Felix van Groeningens film vann jurypriset i Cannes och har en bagatellartad handling om vänskap på avstånd och längtan till naturen, men det är inte den som är grejen – utan att formen är så helt igenom okonstlad och naturalistisk. Det känns som om man själv är med där på den soldränkta bergssluttningen i Piemonte, och halsar billigt vin direkt ur flaskan och käkar ost- och charkbitar med fingrarna medan getterna bräker. Vem vill inte göra det?
