför vad vi redan visste från andra fall. Men om det är något berättelsen om bottenspåren visar är det hur feltolkad verkligheten kan bli av människor som bär på en förutfattad mening. Av den anledningen kändes det viktigt att Sunes analys granskades av fräscha ögon.

Lyckligtvis fanns Sveriges bäst lämpade person i min egen hemstad. Han hade hjälpt mig att bedöma ett bottenspår tidigare – då rörde det sig om ett av marinens indicier för ett påstått undervattensintrång hösten 2014 – och nu gick han med på att offra en kväll på att kika på en annan sak.

Ola Oskarsson, vice VD för Marin Mätteknik, är i grunden marinbiolog. Han har ett förflutet som attackdykare och utförde några av sina första kommersiella uppdrag åt Försvarsmakten: under 1980-talet sålde han sonarutrustning till marinen och utförde den första seriösa kartograferingen av bottentopografin runt Berga och Muskö. Han hjälpte även till vid mätningen av spårbilden i en vik där man sedan hävdade att det förekommit undervattensintrång, och känner flera av ubåtsjaktens centralfigurer personligen.

I dag har MMT vuxit till en av världens ledande koncerner för analyser och kartläggningar till sjöss. Deras verksamhet sträcker sig från planerandet av nya inlopp i asiatiska hamnar till vrakletande i Atlanten och bottenmätningar i Östersjön åt den kontroversiella gasledningen Nordstream 2. Ola Oskarsson, 65, har helt enkelt ägnat sitt liv åt att studera, föreviga och bedöma de mest skilda objekt i de mest skilda marina miljöer.

Vad det gällde bottenspåren i Hårsfjärden var han inte särskilt insatt. Naturligtvis visste han vad de påstods påvisa, och hur centrala dessa antaganden var, men hade aldrig ägnat saken några djupare tankar.

– Man är så upptagen med annat, sade Oskarsson. Jag har alltid varit en person som blickar framåt, mot det jag måste ta tag i härnäst. Men rent generellt kan jag väl säga att jag aldrig har imponerats av marinens kompetens. Allt jag har fått se, och nu syftar jag på de påstådda undervattensintrången, har hållit påfallande låg kvalitet.

Innan Ola fick någon information om och färgades av Sunes undersökningar ville jag att han skulle titta på Manas gamla film helt förutsättningslöst. Denna artefakt från 1982 var hemligstämplad fram till för några år sedan och har aldrig visats i några offentliga sammanhang, och ingen journalist tycks tidigare ha haft tillgång till den. Ola Oskarsson kände inte till dess existens.

Jag satte på filmen på min bärbara dator och bad Oskarsson att spontant säga vad han såg på undervattensklippen. De första exemplen var från Djupviken.

– Ja, där har det legat en kätting, konstaterade Oskarsson lakoniskt. Sedan ser man att den har rört sig lite i sidled, det beror på att båten har drivit lite uppe på ytan … och där kommer ett kättingspår till, ja … nu ska vi se vart det tar vägen, för här följer ju dykaren spåret … och här går de samman, helt följdriktigt, så då ser vi nog ankarlegan snart … ja, där kommer den!

På filmen hördes hur officeren som följde operationen från en monitor i dykfartyget bad dykaren att uppehålla sig vid den spännande gropen. Ola Oskarsson bad mig att stoppa filmen.

– Menar du allvar? sade han. Detta är alltså Försvarsmaktens film med de bästa bottenspåren?

Jag bekräftade att så var fallet.

– Det kan inte vara möjligt, muttrade Oskarsson. Det här är bara för dåligt.

Oskarsson satte själv igång filmen igen. Hans monolog fortsatte: ankarsläpspår, kättingspår, ankarlega, släpspår igen … Så rullade det på, allt medan han omväxlande avgav djupa suckar och skakade på huvudet. Vid ett tillfälle blev han så upprörd att han röt åt datorskärmen:

– Men det är ju för helvete STENEN som har skapat spåret!

Här uppehöll sig filmen vid en djup fåra som ledde till en bojsten som rört sig. Denna hade marinen därför bärgat för att se om det fanns några färgavskrapningar från en ubåt, men det hade det inte gjort. Icke desto mindre hade Mana låtit illustratören Wyn Enkvist skapa en tänkt ubåtsmodell som passade ihop även med denna fåra. Denna fantasifarkost hade levt vidare ända in i Ubåtsskyddskommissionens offentliggjorda rapport och därefter spridits friskt i pressen.

Just denna lapsus upptäcktes dock av 1995 års utredare, som liksom Oskarsson insåg att det var bojstenen som skapat fåran; bojen måste ha frusit fast i vinterisen, och när den expanderade hade bojen följt med och då släpat med sig stenen som följaktligen genererat fåran i bottnen. Så just detta bottenspår var inte aktuellt längre.

Vid den upplysningen lugnade sig Ola Oskarsson något, men när filmvisningen var över var hans sammanfattning skoningslös:

– Det finns ingenting på den här filmen som talar för främmande undervattensverksamhet. Att någon enda människa med minsta marina erfarenhet inte ser direkt vad detta handlar om, det övergår mitt förstånd.

Det var dags att visa Sunes analys. Ola bara nickade tyst medan jag lade fram de olika urkunderna och redogjorde för alla tankeled under processens gång. Till slut slog han ut med armarna:

– Ja, ja, allt det här är självklart. Naturligtvis stöttar jag den här analysen till hundra procent.

Han blev sittande med en av dykarskisserna från Danziger Gatt. Efter värnplikten följde en civil karriär inom skrået för flera av dykarna, och Oskarsson – som genom åren stött ihop med eller anställt så många inom kåren – kände väl igen namnet som stod nedklottrat på papperet. Med bekymrad min upprepade han namnet högt för sig själv, om och om igen, följt av:

– Nej, du får inte vara så här dum. Att inte ens du begrep dig på det här, det är bara för sorgligt.

 

Att underlaget från Hårsfjärden inte rymmer några belägg för undervattensintrång innebär inte att det saknar bevisvärde. Tvärtom utgör det mycket god bevisning, om än för något helt annat: Marina analysgruppens inkompetens.

Att saken varken upptäcktes av Ubåtsskyddskommissionen eller medierna fick extrema följdverkningar; på samma sätt som U137:s felnavigering sådde fröet till hela idén om sovjetiska undervattensintrång lade vantolkningen av Hårsfjärden grunden till det efterföljande decenniets alla »ubåtskränkningar«. Hur Sveriges försvars- och säkerhetspolitik sett ut om Manas metodfel istället hade avslöjats kan man bara spekulera om.

Under ubåtsjakten vid Hårsfjärden var Ingvar Carlsson vice statsminister och efter mordet på Olof Palme övertog han statsministerposten. 1987 försökte ÖB övertyga regeringen att det återigen var dags att peka ut ryssarna, men Carlsson tillsatte en expertgrupp som underkände Manas nationalitetsbedömning och senare var han en pådrivande kraft bakom 1995 års ubåtsutredning. I sina memoarer riktar han skarp kritik mot hur ubåtsfrågan hanterades.

En eftermiddag i Stockholm redovisar jag Sunes och mina efterforskningar för den pensionerade statsmannen. Ingvar Carlsson studerar det tidigare hemligstämplade underlaget med stort intresse och ställer följdfrågor som visar att han än i dag har händelserna i färskt minne. Efteråt konstaterar han:

– Hade vi haft det här materialet är det självklart att vi inte hade lämnat in någon protestnot. Förmodligen hade marinen inte heller fått så mycket pengar.

Borde ni inte ha varit mer skeptiska?

– Om du läser protestnoten noggrant ser du att vi skrev att vi inte hade någonting som motbevisade vad Ubåtsskyddskommissionen kommit fram till. Vi sa alltså bara att vi litade på kommissionen. Jag tycker att man ska kunna lita på en av regeringen utsedd kommission. Och jag tycker att man ska kunna lita på militärens underlag.

I det här fallet var det bevisligen felaktigt.

– En del av det du berättar för mig är ju väldigt svårt att genomskåda. Man kan inte begära att någon ska göra det egentligen. Det man måste inpränta i alla ämbetsmän är att de har ett ansvar, och det är att redovisa de fakta som är nödvändiga för att regeringen ska kunna fatta de rätta besluten. Särskilt i det här fallet: ubåtskränkningarna rörde Sveriges förhållande till främmande makt. En så viktig fråga måste handläggas med ansvarskänsla. Och det kan man ju fastslå: regeringen fick inte ett underlag som var tillfredsställande. Inte heller kommissionen fick ett underlag som var tillfredsställande.

Vilka generella lärdomar anser du att man kan dra?

– Möjligen måste man vara ännu mer noggrann med att inpränta de moraliska och etiska regler som gäller i en föredragning. Man får som tjänsteman inte utgå från en egen tes och arbeta för att belägga den, utan man ska först undersöka och sedan redovisa vad man kommit fram till.

Och som politiker litar man på uppgifterna?

– Jag kan inte säga att vi politiker bara svalde det här. Själv började jag väldigt tidigt att ifrågasätta ubåtskränkningarna och som statsminister var jag noga med att inte nationalitetsbedöma, eftersom underlaget inte höll. Detta i motsats till Carl Bildt som i flera olika sammanhang pekade ut ryssarna. Ser jag tillbaka på hur jag själv agerade har jag ganska rent samvete, och den som läser vad jag skrev i min bok bibringas en ganska god uppfattning om ubåtshysterin. Jag är väldigt kritisk mot medierna. Jag förstår inte att de bara spelade med.

Samtidigt uppehåller du dig vid nationalitetsfrågan. Men den är egentligen irrelevant, eftersom man överhuvudtaget saknade belägg för främmande undervattensverksamhet.

– Jag finner det märkligt att underlaget för påstådda ubåtskränkningar gång på gång visar sig bristfälligt och att tidigare slutsatser måste omprövas. Det är illa nog. När det gäller nationalitetsbedömningar tillkommer emellertid ytterligare en dimension av mycket allvarlig karaktär. Om företrädare för Sverige, utan ordentlig bevisföring, anklagar en främmande makt för att ha kränkt våra vatten, riskerar vi att minska tilltron till vår säkerhetspolitik.

Den alltid lika lugne och metodiske Ingvar Carlsson reser sig för att gå. Men på väg ut stannar han till för ett ögonblick, och säger:

– Man vilseledde regeringen och man vilseledde kommissionen och det är klart att det är upprörande.