Madelene Pollnow minns en känslosam intervju.
»För tio år sedan intervjuade jag Kristian Gidlund, då aktuell med boken I kroppen min. Den byggde på hans blogg med samma namn, som han startade efter att som 27-åring ha drabbats av obotlig cancer. Miljontals människor läste hans ärliga och välskrivna inlägg om livet och döden.
Jag var nervös inför intervjun. Hur pratar man med en ung människa om dens förestående död? Det hade jag naturligtvis inte behövt vara, för Kristian Gidlund var det ju inte ett främmande samtalsämne. Vi satt på Bio Rio i Hornstull i Stockholm i ett par timmar och pratade om allt från att skriva ner lösenord för att underlätta för sina anhöriga till vad han hoppades skulle hända efter döden. När han dog ett halvår senare blev jag genuint ledsen.
Gidlund var journalist och musiker i popbandet Sugarplum Fairy. Han grämde sig över att inte få skriva den där stora reportageboken, och hade existentiell ångest över vad han skulle lämna efter sig. Om boken I kroppen min sade han: »För mig, som själv är en boknörd, känns det ändå skönt att om sju år kan någon 13-åring i Övertorneå gå in på biblioteket, hitta min bok och tänka: ›Åh, vilken berättelse.‹« Nu sätts den dessutom upp i pjäsform av Parkteatern i Stockholm, där bland annat barndomsvännen och Mando Diao-medlemmen Mats Björke gjort musiken.«
