Mattias Göransson blir tårögd av statsministerminnen.
»Året efter att Ingvar Carlsson lämnat statsministerposten visade SVT vad landets mest garvade politikerveteran gjorde efter pensioneringen. Kammade hem storkovan som styrelseproffs? Växlade in sitt kontaktkapital på en PR-byrå? Nej, pluggade statsvetenskap i Portland. I nyhetsinslaget från Reed College berättade storögda ungdomar om klasskamraten som var så behjälplig under kursmoment som murens fall – Ingvar hade ju själv träffat nyckelpersoner som Reagan, Gorbatjov och Kohl.
Pandemin fick Carlsson, född 1934, att inse sin dödlighet. Resultatet blev en självbiografi som avviker från hans tre tidigare genom att vävas kring betydelsefulla dödsfall i hans närhet. Pappans förstås – som tolvåring fann Ingvar honom avliden på kafferosteriet där han arbetade – och Olof Palmes och Anna Lindhs.
Formen befriar Carlsson från memoarskrivandets redovisningsplikter, men tragedierna är så många att merparten av livet kommer med ändå. När Estonia förliser precis efter en valseger följer bästa barndomsvännen med ner i djupet, men det hemlighåller statsministern. »Jag ville inte riskera att den politik jag förde skulle blandas samman med min personliga förlust. Jag ville visa att jag stod för mina beslut.«
Alltid lika saklig och återhållsam.
Jag hade offrat tusen Johan och Ebba för en enda Ingvar i dagspolitiken.«
