Bästa kulturtipsen just nu

Det finns finkultur och fulkultur. Sedan finns det fajtingspel. Tekken 8 är, precis som de sju föregående, ett spel som går ut på att slåss i spektakulära tvekamper. Mitt bland slagskämpar som Ling Xiaoyu, Panda, Yoshimitsu och Hwoarang finns Lars Alexandersson. Han är ledare för rebellarmén Yggdrasil. Man blir ju glad.

Var namnet kom ifrån? Enligt legenden behövde utvecklarna ett fränt svenskt namn inför Tekken 6 och skickade en fråga till svenska ambassaden i Tokyo. Där jobbade en Lars Alexandersson som meddelade att just Lars Alexandersson var det fräckaste en svensk kunde hitta på.

Är historien sann? Vi hänvisar till ordspråket »om du har en bra story, undersök den inte«. Fight on, Lars!

Madelene Pollnow tänker om.

»Inför premiären på Venedigs filmfestival höll regissören Yorgos Lanthimos en presskonferens där han ställde sig undrande till varför dagens filmer inte innehöll sexscener. För att sedan berätta att det fanns så mycket sex i hans nya film – en sorts Frankenstein-historia där en forskare knåpat ihop en människa av en kvinnas kropp och ett barns hjärna – att huvudrollsinnehavaren Emma Stone var tvungen att ›inte känna någon som helst skam för sin kropp eller nakenhet‹. Naturligtvis genial marknadsföring.

Vilket fick mig att känna – snark. Man vill att en film ska ha mer substans än att en kvinna med ett barns intellekt ligger runt.

Sedan vann filmen Guldlejonet och höjdes till skyarna av kritiker. Den är en feministisk uppväxthistoria som ›redan känns som en klassiker‹. Den steampunkinspirerade världen den utspelar sig i är episk. Emma Stone gör sitt livs roll som Bella Baxter, enligt Variety en karaktär som skådespelare bara kan drömma om att någon gång få spela i sina liv. Dessutom är den faktiskt en komedi som är rolig på riktigt. The Guardian avslutar sin översvallande recension: ›Allt i filmen – varje bildruta, varje skämt, varje skådespelarprestation – får en att dra efter andan.‹ Och nu kan jag knappt vänta till den 26 januari.«

På 1990-talet sågades shoegazebandet friskt. En recensent ville »hellre kvävas ihjäl i ett badkar fullt av gröt« än att lyssna på deras album Souvlaki igen. Nästan trettio år senare utsågs samma skiva till en av 1990-talets bästa. Man älskar ju en comeback, även om den dröjer flera decennier.

Psykiatriprofessorn Christian Rück är inte rädd för att vara obekväm. När utmattningssyndrom hade blivit vår nya folksjukdom stack han ut hakan med boken Olyckliga i paradiset som pekade på det bristande vetenskapliga underlaget för utbrändhet. Nu följer han upp med en bok som kritiserar Sveriges nollvision för suicid. Han menar att det helt enkelt inte är en realistisk målsättning, som därför riskerar att rikta insatserna åt fel håll. Rück, som leder forskningsprojektet Saving lives på Karolinska Institutet, har naturligtvis en del andra förslag på hur suicid bör förebyggas.

I Margit Silbersteins förra bok Om Förintelsens barn skrev hon om upplevelsen att växa upp med föräldrar som genomlevt en av historiens mörkaste episoder. Boken blev unisont hyllad av kritikerkåren. Nu följer hon upp med ett nytt verk på samma tema, fast med skillnaden att hennes egen berättelse nu inte är i centrum. Istället följer hon Janusz Korczaks historia. Korczak lämnade 1942 sitt liv som läkare och författare för att ta hand om föräldralösa barn i Warszawas getton, och hans idéer kom att ligga till grund för FN:s barnkonvention.

Oskar Sonn Lindell blir förvirrad av en film.

»I en tid då streamingtjänster och TV-bolag ska satsa på – håll för näsan nu – ›original content‹ har Viaplay valt en märklig väg. De ska producera nordisk film om nordiska händelser och människor, fast på engelska.

Först manifesterade sig detta i Hilma av Lasse Hallström, där hans dotter Tora Hallström och fru Lena Olin spelade en ung respektive äldre version av den svenska konstnären Hilma af Klint. Fast på engelska. Det enda minnesvärda: att Olin tydligen tog regianvisningar från af Klint genom ett medium.

I höstas kom trailern till nästa del i Viaplays innehållsraket. I Stockholms blodbad syns den danska och svenska skådespelargräddan svinga svärd och skrika saker som: ›Fucking! Swedish! Peasants!‹ Och: ›We’re committing mass murder here!‹

Regissören Mikael Håfström kallar berättelsen för ›vass och mörkt humoristisk‹, men det är svårt att veta vad man ska tro. Spelar skådisarna över med mening eller blir det så här pajigt när vi ska göra storvulet historiedrama på annat än våra modersmål?

En ledtråd om att det kan vara en fars med flit: för manus står den ironiske och humoristiskt skicklige författaren Erlend Loe. Men spelar det någon roll om humorn är avsiktlig eller ej? Filmen kommer uppenbarligen att vara väldigt underhållande.«

Senast koreografen Alexander Ekman gjorde succé på Göteborgsoperan var 2010. Sedan dess har han tagit över världen med föreställningar från Boston till Sydney. Återkomsten med Hammer hösten 2022 togs emot med öppna armar. Föreställningen skildrar hur mänskligheten gått från kollektivism till individualism, påhejad av lajks på sociala medier. Nu finns det en ny chans att se en föreställning i världsklass.

Den senaste eran med »billiga pengar« är över, och livet har blivit tråkigare för entreprenörer och uppstartsföretagare. Nu räcker det inte med spännande visioner och framtida intäktsmöjligheter – investerare och långivare vill se svarta siffror, helst i går.

2021 värderades Klarna till 380 miljarder och sågs som en »modern framgångssaga som bidragit till att etablera Sverige som ett digitalt föregångsland«. Sedan dess har värdet sjunkit med över 80 procent, alltmedan miljardförlusterna läggs på hög och företaget bråkar med facket om sina sparpaket. Skadeglädjen torde vara stor hos alla som kommit i kontakt med Klarnas betalningspåminnelser, inkassokrav och ogina kundtjänst.

Perfekt läge för Jonas Malmborg, med ett förflutet på Veckans Affärer, Affärsvärlden och Svenska Dagbladet, att teckna hela berättelsen. Hade sagan dragits som den såg ut för två år sedan hade de flesta kört ner fingrarna i halsen.

Om du två dagar efter nyårsafton fortfarande inte orkar lämna soffan kan du bara låtsas att du firar JRR Tolkien-dagen. Självklart ska han hyllas genom att plöja Sagan om ringen-filmatiseringen! Sammanlagt landar de tre filmerna på nio timmar och en minut, så det hinns tyvärr bara inte med att lämna hemmet.

SVT-veteranen Peter Löfgren har tidigare gjort flera gripande dokumentärer om det deprimerande tillståndet för flera av våra matfiskbestånd. Till slut tröttnade han på att ständigt berätta samma historia. Vad är det egentligen som gör frågan så trögrörlig och hopplös? Här vänder han blicken mot politikerna i Bryssel, och de mäktiga och pengastinna intressegrupper som ständigt lyckas få igenom sina ståndpunkter.

Det var en gång ett litet, litet förlag. Som hade en liten, liten nisch. Och en liten, liten stab och en liten, liten utgivning och en liten, liten kassa.

Svenska Tristeros insats är desto större. De översätter och ger ut amerikansk sydstatslitteratur som är så skruvad att de flesta av landets ängsliga förlag inte skulle ta i den med tång. De två personerna bakom förlaget gräver i sina egna favoritförfattares utgivning och hittar berättelser som ofta är makabra men alltid underhållande och välskrivna.

I januari ger de ut romanen Joe, om en alkad kåkfarare i Mississippi som tar sig an en missanpassad 15-årig pojke. Den skrevs av brandmannen Larry Brown som dog av en hjärtattack vid 53 års ålder, innan hans författarskap hunnit få den uppmärksamhet det förtjänade.

… men ärligt talat vill vi bara veta en sak: Kan Mikael Persbrandt verkligen spela en mogen, kristen och djupt allvarstyngd man utan att tappa masken? I så fall hans största skådespelarbragd.

Carl Bildt har äntligen fått ett nytt internationellt toppjobb – som generalsekreterare för Förenade småkrypen i vinterns nya Bamse-film. Återstår att se om det blir en lika stor succé som den senaste gången han var folklig, då han sjöng Fyra Bugg och en Coca-cola i Bert Karlssons studio 1987.

Regissören Lisa Östberg har fått tillgång till Carl Larsson-gården i Sundborn och en radda prominenta svenskar – Gert Wingård, Lars Lerin, Lotta Lundgren – för att berätta om Karin och Carl Larsson och deras inflytande på dagens svenska idéer och ideal. När »lifestyle-experten« Elsa Billgren i serien säger att paret var någon form av tidiga influerare har hon nog rätt.

Carl Larssons teckningar av sitt hem och familjens liv är så där ljusa, fräscha och lagom stökiga som en perfekt tillrättalagd Instagrambild. En utmärkt värld att fly in i när vintermörkret ligger tungt.

Efter drygt 100 års förberedelser utkom det första bandet 1893. Nu, 130 år senare, har SAOB nått fram till Ö. Men arbetet fortsätter – det är hög tid att revidera och uppdatera verket. Grattis!

Skådespelare som i år fallit offer för folkstorm av typen »hen borde inte få spela den rollfiguren«? Det är Bradley Cooper som ska in på lodrätt nio.

Han står för både manus och regi till en film om Leonard Bernstein och gjorde dessutom rollsättningsprocessen kort och bekväm genom att låta sig själv föreställa den judiske tonsättaren. Sedan gjorde han det jobbigt för sig genom att använda en protesnäsa för att bli mer porträttlik förlagan.

Det hjälpte inte att Bernsteins efterlevande barn försvarade valet. Flera kloka hjärnor tvingades ändå förklara varför den icke-judiske Coopers tilltag inte bör likställas med blackface. Men ramaskriet mot hans rolltolkning illustrerar hur som helst en bekymrande förskjutning: konsten ska i dag vara en förlängning av din personliga identitet, inte ett uttryck för din inlevelseförmåga.

Fler borde istället prata om vilket vågspel det överhuvudtaget är att lägga den karismatiske Bernsteins livsberättelse i händerna på Cooper, en regissör som hittills bara presterat pekoralen A Star Is Born.

1964 gavs boken Kalle och chokladfabriken ut. Författaren Roald Dahl fick kritik för att fabrikens arbetare, kallade Oompa-loompier, var mörkhyade figurer som kidnappats från sina stammar för att tvingas arbeta mot betalning i kakaobönor. Det var lite för likt slavhandeln. Sju år senare kom en filmatisering där Dahl själv stod för kritiken: Den skilde sig för mycket från hans vision.

2005 kom ännu en film som Gene Wilder, den ursprungliga Willy Wonka, ansåg var »en förolämpning«.

Den här gången är det Timothée Chalamet som gestaltar den galna fabrikören, och han har redan fått sin släng av sleven – efter att ha publicerat en bild från inspelningen på Instagram rasade människor mot »sexualiseringen« av barnboksfiguren. Sedan tog det ytterligare hus i helvete när AI-teknik fått Hugh Grant att se ut som en liten Oompa-loompier. The Guardian intervjuade den kortväxte skådespelaren Mark Povinelli som menade att det var som att måla en vit skådespelare i blackface.

Mattias Göransson njuter av en sedelärande historia.

»Den 3 december 2018 tilldelades den tyske journalisten Claas Relotius Deutscher Reporterpreis för fjärde gången på fem år. Det hade aldrig hänt tidigare. 32 år ung var prestigemagasinet Der Spiegels skönskrivande världsreporter redan en av Tysklands mest framgångsrika journalister någonsin.

Två veckor senare publicerade hans egen arbetsgivare en lång text som klargjorde att Relotius reportage var fulla av överdrifter, faktafel och fantasier. Snart visade det sig att stjärnreportern bluffat sig fram under hela sin karriär. En katastrof för honom, men även för Der Spiegel som kallade händelsen för »ett lågvattenmärke i vår 70-åriga historia«.

I Den ljugande reportern berättar Relotius-avslöjaren Juan Moreno hur han började ana oråd under ett uppdrag ihop med den imponerande kollegan. Vad Relotius ägnade sina dagar åt var oklart, men reportaget blev fantastiskt. För fantastiskt. När Moreno slog larm tog cheferna Relotius parti, och Moreno insåg att han borde knipa igen sin stora käft. Istället satsade han på historien som kom att vända upp och ner på hela det tyska journalistiska etablissemanget.

En läsfest, både för att Relotius är en så häpnadsväckande fräck figur – och för att så många av berättelsens komponenter är universella.«

Dagen då vi firar att människor trots allt kan vara smarta bör vi även skänka djuren en tanke. Inför fjolårets prisutdelning påminde sajten forskning.se om vetenskapsvärldens obesjungna hjältar: modellorganismerna. Hur många Nobelpris har exempelvis tillkommit tack vare bananflugan? Fem. Anledningen: »Varje hona kan lägga flera hundra ägg, en generation tar tio dagar och de några millimeter stora flugorna bor i enkla plaströr.« Man hoppas att de dagen till ära blir matade med champagne.

Knappt har Moderna museet avslutat Hilma af Klint-utställningen De tio största förrän konstnärinnan så här 80 år efter sin död intar nästa kulturinstitution. Den här gången genom den nya pjäsen Kretsen på Kulturhuset Stadsteatern i Stockholm.

Emy Stahls och Anna Ståhls drama utspelar sig just under den period då af Klint målade sina tio största verk och är ett triangeldrama mellan konstnären, hennes livskamrat Anna och den nya musan – och kvinnorättskämpen – Gusten. För den som ställt sig frågan om det någonsin kan bli för mycket Hilma af Klint är svaret uppenbarligen ett rungande nej.

Konsertutbudet för att skapa julmagi ser ofta liknande ut varje år: Carola sjunger gospel, Sarah Dawn Finer gör någon tvist på julmusik och Peter Jöback flexar stämbanden. Eller så skojas det till: i år kan man till exempel välja Jingle Wells (jepp, Robert Wells) eller showen Tomten och bocken rider igen med Per Andersson och Måns Zelmerlöw. Så tack Amason och Staffan Westerberg för att ni försöker skapa lite mysig julstämning i Stockholm, Göteborg och Malmö. Bandet kommer att spela jullåtar medan Westerberg högläser en nyskriven julsaga.

Taggarna som Stockholms stadsmuseum gjort för den kombinerade fotoutställningen och fotoboken STHLMS Pärlor! säger det mesta: »Punken. Förorten. Samhället. Närvaro. Alienation. Explosion. Ebba Grön. Tant Strul. Grisen skriker. Imperiet.«

Det handlar om fotografen Hatte Stiwenius dokumentation av punkscenen i Stockholm under sent 70- och tidigt 80-tal. Den intressanta boken med otroliga bilder slår tillsammans med vidhängande utställning fast vad alla som växte upp på den tiden redan visste: 70-talet var skit och punken dess enda ljusglimt.

För dem som har haft något som helst intresse för Monica Zetterlunds liv bjuder antagligen Göteborgs stadsteaters uppsättning Monicas vals på få överraskningar. Uppväxten i Hagfors, revyerna med Hasse och Tage, jazzkonserterna i USA, och så alkoholismen och det tragiska slutet i en uppbränd lägenhet. Men de som har något som helst intresse för Monica Zetterlund har förmodligen också vett att uppskatta hennes otroliga låtskatt – och den bjuds det också friskt på i Monicas vals.

Debatten om vilken som är den bästa julkalendern någonsin kommer aldrig att avgöras, trots att alla egentligen vet att det är Trolltider från 1979. Är det modigt eller bara dumt att SVT gör en ny version av den i år? Filters stalltips är att föräldragenerationen kommer att klaga högt, medan barnen kommer älska den. Ity att barn som bekant saknar smak.

När en filmfranchise dragit in tre miljarder dollar kan man vara säker på att det kommer uppföljare – så nu har en femte film om Panem premiär. Precis som tidigare utspelar sig filmen i ett framtida Amerika, där tolv olika distrikt varje år skickar ungdomar för att tävla i ett TV-sänt spektakel som endast en lämnar levande. Tidigare filmer drevs framåt av den sympatiska hjältinnan Katniss Everdeen, spelad av den minst lika charmiga Jennifer Lawrence, och hennes kamp för överlevnad och frihet. The Ballad of Songbirds and Snakes är en förhistoria som skildrar den tyranniske härskaren Coriolanus Snows väg till makten. Det kommer att bli svårare att heja på honom, men försäljningssiffrorna för romanen filmen bygger på talar för att redan inbitna fans lär köa till biosalongerna.

För alla som är nostalgiska över 1990-talets indiescen är Girl Scout ett perfekt substitut. Stockholmsbandet excellerar med monotona gitarrer, handklapp och melodiös sång – dessutom döper de sina låtar till titlar som Weirdo. Det är helt enkelt väldigt väntat att de har 13 stopp i Storbritannien på sin Europaturné. Den avslutas dock i Sverige – först på Plan B i Malmö och efterföljande dagar i Göteborg och Stockholm.

Den brittiska författaren Zadie Smith brukar hyllas för att hon är en så skicklig skildrare av samtiden, men nu har hon för första gången skrivit en historisk roman. Den bygger på verkliga händelser och handlar om hushållerskan Eliza Touchet som arbetar hos författaren William Ainsworth. Touchet betraktar 1800-talets litterära elit på håll, följer fascinerat ett rättsfall om en australiensk bedragare som hävdar att han är en brittisk arvtagare och gör upp med slaveriet. Enligt The Guardian lyckas Smith minst lika bra med att skildra historien och kallar Bedragaren hennes roligaste roman hittills.

Den brittiska duon Jungle har i tio år försett radiostationer med välproducerad modern discosoul. Ofta kritiseras de för att vara för polerade och blodlösa, kanske krävs just en livekonsert där man kan se svetten glänsa i deras pannor för att musiken ska komma till sin fulla rätt.

Simon Appelqvist rasar över en halländsk rulle.

»När jag som nybakad lokalreporter på Hallands Nyheter skulle sätta tänderna i helgens stora scoop – Hallands nya landskapsrätt – var jag exalterad. Vilken rätt skulle representera mitt födelselandskap framöver? Grönkålsstuvad lax kanske? Det visade sig att den »nya« landskapsrätten redan fanns i vartenda gatukök i hela landet: en brödrulle med fyllning. Vad som var särskilt halländskt med »Hallandsrullen« var svårt att förstå, det fanns heller inte något recept till den – rullen kunde fyllas med vad som helst så länge råvarorna kom från Halland. Till och med kocken som skulle laga den första rullen hade svårt att bena ut vad det var för något. »Det blir en utmaning för oss att få den att sätta sig«, sade Johan Blidberg när jag intervjuade honom.

Fyra år senare kan man konstatera att han hade rätt.

I den Filterbekante frilansjournalisten Christian Dauns bok Sveriges landskapsmåltider gör han tillsammans med diverse stjärnkockar ett mer ambitiöst försök att ta fram rätter som definierar våra landskap. Det blir som väntat en del älgkött, hjortron och kantareller, men även mer överraskande ingredienser som tång och granskott. Långt från den trötta Hallandsrullen alltså.«

Att digitaliseringen har sina för- och nackdelar var musikartister först om att upptäcka. Till skillnad från de oberäkneliga ören som trillar in från streamingtjänsterna är publikintäkter omedelbara och rejäla, så det blev ett jävla turnerande. Nästa grupp till rakning: poddfolket. Finns det någon känd poddare som inte har skapat en scenshow?

Författare brukar möta sina läsare på bibliotek och kulturhus, mot ett av Författarförbundet fastställt arvode om några tusenlappar. Det Klas Östergren ger sig ut på i höst är något annat: 25 framträdanden på scener från norr till söder, där publiken betalar nästan 500 spänn för att höra honom prata med sin förläggare, till ackompanjemang av Mattias Alkberg. Räkna med efterföljare om det går vägen.

Mattias Göransson får svindel av familjen Myrdals internkorrespondens.

»Det var alla uthängningars moder: i Barndom beskrev den svenska radikalvänsterns portalfigur Jan Myrdal sina föräldrar Alva och Gunnar, det socialdemokratiska välfärdsbyggets intellektuella giganter, som kalla och beräknande sadister. 1982 hyllades boken för sin stilistiska skärpa och uppfattades, av de flesta, som sann. Snart dog Alva och Gunnar och till sist även Jan.

Häromåret gav Jan Myrdals son och en av hans systrar journalisten Bosse Lindquist tillgång till aldrig offentliggjorda brev mellan Jan och hans föräldrar, samt dagböcker och diverse annan dokumentation. Lådorna med gulnade pappersark gav Lindqvist en omvälvande inblick i den berömda familjens inre liv.

Redan tidigt stod det klart att Jan var blind för andras behov och bevekelsegrunder. Föräldrarna stöttade och försökte förstå, men autism var okänt på den tiden och sonen förblev ett mysterium. För författaren Jan var människor »konstnärligt material« för den »brett fabulerande realism« han skapade, där verkligheten var underställd idévärlden.

Att Jan Myrdal blev en förebild för 1960-talets sanningssökande ungdom är en daterad ironi, men bokens underliggande budskap är dagsaktuellt: lita inte på subjektiva berättelser.«

Att popdrottningen sammanfattar sin 40-åriga karriär påbjöd en tur till Kungliga bibliotekets tidningsarkiv. Vad skrev man i Sverige när hon debuterade?

1983 blev hon kortfattat recenserad i två tidningar, GT menade att det var en »halvskaplig dansplatta« och Aftonbladet tyckte att det var »ett mycket bättre köp än Donna Summers senaste«. Därefter: ett års tystnad.

Om uppföljaren skrev Göteborgs-Posten: »Titeln är Like A Virgin och jämför man omslagets fram- och baksida ser det ut som om Madonna förlorat sin oskuld någonstans däremellan. Musiken då? Det är en lättuggad lätt syntig pop som går in genom ena örat och lika snabbt ut genom det andra.« Dagens Nyheter: »Jag ser inget fel med försök att locka ner mellan lakanen. Men det är svårt att tänka på musikaliska Barbiedockor. Madonna är ytterligare en produkt, detta är allt.« Övriga dagstidningar var däremot översvallande, och antalet artiklar blir snart svåröverblickbart. En kvällstidningsspecialare: återkommande rapporter om ett cyniskt budkrig mellan amerikanska herrtidningar om nakenfotografier från tiden innan Madonna blev artist. Artiklarna illustreras, föga överraskande, med just nakenbilder på sagda tonåring.

Den svenska pressen har, likt Madonna, haft både toppar och dalar.

Elin Lucassis nya serieroman handlar om Ylva som precis fått sitt barn omhändertaget. I ett psykotiskt tillstånd börjar hon känna en samhörighet med Astrid Lindgren, som även hon fick lämna ifrån sig sin lilla son.Hon besöker Astrid Lindgrens hem och plockar med sig saker därifrån – först ett par glasögon, sedan en kniv … Elin Lucassi har tidigare hyllat fiktiva kvinnliga skurkar i sina serier, och nu har hon skapat sin egen.

Som de komiker de är valde Jonatan Unge och Sissela Benn att göra humor av den parterapi de genomgått efter sin separation. Resultatet blev radioserien Skärvor av ett äktenskap, men de pitchade även idén för en TV-serie till Viaplay. Unge har berättat att de önskade att Veronica Zacco skulle skriva manus och att Anders Hazelius skulle regissera. Strömningsbolaget tackade nej, för att något år senare annonsera sin nya dramasatsning: Scener efter ett äktenskap. Manus: Zacco. Regi: Hazelius. I huvudrollen: Eva Röse. »Det är ju Stockholms Sissela!« utbrast Jonatan Unge i podden Della Sport, där han beklagade sig över idéstölden. Han har även påstått att det var han som gav Tomas Alfredsson idén att göra en nyinspelning av Bröderna Lejonhjärta.

När Umeåbaserade Profilteatern tar sin föreställning Stormens utgrävning till Inkonst i Unges hemstad Malmö får han ännu mer att beklaga sig över: pjäsen är bland annat baserad på hans prator i podden Stormens utveckling. Stackars Jonatan. Men har man valt att bli hela Sveriges snackepelle får man kanske räkna med att en och annan driftig (och möjligen helt skamlös) kulturarbetare förvaltar ens uppslag.

David Granns reportagebok Killers of the Flower Moon berättar om den mordvåg som på 1920-talet drabbade Osagefolket, en amerikansk urfolksstam som blivit enormt rik eftersom kolonisatörer fördrivit dem till ovanligt oljerika marker, och hur fallet kom att lösas av en rättrådig FBI-agent.

Efter bokens succé 2017 hamnade uppdraget att filmatisera berättelsen hos regissören Martin Scorsese, som knöt till sig superskådisar som Leonardo DiCaprio och Robert De Niro. Snabbt höjdes skeptiska röster: Skulle Osagefolket själva få utrymme i filmen, eller skulle detta bli ännu en Dansar med vargar där en vit man hjältemodigt räddar de arma vildarna?

Projektet blev ett av Scorseses mest påkostade någonsin och premiärvisades till stående ovationer tidigare i år på Cannesfestivalen. Efteråt fick han frågan hur han vågat satsa så mycket på att skildra ett så känsligt ämne. 80-åringen fnittrade till svar.

»Att ta risker vid min ålder, vad annat kan jag göra? ›Nej, låt oss göra något bekvämt.‹ Skojar du eller?«

Om man ännu inte läst förra årets Nobelpristagare i litteratur får man nu chansen att plöja ett av Annie Ernaux verk innan nästa pristagare tar emot sin medalj. Kortromanen Den unge mannen handlar om Ernauxs relation med en 30 år yngre älskare. Hon beskriver den som ett utbyte, där hon får njutning och han »slapp söka ett arbete som skulle ha gjort honom mindre tillgänglig«. Men till skillnad från en kulturman resonerar hon kring problematiken i det, och naturligtvis kring det faktum att könsrollerna är omvända mot vad som är brukligt.

Efter en sommar med Barbiehajp känns det inte som en slump att Malmö Dockteater återigen sätter upp den hyllade The World Is Full of Married Men. Pjäsen bygger på den legendariska tantsnuskförfattaren Jackie Collins debutbok och rollerna spelas av dekonstruerade Barbiedockor i en exakt 1960-talsmiljö i dockskåpsstorlek. Svenska Dagbladets recension från förra spelperioden kallade den »ett frosseri i sexscener« samtidigt som den var »ett svidande metoo-manifest och en feministisk revansch«.

Ung redaktionsmedlem: »Vem fan behöver en bok om Abba? Och vadå vemod – de gjorde väl bara meningslös trallpop?« Snabb replik: »Din dåre, du bevisade just varför det behövs ännu en bok om Abba.«

Det var länge sedan kokböcker bara bestod av recept och läckra matbilder – numera ska de även innehålla författarens livshistoria, uppsatser om råvarorna eller instruktioner om hur man bygger en egen ugn. Kålkokbok av matkreatörerna Pelle Bergström, Martin Nordin och Victoria Nordström är inget undantag – kålrecept från hela världen blandas med personliga historier. Där de möjligen brister i originalitet verkar de väga upp med kvalitet – indisk savoykålsdosa och okonomiyaki låter smaskigt, och en av skribenterna är Karolina Ramqvist, som med romanen Bröd och mjölk visat att hon skriver fantastiskt om mat.

Moonica Macs debutalbum Stark och sårbar golvade kritikerna med sina vemodiga melodier och sångerskans säregna röst. Hennes unika manér hyllades och gav henne en plats bland stjärnorna i TV4:s Så mycket bättre. Uppföljaren Part Two från 2022 följde samma mustiga ljudbild och naturromantiska tema, vilket var ett framgångsrecept. Musiktidningen Gaffa gav albumet högsta betyg och magasinet Kult skrev: »Hennes sound är skottsäkert.« Därför ska Moonica Mac ha en eloge för sin senaste singel med den övertydliga titeln 80’s: En tuggummipopdänga med distinkt trummaskin och en refräng som andas Cindy Lauper. Artister som vågar lämna sin bekvämlighetszon är alltid uppfriskande.

Att Bret Easton Ellis var skitstor bland dem som var unga och hippa mot slutet av 1980-talet innebär att han är skitstor bland de 50-plus-journalister som nu dikterar tycke och smak på kultursidorna. Alltså har vi redan hört massvis om den här boken: först när Ellis högläste den i sin podcast för två år sedan, därefter inför den amerikanska utgivningen i våras, sedan recenserades den engelska utgåvan. Den resulterande känslan: Men … kom inte den här boken ut för länge sen?

Madelene Pollnow gillar Emma Clines nya roman.

»En scen från min barndoms numera något problematiska favoritfilm Pretty Woman dyker hela tiden upp i tanken när jag läser Emma Clines nya roman Gästen. I filmen har Julia Roberts och Richard Geres rollfigurer precis träffats och den äldre, rike mannen frågar den unga prostituerade kvinnan om hennes namn. Svaret blir ett förföriskt: »Vad vill du att jag ska heta?«

Precis så lever Clines huvudkaraktär Alex sitt liv – även hon en ung sexarbetare som erbjudits en augustimånad tillsammans med den äldre, rike Simon i hans sommarhus i The Hamptons. Alex anstränger sig för att spegla sin klient i ett smickrande ljus och samtidigt göra sig själv så osynlig som möjligt. Hon inser sin utbytbarhet, att hon är »en sorts livlös social möbel – endast hennes närvaro var efterfrågad, en ung kvinnas ungefärliga storlek och form«. När hon misslyckas och blir utkastad av Simon planerar hon en triumfartad återkomst på hans Labour Day-fest. Det gäller bara att hålla sig flytande de fem dagarna fram till dess.

Alex driver runt i det nu otillgängliga semesterparadiset och tar sig fram genom att förvandla sig till den andra vill att hon ska bli. Clines flytande prosa skildrar drömskt de heta sommardagarna och ger en inblick i hierarkier i ett segregerat samhälle i miniatyr. Dessutom får man en mer realistisk bild av en sexarbetares framtidsutsikter än i Pretty Woman.«

Simon Appelqvist minns mötena med den mördade mamman.

»Av alla grannar jag haft genom åren var Karolin Hakim den trevligaste, vilket var tur då vi bodde i varsin halva av en lägenhet som hängde ihop genom ett delat badrum. Dit hade vi varsin ingång, så glömde någon av oss att låsa upp båda dörrarna efter toabesöket kunde den andra inte gå på dass. Då fick vi knacka på hos varandra och hoppas att syndaren var hemma. Jag minns att Karolin alltid log med ögonen och gillade att se på Robinson – Love Edition.

Fyra år senare satt jag på Ribersborgsstranden i Malmö när en kvinnlig läkare i 30-årsåldern sköts till döds i närheten, med sin nyfödda dotter i famnen. Av rapporteringen framgick att det var Karolin och att hennes sambo troligen var måltavlan. När han flydde skotten sköts istället Karolin i magen, nacken, huvudet och ryggen.

Nyhetsreportern Therese Cedergren var tidigt på platsen och har följt fallet sedan dess. Tillsammans med frilansjournalisten Theodor Lundgren – som tidigare varit redaktör för reportageboken Tills alla dör av Diamant Salihu – har hon kartlagt Malmös våldsspiral som kulminerade med mordet på Karolin. Därtill är boken en berättelse om anhörigas sorg efter en syster, dotter, mamma och vän.«

I sitt förord motiverar Anna-Lena Lodenius sin arbetsinsats med att »det gått femtio år och att mycket fallit i glömska eller är okänt för nya generationer«, samt att hon vill påminna om »vad som kan gå förlorat om vi väljer att alltid sätta säkerheten främst utan att fundera över konsekvenserna för demokratin och yttrandefriheten«. Hennes bok har fler poänger än så: mängden avhemligat arkivmaterial har ökat med tiden, nya källor har framträtt. Den svartvita berättelsen om hjältemodiga avslöjare mot cyniska maktspelare övergår i en solkig historia där de flesta är amatörmässiga.

Singer-songwritern Daniel Norgrens kompositioner låter som om han nyss spolats upp på en av Mississippideltats stränder. Musikens rötter sträcker sig djupt ner i den amerikanska söderns gospel, blues och country. Framför allt framträdde influenserna på albumet Buck från 2013. På de två efterföljande skivorna från 2015 – The Green Stone och Alabursy – letade sig de svenska skogarnas susande träd och brusande bäckar in i ljudbilden. Även på det senaste albumet Wooh Dang, som kom 2019, märktes det hur han hämtat inspiration från inspelningsmiljön: ett övergivet hus mitt i skogen. Rummens akustik ekade av ödslighet samtidigt som flera låtar fortfarande svängde likt en trottoar utanför en bluesbar i New Orleans. För Borås Tidning berättade Norgren att nästa album troligtvis mixas på ett ännu ödsligare ställe: en gammal SVT-buss, parkerad utanför hans ladugård. Hans melodier hör till de bästa en svensk artist komponerat – kanske någonsin. De kommer tyvärr inte till sin rätt i hans senaste singel The Road, som kom tidigare i år. Det låter som om han spelat in den ensam och naken på en pinnstol i sitt kök. Man längtar tillbaka till Mississippifloden.

Som ung Oxfordhistoriker fastnade Timothy Garton Ash för Östeuropa, grått och tuktat under Sovjetkommunismens kvävande täcke. Han dokumenterade det spirande motståndet hos allt från strejkande varvsarbetare i Gdansk till pjäsförfattaren Vaclav Havel i exil på den tjeckiska landsbygden. När muren föll hade Garton Ash ett så stort kunskapsmässigt försprång att han blev den som fick förklara vad som verkligen pågick, en nutidshistorisk superstjärna.

Som professor i pensionsåldern blickar han tillbaka på allt han lärt sig om efterkrigstidens Europa, och väver samman det med personliga möten med såväl statschefer som gerillakämpar. Garton Ash visar hur många »År noll« det har funnits, tidpunkter då man trott att plågade länder lagt förtryck och misär bakom sig. Sedan träffar skiten fläkten igen, i värsta fall i form av en granne som startar ett anfallskrig för att återupprätta sitt förlorade imperium.

Det första numret, benämnt nummer 2, av denna lokalpatriotiska hommage till den insomnade kulttidningen En ding ding värld slog ner som en bomb i fjol. Eller nej, det gjorde det inte, men »reportagen« om fiskmutanter i Göteborgs hamn, langosvagnens etablering på månen och Mölndalsbon Leifs outtömliga Jägerflaska fick en och annan att dra på smilbanden. Eller skaka på huvudet.

Mitt under bokmässan släpps nummer 1, som alltså är andra numret. Nu utlovas fler »äkta« artiklar från den hemliga femmannaredaktionen, om bland annat en askfatssamlare i Majorna.

Drygt 30 år efter John Ausonius attentatsvåg dramatiseras polisförhören med den tvångsmässiga rasisten för första gången. Joel Spira spelar huvudrollen i en föreställning regisserad av upphovsmakarna till Förhörsrummet, den populära podcasten om kända svenska rättsfall. På filmduk visas även bevismaterial från utredningen samt kommenterande intervjuer med Carl Bildt, statsminister vid tiden då Lasermannen greps, kriminalkommissarien Jan Olsson och författaren Gellert Tamas.

Alltmedan högertroll och andra historieförfalskare plockar russin ur det förflutnas kaksmet, för att försöka driva den ena eller den andra tesen, strävar Berggren vidare med sin breda och djupt allmänbildande skildring av det svenska agerandet under andra världskriget. Tack.

Agnes Hellströms man är från Ukraina och paret har sålunda både släkt och vänner i hans forna hemland när Ryssland går till angrepp. Svenska Freds är medarrangör till den första demonstrationen mot invasionen och Hellströms familj tar snabbt emot ukrainska flyktingar.

Men så var det yrkesrollen: Sveriges mest anrika fredsorganisation är lika mycket för svensk alliansfrihet som den är emot svensk vapenexport till krigförande länder, ställningstaganden som dess ordförande förstås delar och argumenterar för. »Svenska Freds har varit den rösten i 139 år och måste fortsätta vara den, oavsett reaktionerna det kan leda till.«

Reaktioner blir det: Expressens Lisa Bjurwald är först om att kalla Hellström för »Putins nyttiga idiot« och sedan följer mejlen från herrarna som menar att hon bör resa till kriget för att våldtas av ryska soldater. Och så fortsätter det.

Principer är vad man håller fast vid när det blåser, men om de flesta låter sig svepas med av vinden kan positionen bli ganska ensam. Därifrån betraktar Agnes Hellström sina kringvirvlande landsmän i dagboksliknande inlägg under året då den svenska säkerhetspolitiken välts över ända.

Medan man sänker ner hummern i det kokande vattnet kan man skänka det arma kräftdjurets märkliga liv en tanke. Efter att som ägg ha burits runt av mamma i två år svävar hummerlarven planlöst i ett par veckor medan den utvecklas till en miniatyrhummer. Därefter dyker den som en torped mot bottnen, där den borrar sig ner och – troligtvis – livnär sig på filtrerat lermaterial i flera år, tills den blivit stor som en havskräfta. Lyckas den återuppståndna hummern undkomma rovfiskar bosätter den sig sedan i en stenig håla på upp till 30 meters djup. Därefter väntar brutala decennier: humrar kissar varandra i ansiktet, slåss ständigt och dör om havet når behagliga 22 grader. Smaklig spis!

När den sydkoreanska författaren Han Kangs roman Vegetarianen släpptes 2017 överöstes den av lika många hyllningar som tolkningar. Var den en brutal uppgörelse med patriarkatet? En skildring av stegrande psykisk sjukdom? En frigörelseroman?

Grundberättelsen om en kvinna som inför en oförstående omgivning plötsligt slutar äta kött efter en blodig dröm är kvar, men hur regissören Beata Gårdeler sedan förvaltat historien återstår att se. Varningen om att föreställningen innehåller nakenhet och våld tyder i alla fall på att hon inte skytt romanens centrala teman.

På senare år har inte minst miljardärerna Jeff Bezos och Elon Musk satsat astronomiska summor på att förbereda koloniseringen av andra planeter, i första hand Mars. Geologen och astrobiologen Magnus Ivarsson beskriver i sin bok vår rödlätta granne som en »kall och torr ökenplanet där avsaknaden av vatten gäckar oss«. Det närmsta forskarna har hittat flytande vatten återfinns under kilometertjock is i form av en lerig issörja med hög salthalt. På grund av syrebristen stinker planeten ruttet ägg, och den nattliga temperaturen sommartid är minus 88 grader. Därtill består Marsjorden av regolit, »ett flyktigt stenpulver utan någon direkt näring«, som innehåller det giftiga ämnet perklorat. Medan miljardärerna längtar dit får vi andra hålla tummarna för att jorden är beboelig ett tag till.

Madelene Pollnow tipsar om en plågad mellanchef.

»I våras skapade Timbros chefsekonom Fredrik Kopsch ståhej genom att i fyra dagar livestreama när han jobbade som Foodorabud. Han fick motstå hån från såväl ledarskribenter som twittrare, men kom själv glatt fram till att det ›inte finns något ovärdigt i att arbeta‹. För oss som läst Anders Teglunds Cykelbudet framstod Kopsch tilltag som onödigt: där fanns ju redan en personlig skildring av livet som Foodorabud, från någon som faktiskt jobbade som det.

Teglund blev efter Cykelbudet kontaktad av Dennis, som befann sig ett snäpp högre upp i hierarkin. Han jobbade som så kallad dispatcher, som via en chatt svarade på cykelbudens frågor och framför allt hetsade dem till att jobba. Titeln Slavdrivaren kommer från Dennis själv, han ser sig som den värsta sortens mellanchef som på uppmaning från högre makter plågar undersåtarna – som i sin tur kastar skit på honom.

Boken följer Dennis monotont stressiga arbetskväll framför gejmingdatorn i Södertälje, och blandar upp den med kapitel om slaveriets historia, effektiviseringsåtgärder i nazisternas koncentrationsläger och amerikanska drönarsoldater som dödar människor med en joystick. Kan man verkligen jämföra det här med att leverera pizza? Nja, men nog kan man konstatera att det finns ovärdiga arbeten.«

Lågbudgetkollektivet Crazy Pictures framgångar med actionfilmerna Den blomstertid nu kommer och UFO Sweden torde ha gett anrika SF Studios råg i ryggen inför satsningen på katastrofthrillern Avgrunden. Att pengar inte alltid duger som substitut för charm anas av den klichétyngda trailern, men katastrofscenariot känns i alla fall nytt – Kiruna rasar ner i sitt gruvhål – och man får chansen att glo på annars mammalediga Tuva Novotny.

Med tanke på att internationella kebabdagen firas den 5 maj, hur kommer det sig egentligen att Sverige inrättat Kebabens dag på årsdagen för attacken mot World Trade Center? Tankarna går till en potentiell högerextrem komplott för att cementera Mellanöstern som terrorismens vagga.

Sveriges mest mediala måltidsforskare Richard Tellström hävdar att maträttsdagarna brukar ha en livsmedelsleverantör som upphovsman. Filter kontaktade en kebabproducent som lovade att »försöka reda lite i denna kebabhärva«. Första spåret som kopplar Kebabens dag till den 11 september är ett Twitterinlägg från 10 september 2010: »Ser fram emot morgondagen då det är Kebabens dag.« Samma år skapas ett Facebookevenemang – »The sky’s the limit!« – och året därpå listas den 11 september som Kebabens dag på sajten temadagar.se. Kebabproducenten: »Ingen vet hur det kom sig.«

Dramatens nya uppsättning bygger på den tjeckiske författaren Patrik Ouředníks roman med samma namn, som sammanfattar 100 år av europeisk historia på 100 boksidor. I dramatikern Mattias Anderssons händer har det blivit till två timmars teater. Naturligtvis vrickat, men Andersson är känd för att ro i hamn stora projekt från sin tid på Backa Teater. Dessutom kan man ana ett tema: hans första uppsättning på Backa var The Mental States of Gothenburg som byggde på intervjuer med göteborgare, hans första pjäs på Dramaten var The Mental States of Sweden.

Dokumentärmakarna Axel Danielsson och Maximilien Van Aertyck undersöker i sin film hur den fullkomliga störtfloden av bilder som dagligen sköljer över oss inverkar på våra liv. Talande nog gör de det genom att själva ösa in bildrutor i sin film. Den följer kronologiskt bildmediets utveckling, från camera obscura till Tiktok, med nedslag i Leni Riefenstahls nazipropaganda, det första virala Youtubeklippet och bakgrundsmaterial till IS-filmer. Med mera.

Dokumentärfilmen har redan visats på flera festivaler, och bland annat vunnit Sundancejuryns pris för »kreativ vision«. Sammantaget är det en mästerligt klippt film som i sig bevisar bildernas makt.

Det äldsta knepet i lådan är att anklaga meningsmotståndare för att vara köpta av fienden, sannolikt för att det är så svårt att försvara sig – vem kan bevisa vad som inte har hänt? Fråga Donald Trump, en karl med mycket på sitt samvete, men att han gick i ryssarnas ledband visade sig efter många om och men ha planterats av demokratiska operatörer. Det hindrar inte att Ryssland lik förbannat bedrev ett otal högst reella påverkansoperationer i USA och andra länder.

Lyckligtvis uppehåller sig inte Ingrid Carlberg främst vid den infekterade nutiden i sin bok om dolda politiska strategier. Istället utgår hon från berättelsen om Willi Münzenberg, bolsjevikernas baksluga spinndoktor, och det världsomspännande propagandanätverk han skapar för Lenins och Stalins rövarband.

Carlbergs spränglärda skröna spänner över revolutioner och världskrig och drar fram överraskande många svenska aktörer i ljuset. När Münzenberg dör tar hans medarbetare Arthur Koestler över historien, nu som brinnande antikommunist och hjälpreda åt CIA när de kopierar sovjeternas strategi under kalla kriget. Då och nu vävs samman tills ingenting är sant och allting är möjligt.

Mattias Göransson bävar inför Nicole LePeras boksläpp.

»Att människor påverkas av upplevelser är självklart, men i en tid då genetiken och hjärnan var klent utforskade kunde Sigmund Freud blåsa upp banaliteten till storslagen teori: upplevelser avgör ens personlighet och utgör förklaringen till psykisk sjukdom. Botemedlet: att mot betalning berätta om sina livserfarenheter för Freud eller hans lärjungar.

Charlataner finns det gott om, men likt exempelvis Rudolf Steiner och Karl Marx hade Freud turen att verka vid modernitetens genombrott. Nya idéer spreds vitt och brett och eftersom de var just nya fanns begränsad kunskap att väga dem mot. Problemet: bullshit som får fäste är mångdubbelt svårare att städa bort.

I dag vet vi att kokainisten Freud ljög som en häst travade och inte hjälpte en enda av sina berömda patienter. Pseudovetenskapen psykoanalys lever likväl vidare och antar ständigt nya skepnader.

Den senaste om att använda trauman som allomfattande förklaringsmodell är amerikanskan Nicole LePera, författare till bästsäljaren Läk dig själv och innehavare av Instagramkontot The Holistic Psychologist med nästan sju miljoner följare. Att hon nu kommer med en uppföljare är en världshändelse som lär resultera i aningslösa idolintervjuer över hela det mediala fältet. Skjut mig.«

Elise Karlsson har gjort sig känd för att med precision och underskruvad humor skildra samtida frågor om klass och arbete i korta romaner. Med Det finns liv här, som är första delen av en planerad romansvit om Rinkeby, tar hon avstamp i de första hyresgästerna som flyttar in i det då lovande miljonprogrammet i början av 1970-talet. Till skillnad från tidigare verk skildrar hon här ett stort persongalleri i en historisk kontext, men precis som innan genomsyras berättelsen av klass och samhällsfrågor.

Amanda Svenssons tre första böcker gavs ut när hon var i 20-årsåldern och handlar alla om vuxenblivande och frigörelse på platser som kollektiv och folkhögskolor. De var onekligen skrivna av en skicklig penna, men lockade nog framför allt läsare som kunde spegla sig i författaren och hennes upplevelser. Så flyttade Svensson till England, bildade familj och bestämde sig för att skriva ett riktigt mastodontverk.

Den nästan 600 sidor tjocka Ett system så magnifikt att det bländar var en klassisk roman à la Jonathan Franzen eller Donna Tartt, med en vindlande familjehistoria. Författaren Svensson hade vuxit upp och på allvar skrivit in sig i den svenska litteraturhistorien. Nu följer hon upp med en roman som framstår som en blandning av hennes tidigare verk: en uppväxtskildring av tonåriga Iris, som utspelar sig med 1990-talets krisande Storbritannien som fond.

Boken Svinnlandet och en Filterartikel där han åt sex månader gammal filmjölk gjorde Andreas Jakobsson rikskänd för fem år sedan, och fick mejerijätten Arla att införa märkningen »ofta bra efter«. Nu återvänder Jakobsson till ämnet med en bok som är vad den heter men riktar sig till långt fler än containerdykare. Här får du tips om vilken mat du aldrig behöver slänga och vad du kan göra av den som trots allt är på väg att bli för gammal, som indisk paneer av mjölken som barnen inte dricker upp.

Efter att ha författat handboken Släktforska med DNA och hjälpt Karin Bojs med bästsäljaren Svenskarna och deras fäder blev Peter Sjölund »DNA-detektiv« på heltid och löste det 16 år gamla dubbelmordet i Linköping. Ett antal böcker och TV-produktioner senare gör folkkäre Sjölund nu upp med vår vanligaste släktmyt: att var och varannan svensk härstammar från vallonerna.

Den första vallonen som invandrade till Sverige från sydöstra Belgien var järnförädlaren Wellam de Besche, som i slutet av 1500-talet moderniserade svensk järnindustri. Fler smidesskickliga valloner följde efter och folkgruppen fick så gott rykte att den kom att kallas »arbetarklassens adel« – och brunhåriga svenskar att tänka att de innerst inne var belgare. Här förklarar Peter Sjölund hur man tar reda på om man är en av de hundratusentals vallonättlingarna, och mycket annat.

På Disgusting Museum i Malmö får besökarna smaka på föda som kungu, en östafrikansk kaka gjord på miljontals krossade flugor, musvin, som är kinesiskt risvin som fått stå och dra ihop med dränkta musbebisar, och kale pache, en persisk soppa tillagad på fårhuvud och klövar. En besökare beskrev smaken av den isländska hajrätten hákarl: »Som att gnaga på tre veckor gammal ost från en sophög som varenda hund i området kissat på.« Av alla rätterna på museet är det ändå vår egen surströmming som orsakar flest spyor. Nu är det dags att äta den!

Den första helgen i augusti intar en handfull världskända artister Nyhamnen i Malmö. På fredagen kan man bland andra se Bebe Rexha, French Montana, Rita Ora och Burna Boy. Även Swedish House Mafia spelar då, trots att lördagen är helt tillägnad EDM-genren. Då är ett antal solglasögonprydda män, som Salvatore Ganacci, Brennan Hart och Armin van Buuren redo att, likt Swedish House Mafias Sebastian Ingrossos bevingade ord, »fuck this nightclub in the pussy«.

Bland Filterläsarna finns kanske inte så många som längtar till denna biopremiär, men den som vill imponera på egna eller andras ungar införskaffar lämpligen den största succén i serievärlden de senaste åren: Den siste ronin. I albumet som gjort turtles till mer än skämtande sköldpaddor för barn, ungefär som The Dark Knight förändrade bilden av Läderlappen i mitten av 1980-talet, är bara en av sköldpaddorna vid liv i ett framtida dystopiskt New York. Den siste ronin ges inom kort ut på svenska av kultförlaget Retrobokklubben.

De tusenden som vallfärdar till Dalhalla för att gå på konsert brukar hänföras av den dramatiska miljön och unika akustiken. När folkpopduon First Aid Kit river av sina countrydängor där i sommar är omgivningen utanför det gamla kalkbrottet väl så viktig: samtidigt pågår veteranbilsfestivalen Classic Car Week i närbelägna Rättvik, och vägarna är fulla av bensinslukande vrålåk. Mer americana än så blir det inte.

Inför Melodifestivalen i mars började sångerskan en intervju med att be om ursäkt till journalisten för att hon hejvilt kommer att blanda svenska med lite engelska, lite français och lite español. När hon fick frågan om vad hennes melodifestivalbidrag handlade om svarade hon med den starka beskrivningen: »Om man vill uppleva true love. Deep, deep love … Then you need to fight a little bit for it. Det gör lite ont. Preach.« Intervjun fick spridning på Twitter när en användare skrev att de fick njursten av att se videon. Nåväl, att Loreen är flummig och stereotypernas stereotyp av en artist förvånar väl ingen, det är ju bara att läsa låttexten till hennes megahit Euphoria. Och det har trots allt funkat för henne. Eller? I sommar håller hon spelning på lilla Villa Belparc i Slottsskogen i Göteborg.

När man googlar på vad Bjärred är känt för får man reda på att fotbollsspelaren Patrik »Bjärred« Andersson föga förvånande är från orten, att Varan-TV spelades in där och att de har en av Sveriges längsta badbryggor. Sedan något år tillbaka bidrar krogen Bjerreds station med fler anledningar till att besöka den skånska västkustorten, bland annat nästan dagliga konserter under några sensommarveckor. I år kan man se allt från Danny Saucedo till Sven-Ingvars och Johnossi. Den 23 juli tar den hajpade countrykisen David Ritschard över scenen tillsammans med pophoppet Maja Francis.

Hollywoodälsklingen Christopher Nolans nästa film avhandlar Robert Oppenheimers – och hela världens – öde. Filmen bygger på Kai Birds och Marin J Sherwins Pulitzerbelönade bok American Prometheus: The Triumph and Tragedy of J Robert Oppenheimer. Tyskättlingen och fysikern Oppenheimer utsågs till vetenskaplig ledare för det hemliga projektet som ledde till framtagandet av den första atombomben under andra världskriget: Manhattanprojektet. Efter första provsprängningen tänkte han på en rad ur det hinduiska diktverket Bhagavadgita, vilket senare blev ett bevingat citat: »Jag har blivit Döden, världarnas förstörare.« I filmen syns Cillian Murphy i huvudrollen. Andra roller spelas av Emily Blunt, Matt Damon, Robert Downey Jr och Rami Malek. Den svenske stjärnkompositören Ludwig Göransson har gjort musiken.

Madelene Pollnow minns en känslosam intervju.

»För tio år sedan intervjuade jag Kristian Gidlund, då aktuell med boken I kroppen min. Den byggde på hans blogg med samma namn, som han startade efter att som 27-åring ha drabbats av obotlig cancer. Miljontals människor läste hans ärliga och välskrivna inlägg om livet och döden.

Jag var nervös inför intervjun. Hur pratar man med en ung människa om dens förestående död? Det hade jag naturligtvis inte behövt vara, för Kristian Gidlund var det ju inte ett främmande samtalsämne. Vi satt på Bio Rio i Hornstull i Stockholm i ett par timmar och pratade om allt från att skriva ner lösenord för att underlätta för sina anhöriga till vad han hoppades skulle hända efter döden. När han dog ett halvår senare blev jag genuint ledsen.

Gidlund var journalist och musiker i popbandet Sugarplum Fairy. Han grämde sig över att inte få skriva den där stora reportageboken, och hade existentiell ångest över vad han skulle lämna efter sig. Om boken I kroppen min sade han: »För mig, som själv är en boknörd, känns det ändå skönt att om sju år kan någon 13-åring i Övertorneå gå in på biblioteket, hitta min bok och tänka: ›Åh, vilken berättelse.‹« Nu sätts den dessutom upp i pjäsform av Parkteatern i Stockholm, där bland annat barndomsvännen och Mando Diao-medlemmen Mats Björke gjort musiken.«

Reporter Simon Appelqvist minns sitt livs största festivalbesvikelse.

»Under tonåren var jag en flitig besökare på svenska landsortsfestivaler. Där drack man tältvarm långburk och köade i evigheter till skitiga bajamajor. De mest storslagna sevärdheterna i Hultsfred var Bajsmannen och Träsket. Det främsta matnöjet: vildsvinskebaben.

2009 åkte jag över sundet och besökte Roskildefestivalen för första gången. Här fanns kalla Tuborgflak, vattentoaletter, rejvfester, trerättersmiddagar och skateboardtävlingar i världsklass. Jag blev så begeistrad att jag bestämde mig för att återkomma tio år i följd. Det är inte en överdrift att påstå att några av mitt livs finaste minnen kommer från Danmarks största fest. Dessvärre hör det starkaste och senaste minnet till ett av mitt livs stora besvikelser. När jag 2018 gick i mål med tionde året i följd avslutade Gorillaz festivalen med hitlåten Clint Eastwood. Men när rapparen Del the Funky Homosapien i första versen sjöng »finally, someone let me out of my cage« såg han inte scenkanten, och föll huvudstupa från orangea scenen. Kvar stod sångaren Damon Albarn som, efter några basgångar, insåg att han var tvungen att avbryta konserten – och därmed ge hela festivalen ett snöpligt slut.

I år upträder Tove Lo på samma scen, hoppas hon håller sig kvar på den.«

‌Se när Del the Funky Homosapien faller från scen här.

De äkta makarna Greta Gerwig och Noah Baumbach är Hollywoods indieälsklingar. Gerwig på grund av filmer som Frances Ha, Lady Bird och Unga kvinnor, Baumbach för The Squid and the Whale, Margot at the Wedding och Marriage Story. Att just de skrivit manus till, och Gerwig regisserat, den nya Barbie-filmen känns alltså lite … oväntat.

Producent, tillika huvudrollsinnehavare, är Margot Robbie, som tidigare producerat serien Maid och feministfilmen Promising Young Woman. I skrivande stund har filmbolaget endast släppt en trailer som visar en överdådigt rosa plastvärld, en mycket brun-utan-sol inkrämad överkropp på Ryan Goslings Ken och en obehagligt Barbielik Robbie. Med tanke på upphovsmakarna kan vi nog vänta oss en komedi som går bortom det rosaskimrande.

Tove Folkesson har sedan debutboken Kalmars jägarinnor 2014 pumpat ur sig mer eller mindre självbiografiska, och hyllade, romaner. Den nya boken Badort, som hon skrivit tillsammans med sin fru Hanna Folkesson, skildrar istället en historisk kärleksrelation. Ingrid och Måna möts i Borgholm 1938, och inleder en romans där »de största utmaningarna trots allt inte kommer utifrån«.

Efter åtta världsturnéer och hundratals festivalspelningar drabbades Coldplay av klimatångest. Men de slutade inte resa jorden runt: turnén Music of the Spheres har nu pågått i över ett år och i sommar kommer de till Sverige. I stället gör bandet ett försök att vara så klimatvänliga som möjligt. I bandets egen beskrivning bygger initiativet på flera principer: minska sina koldioxidutsläpp med 50 procent, stödja ny grön teknik samt samarbeta med och finansiera organisationer som kompenserar de utsläpp de fortfarande gör. Bland annat har bandet lovat att plantera ett träd för varje såld biljett; antalet passerade enligt tidningen IQ sex miljoner i januari 2023. Uppbyggnaden av Coldplay-konserterna inkluderar allt från kinetiska dansgolv till cyklar där publiken kan generera energi till batterier som driver vissa delar av scenen.

»Nordens största dansband« har turnerat i över 55 år. Längs vägen har både Lasse (Sigfridsson) och Stefan (Rosklund) hoppat av bandet. Kvar på scen står sångaren och forne trummisen Olle Jönsson, som oförtrutet fortsätter trots söndertrasade knän, diabetes, övervikt, hjärtinfarkt, tandlossning och skaksjukdomen familjär tremor. Dansbandskungen har nog Sveriges trognaste publik och omsätter enligt Jönsson själv två miljoner kronor om året enbart på bandprylar. Sortimentet är lika varierat som Gekås i Ullared: frisbees, paraplyer, whiskyglas, disktrasor, badlakan, bildekaler, fönsterskrapor, rumpvärmare och hundbajspåsar. Gissningsvis slår Lasse Stefanz inte Gekås dagsförsäljning när de uppträder på dansbandsfestivalen En kväll i juni i Ullared, men publikmässigt kommer varuhusjätten att få sig en ordentlig match.

Och då menar vi inte dem han gräver upp – utan arkeologen själv. I den femte rullen som har premiär 40 år efter den första ska Indy pensionera sig, men blir självklart indragen i ett rafflande äventyr.

Mattias Göransson blir tårögd av statsministerminnen.

»Året efter att Ingvar Carlsson lämnat statsministerposten visade SVT vad landets mest garvade politikerveteran gjorde efter pensioneringen. Kammade hem storkovan som styrelseproffs? Växlade in sitt kontaktkapital på en PR-byrå? Nej, pluggade statsvetenskap i Portland. I nyhetsinslaget från Reed College berättade storögda ungdomar om klasskamraten som var så behjälplig under kursmoment som murens fall – Ingvar hade ju själv träffat nyckelpersoner som Reagan, Gorbatjov och Kohl.

Pandemin fick Carlsson, född 1934, att inse sin dödlighet. Resultatet blev en självbiografi som avviker från hans tre tidigare genom att vävas kring betydelsefulla dödsfall i hans närhet. Pappans förstås – som tolvåring fann Ingvar honom avliden på kafferosteriet där han arbetade – och Olof Palmes och Anna Lindhs.

Formen befriar Carlsson från memoarskrivandets redovisningsplikter, men tragedierna är så många att merparten av livet kommer med ändå. När Estonia förliser precis efter en valseger följer bästa barndomsvännen med ner i djupet, men det hemlighåller statsministern. »Jag ville inte riskera att den politik jag förde skulle blandas samman med min personliga förlust. Jag ville visa att jag stod för mina beslut.«

Alltid lika saklig och återhållsam.

Jag hade offrat tusen Johan och Ebba för en enda Ingvar i dagspolitiken.«

Två månader före världspremiären av filmen Juno var Elliot Page på sin första queerbar och på väg att upptäcka sig själv som transperson. Skådespelaren, då känd som Ellen Page, blev sedan Oscarsnominerad som bästa kvinnliga skådespelare och Junos enorma framgångar – den Oscarsbelönades för bästa originalmanus – tvingade honom att förhålla sig till tabloidernas spekulationer kring hans sexualitet. Först 13 år senare, i december 2020, kom Page ut som transperson i sina sociala medier. I Pageboy berättar skådisen om sin uppväxt med homofoba släktingar och trångsynta skolkamrater, och om att stå i Hollywoods rampljus och samtidigt acceptera sin könsidentitet.

Risken med självbiografiska böcker är att författaren upphöjer sin historia genom att tumma på sanningen. I sina memoarer berättar Pamela Anderson hur hon av en ren tillfällighet hamnar på en fotbollsmatch iförd en tröja med ölmärket Labatt, filmas av kameramannen och visas på jumbotronen. »Allt jag tänkte var att jag inte gillade hur jag såg ut. Jag kände att det knöt sig i magen.« Efter matchen ska Anderson ha tackat ja till att medverka i en reklamfilm för Labatt och som från ingenstans ringde sedan Playboy för en provfotografering i Los Angeles.

I själva verket hade Anderson redan arbetat som bikinimodell och medverkat i flera TV-shower. Samarbetet med Labatt inleddes före fotbollsmatchen, och Playboy kontaktade henne efter att hon först fått en fotograf att skicka bilder. Även om resten av 90-talsikonens liv har skildrats otaliga gånger förr – småstadstjejen som blev nakenmodell, TV-stjärna, rockfru och sedan djurrättsaktivist – kommer Love, Pamela garanterat att ligga i många hängmattor i sommar. Läsaren tar med fördel av sina mest kritiska läsglasögon och låter sig bara svepas med.

Rysslands groteska anfallskrig fick några svenska försvarsprofiler att snabbt revidera fram böcker som påstås förklara det inträffade. Om du inte hunnit eller orkat ta dig an dem är du bara att gratulera, för nu kommer den äkta varan: den ukrainske historieprofessorn Serhii Plokhys tegelsten om ländernas snåriga relationer från vikingatiden fram till det blodiga nuet.

Fokus ligger förstås på tiden efter Sovjetunionens sammanbrott och de kaotiska betingelser i både Ryssland och Ukraina som ledde fram till invasionen. Till skillnad från många andra som yttrar sig verkar yrkeshistorikern Plokhy sakna ideologiska skygglappar, vilket leder till oförskönade utvikningar även om västmakternas och Kinas agerande.

»Ibland har beundran blivit så stor att den nästan skymmer sikten«, skriver karriärdiplomaten och tidigare ambassadören Staffan Carlsson i sitt förord. På sistone har sikten dessutom närmast förmörkats av konspirationsteorier kring den svenska FN-generalsekreterarens förtida död under ett förhandlingsuppdrag i Kongo. Carlsson rensar luften genom att teckna bilden av en komplicerad nationalikon som med tiden blev mer resultatorienterad än principfast.

Folkets park anordnar minifestivalen Malmö & Beyond där man bland barer och foodtrucks får se diverse liveframträdanden, med Timbuktu som huvudnumret. Reggae, hiphop och Lundafunk i en park packad med skåningar – kan det bli mer sommar än så?

I äkta svensk stil vill vi gärna tro att Patti Smith har en särskild relation till Sverige. Hon var kompis med Henning Mankell! Hon älskar hotell Eggers i Göteborg! Hennes familj bar sorgband när Dag Hammarskjöld dog! Dessutom kommer hon ofta hit för spelningar.

I sommar får de tre storstäderna besök, med start på Konserthuset i Göteborg. Hur det egentligen står till med rocklegendarens Sverigekärlek är oklart, men det är i alla fall tydligt att såväl den svenska publiken som recensenterna brukar golvas.

Framsidan av att ena bandhalvan – John Engelbert – deltog i senaste säsongen av TV4:s långkörare Så mycket bättre var att bandet lyckades sälja ut sin vårturné. Baksidan: att de tvingades klämma in sin tolkning av Måns Zelmerlöws Eurovisionvinnare Heroes mellan egna arenastänkare som What’s the Point och Roscoe. Inför Kalmarpubliken försvarade Engelbert låtvalet så här: »Ni vet vem Måns Zelmerlöw är? Han är snygg, har snygg frisyr och snygg kropp, men han har en väldigt ful penis. Nu ska vi spela en låt för att hylla Måns penis.« Istället för att komma med en så dålig undanflykt har Engelbert förhoppningsvis skalat bort schlagerdängan från spellistan i sommar.

Felix van Groeningens film vann jurypriset i Cannes och har en bagatellartad handling om vänskap på avstånd och längtan till naturen, men det är inte den som är grejen – utan att formen är så helt igenom okonstlad och naturalistisk. Det känns som om man själv är med där på den soldränkta bergssluttningen i Piemonte, och halsar billigt vin direkt ur flaskan och käkar ost- och charkbitar med fingrarna medan getterna bräker. Vem vill inte göra det?

Karin Broos fick sitt stora genombrott för 14 år sedan, som 58-åring, och har sedan dess fått en stark ställning i Konstsverige. Hennes tavlor skildrar ofta vardagliga motiv i hennes närhet: en badbrygga i den värmländska sjön Fryken där konstnären själv tar sina dagliga dopp, dottern Sara Broos som betraktar ett myggbett på benet, en kvinna uppkrupen i soffan med en laptop och ett glas vin. Det här, i kombination med hennes nästan fotorealistiska stil, har säkert bidragit till framgången – man känner igen sig i Karin Broos tavlor. Samtidigt vilar alltid något oroväckande över hennes verk. I en intervju med Karin och Sara Broos (»Tystnaden är det värsta av allt«, Filter #47) beskrev dottern det som att de båda har »en klangbotten av melankoli«, vilket också förklarar titeln på den hittills största utställningen av Karin Broos verk.

Något slags uthållighetspris borde Magnus Sandelin få, nu inne på sitt andra decennium som försterapportör av inhemsk radikal islamism i medier som SR, SVT, Expressen och stiftelsen Dokus sajt. När han summerar sina insatser blir resultatet en Vem är det över i Sverige boende personer som de senaste 15 åren utfört illvilliga handlingar i Profetens namn. Sandelin gör dessutom upp räkningen med alla som menat att islamistjakten göder fördomar och brister i rättssäkerhet, vilka framställs som naiva och verklighetsfrämmande.

Och det är klart att det är pikant att en kille som får föreningsbidrag och hyllas som välintegrerat framgångsexempel visar sig vara IS-rekryterare och slutar som bombmat i Kalifatet. Med facit i hand. Men innan dess? Hur skilja god från låtsat god muslim utan att bryta mot den liberala rättsstatens principer? Sådana tankenötter går Sandelin inte igång på, vilket gör boken till ett slags knappologi för kulturkrigare som säkert finner sina fans.

Formgivaren Martin Kann har förbryllat fans med sina albumomslag i drygt 30 år. Bob hunds senaste platta är inget undantag. Dubbelalbumets första hälft, med titeln Drömmen är en råvara, släpptes tidigare i år och föreställer en man (som för övrigt är misstänkt likt Martin Kann själv) som blöder ur ena näsborren. På andra halvan, med titeln Verkligheten är en raffinerad produkt, syns samma man men nu med blod ur båda näsborrarna.

Ofta slipper Kann förklara innebörden av sina omslag för journalister. För Filter ger han sig på ett försök: »Jag ville gestalta ett förlopp på omslagen samtidigt som de visuellt skulle höra ihop.« Han fortsätter: »I drömmen är allt okej även om ett visst problem kan skönjas som personen på omslaget ännu inte verkar medveten om. I verkligheten är det i det här fallet mindre trevligt, och det har vederbörande nu fått erfara.« Låter det obegripligt rekommenderar vi att läsa om hans kommentar, titta på omslagsbilderna, och läsa hans kommentar en gång till. Låtarna, då? Jo, de låter som Bob hund.

Johanna Frids debutroman Nora eller Brinn Oslo brinn lät på pappret väldigt typisk för en 30-årig kvinnlig författare på 2010-talet: en autofiktiv berättelse om endometrios och Instagram. Den visade sig dock innehålla två oväntade ingredienser: självdistans och humor. Frid är även poet, och hade tagit med sig det bästa från genren – bildspråket – men utelämnat det sämsta – pretentionerna.

Den nya boken Haralds mamma handlar om en svärdotter och en svärmor som träffas på en flygplats i väntan på ett plan som ska ta dem till deras gemensamma intresse – Harald. Planet blir försenat och samtalen allt jobbigare. Med den betydligt mer inspirerade utgångspunkten: »Vad händer när man plötsligt inser att man är tre i en parrelation?«, kan den här romanen bli hur bra som helst.

Tidigare i år gjorde Beyoncé en kontroversiell spelning på ett nyöppnat, exklusivt hotell i Dubai. Eftersom evenemanget var så exklusivt förbjöds konsertbesökarna att använda sina telefoner för att förhindra att filmer från uppträdandet skulle spridas. Likt så många andra celebriteter valde Beyoncé att bortse från Förenade Arabemiratens allvarliga brott mot mänskliga rättigheter och lade sitt fokus på ekonomiska fördelar. Enligt affärsmagasinet Fortune ska sångerskan ha cashat in 250 miljoner kronor på den en timme långa spelningen.

Som tur är har Beyoncé så dedikerade fans att hennes beslut direkt avskrevs som »girlbossing«. Biljetterna till hennes första soloturné på sex år har nämligen sålt som smör. Renaissance World Tour startar på Friends Arena den 10 maj och oavsett allt lär det bli en sjuhelvetes show av en av världens bästa liveartister. Om än kanske inte värd 250 miljoner kronor.

Emil Graffmans uppsättning av en av Ibsens mest älskade pjäser har redan fått lovande betyg, den är nämligen uttagen till vårens Scenkonstbiennal på Dramaten. Motiveringen lyder: »Att koncentrera Vildanden både i form och rum ger ny lyster till Ibsens klassiker. Här begränsas utrymmet för allt utöver det excellerande skådespeleriet.« Berättelsen handlar om en familj som tycks leva lyckligt ovetande om sin livssituation, tills de en dag får sin världsbild krossad av en gammal vän på besök. Publiken konfronteras med en existentiell fråga: Bör människan leva i livslögnen eller inte?

Mattias Göransson fascineras av ofrivilligt tragikomiska entreprenörer.

»När Tech Farm 2016 slog upp portarna i Stockholm presenterades det som världens första kollektivboende för entreprenörer. Eftersom en affärsidé låg bakom även detta projekt var planerna storslagna: ytterligare 100 Tech Farms skulle öppna runtom i världen, framför allt i trångbodda städer nedlusade med unga IT-nomader. Det blev inte så mycket av den saken, men ursprungsfarmen finns kvar, med 50 personer som bor i små »livspoddar« och delar på Östermalmsfastighetens arbetsrum, matplatser och rekreationsutrymmen.

Regissörerna Marta Dauliūtė och Viktorija Šiaulytė utrustade ett gäng av invånarna med Go Pro-kameror som filmade allt de tog sig för, samt intervjuade dem om deras affärsplaner och livsfilosofier. Resultatet är lika särpräglat som intetsägande: allt som sägs är som taget ur valfri startup-artikel ur tidningen Breakit, men yttrat med eftertryck av människor som hoppas vara unika. Om filmen är poänglös eller ett genialiskt tidsdokument ligger i betraktarens öga; själv lutar jag åt det sistnämnda.

Den som är allergisk mot floskler bör hålla sig undan – eller åtminstone säkerställa att biografen har en hjärtstartare.«

I april kan det hända att ni bevittnar klungor av gråtande, snoriga göteborgare med hörsnäckorna intryckta alldeles för långt in i öronen. Var inte oroliga, det finns en simpel förklaring: Håkan Hellström släpper ny skiva.

Med tanke på att fascinationen för andra världskriget tycks oändlig – det finns böcker om Hitlers chaufför och Himmlers massör – är det ett mysterium att Sveriges mest dekorerade veteran aldrig tidigare har förärats ett verk. Under kriget bistod Allan Mann finländarna, norrmännen och britterna, och reporterräven Thomas Tynander har fyllt ut det skrala källmaterialet med egna gissningar om hur det hela gick till. Resultatet är en mustig krönika som lär förfära historiker men tillfredsställa Lars Wilderäng-fansen.

Sociologen och författaren Marie Bergström förklarar i sin nya bok hur onlinedejting har förändrat vår syn på kärlek och intimitet – och avskärmat kärleksrelationerna från vårt övriga liv. Tinderfunktionen som tillåter dig att se hur många gemensamma Facebookvänner du har med en potentiell matchning – den moderna versionen av att träffa din partner via vänner – används snarare för att undvika människor du kan råka stöta på igen efter en avslutad romans.

Marie Bergström utgår från omfattande forskningsmaterial för att förklara hur dejtingappar har framhävt förlegade könsnormer, gjort sexuella relationer mer flyktiga och oss människor alltmer privata.

Vilma Flood blandar lite pop, lite folk och lite blues, men det som framför allt karaktäriserar musiken är hennes mörka, uttrycksfulla röst. Hennes andra album Flood kommer i vår och följs av spelningar i de tre storstäderna samt Uppsala och Linköping. Hon har tidigare hyllats i mindre tidningar, förhoppningsvis leder årets släpp till den större uppmärksamhet som hon förtjänar. 

Nils Petter Löftstedt var 20 år gammal när han 2001 reste till EU-toppmötet i Göteborg för att föreviga demonstrationerna med sin kamera. Men när president Bush anlände till Sverige inringade ordningsmakten Hvitfeldtska gymnasiet med tomma fraktcontainrar, och likt de hundratals aktivister som bodde där kom Löfstedt ingen vart – förrän polisen stormade stället och släpade iväg folk till häktet.

Löfstedt blev sedermera fotograf och filmare – biodebuten Himlens mörkrum handlade om hans mentor, proletärfotografen Jean Hermansson – och framkallade häromåret sina 15 rullar med svartvita fotografier från händelserna på Hvitfeldtska. Med dem i bagaget sökte han upp några av de människor som syns på bilderna för att gemensamt återuppleva det som urartade till Göteborgskravallerna.

Att vår digitala samvaro i så hög utsträckning hanteras av ett fåtal annonsfinansierade och oreglerade företag är förstås en smula oortodoxt, precis som det kan vara tröttsamt med all dumhet som frodas på sociala medier. Fast i slutändan tycker nog de flesta att yttrandefrihet är så bra att man får ta det onda med det goda. Vem älskar inte kattvideor?

Att den undersökande journalisten Maria Ressa har en bistrare attityd är inte så konstigt. Under de senaste tio åren har hennes hemland Filippinerna drabbats av evinnerliga konvulsioner som skapats eller förvärrats av desinformation och hatiska budskap på sociala medier, och själv har hon fått betala ett högt pris. I sitt Nobelpristal i Oslo kallade hon det moderna informationsekosystemet för en »osynlig atombomb«.

I Konsten att bekämpa en diktator väver hon samman sin egen och sitt lands moderna historia med Silicon Valleys globala segertåg. Ur hennes synvinkel är sakernas tillstånd omöjligt att skratta bort. Så länge internet inte regleras av demokratiskt styrda kontrollfunktioner menar Ressa att alla riskerar att

Journalisten Märta Lindqvist med den svåruttalade signaturen Quelqu’une skrev för Svenska Dagbladets räkning banbrytande texter om film och mode under 1900-talets första hälft. Författaren Ellinor Skagegård svarade på ett okänt nummer, fick Lindqvists dagböcker i knät och bestämde sig för att porträttera henne.

Vår fascination för brott och straff tycks aldrig sina. Kanske är det därför idrottshistorikern Isak Lidström, vars forskning företrädesvis avhandlar längdskidåkning, bytt spår och skrivit en bok om Sveriges sista bödlar.

Det är bitvis plågsam läsning om en falnande yrkeskår – som berättelsen om den ökände Götalandsbödeln Anders Pettersson. Han fick i mitten av 1800-talet slita osedvanligt hårt med flera dubbelavrättningar i följd. Till slut tycktes arbetsbelastningen ha blivit för hög. När giftmördaren Håkan Jönsson Bollman lagt huvudet på stupstocken fick Pettersson för sig att han blivit utsatt för trolldom och utbrast: »Hur i all världen, ja ser tre huven! Vilket ska ja hugga?« Prästen svarade förnuftigt: »Hugg dä mellersta.« Första hugget träffade den dödsdömdes skuldra, varpå han »vrålade som en tjur«. Efter ett otal hugg skar Pettersson av Jönsson Bollmans huvud med bilan och tvingades försvara sin yrkesskicklighet resten av livet.

Författarens detaljerade avrättningsskildringar borde ge upphov till sådan avsmak att true crime-trenden dör ut. Men troligtvis får läsaren bara blodad tand.

I medierna har Sveriges vaccinsamordnare Richard Bergström gärna beskrivits som en okänd apotekare från Hisingen. I sin egen bok, skriven tillsammans med medicinjournalisten Nils Bergeå, beskriver han sig själv något annorlunda i det första kapitlet: »Var det verkligen en Schweizbaserad farmaceut, entreprenör och före detta topplobbyist för läkemedelsindustrin som Sverige mest av allt behövde för att skaffa fram covid-19-vaccin till befolkningen?« Är man intresserad av svaret på frågan kan man komma det något närmare genom Bergströms inifrånskildring.

I över ett decennium har serie- och satirtecknaren Max Gustafson genom sin konst tagit ställning i politiska kontroverser. Den aktuella diskussionen om brännandet av landsflaggor och Erdogandockor är inte ett undantag. I utställningen Samtidspsykos! – Mentala psykbryt i en digital tid kan man utöver satirteckningar av såväl svenska som turkiska politiska ledare se skulpturer och experimentella verk på temat paranoia kring teknikutvecklingens baksidor. »Ingen feelgood-installation, om man säger så«, med konstnärens egna ord.

Många hoppades på en snabb Natoprocess för Sverige. Först var turkarna positiva. Sedan negativa. I januari var svaret: kanske. Därefter ballade det ur. Någon hängde upp en docka föreställande Turkiets president Erdogan i centrala Stockholm och när den högerextreme politikern Rasmus Paludan brände Koranen utanför turkiska ambassaden grusades till och med Ulf Kristerssons förhoppningar om ett raskt inträde i militäralliansen.

Kanske hade ja-sidan underskattat presidentens fallenhet för dramatik, vilket Turkietkännaren Bitte Hammargren och fotografen Stefan Bladh redogör för med anledning av republikens hundraårsjubileum: kuppförsök, naturkatastrofer, krig och inte minst Erdogans impulsiva utrikespolitik och omfattande utrensningar av allt från statsanställda tjänstemän till kurdiska politiker. Natoförespråkarna kan bara hålla tummarna för att deras barnbarn slipper läsa en bok med titeln: Drama utan slut – svenska Natoprocessen 100 år.

Reporter Simon Appelqvist ser fram emot att vältra sig i ikonens dramatiska liv.

»När jag och min fru var på bröllopsresa i Brasilien och hörde att den lilla badorten Búzios kallas för »Brasiliens Saint-Tropez« blev vi nyfikna och åkte dit. Inte så mycket för fest och glamour som för orsaken till smeknamnet.

1964 semestrade den franska världsstjärnan Brigitte Bardot hos pojkvännen Bob Zagury i Rio de Janeiro, ifred från paparazzi och skrikande fans. Trodde hon. Hundratusentals personer ska ha samlats utanför Zagurys lägenhet och Bardot höll på att få ett nervöst sammanbrott. Istället lånade paret svensken Ragnar Janérs lyxjakt för att segla längs kusten. När Janér sålde parets privata semesterbilder till pressen tog de sin tillflykt till den avlägsna orten Búzios, ett sömnigt fiskarsamhälle som saknade såväl elektricitet som rinnande vatten. Fiskarna brydde sig föga om Bardots stjärnglans, men orten har sedan dess aldrig varit densamma.

Trots att Bardot på senare tid mest uppmärksammats för djurrättsaktivism och sympatier med Marine Le Pen pryder hennes namn allt från hotell och restauranger till strandpromenadstråket där hon även förärats en bronsstaty. När SVT nu ska sända en miniserie om Bardot väcktes min och fruns nyfikenhet igen. Vi, likt 1960-talets journalister, vill gärna vältra oss i den kontroversiella ikonens liv.«

För 30 år sedan hade den första långfilmen baserad på ett TV-spel premiär, Super Mario Bros – en futuristisk actionfilm där Dennis Hopper stajlats i en taggig frisyr för att likna den elaka sköldpaddsdraken Bowser. Kritikerna och publiken hatade den, regissörerna blev bannlysta från Hollywood och huvudrollsinnehavaren Bob Hoskins minns i The Guardian filminspelningen som det värsta han någonsin gjort: »Jävla mardröm. Jävla idioter.« Nintendo har av förståeliga skäl varit motvilliga till en filmatisering av kultspelet sedan dess.

Nu har Illumination ändå fått chansen, som redan bevisat att de kan sina saker med Dumma mej och Sing. Dessutom känns det som ett säkrare kort att göra Super Mario till en animerad barnfilm.

Madelene Pollnow oroar sig för barnstjärnor.

»Just nu älskar mina barn att titta på Vlad and Niki, en Youtubekanal med två bröder på nio och sju år som leker med varandra i något av familjens överdådiga hus i Miami och Dubai. Jag tycker, naturligtvis, att det är skit, men samtidigt vill man ju inte vara en bakåtsträvare som idealiserar Fem myror är fler än fyra elefanter. En tanke har jag dock svårt att skaka av mig: vi glor på två ungar med 21 Youtubekanaler och i genomsnitt fem miljarder visningar i månaden – två barnarbetare som bär varsitt mansion i Miami och Dubai på sina axlar.

Barnstjärnor som försörjer sina familjer är naturligtvis inget nytt fenomen, och för varje kull som knuffats ut i vuxenlivet följer ett par offentliga sammanbrott och intervjuer där de talar ut. En av förra årets mest uppmärksammade böcker i USA skrevs av Jennette McCurdy, tidigare huvudrollsinnehavare i Nickelodeonserien iCarly. Jag är glad att mamma dog innehåller de väntade ingredienserna – ätstörningar, missbruk, äckliga gubbar – men är framför allt en uppgörelse med en komplicerad och ohälsosam relation till en högt älskad mamma. Den är dessutom välskriven och väldigt rolig i all misär. Personligen kan jag bara hoppas att Vladislav Vasjketovs framtida memoarer inte avslöjar att jag låtit mina barn underhållas av barnmisshandel.«

Amy Deasismont slog igenom som popartisten Amy Diamond när hon var 11 år gammal, men är en av de barnstjärnor som undvikit skandaler och sammanbrott. Istället har hon skapat sig en filmkarriär, först som guldbaggenominerad birollsinnehavare i Min lilla syster och sedan som manusförfattare och huvudrollsinnehavare i den egna serien Thunder in my heart. Första säsongen gav henne en Kristallen-vinst för bästa kvinnliga skådespelare och dessutom Bo Widerberg-stipendiet för att som manusförfattare ha förmedlat »en stark känsla av närvaro och pulserande liv i sin modiga, filmiska debut«. I andra säsongen får vi följa hur det tajta kompisgänget Sigrid, Sam och Antonia börjar glida isär.

Att Janne Josefsson släpper sina memoarer och Patrick Ekwall skriver deckare andas TV-kändis-opportunism – men i fallet Carina Bergfeldt undrar man snarare hur den ambitiösa pratshowvärden hinner hålla liv i sitt bokskrivande. Här återupptar hon kontakten med en amerikansk fängelsepräst hon intervjuade som Aftonbladetreporter för snart tio år sedan, och som nu själv är på väg att dö.

Efter surdegsbak, grönsakssyrning och hemmabryggning var det bara en tidsfråga innan kan själv-kulturen slutligen nådde charkuterierna. Jon Randow visar i Charkbibeln hur du tillverkar allt från spanska och tyska korvar till italienska klassiker som coppa och culatello. I sann hipsteranda kräver detta förstås flera vändor över ån efter vatten: såväl köttkvarn och pH-mätare som ett eget »mogningsrum« måste ordnas. Icke desto mindre får boken det att vattnas i munnen och klia i fingrarna.

Den ukrainske författaren Andrej Kurkovs roman gavs ut i hemlandet 2018 och handlar om en pensionerad biodlare som försöker hitta en trygg plats för sina bin nära fronten i Donbass, där det myllrar av både ukrainska soldater och ryska separatister. Boken skildrar således konflikten före Rysslands fullskaliga invasion, under en tid av eskalerande våld i regionen. Grå bin handlar alltså om krig genom att inte handla särskilt mycket om krig alls, och är ett välkommet komplement till alla fackböcker om eländet.

Oskar Sonn Lindell ser fram emot serie om Watergatedårskapen.

»Som journalist måste man älska Alla presidentens män. Klassikern om Watergateavslöjandet är ren reporterromantik: hemliga uppgiftslämnare, sena kontorsnätter och en evig jakt på motsträviga intervjupersoner. Men filmen cementerade också bilden att konspirationer utförs av ondsinta och strategiska genier.

I fjol gav TV-serien Gaslit en välkommen motbild av händelserna: här fanns ingen diabolisk planläggning, bara impulsiva beslut tagna av intellektuellt begränsade klåpare. I en briljant scen försöker polisen pressa en av de inblandade genom att oförtäckt bevaka honom från en bil utanför hans hem. Men så hoppar hans fru in i baksätet: ›Min man är inte en intelligent människa, och jag var så nära att få honom att erkänna innan ni dök upp.‹

Nu kommer ännu en skildring i form av White House Plumbers på HBO Max, som verkar dela inställningen att skandalen lämpar sig lika bra för komedi som för drama. Kanske behövs inte en tolkning till, men jag välkomnar alla berättelser som illustrerar principen Hanlons rakkniv: förutsätt inte illvilja om dumhet räcker som förklaring.«

Den tyska klaviaturspelaren Nils Frahm har öst ur sig kompositioner som suddar ut gränserna mellan klassisk och elektronisk musik i ett drygt decennium. Nu tar han med sig sin stora ljudvärld till Uppsala, Göteborg och Malmö för tre konserter som kommer att ta publiken till betydligt mer spännande platser än de fysiska.

Pandemin innebar mediehögtryck för landets mer kommunikativa epidemiologer, och man hade kunnat tänka sig att Emma Frans skulle ägna hösten 2022 åt vila. Istället skrev hon ännu en bok, nu om en fråga som vållat stor förvirring på sistone: Hur fasen ska man kunna lita på experterna när olika experter säger olika saker?

I Expertparadoxen går hon igenom fall där charlataner har fått stort genomslag och sanningssägare har ignorerats av sin omvärld. Förklaringen finns lika mycket hos deras som hos omgivningens beteende, och Emma Frans ger råd om när det är klokt att lyssna och när det är bäst att dra öronen åt sig.

Det svenska bokutbudet storknar just nu av eländesskildringar av allehanda brott och brottslingar – men en snubbe som fått smeknamnet »Satan« måste ändå ha något extra.

De kaliforniska indierockarna bryter gärna gunget med oväntade ögonblick: en trumvirvel eller taktändring som för en låt i en helt ny riktning. Inspirerade av grupper som Twenty One Pilots släppte de sitt första album 2019, så en stor del av deras existens som band har präglats av pandemin. Trots eller kanske tack vare det har Half Alive välutvecklade liveframträdanden, karaktäriserade av visuella effekter och moment där de läser upp delar av sina sångtexter som poesi eller utför små koreografier.

Med böckerna Djursholm: Sveriges ledarsamhälle och Handels: Maktelitens skola skapade ekonomiprofessorn Mikael Holmqvist uppskattad populärvetenskap av sin forskning om arbete, makt och organisation. Nu har han nått fram till självaste statschefen.

I sin drygt 600-sidiga tegelsten citerar Holmqvist vad kungen själv haft att säga om sitt ledarskap: »Ja, ibland så går jag omkring och funderar på, ja, man lever nog inte riktigt alltid som man … ja, så, vi behöver kanske inte gå in på det i detalj, va. Nej, jag vet inte, nej det är svårt, det är svårt, det är svårt att leva efter de idéer som man själv har, det är inte så lätt … bara man vet om det, det är väl snarare så, upp med det i luften och bolla på det och sen så får man ta åt sig så, och sen ska man försöka ta åt sig de saker som finns …« Och så vidare.

Professor Holmqvist låter sig dock inte påverkas, utan går nitiskt och superseriöst igenom kungens samtliga förpliktelser och förehavanden. Att resultatet emellanåt blir komiskt beror enbart på att människorna kring kungen tar honom på minst lika stort allvar.

Det var fem år sedan Fever Ray senast hördes av, men nu är Karin Dreijer tillbaka med såväl en ny skiva som en Europaturné. Som om inte det vore nog samarbetar hon dessutom med sin bror Olof Dreijer igen, vilket inte hänt sedan The Knife-tiden. Att återkomsten är efterlängtad bevisades när biljetterna till turnéns enda Sverigestopp omedelbart sålde slut.

Den amerikanska artisten har aldrig låtit det gå mer än två år mellan albumsläppen, och håller nu på traditionen med sin nionde skiva – trots att hennes arbetsdator blev stulen i höstas. Den första singeln, betitlad som albumet, låter som Lana del Rey. Skivan lär varken göra någon besviken eller överraskad.

Mattias Göransson ser fram emot diskussionen kring Annah Björks postcovidskildring.

»Få saker kan göra människor så arga som när deras sjukdom föreslås ha en psykosomatisk komponent. Många uppfattar det som om deras plåga inte tas på allvar då, och kring ME/CFS och postcovid har det bildats patientföreningar som slåss med näbbar och klor för uppfattningen att tillstånden har en helt igenom somatisk förklaring. Att läkevetenskapen rymmer en rad välkända psykiatriska sjukdomar med i högsta grad fysiska symtom tycks inte spela någon roll.

Det här gör att de flesta läkare, forskare och journalister tassar som katten kring het gröt när postcovid avhandlas, trots att patientgruppen rymmer allt från personer med svåra lungskador till folk som inte ens har genomgått en bevisad virusinfektion. Men ingen vill ha otrevliga mejl.

Vad som kan behövas vid sådana situationer är att någon röststark och debattlysten person kommer in från sidan och bara rör om i grytan. En sådan som Annah Björk, först ut med en svensk förstapersonsskildring av livet som postcoviddrabbad. Det blir nog liv i luckan, äntligen.«

SVT:s version av brittiska Taskmaster, där komiker och kändisar ska utföra en rad kluriga eller bara dumma uppgifter, är nu inne på sin sjunde säsong. I 2023 års upplaga syns bland andra radioprataren Linnéa Wikblad och Markoolio samt gäster som fotbollsförbundskapten Janne Andersson och journalisten Johar Bendjelloul.

Programmets kombination av slapstickhumor och påhittigt problemlösande har gjort det till en familjefavorit. Dock ligger SVT:s version ljusår efter det brittiska originalet, som är mindre barnvänligt men både mer uppfinningsrikt och mycket roligare. Så gott som alla avsnitt ur de hittills 14 säsongerna hittas av den intresserade på Youtube.

Kan man göra film av en tidningsnotis på tre rader? Om notisen i fråga handlar om att en vild svartbjörn hittats med mellan tre och fyra gram kokain i blodet – absolut. Just detta inträffade efter att en drogsmugglare tvingats kasta ut sin kokainlast ur ett flygplan över skogarna i delstaten Georgia 1985.

Björnen som festade loss på de 40 kokspaketen dog givetvis, men i Elizabeth Banks filmatisering med det talande namnet Cocaine Bear överlever den och förvandlas till en bindgalen, monstruös mördarmaskin.

Mångsysslaren Sundström – författare, konstnär, soloartist och musiker i banden Pascal, Skriet och Weils – har lusläst familjesidornas nekrologer där svenskar minns sina arbetskamrater. Ur texterna, där människors hela levnad sammanfattas i några stycken, har han valt ut passusar som redigerats som om de vore lyrik.

För den som inte ryggar inför det makabra väntar en absurd upplevelse som i sina bästa stunder leder tankarna till Eric Ericsons humorklassiker Brev till samhället. Eller vad sägs om följande smakprov:

Hon satte många gånger
andras behov
före sina egna

De här egenskaperna
var bidragande orsaker
till att hon under våren
framröstades till förebild
för vår företagskultur

Så kan man också bli ihågkommen efter sin död. En annan favorit:

Som en av de allra första
insåg han tidigt betydelsen
av att förlägga
tillverkningen till Asien

En dag när Peter Haber såg sig i spegeln hade han förvandlats till en romanfigur från 1965.

Eftersom gubbsyntarnas världsturné inleds i slutet av mars lär deras aviserade fullängdare komma ut här i krokarna. Men dog inte en tredjedel av bandet i fjol? Det spelar naturligtvis ingen roll för en grupp som tidigare krånglat sig vidare efter att låtskrivaren hoppat av, sångaren drabbats av heroinöverdos och den mest kompetenta musikern lämnat skutan.

Allt det där är länge sedan nu – och det har gått 25 år sedan Depeche Mode fick ur sig ett vettigt album – men historien gör ändå att hoppet aldrig överger de mest inbitna fansen. Eftersom åtminstone en låt tenderar att vara halvokej brukar besvikelsen gå att hantera, och drömmen om nya stordåd leva vidare.

Radioprofilen, TV-personligheten och krönikören Hanna Hellquist skrev i DN om sin nyvunna passion för att riktigt piffa till matbordet – alltså överdådigt, på gränsen till maniskt – och vips så satt hon med ett kontrakt på en bok om dukning, sedan hakade anrika Millesgården på med en utställning. En mängd kända formgivare, konstnärer och kreatörer bidrar förstås på diverse vis.

Det blir säkert lika härligt och chosefritt som när trädgårdsmästaren Anders Stålhand och diverse kändisar i Hellquists bekantskapskrets gjorde om hennes trädgård i SVT-serien Sommaren i Grums, eller då Anders »Arga snickaren« Öfvergård hjälpte henne att renovera huset i TV4-produktionen Anders knackar på. Gnällspiken drar sig till minnes ett Hellquist-citat ur tidningen Elles stora inredningsreportage: »Jag hatar att betala fullpris!« Glädjespridaren överröstar peppigt: Det gäller att smida medan järnet är varmt.

Madelene Pollnow är spänd på Silvana Imams skådespelardebut.

»När jag porträtterade artisten Silvana Imam 2016 (›Den motvilliga ikonen‹, Filter #48) berättade hon att hon skulle ›bredda sitt konstnärskap‹, men mer ville hon inte säga. Först nu förstår jag vad hon pratade om: Imam spelar den ena huvudrollen i filmen Dogborn, en mörk historia om två syskon som flytt Syrien och lever i det svenska skuggsamhället. De får ett jobb, vilket visar sig vara att frakta två flickor över gränsen. Syskonen måste bestämma sig för om de är beredda att göra vad som helst för sin egen överlevnad, till och med människohandel.

Den långfilmsdebuterande regissören Isabella Carbonell har i intervjuer berättat att hon bestämde sig för att Imam skulle spela ›Syster‹ när hon såg artistens tacktal för Årets homo-priset på QX-galan 2015. Några Facebookmeddelanden senare var saken klar. Sedan kämpade Carbonell för att få filmen finansierad. Nu är den klar och har redan väckt uppmärksamhet på Venedigs filmfestival, där Silvana Imams skådespeleri hyllades i branschtidningar och Carbonell mottog priset som Bästa regissör under 40.«

Filmgenren romantisk komedi dödförklaras med jämna mellanrum, och orsaken som brukar anges är ekonomisk: filmbolagen satsar antingen på kvalitetsfilm som kan vinna fina priser, eller på underhållningsrullar som helst även kan generera sidointäkter. Och det är svårt att skapa actionfigurer, legolådor och evinnerliga uppföljare kring romcoms.

Men även om de stora romcomklassikerna har minst 20 år på nacken har filmsorten alltid producerats, och för tillfället råder något av en renässans. Orsaken sägs vara att strömningsbolagen har upptäckt att folk älskar att glo på tokiga förvecklingar och lyckliga slut. På sistone har flera amerikanska magasin publicerat texter om romantikens återkomst, där filmkritiker gärna hävdar att genren förändrats och blivit mer präglad av mångfald och medvetenhet. Visst, det är svårt att tänka sig att Pretty Woman skulle göras i dag, men låt oss ta en titt på den snart Netflixaktuella långfilmen Your Place or Mine.

Den handlar om ett par bästa vänner, Debbie och Peter, som är varandras motsatser. När Debbie under en period lånar Peters New York-lägenhet och Peter lånar Debbies hus i Los Angeles upptäcker de att de är mer lika än de trott. Huvudrollerna spelas av Reese Witherspoon och Ashton Kutcher. Snarare än nyskapande låter det optimerat för att få så stor publik som möjligt, men det är åtminstone inte ännu en superhjältefilm.

Om den danska författaren Christina Hesselholdt skrivs saker som »en av Nordens mest betydande författare« och »ett av de bästa och mest originella författarskapen just nu«, och hennes senaste översatta bok till svenska, samlingsromanen Sällskapet, hyllades unisont. Hittills verkar hon dock vara mer av en kritikerfavorit än läsarnas älskling. Det är synd: Hesselholdt har ett levande och sparsmakat språk och är dessutom riktigt rolig. Sopa ihop löv mot vinden är en fristående fortsättning på Sällskapet och förhoppningsvis upptäcker fler än kultursidesskribenter henne den här gången.

Efter att ha arrangerat hyllningskonserten This Woman’s Work till Kate Bush fick musikern Martin Schaub idén att göra något liknande när Joni Mitchells klassiska album Blue fyllde 50 år 2021. Pandemin försenade firandet men under tre kvällar i februari är det slutligen dags.

Schaub säger sig vara »vettskrämd« över att spektaklet kommer att jämföras med Mitchells egna orkesteralbum – »bland det vackraste som spelats in«, enligt honom själv. Han har dock skrapat ihop en mycket kompetent och lovande laguppställning: Christian Kjellvander, Sarah Klang och Sofia Karlsson delar på sånguppgifterna, uppbackade av bland annat Malmö symfoniorkester och Göteborgsgitarristen Henning.

Det är inte konstigt att Tamino har fått smeknamnet »Belgiens Jeff Buckley«: modellutseende, glasklar falsettsång och intrikata melodier spelade på en nonchalant hängande elgitarr. Men i hans musik hörs även helt andra influenser – arabiska och nubiska toner såväl som antydningar av Radiohead och Leonard Cohen – vilket borgar för en stämningsfull konsert i Stockholm.

Fotografen Lena Granefelt har länge fokuserat på odling, växtlighet och självhushållning, och skapade för några år sedan det omfattande konstfotoverket Flora Supersum om blommors död och återuppståndelse. Ett besök på Naturhistoriska riksmuseet väckte hennes intresse för Carl von Linnés herbarieark och i fjol fick hon tillåtelse att fotografera überbotanistens efterlämnade samling, som sedan 1800-talets början förvaras i ett privatpalats i London. Under en månad kan ett urval beskådas på Galleri Glas i Stockholm.

Världens mest udda konsertupplevelse måste ha varit att 2015 se Laibach uppträda i Nordkorea, som första västerländska rockband någonsin, med tolkningar av – Sound of Music. Sångaren Milan Fras tordönsröst och en faiblesse för det provokativa är den röda tråden hos det slovenska artistkollektivet, i övrigt kastar de sig numera mellan musikstilarna. Förhoppningsvis hedrar de kvällens spelort med att framföra sin bisarra technocover av Europes The Final Countdown.

Polsk-romska Mirga-Tas konstverk är stora, färgstarka och omöjliga att missa. Motiven är ofta referenser till vardagslivet – en kvinna på en stol, personer som skalar potatis eller spelar kort – där människorna är symmetriskt arrangerade som i en tavla från barocken. De består främst av tygkollage, ibland med akrylfärg ovanpå, och Mirga-Tas bygger bokstavligt talat in sin omgivning i dem: de flesta av tygbitarna hon använder kommer från familj och vänner, från deras gardiner, sängkläder och klädesplagg – rakt ur livet från människorna hon visar.

Kemin mellan skådespelarna Colin Farrell och Brendan Gleeson är magisk i kultklassikern In Bruges från 2008 – mycket tack vare regissören och manusförfattaren Martin McDonaghs rappa och roliga dialog.

Nu återförenas de tre äntligen för en ny berättelse. Där In Bruges ibland kantrar åt det grabbiga hållet – med våld, droger och över gränsen-humor – andas The Banshees of Inisherin mer mognad. Filmen följer vad som händer när den irländske öbon Colm omvärderar sitt liv och gör slut med sin livslånga vän Pádraic. Låter det segt? När Pádraic vägrar avsluta relationen ställer Colm ett ultimatum: för varje gång Pádraic försöker prata med honom kommer han att klippa av ett av sina fingrar med en fårsax.

Goat uppträder alltid maskerade och hävdade först att de bildats av medlemmar från en vodoosekt i Korpilombolo – numera är det känt att de kommer från Göteborg. Deras musik är inspirerad av jazz, hårdrock och afrobeat och sången låter ofta som hämtad från 90-talets riot grrrl-scen. Oavsett allt, nog svänger det!

Den brittiske författaren har flera hyllade böcker bakom sig, mest kända är På Chesil Beach och Försoning. Många av hans romaner är uppbyggda på ungefär samma sätt: kulturella medelklassmänniskor förälskar sig, en avgörande händelse förändrar deras liv för alltid, varpå de kontemplerar över hur livet kunde ha blivit. Lektioner är uppbyggd på samma vis, men med en twist. Huvudpersonen Roland Baines blir som tonåring förförd av sin kvinnliga pianolärare och som vuxen lämnad av sin fru precis efter att de fått barn. Medan han uppfostrar barnet skriver hon en roman som jämförs med Tolstoj. Historier om män som förför unga flickor eller väljer konsten framför familjen har vi hört förr, så nog känns det spännande att få läsa dem ur ett omvänt perspektiv.

Regissören Mikael Marcimain är nog som allra bäst när han berättar om brott, som i Lasermannen eller nu senast Jakten på en mördare – kanske det bästa som sändes på SVT under 2020.

Därmed är det upplagt för succé när han nu sätter tänderna i en seriebearbetning av Kerstin Ekmans roman Händelser vid vatten, om följdverkningarna av ett dubbelmord i den fiktiva jämtländska byn Svartvattnet. Medverkar gör Rolf Lassgård samt nästan hela filmfamiljen August: mamma Pernilla och döttrarna Alba och Asta.

Familjen Sacklers namn prydde länge universitetsbyggnader och museisalar runt om i världen, tack vare den rikedom och makt de tillskansat sig genom läkemedelsimperiet Purdue Pharma. Sedan avslöjades farorna med deras bäst säljande medicin Oxycontin. 

I en ny dokumentär följer Laura Poitras, regissören bakom Snowdendramat Citizenfour, konstnären Nan Goldin. Goldin är själv före detta opioidmissbrukare och orkestrerade demonstrationer som riktade strålkastarljuset mot Sacklerfamiljens missgärningar – och fick institutioner som Metropolitan Museum, Louvren och Guggenheimmuseet att slita ner familjens minnesplaketter, en efter en.

I Filters porträtt av González från 2015 menade artisten att regnet och ruggigheten i hemstaden Göteborg präglat hans musik: »Vädret bjuder in till att gömma sig, och det bidrar till en kufiskhet som jag gillar.« Vad passar då bättre än att låta González ackompanjera januarirusket på Stora teatern? Senare samma månad besöker han Uppsala och Stockholm.

Högpresterande akademiker känns inte som optimala memoarförfattare: de är präglade att uttrycka sig torrt och sakligt och har satsat så mycket energi på sin gärning att de sällan hunnit med så mycket annat. Med det sagt – den dag Svante Pääbo bestämmer sig för att nedteckna sin livsresa väntar sannolikt en läsfest.

Till dess är det en händelse som ser ut som en tanke att Kungliga Vetenskapsakademiens och förlaget Fri Tankes bokserie Vetenskapliga klassiker nu, som åttonde titel, har kommit fram till James Watsons Dubbelspiralen. Den amerikanske molekylärbiologen var bara 22 år gammal när han doktorerade vid Indiana University och flyttade till Köpenhamn och sedan Cambridge för att forska vidare. På universitetslaboratoriet i England träffade Watson den drygt tio år äldre James Crick och tillsammans identifierade de snart DNA-molekylens struktur; då var Watson 24 och året 1953.

När han 15 år senare publicerade sina memoarer var han en Nobelprisbelönad och fortfarande högst aktiv världskändis och överraskade därför med sin råa och öppenhjärtiga beskrivning av forskarvärlden. Även de som avfärdade boken som sensationssökande erkände dess litterära kvaliteter, vilket väl är vad som utmärker en klassiker.

Trött på samma gamla rullar? Oskar Sonn Lindell tipsar om alternativ till julklassikerna.

Love Actually har omvärderats från romantisk skrattfest till unken ursäkt för förföljelse. Vill du se en ensemble outhärdliga rollfigurer – välj istället Whit Stillmans Metropolitan (1990), som över en julhelg följer ett gäng överklassungdomar i New York.
Streama på: Cineasterna, TriArtPlay och Draken Film.

Tycker du att Nancy Meyers komedi The Holiday om oväntad kärlek är väl sockerstinn? I Ernst Lubitschs Den lilla butiken (1940) avskyr de två kollegorna spelade av James Stewart och Margaret Sullavan varandra –  men blir samtidigt kära via brevväxling.
Streama på: Itunes, Google Play och Youtube Movies.

Visst, det är kul att se Joe Pesci bli intrikat misshandlad i Ensam hemma. Men våld och förvecklingar är det gott om även i Harold Ramis Ice Harvest (2005), där John Cusack och Billy Bob Thornton på julafton stjäl från en maffiaboss.
Streama på: Itunes, Viaplay, Google Play.

I Livet är underbart från 1946 hjälper en ängel filmens suicidala hjälte att inse hur mycket gott han gjort för världen. För en mindre sentimental, men likaledes varm, skildring av den lilla människans kamp: Comfort and Joy (1984) av Bill Forsyth följer en skotsk radiopratare som medlar i en konflikt mellan två glassförsäljare. Plus: filmmusik av Mark Knopfler.
Streama på: Netflix.

Filters Madelene Pollnow gläds åt Hollywoodfilm från gör-det-själv-killar.

Filmkollektivet Crazy Pictures bildades 2008 i Norrköping av ett kompisgäng som under gymnasietiden fått miljontals Youtubevisningar på sina tekniskt ambitiösa – men innehållsmässigt ganska tramsiga – kortfilmer, och bestämt sig för att satsa på sin dröm. Fyra år senare intervjuade jag medlemmen Albin Pettersson då de försökte få in pengar genom att släppa en samlings-DVD samt be om SMS-bidrag. Albin berättade glatt att nästan 80 personer hört av sig: »Verkligen över förväntan.«

Deras första långfilm, Den blomstertid nu kommer, skapades i samma anda. Den gräsrotsfinansierade katastroffilmen fick 110 000 biobesökare och såldes till 100 länder, varför deras nya film har fått helt andra resurser. UFO Sweden samproduceras med SF Studios, SVT samt Film i Väst och handlar om en fosterhemsplacerad 17-åring som tillsammans med en UFO-förening försöker ta reda på om utomjordingar kidnappat hennes pappa. Med ökad budget hoppas jag att Crazy Pictures förfinat sitt hantverk och levererar en underhållande film med feta effekter – vilket verkligen skulle fylla ett tomrum inom svensk film.«

En polis möter änkan till ett mordoffer, och de blir förstås förälskade.

Park Chan Wook är mest känd för vågade och våldsamma thrillrar som Oldboy och The Handmaiden, men hans senaste film är lugnare och mer klassisk film noir. Decision to Leave bjuder på vackra färger och snygga inramningar, där känslan är att det regnar melodramatiskt i varje scen även när det inte gör det. Lite mörkt, lite skruvat, lite av en kärlekshistoria i deckarförpackning.

Jo, det har blivit en del musikbiografier den senaste tiden: Bohemian Rhapsody, Rocketman, Elvis … Och nu är det Whitney Houstons tur. Fans hittar alltid saker att kritisera i den här typen av filmer, men med Marilyn Monroe-filmen Blonde i färskt minne kan man förstå att oron är större. Den kallades för »offerpornografi« och en »eländesrapport«, och Expressen frågade sig om filmen var ett övergrepp. Även i Whitney Houstons historia finns en hel del misär att lyfta fram – misshandel, missbruk och en tidig död. Förhoppningsvis levererar filmmakarna det »komplexa porträtt« de utlovat, för det finns faktiskt även kvinnliga genier med trasiga privatliv.

»Jag tycker det är den bästa film jag gjort. Det kommer att bli väldigt svårt att göra en bättre film än den här.«

Den mångfaldigt Oscarsbelönade regissören Alejandro González Iñárritu lovar mycket om sin nya film Bardo, False Chronicle of a Handful of Truths i Indiewire. Recensenterna höll efter premiären på Venedigfestivalen inte med honom. Fredag 16 december kan alla med ett Netflixkonto själva avgöra om filmen verkligen slår Babel, Birdman och The Revenant.

Den Filterbekanta ultralöparen och levnadskonstnären Marcus Torgeby käkade nästan uteslutande havregrynsgröt under de fyra år då han bodde i en kåta i den jämtländska skogen. Praktiskt och framför allt väldigt billigt, numera skulle man även tillägga klimatsmart, och att han inte gick under på kuppen beror på att den oglamorösa basvaran innehåller både protein, fett, fibrer, vitaminer och mineraler.

Nu har den folkkära näringsfysiologen Emma Lindblom skrivit en hel bok om sädesslaget som hon på nutidsanpassat peppspråk kallar »supergrynet som kan förändra ditt liv« och tillskriver de mest fantastiska hälsobringande egenskaper. Vän av ordning osäkrar men avfyrar inte sin revolver –  eftersom det trots allt handlar om havre, och inte något jävla gojibär.

När Henry Darger dog vid 81 års ålder hittades ett manus på mer än 15 000 sidor i det rum han hyrde. Berättelsen handlade om ett avlägset land där barn tvingas vara slavar och soldater och om ett utopiskt land där hjältarna »The Vivian Girls« försöker befria barnen.

Nu sätter regissören Linda Forsell och dramatikern Felicia Ohly  upp en föreställning inspirerad av Dargers värld på Göteborgs stadsteater. Pjäsen är av begripliga skäl inte en ordagrann återgivning av boken; manusförfattaren Ohly har inte läst igenom hela Dargers manuskript, men däremot – imponerande nog – sammanfattningar på ett par tusen sidor. Det blir intressant att se hur pjäsen slutar, Darger skrev nämligen två versioner, en med lyckligt slut och en med olyckligt.

I december är Fotomässan äntligen tillbaka på Stockholmsmässan efter tre års uppehåll. Det blir samtal med proffs och experter, men också en mängd aktiviteter där man kan lära sig att fota djur och natur, människor i rörelse eller »livets viktigaste ögonblick«. Dessutom finns ett »safe room« dit du ska kunna ta med din kamera och få råd utan att dömas för någon eventuell kunskaps- eller talangbrist. 

Chefredaktör Mattias Göransson påminner om bortglömda svenskar.

När jag som 23-åring reste till Ghana besökte jag resterna efter det svenska 1600-talsförsöket att etablera en koloni i Västafrika. Svenskarna ägnade sig bland annat åt slavhandel, och det är denna mörka epok samt den västindiska kolonin S:t Barthélemy som brukar lyftas fram när slaveriets historia diskuteras i Sverige.

I Ghana hörde jag talas om botanisten och Linnélärjungen Anders Sparrman och hans reskamrat Carl Bernhard Wadström. När de var i Västafrika upprördes de av den omänskliga slavhandeln, och Wadström tecknade den världsberömda illustration av ett skepp tätt packat med slavar som abolitionisterna spred som protest. De båda svenska vetenskapsmännen reste sedan till Storbritannien där deras vittnesmål anses ha bidragit till slaveriets avskaffande.

Deras insatser var länge bortglömda i Sverige, men på senare år har olika röster bland annat föreslagit att man reser en staty till Wadströms minne. Här finns en populärhistorisk fackbok som väntar på att skrivas, eller kanske ett TV-drama. Det enda som i dag finns att läsa om Wadströms kamp mot slaveriet är The Moment is Now, en vetenskaplig studie från 2019.

Multiinstrumentalisten Maggie Rogers är låtskrivare och producent samt spelar harpa, piano, gitarr och banjo. Med den bakgrunden låter hon som en perfekt amerikansk folkloreartist, och det var också så hon började sin musikaliska bana. Men efter att ha bott i Europa och klubbat i Berlin intresserade hon sig alltmer för elektronisk musik. Mixen av de två influenserna ledde till det stora genombrottet (via en viral video där hon spelar upp sin musik för en märkbart imponerad Pharrell Williams). I juli släpptes hennes andra album Surrender, där rockreferenserna är tydligare, men Rogers kommer fortfarande att bjuda upp till dans när hon gästar Sverige.

Vad får folk att sträcktitta på en dokumentärserie om The Beatles sista studiosession? Varför görs en ny biofilm om Elvis Presley? Hur kan Rolling Stones fortfarande sälja ut arenor? En gissning: när mer och mer känns som variationer på sådant som redan gjorts ökar fascinationen för originalen.

Man behöver inte vara konstintresserad för att fastna för Blake Gopniks bisarrt omfattande Andy Warhol-biografi. Allt avhandlas i detalj, från den påvra 30-talsuppväxten i Pittsburg till den poänglösa döden i New York 1987; Warhol led av något så banalt som gallsten men envisades med att behandla den med kristallterapi. Gopnik, som för boken intervjuat 260 personer och plöjt tiotusentals dokument, betraktar lämpligt nog popkonststjärnan med samma kallsinne som Warhol uppvisade mot sin omvärld. Genialitet varvas med effektsökeri, misär och girighet – Warhol reser gladeligen till Iran för att mot en fantasisumma porträttera shahens hustru Farah Diba, och passar på att mata sin tax med iransk kaviar.

Samtidigt avfärdar Gopnik effektivt myten att konstnären på något vis skulle ha förtjänat mordförsöket från Valeri Solanas. Tvärtom var han en av ytterst få som stod ut med och stöttade den oregerliga feministikonen – för Warhol var hon en särling i mängden han omgav sig med – vilket bara ledde till att han fanns nära till hands när hennes paranoida psykos eskalerade. Bland alla legendarer som passerar revy finns naturligtvis även The Beatles, Elvis och Mick Jagger.

Även om de mest inbitna säkerligen kommer att titta på en eller annan match talar mycket för rekordlågt intresse från svenskt håll. Tillhör du dem som tänker bojkotta: tänk på att du i normala fall hade lyckats lösgöra minst 20 x 100 minuter till att glo på fotboll. Slösa inte bort den tiden.

Bruksanvisning: boka in alla matcher du skulle ha sett. Avsätt motsvarande tid till att göra något vettigt – läs fackböcker, damma av ditt andraspråk, lär dig ett hantverk, plocka skräp i en park … Så kan Qatar-VM bli det bästa någonsin.

De privilegierades jakt på extremt specialiserade, dyra och svåråtkomliga matupplevelser bara väntade på att förvandlas till mörk filmsatir. Succession-regissören Mark Mylod är van vid att skildra elitens excesser och här får han även prova på thrillerformatet. Med Ralph Fiennes som mordisk mästerkock.

Grävande journalisters arbete består främst av monotona uppgifter, som att läsa högar av dokument, söka i arkiv och ringa källor. Ändå har flera filmer lyckats göra detta otroligt spännande: Spotlight, The Post och inte minst Alla presidentens män. Just den senare har reportageboken She Said jämförts med. New York Times-journalisterna Jodi Kantor och Megan Twohey berättar där om sitt oförtrutna arbete med att avslöja filmproducenten Harvey Weinsteins sexuella övergrepp och våldtäkter. Som alla vet lyckades de – reportaget slog ner som en bomb och blev ett av startskotten för #Metoo-rörelsen. Nu har boken filmatiserats, med Carey Mulligan och Zoe Kazan i huvudrollerna, och visst finns det någon sorts poetisk rättvisa i att just Weinsteinskandalen nu även skildras i en storfilm.

2019 skildrade journalisterna Jens Lind och Albert Svanberg i tre avsnitt hur ishockey kom att bli en svensk nationalsport. Nu kommer fortsättningen, där ikoner som Peter Forsberg, Nicklas Lidström och Mats Sundin medverkar, med särskilt fokus på OS-triumfen i Turin 2006.

Arvinge okänd – där man letade rätt på släktingar till avlidna personer när myndigheterna hade gått bet – var något så ovanligt som ett svenskt originalformat. Efter fyra säsonger pausas programmet: nu är det dags för levande personer att få veta sitt ursprung. Till sin hjälp har man DNA-släktforskaren Peter Sjölund, känd bland annat från lösningen av det makabra dubbelmordet i Linköping (se »Den mänskliga faktorn«, Filter #80), så räkna även med folkbildning.

Reporter Oskar Sonn Lindell längtar efter att få läsa Bob Dylan filosofera om sin favoritmusik.

Jag blir rörd varje gång jag lyssnar på Bob Dylans 17-minutersepos Murder Most Foul. Låten börjar som en skildring av Kennedymordet, men glider sömlöst över i en uppräkning av artister och musikaliska verk. Dylan blandar jazzmusiker som Oscar Peterson och Thelonius Monk med 70-talsstjärnor som Stevie Nicks och Glenn Frey, och refererar till såväl Beatles Dizzy Miss Lizzy som Warren Zevons underskattade Desperados Under the Eaves – en av de finare melodier som skrivits.

På så sätt blir Murder Most Foul ett kalejdoskop över modern kulturhistoria – där varje strof är en påminnelse om människans förmåga att skapa konst som kan skänka tröst och trygghet.

Nu har Dylan tagit sitt rotande i musikhistoriens skivback ett steg längre. I en bok bestående av 60 essäer analyserar han sina favoritlåtar ner till minsta ton och rad. Vilka låtar han tar upp är än så länge oklart (i en intervju om Murder Most Foul utnämnde han dock lite överraskande The Eagles Pretty Maids All in a Row till »en av de bästa någonsin«). För oss som njuter av att höra Dylan vaggsångsmumla låttitlar och artister i 17 minuter lär Låtskrivarkonsten oavsett bli en fröjd att läsa.«

Nu ska The Crown äntligen skildra det vi alla väntat på: det dramatiska 1990-talet. Ett decennium kantat av skilsmässor och förstås Dianas död. Snaskigt, men The Crown har hittills lyckats skildra skandalerna med så pass mycket värdighet och medkänsla att man inte känner sig smutsig efteråt.

Varför de hyrt in en kändis för uppdraget är oklart, men oavsett vilket går SVT:s nya serie ut på att visa hur det är att leva på jordens kallaste, varmaste, blåsigaste och blötaste platser. »För när klimatet förändras måste vi anpassa oss.« Medvetet eller inte skjuter serien därmed hål på den mest extrema övertolkningen av växthuseffekten: att mänskligheten skulle riskera att gå under. Mycket må stå på spel, men knappast det. Vi kan bevisligen bo och överleva var som helst.

En av dokusåpakändisen och mångsysslaren Joakim Lundells mest framgångsrika satsningar har varit att låta sig själv och frun Jonna skrämmas på påstått hemsökta platser runt om i världen, först i Youtubeklipp och senare i Discoveryserien Spökjakt. Nu har han logiskt nog också tagit steget till genren där spöken hör hemma: fiktionen.

Filmen Feed är producerad av bland andra Lundell och i rollistan syns Molly Nutley samt Sofia Kappel, som hyllades för sin insats i Ninja Thybergs Pleasure.

Erika Wasserman har producerat några av de mer intressanta svenska filmerna de senaste åren: Avalon, Man tänker sitt och framför allt Gräns. Nu debuterar hon som regissör och manusförfattare med en på pappret mer traditionell dramakomedi: Hanna blir lämnad av sin partner Morten, som hon gör förnedrande försök att vinna tillbaka. Till slut finner hon istället sig själv med hjälp av nya väninnor. Det låter som en generisk romcom, men bjuder antagligen på mer djup än så – något även filmens fantastiska titel talar för.

Idéhistorikern Maria Josephson kallar ämnet för sin nya bok för »Sveriges största medicinska konflikt genom tiderna«. Ändå är vi nog många som knappt ens är ytligt bekanta med berättelsen. Från 1950-talet och framåt behandlade den småländska veterinären Elis Sandberg tiotusentals patienter med ett extrakt utvunnet ur kalvbräss i tron att detta kunde bota cancer. Eftersom många cancerdrabbade övergav etablerade behandlingar till förmån för Sandbergs THX-injektioner försökte svenska myndigheter – utan framgång – sätta stopp för veterinärens alternativmedicinska verksamhet.

Lex THX bör sålunda bidra med intressanta historiska perspektiv på dagens medicinska konfliktlinjer, där patienter ratar vetanskapligt belagd vård för exempelvis kolloidalt silver.

Filters reporter Madelene Pollnow ser fram emot att få läsa Vigdis Hjorths 20 år gamla roman. 

Om bara av Vigdis Hjort gavs ut 2001 och har i hennes hemland Norge utsetts till en av de viktigaste böckerna i modern tid. Att den inte ges ut på svenska förrän nu kan väl ses som ett utmärkt exempel på den storebroderliga arrogans som Sverige ofta betraktat grannländernas kultur med. 

Tack vare den stora succén med Arv och miljö har hon dock även i Sverige börjat betraktas som en av Skandinaviens främsta författare. Ett erkännande som i år befästes av den finaste svenska hedersbetygelsen: ett eget Sommar i P1. 

Om bara handlar om Ida och Arnold, två medelålders människor gifta på varsitt håll, som får passionerade känslor för varandra. Eller är det bara Ida som anser sig ha mött sitt livs kärlek? Temana i Om bara känns igen från Hjorths övriga verk – relationer, besatthet och galenskap – och hon har bevisat att hon bemästrar dem exceptionellt väl.«

Sedan albumet Ágætis byrjun från 1999 har det isländska bandet Sigur Rós turnerat världen över med sin atmosfäriska post-rock. De är kända för att bygga upp drömska ljudlandskap, spela gitarr med stråke och sjunga på sitt påhittade språk »vonlenska«. Pretentiöst? Absolut, men också en fantastisk konsertupplevelse.

Tydligen menade redan Carl von Linné att det var så typiskt svenskt att härmas att han gav oss öknamnet suecus simia, den svenska apan. Denna »äter som en engelsman, dricker som en tysk, klär sig som en fransman, bygger som en italienare, röker som en holländare, snusar som en spanjor, super brännvin som en ryss«.

Att vi numera hellre kopierar amerikaner har uppmärksammats så länge att man kan undra vad nytt Mats-Eric Nilsson har att bidra med. Men sin vana trogen attackerar han ämnet med samma nit som innehållsförteckningen på en färdiglagad maträtt, och bjuder på en lika underhållande som obehaglig summering av det amerikanska inflytandet på allt från vårt språk till vår syn på sexualitet.

Istället för att begråta efterapandet av planetens mäktigaste civilisation framhåller Nilsson de mer närliggande influenser vi missar. Nidbilden skulle kunna döpas till homo angustus, den inskränkta människan.

»Kungen av hiphop«, »den viktigaste rapparen i Amerika« och »den bästa rapparen som någonsin levt« är bara några av epiteten Kendrick Lamar förlänats. I en DN-recension av det senaste albumet Mr. Morale & The Big Steppers fick han ytterligare ett: »Hiphoppens Karl Ove Knausgård.« Vad han än kallas: en av musikvärldens största fyller i oktober Avicii Arena i Stockholm.

Gitarrbröderna Alejandro och Stephan Gutiérrez är uppvuxna och boende i Zürich, men deras musik säger att de snarare borde vara sprungna ur den krackelerande amerikanska Mojaveöknen. Vilken som helst av deras instrumentala melodier skulle kunna ljudsätta valfri film av Sergio Leone.

För den som inte kan besöka konserten i Stockholm: den 28 oktober släpps deras album El Bueno Y El Malo, skapat i samarbete med artisten och producenten Dan Auerbach.

I en tid då det knappt återstår några stjärnor som egenhändigt kan locka storpublik till biosalongerna är det näst bästa att rollsätta din film med så många välkända namn att de tillsammans utgör en Tom Cruise i lyskraft. Typexempel: kommande Amsterdam, vars filmaffisch i princip består av en 15 namn lång rollista. Regissören David O Russell – känd för bland annat American Hustle och Du gör mig galen! – använder sig av återkommande samarbetspartner som Christian Bale och Robert De Niro och har dessutom öst på med bland andra Margot Robbie, Rami Malek, Chris Rock och Mike Myers – till och med artisten Taylor Swift är med på ett hörn.

Varken trailern eller någon beskrivning av filmen avslöjar särskilt mycket av handlingen, men så är det också sekundärt i sammanhanget. Du ska se Amsterdam för att se gnistorna slå när Hollywoodsocieteten möts.

Bara i år har strömningstjänsterna försett oss tittare med tre TV-serier om olika företags tillblivelser: WeCrashed om WeWork, The Dropout om Theranos och Super Pumped: The Battle for Uber om just Uber. I höst kommer ytterligare en, om svenska Spotify.

Där WeCrashed, The Dropout och Super Pumped skärskådade vår tids övertro på entreprenörer med förhållandevis kritisk blick tycks The Playlist vara ett betydligt mer höviskt verk. Enligt Netflix själva är serien berättelsen om hur grundaren Daniel Ek »revolutionerade en hel industri genom att erbjuda gratis och laglig musik runt om i världen«.

För Filters vidkommande rymmer rollistan en intressant detalj: i fem av seriens sex avsnitt syns Rufus Glaser i rollen som Ludvig Strigeus. Inte bekant med den hyllade programmeraren? Läs vårt klassiska personporträtt »Den osynlige« på vår hemsida.

Marieke Lucas Rijneveld hyllades så gott som unisont på kultursidor i Sverige och utomlands efter debutromanen Obehaget om kvällarna. Hans andra bok Min dyra ögonsten har om möjligt fått ett ännu bättre mottagande i hemlandet Nederländerna, och utkommer nu på svenska.

Liv Ullmans och Ingmar Bergmans dotter har tidigare varit tveksam till att skildra sitt privatliv, men gläntade på dörren i sin förra roman De oroliga. Skildringen av uppväxten och relationen till sin döende far blev också hennes starkaste verk hittills.

I boken nämns en episod då en sextonårig Ullman drog till Paris för att fotas av en mer än dubbelt så gammal modefotograf som hon sedan hade en relation med. Denna obekväma historia reder hon ut till fullo i nya Flicka, 1983. De norska recensenterna har varit lyriska, och läsarna likaså. 

Filters Mattias Göransson tipsar om den svenska polisens Forrest Gump.

»För svenska krimkännare är den före detta kriminalkommissarien Jan Olsson en legendar. Utöver att ha gjort gärningsmannaprofilerna på Lasermannen och Olof Palmes mördare iddes han öppet påpeka om kollegorna uppträtt osedvanligt korkat, som vid Quickutredningen, styckmordet på Catrine Da Costa och rättsövergreppet mot Kaj Linna.

När Olsson, nu 85 år gammal, berättar om sitt yrkesliv för författaren Peter Johansson står det klart att han haft ett finger med i långt fler omvälvande utredningar och händelser: Norrmalmstorgsdramat, kidnappningsplanerna mot Anna-Greta Leijon, Lars Tingströms bombkampanj, Estoniakatastrofen med mera. Olssons minnen och reflektioner fungerar därför som en snabbgenomgång av svensk kriminalhistoria från 1958 och framåt, vilket ger ett närmast hisnande perspektiv: när han började bar polisen sabel och letade fingeravtryck med kolpulver, när han slutade använde man automatvapen och DNA-teknik.

Några djupare analyser ägnar sig Olsson inte åt: utbildningen var basal och kollegorna så där, men var man duglig kunde man lära av sina erfarenheter och avancera. Inte undra på att det gick åt helvete ibland.«

Therese Bohmans två senaste böcker är underbara: Den andra kvinnan, om en älskarinna, och Aftonland, om en ensamstående professor som ägnar mycket tankekraft åt en av de sovjetiska kvinnor som på 1920-talet anmälde sig som frivillig för att i vetenskapens namn insemineras med sperma från en orangutang. Huvudpersonen i  Andromeda börjar som praktikant på ett anrikt förlag och utvecklar en svårdefinierad relation med den litterära chefen Gunnar, som tar henne under sina vingar.

Problemet med verklighetsbaserad fiktion illustrerades när SVT nyligen visade en serie delvis baserad på Lena Ebervalls och Per E Samuelssons roman om Haijbyaffären. Var gick gränsen mellan verklighet och fantasi? Oklart. Debatten blev förvirrad.

Ebervall och Samuelsson upprepar hursomhelst konceptet, men nu om en långt allvarligare och mer vittförgrenad skandal: den hemliga registrering och övervakning av inhemska oliktänkare som avslöjades av Folket i bild/Kulturfront 1973. Den insatte gläds åt författarparets research – varenda nyckelperson och händelse är återgiven i detalj. Så varför fylla ut berättelsen med påhittade dialoger och scener? Skit samma, ibland får man väl ta det onda med det goda, som glädjen att få följa den bångstyriga romanfiguren Jan Guillou.

Det är nu 15 år sedan Jan Jörnmark, docent i ekonomisk historia, fick till en kulthit med Övergivna platser, en fotobok om förfallna byggnader och de samhällsekonomiska förändringar som ledde till deras undergång. En uppföljare om fler folkhemsruiner följdes av utflykter till andra världsdelar, och Jörnmark bytte universitetsjobbet mot rollen som fri skribent inom ämnena digitalisering, stadsplanering och bostadspolitik.

När han nu summerar sitt bildprojekt om den svenska strukturomvandlingens fysiska restposter står det klart att kärnan i projektet har varit nostalgi. Utifrån 20 väl valda ödehus tecknar Jörnmark bilden av allt som försvunnit under hans livstid, och historieskrivningen är bitvis lika hisnande som rolig.

TV-serien Spelskandalen är inspirerad av en historia som ägde rum på 1990-talet. Bosse från Piteå åker till Stockholm för att försörja sig genom att spela på sportresultat, och dras där in i en undre värld av matchfixningar. Manusförfattaren Dennis Magnusson har tidigare inspirerats av verkliga händelser när han skapade pjäsen Stjärnan och odjuret om det underliga förhållandet mellan Agnetha Fältskog och stalkern Gert van der  Graaf. I  Filter #33 fick han frågan om det verkligen är moraliskt försvarbart att skapa fiktion av  en verklig människa: »På ett sätt  är det inte det. Privat är jag väldigt moralisk och kan bli jätteupprörd när andra gör sådana här saker. Men som författare är jag  helt  amoralisk, har jag märkt. […] Jag tycker att det är konstnärligt försvarbart. Moralen kan inte styra konsten.« Även den här  gången utlovas en underhållande skröna. 

Backa Teaters storsatsning Nationen är inspirerad av vårt sätt att plöja TV-serier på streaming-tjänster, och har lånat både dramaturgiska grepp och omfång därifrån – samman-taget är pjäsen nästan fem timmar lång. I centrum står en omskakande händelse: elvaårige Ismael har försvunnit. Handlar det om ett hatbrott? Har en  pedofil kidnappat honom? Eller är det något helt annat som pågår? I  skuggan av försvinnandet avslöjas också korruption inom byggandet av medelklassutopin »Safe city«, polis-väsendet drabbas av en rasistskandal och motsättningarna mellan olika sociala grupper ökar. 

Den hyllade dramatikern och numera teaterchefen Mattias Andersson tar sig an »det närmast omättliga behov vi människor verkar ha av att uppleva vår tids brottslighet bekvämt från TV-soffan«. Upplägget låter fantastiskt: Andersson har samlat sex kända, fiktiva poliser, bland dem Krister Henriksson (37 Wallander-filmer), Jakob Eklund (17 Johan Falk-filmer) och Rebecka Hemse (28 Beck-filmer) men tagit upp dem på Dramatens scen där de får ta sig an ett antal omskrivna, autentiska brottsfall. Medan skådespelarna kämpar med att gestalta de dokumentära domstolsbesluten och förhörsprotokollen tvingas publiken fundera på hur det känns att uppleva autentisk brottslighet i realtid från en teaterscen. 

Den amerikanske statsvetaren Francis Fukuyama gjorde sig ett namn i början av 1990-talet med sin mycket uppmärksammade bok Historiens slut och den sista människan. Där argumenterade han för att den liberala demokratin och marknadsekonomin, i och med Sovjetunionens fall, innebar »slutpunkten för människans ideologiska evolution«. Trots det märkliga ordvalet – evolutionen har ju ingen slutpunkt – satte han många människors övertygelse, och kanske framför allt förhoppningar, på pränt. Efter kalla kriget skulle alla förstå att liberal demokrati var enda vägen framåt. Så blev det inte riktigt. Fukuyamas nya bok Missnöjets tid är en uppgörelse med hur fel han hade, men erbjuder också en väg framåt genom att gå igenom hur de hot som liberalismen ställs inför kan mötas. Enligt The Guardians recensent har Fukuyama övergett sin nykonservativa övertygelse för att istället bitvis argumentera som en skandinavisk social-demo-krat i denna »tunna, eleganta bok«.

Häxprocesserna är det ständigt återkommande exemplet på kollektivt vansinne, och nu har det blivit Dick Harrisons tur att ta sig an det. Så vad tillför historieprofessorn? En rejäl utpanorering, i  både tid och rum.

Rötterna spåras till förhistoriska, antika och medeltida myter, samt de samhällsförändringar som följde med formandet av stater och trossystem och uppfinnandet av tryckpressen. Så bär det av, från den första stora häxjakten i schweiziska Valais 1428 till att landshövding Conrad Ribbing sätter punkt för de svenska processerna 1720.

Peter Jackson gjorde tre mästerliga filmatiseringar av Sagan om ringen, Sagan om de två tornen och Sagan om konungens återkomst, men bestämde sig sedan för att smeta ut kortromanen Bilbo över tre mastodontfilmer – med ödesdigra konsekvenser. När Amazon nu köpt loss rättigheterna till bilagorna av Tolkiens böcker och ska producera fem säsonger baserade på materialet skulle man kunna tro att de löper samma risk, men problemet är faktiskt det omvända. Tolkiens historieskrivning i bilagorna är så vidsträckt att manusförfattarna fått pressa ihop tusentals år till en överskådlig tidsrymd. Förvisso en lika stor utmaning.

I registolen för serien sitter bland annat svensk-franska Charlotte Brändström, som tidigare förtjänstfullt hanterade fiktionaliseringen av Den osannolika mördaren på Netflix.

I våras väckte den norske regissören Eskil Vogt uppmärksamhet med sin film De oskyldiga, om en grupp barn med superkrafter. »Lekarna« barnen utvecklade till följd av dessa var sällan särskilt trevliga, eftersom barn kan vara rätt hemska mot varandra. Laura Wendels Playground tillhör en helt annan genre men kretsar kring samma tema. En sjuårig flicka börjar på grundskolan och söker på rasterna skydd hos sin äldre bror. Han stöter dock bort henne eftersom han själv är hårt ansatt av en grupp äldre elever. Vuxna flimrar förbi i periferin, men filmen är genomgående fotograferad från midjehöjd, ur barnens perspektiv. Omdömen som »årets mest panikattacksframkallande film« tyder på att Belgien knappar in på Österrike i tävlingen om att vara världens mest brutala filmland.

När något blir en tittarsuccé vill film- och TV-bolagen inget hellre än att »expandera universumet«. Det vill säga: försöka håva in ännu mer pengar i tron att publiken måste vilja ha ännu fler berättelser om sådant den redan är bekant med.

Efter att det sista avsnittet av Game of Thrones sändes 2019 satte HBO sålunda igång att utveckla hela fyra produktioner som alla skulle utspela sig i samma fantasy-värld. House of the Dragon hann först över mållinjen och bygger tack och lov åtminstone på en förlaga: George R R Martins Eld & blod. Berättelsen utspelar sig 200 år före original-serien och följer en av de släkter som tittarna lärde känna där: huset Targaryen. Författaren Martin har själv redan gett serien tummen upp genom att hävda att skaparna på flera vis lyckats förbättra historien. Och visst känns det ändå passande att den vilda sexfesten Game of Thrones faktiskt får ett förspel.

Ålevangeliet inbringade det största förskottet i Bonniers historia, såldes till fler än 30 länder, blev en av 2019 års mest lästa fackböcker, belönades med Augustpriset och sattes nyligen upp som opera. En sådan debut är svår att följa upp, men med Den lodande människan gör Patrik Svensson ett försök. Även den här gången skriver han om havet, mer specifikt om de människor som bemödat sig om att förstå och tämja det, och även den här gången använder boken sitt ämne som en språngbräda in i naturvetenskapliga, historiska och psykologiska fenomen.

I vittnesmålen direkt efter Palmemordet fanns ingenting som talade för att mördaren hade väntat på brottsplatsen. Men tio dagar senare, när ett av de drygt tjugo brottsplatsvittnena förhördes på nytt, menade han sig minnas att det nog hade varit så. Berättelsen blev mer detaljrik ju längre tiden gick, och eftersom den matchade spaningsledningens – och många andras – idé om att mordet varit planerat, blev vittnet en favorit bland poliser och journalister.

I dag är kunskaperna om vittnespsykologi bättre, varför den avvikande utsagan kan avfärdas med både ordinär källkritik och vetenskapliga argument. Likväl är den väntande mördaren en av flera ihåliga hypoteser bakom en hel förgrening inom konspirationstänkandet kring Palmemordet: »mötesteorin«. För om mördaren lurpassade i  hörnet bör han ha vetat att Palme skulle komma, och den enklaste förklaringen vore att de bestämt träff. Att Lisbet Palme därmed måste ljuga om mordförloppet är bara en av flera fantasieggande följdhypoteser.

Att den i övrigt ofta rationella Lena Andersson har fastnat i detta intellektuella gungfly har hon blottat i diverse sammanhang genom åren. Förhoppningsvis innebär hennes nya roman att hon – äntligen – har insett att mötesteorins rätta plats är fiktionen.

Författaren Carina Rydberg är främst känd för sina autofiktiva verk Den högsta kasten från 1997 och Djävulsformeln som kom tre år senare. På den tiden skapade böckerna skandal eftersom namngivna kulturprofiler framställdes på ett inte helt smickrande vis. Nu släpper hon en tredje självbiografisk roman, Vitt slödder, som fokuserar på hennes uppväxt. Efter Karl Ove Knausgård, Vigdis Hjorth och Martina Haag – eller för den sakens skull Matilda Voss Gustavssons journalistik om Jean-Claude Arnault – kommer hennes nya bok antagligen inte uppfattas som lika stötande, men man kan lita på att den alldeles säkert inte är slätstruken.

Nyzeeländske Taika Waititi gjorde sig ett namn med ett par lika delar skruvade som rörande indiefilmer om maoriska barn och ungdomar. Sedan dess har han blivit en maktfaktor i Hollywood, med flera superhjältefilmer på sitt CV och en egen Star Wars-film på gång.

Glädjande nog har han dock använt sitt inflytande för att också fortsätta berätta smalare historier, bland annat som medskapare till Reservation Dogs. Serien följer ett gäng tonåringar på ett reservat för amerikansk ursprungsbefolkning i Oklahoma och blev en historisk milstolpe i TV-världen eftersom så gott som hela produktionen bestod av människor med urfolksbakgrund.

Som titeln skvallrar om är Tarantinoinspirationen tydlig, men den blandas med Waititis kännetecknande mix av torr humor och värme.

Journalisten Jenny Nordberg skrev i våras en intressant text om den svenska metoo-höstens efterspel. Varför hade så få män dömts för övergrepp, men så många kvinnor (och publicister) anmälts för förtal? Eftersom texten publicerades i New York Times gjordes jämförelser med USA, där bilden var en annan. En av anledningarna, konstaterade Nordberg, var Sveriges förtalslagstiftning. I USA, liksom i många andra länder, anses sanningen vara central. Om något är sant är det fritt fram att säga det eller att skriva om det i tidningen. I Sverige väger det luddigare »allmänintresset« tyngre – om en uppgift inte anses viktig ur ett samhällsperspektiv utgör den förtal trots att den är sann. Den som vill få en större förståelse för det svenska systemet kan läsa den före detta medieombudsmannen Ola Sigvardssons bok Äventyr i etikbranschen, som utöver metoo tar upp en rad andra medieetiska kontroverser.